A&N_nr3-11_tryck_A&N 2011-05-30 13.09 Sida 13
Tema Missbruksutredningen
Missbruksutredningen vill avskaffa LVM, lagen om vård av missbrukare
i vissa fall, och istället göra det möjligt att tvångsvårda missbrukare
inom ramen för lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT.
Text Staffan Hasselgren Illustration Martin Heap
Psykiatrisk tvångs vård ersätter LVM
ård för missbruksproblem
ska enligt Missbruksutredningen normalt vara frivillig
och erbjudas enligt samma
principer som annan hälso- och
sjukvård. I undantagsfall och med
villkoret att insatsen ingår som en
länk i en sammanhängande vårdkedja ska emellertid vård kunna ges
under tvång. Utredningen väljer att
kalla det vård utan samtycke, med
motiveringen att benämningen markerar att det inte får vara fråga om ett
isolerat tvångsvårdstillfälle utan ska
vara en integrerad del i en utbyggd
vårdkedja där vård med samtycke,
det vill säga frivillig vård, också ingår.
I diskussionspromemorian skissades tre alternativ. Man väljer nu att
gå fram med ett av dem, nämligen att
upphäva LVM och istället anpassa lagen om psykiatrisk tvångsvård till att
även gälla människor med grava
missbruksproblem.
V
Ett motiv till detta är att många av
dem som vårdas enligt LVM vid sidan
av sitt missbruk i hög utsträckning
även har andra psykiska problem.
Alkohol & Narkotika Nr 3/2011
Enligt en mätning som utredningen
låtit göra var antalet personer som en
specifik dag vårdades enligt LPT och
som också hade ett aktuellt missbruksproblem större än det antal
personer som samma dag vårdades
enligt LVM. Bland dem som vårdas
enligt LVM är det också vanligt med
en psykiatrisk samsjuklighet.
Utredaren vill också komma till rätta
med de geografiska olikheterna. Andelen som vårdas enligt LVM varierar starkt över landet. Variationen
avspeglar inte behovet utan snarare
vårdidéologi och ekonomiska förutsättningar och prioriteringar – LVM
är en kostsam vårdform som många
kommuner undviker. Utredaren menar att det inte är acceptabelt att
bostadsorten ska vara avgörande för
om tvångsvård ska komma till stånd
eller inte.
På senare år har det, enligt utredaren, skett en minskning av användningen av LVM och det bedöms bland
annat bero på en bristande tilltro till
vårdformens effektivitet.
Ett viktigt skäl till överföringen Ω
13
A&N_nr3-11_tryck_A&N 2011-05-30 13.09 Sida 14
från LVM till LPT – och en naturlig
följd – är att utredningen nu vill
samla behandlingsansvaret för missbruks- och beroendevården hos
sjukvårdshuvudmannen. Antalet ansvariga som ska tillämpa tvångslagstiftningen minskar därmed från
290 kommuner till 20 landsting. Det
innebär huvudmän med betydligt
bättre ekonomiska resurser än många
av de enskilda kommunerna. Det bör,
enligt utredaren, leda till en mer likartad tillämpning oberoende av
bostadsort. Man menar också att risken att människor faller mellan stolarna minskar, eftersom LPT kommer att inbegripa både missbruksvård och vård för andra psykiatriska
problem.
Utredningen hävdar att behandlingsmålet motivation till frivillig
vård och det långsiktiga målet frihet
från missbruk inte uppnåtts i någon
större omfattning med LVM, vilket är
allvarligt med tanke på att tvångsvården måste korrespondera med konventionen om de mänskliga rättigheterna. Å andra sidan saknas bevis för
att andra alternativ är mer effektiva.
