Alhambra, den Röda borgen, reser sig på en kulle ovanför Granada. I bakgrunden Sierra Nevada.
Inlämningsuppgift
till seminarium den 15 januari 2013
för kursen
Musik, filosofi och vetenskap
– sidor av islam du inte kände till
av Lars Lindgren
Handslaget
Bakom Värmlands museum utspelade sig nationaldagsfirandet den 6 juni 2013. Svenskare än
vanligt satte jag mig bredvid en familj vederbörligen välkomnade nya medborgare, barnen
med blågul flagga i handen. Kvinnan bar hijab. Så jag tog en nyfiken kontakt. När jag efter
en stunds samtal skulle tillbaka till mitt sällskap tog jag mannen i hand. Och sedan kvinnan. I
nästan samma ögonblick, jag uppfattade en snabb tvekan innan hon tog min hand, insåg jag att
en kulturkrock möjligen just skett. Detta har jag funderat på. Gjorde jag oreflekterat och jämlikt
rätt, eller borde jag av något slags oklar och möjligen fördomsfull hänsyn ha avstått från handslaget? Jag vet föga om kvinnans bakgrund, men anta att hon kom från en kultur där kvinnor
inte skakar hand med män. Borde hon, nybliven svensk, anpassa sig till svensk sed eller hålla
på sin egen?
Alhambra
Trött men betagen efter ett besök i Alhambra åt jag en sen middag på en alldeles för kuperad
camping i utkanten av Granada. Det var sommaren 1969 eller däromkring. Grannarna, fem australiska ungdomar i tidstypisk, sliten Folkabuss, blev mitt lättsamma sällskap, och jag frågade
om de sett Alhambra ännu. Al what? undrade de, glatt australiskt, och jag till att förklara. Ni
måste dit, utbrast jag, Alhambra är verkligen ett underverk, a miracle. Tack men nej, svarade
de bekymmerslöst, vi har bara fem dagar på oss. To see Europe!
Slumpen, och senare mitt yrkesliv, har knutit mig allt närmare Spanien. Jag har – bland mycket
annat om detta land – försökt sätta mig in i dess moriska historia, av pur fascination och för det
ljus det kastar över landets senare historia, kultur och inte minst språk.
Dessa två episoder, en ny och en gammal, får stå som symboliska förklaringar till att jag valt
att studera Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till.
Jag är inte religiös, men jag tycker om människor, muslimer likaväl som kristna. Och när det
kommer till islamofobi kan jag bli riktigt irriterad. Ska jag tycka något om någons religion vill
jag att det ska vila på fakta. Detta är ytterligare en förklaring.
Historiesyn
Jag har alltid betraktat den historiska materialismen som det begripligaste och mest användbara
verktyget för att skaffa mig en någorlunda sammanhängande världsbild. På senare år har jag
kompletterat den med vad jag lyckats ta till mig av moderna forskningsresultat kring människoartens tillblivelse över de senaste två årmiljonerna eller så, inklusive religionens uppkomst i
detta långa perspektiv. (Lasse Berg, 2011)
Sven-Eric Liedman definierar historiematerialism så här:
2 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
historiematerialism, historisk materialism, den gängse benämningen på Marx och hans
efterföljares uppfattning om historiens och samhällets grundläggande förhållanden.
Allmänt innebär den att ett samhälles allmänna karaktär bestäms av det sätt på vilket
människor förvärvar sina livsförnödenheter. I denna materiella produktion intar de
olika positioner som ägande, övervakande, arbetande osv. (Detta är vad Marx kallar
produktionsförhållandena.) Kort sagt, de ingår i olika klasser. Klasserna kämpar om
inflytandet över produktionen och dess resultat. I denna kamp gäller det att också prägla människors sätt att tänka. Så blir staten, lagarna och religionen viktiga redskap att
disciplinera människor och deras föreställningar. Men historien är en dynamisk process.
