Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en
fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Guinea Bissau 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Guinea-Bissau kämpar fortfarande med att återhämta sig från inbördeskriget
under slutet av 1990-talet samt från en rad statskupper varav den sista ägde
rum 2003. Presidentval genomfördes 2005 och den före detta kuppmakaren
och ledaren Joao Bernardo "Nino" Vieira (1980 till 1999) valdes till president
efter fem år i exil i Portugal. År 2006 och även början av år 2007 präglades av
politisk instabilitet. Efter en regeringsombildning i april har det politiska läget
blivit stabilare. Med stöd av det internationella samfundet har arbetet påbörjats
för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna och för att göra
landet till en fullvärdig rättsstat. Processen är bräcklig och hotas av svaga
institutioner, politiska motsättningar, korruption och ekonomisk kris, vilket har
skapat sociala motsättningar. Den svåra sociala och ekonomiska situationen
tillsammans med svaga institutioner, bristande kapacitet och politisk vilja att
bekämpa brott, liksom landets geografiskt strategiska läge, har bidragit till att
drogsmuggling och andra former av organiserad brottslighet fått ett starkt fäste
i Guinea-Bissau.
Sedan statskuppen 2003 har respekten för vissa mänskliga rättigheter ökat,
även om det fortfarande finns många brister. Fortfarande begås övergrepp av
polis. Straffrihet och korruption förekommer och diskriminering av kvinnor
sker regelmässigt. Många barn lever under mycket svåra förhållanden.
Barnarbete är utbrett, handel med barn förekommer och är inte förbjudet
enligt lag.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Guinea-Bissau har ratificerat följande konventioner:
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,
Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women
(CEDAW)
- Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC)
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter.
- Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees samt
tillhörande protokoll från 1967.
Landet har skrivit under men ännu inte ratificerat övriga centrala konventioner
om mänskliga rättigheter och deras tilläggsprotokoll. Detta gäller dock inte det
fakultativa protokollet till konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter vad gäller dödsstraffets avskaffande och det fakultativa protokollet
till konventionen mot tortyr om förebyggande av tortyr. Rapportering till FN:s
kommittéer har endast gjorts till FN:s kommitté för barnets rättigheter år 2000.
Guinea-Bissau har skrivit under Romstadgan för internationella
brottsmålsdomstolen men ännu inte ratificerat den.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Konstitutionen förbjuder tortyr och omänsklig behandling och rapporter om
tortyr av gripna har minskat betydligt de senaste åren. I avsaknad av fängelser
sätts gripna och straffade i fängsligt förvar på militärbaser eller på
polisstationer. Utifrån rekommendationer av FN:s mission i Guinea-Bissau,
UNOGBIS, har förhållandena i dessa provisoriska fängelser förbättrats något
även om de fortsatt håller mycket låg standard. Avsaknad av fängelser och
långsam administration gör att människor som satts i fängsligt förvar ofta får
trängas på en liten yta under mycket dåliga förhållanden. Det förekommer att
dömda fångar friges för att ge plats åt dem som begått grövre brott. Det finns
inte heller någon kapacitet att på ett säkert sätt flytta fångar mellan
institutioner.
3
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades 1999.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag. I praktiken förekommer
dock gripanden av journalister, oppositionsmedlemmar och fackliga ledare.
Den utbredda droghandeln och dess förgreningar inom politiken har inneburit
att den personliga säkerheten för journalister och andra som uppmärksammar
detta fenomen är särskilt utsatt. Under 2007 inträffade flera fall av förföljelse
av journalister och representanter från civila samhället som rapporterat om
droghandeln. I augusti sökte människorättsaktivisten Mario sa Gomes skydd på
UNOGBIS högkvarter i Bissau efter det att en arresteringsorder utfärdats mot
honom. Gomes hade anklagat höga officerare inom armén och flera ministrar i
regeringen för att vara inblandade i drogrelaterad brottslighet. Flera journalister
har under året råkat ut för liknande övergrepp. Den internationella
journalistorganisationen (IJF) har uppmanat president Vieira att ingripa för att
få ett slut på hot och förföljelser av journalister.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Ansträngningar pågår för att skapa en högre grad av självständighet inom
rättssektorn i enlighet med grundlagen. Bristen på utbildade jurister samt
problem med utbetalningen av löner, inte minst inom statliga institutioner,
underblåser korruption och extern påverkan. Det finns både civila och militära
domstolar. På landbygden tillämpas i flertalet fall traditionella rättssystem för
att skipa rättvisa.
