Civilisationen befinner sig i sin allvarligaste kris sedan 1300-talets mörka tid:
det nuvarande ekonomiska och finansiella systemet, den så kallade ”globaliseringen”,
håller på att bryta ihop, och som en direkt följd av detta ekonomiska sammanbrott driver
den krigstokiga amerikanska Bush-Cheney-administrationen på ett religionskrig, som
hotar att sprida sig på hela den eurasiska kontinenten.
Årg. 33 nr 3 december 2006
Internationell tidning för statskonst, fysisk ekonomi, vetenskap, kultur
Ny Solidaritet
Den amerikanska revolutionen kommer hem till Europa – sid. 2
Det oligarkiska systemet, ingenting för människor – sid. 6
Sverige, en synarkistisk modell – sid. 8
Framtidens ekonomi är en isotopekonomi – sid. 13
Kampen för att stoppa detta dubbla hot mot civilisationen kommer att föras främst i USA
under de närmaste veckorna och månaderna, kring kravet på omedelbar riksrätt mot både
Bush och Cheney. I spetsen för den kampanjen går den politiska LaRoucherörelsen.
Men om vi här i Sverige, och européerna generellt, inte bara USA, ska kunna bidra
till den nödvändiga förändringen av världssystemet, och etablera ett världsomspännande
alternativ byggt på fred och ekonomisk utveckling, är det ett villkor som
måste uppfyllas före alla andra:
Vi måste bryta oss loss ur vår mentala och politiska förslavning
under den feodala europeiska oligarkin!
www.nysol.se
B-POST
HUR LÄNGE SKALL VI
TOLERERA OLIGARKIN?
Läs:
Den amerikanska revolutionen
kommer hem till Europa
Hur du med LaRouches ungdomsrörelses
hjälp slänger ut synarkisterna
Demokraterna vann en historisk seger i de amerikanska kongressvalen den 7 november. Vägen ligger nu öppen för ett riksrättsåtal mot Bush och Cheney. En stor del av äran går till LaRouches ungdomsrörelse (LYM), som genom en enveten kampanj och
unika idéer klarade det som demokraterna i övrigt
misslyckats med – att skapa den masseffekt som
mobiliserade det avgörande, rekordstora valdeltagandet bland ungdomar i åldern 18-29 år.
Sergej Strid, svensk
medlem i LYM, lägger
fram vad som krävs för
att ta denna amerikanska
revolutionära anda tillbaka till dess europeiska
rötter och befria Sverige
från våra synarkistiska
fiender.
Jag tänker göra något som ingen
europé har lyckats med på över
tvåhundra år. Häng med nu!
H
ur kommer det sig att
amerikanerna den 7 november 2006 kunde använda sin konstitutionella rättighet att börja lägga om kursen för
landets politik, medan européerna fortfarande sitter fastlåsta
mellan lagparagrafer som omöjliggör varje möjlig lösning på
krisen? Hur kommer det sig att
amerikanerna med Franklin
Roosevelt år 1933 kunde genomföra ett stortartad produktiv
mobilisering av ekonomin och
stoppa depressionen, medan européerna lämmellikt accepterade den synarkistiska modellens
fascistiska lösning med Hitler
och Mussolini? Och hur kommer
det sig att de bästa européerna i
slutet av 1700-talet lyckades besegra den gamla europeiska oligarkin och skapa Amerikas förenta stater, ett ”frihetens tempel
och hoppets ledfyr” för hela
mänskligheten, medan försöken
att upprepa denna bedrift i Europa krossades i den franska revolutionens brittiskt iscensatta
skräckvälde?1
Är vi européer kanske födda
impotenta? Är vi genetiskt oförmögna att kunna skapa suveräna
republiker? Är vi dömda att i
evighet förbli ett pessimistiskt
släkte av klagande undersåtar?
Du som läser detta kommer
säkert att svara nej på dessa tre
frågor, men du kommer nästan
lika säkert att misslyckas med att
lägga fram en giltig idé om hur vi
blir potenta, skapar suveräna republiker och blir fullvärdiga
medborgare.
Om du tillhör den historielösa
anti-amerikanska skaran, lär du,
p.g.a. din reduktionistiska läggning, äcklas av blotta förekomsten av ordet ”Amerika” och automatiskt stänga av all kognitiv
OMSLAGET: Tre raderingar ur Francisco Goyas Caprichos: t.v. ”Intill
döden: Hon gör rätt i att göra sig söt. Det är hennes 75-årsdag och
hennes små väninnor kommer på besök”; i mitten ”Du som inte
kan: Vem skulle inte säga att dessa ryttare rider på åsnor?”; t.h.
”Chinchillorna: Den som inte hör något, inte vet något och inte gör
något hör till den stora chinchillafamiljen som inte tjänar till något.” Goya (1746–1828) hade en god förståelse för de mänskliga
svagheter som oligarkin lever på .
Ny Solidaritet
ISSN 0345 - 8350
Organ för Europeiska arbetarpartiet – EAP
chefred., ansv. utgiv.: Astrid Sandmark redaktion: Göran Haglund,
Chris Märlin adress: Box 11918, 161 11 Bromma tel. 08-98 30 10
fax 08-98 30 90 e-post: [email protected] pg. 57 50 45-0
bg. 160-6268 Köpenhamn EIR, Postboks 2613, 2100 Kbh Ø,
Tlf. 35 43 00 33 pren: helår 250:- (stödpren. helår 500:-), halvår 130:samarbetsavtal: Executive Intelligence Review News Service (EIRNS)
hemsida: www.nysol.se tryck: V-TAB, Södertälje 2006
2 NY SOLIDARITET
aktivitet. Om du, å andra sidan,
tror att du är ”pro-amerikansk”
för att du gillar George Bush, så
stödjer du i verkligheten de välbärgade oligarkerna, de antiamerikanska förrädarna bland
dem som en gång korsade Atlanten.2
Lyndon LaRouches utmaning till LYM är att flerfaldiga antalet
människor som vet vad en universell fysikalisk princip är.
