Hur står det till med unga kvinnors
psykiska hälsa?
Lina Lantto
Lina Lantto
Vt 2013
Examensarbete, 30 hp
Psykologprogrammet, 300 hp
Handledare: Steven Nordin & Anna-Sara Claeson
Abstract
Mental disorders are reported to be a major cause of disability in young women, and comorbidity between
psychiatric conditions is described as common. Still it does not exist much scientific documentation on
mental health in young women in a comprehensive way. The objective of the study was to investigate
mental health conditions in women aged 18-25 years concerning stress, burnout, anxiety, depression,
sleep problems, and somatization. This was compared to men aged 18-25 years and individuals aged 2679 years, with data from a large population-based survey. The results from the self-reported inventories
shows that young women had higher levels of stress, burnout, anxiety and somatization than young men
and additional ages, higher levels of poor sleep quality than young men, and non-restorative sleep than
additional ages. The percentage of young women that reached the cut off-points that were adopted for
anxiety and insomnia were significantly higher than it was for young men and additional ages. The result
contributes to an overall picture of the mental health condition in young women, and emphasizes the
importance of early interventions.
2
HUR STÅR DET TILL MED UNGA KVINNORS PSYKISKA HÄLSA?
Lina Lantto
Psykisk ohälsa rapporteras vara en betydande orsak för unga kvinnor till förlorade år av friskt leverne,
och komorbiditet mellan olika psykiatriska tillstånd beskrivs som vanligt förekommande. Trots det finns
inte särskilt mycket vetenskaplig dokumentation över de unga kvinnornas psykiska hälsa på ett mer
övergripande plan. Syftet med studien var att undersöka hälsotillståndet hos kvinnor i åldern 18-25 år
med avseende på stress, utbrändhet, ångest, depression, sömnproblem och somatisering. Detta jämfördes
med män 18-25 år och individer i åldern 26-79 år, med data från en omfattande populationsbaserad
enkätundersökning. Resultaten från självskattningsformulären visade att unga kvinnor rapporterade
högre nivåer av stress, utbrändhet, ångest och somatisering än unga män och övriga åldrar, högre nivåer
av dålig sömnkvalitet än unga män samt av icke-restorativ sömn än övriga åldrar. Andelen som uppnådde
antagna gränsvärden för ångest och insomni var signifikant högre för unga kvinnor än för unga män och
övriga åldrar. Resultatet bidrar med en övergripande bild av unga kvinnors psykiska hälsotillstånd, och
betonar vikten av tidiga interventioner.
Stress är en biologisk och psykologisk reaktion på yttre påfrestningar och i sig ingen
sjukdom. Väldokumenterade samband finns dock med både fysiska och psykiska
symtom. Höga nivåer av upplevd stress har hos svenska individer oftare rapporterats av
kvinnor än män, och främst i åldern 30-39 år (Bergdahl & Bergdahl, 2002). Stress har
även uppvisats vanligare bland universitetsstudenter än i den generella populationen
(Leahy et al., 2010), med kvinnligt kön (Verger et al., 2008) och ålder mellan 18-34 år
som predicerade faktorer (Stallman, 2010). Kvinnors psykiska hälsa har i högre grad än
mäns beskrivits påverkas av omgivande stress. Främst unga kvinnor rapporterar mer
stress kopplat till relationer, sjukdomar och nätverk (Sandanger, 2004). Exponering för
stress (stressorer och vardagsbesvär) har visats ge negativa hälsokonsekvenser för både
kvinnor och män, medan även upplevelse av stress (state- och trait-ångest, upplevd
stress samt depression) kopplades till symtom bland kvinnor (Weekes, MacLean, &
Berger, 2005).
Befintliga sjukdomar kan påverkas av stress, som även kan utgöra främsta orsaken till
olika sjukdomstillstånd (Åsberg, 2010; Bergdahl & Bergdahl, 2002). Utbrändhet är en
följd av långvarig stress utan återhämtning (Åsberg, 2010). Stress har även kopplats
samman med ångest, depression, sömnstörningar och koncentrationsproblem. Ångest
har associerats med moderata nivåer av stress, medan depression kopplats till höga
stressnivåer (Bergdahl & Bergdahl, 2002). Höga nivåer av stress, kvinnligt kön och ålder
över 40 år har relaterats till ökade nivåer av ångest och depression (Sandanger, 2004).
Högre nivåer av, samt överlappning mellan stress, ångest och depression har beskrivits
rapporteras oftare av kvinnor än män (Apostolo, Figueiredo, Mendes, & Rodrigues,
2011). På fysiologisk och psykologisk nivå antas stress ge sömnstörningar och störd
sömn kan genom bristande återhämtning ge ökade stressnivåer (Åkerstedt, 2006).
Befintliga sömnproblem antas också bli värre av stress (Monti & Monti, 2000).
Kronisk anspänning utan återhämtning kan leda till utbrändhet. Generellt anses tre
dimensioner vara centrala: emotionell utmattning, cynism och ineffektivitet (Houkes,
Winants, Twellaar, & Verdonk, 2011). Återhämtningstiden blir ofta lång med bestående
stresskänslighet och försämrad kapacitet (Åsberg, 2003). Prevalensen för utbrändhet
3
varierar beroende på definition och studiepopulation, men har i Sverige uppskattats till
5,7–17,9 % (Stenlund et al., 2009). Kvinnor har uppvisat högre nivåer än män kopplat
till arbets- och psykosociala villkor. Nivåerna av utbrändhet har rapporterats minska
med ålder (Norlund et al., 2010), vara högst bland kvinnor med ung ålder och liten
yrkeserfarenhet (Bakker, Demerouti, & Schaufeli, 2002) samt har i andra fall associerats
med ökande ålder (Ahola et al., 2006). De yngsta kvinnorna i åldersgruppen 18-34 år
och de äldsta kvinnorna i åldersgruppen 50-64 år har uppvisat högst nivå av utbrändhet,
medan förekomsten bland män, med undantag för åldersgruppen 35-49 år, var
obefintlig (Ahola, Honkonen, Virtanen, Aromaa, & Lönnqvist, 2008).
Vid utbrändhet är sömnproblem vanligt förekommande (Söderström, Jeding, Ekstedt,
Perski, & Åkerstedt, 2012; Åkerstedt, 2006). Många symtom på utbrändhet är likartade
med de för depression (Ahola et al., 2005; Brenninkmeyer, Van Yperen, & Buunk, 2001),
och överlappar ångest genom att försämra individens förmåga till stress- och
ångesthantering (Shirom & Ezrachi, 2010). Bland de som sjukskrivs för stressreaktioner,
ångest eller utbrändhet har omkring 80 % även rapporterats lida av depression och ofta
även värkproblematik (Socialstyrelsen, 2003).
Ångestsyndrom drabbar omkring 25 % av befolkningen någon gång i livet
(Socialstyrelsen, 2010). Ångest är en allmänmänsklig respons på yttre hot och syftar till
att förbereda individen fysiskt mot upplevd fara. När ångest blir kliniskt
funktionsnedsättande uppstår responsen med så hög intensitet och duration, i frånvaro
av fara, att individen inte klarar av vardagliga livsuppgifter (Baldwin, Ajel, & Garner,
2008). Ångeststörningar karaktäriseras av påträngande tankar, oro, fysiska symtom
såsom svettningar och ökad hjärtrytm, samt undvikande beteende (APA, 2013). Det
finns flera typer av ångeststörningar, däribland fobier, paniksyndrom, tvångssyndrom
och generaliserat ångestsyndrom (Baldwin et al., 2008). Kvinnor har oftare rapporterats
drabbas av ångeststörningar än män (Baldwin et al., 2008; Kessler et al., 2005; Leray et
al., 2011; Somers, Goldner, Waraich, & Hsu, 2006). Könsskillnaden har förklarats genom
en komplex och dubbelriktad interaktion mellan genetisk sårbarhet och omgivande
faktorer, där personlighetsdrag utvecklas, och socialiseringsprocesser påverkar hur
ångest uttrycks och hanteras (McLean & Anderson, 2009). Debuten för ångeststörningar
verkar ha en högrisk-period mellan åldern 10-25 år beroende på diagnos (Michael,
Zetsche, & Margraf, 2007).
Depression är en folksjukdom runt om i världen (Herlofson et al., 2010). För en
behandlingskrävande depression har prevalensen uppskattats till 25 % för kvinnor och
15 % för män (Socialstyrelsen, 2010). Kvinnor drabbas ungefär dubbelt så ofta som män
över hela världen (Kessler et al., 2005; WHO, 2008). Könsskillnaden verkar ha sitt
ursprung i adolescensen (Wainwright & Surtees, 2002), och vanligaste ålder för
insjuknande har uppskattats till 18-43 år (Kessler et al., 2005). Symtom på depression är
nedstämdhet, bristande intresse och energi, vikt- och sömnförändring,
koncentrationssvårigheter, skuld- och värdelöshetskänslor samt dödstankar (APA,
2013). Kronisitet, stor rollpåverkan och återfall är andra vanliga karaktäristika
(Richards, 2011). Könsskillnaden i prevalens har förklarats härstamma från biologiska
faktorer med inflytande av psykosociala och psykologiska faktorer (Bebbington et al.,
2003; Noble, 2005). Kvinnors ökade risk att vid debuttillfället insjukna i depression har
kopplats till interaktionseffekten mellan biologisk sårbarhet och omgivande händelser
(Kessler, 2003) såsom tidiga upplevelser av fysisk misshandel, skrämmande händelser
(Wainwright et al., 2002) och unga kvinnors rollförhandling från ungdom till vuxenliv
4
(Rao, Hammen, & Daley, 1999). Det finns stöd för att nivå av depression minskar med
ålder (Jorm, 2000; Wainwright et al., 2002). Till skillnad från majoriteten av tillgänglig
forskning finns även data som visar minimala könsskillnader i prevalens av
depressionssymtom, samt ökande nivåer med ökande ålder (Stordal et al., 2001).
