PDA 512
Sammanfattning Eva Johansson
Kristina Sterba & Malena Magnusson
VT2011
Barnperspektiv och barns perspektiv i en metodologisk vändning
Barnperspektivet och barns perspektiv belyses ur en tvärvetenskaplig synvinkel och
problematiserar begreppen och dess innebörd. Vilken innebörd kan begreppen få för
pedagogens eller för forskarens praktik. Artiklarna lyfter upp och problematiserar hur
dessa två begrepp kan ses utifrån olika ontologiska, epistemologiska och metodologiska
ansatser, utvecklingspsykologi, pedagogik, sociologi, tvärvetenskaplig forskning, och
resonerar kring barns perspektiv och barnperspektiv. Den metodologiska vändingen
innebär att barn ses som individer som har förmåga till intersubjuektivitet. Det vill säga
att barn redan från födseln ingår en social praxis där de samspelar med sin omvärld.
Relationer till andra, intersubjektiva kulturer där emotionell närvaro och lärande av
olika slag ingår som i förskolan blir betydelsefullt för lärandet.
Eva Johansson använder livsvärldsteori som ontologisk utgångspunkt för att försöka ge
forskare och pedagoger möjligheter att närma sig barns perspektiv genom deras ta del
av deras livsvärldar. Fenomenologisk livsvärldsteori är skapad av filosofen Maurice
Merleau-Ponty. Teorin utgörs av människan och världen och hur människors
erfarenheter av den, människans meningskapande och hennes upplevelse av det
meningsskapandet. Mening handlar om erfarenheten av världen och hur erfarenheten
framträder för oss. Den levda kroppen är det sätt vi erfar världen på och är en del av
den. Det är alltid någon som har erfarenheten, ett subjekt och det är alltid i förhållande
till någon annan eller något. Man lever i världen med en riktadhet. Subjekt och objekt är
på så sätt i växelverkan med varandra. Det innebär att man inte studerar världen på ett
objektivt sätt eftersom man som subjekt är en del av den, det vill säga genom sina
erfarenheter framträder det man tittar på. Det är då fenomenologins uppgift att
undersöka hur världen framträder och vems erfarenhet den framträder genom.
Människors erfarenheter av och synsätt eller perspektiv på samma fenomen är alltså
det centrala i teorin. Istället för att se objekt i världen som vetenskapligt går att plocka
isär och studera så gör man det genom fenomenologin möjligt att se hur världen
framträder. Utifrån denna ontologiska ansats forskar Johansson bland annat om små
barns etik och hon beskriver hur detta perspektiv hur barn är att uttrycka etiska
värden i sin vardagliga kommunikation genom sina levda kroppar. Med utgångspunkt i
fenomenologin visar Johansson i sin forskning hur små barn i relation till sin omvärld
uttrycker etiska och moraliska världen. Där jämför hon fenomenologin med en
Piagetansk syn på barnets moraliska utveckling som innebär att små barn är inkapabla
att lära sig något om moral eftersom de först måste utveckla kognitiv förmåga till logiskt
tänkande och detta sker inte enligt Piaget förrän barnet är cirka sex år gammalt. Genom
livsvärldsperspektivet är barn moraliska varelser i bemärkelsen att de lever, erfar och
uttrycker moral och etiska värden med sina kroppar. De är i sin kommunikation med
kamrater och upplever och undersöker etiska dilemman dagligen (Eva Johansson).