Mänsklighetens existens hänger på detta. Vi undersöker bland
annat det pythagoreiska kommat och kedjelinjens speciella
egenskaper. På bilderna: artikelförfattaren, Christina och Doug.
Bästa medborgare! Ta nu inte
detta som ett angrepp på dig personligen. Du är nämligen i gott
sällskap – miljontals andra européer blir dagligen försedda med
lögner, misshandlade, lurade,
plågade och förstörda av vår
gamla oligarki. Vanligt, anspråkslöst, hederligt folk som
sliter hårt för att försörja sina familjer, som inte begär mer än att
få äta och sova och se sina favoritsporter på tv. Varför skulle de
behöva oroa sig över alla världens problem, som de ju ändå
inte skapade själva? Den typiske
liberale européen säger: ”Låt oss
få vara som vi vill.” Ärkeoligarken Zeus hånler åt den allt mer
pinade Prometheus3: ”För européerna behöver jag inga kedjor.
De har redan sina egna.”
Ledarskap: Att
upphöja folket
För att skapa frihet måste man
först ha en idé om vad frihet är,
men hur kan man ha det när staten är korrupt, massorna är degenererade och kulturen rutten?4
Det säger sig självt att det inte
går att ändra på detta genom att
spela på den allmänna opinionen, dvs. det hopkok av olika,
mer eller mindre godtyckliga
åsikter, vars olycksaliga existens
formats av just den korrupta staten, de degenererade massorna
och den ruttna kulturen. En historisk vändpunkt kan endast ske
genom att enskilda personer bestämmer sig för att bli historiska
individer, såväl moraliskt och
känslomässigt som intellektuellt, höjer sig över sin miljö och
tar ansvar för att inspirera andra
att göra detsamma. Detta kräver
kunskap baserad på vetenskaplig rigorositet och gärningar baserade på agapé, kärlek till
mänskligheten.
Lyndon LaRouche, den nu levande person som utan tvekan
bäst personifierar detta ideal, beskrev det så här i en webcast5 den
16 november:
”Förr eller senare kommer
systemet att sluta fungera. Och
då kommer man till ett krisläge,
när alla skriker: ’Det funkar inte!
Vad ska vi ta oss till? Rädda oss!
Rädda oss!’ Detta är ett farligt
läge. Man kan antingen få ett botemedel eller en diktatur – eller
krig – i det läget. Det betyder att
det måste finnas människor som
i förväg har förstått vad som måste göras, och är redo att göra det.
Idioten säger: ’Men vi kan inte
föreslå något sådant, för folk är
inte redo att göra det.’ Säg: ’Din
idiot! Fattar du inte att det är detta som är historia?’ Man förbereder sig för att göra något som
måste göras och säger aldrig att
det inte går för att folk inte är
redo. Man väntar tills de blir förbannat snälla och redo – när historien ger dem en spark i baken!
Så gör man.“
Ledarskap innebär att även
själv, när situationen kräver det,
vara beredd att utdela en sådan
välriktad, kärleksfull, upphöjande spark.
LYM organiserar
Jordens nästa 50 år
LaRouches internationella ungdomsrörelse (LaRouche Youth
Movement, LYM)6 har under de
senaste månaderna varit tongivande för den politiska utvecklingen på flera kontinenter.
I USA avslöjade vi, med god
hjälp av humor, ironi och vältränade sångröster, den Gestapoapparat som opererat på universitet för att undertrycka studen-
ters opposition mot Bush-Cheney-administrationen.
Detta
blev nyckeln till demokraternas
valseger. (Se artikel detta uppslag.)
Själv har jag valt att lämna
mitt hemland Sverige för att spela en viktig roll i hur LYM för
närvarande ändrar på reglerna
för hur politik bedrivs i Europa.
Tyskland är, både geografiskt, ekonomiskt och kulturellt,
hjärtat av Europa. Hela Europa
tittar på Tyskland för att bestämma om de sedan ska vara optimister eller pessimister om
framtiden. I Tyskland självt vänder folk blickarna mot huvudstaden Berlin: Om Berlin går bra så
går Tyskland bra, och vice versa.
Nu står tyvärr allt inte rätt till i
den tyska huvudstaden. I den förra industrimetropolen, som tack
vare stora män som Humboldt,
Siemens och Rathenau över hela
världen blev känt som elektropolis, möts man nu av rämnande fasader, ödelagda f.d. industriområden, hög arbetslöshet, sjukvårdskris och en snabbt ökande
fattigdom. Stadshuskoalitionen
mellan socialdemokraterna SPD
och vänsterpartiet PDS har inte
gjort något för att stoppa denna
utveckling, utan tvärtom bidragit till den. Den modemedvetne
borgmästaren Klaus Wowereit
(SPD) har i stället försökt odla en
ny image för Berlin som nöjesmetropol, vilket han själv, gång
efter annan, uttryckt med sin slogan ”Berlin ist arm, aber sexy”,
Berlin är fattigt, men sexigt.
In i denna miljö kastade vi
oss, beväpnade med en klar strategi utarbetad av LaRouche och
hans fru Helga Zepp-LaRouche,
ledare för vårt tyska parti Bürgerrechtsbewegung Solidarität
(Medborgarrättsrörelsen Solidaritet), nämligen att kalla fram
utvecklingsoptimism genom att
unikt program för en efterläng-
Ungdomskören framför J.S. Bachs
Jesu, meine
Freudemotetter
under Lyndon
LaRouches
webcast den
16 november.
tad återindustrialisering av Berlin. Med en beslutsam, revolutionär ungdomsrörelse lyckades
vi skapa en masseffekt som på
sina ställen bröt igenom massmediernas totala kontroll på vad
som får sägas. Vi sågs på alla
möjliga platser runt om i staden.