Komorbiditeten med andra psykiatriska tillstånd är stor vid ångeststörningar (Lieb,
Becker, & Altamura, 2005; Lépine & Pélissolo, 2000; Leray et al., 2011; Michael et al.,
2007) och har med bulimi, depression eller annan ångeststörning visat sig vanligare
bland kvinnor (McLean, Asnaani, Litz, & Hofmann, 2011). Specifik fobi har visats öka
risken för unga kvinnor, 18-25 år, att utveckla andra ångeststörningar, depression och
somatoform störning (Trumpf, Margraf, Vriends, Meyer, & Becker, 2010). Samexistensen
mellan ångest och depression är väldokumenterad, och det finns belägg för att
ångeststörning vanligen föregår depression (Zimmerman, Chelminski, & McDermut,
2002). Könsskillnaden i prevalens för depression har vidare beskrivits primärt
härstamma från kvinnors ökade benägenhet att drabbas av ångeststörningar (Parker &
Hadzi-Pavlovic, 2001). Samsjuklighet med andra psykiatriska störningar är vanligt även
vid depression, och uppskattas med ångeststörningar till 50 % (Kessler et al., 2005;
Richards, 2011). State-ångest har visats korrelera med depression, och trait-ångest har
kopplats till både state-ångest och depression (Peterlini, Tiberio, Saadeh, Pereira, &
Martins, 2002).
Sömn är nödvändigt för fysisk och psykisk återhämtning (Kristiansen et al., 2011), och
även mindre sömnstörningar påverkar koncentration, minne, uppmärksamhet, humör
och smärttröskel hos friska individer (Staner, 2010). Störd sömn är ett folkhälsoproblem
med prevalens på 5-30 % beroende på definition (Kim et al., 2012; Li, Winga, Hob, &
Fonga, 2002; Ohayon & Bader, 2010; Ohayon & Roth, 2003). Enligt DSM-IV drabbas 6 %
av kliniska sömnstörningar, eller så kallade insomni-diagnoser (Staner, 2010). Flertalet
studier över länder har visat högre prevalens av sömnstörningar bland kvinnor oavsett
definition (Ohayon, 2002), och att sömnproblem ökar med ålder (Li et al., 2002; Ohayon
& Roth 2003; Tsai & Li, 2004). Även bland unga kvinnliga studenter har höga nivåer
rapporterats (Regestein et al., 2010; Tsai & Li, 2004). Icke-restorativ sömn (NRS)
beskrivs som sömn med dålig kvalitet trots normal duration, och förknippas med
konsekvenser dagtid. NRS har återkommande rapporterats vanligare bland kvinnor och
yngre individer (Kim et al., 2012; Ohayon, 2005; Ohayon & Bader, 2010; Ohayon & Hong,
2002). Könsskillnader i sömnstörningar antas kunna ha multifaktoriella förklaringar:
biologiska, psykologiska, sociala samt härstamma från artefakter såsom snedvridna
mätmetoder (Li et al., 2002).
Störd sömn är vanligt förekommande vid både psykiska och somatiska
sjukdomstillstånd (Kim et al., 2012; Marchs, Weisberg, Orlando, Edelen, & Keller 2010;
Norlund et al., 2010; Ohayon, 2002; Riemann, 2007; Roth, Roehrs, & Pies, 2007; Rööst &
Nilsson, 2002; Socialstyrelsen, 2003). Psykiatrisk störning har beskrivits som största
riskfaktorn för sömnstörningar och antas kunna förklara delar av könsskillnaderna (Li
et al., 2002). Bland unga vuxna har ingen signifikant könsskillnad i sömnstörning visats
kvarstå efter kontroll för bakgrund av psykisk ohälsa, vilket antas spegla att den kan ha
sin grund i den högre prevalensen av affektiva störningar bland kvinnor (Hale et al.,
2009). Stöd finns för att sömnstörningar är en riskfaktor till att utveckla och
vidmakthålla ångest- och förstämningsstörningar (Mellman, 2006). Sömnstörningar hos
barn har kopplats till ångeststörningar, men inte depression i vuxen ålder (Gregory et
al., 2005).
5
Somatisering beskriver hur psykologiska påfrestningar tar sig medicinskt oförklarliga
kroppsliga uttryck, och består av upplevelse, tolkning och beteende (Herlofson et al.,
2010). Termen somatisering kan innefatta enstaka fysiska symtom eller diagnoser som
hypokondri, somatoformt syndrom, kroniskt trötthetssyndrom, irritabelt tarmsyndrom
och fibromyalgi (Klengel et al., 2011). En vanlig teori förklarar somatisering genom
människans psykobiologiska reaktioner där psykologiska processer hänger samman
med somatisk aktivering. Vid somatisering fokuseras enbart de fysiska signalerna utan
att de känslomässiga tas in (Herlofson et al., 2010). Somatisering är vanligt
förekommande i den generella populationen och har i primärvården uppskattats till 1530 % (Holm & Nilstun, 2005). Enligt flertalet studier lider fler kvinnor än män av
somatisering (Ali et al., 2010; De Gutcht, Fischler, & Heiser, 2002; Gijsbers van Wijk &
Kolk, 1997; Kroenke & Spitzer, 1998; Nimnuan, Hotopf, & Wessely, 2001). Förklaringar
till könsskillnaden berör kvinnors somatiska information, omgivande faktorer och
socialiseringsprocesser, attributionsstil, personlighetsdrag samt en eventuell ökad
benägenhet att rapportera upplevda symtom (Gijsbers van Wijk & Klok, 1997).
Somatisering har kopplats till ung ålder och nuvarande anställning (Nimnuan et al.,
2001). Högre symtomnivåer har även kopplats till ökande ålder (Rief, Hessel, &
Braehiler, 2001).
Somatisering kan vara ett symtom vid psykisk störning eller en reaktion på lågt
välbefinnande (Malmquist, 2001). Depression och ångest har i högre grad associerats
till patienter med medicinskt oförklarade symtom än till friska individer eller patienter
med organiskt förklarade symtom (Henningsen, Zimmermann, & Sattel, 2003).
Depression och ångest har återfunnits bland hälften av somatiserande individer, vilket
har förklarats med överlappande diagnoskriterier, att ett tillstånd är en riskfaktor för att
utveckla ett annat, ursprung i liknande psykosocial och biologisk sårbarhet, samt att det
snarare kan röra sig om ett syndrom (Löwe et al., 2008). Somatiska symtom beskrivs
ibland uppstå i relation till stress eller utmattning. Cognitive activation theory of stress
förklarar hur långvarig stress vidmakthåller ett alarm-tillstånd i kroppen, med ökad risk
att symtom ska utvecklas, och psykobiologisk sensitisering ska uppstå (Ursin & Eriksen,
2007).
Utifrån tillgänglig forskning har Dock och Starlind (2012) empiriskt prövat en teoretisk
modell över sambandet mellan somatisering, utbildningsnivå, stress, utbrändhet,
sömnproblematik, ångest och depression. Efter modifiering visade resultatet statistiskt
signifikanta samband mellan variablerna. Stress kopplades samman med utbrändhet
och ångest; utbrändhet med sömnproblem, depression, ångest och somatisering; ångest
med depression, sömnproblem och somatisering. Förutom detta finns i dagsläget
mycket lite forskning som ger en helhetsbild över samtliga tillstånd, även om tillstånden
var för sig, komorbiditet dem emellan, samt köns-och åldersaspekter studerats flitigt. I
linje med detta finns inte heller mycket vetenskaplig dokumentation om unga kvinnor
på ett mer övergripande plan, trots att de i många fall beskrivs som en riskgrupp. Med
denna studie avsågs därför att ta ett helhetsgrepp över unga kvinnors psykiska hälsa.
Syfte
Studien har undersökt kvinnor i åldern 18-25 år i syfte att bättre förstå deras
hälsotillstånd med avseende på stress, utbrändhet, ångest, depression, sömnproblem
6
och somatisering. Detta har jämförts med hälsotillståndet i dessa avseenden dels hos
män i åldern 18-25 år och dels hos individer i åldern 26-79 år med data från en
omfattande populationsbaserad enkätundersökning.
