DET LEVANDE ORDET

DET LEVANDE ORDET
Mina tankar är inte era tankar,
och era vägar är inte mina vägar, säger Herren.
Nej, så mycket som himlen är högre än jorden,
så mycket är mina vägar högre än era vägar,
och mina tankar högre än era tankar.
Liksom regnet och snön
faller från himlen och inte återvänder dit,
förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar
och ger säd till att så och bröd till att äta,
så skall det vara med ordet som går ut från min mun.
Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig
utan att ha verkat vad jag vill,
och utfört det vartill jag har sänt ut det.
(Jesaja 55:8-11)
(Sv.Ps. 67, Som torra marken dricker regn)
Då mycket folk samlades och man begav sig ut till honom från den ena staden
efter den andra, talade han till dem i en liknelse: ”En såningsman gick ut för att
så sitt utsäde. Och när han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och
himlens fåglar åt upp det. En del föll på stenig mark, och när det hade kommit
upp torkade det bort, eftersom det inte hade någon fuktighet. En del föll bland
tistlar, och tistlarna växte upp samtidigt och kvävde det. Men en del föll i god
jord och växte upp och gav hundrafaldig skörd.” När han hade sagt detta,
ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med!”
Hans lärjungar frågade honom sedan vad denna liknelse betydde. Han svarade:
”Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får dem i
liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå.
Detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord. De vid vägen är de som har hört
ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de
inte kan tro och bli frälsta. De på stenig mark är de som tar emot ordet med
glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i
frestelsens stund kommer de på fall. Det som föll bland tistlar är de som har hört
ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad
och aldrig bär mogen frukt. Men det som föll i god jord är de som har hört ordet
och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.
(Luk 8:4-15)
2
INLEDNING
Idag är temat enligt kyrkoåret ”Det levande Ordet”. Den här söndagen har man i flera
hundra år också firat som Reformationsdagen – man ville ha en söndag för att en gång
om året uppmärksamma hur vi gått från vidskepelse och legender till en fast tro på
Guds levande Ord.
Och Guds levande Ord, det vet vi, det finns skrivet mellan dessa två pärmar, i Bibeln.
Vår Herre Jesus sade: ”De ord som jag har talat till er, de är Ande och liv.” (Joh
6:63)
Och jag skulle önska, för mig själv och för oss alla, att vi skulle få upp ögonen igen
för den förmån det är att få ha Guds ord på vårt eget språk, både hemma och i kyrkan.
Det som kännetecknade väckelsens folk var att de kallades läsare, de hade sin lust i
Herrens ord. Och jag ska läsa upp lite ur en psalm från den tiden, en 1800-talspsalm ur
psalmboken som tyvärr blev för svår för att sjunga – det är SvPs 64, och jag hoppas
att vi ska kunna höra sanningens röst genom det ålderdomliga språkets brus:
En dyr klenod, en klar och ren, oss unnats här att äga.
Den pärlor, guld och ädelsten på långt när ej uppväga.
En skatt, den yppersta på jord, får vi vår egen kalla.
Den skatten är Guds helga ord, som hörer till oss alla.
När annat, som vi akta värt att äga här och spara,
av rost och mal och tid förtärt, hör upp vår fröjd att vara;
när dagens verk förgår med hast, ja, förr än afton stundat,
står än Guds ord så nytt och fast som när det först vart grundat.
Det tärs av ålder ej och tid, om den ock evigt räckte.
Det går med samma kraft och frid från släkte och till släkte.
Guds ord förblir i evighet, när annat allt har farit.
Det ej av tidens växling vet, likt Gud, som evigt varit.
Det kära ord, det enkla ord, som mänskor dock förgäta,
var är en mänsklig visdom spord som sig därmed kan mäta?
Var giver världen oss en grund så fast att därpå bygga,
som ordet av Guds egen mun, det eviga och trygga?
Har jag det ordet sökt till stöd när andra stöd mig svikit,
från världens hav, dess storm och nöd, in i den hamnen vikit,
då vet jag vad jag tryggas vid, var jag kan fasthet finna,
då känner jag en ort av frid dit inga sorger hinna.
3
Som vattenfågeln dyker ned i fjärdens klara bölja,
att minsta fläck av stoft därmed från sina vingar skölja,
så tvår sig anden ren och skär i ordets djup, det klara,
och känner att hans hem det är, där han i fröjd får vara.
Välsignat vare, Gud, ditt namn, och utan ände prisat,
att du till säker tröst och hamn oss alla vägen visat!
Vem är nu fattig, vem är rik, när ej ditt ord oss fattas?
Den ene har, den andre lik, ju det som mest må skattas.
(Sv.Ps. 64)
Vi har alla det som mest må skattas – vi har Guds Ord i handen, med allt som finns i
det av kärlek och hopp och goda löften.
