EUROPAPARLAMENTET
8 november 1999
FÖRSLAG TILL YTTRANDE
(artikel 162 i arbetsordningen)
till fiskeriutskottet
om meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om fiskeriförvaltning och
bevarande av naturen i havsmiljö (KOM(1999) 363) (betänkande av Katiforis)
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor
Föredragande: Patricia McKenna
ÄRENDETS GÅNG
Vid utskottssammanträdet den 13 oktober 1999 utsåg utskottet för miljö, folkhälsa och
konsumentfrågor Patricia McKenna till föredragande.
Vid utskottssammanträdet/na den ... 199... behandlade utskottet förslaget till yttrande.
Vid (detta/det sistnämnda) sammanträde(t) antog utskottet (enhälligt) nedanstående slutsatser
med ... röster för, .. röster mot och .. nedlagda röster.
Följande var närvarande vid omröstningen:/Följande deltog i omröstningen:
(ordförande/ordförande för sammanträdet), (vice ordförande), (föredragande), (suppleant för
...), (suppleant för ... i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen).
BAKGRUND/ALLMÄNNA KOMMENTARER
Det är nuförtiden allmänt vedertaget att fiske påverkar havsmiljön på ett mer omfattande och
genomgripande sätt än vad som förorsakas av att en viss bifångst tas upp samtidigt med
målarterna. Detta är något som tydligt framgår av kommissionens meddelande. Tyvärr är det
ingen lätt uppgift att mäta effekterna och förebygga allvarligare skador, men om vi väntar på
vetenskapliga bevis på de negativa effekterna av fiske innan vi vidtar några förebyggande
åtgärder kan det hända att vi väntar för länge.
Kommissionens avsikt att införliva miljöskyddet i EU:s övriga politiska områden, inklusive den
gemensamma fiskeripolitiken är lovvärd, även om många hade velat att detta skulle ha gjorts för
länge sedan. Sedan 1992 anger fördraget att försiktighetsprincipen och miljöskyddet bör
integreras i gemenskapens politik (artikel 174, f.d. artikel 130r). För närvarande pågår avsevärda
ansträngningar för att definiera försiktighetsprincipen inom fisket och att därefter integrera den i
förvaltningen, både på lokal nivå och inom internationella fiskeriorganisationer (bl.a.
PA\383714SV.doc
PE 232.060
Internationella havsforskningsrådet, Nordvästatlantiska fiskeriorganisationen och Organisationen
för bevarandet av laxbestånden i Nordatlanten). Det är mycket viktigt att försiktighetsprincipen
definieras ytterst noggrant, eftersom det är så enkelt att hålla med om att det är en god idé och
sedan fortsätta som vanligt. Kommissionen måste vara klar och uppmärksam på denna punkt.
FN:s avtal om fiskbestånd från 1995 skulle vara en bra modell i detta avseende.
Meddelandet ger en god om än kort överblick över behovet att bevara naturen mot bakgrund av
de miljöskador som både fisket och vattenbruket förorsakar. Dessutom behandlas de rättsliga
kraven här i EU och i internationell lagstiftning och man beskriver avslutningsvis de metoder
som finns för att nå detta mål.
Det är särskilt välkommet att kommissionen medger att ”de prioriteringar som fastställts på
intern nivå bör tillämpas vid bilaterala eller multilaterala förhandlingar”. Alltför ofta tar man
föga notis om vilken effekt EU:s verksamhet har på andra håll i världen. Det är t.ex. oerhört svårt
att få uppgifter om effekten av att EU-flottor fiskar enligt tredjelandsavtal eller på internationellt
vatten. Den senaste utvärderingen av fiskeavtalen som kommissionen offentliggjorde kommer att
utgöra bakgrundsmaterialet för en offentlig debatt som borde omfatta vilka konsekvenser avtalen
har på miljön.
I meddelandet ingår helt riktigt en minskning av fisketrycket som första punkt i förteckningen
över åtgärder som skall vidtas, eftersom minskningen kommer att bidra till att skydda samtliga
ekosystem i havet, inte enbart kommersiellt viktiga arter utan också fisk, andra arter som
kasserats, bottenväxter och djur. En minskning av fisketrycket är enskilt det viktigaste och
effektivaste sättet att garantera att havsmiljön bevaras.
Medan kommissionen är väl medveten om att man måste minska gemenskapens alltför höga
fiskekapacitet, vilket oundvikligen kommer att leda till politiska påtryckningar för att minska
tillgången till fiskbestånden, gör rådet sitt bästa för att urvattna varje förslag som kommissionen
kan tänkas göra. Under det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet (från 1997 till 2001)
försvagade till exempel rådet kommissionens ursprungliga förslag om att minska fisket med
30-40 procent i fråga om arter som riskerade att försvinna. De flottor som fiskar dessa bestånd
blev i själva verket endast tvungna att minska med 5-10 procent. Det faktum att
gemenskapsflottan redan vid slutet av det första programåret låg under målsättningarna för 2001
visar hur lite rådet var villigt att skära ned.
Slutligen vill vi påpeka att en aspekt saknas i meddelandet, nämligen övervakning och kontroll.
Inga goda politiska riktlinjer och bestämmelser i hela världen kommer inte att leda till att naturen
bevaras om det inte finns ett effektivt system som säkerställer att bestämmelserna följs.
Kontrollerna hör till medlemsstaternas behörighetsområde och rådet har nyligen utarbetat en
förteckning över allvarliga överträdelser för att i viss mån samordna hur liknande brott betraktas i
olika länder. Men, såsom kommissionen ständigt påpekar, måste kontrollprogrammen förbättras
avsevärt i alla medlemsstater. Detta är ett mycket viktigt krav i naturskyddspolitiken.
SLUTSATSER
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor uppmanar fiskeriutskottet att som ansvarigt
utskott infoga följande punkter i sitt betänkande:
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor
PE 232.060
2/3
PA\383714SV.doc
1.
välkomnar kommissionens avsikt att underlätta integreringen av miljöskyddet i den
gemensamma fiskeripolitiken och hoppas att ministerrådet kan nå den politiska viljan att
anta kommissionens förslag snarare än att ge efter för kortsiktiga kompromisser,
2.
upprepar än en gång att det anser att en fiskeriförvaltningspolitik som baserar sig på
bevarandet av havsmiljön inte är oförenlig med fiskesamfundens långsiktiga intressen, utan
att den snarare är av avgörande betydelse om fisket skall överleva i våra kustsamhällen,
3.
anser att en sådan politik måste grunda sig på försiktighetsprincipen och anser att FAO:s
uppförandekod och FN:s avtal om fiskbestånd har definierat principen på ett bra sätt,
4.
ser fram emot en bred offentlig debatt om EU:s tillvägagångssätt vid fiskeavtal med tredje
land i ljuset av den senaste utvärderingen och litar på att man i kommande avtal fullt ut
skall beakta bevarandet av havsmiljön i tredje lands vatten samt på öppet hav,
5.
uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att göra allt som krävs för att säkerställa att
deras kontroll- och övervakningsprogram är effektiva och rättvisa.
PA\383714SV.doc
3/3
PE 232.060