Möjligheterna att producera förändras. Nya hjälpmedel, produktivkrafter, tillkommer –
tekniker, vetenskapliga kunskaper eller samarbetsformer – medan gamla försvinner. Med
dessa förändringar av produktivkrafterna kan ibland hela den materiella produktionen
omgestaltas, vilket i sin tur påverkar den politiska och ideologiska överbyggnaden. Hela
samhället omvandlas i grunden. (Liedman, 2013)
Enligt detta synsätt ligger alltså kultur, religion och vetenskap inom den ideologiska överbyggnaden, och samverkar ömsesidigt – dialektiskt – med mer grundläggande produktionsförhållanden och produktivkrafter. Att fastställa hur denna samverkan gått till ligger långt utanför mina
ambitioner med denna uppsats, men att formulera den historiska materialismens frågor kring
exempelvis islams framväxt på den arabiska halvön i början av 600-talet gör det inte.
Synen på islams framväxt
Hur såg alltså det arabiska samhället ut enligt ovanstående synsätt?
•
•
•
•
•
•
•
•
3 (13)
Vilka klassförhållanden rådde?
Rådde slaveri, livegenskap eller någon annan form av öppet klassförtryck, och hur förklarades i så fall detta religiöst och kulturellt?
Vem ägde produktionsmedlen, jorden, husen och karavanerna?
Vilket slags teknik användes? Vilka husdjur? Vilka grödor odlades och hur? Fanns spår
av en ursprungligare livsstil exempelvis i form av jakt och insamling av växter? Hur
livnärde sig människorna? Vem producerade mat, byggde hus och tillverkade kläder och
husgeråd?
Hur var förhållandet mellan bönder och beduiner?
Vem styrde handeln, och vem utförde den? Hur var den organiserad?
Vilket förhållande rådde mellan könen?
Kan islam ha uppfattats som ett hot mot den bestående ordningen, inte bara religiöst utan
även ekonomiskt och socialt? Eller tvärtom, uppkom islam som ett svar på de härskandes
behov av att legitimera och befästa sin ställning i samhällstoppen?
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
Muhammed Fazlhashemi berör i Vems islam översiktligt religionens uppkomst och inledande
expansion. Han snuddar vid frågor av ovanstående slag, bland annat när han beskriver hur de
olika religiösa traditionernas närvaro på Arabiska halvön och i synnerhet i staden Mekka
berodde på att staden vid denna tidpunkt var en knutpunkt för handelskaravaner från när
och fjärran. I deras spår följde även religiösa och andra föreställningar. Staden Mekka
utmärkte sig som ett religiöst centrum, och den starka köpmannaaristokratin i staden såg
sig som beskyddare och förvaltare av helgedomen Kaba, där man förvarade olika gudabilder. Gudabildernas ställning och den makt dessa tillskrevs återspeglade den rådande
hierarkiska stamstrukturen på Arabiska halvön. De mäktigaste stammarna bekände sig
till de största och mäktigaste gudabilderna (sic!), medan de stammar som stod längre ner
i samhällshierarkin hade gudabilder som tillskrevs mindre makt och härlighet. (Fazlhashemi, 2009)
Av intresse i detta sammanhang är konstaterandet att handel utgjorde en ekonomisk grundval
för samhället, att klanerna hade olika stor makt, att kulturella, särskilt religiösa, föreställningar
utgjorde ett ideologiskt stöd för klanernas placering i hierarkin.
I Nytänkarna: Den arabiska vetenskapens gyllene tid, kommer även Jim Al-Khalili inledningsvis in på intressanta aspekter av denna islams tidiga utveckling. Han kompletterar bilden ovan
med upplysningen om Jemens existens sedan 2000 år före islam som regional maktfaktor, och
Mekkas position som förmedlande länk mellan Jemen och Medelhavsområdet. Jemens styrka,
å sin sida, berodde även den på ett gynnsamt handelsläge vid handelsvägarna till Sydasien och
Östafrika. (Al-Khalili, 2010, s. 50) Ett intressant fenomen omnämns, dock utan att få någon
förklaring, nämligen:
I omkring hundra år före islam hade en omfattande utvandring ägt rum från södra till
västra Arabien (den region som kallas Hijaz) och längre norrut till Syrien och Palestina.
