Vem vill ha jämställdhet?

Vem vill ha jämställdhet?
VEM VILL HA JÄMSTÄLLDHET?
MONIKA DJERF-PIERRE OCH BIRGITTA NIKLASSON
V
ill man ha jämställdhet? undrade Tomas Wetterberg i en rapport som genomfördes
på uppdrag av jämställdhetsministern och presenterades i april 2002. “[F]ör att
jämställdhet ska bli en verklighet på alla områden i samhället, krävs en vilja till
förändring och en aktiv medverkan från både kvinnor och män”1, påpekade regeringen
och därför ansågs det viktigt att försöka hitta ett sätt att öka mäns involvering i
jämställdhetsarbetet. Frågan är emellertid hur man åstadkommer detta och i vilken
utsträckning män är intresserade av ett mer jämställt samhälle? Är vi inte tillräckligt
jämställda som det är? Sverige framhålls ju ofta som ett av de länder som har kommit
längst när det gäller jämställdhet,2 så borde vi inte i stället lägga ner vår energi på
något annat? Det finns kanske andra grupper vars rättigheter är i större behov av att
uppmärksammas än just kvinnors?
I det här kapitlet kommer vi att behandla allmänhetens inställning till en jämn
könsfördelningen på inflytelserika positioner i samhället, men också till andra typer
av grupprepresentation. Avslutningsvis kommer vi även att jämföra hur viktigt
människor tycker att det är med jämställdhet med hur den faktiska fördelningen av
könen ser ut på toppositionerna på olika samhällsområden. Kapitlet bygger på tre
frågor om inställningen till grupprepresentation på samhällets toppositioner ställda
i 2000 och 2001 års SOM-undersökningar.
En ideologisk fråga?
När man frågar svenska folket hur viktigt det är med en jämn fördelning mellan
kvinnor och män på ledande positioner i samhället visar det sig att jämställdhet har
ett mycket starkt stöd. Så hög andel som 87 procent uppger att det är viktigt3, men
det är inte bara jämställdhet som anses vara betydelsefullt. Överhuvudtaget är
svenskarna övervägande positiva till olika typer av grupprepresentation. Att olika
åldersgrupper, socialgrupper och geografiska områden finns representerade på ledande
positioner anses vara nästan lika viktigt som könsrepresentation (Figur 1). Representation av grupper med olika sexuell läggning är det som bedöms vara minst angeläget,
endast 11 procent ser det som mycket viktigt, men generellt finns det en stark koppling
mellan synen på de olika typerna av grupprepresentation, dvs om man ser nödvändigheten av en viss typ ser man oftast behovet även av andra.4 Grupprepresentation är
alltså i hög grad en endimensionell fråga i Sverige.
317
Monika Djerf-Pierre och Birgitta Niklasson
Figur 1
Allmänhetens inställning till hur viktigt det är att representationen av
personer på ledande positioner i samhället avspeglar befolkningen i
olika avseenden 2000 (procent)
2 10
37
2 9
48
4
7
28
Inte alls viktigt
46
15
27
40
41
46
2 12
43
21
Ganska viktigt
Kvinnor och män
50
Åldersgrupper
40
Socialgrupper
34
Geografiska områden
23
Invandrare
Sexuell läggning
11
Inte särskilt viktigt
Mycket viktigt
Kommentar: Frågan lyder: “Hur viktigt anser Du att det är att representationen av personer på
ledande positioner i samhället avspeglar befolkningens fördelning i följande avseenden?” Antal
svarspersoner varierar mellan 1682 och 1704.5 Källa: SOM-undersökningen 2000.
Det finns emellertid en rad olika faktorer som påverkar hur positiv man är till
grupprepresentation. Generellt är kvinnor mer positiva än män, högutbildade mer
än lågutbildade6 och vänster-, miljö- och folkpartister mer än kristdemokrater och
moderater (Figur 2). Inställningen till grupprepresentation är i hög grad en ideologisk
fråga, men den följer inte entydligt en vänster-högerskala. Visserligen är vänsterpartiets
sympatisörer mest och m-sympatisörerna minst positiva, men folkpartister och
centerpartister är mer benägna än socialdemokrater att se grupprepresentation som
viktiga frågor. Könsrepresentation betonas starkast av folkpartister, geografisk
representation av miljöpartister och centerpartister och åldersgruppsrepresentation
av vänsterpartiets sympatisörer.