Vi sjöng och delade ut flygblad i
tunnelbanorna. Vi diskuterade
med medborgarna vid varje gathörn. Vi knackade dörr och hade
stora körer ute i mörka förortsområden, där den försummade
delen av befolkningen bor. Vi tog
över de väl inövade skendebatterna mellan de ”etablerade”
kandidaterna och introducerade
inte bara den verkliga situationen för stadsborna, utan även
den lösning som nu måste tillämpas.
Framför allt hade vi en stor in-
verkan genom att vi sammanlagt
fick ut mer än en halv miljon
pamfletter, som grundligt gick
igenom de idéer som krävs för att
ta oss ur krisen. I likhet med vad
vi gjort i USA med pamflettserien Children of Satan,7 orsakade
vi ett ramaskri genom massutdelningen av broschyren
Schreibtischtäter (Skrivbordsmördare), som avslöjar vilka
som förstört den allmänna välfärden.8
Att det var ungdomarna som
drev kampanjen betonades av att
vår borgmästarkandidat och
LYM-medlem Daniel Buchmann, 24, snart blev ett begrepp
för berlinarna. Hans leende ansikte hängde nämligen, jämte orden ”Jugend will eine Zukunft”
(Ungdomar vill ha en framtid),
på tusentals lyktstolpar. Han för-
de övertygande ut budskapet i radio- och tv-intervjuer och talade
på de återkommande möten vi
arrangerade, ibland för över hundra personer.
Vi kom inte in i parlamentet,
men vi vann ändå! Den som blir
valda utan att ha en aning om hur
de ska agera i kristider, har nämligen ändå förlorat på förhand.
Det vi gjorde under kampanjen
var att effektivt lägga fram det
enda möjliga alternativet för en
lösning. Nu ligger förslaget på
bordet – och i medborgarnas sinnen.
Efter denna storm över Berlin
står det utan tvivel klart för varje
förståndig människa att jordens
framtid, ungdomarna, har kommit för att ta över ansvaret för hur
civilisationen kommer att utvecklas. Vi har verkligheten och
Ta Kepler, till exempel. Han
var först i världshistorien med att
upptäcka vad vi kallar gravitation, dvs. den princip som verkar
överallt i universum, som därmed är lika stor som universum
självt och som därför självfallet
är osynlig för våra begränsade
sinnen. Men den nästan blinde
Kepler upptäckte den! Idag reduceras Keplers upptäckt till tre
formella lagar. Dåtidens ”superdator”, den autistiske Newton,
tillskrivs upptäckten av gravitation för att detaljerat ha beskrivit
mekaniken för hur skuggorna, de
synliga effekterna av principen,
rör sig. Några likheter med nobelpristagare i ekonomi, kanske? Keplers upptäckt av universell gravitation, endast möjlig
för människor, bemästras idag av
inte fler än en handfull personer.
Inte undra på att världen befinner
sig i ekonomisk kris!
Lyndon LaRouches utmaning till LYM är att flerfaldiga
antalet människor som vet vad en
universell fysikalisk princip är.
Mänsklighetens existens hänger
på detta. Vi arbetar därför på att
bemästra Keplers stora verk Den
nya astronomin11 från 1609. I
USA, där arbetet är längre fortskridet, har en grupp ungdomar,
under LaRouches överinseende,
börjat väcka Keplers genombrott till nytt liv med hjälp av animerad grafik.12 I Keplers hemland Tyskland har vi nu läst igenom den 650 sidor långa boken,
som är unik tack vare att författaren går igenom alla sina tankar
och hypoteser. Till skillnad från
fortsättning nästa sida
sanningen på vår sida. När dessa
kommer fram, vilket förr eller
senare, i enlighet med Ibykosprincipen,9 sker, har vi, enligt
LaRouches visa riktlinjer, redan
gjort förarbetet till en vändpunkt
i historien. Martin Luther King
har nämligen rätt när han säger:
”The arc of the moral universe is
long, but it bends towards justice” (Den moraliska världens
cirkelbåge är lång, men den välver sig mot rättvisa).10
En armé av
universalgenier
Ungdomsrörelsens förmåga att
kunna vara en kraft som skriver
historia är varken mystisk eller
slumpmässig. Där bakom ligger
idogt, målmedvetet arbete, men
också en förståelse för vilken
kvalitet på detta arbete som krävs
för att kunna rubba oligarkins
grepp om mänskligheten.
Ingen människa föds som ett
oskrivet blad. Vi föds alla in i ett
kulturellt komplex, som är ett
slags arv från allt som hänt från
forntiden fram till nu. Endast den
som har en personlig relation till
andra individer genom historien
har en måttstock att mäta sin
egen samtid med och kan därmed undgå att falla offer för de
oräkneliga fallgropar som den
tillfälliga allmänna opinionen
bildar för den obildade.
Men hur lär man känna någon
som inte längre lever? Genom att
återuppleva de fundamentala
upptäckter som dessa genier
gjorde, utan vilkas existens vi
fortfarande vore i en mörk tid!
USA: LYM vinner val & förlöjligar fascister
D
emokraterna red på en riksomfattande våg av brinnande motstånd
mot Bush-Cheneys Irakpolitik,
ekonomiska politik och katastrofala ”krig
mot terrorismen”, till en historisk jordsskredsseger i kongressvalen den 7 november. I representanthuset har demokraterna
nu ett betryggande övertag på 29 mandat
och i senaten ett överläge med 51 röster
mot 49. Den viktigaste orsaken till detta
utfall var att valdeltagandet i åldersgruppen 18-29 ökade med två miljoner – ett
väljarblock som kommer att bli den viktigaste faktorn i den amerikanska politiken.