(Al-Khalili, 2010, s. 51)
Man kommer osökt att tänka på motsvarande – om än 700–800 år äldre – utvandringsvågor
från andra handelscentra, nämligen från Greklands stadsstater och Fenicien under den klassiska
antiken. Där låg orsakerna i både relativ överbefolkning och strävan efter att stärka handelspositioner. Det är inte alltför långsökt att tänka sig liknande faktorer bakom den sydarabiska
emigrationen.
Kurslitteraturen besvarar inte riktigt mina frågor. Dock vore det, för att använda en formulering
från Jim Al-Khalili, ”nedlåtande och pedantiskt” att kritisera den för detta, för kurslitteraturen
har andra syften, och dessutom är den utomordentligt läsvärd så som den är.
4 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
Lite googlande leder dock fram till en i sammanhanget användbar webbsida: Soviet Orientalist
studies in Islam (Wikipedia 2013). Där görs en intressant genomgång av studier publicerade
under 1920- och 1930-talen i Sovjetunionen. Framträdande sovjetiska orientalister var bland
andra Michail A. Reisner, Jevgenij Beljajev, Liutsian I. Klimovitj, Michail L. Tomara, V.
Ditiakin och Sandzhar D. Asfendiarov. Dessa tolkade alla islams uppkomst utifrån en historiematerialistisk syn, men kom fram till rätt olika slutsatser. Under 1920-talet rådde uppenbarligen en rätt öppen debatt i denna fråga, men den stelnade under Stalinåren till ”en svag men
enad sovjetisk islamteori som framöver kom att betraktas som dogm. Under följande år blev
det omöjligt att beskriva islam på ett meningsfullt sätt.” Andra teorier än den gällande doktrinen stämplades som ”revisionism” eller ”trotskism”. Om man håller sig till den förstalinistiska
debatten framkommer ändå mycket intressant.
En tongivande islamtolkning gavs av Michail A. Reisner. Enligt honom var islam en religion
för handelsmännen i Mekka. Bakgrunden var den tilltagande splittringen mellan de arabiska
stammarna, vilken gjorde att handelskaravanerna alltmer utsattes för överfall och plundring
från nomader. Fattigare handelsmän inom Qureish-klanen – varav Muhammed var en – led
mera av detta än rikare och mäktigare, vilket bäddade för tanken att en monoteistisk religion
skulle kunna skapa en ny arabisk enighet, och därmed ett stopp för olagligheterna. Muhammed
agerade i själva verket mer som organisatör än som profet och predikare. Han blev framgångsrik, hävdade Reisner, inte för att folk längtade efter en ny religion, utan för att de längtade efter
fred. Många regler i Koranen återspeglar också etik och förhållanden som berör just handelsmän: äganderätten betonas, pilgrimsresan till Mekka infaller under en viktig marknadsperiod,
allmosorna är inte överväldigande stora, och de troende uppmanas att inte slösa med pengar.