Exakt vilken betydelse olika bakgrundsfaktorer har för inställningen till grupprepresentation beror på hur de är kombinerade. När det gäller partisympati finns det t ex
stora skillnader mellan kvinnor och män, speciellt när det gäller inställningen till
representation grundad på kön. Kvinnor som sympatiserar med moderaterna är
mindre positiva till fler kvinnor på inflytelserika positioner än kvinnorna i de övriga
partierna, men de är samtidigt mer positiva än de moderata männen (Figur 3). Gapet
mellan män och kvinnor när det gäller inställningen till könsrepresentation är minst
bland moderater, socialdemokrater och vänsterpartister och störst bland centerpartister, kristdemokrater och miljöpartister.
318
Vem vill ha jämställdhet?
Figur 2
Inställning till representation av olika grupper (kvinnor och män,
åldersgrupper, sociala grupper, invandrargrupper, geografiska
områden och sexuell läggning) bland personer med olika
partisympati 2000 (procentandel som svarat ”mycket viktigt”)
v
mp
51
60
48
55
fp
54
45
47
63
52
s
51
39
44
kd
50
43
38
m
39
42
35
34
24
12
43
29
22
22
Kvinnor och män
Åldersgrupper
Sociala grupper
Invandrargrupper
15
21
37
31
21
21
38
43
23
24
42
32
45
c
35
Geografiska områden
Sexuell läggning
10
8
7
Kommentar: För frågans formulering, se Figur 1. Samtliga fält anger andelen partisympatisörer som svarat
”mycket viktigt” på frågan om hur viktigt man anser det vara att representationen av personer på ledande
positioner i samhället avspeglar befolkningens fördelning i olika avseenden. T ex anser 63 procent av
folkpartiets sympatisörer att det är viktigt att det finns lika många män som kvinnor på toppositionerna,
medan endast 39 procent av de moderata sympatisörerna tycker detsamma. Källa: SOM-undersökningen
2000.
Figur 3
Inställning till hur viktigt det är att representationen av personer på
ledande positioner i samhället avspeglar befolkningens
könssammansättning bland män och kvinnor med olika partisympati
2000 (procentandel som svarat ”mycket viktigt”)
50
v
69
38
mp
63
43
s
61
38
c
67
48
fp
m
kd
72
33
47
35
60
Män
Kvinnor
Kommentar: För frågans formulering, se Figur 1. Antalet svarspersoner i de olika grupperna varierar
mellan 26 och 270. Källa: SOM-undersökningen 2000.
319
Monika Djerf-Pierre och Birgitta Niklasson
Det finns dock två grupper där det starka stödet för grupprepresentation sviktar något
och det är för invandrargrupper och grupper baserade på sexuell läggning. När det
gäller invandrare är det visserligen en majoritet som tycker att det är viktigt att det
finns företrädare för dessa grupper på framträdande positioner i samhället, men
andelen är betydligt lägre än när det gäller kön, sociala grupper, ålder och geografi.
När det gäller representation av grupper med olika sexuell läggning tycker de flesta
att det inte är särskilt viktigt, eller till och med inte viktigt alls. Men även bland de
personer som i undersökningen har visat sig vara mest positiva till grupprepresentation
generellt, dvs högutbildade kvinnor som sympatiserar med vänster-, folk- och
miljöpartiet, är stödet för grupper med olika sexuell läggning svalt. De enda grupperna
där man är övervägande positiv till den typen av representation är bland kvinnor
som sympatiserar med vänsterpartiet och folkpartiet. Mest negativa är män som
sympatiserar med moderaterna och kristdemokraterna. Könsskillnaderna i åsikter är
stora inom alla partier, men störst bland centerpartiets och folkpartiets sympatisörer.
Hur kommer det sig då att representation av grupper med olika sexuell läggning
betraktas som så mycket mindre viktigt än andra typer av representation? Det kan
bero på att lika rättigheter för personer med en sexualitet som avviker från den etablerade heterosexuella normen fortfarande är en kontroversiell fråga i den svenska debatten, vilket märks inte minst i diskussionen om homosexuellas rätt att adoptera barn.
SOM-undersökningen 2001 visade t ex en klart negativ opinion i denna fråga. Det
är också en relativt ny fråga på den politiska dagordningen, åtminstone om man jämför
med diskussionerna kring kvinnors inflytande som har pågått i över hundra år.