Hypoteser
Baserat på redovisad tidigare forskning har följande hypoteser testats: (1) Unga kvinnor
rapporterar högre nivåer av stress, ångest och depression än unga män och övriga
åldrar, (2) unga kvinnor rapporterar högre nivåer av utbrändhet, sömnproblem och
somatisering än unga män, (3) unga kvinnor rapporterar högre förekomst av kliniskt
relevanta nivåer av ångest och depression än unga män och övriga åldrar och (4) unga
kvinnor rapporterar högre förekomst av kliniskt relevanta nivåer av utbrändhet,
insomni och somatisering än unga män.
Metod
Deltagare
Slumpmässigt valdes 8520 vuxna (18-79 år) ut till att delta i den enkätbaserade
Miljöhälsostudien i Västerbotten. Urvalet var stratifierat för kön och ålder. Enkäten
besvarades av 3406 individer. Antal individer som deltog i de olika ålder- och könsstrata
anges i Tabell 1. Beskrivning av deltagarna utifrån självrapporterade svar på
bakgrundsfrågor som ingick i enkätundersökningen återfinns i Tabell 2.
Tabell 1. Antal (procent av tillfrågade) personer för ålder och kön som deltog i studien.
__________________________________________________________________________________________________________________________
Ålder
Kvinnor
Män
__________________________________________________________________________________________________________________________
18-29
30-39
40-49
50-59
60-69
70-79
18-79
307 (32,7)
266 (40,9)
288 (40,7)
367 (51,0)
405 (58,6)
265 (53,8)
1898 (45,2)
179 (17,7)
177 (25,2)
230 (31,3)
295 (39,7)
356 (50,7)
271 (63,9)
1508 (34,9)
__________________________________________________________________________________________________________________________
7
Tabell 2. Beskrivning av deltagarna i frekvens (procent) utifrån självrapporterade svar.
__________________________________________________________________________________________________________________________
Unga kvinnor
Unga män
Övriga åldrar
__________________________________________________________________________________________________________________________
Antal
216
Ålder (medel± SD)
21,6±2,3
Civilstånd
Gift/sambo
91 (42,1)
Ogift
119 (55,1)
Frånskild
0 (0)
Änka/änkling
4 (1,9)
Levnadsvillkor
Lever ensam
49 (22,7)
Lever med partner utan barn
79 (36,6)
Lever med partner och med barn
11 (5,1)
Lever med barn utan annan vuxen
0 (0)
Lever med förälder
55 (25,5)
Lever med annan vuxen
21 (9,7)
Upplevd hälsa
Utmärkt
28 (13,0)
Mycket god
98 (43,1)
God
72 (33,3)
Någorlunda god
17 (7,9)
Dålig
4 (1,9)
Motionsvanor
En gång per månad eller mer sällan 24(11,1)
2-4 gånger i månaden
43 (19,9)
2-3 gånger i veckan
81 (37,5)
Fler än tre gånger i veckan
65 (30,1)
Diagnoser
Kroniskt trötthetssyndrom
0 (0)
Migrän
8 (3,7)
ADHD
4 (1,9)
Fibromyalgi
0 (0)
Somatoform störning
0 (0)
Irritabelt tarmsyndrom
4 (1,9)
Panikstörning
6 (2,6)
Depression
15 (6,9)
Utmattningssyndrom
4 (1,9)
Generaliserat ångest syndrom
1 (0,5)
Posttraumatiskt stress syndrom
0 (0)
117
21,9±2,3
3073
54,4±14,5
31 (26,5)
84 (71,8)
1 (0,9)
1 (0,9)
2378 (77,4)
321 (10,4)
214 (7,0)
132 (4,3)
35 (29,9)
27 (23,1)
5 (4,3)
0 (0)
38 (32,5)
12 (10,3)
551 (17,9)
1456 (47,4)
902 (29,4)
90 (2,9)
17 (0,6)
31 (1,0)
28 (23,9)
49 (41,9)
36 (30,8)
3 (2,6)
1 (0,9)
301 (9,8)
850 (27,7)
1044 (34,0)
734 (23,9)
109 (3,5)
15 (18,8)
20 (17,1)
41 (35,0)
41 (35,0)
395 (12,9)
608 (19,8)
1151 (37,5)
876 (28,6)
0 (0)
3 (2,6)
0 (0)
0 (0)
0 (0)
1 (0,9)
0 (0)
2 (1,7)
0 (0)
0 (0)
0 (0)
23 (0,7)
140 (4,6)
13 (0,4)
75 (2,4)
1 (0,0)
75 (2,4)
44 (1,4)
153 (5,0)
140 (4,6)
31 (1)
27 (0,9)
__________________________________________________________________________________________________________________________
De tre grupperna av deltagare benämns i studien som unga kvinnor (kvinnor 18-25 år),
unga män (män 18-25 år) och övriga åldrar (kvinnor och män 26-79 år).
Material
I Miljöhälsostudien i Västerbotten ingick ett antal självskattningsformulär där data från
fem av dem använts i denna studie.
8
För att mäta upplevelse av stress användes Perceived Stress Scale (PSS), som har visats
ha god reliabilitet och begreppsvaliditet (Cohen & Williamsson, 1988). Eskin och Parr
(1996) har översatt formuläret till svenska. Instrumentet poängsätts mellan 0-40, där
höga värden representerar hög nivå av stress. Cronbachs ⍺ för hela stickprovet
(n=3406) i den aktuella studien var 0,83.
Den svenska versionen (Grossi, Perski, Evengård, Blomkvist, & Orth-gomér, 2003) av
Shirom Melamed Burnout Questionnaire (SMBQ) (Melamed, Kushnir, & Shirom, 1992)
användes för att mäta utbrändhet. SMBQ har visats ha god konvergent validitet och
reliabilitet. Självskattningsformuläret består av 22 items och skalan går från 1-7 (Grossi
et al., 2003). Gränsvärdet ≥4,6 används vid stresskliniken på Umeå universitetssjukhus
för att definiera klinisk relevans (Stenlund et al., 2009), och har används även i den
aktuella studien. Cronbachs ⍺ för hela stickprovet var 0,85.
Hospital Anxiety and Depression Scales (HADS) mäter ångest och depression och finns i
en svensk version (Sullivan et al., 1993). Den samtidiga och diskriminanta validiteten
liksom den interna konsistensen för instrumentet har visats vara god (Bjelland, Dahl,
Haug, & Neckelmann, 2002). HADS kan framgångsrikt användas som screeninginstrument av ångest och depression både bland psykiatriska och icke-psykiatriska
patienter. HADS består av sju items vardera för ångest och depression som poängsätts
från 0 till 21. Gränsvärdet 8+ användes för att definiera klinisk relevans för båda
skalorna (Bjelland et al., 2002). Cronbachs ⍺ för hela stickprovet var för ångestskalan
0,85 och för depressionsskalan 0,83.
För att mäta sömn användes Karolinska Sleep Questionnaire (KSQ). Fyra dimensioner
(sömnkvalitet, icke-restorativ sömn, sömnighet och sömnapné) ingår, och KSQ har
uppvisats ha god reliabilitet och validitet (M. Nordin, Åkerstedt & S. Nordin, 2012). I
denna studie har de items som ingår i dimensionerna sömnkvalitet och icke-restorativ
sömn använts, viket har påvisats kunna mäta nattliga symtom på insomni. Skalan går
från 0 (aldrig) till 5 (alltid), och höga värden indikerar mer sömnproblem (M. Nordin et
al., 2012). Ett index för symtom på insomni finns baserat på kriterierna i DSM-IV där sju
items ingår: svårigheter att somna, svårighet att vakna, upprepade uppvaknanden med
svårighet att somna igen, inte utvilad vid uppvaknande, för tidigt uppvaknande, störd
och orolig sömn samt känsla av utmattning vid uppvaknande. En dikotomisering av
frågorna görs där dålig sömnkvalitet tre gånger i veckan eller oftare (svarsalternativ 4
eller 5) representerar dålig sömn, och dålig sömnkvalitet färre än tre gånger i veckan
representerar icke dålig sömn (svarsalternativ 0-3). Antal indikationer på dålig sömn
summeras över de sju items, och minst ett item som representerar dålig sömn
kategoriseras som insomni (M. Nordin et al., 2012). Cronbachs ⍺ för hela stickprovet var
för dimensionen sömnkvalitet 0,81 och för dimensionen icke-restorativ sömn 0,73.
Patient Health Questionnaire 15–Item Somatic Symptom Severity Scale (PHQ-15)
användes för att mäta somatisering (Kroenke, Spitzer, & Williams, 2002). Den svenska
versionen av självskattningsformuläret har visats ha tillfredsställande reliabilitet och
konvergent validitet (S. Nordin, Palmquist & M. Nordin, 2012). De 15 items som ingår
efterfrågar somatiska symtom, varav ett gäller menstruationssmärtor och därför inte
används för män. Svarsalternativen går från 0-2 och ger totalvärde på 0-30 för kvinnor
respektive 0-28 för män (S. Nordin et al., 2012). Poäng mellan 0-4 räknas som minimala
symtom, 5-9 som låga symtom, 10-15 som medelhöga symtom och 15-30 som hög
symtomnivå (Kroenke et al., 2002). För att likvärdigt kunna jämföra poängen mellan
9
könen är dessa omgjorda till procent av totalvärde. Cronbachs ⍺ för hela stickprovet var
0,82.