Samtidigt som ocker fördöms uppmuntras muslimer att göra moderata profiter, och slutligen
fastslås i Koranen betydelsen av att hålla avtal, använda korrekta vikter och pliktskyldigt återbetala lån. Enligt Reisner kom de mystiska elementen i islam, vilka sedermera skulle överskugga de tydliga klassmarkörerna, in i religionen mycket senare, och främst genom persiskt inflytande. (Wikipedia 2013)
En variant av detta tema står Jevgenij Beljajev för. Även han framhåller de mindre bemedlade
handelsmännen som islams klassbas i det inledande skedet. ”Med en iver och petighet typisk
för småbourgeoisin formuleras i de tråkiga, deprimerande och enformiga surorna från Medinaperioden regler för egendom och arv likaväl som för köp och försäljning.” Muhammed ändrade
böneriktningen från Jerusalem till Mekka, till den enda gud de respekterade: kapitalet. Så fort
Qureish-klanen enats under Muhammed befann sig islam i spetsen för en ”organisation för
handelskapitalister”. I Beljajevs version spelade beduinerna ingen framträdande roll. Så fort
Muhammed dött vände de islam ryggen, och det krävdes vapenmakt för att få dem tillbaka till
den rätta tron. (Wikipedia, 2013)
5 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
I en lite annan ände började V. Ditiakin, nämligen i Marx och Engels verk. Trots att dessa
aldrig ägnade islam särskild energi bidrog de med insiktsfulla kommentarer. De konstaterade,
enligt Ditiakin, att det i Arabien före islam existerade två separata ekonomier: de nomadiserande beduinernas och de bofasta handelsmännens, de senare bärare av en högtstående ”orientalisk” civilisation, rikligen representerad i Jemen. Under seklerna före Muhammed hade dock
Jemen förfallit, till stor del på grund av väpnade framstötar från det kristna Abessinien. Det fick
till följd att även handelsrutterna mellan Jemen och Mekka miste en del av sin betydelse: ”... en
av huvudfaktorerna bakom den muhammedanska revolutionen”, skrev Engels i brev till Marx
1853.
Det nya islam var starkt präglad av beduinerna, enligt detta synsätt, en prägel som dock snart
till stor del anpassades till en urban handelsekonomi. Ditiakins slutsats blev att Muhammeds
kamp var ”en döende beduinkulturs revolt mot ett uppåtstigande handelskapital”. Raka motsatsen egentligen till Reisners teori om handelskapitalet, som vi sett tidigare. (Wikipedia, 2013)
Ytterligare en tolkning av beduinernas roll stod den kazakiske historikern Sandzhar D. Asfendiarov för. Islam skapades inte av och för handelsmän i Mekka, utan av de arabiska nomaderna.
Så här ser hans scenario ut: Under 600-talet började det, kanske till följd av klimatförsämring,
bli brist på mark för boskapsuppfödning i Arabien. Etiopiens och Persiens interventioner i Jemen, liksom de persiska och bysanstinska imperiernas existens – och ständiga krig – i norr ledde till att de centrala delarna av Arabien började isoleras och att konkurrensen om betesmarker
hårdnade. De arabiska stammarna drog sig in mot oaser och städer i Hijaz – Mekka och Medina –, som dittills huvudsakligen bebotts av judar och andra bofasta. En del beduinstammar –
som Qureish – gick över till handel. Många blev utarmade av krig och ömsesidiga räder mellan
nomaderna och bosatte sig kring dessa städer och oaser som egendomslösa jordbruksarbetare.
Islam blev, enligt Asfendiarov, den faktor som förenade stammarna, bröt Arabiens isolering och
utlöste deras geografiska expansion: en folkvandring mot norr, öster och väster av en miljon
nomader från Hijaz och Najd. (Wikipedia, 2013)
Ekonomen Michail L. Tomara betonade tvärtemot böndernas roll. Enligt honom översteg deras
antal vida beduinernas, och än mer så sedan klimatförsämringar i Arabien utarmat många
betesmarker och tvingat nomaderna att antingen emigrera, något som var omöjligt före islam,
eller att gräva brunnar och övergå till bevattningsjordbruk. Tomara menar att handelsmännen
inte hade någon del i islams uppkomst, även om den startade i Mekka. Tvärtom bekämpade
de den nya religionen, och lyckades också driva ut dess utövare, fattiga och marginaliserade
människor, från staden. I Medina, med dess huvudsakligen jordbrukande befolkning, fann
dessa en gynnsam jordmån för sin nya tro. Islams betoning av allmosor till de fattiga, av det
vällovliga i att frige slavar, av förbudet mot ränta och av att lätta de skuldtyngdas bördor avslöjar tydligt, enligt Tomara, den nya religionens rötter bland städernas fattiga.
6 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
I Koranen står:
59:7 Om Gud låtit något byte från städernas invånare tillfalla sin apostel, så tillhör det
Gud, aposteln, anförvanterna, de faderlösa, de fattiga och den vägfarande, för att det ej
skall bliva något utbyte mellan de rika bland eder. Vad aposteln giver eder mån I taga
emot, och vad han förhåller eder mån I avhålla eder från, och frukten Gud! Gud är förvisso sträng i att straffa.