Efter en lång tid av institutionellt vakuum och bristande rättssäkerhet försöker
nu UNOGBIS i samarbete med regeringen att öka kunskapen om och
respekten för de mänskliga rättigheterna och rättssäkerhet. Initiativ tas för att
komma till rätta med gamla åtal och ett program för allmän rättshjälp har
återupptagits. En angelägen omorganisation av säkerhetssektorn har länge
diskuteras och förväntas inledas, bland annat för att stärka den civila kontrollen
av armén. En nationell strategi för säkerhetsektorreform har utarbetats och
genomförandet av denna ses som en förutsättning för stabilitet och
demokratisk utveckling, liksom för att bekämpa den organiserade
brottsligheten. Emellertid krävs finansiering från givarsamfundet.
7. Straffrihet
Rapporter om straffrihet förekommer ofta och det är sällsynt att brott som
begås av personer ur säkerhetsstyrkorna leder till åtal eller fällande domar. En
4
amnestilag antogs av parlamentet 2004 för även politiskt motiverade brott
begångna under 1990-talet fram till 2004. Den innebar straffrihet för militären,
inklusive president Vieira. Lagen har kritiserats av internationella samfundet.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande- och mediefrihet föreskrivs i landets grundlag. Tidigare års bruk av
självcensur bland journalister vid statligt ägda mediaföretag har i princip
upphört förutom vad avser den växande handeln med droger (se även under
rubrik 5 ”rätten till frihet och personlig säkerhet”). Vid sidan av en statligt ägd
tidning utges fem privatägda dagstidningar. Oregelbundenheten i utgivningen
beror främst på finansiella svårigheter och brist på papper. Det finns flera
oberoende radiostationer och ett nationellt TV-företag.
Mötesfriheten och föreningsfriheten garanteras av grundlagen och
respekterades överlag av myndigheterna. Det förekommer dock att
demonstranter grips av polis och att polis då använder övervåld.
Religionsfrihet råder och respekteras överlag.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Det politiska systemet i Guinea-Bissau har sedan självständigheten 1974
präglats av motsättningar, vilket lett till åtskilliga kuppförsök, statskupper och
1998-1999 till inbördeskrig.
Sedan statskuppen i september 2003 har Guinea-Bissau med stort stöd av det
internationella samfundet, lyckats genomföra val som beskrivits som fria. Den
tidigare presidenten upplöste landets lagstiftande församling 2002. I mars 2004
valdes en ny lagstiftande församling.The African Party for the Independence of
Guinea-Bissau and Cape Verde (PAIGC) vann majoritet. 2005 valdes Joao
Bernardo "Nino" Vieira på nytt till landets president. Vieira var även landets
president 1980 till 1999 efter att ha kommit till makten genom statskupp.
År 2006 var politiskt instabilt. Året präglades av en politisk kamp mellan
PAIGC och dess ledare Gomes Junior och presidenten, om rätten att utse en
premiärminister, samt återkomsten av den tidigare presidenten Yala och
dennes politiska utspel i syfte att underminera den sittande presidenten.
I januari 2007 intensifierades de politiska motsättningarna efter mordet på
Mohammed Lamine Sanha, chef för flottan och tidigare medlem av den
militärjunta som tog makten från Vieira 1999. Mordet ledde till våldsamma
protester. En polisman dog och ett av president Vieiras hus förstördes. Gomes
Junior (PAIGC) anklagade Vieira för att ha beordrat mordet, vilket resulterade
5
i en arresteringsorder från regeringen. Gomes flydde till UNOGBIS högkvarter
där han stannade i 17 dagar till dess att FN genom medling lyckades lösa
konflikten med regeringen.
I mars avgick premiärminister Aristide Gomes efter en
missförtroendeförklaring i parlamentet. I april utsåg presidenten Martinho
N’Dafa Kabi som ny premiärminister. Den nya regeringen som består av en
koalition av PAIGC, Partido de Renocaçao Social (PRS) och Partido Unido
Social Democrata (PUSD) har lett till ett stabilare politiskt klimat och förnyat
hopp hos det internationella samfundet och givarna om Guinea-Bissaus
politiska framtid. Nästkommande parlamentsval förväntas äga rum i slutet av
2008.
Nationalförsamling och president utses på fem år. Av nationalförsamlingens
102 medlemmar är för närvarande 19 kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och försörjer sig genom
självhushållning. Den övriga arbetsmarknaden präglas av kraftig arbetslöshet
där situationen för kvinnor och unga är kritisk. Uteblivna löneutbetalningar till
statsanställda under nära ett år var en avgörande faktor bakom statskuppen
2003. Sedan 2000 hade staten inte kunnat betala regelbundna löner till lärare,
statliga tjänstemän och läkare. Under de senaste åren har situationen dock
förbättrats även om uteblivna löner fortfarande är en realitet för många
yrkeskårer.