I HANDEN ELLER I HJÄRTAT
Men, som vår Herre Jesus vill lära oss i liknelsen, det är inte samma sak att ha Guds
Ord i handen som att ha det i hjärtat. Man skulle kunna säga: Bättre ett Gudsord i
hjärtat än tio i handen!
När kornen ligger i korgen kan de se hårda ut, men när de får falla ner i ett hjärtas
mjuka jord, så spricker de upp och sprider liv, de skjuter ut rötter och blir ett med
jorden, så att den blir ”fruktbar och bärande och ger säd till att så och bröd till att äta”.
Guds Ord blir Guds tilltal till dig. Som profeterna sade: ”Herrens ord kom till mig,
han sade…”
Det är en sak att fundera över läran om Guds allmakt, och en annan sak att ta till sig
det så att man slappnar av för att allting är i hans hand. Det är en sak att höra orden
om syndernas förlåtelse, och en annan sak att ta in dem och våga tro att jag är förlåten
(och dessutom förlåta sig själv). Det är en sak att höra nattvardstjänaren säga ”Kristi
kropp, för dig utgiven”, och en annan sak att ta emot det som Guds ord till dig: ”Kristi
kropp, för dig utgiven.”
Och allt beror på om du har ett öppet hjärta. Det är vad vår Herre vill säga idag, med
den här liknelsen om hjärtats jordmån. Vad händer när sanningens frö möter ditt
hjärta? Kommer det att studsa bort från en hård yta? Eller får det tränga ner i dina djup
och fylla och förvandla hela ditt hjärta med rötter av liv och kärlekens frukt? Mycket
av svaret beror på frågan: Vad vill du? En bibellärare sade en gång att varje kristen är
på den nivå av närhet med Gud som han eller hon vill vara på.
Guds frö är sprängande liv. Guds frö spräcker asfalt och sten för att livet ska komma
fram, för att livet ska blomma ut och bära frukt. Frågan är: vill du ha det så i ditt
4
hjärta? Vill du att hans kärlek ska svepa med dig och öppna dina bråddjup? Eller vill
du fortsätta gå i dina trygga vanor och begrava din inre längtan tills du sjunker ihop
och dör?
Det är nu inte alltid som det ligger i den medvetna viljans makt att öppna ett hjärta
som blivit hårt av torka och besvikelser. Det kan behövas ett sökande (som vi hörde
från Mikaela förra söndagen, att det tog flera månader innan hon nådde fram till friden
och frälsningen), det kan behövas stillhet eller förbön eller samtal för att luckra upp så
att Guds Ord ska gå in. Men det behövs att den medvetna viljan gör ett val och håller
fast vid det.
Och därför säger Herren: ”Hör, du som har öron att höra med!” Om du känner
någonstans därinne att hans kärleks frö slår an en sträng inom dig, om det rör vid
glömda drömmar eller gömda sorger, så hör! Ta chansen att lyssna på vad ditt hjärta
säger dig – innan det slutar vibrera och den hårda ytan sluter sig på nytt.
För vi människor har många sätt att försvara oss mot sanningen som försöker nå oss.
Jesus nämner tre: att fröet blir nedtrampat i förakt, att det inte slår rot på grund av
ytlighet, och att det kvävs av upptagenhet.
FÖRAKT
Det första sättet är att djävulen snappar bort Ordet ur hjärtat. Men det är inget som kan
ske hux flux – för sådan makt har inte djävulen – utan först har människan trampat på
fröet i förakt för att försvara sig och hålla det på avstånd.
Och här vill jag tala ett varningsord av yttersta allvar till alla som någon gång närt
förakt i sitt hjärta (och det gäller oss alla, inklusive mig): Förakt är vägen till helvetet.
Förakt blockerar Guds tilltal och öppnar för bitterhetens gift och djävulens inflytande.
Så Jesus varnar: ”Se till att ni inte föraktar någon av dessa små!” (Matt 18:10). Du
kan välja, här i denna stund, att börja jobba bort allt förakt ur ditt hjärta. Om du odlar
en hållning av respekt och lyssnande och försöker se det goda i allting, då kommer ditt
hjärta bli allt mjukare och mer mottagligt för Guds kärlek och härlighet.
RÄDSLA FÖR DJUPET
Sedan talar Herren om ett hjärta som låter evangeliets frö få finnas på utsidan, men
som inte släpper ner dess rötter ner i djupet. En kristen som är rädd för djupet. Och jag
tror att vi allihop nog är mer eller mindre rädda för Guds djup. Jag tänker på en sång
som Ciccie Malm sjöng:
5
Bara den som vågar gå vilse når fram
Och hittar nånting längre bort
Sånt som får de flesta att vända sej om
För det skrämmer och känns så stort
För vi är begränsade människor. Vi är inte alltid goda eller kärleksfulla, och vi är ofta
långt ifrån heliga. Och här står vi på randen av ett oändligt hav av helande kärlek, ett
hav av levande vatten som vill ta emot dig och bära dig och genomströmma dig med
en livgivande kärlek som vill älska varenda molekyl i din kropp.