Det mindre entusiastiska stödet för invandrarrepresentation kan delvis förklaras
på samma sätt. Frågan om invandrares bristande inflytande har lyfts fram som ett
problem i den offentliga debatten först under de senaste decennierna. Det är därmed
möjligt att stödet för representation av grupper med olika sexuell läggning och
invandrare kommer att öka med tiden.
Det svagare stödet för invandrarrepresentation kan också ha sin grund i att detta
är en av de frågor där åsikterna påverkas av om man själv tillhör den missgynnade
gruppen eller inte (Figur 4). Utgångspunkten för detta resonemang är att forskningen
visat att män, personer med svensk bakgrund, samt personer som vuxit upp i
storstadsområden och som kommer från högre tjänstemannafamiljer är kraftigt
överrepresenterade på samhällets toppositioner, samtidigt som kvinnor, personer med
arbetar- och invandrarbakgrund och som kommer från landsorten är underrepresenterade.7 För alla grupper, utom grupper baserade på kön och etnisk bakgrund,
är människor lika positiva till olika gruppers representation oavsett om de själva skulle
missgynnas eller gynnas av det; det finns med andra ord ingen skillnad mellan hur
viktigt gamla och unga tycker att det är med en jämn åldersfördelning på ledande
positioner, eller mellan stads- och en landsortsbors syn på betydelsen av ledare från
olika geografiska områden.
Inte heller kan man hitta någon skillnad i betoningen av olika sociala gruppers
representation mellan arbetare eller högre tjänstemän, men huruvida man är svensk
320
Vem vill ha jämställdhet?
eller invandrare spelar alltså en avgörande roll för hur viktigt man anser att det är
med fler invandrare på ledande positioner. 35 procent av personerna med invandrarbakgrund tycker att det är mycket viktigt med fler invandrare på ledande positioner
i samhället, men endast 22 procent av de infödda svenskarna tycker likadant.8 Samma
polarisering finns när det gäller kön; 60 procent av kvinnorna tycker att det är mycket
viktigt med en jämn könsfördelning på ledande positioner medan bara 40 procent
av männen gör det.
En möjlig tolkning är att polariseringen i åsikter om köns- och invandrarrepresentation mellan gynnade och missgynnade grupper beror på att de identiteter som är
knutna till köns- och invandrardimensionerna uppfattas som mer stabila än andra.
Antingen har man invandrat till Sverige eller också har man det inte. Likaså är kön
en egenskap som de flesta människor upplever som tämligen permanent. Däremot
har vi alla varit unga en gång och de flesta av oss kommer också att bli gamla, vilket
kanske är orsaken till att det är lättare att sympatisera med olika åldersgruppers krav
på representation. Samma sak gäller geografiska områden. Att flytta från en ort till
en annan är ju inte helt ovanligt och om inte annat, så kanske vi har vänner och
släktingar på andra platser än där vi själva bor. En sådan tolkning innebär att
inställningen till olika gruppers representation delvis handlar om egenintresse så till
vida att människor är mer positiva till representation av grupper som de själva tillhör
eller kan tänkas komma att tillhöra.
Figur 4
Inställningen till olika typer av grupprepresentation beroende på om
de själva tillhör den missgynnade gruppen eller inte 2000 (procentandel som svarat ”mycket viktigt”)
60
Kön
40
43
42
Åldersgrupper
42
41
Socialgrupper
Invandrare
35
22
37
36
Geografiska omr.
Tillhör missgynnade gruppen
Tillhör gynnade gruppen
Kommentar: Frågan som har ställts lyder: “Hur viktigt anser Du att det är att representationen av personer
på ledande positioner i samhället avspeglar befolkningens fördelning i följande avseenden?” Respondenterna har fått välja mellan följande svarsalternativ: mycket viktigt, ganska viktigt, inte särskilt viktigt, inte
alls viktigt. Figuren skiljer mellan svarspersoner som tillhör den gynnade respektive missgynnade gruppen
på varje område. Som gynnade respektive missgynnade grupper räknas följande: kön (män resp. kvinnor),
åldersgrupper (medelålders 30-60 år resp. yngre 15-29 år), social bakgrund (högre tjänstemän resp.
arbetare), invandrare (personer utan invandrarbakgrund resp. personer med invandrarbakgrund)9,
geografiska områden (boende i storstad resp. boende på ren landsbygd). Se vidare texten.