Uppgifter om diskriminering på arbetsmarknaden förekommer. Guinea-Bissau
har ratificerat fem av Internationella arbetsorganisationen, ILO:s åtta centrala
konventioner. Två konventioner om förbud mot barnarbete har ännu inte
ratificerats. Anställda har rätt att organisera sig, att strejka och att bilda
fackförbund. Tvångsarbete är förbjudet men förekommer ändå, särskilt bland
barn.
Lagstadgad minimilön räcker inte till försörjningen av en familj. Detta gör
extrainkomster ifrån jordbruk och bidrag från släktingar nödvändiga. Varken
minimilöner eller reglerad arbetstid om högst 45 timmar per vecka upprätthålls.
6
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Statsmaketerna i Guinea-Bissau tillgodoser inte bassjukvård för landets
befolkning. Hälsovårdens andel uppgår endast till 3,5 procent av statsbudgeten,
enligt statistik från Världshälsoorganisationen (WHO). Den redan tidigare
undermåliga hälsovården har sedan kriget 1998-1999 ytterligare försämrats,
trots att sjukvård uppges vara en prioritering för regeringen. Barn drabbas svårt
av sjukdomar och dödsfall till följd av dålig tillgång på rent vatten. Antalet fall
av hiv/aids har ökat på grund av kriget och kan uppgå till uppemot 6 procent.
Efter att nivån sjunkit till 20 procents täckning efter inbördeskriget, har
kraftfulla vaccinationsprogram för barn genomförts med goda resultat.
12. Rätten till utbildning
Analfabetismen är utbredd i Guinea-Bissau. Exakta uppgifter saknas men
enligt UNESCO:s bedömning är 55 procent av befolkningen analfabeter.
Andelen kvinnor är större än män. Flera skolor blev förstörda under kriget
1998-1999 och skolorna i offentlig regi har under upprepade perioder tvingats
stänga på grund av uteblivna lärarlöner och lärarstrejk. Sedan 2004 har
skolsystemet dock överlag fungerat och mellan år 2002 och 2005 hade antalet
elever inskrivna i skolan ökat med 30 procent.
Skolgången är obligatorisk från årskurs ett till sex, för barn mellan sju och tolv
år och kostnadsfri från klass ett till fyra. Uppgift saknas dock om hur stor andel
av barnen som i praktiken går i skola. Ingen högre utbildning erbjuds i landet.
Kvinnor har sämre tillgång till utbildning än män. FN:s samarbetsorganisation
för utbildning, vetenskap, kultur och media (UNESCO) stöttar arbetet med att
bygga upp en yrkesskola för ungdomar som ett konstruktivt alternativ till
arbetslöshet.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Guinea-Bissau är ett av världens fattigaste länder enligt FN:s utvecklingsindex
där landet finns på plats 175 av 177. Den ekonomiska och sociala situationen i
landet fortsätter att vara ytterst sårbar även om en viss återhämtning i
ekonomin skett efter nedgången år 2006.
Landet har goda förutsättningar med rika fiskevatten och bördig
jordbruksmark. Den ekonomiska utvecklingen hindras av en mycket bräcklig
infrastruktur, en svag och utarmad industri, ett förstört elnät, utbredd
arbetslöshet och en outvecklad statsförvaltning. Guinea-Bissau är helt
beroende av givarstöd från utlandet. Biståndet uppgår till mer än hälften av
statsbudgeten.
7
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Även om diskriminering är förbjudet enligt konstitutionen är kvinnans
situation i Guinea-Bissau mycket svår och präglas av omfattande
diskriminering, särskilt på landsbygden. Kvinnor och barn utgör en majoritet
av landets fattiga.
Våld i hemmet är utbrett. Myndigheterna står passiva i frågan. Våldtäkt är
förbjudet, men lagen upprätthålls inte. Därutöver anses kvinnan vara ansvarig
för jordbruket, det vill säga för familjeförsörjningen. Kvinnor har dålig tillgång
till utbildning vilket försvårar inträdet på arbetsmarknaden. Diskriminerande
restriktioner förekommer inom arvs- och äganderätten.
Könsstympning är tillåtet och utbrett bland många av de etniska grupperna.
Uppskattningsvis berörs nära hälften av landets kvinnor. Ett lagförslag från
2001 som förbjuder könsstympning, skulle på nytt ha lagts fram för
parlamentet hösten 2006, men har fortfarande inte behandlats. Frågan drivs av
internationella och nationella enskilda organisationer, i synnerhet av
organisationen Sinim Mira Nassigue vars strategi går ut på att främja en
alternativ symbolisk rit för kvinnor istället för könsstympning.