59:8 Det var för de fattiga utvandrarne, som utdrivits från sina hem och ägodelar av
åstundan efter Guds ynnest och välbehag och som hjälpa Gud och hans apostel; dessa
äro de sannfärdiga. (Koranen, 1974)
Tomara finner alltså stöd för sin teori i Koranen. Ovanstående tolkar han som att Muhammed
delade ut jord till fattiga jordbrukare och utvandrare från Mekka. Den konflikt som uppstod
mellan honom och de rika jordägarna – Medinas judiska klaner – löste han genom att först
fördriva och sedan förinta dessa. Nomaderna å sin sida var opålitliga som krigare, och deras
bekännelse till islam ytlig. Om islam hade varit deras religion, skriver Tomara, hade ”Paradiset
beskrivits [i Koranen] som oändliga slätter med högt gräs, på liknande sätt som de amerikanska indianerna föreställde sig belöningen i livet efter detta som präriens jaktmarker, fulla av
bison och andra vilda djur.” Mycket riktigt avföll beduinerna efter Muhammeds död från islam
och försökte återta landområden de gått miste om och som förvandlats till jordbruksmark för
de fattiga i Medina. Men det intressanta, och något motsägelsefulla, är att sedan deras uppror
krossats av Abu Bakr, Muhammeds efterträdare och den förste kalifen, tvingades beduinerna att emigrera, och eftersom såväl Persien som Bysans nu var försvagade av sina krig fanns
det plötsligt utrymme för en arabisk expansion, in i Persien, Syrien och Egypten. (Wikipedia,
2013)
Jag ska avsluta denna exposé över den tidiga Sovjetunionens orientalister med att nämna
Liutsian I. Klimovitj. Denna inledde sin bana som islamolog med en teori liknande Reisners
(se ovan): islam uppstod inom Mekkas handelskretsar. Fattiga handelsmän opponerade mot
de rika och deras hedniska kult kring Kaba, och denna opposition samlades inledningsvis i
de för-islamska Hanif-monoteisternas rörelse. Enligt Klimovitj var denna till en början ateistisk, progressiv och revolutionär till karaktären. Med Muhammeds inträde på scenen blev den
religion, och efter flykten till Medina framstod han alltmer som en skicklig politiker, för vilken
islam inte var annat än ett maktredskap. De stammar som anslöt sig var intresserade av rov, inte
religion. Så småningom insåg de rika köpmännen att de kunde utnyttja islam för egna syften;
religionen slog över från progressiv till ett verktyg för att andligen förslava de muslimska massorna. (Wikipedia, 2013)
7 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
Under Stalintiden kom denne Klimovitj alltmer att anpassa sig till rådande vindar. Han strök
ur sin teori det han hade ansett vara progressiva drag inom islam. Under en period förfäktade
han att Muhammed inte ens existerat. Så småningom anammade han den rådande doktrinen:
att islams samhälle var feodalt, något som ingen tidigare hävdat, men som överensstämde med
Marx syn på den historiska utvecklingen i Europa, en syn som alltså mekaniskt överfördes till
Arabien.
Den fortsatta utvecklingen bland Sovjets orientalister ligger långt utanför ramarna för denna
uppsats. Däremot kan man hämta mycket intressant från de olika teorier som framfördes under
tiden före Stalin. Jag är inte i stånd att bedöma de historiska fakta som framförs till stöd för
dessa. Det är säkerligen också så att forskningen kring denna tid i Arabien idag nått mycket
längre än vad den hade gjort på 1920-talet. Om jag fick önska mig något vore det en modern
historiematerialistisk tolkning av denna tid, något som förhoppningsvis skulle leda till nya
insikter kring varför islam uppkom, och varför den fick en så stor och snabb expansion.