Procedur
Enkäten samt skriftlig information om sekretess, avsedd användning av data och
frivillighet skickades ut per post till deltagarna under mars-april 2010. De ombads
skicka tillbaka den i kuvert med förbetalt porto. Till de som inte aktivt tackade nej till att
delta skickades upp till två påminnelser. Samtliga deltagare gav sitt samtycke till att
medverka. Regionala etikprövningsnämnden i Umeå godkände studien som utfördes
enligt ”Helsinforsdeklarationen”. Data från insamlade enkäter ställdes samman och fem
databaser skapades där ”missing values” ersattes med estimat via multipel imputering.
Datat analyserades och de värden som ligger till grund för denna studie är medelvärden
från dessa fem imputeringar.
Statistiska beräkningar
Tre grupper skapades av deltagarna. Envägs variansanalyser genomfördes för att
jämföra de tre grupperna med avseende på totalvärden på instrumenten för stress,
utbrändhet, ångest, depression, sömnproblem (sömnkvalitet och icke-restorativ sömn)
och somatisering. Detta följdes upp med post-hoc-analyser (Tamhane’s T2 test).
Effektstorlek beräknades med Cohen´s d. Värden under 0,2 indikerar betydelselösa
effekter, värden mellan 0,2-0,5 små effekter, värden mellan 0,5-0,8 måttliga effekter
samt värden över 0,8 stora effekter (Cohen, 1977).
För att få en bild av hur många av deltagarna i respektive grupp som uppvisade värden
högre än antagna gränsvärden för respektive instrument (med undantag för stress som
inte kan klassas som ett kliniskt tillstånd) samt om någon skillnad mellan grupperna
förelåg utfördes chi2-test. För de grupper där cellstorleken understeg 5 deltagare
användes Fischer´s exact-test.
Resultat
Medelvärdena för de sju hälsovariablerna visas i Figur 1. Unga kvinnor uppvisade
utifrån självskattningsformulären signifikant högre nivåer av stress, utbrändhet, ångest
och somatisering än unga män och övriga åldrar, signifikant högre nivåer av dålig
sömnkvalitet än unga män och signifikant högre nivåer av icke-restorativ sömn än
övriga åldrar. Övriga åldrar uppvisade signifikant högre nivåer av dålig sömnkvalitet och
somatisering än unga män. Effektstorleken varierade mellan 0,28–0,79 (Tabell 3). Inga
signifikanta gruppskillnader påvisades för depression.
10
Stress
(n)
30
25
20
15
10
5
0
Unga kvinnor
(n)
7
6
5
4
3
2
1
0
Unga kvinnor
Utbrändhet
(n)
7
6
5
4
3
2
1
0
Unga män
Övriga åldrar
Unga kvinnor
Övriga åldrar
(n)
7
6
5
4
3
2
1
0
Unga kvinnor
Ångest
Unga män
Övriga åldrar
Depression
Unga män
Dålig sömnkvalitet
(n)
20
Unga män
Övriga åldrar
Icke-restorativ sömn
(n)
15
15
10
10
5
0
Unga kvinnor
5
Unga män
Övriga åldrar
(%)
30
0
Unga kvinnor
Unga män
Övriga åldrar
Somatisering
20
10
0
Unga kvinnor
Unga män
Övriga åldrar
Figur 1. Gruppmedelvärden och standardavvikelser för hälsovariablerna stress,
utbrändhet, ångest, depression, dålig sömnkvalitet, icke-restorativ sömn och
somatisering.
11
Tabell 3. Resultat av jämförelse med envägs variansanalyser, Tamhane’s T2 test och
Cohen´s d mellan unga kvinnor (UK), unga män (UM) och övriga åldrar (ÖÅ) avseende
samtliga hälsovariabler.
__________________________________________________________________________________________________________________________
F-värde
Post-hoc*
Cohen’s d
___________________________________________
UK vs UM UK vs ÖÅ UM vs ÖÅ
__________________________________________________________________________________________________________________________
Stress
Utbrändhet
Ångest
Depression
Dålig sömnkvalitet
Icke-restorativ sömn
Somatisering
21,6***
9,73***
37,8***
3,58is
19,2***
12,2***
15,3***
UK>UM=ÖÅ
UK>UM=ÖÅ
UK>UM=ÖÅ
UK=UM=ÖÅ
UK>UM, ÖÅ>UM, UK=ÖÅ
UK=UM, UM=ÖÅ, UK>ÖÅ
UK>UM, UK>ÖÅ, ÖÅ>UM
0,44
0,39
0,56
0,45
0,31
0,59
0,50
0,79
0,62
0,33
0,28
0,40
__________________________________________________________________________________________________________________________
*p<0,05, ***p<0,001, isIcke signifikant
Andel personer (procent) som utifrån självskattningsformulären uppvisade kliniskt
relevanta nivåer av utbrändhet (≥4,6), ångest (8+), depression (8+), insomni (dålig
sömnkvalitet mer än tre gånger per vecka) och somatisering (≥15) visas i Figur 2.
Andelen som uppnådde dessa antagna gränsvärden för ångest och insomni var
signifikant högre för unga kvinnor än för unga män och övriga åldrar (Tabell 4). Inga
signifikanta gruppskillnader påvisades för utbrändhet, depression eller somatisering.
Diskussion
Denna studie syftade till att med ett helhetsgrepp undersöka unga kvinnors psykiska
hälsa med data från Miljöhälsostudien i Västerbotten. Fyra hypoteser ställdes som till
viss del bekräftades av resultatet. Unga kvinnor uppvisade i självskattningsformulären
signifikant högre nivåer av stress, utbrändhet, ångest och somatisering än unga män och
övriga åldrar, högre nivåer av dålig sömnkvalitet än unga män samt av icke-restorativ
sömn än övriga åldrar. Effektstorleken varierade mellan 0,28–0,79, vilket indikerar små
till måttliga effekter. Andelen som uppnådde antagna gränsvärden för ångest och
insomni var signifikant högre för unga kvinnor än för unga män och övriga åldrar.
Resultatet bidrar med en övergripande bild av unga kvinnors psykiska hälsotillstånd.
En högre andel av de unga kvinnorna, som var i fokus för studien, uppvisade alltså
utifrån självskattningsformulären kliniskt relevanta nivåer av ångest och insomni än
unga män och övriga åldrar. Andelen unga kvinnor som uppvisade nivåer som uppnådde
antaget gränsvärde för ångest uppgick till 37 %, och var procentuellt lika stor som
andelen unga kvinnor som uppnådde det antagna gränsvärdet för insomni. Det är en
rimlig tanke att överlappningen mellan tillstånden är stor. Bland andra har Dock och
Starlind (2012) visat samband mellan ångest och sömnstörningar. Insomni har tidigare
beskrivits både predicera och vara en konsekvens av psykisk ohälsa (Li et al., 2002;
Mellman, 2006). Om insomni i detta fall föregår eller är ett symtom på ångest, eller om
tillstånden går hand i hand, går inte att fastställa. Oavsett vilket är det troligtvis en
riskfaktor för att utveckla ytterligare ohälsa, både psykiskt och fysiskt.
12
(%)
40
Utbrändhet
(%)
40
30
30
20
20
10
10
0
Unga kvinnor
(%)
40
Unga män
Övriga åldrar
Depression
0
Unga kvinnor
(%)
40
30
30
20
20
10
10
0
Unga kvinnor
Unga män
(%)
40
Övriga åldrar
Ångest
Unga män
Övriga åldrar
Insomni
0
Unga kvinnor
Unga män
Övriga åldrar
Somatisering
30
20
10
0
Unga kvinnor
Unga män
Övriga åldrar
Figur 2. Andel (procent) av unga kvinnor, unga män och övriga åldrar som uppnådde
kliniskt relevanta nivåer av utbrändhet, ångest, depression, insomni och somatisering.
Tabell 4. Resultat av jämförelse mellan grupperna avseende uppfyllande av antagna
gränsvärden.
__________________________________________________________________________________________________________________________
Chi2-värde
Post-hoc*
__________________________________________________________________________________________________________________________
Utbrändhet
Ångest
Depression
Insomni
Somatisering
1,21
49,30***
3,26
9,60**
¤UK-UM: 1,69
¤UK-ÖÅ: 0,74
¤UM-ÖÅ: 2,98
UK=UM=ÖÅ
UK>UM=ÖÅ
UK=UM=ÖÅ
UK>UM=ÖÅ
UK=UM=ÖÅ
__________________________________________________________________________________________________________________________
¤ Fischer´s exact-test utfört på grund av cellstorlek under 5.
*p<0,05, **p<0,01, ***p<0,001
13
Tidigare studier har beskrivit insomni som vanligare bland äldre individer (Li et al.,
2002; Ohayon & Roth 2003; Tsai & Li, 2004). Detta stämmer delvis överens med
resultatet i den aktuella studien, då nivån av dålig sömnkvalitet utifrån
självskattningsformulären var signifikant lägre bland unga män än bland övriga åldrar.