Källa: SOM-undersökningen 2000.
321
Monika Djerf-Pierre och Birgitta Niklasson
Jämställdhet – en fråga om egenintresse?
Som vi såg i det tidigare avsnittet tycker de allra flesta människor att det är viktigt
med lika många kvinnor som män på ledande positioner, men är de beredda att
acceptera åtgärder för att målet ska uppnås? Ja, det beror på vilket samhällsområde
det handlar om.10 Inom politik, forskning, näringsliv, massmedia och polis- och
rättsväsende anser en stor del av befolkningen att det är legitimt att tillämpa åtgärder
för att uppnå en jämnare könsfördelning på toppositioner, men inom organisationer,
förvaltning, kultur, kyrka och försvaret är det inte lika självklart (Figur 5). I samtliga
fall är emellertid en majoritet av allmänheten, både män och kvinnor, positiva till
åtgärder med undantag av försvaret, där en övervägande andel av männen inte tycker
att det är viktigt.
På en övergripande nivå är inställningen till åtgärder för att uppnå en jämnare
könsfördelning på toppositioner inom olika samhällsområden en endimensionell
fråga, precis som den generella inställningen till grupprepresentation. Tycker man
att det är viktigt att män inte tillåts att sitta på mer än hälften av de tyngsta posterna
på ett område tycker man oftast att det bör gälla även för andra områden. Den faktor
som har störst betydelse för om en person är positiv till åtgärder för att få in fler kvinnor
bland samhällets makthavare eller ej är framför allt kön; kvinnor är genomgående
mer positiva än vad män är.
Figur 5
Kvinnors och mäns inställning till åtgärder för att uppnå en bättre
könsbalans inom olika samhällssektorer 2001 (balansmått)
76
Politiken
48
Forskningen
72
Näringslivet
44
70
Polisen
38
68
Massmedia
42
60
Intresseorganisationer
36
Kulturen
Försvaret
-10
60
35
60
Förvaltningen
Kyrkan
76
48
36
51
22
21
Kvinnor
Män
Kommentar: Frågan som har ställts lyder: ”Hur viktigt anser du att det är att åtgärder vidtas för att
uppnå en jämn könsfördelning på toppositionerna inom följande samhällssektorer?” Respondenterna
har fått välja mellan följande svarsalternativ: mycket viktigt, ganska viktigt, varken viktigt eller oviktigt,
mindre viktigt och helt oviktigt. Antalet svarspersoner varierar något mellan olika samhällsområden,
men de understiger aldrig 863 för kvinnor och 911 för män. Balansmåttet anger andelen positiva
(mycket viktigt och ganska viktigt) minus andelen negativa (mindre viktigt och helt oviktigt).
322
Vem vill ha jämställdhet?
Utbildningsnivå är ytterligare en faktor som påverkar hur positiv man är, men
intressant nog har den olika betydelse för kvinnor och män. Kvinnor är nämligen
mer positiva till jämställdhetsåtgärder ju högre utbildning de har, medan utbildning
inte alls har samma effekt på män. Istället blir män mer och mer negativa med högre
utbildningsnivå.11
En tänkbar förklaring är att högutbildade kvinnor röstar mer till vänster än vad
högutbildade män gör.12 Eftersom partisympati spelar roll för hur positiv man är till
jämnare könsbalans13 så kanske detta kan förklara varför åsiktsskillnaderna mellan
högutbildade kvinnor och män är större än bland de lågutbildade. Vid en kontroll
för vilket parti man föredrar kvarstår emellertid mönstret. För kvinnor är det
fortfarande uppenbart att högre utbildning leder till att man är mer positiv till åtgärder
både när det gäller invandrar- och könsrepresentation, men för män finns det bara
en sådan entydig effekt när det gäller invandrarfrågan.
Även vid en kontroll för inom vilken sektor man arbetar (offentlig eller privat) är
betydelsen av hög utbildning likartad. De som arbetar inom privat sektor är oftast
mindre positiva till jämställdhetsåtgärder än de inom offentlig sektor. Åsiktsskillnaden
mellan kvinnor och män inom privat sektor är dock stor och oavsett om man arbetar
inom privat eller offentlig sektor medför högre utbildning inte att män blir mer
positiva till grupprespresentation, medan den definitivt har en sådan betydelse för
kvinnor.