I total kontrast till demokraternas
objektfixerade ansats organiserade LaRouche en målinriktad nationell kampanj.
Han grupperade sin ungdomsrörelse till
collegeområden över hela landet för att
bekämpa den tankepolisapparat som växt
sig allt starkare på de amerikanska universiteten, och kunde på så vis leverera ungdomsrösterna som en avgörande segermarginal till demokraterna.
Som en del av denna rikstäckande kampanj släpptes i början av oktober pamfletten Is Joseph Goebbels On Your Campus?
(se bild) för massutdelning. Den avslöjar
den tankepolis som opererar på universiteten mot studenter, professorer och LaRouches ungdomsrörelse (LYM) för att förhindra att ungdomar engagerar sig politiskt, och som särskilt tar sikte på oppositionen mot den nuvarande administrationen. På den lägsta nivån fungerar David
Horowitz’ FrontPage Magazine, Yaron
Brooks Ayn Rand Institute (ARI), American Council of Trustees and Alumni
(ACTA) och tjogvis med andra slemmiga,
studentrelaterade organisationer självständigt från varandra. Men undersöker
man dem närmare visar det sig att denna
till synes disparata grupp koordineras
uppifrån av vicepresident Dick Cheneys
fru, Lynne Cheney, och andra ideologiska
anhängare av administrationens politik, så
som bankiren John Train.
Fram till valet delade LYM ut över en
halv miljon exemplar av ”Goebbels”-pamfletten på ett hundratal universitet runtom i
landet, och fortsatte att rekrytera nya ungdomar, fast beslutna att kämpa för en framtid. Som ett resultat av detta arbete och en
serie interventioner på evenemang med
hög profil arrangerade av detta universitetsgestapo, har Lynne Cheneys sköra operation börjat krackelera och avslöja sig
som den fascistiska konspiration den är.
Den 20-21 oktober höll Ayn Rand-institutet en konferens på Tufts-universitetet i Boston. Talare var bl.a. Ayn Rand-institutets chef Yaron Brook, Flemming
Rose, mannen bakom de islamfientliga
karikatyrerna i Jyllandsposten, och Daniel Pipes, grundare av Campus Watch, vilka alla anser att USA bör gå mycket hårdare fram mot s.k. ”islamisk totalitarism”
och särskilt mot nationen Iran. Yaron
Brook är t.ex. berömd för citatet att det
bästa sättet att besegra ”islamiska totalitära stater” är att döda ”hundratusentals av
deras anhängare”. LYM gjorde narr av den
folkmordiska panelen genom att helt enkelt säga sanningen. Under hela helgen
konfronterades talarna gång på gång med
sina förbindelser till David Horowitz, George Shultz och Lynne Cheney, ertappades med lögner och motsade varandra beträffande vems ärenden de egentligen går.
LYM omintetgjorde panelens försök
att rekrytera studenterna i publiken till en
fascistisk ideologisk ståndpunkt också ge-
Lynne Cheney, vicepresidentens fru,
har skapat en tankepolis på de amerikanska universiteten.
nom att sjunga flera egenhändigt diktade
sångtexter före och under de olika talen.
Man framförde t.ex. Georg Philipp Telemanns kanon Ceciderunt in profundum
med texten: ”Shultz, Brook, Cheney want
World War Three; hundredthousand muslims die; that’s like Nazi genocide”. När
seminariet var slut var all den trovärdighet
som debattörerna trodde att de hade som
bortblåst; den tålde inte den humoristiska
konfrontation med verkligheten som
LYM stod för.
När Ayn Rand-institutets redaktör Andrew Bernstein framträdde på ett universitet i Los Angeles flög en LYM-medlem,
utklädd till Ayn Rand, plötsligt upp och utropade ”Det är jag! Jag är Ayn Rand! Jag
behöver sex!” och började kasta ut kondomer till studenterna. Snart stod även Ayn
Rands älskare Alan Greenspan upp i pu-
bliken och en LYM-kör började sjunga. På
ett annat universitet nästa dag, när Bernstein tillfälligt lämnat salen för att kalla på
säkerhetsvakter, gick en LYM-medlem
fram till podiet, presenterade talaren som
en galen folkmördare och smällde ner ett
blodigt ”skålpund kött” på Bernsteins
pärm.
I Connecticut gjorde LYM en serie
sånginterventioner mot Joe Lieberman,
senator och grundare av ACTA tillsammans med Lynne Cheney och understödjare av Campus Watch-apparaten. När Lieberman (tidigare demokrat; nu kandiderade han som ”oberoende”) stod och gormade mot sin demokratiska motståndare
Ned Lamont i en tv-sänd debatt, brast
LYM-kören ut i Viva la musica med texten
”Lieberman, don’t protect Cheney; Cheney is a fat-ass Nazi; don’t protect Nazis”.
En annan dag, just som Lieberman steg
in i en bar i Hartford för ett fototillfälle,
började en LYM-medlem, utklädd till National Reviews grundare William F. Buckley, med peruk och brittisk accent, att dela
ut ”Buckley Bucks”, gröna dollarsedlar
med en text på baksidan som förklarade att
den skenhelige Lieberman år 1988 hade
tagit emot pengar från fascisten Buckley
för att vinna sin senatsplats. Sedlarna regnade över Joe Lieberman, fotografer och
övriga i baren, medan LYM sjöng en nyskriven kanon. Efter dessa händelser
handlade pressens skriverier mer om
sången och humorn än om Joe.
Detta är bara några exempel på den
massiva, avgörande effekt som LYM genererade under valkampanjen. Läs mer i
artikeln ”New Politics” av Lyndon LaRouche på www.larouchepac.com.