Här står vi, törstiga och såriga och rädda. Och vi håller så hårt i vårt eget, vi vill inte
tappa fotfästet. För den kärleken är så mycket mer än vi förtjänar. Det verkar alldeles
för bra för att vara sant – för man vill ju inte börja tro och börja bli beroende av den
kärleken, för att sedan bli lurad av att den rycks undan.
Men evangeliet säger: Det är sant! Gud är kärlek (Joh 4:16). Och han har så mycket
av godhet och helande och rening för dig, om du bara vågar dig ut i havet och låter det
bära dig. För om vi möter sanningen och bekänner vår synd, så är han trofast och
rättfärdig, så att han förlåter oss synden och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh
1:9)
Vad skulle hända om du släpper taget om tryggheten? Vad skulle det komma upp till
ytan då, av begravda drömmer eller sorger eller rädslor eller konflikter? Det är bara du
och Gud som vet vad som finns i ditt hjärta. Och han vill ta emot det. Han utnyttjar
dig inte när du är svag. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall
han inte släcka. (Jes 42:3) Om du släpper ner honom i ditt djup, så kommer han att
befrukta ditt fördolda, så att din inre människa får växa och bli stark.
RIKEDOM
Och sedan kommer vi till något som jag tror att vi alla här i vårt rika och stressiga
Sverige har problem med: tistlarna som kvävde sådden. Jesus berättar att tistlarna står
för bekymmer, och rikedom, och njutningslystnad. Och de här sakerna tror jag är
huvudorsaken till att det inte finns mer idag av flödande andligt liv och väckelse bland
oss som är väckelsens barn eller barnbarn.
Du är rik. Vi är rika allihop som sitter härinne. Det spelar ingen roll om du är
höginkomsttagare eller socialbidragstagare – du har ändå långt mycket mer av prylar
och lyx än medelinvånaren i världen. Jag läste någonstans att hos thailändskorna som
vår förra missionär Kerstin Berglund jobbade med var det lyx att ibland få ha sås till
det dagliga riset. Om du bor i Sverige, så är du per definition rik.
6
Och Bibeln har ganska mycket att säga till oss som är rika. Allt det goda som vi har,
det är en gåva från Gud, men det kan också bli en snara och en frestelse för vårt
andliga liv. Ett grundtema i Bibeln är att materiell rikedom och andlig rikedom inte
alltid har så lätt att samexistera. Det finns en del råd och tips, och jag vill läsa ett ord
som rör oss alla som är rika i den här världen:
Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta
sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt
gott att njuta av. Uppmana dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar,
att vara generösa och dela med sig och samla åt sig en skatt som är en god grund
för den kommande tidsåldern, så att de vinner det verkliga livet.
(1 Tim 6:17-19)
Det verkliga livet, det bor inte i framgång och rikedom och nöjen. Det verkliga livet,
det är frid, det är sann gemenskap, det är glädje i Guds kärlek. Det är att få vara fylld
av tacksamhet till honom som riktigt ger oss allt gott att njuta av, och dela den
njutningen med honom som ger den. Det är att få leva i Gud, att få bli välsignad av
honom och sedan bli en kanal för hans välsignelse ut till varenda människa man
möter.
Att gärna åt sin nästa råd, hjälp och glädje ge,
ej blott på eget bästa, men ock på andras se,
ej blott Guds vilja veta, men vandra i hans bud –
det är att kristen heta, det är att tjäna Gud.
(Sv.Ps. 177:3)
Så vill jag till sist bara säga att vi nu i kyrkoåret snart träder in i en tid som vill hjälpa
oss att balansera vår materiella och andliga rikedom, nämligen fastetiden. Fastetiden
är en tid då vi får dra ner på njutningar, dra ner på utgifter, så att Kristuslivet i oss kan
växa och vi kan dela med oss desto mer åt andra som har det svårt.
Det har varit tradition i Kyrkan att man ger upp en sak under fastetiden för att leva sig
in i vår Herres lidande, så att festen vid påsktiden blir desto större när vi njuter och
tackar Gud igen. Ett exempel kan vara som David Wilkerson gjorde, som han berättar
i klassikern Korset och stiletten, att han ställde bort TV:n och började be på kvällen
istället. För honom blev det så att han aldrig tog fram den igen, utan Gud använde
honom till att leda hundratals ungdomsgangsters till tro och frälsning i Jesus Kristus.
Och oavsett hur det skulle bli för dig, om den andliga växten kommer att ske synligt
eller i rotsystemet, så får vi lära oss av Kyrkans tradition att fastetiden är ett ypperligt
tillfälle att öka hjärtats mjukhet och mottaglighet. Så får vi alla be, ur djupet av våra
hjärtan: Herre, låt oss ta emot ditt Ord!