När vi undersöker i vilken utsträckning utbildningsnivån påverkar inställningen
till invandrarrepresentation får vi inte samma mönster. Frågan är exakt likadant ställd
med undantaget att vi frågar om en jämnare balans mellan invandrare och svenskar,14
men resultatet vi får är ändå att både högutbildade män och kvinnor är mer positiva
till att vidta åtgärder för att uppnå ett sådant mål än lågutbildade.15 Vi vet att
uppfattningarna i dessa två frågor är nära korrelerade med varandra,16 så varför får
högre utbildning en negativ effekt på män när det gäller inställningen till jämställdhetsåtgärder, men inte när det gäller åtgärder för att uppnå förbättrad representation
för invandrare?
En hypotes är att det rör sig om egenintresse. Det är högutbildade män som i första
hand riskerar att få träda tillbaka om kvinnor vinner tillgång till fler toppositioner
i samhället och det vore därför inte förvånande om yngre, högutbildade män är de
som är minst positiva till åtgärder för att uppnå en jämnare könsfördelning på
eftertraktade toppjobb, eftersom de ännu inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Högutbildade män mellan 15-29 år är också mer skeptiska till jämställdhetsåtgärder än vad män mellan 30-64 år är (Tabell 1). Dessutom förändras åsikterna när
personerna lämnar arbetslivet bakom sig och går i pension. Män som är över 65 år
är genomgående mer positiva till att införa åtgärder för att jämna till könsbalansen
än vad män i arbetsför ålder är.
Kvinnornas åsikter tenderar däremot att utvecklas i motsatt riktning och de blir
istället mindre positiva med åldern. Mönstret är dock inte alls lika tydligt som bland
männen. Resultatet är att manliga pensionärer till och med är mer positiva till jämnare
323
Monika Djerf-Pierre och Birgitta Niklasson
könsrepresentation än kvinnliga pensionärer. Detta är anmärkningsvärt och är det
enda tillfälle då vi har funnit att kvinnor är mindre positiva än män. Utifrån de här
siffrorna kan vi alltså inte avfärda tanken på att de stora könsskillnaderna mellan
högutbildade kvinnor och män grundar sig i egenintresse. Antalet svarande är förvisso
lågt i de högre ålderskategorierna, men resultaten antyder ändå att så länge folk
befinner sig på arbetsmarknaden så konkurrerar de om toppjobben och då ligger det
i kvinnors intresse att vara mycket positiva till jämställdhetsåtgärder medan männen
är mindre entusiastiska.
Tabell 1
15-29 år
30-49 år
50-64 år
65-85 år
Andelen bland högutbildade kvinnor och män som är positiva till
åtgärder för att uppnå en jämnare könsbalans 2001 (procent)
Kvinnor
Män
Differens
72
75
76
63
41
55
47
70
+31
+20
+29
-7
Kommentar: Frågan som har ställts lyder: ”Hur viktigt anser du att det är att åtgärder vidtas för att
uppnå en jämn könsfördelning på toppositionerna inom följande samhällssektorer?” Respondenterna
har fått välja mellan följande svarsalternativ: mycket viktigt, ganska viktigt, varken viktigt eller oviktigt,
mindre viktigt och helt oviktigt. Siffrorna är genomsnittet för hur man har svarat på de olika
samhällssektorerna. Antal svarande i de olika kategorierna varierar mellan 14 och 137.
Frågan är vad hög utbildning egentligen står för i detta sammanhang. Hög utbildning
som sådan är kanske egentligen inte så intressant, utan snarare vad man har fått lära
sig under sin studietid och vilket yrkesområde utbildningen är riktad mot. Och det
händer intressanta saker med sambandet mellan utbildning och inställningen till
jämställdhetsåtgärder när man gör skillnad på de som har läst humanistiska och
samhällsvetenskapliga inriktningar och de som har ägnat sig åt ekonomi, naturvetenskap eller teknik.17
Bland kvinnorna kvarstår mönstret att de som har hög utbildning är mer positiva
än de med låg utbildning och det finns heller ingenting som pekar på att någon speciell
utbildning skulle leda till att kvinnorna blir mer eller mindre positiva. För männen
spelar däremot typen av utbildning stor roll; de som har läst ekonomi, naturvetenskap,
eller teknik blir mer negativa ju längre utbildning de har, medan de som har ägnat
sig åt humanistiska eller samhällsvetenskapliga studier tvärtom blir mer positiva! Gapet
mellan könen består visserligen, men skillnaden mellan de högutbildade männen
och kvinnorna inom humaniora och samhällsvetenskap är mindre än bland de lågutbildade, vilket inte är fallet bland de som läst ekonomi, naturvetenskap och teknik.