Nivåerna av icke-restorativ sömn var även högre bland unga kvinnor jämfört med övriga
åldrar, vilket går i linje med tidigare forskning (Kim et al., 2012; Ohayon, 2005; Ohayon
& Bader, 2010; Ohayon & Hong, 2002). En tänkbar förklaring till att en högre andel av de
unga kvinnorna rapporterade nivåer av insomni som uppnådde antaget gränsvärde
jämfört med övriga åldrar kan tänkas vara att de är en grupp som framförallt upplever
mycket social och relationell stress samt krav relaterat till utbildning, karriärval och
utseende i Sverige. Yoshioka et al. (2012) har tidigare visat att könsskillnader i insomni
främst kunde förklaras av arbets- och familjevillkor. I Socialstyrelsens folkhälsorapport
från 2009 beskrivs förutom rapporteringsbenägenhet, socioekonomiska- och biologiska
faktorer samt utsatthet för övergrepp, även oro för skolprestation, ökad
utseendefokusering, kroppsrelaterad självbild samt relationer som tänkbara
förklaringar till de unga kvinnornas höga nivåer av psykiska ohälsa. Ångest har tidigare i
litteraturen återkommande rapporterats vanligast bland unga kvinnor (Kessler et al.,
2005; Leray et al., 2011; Michael et al., 2007), vilket återspeglas i resultatet från den
aktuella studien. Orsaken till detta kan antas handla om liknande faktorer som för
insomni. Åldersrelaterade förklaringar till högre nivåer av ångest- och
depressionssymtom bland yngre individer har tidigare beskrivits som möjlig lägre
emotionell mottaglighet, ökad emotionell kontroll och psykologisk immunitet mot
påfrestande händelser bland äldre individer (Jorm, 2000). Yngre kvinnor har även
rapporterats oroa sig mer än unga män och äldre vuxna samt upplevt sig sämre kunna
kontrollera ångest, inre emotionella upplevelser och yttre emotionella signaler (Gould &
Edelstein, 2010). Förklaringsmodeller som dessa kan tänkas spela in i de signifikant
högre nivåerna av ångest bland de unga kvinnorna.
Stress beskrivs i den vetenskapliga litteraturen som en viktig riskfaktor för flera
psykiatriska tillstånd (Bergdahl & Bergdahl, 2002; Monti & Monti, 2000; Sandanger,
2004; Ursin & Eriksen, 2007; Åkerstedt, 2006; Åsberg, 2010). Det faktum att stress i sig
inte kan klassas som kliniskt signifikant gör att det inte finns möjlighet att dra slutsatser
om när stress eventuellt når risknivåer. De unga kvinnorna i denna studie uppvisade
utifrån självskattningsformulären på gruppnivå signifikant högre nivåer av både stress
och utbrändhet än unga män, vilket går i linje med tidigare forskning (Verger et al.,
2008; Sandanger, 2004; Bakker et al., 2002). Nivåerna var också signifikant högre än för
övriga åldrar i båda fallen, vilket den befintliga litteraturen inte är enig om. En tänkbar
faktor som bidrar till detta kan vara att gruppen övriga åldrar består av både kvinnor
och män, vilket rimligtvis borde sänka gruppens medelvärden. Unga kvinnors
arbetsbelastning och risk att vara med om negativa livshändelser har tidigare kopplats
till att de lider av mer utbrändhet och posttraumatiskt stressyndrom än äldre kvinnor
(Lindert, Müller-Nordhorn, & Soares, 2009). Sådana faktorer kan vara del i förklaringen
till att de unga kvinnorna i studien upplever och rapporterar högre nivåer av stress och
utbrändhet.
Tidigare forskning har visat att det finns tendenser till att ångest är kopplat till
moderata nivåer av stress medan depression är kopplade till höga stressnivåer
(Bergdahl & Bergdahl, 2002). Då depression var den enda variabeln där unga kvinnor
inte skattade signifikant högre nivåer än varken unga män eller övriga åldrar, skulle ett
antagande utifrån det kunna vara att de unga kvinnorna trots allt inte uppnått den höga
14
nivå av stress som korrelerar med depression. De unga kvinnorna utsätts troligen som
tidigare nämnts för stress i relation till bland annat prestations- och rollövergångskrav
men upplever i de flesta fall ännu inte den stress familjeliv ofta innebär. Ångest har
tidigare beskrivit föregå depression bland kvinnor (Parker & Hadzi-Pavlovic, 2001),
vilket går i linje med teorin att de unga kvinnorna ännu inte utvecklat depression, men
med tanke på de höga ångestnivåerna riskerar att göra det. Frågan kan dock ställas
huruvida det istället handlar om någon könsspecifik inre eller yttre sårbarhetsfaktor
som gör i detta fall unga kvinnor till riskgrupp att drabbas av olika former av psykisk
ohälsa.
Det är inte möjligt att fastställa om förklaringen till de unga kvinnornas rapporterade
höga nivåer av psykisk ohälsa härrör från biologiska-, psykosociala-, psykologiska
faktorer, artefakter relaterade till mätningar, eller mer troligt en multimodal
förklaringsmodell. Oavsett vilket bör det tas på största allvar. Dock är det givetvis av
stort värde att orsaker och vidmakthållande faktorer utreds, för att befintlig
problematik ska kunna behandlas på bästa sätt. Därigenom är det möjligt att
interventioner på både individ-, interpersonell-, och samhällsnivå kan tänkas vara
nödvändiga.
Resultaten av studien uppvisar utifrån självskattningsformulären att förekomsten av
kliniskt relevanta nivåer av utbrändhet för samtliga grupper är överensstämmande med
det som tidigare uppgetts (Stenlund et al., 2009). För depression i samtliga tre grupper,
samt för ångest bland unga män och övriga åldrar, är den rapporterade förekomsten av
kliniskt relevanta nivåer något lägre än de som beskrivs av Socialstyrelsen (2010). Detta
är dock rimligt med tanke på att dessa siffror uppger livstidsprevalens. Andelen som
rapporterade nivåer som uppnår antaget gränsvärde för insomni är relativt hög även
bland unga män och övriga åldrar (23 % respektive 28 %), då det syftar till att särskilja
de individer som lider av mer än enstaka symtom. En tänkbar förklaring är att måttet
fångar upp individer som uppvisar höga symtomnivåer, men inte tillräckliga för att
erhålla en DSM-IV-diagnos. Ohayon (2002) menar att eftersom sömnproblem kan
studeras utifrån symtom på insomni, symtom på insomni med konsekvenser dagtid,
missnöje med sömnkvalitet- eller kvantitet, samt insomni-diagnoser, är det svårt att
jämföra prevalens mellan studier. I detta fall är gränsvärdet satt genom att de individer
som rapporterade dålig sömnkvalitet mer än tre gånger per vecka antas ha ett eller flera
symtom på insomni. I en finsk populationsstudie som använder samma definition
uppgick prevalensen för den generella populationen till hela 37,6 % (Ohayon & Partinen,
2002). Vad det gäller somatisering uppvisar resultaten från självskattningsformulären
att nivåer som uppnådde antaget gränsvärde rapporterades av relativt få individer i
samtliga grupper. Gränsvärdet är dock satt för att fånga upp individer med höga nivåer
av somatiska symtom, och rapporterad prevalens bland den generella populationen
varierar även i detta fall mycket beroende på definition. Escobar et al. (1998) beskriver
hur andelen individer som får en diagnos är relativt liten, trots att somatisering är
vanligt förekommande. Resultatet från den aktuella studien kan tänkas spegla den
aspekten.
Skillnaderna mellan de tre grupperna var mindre då de jämfördes utifrån antagna
gränsvärden för respektive instrument, vilket kan förväntats då endast en andel av de
som uppgav höga nivåer på någon av hälsovariablerna uppnådde dessa. Mätningen är
även generellt mindre känslig för kategoriska data jämfört med kontinuerliga data.
Betydligt fler individer rapporterade en nivå på de olika hälsovariablerna som
15
uppnådde antagna gränsvärden, än de som själva i enkätens bakgrundsfrågor uppgett
att de har fått en klinisk diagnos. Detta kan ha flera förklaringar. Beroende på symtom
kan det vara lättare för en individ att rapportera dessa skriftligt i en enkät än att
beskriva dem exempelvis i en undersökningssituation. Det är också möjligt att alla
individer som upplever symtom som skulle klassas som kliniskt relevanta inte söker
vård för sina besvär, och därför inte erhåller någon diagnos. Eftersom de rapporterade
nivåerna för de olika hälsovariablerna härrör från självskattingsformulär är det heller
inte möjligt att likställa dem med kliniska diagnoser. En större andel unga kvinnor har
totalt sett uppgett sig fått en eller flera av de diagnoser som återfinns i
bakgrundsbeskrivningen (Tabell 2) än unga män, vilket går i linje med den aktuella
studiens resultat. Gruppen övriga åldrar har till något högre andel uppgett sig fått en
eller flera diagnoser än de unga kvinnorna. Detta kan möjligen tänkas ha att göra med
att en äldre individ lidit av sina besvär längre, och därför sökt hjälp för dem i större
utsträckning än en yngre individ. Utifrån resultaten från självskattningsformulären går
det att spekulera kring om unga kvinnor i högre grad lider av symtom som de inte söker
vård för. Huruvida det finns någon eventuell överlappning mellan diagnoserna går inte
att avgöra, men det är tänkbart att en individ har uppgett flera diagnoser. Eftersom
diagnoserna är självrapporterade finns även en möjlighet att en individ av något skäl
inte önskat att uppge informationen som efterfrågats. Det går heller inte att kontrollera
om de individer som uppgett en diagnos fått den ställd genom en klinisk bedömning. I
bakgrundsfrågorna som deltagarna besvarat då de fyllde i enkäten framgår även att
endast 1.9 % av de unga kvinnorna rapporterade sin upplevda hälsa som dålig och 7,9 %
uppgav den vara någorlunda god. Detta tycks inte spegla de höga nivåerna som
resultaten från självskattningsformulären uppvisar. Vad det kan bero på är svårt att
säga. Det är möjligt att de unga kvinnorna inte upplever sig må så dåligt som
skattningarna indikerar. Den aktuella frågan kan även ha uppfattats mer relaterad till
det fysiska hälsotillståndet, varpå de unga kvinnorna beskrivit sin upplevda hälsa som
relativt god. De unga kvinnorna kan tänkas vara så vana vid att lida av psykiska symtom
att de inte reflekterar över dem som del i sitt allmänna hälsotillstånd. Om de dessutom
har många jämnåriga kamrater av samma kön som också mår dåligt kanske den egna
hälsan i jämförelse upplevs förhållandevis god.