1
PDA 512
Sammanfattning Eva Johansson
Kristina Sterba & Malena Magnusson
VT2011
Livsvärldsteorin kan användas som ett perspektiv att titta genom för att förstå hur barn
samspelar och kommunicerar med sin omvärld och därmed uttrycker mening. Både
genom att delge sina upplevelser men också små barns sätt att uttrycka sig med
kroppen blir ett sätt närma sig barns perspektiv. Livsvärldsteorin innebär då att genom
interaktion ta del av varandras livsvärldar. Kommunikation är utifrån detta antagande
mer är bara det som sägs då hela vår existens utgör det sätt som vi kommunicerar
genom vårt kroppsspråk. Vi kan aldrig gå ur våra egna kroppar och fullt ut leva oss in
och förstå den andres erfarenheter men vi kan sträva mot att inta den andres
perspektiv. Att inta en livsvärldsansats kan vara ett sätt för pedagoger och forskare att
närma sig barns perspektiv. Det möjliggör för pedagoger och forskare att inta ett
öppnare förhållningssätt där man kan försöka förstå barns meningsskapande,
intentioner och uttryck i sin tillvaro, som medmänniskor. En intention är barns
önskningar, viljor och behov (Sommer) (Johansson) Barns intentioner tolkas av
forskaren och pedagogen. Vuxna måste kunna i ett ömsesidigt dialektiskt förhållande till
barnet där den vuxna försöker få en delad förståelse av (Klein i Pramling & Sheridan).
Intentionen är då något som gestaltar sig framför pedagoger eller forskare genom de
ögon de ser med. Här måste man tillräckliga kunskaper för att kunna tolka barns
intentioner i kommunikation och samspel med sin omvärld för att kunna närma sig
barns olika perspektiv.
Genom att undersöka pedagoger och forskarens förmåga att skapa en närhet eller
distans till barnet sett att närheten eller distansen till barnet möjliggör detta att ta del
av barns livsvärldar och närma sig barns perspektiv. De som lyckas skapa en närhet till
barn kan få tillträde till deras olika livsvärldar. Det innebär också att pedagogen eller
forskaren själva måste ge tillträde till sin livsvärld. Det innebär att försöka se och förstå
det som barnet ger uttryck för. Ändå kan vi aldrig helt förstå barns perspektiv och deras
intentioner och meningsskapande eftersom vi är en del av hela sammanhanget där även
vi som forskare eller pedagog ingår.
Som i all forskning och även inom det fenomenologiska fältet har barn inte den
förståelse för vad forskning innebär som vuxna har. Detta är en del av det etiska
problematiken som det innebär att på olika sätt förska närma barns perspektiv både
som pedagog och forskare. Forskare och pedagoger har ett särskilt ansvar i och med de
maktövertag som är givet i förhållande till barn. Barn är alltid i underordning i
förhållande till vuxna. Barn har svårt att hävda sin integritet gentemot vuxna och vuxna
måste vara lyhörda för och ta hänsyn till barns integritet. Både under själva
datainsamlingen och presentationen av forskningen (Johansson).
Inom sociologin finns historiskt en polarisering i synen på barn,”human becomings” och
”human beings” . Där det senare innebär att barn ses som individer med intentioner
och förmåga till meningsskapande, fast barn saknar vuxnas begreppsapparat och verbal
och kroppslig förmåga. Begreppet ”Human becomings” innebär en traditionell syn på
barn där de ska fostras till fullvärdiga individer (Johansson). För att kunna inta ett
”human beings” perspektvi på barn förutsätter att pedagoger har en viss kunskap om
lärande och barnsyn (Ingrid, Pramling Samuelsson & Sonja, Sheridan). Eva Johansson
beskriver synsätt på barn som likvärdigt med människosyn och som också innebär ett
förhållningssätt som möjliggör att närma sig barns perspektiv. Det innebär att bemöta
2
PDA 512
Sammanfattning Eva Johansson
Kristina Sterba & Malena Magnusson
VT2011
barn på deras deras egna villkor och mötet utgörs av en ömsesidig respekt, pedagogen
riktar sig till barnet som en person med intentioner.
I den senare utvecklingspsykologin har grundsynen på barnet förändrats. Barnet ses
som aktivt och meningsskapande utifrån ett kontextuellt perspektiv och har sin
utgångspunkt inom fenomenologi. Den senare utvecklingspsykologin stämmer mer
överens med modern pedagogik. Det beror på att man lägger fokus på just
meningsskapandet i det kontextuella, lärande i meningsfulla sammanhang. Idag vet man
inom utvecklingspsykologin att barn föds med förmåga till interaktion med sin omvärld
tillskillnad från Piaget som såg barnet oförmöget till dialog, som ett tomt blad (Dion
Sommer). Centralt för denna nya syn på barnet är liksom inom den metodologiska
vändningen inom pedagogisk forskning intersubjektivitet.