Män som har en utbildning som är orienterad mot de sektorer i samhället som har
sämst könsbalans på toppositionerna, nämligen näringslivet och de tekniskt och
324
Vem vill ha jämställdhet?
naturvetenskapligt inriktade yrkesområdena, är därmed betydligt mindre positiva
till åtgärder för att förbättra kvinnorepresentationen. Även detta kan tolkas som att
åsikterna grundas i egenintresset. Det är männen inom de mest mansdominerade
områdena som har mest att förlora på jämställdhetsförbättrande åtgärder, t ex
kvotering. Typen av utbildning har dessutom inte alls lika stor betydelse när det gäller
mäns inställning till åtgärder för att förbättra invandrares representation.
Det finns emellertid ytterligare en förklaringsfaktor till skillnaderna mellan
högutbildade mäns och kvinnors åsikter i kvinnorepresentationsfrågan som vi bör
diskutera och det är skillnader i verklighetsuppfattningar. Kanske är det så att män
i högre grad än kvinnor redan uppfattar att det finns en tillräckligt bra könsbalans
på en rad olika samhällsområden? Och kanske anser många män att det redan
genomförts tillräckligt många åtgärder för att förbättra kvinnorepresentationen,
åtminstone inom deras egna verksamheter. Detta är dock något som inte undersökts
inom ramen för denna studie. Däremot kan vi jämföra svenska folkets bedömning
av behovet av åtgärder med hur könsrepresentationen på toppositionerna i samhället
faktiskt ser ut.
Ideal och verklighet
Vi inledde med att fråga oss hur starkt stödet för jämställdhetsarbetet egentligen är
när Sverige redan uppfattas av många som ett land som har kommit relativt långt i
frågan. De resultat vi har fått visar att svenska folket är mycket positivt till ett aktivt
jämställdhetsarbete. En faktor som sannolikt bidrar till det stora intresset är hur
sammansättningen mellan könen på ledande positioner ser ut i verkligheten. En
närmare studie av makthavarna i Sverige visar nämligen att det inte finns något område
där det inte råder en mansdominans. Egentligen är det bara inom politiken som
kvinnor verkligen har lyckats uppnå något som liknar en jämn könsfördelning. Där
utgör de numera 43 procent (Figur 6). På de övriga samhällsområdena är det bara
inom kulturen som de är mer än 30 procent, men i de allra flesta samhällssektorer
ligger andelen kvinnor någonstans mellan 20 och 30 procent. Allra sämst är näringslivet där den manliga dominansen är bedövande; 96 procent av de mäktigaste
positionerna innehas av män.
Om man jämför hur viktigt människor tycker att det är med en jämn könsfördelning
med hur stor andel kvinnor det faktiskt finns på ledande positioner inom just de
områdena så följer dessa kurvor varandra tämligen väl. Politiken är det område som
uppfattas som viktigast och det är ju också där kvinnorna sitter på flest poster. Värre
är det emellertid med vetenskapen och medierna som pekas ut som viktiga områden
för åtgärder, men där kvinnor på maktpositioner endast utgör 29 respektive 25
procent.18 Allra sämst är det inom näringslivet där gapet mellan kravet på jämställdhet
och andelen kvinnor är störst.19
325
Monika Djerf-Pierre och Birgitta Niklasson
Figur 6
Jämförelse mellan andelen kvinnor på maktpositioner på olika
samhällsområden och medborgarnas värdering av vikten av
jämställdhetsåtgärder på samma områden 2001
58
Politik
43
44
Kultur
33
58
Vetenskap
29
45
Förvaltning
28
45
Organisationer
26
51
Massmedia
25
34
Svenska kyrkan
Näringsliv
18
54
4
Faktisk andel kvinnor på toppositioner (%)
Viktighet (balansmått)
Kommentar: Frågan som har ställts lyder: ”Hur viktigt anser du att det är att åtgärder vidtas för att
uppnå en jämn könsfördelning på toppositionerna inom följande samhällssektorer?” Respondenterna
har fått välja mellan följande svarsalternativ: mycket viktigt, ganska viktigt, varken viktigt eller oviktigt,
mindre viktigt och helt oviktigt. Antalet svarspersoner är 1899. Balansmåttet anger andelen positiva
(mycket viktigt och ganska viktigt) minus andelen negativa (mindre viktigt och helt oviktigt). Siffrorna
som anger den reella fördelningen av kvinnor på maktpositioner inom olika samhällsområden är
tagna från enkätundersökningen ”Ledarskap i förändring”.19
Att det är mycket som återstår att göras innan kvinnor och män har lika mycket makt
i Sverige är uppenbart och det är ett faktum som kan upplevas som nedslående efter
en så lång tid av jämställdhetssträvanden från olika håll. Det som är positivt är dock
att det finns ett starkt stöd bland befolkning när det gäller att förbättra könsbalansen
på ledande positioner i samhället; de allra flesta verkar även beredda att vidta direkta
åtgärder för uppnå detta mål inom många viktiga samhällsområden.