Historiematerialismens metod kan, som antytts ovan, användas för att bättre förstå alla historiska, kulturella, sociala och politiska skeenden. Därmed inte sagt att den är enkel att tillämpa
eller att några tolkningar är självklara, vilket visas av variationen bland de tolkningar jag redovisat. När jag nu ger mig in på mitt andra ämne i denna uppsats, islams utveckling i Spanien,
får jag lov att minska mina ambitioner att använda detta verktyg, eftersom jag inte hittat några
källor som tar utgångspunkt i denna teori.
al-Andalus
Den berbiske härföraren Tariq ibn Ziyad tog sig med
en armé av huvudsakligen nordafrikaner över Gibraltar sund år 711. Det söndrade visigotiska rike vars
styrkor han mötte erövrades för islam inom loppet
av sju år. Nästan. År 1492 besegrade de förenade
kungadömena Kastilien och Aragonien det sista
moriska fästet på den iberiska halvön, Granada, och
Spanien var kristet igen. Nästan.
Under 781 år lydde Granada under muslimskt styre.
Stadens fall fick enligt legenden Boabdil, den siste
moriske härskaren, att utbrista i ”morens sista suck”,
när han uppe i Sierra Nevada vände sig om och för
sista gången såg sitt röda palats, Alhambra. Sedan
dess har det bara gått 522 år.
8 (13)
Tarik ibn Ziyad korsade med sin här Gibraltar
sund år 711. Hans namn återfinns i Gibraltar,
Djebel al-Tarik,”Tariks klippa”.
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
Att närmare åtta sekel av moriskt inflytande lämnat djupa spår i den spanska kulturen är en
självklarhet. Liksom att morerna betraktade sig som invånare i al-Andalus, och inte som vare
sig nordafrikaner, berber eller araber. Den överväldigande delen av den muslimska befolkningen var ju ättlingar till de bönder, hantverkare och köpmän som fanns på plats redan 711. De
övriga kom med tiden att betrakta al-Andalus som sitt hemland.
Tolerans och intolerans
Religioner och kulturer levde sida vid sida, ibland under påfallande tolerans från de styrande
morernas sida. Så var särskilt fallet under det som kallas al-Andalus guldålder, umayadkalifatet
i Córdoba 912–1031. Enligt Fazlhashemi (2009) härrör denna för sin tid ytterst generösa attityd
ur principen om ”bokens folk”, dhimmi, vilken tillämpades mot såväl judar som kristna i Arabien redan på Muhammeds tid. Detta hindrade inte att al-Andalus efter kalifatets fall drabbades
av hårdhänt intolerans, och då gällde det inte bara bokens folk, utan även den allmänna öppenhet som kalifatet stått för vad gäller främmande tankegods, vetenskap och filosofi. Två nordafrikanska maktövertaganden – almoravidernas (1089–1145) och almohadernas (1147–1212) –,
båda initierade av religiösa reformatorer, förde med sig en obehagligt sekteristisk bokstavstrohet. Existensen av Europas på denna tid största bibliotek – i Córdoba – fann de anstötlig och
brände resolut ner det.
Visigoternas rike före islam visade ofta en påfallande och allt hårdare intolerans mot judar, av
en art som saknade motstycke i resten av Europa under denna tid (Harrison, 1999). Det spanska
rike som tog över efter Granadas fall 1492 var även det präglat av en stegrande intolerans, mot
såväl judar som muslimer.
Fortfarande under 1560-talet levde islam kvar, liksom den andalusiska dialekten av arabiska
språket. Religionen utövades i det fördolda, och geografiskt var den koncentrerad till det forna
Det blodiga Alpujarrasupproret skildras av
Ildefonso Falcones i den
spanska bästsäljande
romanen La Mano de
Fátima (2009). Boken
finns även på svenska:
Fatimas hand.
Huvudsakliga upprorshärdar under moriskernas krig
mot den spanska kronan.