Niko D. Paulson, Sergej Strid, LYM
NY SOLIDARITET
3
fortsättning från föreg. sida
en modern lärobok, där det enda
man serveras är ”resultaten” (ofta
gravt missrepresenterade), lär
man här känna Keplers personlighet och hur han betraktade universum, och just därför är det
möjligt att ta reda på vad Keplers
kreativa genombrott egentligen
var och hur det var möjligt. För
detta krävs dock att man själv fysikaliskt konstruerar upptäckten,
vilket vi ämnar att göra (förhoppningsvis under många långa nätter) under de kommande månaderna.
Musikens makt
Samma sak som gäller för en individs kraft att upptäcka en universell princip, gäller som en social
princip för kommunikation av
idéer mellan individer. Utan en
sådan dialog kollapsar varje nationalstat till ett imperium.
Vokal, vältempererad polyfoni13 i den klassiska musiken är det
bästa exemplet på en utvecklad
form av mänsklig dialog. Den numera nästan utdöda s.k. belcantotekniken utvecklades i Florens
under renässansen för att med
minsta ansträngning kunna producera den vackraste tonen. En
vetenskapligt utvecklad sångröst
är en förutsättning för att kunna
uttrycka de ironier som göms i
kompositioner av Bach, Mozart,
Beethoven, m.fl.
I Bachs motett Jesu, meine
Freude, som är LYM:s huvudsakliga musikprojekt, finns just
den densitet av ironier med vilka
man kan transformera även den
mest blockerade 40-talist. Skönhet är ett oövervinnligt vapen mot
pessimism, fulhet och ondska.
Om detta kan mycket sägas,14
men musik måste även upplevas!
Lyssna därför på LYM:s framförande av Bachs mästerverk, vilket öppnade LaRouches webcast
den 16 november.15
sam och hoppar ur grytan om den
upplever att det blir för hett. Det
är tvärtom skönt och behagligt för
den, ända tills den börjar känna att
det är kris, men vid det laget är
den ändå förlamad och oförmögen att kunna agera.
Sådan är i dag situationen i vad
som för många upplevts som det
trygga, sociala, demokratiska
Sverige. Den generation som gav
oss vetenskaps- och teknikfientlighet, nolltillväxt, valutaspekulation och gyllene fallskärmar,
den degeneration vars livsmål enkelt kan uttryckas som sex, droger och rockmusik, har satt sin
prägel på det svenska samhället.
Endast med en ny generation,
som väljer att förkasta den gamla
generationens misslyckade livsstil, kan trenden brytas. Då krävs
det att svenska ungdomar börjar
se sig själva som historiska individer som spelar en roll för hela
världen – renässansmänniskor
som inte låter sig manipuleras av
grupptryck, hot eller litenhetsvansinne. Endast då kan Sverige
bli något annat för världen än en
fördömd synarkistisk modell.
Lyckligtvis finns det nu en
bättre modell att ta efter. LYM:s
genombrott i USA och Tyskland
visar att det går att besegra synarkisterna. Med hjälp av LaRoucherörelsen i Sverige – Europeiska arbetarpartiet och LYM – kan
du göra samma sak här hemma.
Hör av dig!
Sergej Strid, LYM
Och Sverige?
Enligt ett kinesiskt recept på kokt
groda, ska grodan levande läggas
i ljummet vatten, varefter temperaturen långsamt höjs tills grodan
är färdiglagad. På så sätt undviker
man risken att grodan blir våld-
Ungdomar vill ha en framtid –
industri för vår huvudstad!
Vår valaffisch var under hösten ett vanligt inslag i Berlins
stadsbild.
1. En situation som då beskrevs av
den tyske frihetskämpen Friedrich
Schiller som att ”den moraliska möjligheten fattas, och det frikostiga
ögonblicket finner ett oemottagligt
släkte”. (Om människans estetiska
fostran, femte brevet.) De två ledarna
för den franska revolutionen, Danton
och Marat, var agenter för Lord Shelburne.
2. Se Lyndon LaRouche, ”From
Train To Trash...”, i pamfletten Is Joseph Goebbels On Your Campus?
(www.larouchepac.com).
3. Prometheus stal elden från gudarna för att ge den till människorna. För
detta blev han bestraffad av Zeus genom att kedjas vid en klippa där en
örn ständigt hackade ut hans lever
som sedan ständigt växte ut igen.
Zeus’ förbud mot människornas nytta av eldens upptäckt är typiskt för
vad grekerna kallade den oligarkiska
principen. Se Aischylos, Den fjättrade Prometheus.
4. För mer om hur efterkrigstidens
förstörelse av den europeiska klassiska kulturen planlades och genomfördes, se Satans barn III (Ny Solidaritet
27 juli 2004).
5. Direktsänt tal, följt av diskussion,
på internet. Se
www.larouchepac.com
6. Se www.wlym.com eller
www.nysol.se/lym
7. Artiklarna i pamflettserien finns
samlade i boken Children of Satan,
utgiven av Lyndon LaRouche PAC,
2004.
8. Denna skrift kan laddas ned gratis
från www.wlym.de.
9. Die Kraniche des Ibykus, ballad av
Friedrich Schiller (sv. översättning
av Herman Bjursten, Ibykos’ tranor).
Balladen är en skildring av poetisk
rättvisa; förbrytarna som mördat poeten Ibykos på hans väg till teatern,
ett mord endast bevittnat av en flock
tranor, förråder sig själva genom sina
höga utrop när en flock tranor plötsligt förmörkar himlen över teatern.
10. Martin Luther King, Where Do
We Go from Here: Chaos or Community? (på svenska Kaos eller gemenskap? Gummessons 1967.
11. Johannes Kepler, Astronomia
nova.