Detta är en inställning som inte är specifik just för balansen mellan kvinnor och
män på ledande positioner, utan även andra grupper grundade på ålder, social klass
och geografiska områden anses också ha en självklar rätt att vara representerade på
inflytelserika positioner i samhället. När det gäller två andra grupper är stödet
emellertid inte lika självklart, nämligen invandrargrupper och grupper baserade på
sexuell läggning.
Olika grupper i samhället har olika stort intresse av att fler grupper får tillträde till
inflytelserika poster. Vår slutsats är att de åsiktsskillnader som finns när det gäller
grupprepresentation har sin grund både i ideologi och i egenintresse. Särskilt när det
326
Vem vill ha jämställdhet?
gäller kön finns det en tydligt skillnad mellan kvinnor och män när det gäller hur
viktig denna fråga anses vara, en skillnad som inte kan förklaras av parti, yrkessektor,
grad av utbildning, typ av utbildning, eller ålder. Även om en majoritet av männen
vill ha jämställdhet är det långt ifrån alla som är villiga att vidta konkreta åtgärder för
att uppnå ett mer jämställt samhälle.
Noter
1
Män och jämställdhet. Faktablad. Stockholm: Näringsdepartementet 1999, s. 1
2
Se exempelvis Karam 1998, Bergqvist m.fl. 1999 och DN 1999-03-08.
3
Den exakta frågan lyder: “Hur viktigt anser Du att det är att representationen av
personer på ledande positioner i samhället avspeglar befolkningens fördelning i
följande avseenden?” Respondenterna har fått välja mellan följande svarsalternativ:
mycket viktigt, ganska viktigt, inte särskilt viktigt och inte alls viktigt. Till ”viktigt”
räknas de som har svarat ”mycket viktigt” och ”ganska viktigt”.
4
Korrelationen mellan inställningarna till de olika typerna av grupprepresentation
(kön, åldersgrupper, socialgrupper, geografiska områden, invandrare och grupper
med olika sexuell läggning) varierar mellan 0,3 och 0,6. Samtliga korrelationer
är signifikanta på 0.01-nivån.
5
Frågan som är ställd bygger på en enkätfråga som tidigare ställts till avgående
riksdagsledamöter inom ramen för projektet ”Att representera folket: yrkesbana
eller sidospår i karriären” som leds av Shirin Ahlbäck och Jörgen Hermansson
(Uppsala universitet) samt Lena Wängnerud (Göteborgs universitet).
6
I samtliga frågor är högutbildade mer positivt inställda än lågutbildade, men
skillnaderna är inte stora. Störst skillnad finns när det gäller synen på invandrarepresentation (bland lågutbildade är det 19 procent som tycker det är viktigt, mot
30 procent bland de högutbildade). Antal svarspersoner i varje utbildningsgrupp
varierar mellan 408 och 760.
7
Se t ex den svenska Maktutredningens huvudrapport (SOU 1990:44: 301ff ).
8
Definitionen av invandrarbakgrund är om personen själv, mamman eller pappan
är uppvuxna i annat land än Sverige.
9
Definitionen av invandrarbakgrund är om personen själv, eller mamman eller
pappan är uppvuxna i annat land än Sverige.
10
Frågan som har ställts lyder: “Hur viktigt anser Du att det är att åtgärder vidtas
för att uppnå en jämn könsfördelning på toppositionerna inom följande
samhällssektorer?” De olika samhällssektorerna är politik, försvar, kyrka, polisoch rättsväsende, näringsliv, massmedia, kultur, forskning, förvaltning och
327
Monika Djerf-Pierre och Birgitta Niklasson
intresseorganisationer. Respondenterna har fått välja bland svarsalternativen:
mycket viktigt, ganska viktigt, varken viktigt eller oviktigt, mindre viktigt och
helt oviktigt.