Även unga män har rapporterats må allt sämre, och det finns en överrisk för missbruk
eller självmord i denna grupp (Socialstyrelsen, 2009). Danielsson (2010) beskriver hur
depression som diagnos blivit könad, vilket medför en risk att kvinnor
överdiagnostiseras och män underdiagnostiseras. Detta skulle för den aktuella studien
tänkas kunna innebära att instrumenten som efterfrågar symtom på ett givet tillstånd
eventuellt kan vara lättare för kvinnor än män att identifiera sig med. I så fall skulle de
nivåer män rapporterar möjligen höjas vid en omformulering. Danielsson menar att
biologiska, psykologiska och sociokulturella faktorer, samt hur dessa interagerar med
varandra alltid måste tas i beaktning vid depression. Därmed kan inte en enda förklaring
till könsskillnader i prevalens antas stå ensam. Samma sak får förmodas gälla för
samtliga tillstånd som studerats i denna studie, och även när det kommer till skillnader
mellan åldersgrupper. Jorm (2000) beskriver i linje med det hur bedömning och
diagnosticering av depression och ångest kan bli snedvridna på grund av skillnader i
symtom och uttryck även mellan åldersgrupper.
Denna studie har ett antal styrkor. Generaliserbarheten från studiens resultat kan antas
vara möjlig till den svenska befolkningen då Västerbottens ålders- och könsfördelning är
lik den för Sveriges allmänna population. Styrkande är att urvalet är stratifierat för ålder
16
och kön samt att antalet deltagare är relativt stort. I studien har en multipel imputering
gjorts för att ersätta ”missing values” i datat. Då det skulle kunna innebära att många
deltagare fått plockas bort om de missat eller utelämnat en fråga, är det en fördel att
tillämpa just multipel imputering. Ett ”missing value” har ersatts med ett estimat baserat
på en jämförelse med deltagare som svarat på liknande sätt på övriga frågor, och en
styrka är att medelvärdet från fem imputeringar har använts.
Det finns även några begränsningar med studien. Bortfallet var ganska stort med 60 %,
och unga män svarar för det största. Hur det påverkar resultatet är svårt att säga. Det
finns en möjlighet att de rapporterade nivåerna bland de unga männen skulle ha blivit
något högre med en större svarsfrekvens. Det är också rimligt att fundera kring vilka
individer i urvalet har valt att inte delta i studien. Det är tänkbart att individer som
skulle ha rapporterat höga nivåer på de olika hälsovariablerna inte orkat eller förmått
sig fylla i enkäten, likväl som det kan vara individer som inte alls kunnat identifiera sig
med påståendena och frågorna i instrumenten som inte motiverat sig att delta. Kanske
är det individer med ohälsa som känt sig berörda och därför valt att delta, eller så är det
möjligen individer som upplevt det som besvärande att ange höga nivåer som avböjt.
Vad det gäller instrumenten är de alla av god validitet och reliabilitet, men liksom
symtom är överlappande mellan tillstånden överlappar även instrumenten varandra till
viss del. PHQ-15 avser mäta somatiska symtom, men tar inte reda på om en fysisk
diagnos föreligger. Alltså kan det ge något missvisande resultat, exempelvis genom att
äldre individer rapporterar högre nivåer som härrör från åldersrelaterade krämpor
snarare än somatisering. Eftersom studien är tvärsektionell är all data insamlad under
ett och samma tillfälle, vilket innebär att det inte går att dra slutsatser kring huruvida
resultatet är representativt över en längre period. Studien avser som sagt att ta ett
helhetsgrepp om unga kvinnors psykiska hälsa, men det finns vanliga typer av psykisk
ohälsa såsom ätstörningar som inte finns med bland de hälsovariabler som mäts. Detta
på grund av att studien baserades på, och begränsades av, det data som fanns tillgängligt
från Miljöhälsostudien.
Utifrån denna studies resultat skulle det vara av intresse att framtida forskning
ytterligare undersöker huruvida stress är medierande för psykisk ohälsa bland unga,
samt om någon könsskillnad föreligger i orsaker och vidmakthållande faktorer. Detta för
att bättre kunna anpassa de interventioner som bör sättas in redan innan ytterligare
tillstånd av psykisk ohälsa utvecklats. På så vis skulle individen kunna besparas många
år av förlorad livskvalitet och samhället spara enorma summor pengar.
Men större kunskap om unga kvinnors psykiska ohälsa, den stora överlappningen
mellan olika tillstånd, samt de förödande konsekvenser det i förlängningen kan orsaka,
ökar rimligtvis även angelägenheten till prevention och åtgärder. Istället för att en
individ ska hamna i en situation av exempelvis långtidssjukskrivning till följd av
utbrändhet, kan tidiga signaler fångas upp och tas på större allvar. På samhällelig nivå
kan en kartläggning av de ungas mående förhoppningsvis motivera till ökade insatser
att ta sig an problem såsom svårigheten att ta sig in på arbetsmarknaden, bristande
skolhälsovård och missgynnande villkor på grund av kön eller ålder. Mer kunskap i
sjukvård, skola och familj kan öka möjligheten att notera initiala tecken på psykisk
ohälsa hos unga. Tidiga interventioner kan vidare förebygga att en individ hamnar i en
ond cirkel, där det ena symtomet ökar risken att drabbas av ett annat. Med en breddad
kunskap kan dessa även anpassas bättre efter individen i sitt sammanhang. Det finns
faktorer som är svåra att påverka men också mycket som kan göras. För att detta ska
17
vara möjligt krävs kunskap att utgå ifrån. Information om psykisk ohälsa kan även i
bästa fall hjälpa till att minska stigmatiseringen.
Sammanfattningsvis bidrar resultatet från den aktuella studien med en bild över hur
psykisk ohälsa hos unga kvinnor kan tänkas se ut, och hur några av de vanligare
tillstånden kan tänkas hänga samman. Med hjälp av detta är det möjligt att fånga upp
fler unga kvinnor innan de utvecklat en mer komplex och svårbehandlad symtombild,
samt att därigenom motivera till tidiga interventioner.
Referenser
Ahola, K., Honkonen, T., Isometsä, E., Kalimo, R., Nykyri, E., Aromaa, A., & Lönnqvist, J. (2005). The
relationship between job-related burnout and depressive disorders—results from the Finnish health 2000
study. Journal of Affective Disorders, 88, 55–62.
Ahola, K., Honkonen, T., Isometsä, E., Kalimo, R., Nykyri, E., Koskinen, S., Aromaa, A., & Lönnqvist, J. (2006).
Burnout in the general population- results from the Finnish health 2000 study. Sociological Psychiatry and
Psychiatric Epidemiology, 41, 11–17.
Ahola, K., Honkonen, T., Virtanen, M., Aromaa, A., & Lönnqvist, J. (2008). Burnout in relation to age in the
adult working population. Journal of Occupational health, 50, 262-265.
Ali, A., Deuri, S.P., Deuri, S.K., Jahan, M., Singh, A.R., & Verma, A.N. (2010). Perceived social support and life
satisfaction in persons with somatization disorder. Industrial Psychiatry Journal, 19, 115-118.
American Psychological Association (APA). Hämtad 9 januari 2013, från
http://www.apa.org/topics/depress/index.aspx
American Psychological Association (APA). Hämtad 9 januari 2013, från
http://www.apa.org/topics/anxiety/index.aspx
Apostolo, J. L. A., Figueiredo, M.K., Mendes, A.C., & Rodrigues, M.A. (2011). Depression, anxiety and stress
in primary health care users. Revista Latino-Americana de Enfermagem, 19:2, 348-53.
Bakker, A.B., Demerouti, E., & Schaufeli, W.B. (2002). Validation of the maslach burnout inventory–general
survey: an internet study. Anxiety, Stress & Coping: An International Journal, 15:3, 245-260.