12. Se www.wlym.com/~animations/
13. Flera röster som sjunger tillsammans.
14. Se exempelvis LaRouche, Man’s
Original Creations, Fidelio, Fall
2005, Vol XIV, No. 3: www.schiller
institute.org/fid_97-01/fidelio.html
15. Tillgängligt från www.larouchepac.com.
4 NY SOLIDARITET
Nu äntligen!
Varför vi svenskar
V
i svenskar vill gärna tro att vi är fria. Tyvärr
är vi inte det. Nästan allt som vi ”tycker” i
olika frågor har funnits på och godkänts av
en oligarki, bestående av huvudsakligen tre komponenter: kungahuset, socialdemokratin och Wallenberg.
Detta trehövdade monster, vars framväxt Tore
Fredin skildrar i boken ”Sverige, en synarkistisk
modell”, har jobbat ihop med oligarkin på det internationella planet – det som Lyndon LaRouche kallar det anglo-holländska liberala systemet – i nästan ett helt sekel, för att säkerställa sitt synarkistiska
kontrollsystem.
I Sverige har man lyckats särdeles väl. Här har
den politiska och ekonomiska makteliten kunnat
bestämma över vilka åsikter man får ha, vilken musik man får lyssna på, vilka böcker och tidningar
man får läsa och vilka filmer och tv-program man
ska titta på. Man utövar en kontroll som det inte är
meningen att någon ska märka, och för det stora
flertalet, som inte orkar tänka själva, fungerar det.
De märker inte av någon kontroll.
Vi lever i ett fängelse, ett fängelse av ett väldigt
speciellt slag. Fängelsegallret finns inne i våra egna
huvuden. Det går inte att ta på, men just därför styr
det så effektivt över människorna. I en militärdiktatur vaktar polis och militär på gatorna. Här behövs
inget sådant. I denna synarkismens ”svenska modell” luras människorna att tro på skuggorna av
verkligheten, i stället för att söka sanningen.
Precis som i Platons berömda grottliknelse sitter
människorna och tittar på skuggorna som kastas på
väggen i grottan – i vår moderna värld: tv-rutan.
Men de vägrar hårdnackat att tro på att det bara är
skuggor, inte verkligheten, som de ser. Och de blir
förbannade om nån försöker upplysa dem om att
det inte är verkligheten som de ser.
Denna tankekontroll förhindrar en samhällsutveckling i alla människors intresse som människor.
Och det är precis det som oligarkin här i Sverige
och internationellt vill.
V
i ser redan hur ”globaliserings”-systemet är i upplösning. Utmaningen är inte
att anpassa sig till ett dödsdömt system,
utan att bryta sig ur de mentala bojor som har gjort
oss till slavar under detta system.
Ett perfekt exempel på hur oligarkin förslavar
oss i dag är myten om en ”klimatförändring” som
påstås vara ”ett hot” mot hela vår planet. Vid det här
laget har svensken i gemen vant sig så vid att bli
matad med denna dynga, att den skymmer sikten
för alla verkliga kriser som mänskligheten står inför. Det finns inga vetenskapliga bevis för att koldioxidutsläpp skulle orsaka en klimatförändring;
hela tesen om ”global uppvärmning” bygger uteslutande på konsensus och manipulerad statistik.
I början på förra seklet var ”rasbiologi” en vetenskap. Svensken i gemen ansåg det vara ”bevisat” att det fanns biologiska skillnader mellan olika
”människoraser”. ”Bevisen” användes för att rättfärdiga det massmord som Hitler genomförde.
Men det var oligarkin som ville ha ett Hitler-projekt. De uppmuntrade det och stödde det ekonomiskt. I dag har ”klimatförändringen” och hela paletten av miljökatastrofteorier odlats fram i den sociala ingenjörskonstens laboratorier för att hjälpa
oligarkin att rättfärdiga ett nytt, ännu värre folkmord.
Det talas i dag om begränsade resurser och överbefolkning, ”för många människor och för få resurser”, samma pessimistiska ideologi som nazisterna
använde då för att rättfärdiga sin rashygienpolitik.
Vår tids göbbelslögn lyder: ”Rädda planeten!”
Hur? Med hjälp av en ”grön” politik som går ut på
att de forna industriländerna ska avindustrialiseras
och världens fattigare länder förhindras från att få
tillgång till kärnkraft och annan avancerad teknik.
Ett ”grönt” folkmord.
Hela länder håller redan på att försvinna – inte
ner i havet på grund av ett varmare
klimat, utan på grund av fattigdom,
sjukdomar och krig. Detta är katastrofer orsakade
av ett orättfärdigt system som går under namnet
”globalisering”. Men vi snälla svenskar får höra att
den enda hjälp vi kan ge är att skänka en slant till
Röda korset och sätta vår tro till FN. Vi är för upptagna med att lyssna på alla
varningar från tv:n och
kungen om att världen håller på att gå under av ett varmare klimat, för att se folkmordet som pågår mitt
framför våra ögon, precis
som det gjorde på Hitlers
tid. Det är samma giftiga innehåll i den ideologiska
flaskan nu som då, även om
giftet är grönt den här
Stephen Brawer
gången. Hur har man fått
svenskarna att svälja det
gröna giftet?
V
erklig frihet har ingenting att göra med
det som vi tror är ”demokrati”. Det
handlar inte om tolerans av andras åsikter och teorier. Verklig frihet bygger på en verklig
princip som skiljer människan från djuren, och den
principen är den mänskliga kreativiteten, d.v.s.
människans förmåga att med hjälp av verifierbara
upptäckter på vetenskapens och konstens område
skaffa sig verklig kunskap om de dynamiska lagar
som styr oss själva och den värld vi lever i.