9 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
kungariket Granada. När den spanska kronan införde stränga restriktioner mot moriskerna (se
nedan) resulterade det i ett omfattande uppror (1568–1571) med centrum i den del av Sierra
Nevada som kallas Alpujarras, och som kom att ge sitt namn åt det blodiga upproret. Sedan
detta krossats tvångsförflyttades moriskerna till olika platser i Kastilien.
För att återvända till Córdoba-kalifatets guldålder så utmärkte det sig genom framsteg inom två
speciella områden: filosofins och medicinens. (Al-Khalid, 2010) Jag tänker ignorera detta just
nu, och istället ägna lite utrymme åt språk, och kanske lite poesi.
Språk och religion i al-Andalus och det kristna Spanien
Folk-, religions- och språkblandningen under och efter det moriska styret kan ibland vara förvirrande, så här är en liten ordlista.
•
•
•
•
•
•
Morer var den benämning de kristna använde om de muslimska berber, araber och övriga nordafrikaner som erövrade den iberiska halvön med början år 711.
Mozárabe var en kristen som levde under muslimskt styre i al-Andalus.
Mudéjar kallades den muslim som efter den kristna återerövringen – La Reconquista –
accepterade att bo kvar under kristet styre, och som med vissa tillfälliga förbehåll tilläts
utöva sin muslimska tro. (Mudéjar kallas också den unikt spanska stil inom konst och arkitektur som utfördes i morisk stil i kristna delar av halvön, mest under 1300-1500-talen.)
Morisker var de muslimer som, mer eller mindre frivilligt, lät kristna sig i av spanska
kungar nyerövrade områden.
Judar fanns i ganska stort antal på Pyreneiska halvön sedan romarrikets tid. Under visi­
goterna slog antisemitismen till med stor kraft, så morerna togs emot som befriare.
Aljamía kallades text på det romanska språket i al-Andalus, ofta kallat mozárabe, skriven med arabiska skrivtecken.
Ett exempel på aljamía, alltså när
det romanska språk som talades i
al-Andalus (och som länge fortlevde i det kristna Spanien) nedtecknades med arabiska skrivtecken.
Just denna text innehåller en
uppmaning till islams anhängare
att inte tappa modet utan fortsätta
att tillbedja Allah, ”för ingen lag,
hur omänsklig den vara månde,
kan förbjuda den sanna tron”.
10 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
Härnedan följer ett litet smakprov på mozárabe, språket alltså, i form av en liten kärleksdikt.
Det går att identifiera åtminstone två ord (i rött) av arabiskt ursprung, enligt amanuens Erik
Sundblad (telefonsamtal, 2013-12-10), plus namnet Ibrahim.
Mozárabe
Mio sîdî ïbrâhîm
yâ tú uemme dolge
fente mib
de nohte
in non si non keris
irey-me tib
gari-me a ob
legar-te
(Wikipedia, 2014)
Spanska
Mi señor Ibrahim,
¡oh tú, hombre dulce!
vente a mí
por la noche.
Si no, si no quieres,
iré a ti,
dime dónde
encontrarte.
Svenska
Min herre Ibrahim
Oh, du ljuvlige man!
Kom till mig
på kvällen.
Om inte, om du inte vill
kommer jag till dig.
Säg mig var
jag kan hitta dig.
Poesi
al-Andalus frambringade aldrig någon Rumi (2009). Därmed inte sagt att diktningen var försumbar. Tvärtom nämns den med respekt av Ibn Khaldun i den storslagna al-Muqaddima eller
Prolegomena, introduktion till världshistorien (1989). Khaldun föddes i Tunis 1332 i en framstående familj av spansk-arabiskt ursprung. Han skriver (s. 633):
Poesin underhölls i hög grad i Spanien. Dess skilda grenar och typer förfinades. Dikter
kom att bli synnerligen konstfulländade. Som ett resultat härav skapade spanjorer nyligen det slags dikt som kallas muwashshaha.