Baldwin, D.S., Ajel, K.I., & Garner, M.J. (2008). Anxiety disorders. MEDICINE, 36:8, 415- 421.
Bebbington, P., Dunn, G., Jenkins, R., Lewis, G., Brugha, T., Farrell, M., & Meltzer, H. (2003). The influence of
age and sex on the prevalence of depressive conditions: report from the national survey of psychiatric
morbidity. International Review of Psychiatry, 15, 74–83.
Bjelland, I., Dahl, A., Haug, T., & Neckelmann, D. (2002). The validity of the hospital anxiety and depression
scale: an update literature review. Journal of Psychosomatic Research, 52, 69-77.
Bergdahl, J., & Bergdahl, M. (2002). Perceived stress in adults: prevalence and association of depression,
anxiety and medication in a Swedish population. Stress and Health, 18, 235–241.
Brenninkmeyer, V., Van Yperen, N.W., & Buunk, B.P. (2001). Burnout and depression are not identical
twins: is decline of superiority distinguishing feature? Personality and Individual differences, 30, 873-880.
Cohen, J. (1977). Statistical power analysis for the behavioral sciences. New York, Academic.
Cohen, S., & Williamson, G. (1988). Perceived stress in a probability sample of the United States. In S.
Spacapan & S. Oskamp (Eds.), The social psychology of health: Claremont Symposium on applied social
psychology (pp. 31-67). Newbury Park, CA: Sage.
18
Danielsson, Ulla. (2010)Träffad av blixten eller långsam kvävning – genuskodade uttryck för depression i en
primärvårdskontext. Doktorsavhandling. Umeå universitet. ISBN 978-91-7264-935-4.
De Gutcht, V., Fischler, B. (2002). Somatization: a critical review of conceptual and methodological issues.
Psychosomatics, 43, 1-9.
Dock, M., & Starlind, L. (2012). Samband mellan somatisering, utbildningsnivå, stress, utbrändhet,
sömnproblematik, ångest och depression- en empiriskt testad modell. Opublicerad master-uppsats. Umeå
universitet.
Escobar, J.I., Gara, M., Silver, R.C., Waitzkin, H., Holman, A., & Compton, W. (1998). Somatsation disorder in
primary care. The British Journal of Psychiatry, 173, 262-266.
Eskin, M., & Parr, D. (1996). Introducing a Swedish version of an instrument measuring mental stress.
(Reports from the department from psychology, no. 813). Stockholm: Stockholm University, department of
psychology.
Gijsbers van Wijk, C.M.T., & Kolk, AM. M. (1997). Sex differences in physical symptoms: the contribution of
symptom perception theory. Social Science and Medicine, 45:2, 231-246.
Gould, C. E., & Edelstein, B. A. (2010). Worry, emotion control, and anxiety control in older and young
adults. Journal of Anxiety Disorders, 24, 759–766.
Gregory, A.M., Caspi, A., Eley, T. C., Moffitt, T. E., O’Connor, T. G., & Poulton, R. (2005). Prospective
longitudinal associations between persistent sleep problems in childhood and anxiety and depression
disorders in adulthood. Journal of Abnormal Child Psychology, 33:2, 157–163.
Grossi, G., Perski, A., Evengård, B., Blomkvist, V., & Orth-gomér, K. (2003). Physiological correlatates of
burnout among women. Journal of Psychosomatic Research, 55, 309-316.
Hale, L., Do, P.D., Basurto-Davila, R., Heron, M., Finch, B.K., Dubowitz, T., Lurie, N., & Bird, C.E. (2009). Does
mental health history explain gender disparities in insomnia symptoms among young adults? Sleep
Medicine, 10, 1118–1123.
Henningsen, P., Zimmermann, T., & Sattel, H. (2003). Medically unexplained physical symptoms, anxiety,
and depression: a meta-analytic review. Psychosomatic Medicine, 65, 528-533.
Herlofson, J., Ekselius, L., Lundh L-G., Lundin, A., Mårtensson, B., & Åsberg, M. (Red). (2010). Psykiatri.
Lund: Studentlitteratur.
Holm, J., & Nilstun, T. (2005). Den somatiserande patienten. Otillräckliga resurser för att hjälpa gör
läkaren frustrerad, visar enkätstudie. Läkartidningen, 105:5, 307-309.
Houkes, I., Winants, Y., Twellaar, M., & Verdonk, P. (2011). Development of burnout over time and the
causal order of the dimensions of burnout among male and female GPs. A three-wave panel study. BMC
Public Health, 11, 240-252.
Jorm, A.F. (2000). Does old age reduce the risk of anxiety and depression? A review of epidemiological
studies across the adult life span. Psychological Medicine, 30, 11-22.
Kessler, R.C. (2003). Epidemiology of women and depression. Journal of affective disorders, 74, 5-13.
Kessler, R.C., Berglund, P., Demler, O., Jin, R., Merikangas, K.R., & Walters, E.E. (2005). Lifetime prevalence
and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the national comorbidity survey replication.
Archives of General Psychiatry, 62, 593-602.
Kim, B-Y., Jeon, H.J., Hong, J.P., Bae, J.N., Lee, J-Y., Chang, S. M., Lee, Y-M., Son, J., & Cho, M.J. (2012). DSM-IV
psychiatric comorbidity according to symptoms of insomnia: a nationwide sample of Korean adults.
Sociological Psychiatry and Psychiatric Epidemiology, 47, 2019–2033.
19
Klengel, T., Heck, A., Pfister, H., Brückl, T., Hennings, JM., Menke, A., Czamara, D., Müller-Myhsok, B., & Ising,
M. (2011). Somatization in major depression- clinical features and genetic associations. Acta Psychiatrica
Scandinavica, 124, 317-328.
Kristiansen, J., Persson, R., Björk, J., Albin, M., Jakobsson, K., Östergren, P., & Ardö, J. (2011). Work stress,
worries, and pain interact synergistically with modeled traffic noise on cross-sectional associations with
self-reported sleep problems. International Archives of Occupational and Environmental Health, 84, 211224.
Kroenke, K., & Spitzer, R.L. (1998). Gender differences in the reporting of physical and somatoform
symptoms. Psychosomatic Medicine, 60, 150-155.
Kroenke, K., Spitzer, R.L., & Williams ,J.B.W. (2002). The PHQ-15: Validity of a new measure for evaluating
the severity of somatic symptoms. Psychosomatic Medicine, 64, 258-266.
Leahy, C.M., Peterson, R.F., Wilson , I.G., Newbury, J.W., Tonkin, A.L., & Turnbull, D. (2010).Distress levels
and self-reported treatment rates for medicine, law, psychology and mechanical engineering tertiary
students: cross-sectional study. Australian and New Zealand Journal of Psychiatry, 44, 608–615.
Lépine, J-P., & Pélissolo, A. (2000). Why take social anxiety disorder seriously? Depression and Anxiety, 11,
87–92.
Leray, E., Camara, A., Drapier, D., Riou, F., Bougeant, N., Pelissolo , A., Lloyd, K.R., Bellamy, V., Roelandt, J.L.,
Millet, B. (2011). Prevalence, characteristics and comorbidities of anxiety disorders in France: Results
from the ‘‘Mental Health in General Population’’ Survey (MHGP). European Psychiatry, 26, 339–345.
Li, R.H.Y., Winga, Y.K., Hob, S.C., & Fonga, S.Y.Y. (2002). Gender differences in insomnia—a study in the
Hong Kong Chinese population. Journal of Psychosomatic Research, 53, 601– 609.
Lieb, R., Becker, E., & Altamura, C. (2005). The epidemiology of generalized anxiety disorder in Europe.
European Neuropsychopharmacology, 15, 445 – 452.
Lindert, J., Müller-Nordhorn, J., & Soares, J.F. (2009). Age and distress of women- results of a
representative population-based study. Archives of Womens Mental Health, 12, 173–181.
Löwe, B., Spitzer, R.L., Williams, J. B. W., Mussell, M., Schellberg, D., & Kroenke, K. (2008). Depression,
anxiety and somatization in primary care: syndrome overlap and functional impairment. General Hospital
Psychiatry, 30, 191-199.
Malmquist, J. (2001). Somatisering – en viktig orsak till svårbegripliga symtombilder. Läkartidningen,
98:51-52, 5852-5855.
Marcks, B. A., Weisberg, R.A., Orlando., Edelen, M., & Keller, M.B. (2010). The relationship between sleep
disturbance and the course of anxiety disorders in primary care patients. Psychiatry Research, 178, 487–
492.
McLean, C.P., & Anderson, E.R. (2009). Brave men and timid women? A review of the gender differences in
fear and anxiety. Clinical Psychology Review, 29, 496–505.
McLean, C.P., Asnaani, A., Litz, B.T., & Hofmann, S.G. (2011). Gender differences in anxiety disorders:
prevalence, course of illness, comorbidity and burden of illness. Journal of Psychiatric Research, 45, 10271035.
Melamed, S., Kushnir, T., & Shirom, A. (1992). Burnout and risk factors for cardio vascular diseases.
Behavioral Medicine, 18, 53-60.