Utredningen menar att man genom att förlägga all vård utan samtycke till LPT så stärks rättssäkerheten. Regelverket kring LPT är tydligare. Enligt LPT finns dessutom bestämmelser om rätt till stödperson,
något som saknas i LVM.
vem ska då kunna bli föremål för
vård enligt LPT? Någon konkretisering av möjliga kriterier redovisar utredaren inte. Men utredningens bedömning är att alla som idag kan tas
in för LVM-vård i framtiden kommer
att kunna omhändertas enligt LPT. I
LVM finns en social indikation – att
personen som en följd av missbruket
löper en uppenbar risk att förstöra sitt
liv – som saknas i lagen om psykiatrisk
tvångsvård. Utredaren menar dock att
om missbruket har sådana allvarliga
14
konsekvenser så måste LPT-kriteriet
”ett oundgängligt behov av psykiatrisk
vård” anses vara uppfyllt.
Läkarundersökning för vårdintyg
enligt LPT ska kunna initieras av socialtjänst, läkare, polis och anhöriga.
Eftersom kommunernas socialtjänst
har det yttersta ansvaret för kommuninvånarna vilar ett särskilt ansvar på
dem.
Vid vård enligt LPT är vårdtiden
begränsad till fyra veckor och ska omprövas fortlöpande. Förvaltningsrätten kan efter ansökan av chefsöverläkare förlänga tiden upp till fyra månader. Även ytterligare förlängning
efter prövning i domstol kan ske.
Utredningen anser inte att dessa
regler behöver modifieras för gruppen med missbruksproblem. Även
om fyra veckor är kortare än den
gängse LVM-tiden menar man att det
vanligen är tillräckligt. Istället vill
man införa bestämmelser som anger
att det vid bedömningen av vårdbehovet ska beaktas om patienten kan
få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat
om vården uteblir. Man menar att det
ger möjlighet till förlängning utöver
fyraveckorsperioden om motivationen är bräcklig och risken för återfall
hög.
Man föreslår även att det öppenvårdstvång som idag finns enligt LPT
ska kunna tillämpas även på patienter med missbruksproblem. Det innebär att behandlingen kan ske inom
öppen vård men med särskilda villkor
som till exempel krav att man tar de
läkemedel som ordinerats.
Enligt Socialstyrelsens gällande fö-
reskrifter får inte underhållsbehandling mot opiatberoende inledas under
LVM-tiden, något som missbruksutredningen betraktar som en anomali
med tanke på denna behandlings
höga evidensvärde. ”LVM-vård kan
för dessa personer vara direkt livsfar-
lig om de efter tvångsvården återfaller i missbruk och då tar sin vanliga
dos, vilket i dessa fall innebär en överdos, eftersom toleransen för opiater
sjunker tämligen snabbt”, skriver
man.
I utredningens analysdel slås fast
att kunskapen om beroendevård
inom psykiatrin är bristfällig, och
ibland även intresset från psykiatrins
sida. Dessutom konstateras att det
inom den psykiatriska vården finns
en genomgripande brist på systematiska diagnostiska utredningar.
Detta vill utredaren råda bot på
genom att förstärka kompetensen
både när det gäller psykosocial behandling och läkemedelsbehandling
vid missbruk och beroende. Man menar att befintlig personal inom LVMvården bör erbjudas anställning inom
landstinget. Man föreslår också en
treårig satsning för att öka kunskapen
om behandling av missbruksproblem
hos den nuvarande personalen i såväl
öppen som sluten psykiatrisk vård,
med tillskott av statliga pengar.
GRAvIDA KvINNOR
Tidigare fördes ett förslag om
tvångsvård av gravida kvinnor fram
från socialdepartementet. Om detta
säger Missbruksutredningen:
”Om graviditeten infördes som en
särskild intagningsgrund i lagen, finns
(…) en risk för att det skulle kunna leda
till en vilja hos den gravida kvinnan
med missbruksproblem att häva havandeskapet eller att undandra sig att
söka den vård mot sitt missbruk som
hon behöver. Vetskapen om att vara
gravid är generellt en stark motivationsfaktor för kvinnor att komma bort
från missbruk. Denna motivation bör
tas till vara på alla sätt.”
Alkohol & Narkotika Nr 3/2011