Diktningen utvecklas vartefter (s. 640):
Muwashshaha-diktningen spred sig bland spanjorerna. Den stora massan blev förtjusta
i den på grund av dess jämnflytande karaktär, konstfulla språk och de många inrimmen
som påträffas i den. Som en följd härav imiterade vanligt folk i städerna den. De gjorde
dikter av (muwashshaha-)prägel på sin dialekt utan att använda vokaländelser. De uppfann sålunda en ny form, som de kallade zajal. De har fortsatt att författa dikter av detta
slag fram till vår tid och har uppnått anmärkningsvärda resultat. Zajal-dikten öppnade
ett vitt fält för välljudande poesi på (den spansk-arabiska) dialekten, som påverkats av
icke-arabiska talvanor.
Som upphovsman till zajal-diktningen anger Ibn Khaldun en viss Ibn Qusmān (med vad jag
antar vara ett arabiserat visigotiskt efternamn, vanligt i Spanien än idag: Guzmán). Jag tänkte
avsluta med ett litet stycke text som återspeglar en idyllisk situation, såsom man kan föreställa
sig den i kultiverade kretsar under al-Andalus guldålder.
11 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
Även om Quzmān bodde i Cordova, kom han ofta till Sevilla och tillbringade en stor del
av sin tid vid floden där. En dag hände det att en grupp kända zajal-poeter samlades och
företog en båtfärd på floden som avkoppling. De följdes av en skön yngling från en av de
förmögna familjerna i staden. De satt tillsammans i båten, fiskade och författade dikter
som beskrev deras situation.
En av dikterna som kom till på floden var följande lilla strof av Ibn Qusmān:
När han kavlar upp sina ärmar för att kasta ut (sitt lilla nät)
ser man fiskarna simma åt hans håll.
De vill inte hamna i det.
De vill bara kyssa hans små händer.
Till höger: Floden Guadalquivir
(arabiska: al-wādi al-kabīr,
Stora Floden) vid dess passage
genom Córdoba. I bakgrunden
och nedan moskén, varur den
katolska katedralen reser sig.
12 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
Litteratur
Al-Khalili, Jim (2010). Nytänkarna, Den arabiska vetenskapens gyllene tid. Stockholm: Albert
Bonniers förlag.
Arié, Rachel. (1994) España musulmana. I Tuñón de Lara, M (Red.), Historia de España (Vol.
3). Barcelona: Editorial Labor.
Armstrong, Karen. (2003) Muhammed, en biografi. Stockholm: Bokförlaget Forum.
Berg, Lasse (2011). Skymningssång i Kalahari. Stockholm: Ordfront.
Bibliotheca Augustana. (2013-12-27). Jarchas romances en muwassajas de autores del siglo
XI. Hämtat från http://www.hs-augsburg.de/~harsch/hispanica/Cronologia/siglo11/Jarchas/
jar_11si.htm
Corriente, Federico (1999). Diccionario de arabismos y voces afines en iberorromance.
Madrid: Gredos.
Falcones, I. (2011). La mano de Fátima. Barcelona: Random House Mondadori.
Fazlhashemi, M. (2009). Vems islam, De kontrastrika muslimerna (print-on-demand). Stockholm: Norstedts.
Harrison, Dick (1999). Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400–800 e.kr. Stockholm: Prisma.
Hedin, Christer (1994). Islam i vardagen och världen. Smedjebacken: Bokförlaget Arena.
Khaldun, Ibn (1989). Prolegomena, en introduktion till världshistorien. Lund: Alhambra.
Koranen. (1979). Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Liedman, S-E. (2013). Historiematerialism. I Nationalencyklopedin. Hämtad 2013-12-27 från
http://www.ne.se/lang/historiematerialism
Rumi, Jalal al-din (2009). Vassflöjtens sång. Lund: Ellerströms förlag.
Wikipedia (2013). Soviet Orientalist studies in Islam. Hämtad 2013-12-27 från http://en.wikipedia.org/wiki/Soviet_Orientalist_studies_in_Islam
Wikipedia (2014). Mozárabe. Hämtad 2014-01-02 från http://es.wikipedia.org/wiki/
Moz%C3%A1rabe
13 (13)
Musik, filosofi och vetenskap – sidor av islam du inte kände till