11
Det genomsnittliga balansmåttet (andel positiva minus andel negativa) för samtliga undersökta samhällssektorer för högutbildade kvinnor är +63 (antal svarande
är minst 284 st) och för högutbildade män +24 (antal svarande är minst 220 st).
Motsvarande balansmått för lågutbildade kvinnor är +53 och +33 för män.
12
Oskarson och Wängnerud 1995
13
Se Figur 2.
14
Den exakta frågan lyder: “Hur viktigt anser Du att det är att åtgärder vidtas för
att få fler personer med invandrarbakgrund på toppositionerna inom följande
samhällssektorer?” Respondenterna har fått välja bland svarsalternativen: mycket
viktigt, ganska viktigt, varken viktigt eller oviktigt, mindre viktigt och helt oviktigt.
15
Det genomsnittliga balansmåttet (andel positiva minus andel negativa) för samtliga undersökta samhällssektorer för högutbildade kvinnor är +49 (antalet svarspersoner är minst 281 st) och för högutbildade män +23 (antalet svarspersoner är minst
221). Motsvarande balansmått för lågutbildade kvinnor är +10 (antalet svarspersoner är minst 371) och –6 för män (antalet svarspersoner är minst 448 st).
16
Korrelationen ligger mellan 0,4 och 0,6 beroende på vilket samhällsområde det
gäller. Värdena är signifikanta på minst 95%-konfidensnivå.
17
Till utbildningar med humanistisk och samhällsvetenskaplig inriktning räknas:
estetik/design/hantverk, hotell/restaurang/service, humanistisk, media/journalistik/reklam, pedagogik, samhällsvetenskap och vård och omsorg. Till utbildningar
med ekonomisk, teknisk och naturvetenskaplig inriktning räknas: ekonomi/
handel, jordbruk/skogsbruk/miljövård, naturvetenskap och teknik/industri.
Kategoriseringen av utbildningarna grundar sig på Lena Wängneruds indelning
av kvinnliga och manliga politikerområden (Wängnerud 1998).
18
Andelen kvinnliga professorer är dessutom betydligt lägre än siffrorna i Figur 5
anger. Anledningen till att andelen kvinnor på toppositioner inom vetenskapen
uppgår till hela 29 procent är att även ledamöter i alla större vetenskapliga
forskningsråd inkluderats i urvalet och där finns många kvinnor.
19
Siffrorna är tagna från enkätundersökningen “Ledarskap i förändring”, som
genomfördes under våren och sommaren 2001 av projektet “Kön och eliternas
reproduktion i ett komparativ perspektiv”, som leds av professor Anita Göransson
vid Göteborgs Universitet.
20
“Ledarskap i förändring” genomfördes under våren och sommaren 2001 av
forskningsprogrammet “Kön och eliternas reproduktion i ett komparativ perspek-
328
Vem vill ha jämställdhet?
tiv”, som leds av professor Anita Göransson vid Göteborgs Universitet. Undersökningen kartlade könsfördelningen på samtliga toppositionerna inom 9 olika
samhällssektorer. Totalt ingick knappt 3000 personer som innehar toppositioner
i undersökningen. Även hovet undersöktes, men ingår inte i Figur 5.
Referenser
Bergqvist, Christina m.fl. red. (1999): Likestilte demokratier? Kjønn og politikk i
Norden. Olso: Universitetsforlaget.
DN 1999-03-08
Karam, Azza red. (1998): Women in Parliament: Beyond Numbers. Stockholm:
International IDEA.
Män och jämställdhet. Faktablad. Stockholm: Näringsdepartementet 1999
Oskarson, Maria & Lena Wängnerud (1995): Kvinnor som väljare och valda. Lund:
Studentlitteratur.
SOU 1990:44, Demokrati och makt i Sverige. Stockholm: Allmänna förlaget.
Wetterberg, Tomas (2002): Vill man ha jämställdhet? Stockholm: Fritzes.
Wängnerud, Lena (1998): Politikens andra sida. Om kvinnorepresentation i Sveriges
Riksdag. Göteborg: Göteborg Studies in Politics.
329