När denna vår gudomliga förmåga förnekas är
vi inget annat än boskap som våra herrar kan fösa
hit och dit och slakta som de vill. När människan
inte är annat än ett djur, är det djungelns lag som råder, och plötsligt rättfärdigas oligarkins rovdjursbeteende: de ”rätta” generna får fortleva, medan vi
andra, tyvärr, inte hör till de utvalda.
Genom att hela tiden påstå att ”demokrati” är
detsamma som konsensus har oligarkin lyckats
med konststycket att operera bort sanningsbegreppet från det svenska medvetandet. För oligarkin
finns ingen sanning. Utan ett sanningsbegrepp blir
det lätt att manipulera ett helt folk. Det som ”alla
tycker”, d.v.s. majoritetsuppfattningen, blir per definition det sanna och rätta. Detta kallar man ”demokrati”.
D
et enda verkliga alternativet till detta oligarkiska styre är en medborgarstyrd
fullkomligt suverän nationalstat.
Historiskt kallas detta det amerikanska politiska
systemet. I den amerikanska självständighetsförklaringen och i den federala författningens portalparagraf slås fast att medborgarstyret hämtar sin
makt från en högre rätt, nämligen från naturrätten,
d.v.s. alla människors oförytterliga, naturliga rätt
att styra sig själva för det gemensamma bästa.
För oligarkin finns ingen sådan högre rätt. Den
bestämmer vad som är mänskliga rättigheter genom överenskommelser, på basis av gemensamma
värderingar och traditioner, men dessa ”rättigheter” är inte oförytterliga.
Vår svenska grundlag säger att ”all offentlig
makt utgår från folket” genom ”fri åsiktsbildning
och allmän och lika rösträtt” och ”skall utövas med
respekt för alla människors lika värde och för den
enskilda människans frihet och värdighet”. Grund-
”Frihet ges
aldrig frivilligt av
förtryckaren; den
måste krävas av
de förtryckta.”
– Martin Luther King
måste befria oss från oligarkin
lagen garanterar också alla medborgares
”personliga, ekonomiska och kulturella
välfärd” samt ”rätt till arbete, bostad och
utbildning”, men alla vet att detta inte är
bindande. Ingen domstol får döma efter
grundlagen, enbart efter de lagar, ofta
motstridiga, som den styrande oligarkin
behagar instifta. Det är en tillvaro på oligarkins nåder: ”Du får din mat på bordet
så länge du håller käften och gör som du
blir tillsagd.”
I det amerikanska systemet skall däremot domstolarna rätta sig efter författningen, och det finns kontrollmekanismer som kan förhindra maktfullkomlighet från de styrandes sida. Tanken bakom
det amerikanska systemet är att den medborgarstyrda staten skall vara mäktigare
än alla privata politiska och ekonomiska
intressen, hur starka dessa än är.
all förändring, vilket den varit genom
hela historien. På så sätt kan vi som medborgare ta tillbaka ansvaret för våra liv
och vårt land, fria från den oligarkiska
tankekontrollen.
L
N
är denna princip har tillämpats
i historien av upplysta medborgare har oligarkiska tendenser kunnat bekämpas. Så var det t.ex.
under krisen på 1930-talet, när Franklin
D. Roosevelt tvingade de mäktiga privata
intressena på Wall Street att böja sig för
hela nationens intressen.
I det senaste kongressvalet gjorde den
sig också gällande, när LaRouches politiska kampanjorganisation och särskilt
hans ungdomsrörelse ledde en mobilisering av väljarkåren som resulterade i en
klar politisk seger över Bush-Cheney-regeringens krigs- och spekulationspolitik.
Nu har demokraterna en majoritet i både
representanthuset och senaten, och vägen
ligger öppen för ett riksrättsförfarande
mot den farliga och psykotiska duon
Bush–Cheney.
Ungdomsrörelsens fortsatta mobilisering kommer att bli avgörande för att föra
riksrättskampanjen till seger. (Se sid.
2–3.)
I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har vi däremot en variant
av det parlamentariska systemet. Regeringen utses av riksdagen, och kan också
när som helst fällas av riksdagen, vilket
gör den svag och utlämnad till tillfälliga
opinionssvängningar. Ett parlamentariskt
system är med andra ord lätt att styra och
manipulera för den oligarkiska makten,
speciellt som kungahuset, ämbetsverken
och framför allt riksbanken skall skötas
oberoende av de folkvalda i riksdag och
regering. De ”oberoende” ämbetsverken,
inklusive den statliga radion och televisionen, leds i stället av styrelser sammansatta enligt Mussolinis korporativistiska
system av de stora intresseorganisationerna (läs: socialdemokraternas och Wallenbergs) liksom av s-märkta tjänstemän.
Människorna må häftigt debattera sina
olika ideologiska ståndpunkter men vad
de inte ser är att de styrs av samma oligarkiska monster från båda hållen, både på
den s.k. vänsterkanten och den s.k. borgerliga sidan. Resultatet av denna skendemokrati är att rättigheter och förmåner
godtyckligt delas ut av en maktfullkomlig
politisk och ekonomisk maktelit.
D
en typiska svensken hävdar
med tjurskallig bestämdhet att
det går inte att ändra på systemet och att ”globaliseringen” är något
slags naturnödvändighet som ingen kan
göra något åt. Hur ofta hör man inte folk
säga: ”Åh, dom där hetlevrade italienarna
och fransmännen, dom protesterar min-
Francisco Goya, Caprichos nr 38. ”Och hans farfar var likadan.
Släktforskare och heraldiker har gjort det stackars djuret tokigt.
Han är inte ensam.”
sann mot sina regeringar. Men inte vi,
inte. Vi knyter näven i byxfickan och tiger
och lider, vilka stolligheter dom än hittar
på.”
Denna totala passivisering av det
svenska folket har inte med utetemperaturen att göra. Det har att göra med att
svensken i gemen har införlivat det oligarkiska tänkesättet med sitt eget.