Mellman, T.A. ( 2006). Sleep and anxiety disorders. Psychiatric Clinics of North America, 29, 1047–1058.
Michael, T., Zetsche, U., & Margraf, J. (2007). Epidemiology of anxiety disorders. PSYCHIATRY, 6:4, 136-142.
Monti, J.M., & Monti, D. (2000). Sleep disturbance in generalized anxiety disorder and its treatment. Sleep
Medicine Reviews, 4: 3, 263-276.
20
Nimnuan, C., Hotopf, M., & Wessely, S. (2001). Medically unexplained symptoms. An epidemiological study
in seven specialities. Journal of Psychosomatic Research, 51, 361-367.
Noble, R.E. (2005). Depression in women. Metabolism Clinical and Experimental, 54:1, 149–152.
Nordin, M., Åkerstedt, T., & Nordin, S. (2012). Psychometric evaluation of the Karolinska sleep
questionnaire. Manuskript.
Nordin, S., Palmquist, E., & Nordin, M. (2012). Psychometric evaluation and normative data for a Swedish
version of the Patient Health Questionnaire 15-Item somatic symptom severity scale. Scandinavian Journal
of Psychology, 54, 112-117.
Norlund, S., Reuterwall C., Hoog, J., Lindahl. B., Janlert. U., & Slunga Birgander, L. (2010). Burnout, working
conditions and gender- results from the northern Sweden MONICA Study. BMC Public Health, 10:1, 326334.
Ohayon, M.M. (2002). Epidemiology of insomnia: what we know and what we still need to learn. Sleep
Medicine Reviews, 6:2, 97-111.
Ohayon, M.M., & Hong, S-C. (2002). Prevalence of insomnia and associated factors in South Korea. Journal
of Psychosomatic Research, 53, 593-600.
Ohayon, M.M., & Partinen, M. (2002). Insomnia and global sleep dissatisfaction in Finland. Journal of Sleep
Research, 11, 339–346.
Ohayon, M.M., & Roth, T. (2003). Place of chronic insomnia in the course of depressive and anxiety
disorders. Journal of Psychiatric Research, 37, 9–15.
Ohayon, M.M. (2005). Prevalence and correlates of nonrestorative sleep complaints. Archives of Internal
Medicin, 165, 35-41.
Ohayon, M.M., & Bader, G. (2010). Prevalence and correlates of insomnia in the Swedish population aged
19–75 years. Sleep Medicine, 11, 980–986.
Parker, G., Hadzi-Pavlovic, D. (2001). Is any female preponderance in depression secondary to a primary
female preponderance in anxiety disorders? Acta Psychiatrica Scandinavia. 103, 252–256.
Peterlini, M., Tiberio, I. F. L.C., Saadeh, A., Pereira, J. C. R., & Martins, M.A. (2002). Anxiety and depression in
the first year of medical residency training. Medical Education, 36, 66-72.
Rao, U., Hammen, C., & Daley, S.E. (1999). Continuity of depression during the transition to adulthood: a 5year longitudinal study of young women. Journal of American Academic Child Adolescence Psychiatry, 38:7,
908-915.
Regestein, Q., Natarajan, V., Pavlova, M., Kawasaki, S., Gleason, R., & Koff, E. (2010). Sleep debt and
depression in female college students. Psychiatry Research, 176, 34–39.
Richards, D. (2011). Prevalence and clinical course of depression: a review. Clinical Psychology Review, 31,
1117-1125.
Rief, W., Hessel, A., & Braehler, E. (2001). Somatization symptoms and hypochondriacal features in the
general population. Psychosomatic Medicine, 63, 595-602.
Riemann, D. (2007). Insomnia and comorbid psychiatric disorders. Sleep Medicine, 8:4, 15–20.
Roth, T., Roehrs, T., & Pies, R. (2007). Insomnia: pathophysiology and implications for treatment. Sleep
Medicine Reviews, 11, 71–79.
Rööst, M., Nilsson, P. (2002). Sömnbesvär – ett folkhälsoproblem. Potentiell riskfaktor för typ 2-diabetes,
insulinresistens, hypertoni, dyslipidemi och för tidigt åldrande. Läkartidningen, 3:99, 154-157.
21
Sandanger, I., Nygård, J.F., Sørensen, T., & Moum, T. (2004). Is women’s mental health more susceptible
than men’s to the influence of surrounding stress? Sociological Psychiatry and Psychiatric Epidemiology, 39,
177–184.
Shirom, A., & Ezrachi, Y. (2010). On The discriminant validity of burnout, depression and anxiety: a reexamination of the burnout measure. Anxiety, Stress & Coping: An International Journal, 16:1, 83-97.
Socialstyrelsen. (2003). Utmattningssyndrom – en kunskapsöversikt om stressrelaterad psykisk ohälsa.
Hämtad 10 januari 2013, från http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2003/2003-123-18
Socialstyrelsen. (2009). Folkhälsorapport 2009. Hämtad 10 januari 2013, från
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-12671/Documents/3_Ungdomars.pdf
Socialstyrelsen. (2010). Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2010– stöd för
styrning och ledning. Hämtad 10 januari 2013, från
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2010/2010-3-4
Somers, J.M., Goldner, E.M., Waraich, P., & Hsu, L. (2006). Prevalence and incidence studies of anxiety
disorders: a systematic review of the literature. Canadian Journal of Psychiatry, 51:2, 100-113.
Stallman, H. (2010). Psychological distress in university students: a comparison with general population
data. Australian Psychologist, 45:4, 249–257.
Staner, L. (2010). Comorbidity of insomnia and depression. Sleep Medicine Reviews, 14, 35-46.
Stenlund, T., Ahlgren, C., Lindahl, B., Burell, G., Steinholtz, K., Edlund, C., Nilsson, L., Knutsson, A., & SlungaBirgander, L. (2009). Cognitively oriented behavioral rehabilitation in combination with qigong for
patients on long-term sick leave because of burnout: REST- a randomized clinical trial. International
Society of Behavioral Medicine, 16, 294-303.
Stordal, E., Krüger, M.B., Dahl, N.H., Krüger, Ø., Mykletun, A., & Dahl, A.A. (2001). Depression in relation to
age and gender in the general population: the Nord-Trøndelag health study (HUNT). Acta Psychiatrica
Scandinavica, 104, 210–216.
Sullivan, M., Karlsson, J., Sjöström, L., Backman, L., Bengtsson, C., Bouchard, C., … Wedel, H. (1993).
Swedish Obese Subjects (SOS). An intervention study of obesity: baseline evaluation of health and
psychosocial functioning in the first 1743 subjects examined. International Journal of Obesity, 17, 503-512.
Söderström, M., Jeding ,K., Ekstedt., M., Perski, A., & Åkerstedt, T. (2012). Insufficient sleep predicts clinical
burnout. Journal of Occupational Health Psychology, 17:2, 175–183.
Trumpf, J., Margraf, J., Vriends, N., Meyer, A.H., & Becker, E.S. (2010). Specific phobia predicts
psychopathology in young women. Social Psychiatry Epidemiology, 45, 1161–1166.
Tsai, L-L., & Li, S-P. (2004). Sleep patterns in college students- gender and grade differences. Journal of
Psychosomatic Research, 56, 231–237.
Ursin, H., & Eriksen, H.R. (2007). Cognitive activation theory of stress, sensitization, and common health
complaints. Annals of the New York Academy of Science, 1113, 304-310.
Verger, P., Combes, J-B., Kovess-Masfety, V., Choquet, M., Guagliardo, V., Rouillon , F., & Peretti-Wattel, P.
(2008). Psychological distress in first year university students: socioeconomic and academic stressors,
mastery and social support in young men and women. Sociological Psychiatry and Psychiatric
Epidemiology, 44, 643–650.
Wainwright, N.W.J., & Surtees, P.G. (2002). Childhood adversity, gender and depression over the lifecourse. Journal of Affective Disorders, 72, 33–44.
Weekes, N.Y., MacLean, J., & Berger, DE. (2005). Sex, stress, and health: does stress predict health
symptoms differently for the two sexes? Stress and Health, 21, 147–156.
22
World Health Organization (WHO). (2008). The Global Burden of Disease 2004 update. Hämtat 10 januari
2013, från: http://www.who.int/healthinfo/global_burden_disease/GBD_report_2004update_full.pdf
Yoshioka, E., Saijo, Y., Kita, T., Satoh, H., Kawaharada, M., Fukui, T., & Kishi, R. (2012). Gender differences in
insomnia and the role of paid work and family responsibilities. Sociological Psychiatry and Psychiatric
Epidemiology, 47, 651–662.
Zimmerman, M., Chelminski, I., & McDermut, W. (2002). Major depressive disorder and axis I diagnostic
comorbidity. Journal of Clinical Psychiatry, 63, 187–193.
Åkerstedt, T. (2006). Psychosocial stress and impaired sleep. Scandinavian Journal of Work, Environment &
Health, 32:6, 493-501.
Åsberg, M., Grape, T., Krakau, I., Nygren, Å., Rodhe, M., Wahlberg, A., & Währborg, P. (2010). Stress som
orsak till psykisk ohälsa. Läkartidningen, 107: 19-20, 1307-1310.
23