Pedagoger och forskares förhållningssätt är slutligen det som möjliggör hur vi ser på
barns kommunikation och sampel. Ur ett livsvärlds perspektiv kan barn ges utrymme
att ses som individer som har intentioner och är meningsskapande i en kontext. Det
handlar om för pedagoger och forskare att tolka barns kommunikation och samspel
med den komplexitet och tvetydighet som den utgörs av. Hon talar om pedagogers
förhållningssätt mot barn som jämförbart med människosyn. De synsätt på barn som
Eva Johansson beskriver i sin forskning benämner hon som tre teman: Barn som
medmänniskor, Vuxna vet bättre, Barn är irratinonella. Det förstnämnda innebär att man
ser barnet som en medmänniska med intentioner, vilja och skilda förmågor, och
bemöter de på dess egna villkor. Vuxna vet bättre innebär att vuxna utgår ifrån sitt eget
synsätt på vad som är barnets bästa. Att barn är irrationella innebär att barn inte har
förmåga att skapa mening och är irrationella i sina handlingar. I sin forskning ser hon
att pedagoger förhåller sig till alla synsätten men att de huvudsakligen förhåller sig till
något av dem. Hennes forskning visar på att det kräver en pedagogisk medvetenhet för
att kunna närma sig barns perspektiv.
Hon gör skillnad på att närma sig barns perspektiv som forskare eller som pedagog.
Forskarens uppgift är att beskriva och att söka kunskap utan att värdera. Pedagogens
uppdrag är att ta ställning till och värdera barns agerande och det innebär att närhet till
barns perspektiv inte alltid är självklart för pedagogen. Det pedagogiska uppdraget och
barnkonventionen bygger på föreställningar om barn som kräver att vi ska försöka
närma oss barns perspektiv. Livsvärldsteorin kan vara ett bidrag till att försöka närma
sig barns perspektiv och för pedagoger och forskare att se eller upptäcka barns
intentioner och meningsskapande.
Eva Johansson skriver att pedagogens uppdrag till skillnad från forskarens som ska hålla
sig ickevärderande är att ta ställning till och värdera barns agerande och att det innebär
att närhet till barns perspektiv inte alltid är självklart, möjligt eller nödvändigt för
pedagogen. Vi nyfikna på att höra mer om vad Eva tänker om den pedagogiska rollen
kontra forskarens roll då vi tänker att pedagogen behöver förhålla sig ickevärderande för
att kunna stötta barnen i deras samspel. Vi tänker att ett värderande förhållningssätt kan
bidra till att skuldbelägga barnet och göra att det sluter sig och delar med sig av sin
upplevelse. Hur definierar Eva pedagogens roll utifrån det livsvärldsfenomenologiska
perspektivet?
3
PDA 512
Sammanfattning Eva Johansson
Kristina Sterba & Malena Magnusson
VT2011
De synsätt på barn som Eva Johansson beskriver i sin forskning benämner hon som att
1. se barn som medmänniskor, 2. vuxna vet bättre eller 3. barn är irrationella och som hon
ser i pedagogers förhållningssätt i sina studier. Vidare skriver hon att pedagoger förhåller
sig till alla synsätten och att pedagoger överlag strävade mot att förstå barns
meningsskapande men vi undrar om det var något av synsätten som i forskningen var
dominerande bland pedagoger i förskolan.
Med det nya läraruppdraget för förskolan har vi en fråga angående att vi i förskolan ska
använda dokumentation som verktyg för att synliggöra lärande processer. Hur ska vi
kunna tolka barns intentioner och meningsskapande om pedagoger ej har tillräckliga
teoretiska kunskaper om barns utveckling och lärande. Det vill säga om vi ej har den
pedagogiska medvetenhet som krävs för att kunna inta olika perspektiv på på vad ett barn
är och hur det lär och diskurser om barn och barndom.
Vi funderar vidare på frågor att ställa under seminarietillfället…
4