Människohandel förekommer och har inte förbjudits enligt lag men landet har
förbundit sig till att motarbeta företeelsen på grundval av en deklaration gjord
av ECOWAS (Economic Community of West African States) medlemsländer.
Ministeriet för sociala frågor arbetar för att förbättra kvinnors livsvillkor bland
annat genom att bilda nätverk, stödja enskilda organisationer och
kvinnogrupper. I regeringen är 5 av 20 ministrar kvinnor. Parlamentet består av
14 procent kvinnliga ledamöter. En kvinnlig domare leder högsta domstolens
arbete.
15. Barnets rättigheter
Befolkningen består till 57 procent av barn under 18 år. Undernäring är ett
utbrett problem, i synnerhet på landsbygden där majoriteten av befolkningen
bor. Tvångsäktenskap av unga flickor förekommer. Ungdomar har svårt att
komma in på arbetsmarknaden vilket också bidrar till att prostitution,
ungdomskriminalitet och drogmissbruk ökar. I städerna är gatubarn vanliga.
Barnarbete är ytterst vanligt och hälften av alla barn mellan 5 och 14 år
beräknas arbeta. Under perioder då skolor har varit stängda och familjerna
8
generellt haft stora svårigheter att klara sitt uppehälle har även barnen fått bidra
till försörjningen. Det finns inga uppgifter om insatser från regeringen för att
motarbeta barnarbete. Pojkar från fattiga familjer på landsbygden sänds ofta till
koranskolor i Senegal där förhållandena är mycket svåra och tiggeri ingår som
en del av undervisningen.
En kommission med ansvar för frågor om barn och kvinnor har tillsatts men
några resultat har ännu ej uppvisats.
600 barn, varav många under 16 år, beräknas ha deltagit som barnsoldater i
kriget 1998-1999. Ett återanpassningsarbete pågår där ILO är en av flera
organisationer som medverkar. Många barn har fallit offer för minor.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Enligt landets lagstiftning är alla former av diskriminering förbjudna. Uppgifter
saknas om hur detta efterlevs i praktiken. Det finns ett 20-tal etniska grupper i
Guinea Bissau. Den största, balante, utgör ungefär 30 procent av befolkningen.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Det finns inga lagar som uttryckligen innebär inskränkningar av människors
rättigheter på grund av deras sexuella läggning. Uppgift saknas om huruvida
diskriminering på grund av sexuell läggning förekommer i praktiken.
18 Flyktingars rättigheter
Guinea-Bissau har anslutit sig till flyktingkonventionen och har utvecklat ett
system för skydd av flyktingar. Enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR)
finns ungefär 8 000 flyktingar i Guinea-Bissau varav merparten kommer från
Casamance i Senegal. Flyktingar tillåts arbeta för att försörja sig.
19. Funktionshindrades rättigheter
Guinea-Bissau saknar lagar som förbjuder diskriminering av personer med
funktionshinder. Många har fallit offer för minor på grund av kriget 1998-1999
vilket har ökat antalet personer med funktionshinder. Uppgift saknas om
huruvida funktionshindrade diskrimineras i praktiken.
9
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Lokala och internationella människorättsorganisationer tillåts verka i landet och
samarbetet mellan dessa och myndigheterna fungerar i huvudsak väl.
Den nationella organisationen för mänskliga rättigheter, Liga Guineense dos
Direitos Humanos, är inte längre förbjuden att verka i landet. Andra nationella
organisationer som verkar inom området är AMAE (Associacao das Mulheres
de Actividade Economica), som arbetar för att ge kvinnor bättre ekonomiska
förutsättningar, Sinim Mira Nasseque, landets drivande kraft mot
könsstympning, samt Alternag som syftar till att fördjupa demokrati och
uppbyggnaden av ett civilt samhälle i enlighet med grundlagen.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
FN:s kontor i Guinea-Bissau, UNOGBIS, verkar för att upplysa landets civila
och militära institutioner om vikten av de mänskliga rättigheterna respekteras i
landet. På initiativ av ECOWAS har en internationell kontaktgrupp för
Guinea-Bissau inrättats i syfte att mobilisera det internationella samfundets
stöd för Guinea-Bissaus återuppbyggnad.
EU har planer på att sända en mission till Guinea-Bissau i syfte att stödja
reformen av säkerhetssektorn. FN:s organisation som arbetar mot droger och
organiserad brottslighet (UNODC) har utarbetat en plan för att stödja
rättssektorn och stärka landets kapacitet för att motverka organiserad
brottslighet. Planen kommer att presenteras vid en internationell konferens om
drogsmugglingen i Guinea-Bissau, i Lissabon i slutet av december.