Följande oligarkiska rättesnören gäller:
• Jag måste först tänka på mitt jobb och
min familj. Det är faktiskt inte bara min
första utan min enda prioritet.
• Någon annan får ta ansvar för de stora
frågorna, som t.ex. barnens och nationens
framtid, för själv har jag inte tid att tänka
på det.
• Diskutera aldrig politik eller religion
på jobbet eller på släktträffar för det slutar
alltid med bråk och konflikt. Om man aldrig talar om något viktigt undviker man
konflikt.
Men priset man betalar för att undvika
konflikter är att man frånhänder sig ansvar. Det ansvaret har vi svenskar i stället
överlåtit till oligarkin. Om vi vill kan vi ta
tillbaka det, till och med efter tvåhundra
års skuggtillvaro.
Nu har vi nämligen hamnat i ett skarpt
läge. I dagens finanskris tänker den internationella oligarkin behålla makten i
världen genom krig för att driva igenom
en ny slavekonomi till priset av miljarder
människors väl och ve.
Ingrodda vanor och beteendemönster
kan brytas, om bara viljan är stark nog.
Hjälp kan komma i form av LaRouches
ungdomsrörelse. Ungdomen är motorn i
ösningen ligger i att förverkliga
den kreativa potential som ligger och väntar på att väckas till
liv hos var och en av oss. LaRouches ungdomsrörelse är gnistan som kan tända
våra själar. Vi måste ha modet att följa
dem fram mot en verklig framtid, präglad
av vetenskap och mänskligt framåtskridande, där alla medborgare tar ansvar för
hela samhällsutvecklingen, inte bara någon enskild aspekt.
Möjligheten att skaffa fram alla resurser som mänskligheten behöver, i form av
riklig tillgång till rent vatten, billig energi
och bättre sjukvård, finns med en utökad
användning av kärnkraften och den kommande utvecklingen av fusionstekniken.
Vi har ingen anledning att förtvivla, om vi
släpper loss vår kreativitet att arbeta för
kommande generationer.
En veteran i den amerikanska kampen
för medborgerliga rättigheter sa en gång,
att de svarta amerikanerna inte skulle bli
verkligt fria från sina rasistiska förtryckare förrän de gjorde sig kvitt ”niggern” i
sitt eget inre. Det var det som Rosa Parks
började göra 1955 i Montgomery, Alabama, när hon vägrade att flytta sig från sin
plats i den del av bussen som var reserverad för ”vita”.
Nu är det dags för svensken att göra sig
kvitt ”undersåten” i sitt eget inre. Annars
kommer vi aldrig att bli fria och ingen förändring till det bättre kommer att ske.
❏
James Fenimore Cooper
om det europeiska problemet
I det oligarkiska systemet finns ingen högre moralisk rätt, bara ett samhällskontrakt. En som hade förstått denna väsentliga skillnad mellan den amerikanska
medborgarstyrda nationalstatsrepubliken och den oligarkiska venetianska modellen var den amerikanske 1800-talsförfattaren och patrioten James Fenimore
Cooper. I förordet till romanen The Bravo (Den lejde mördaren) skriver han:
”Den politiska frihetens historia, skriven helt och hållet ur mänsklighetens
synvinkel, lyser alltjämt med sin frånvaro i litteraturen. I nationer som tillkommit på felaktiga grunder torde man finna att medborgaren, eller snarare undersåten, har tillkämpat sig den ena fri- och rättigheten efter den andra, allt eftersom
hans växande förstånd och betydenhet både tillrådde och tvingade honom att
försvara de rättigheter som var nödvändiga för hans välbefinnande. En viss anhopning av dessa fri- och rättigheter utgör, med Schweiz som det enda och nytillkomna undantaget, fortfarande själva grunden för den europeiska friheten.
Läsaren behöver knappast upplysas om att denna frihet, oavsett om den är
stor eller liten, är beroende av en princip som skiljer sig helt från vår [amerikanska]. Här [i Amerika] utgår inte fri- och rättigheterna från, utan de ges till statsledningen, och är således med andra ord en överlåtelse av naturliga rättigheter
som folket gör till staten, för att komma i åtnjutande av samhällets beskydd. Så
länge denna avgörande skillnad består mellan oss själva och andra nationer vore
det fåfängt att leta efter motsvarigheter i deras institutioner.
Det är sant att, i en tid som denna, folkopinionen i sig är ett kontrakt, och att
även den mest despotiska stat som existerar inom kristendomens råmärken till
någon del respekterar dess inflytande. De beskedligaste och rättfärdigaste regeringarna i Europa är i detta ögonblick i teoretisk mening despotier. Både furstens
och folkets natur faller till stor del under denna kategori; och man får aldrig
glömma bort att även om det senares natur kan vara nog så stabil, är den förras
ombytlig. Trots alla tänkbara fördelar som kan komma av en rättfärdig statsledning, med kloka och barmhärtiga furstar, rymmer ett styre som inte är ordentligt
grundat på folket ändå ett ofrånkomligt och tryckande missförhållande av största
vikt, nämligen ett behov att stödja sig på fysiskt våld och betungande pålagor,
mot det stora flertalets naturliga handlande.”
NY SOLIDARITET
5
Lyndon LaRouche:
– Det oligarkiska systemet
är inte för människor!
På en internet-konferens den 16 november 2006 förklarade den amerikanske statsmannen Lyndon LaRouche skillnaden mellan det oligarkiska systemet, som är förhärskande i Europa i dag, och det genuint amerikanska
systemet, som han själv företräder.
Utdrag ur LaRouches inledande tal återges här.
D
et som den europeiska civilisationen går igenom
nu borde påminna oss om
1648: Under hela perioden från
1492 då judarna fördrevs från
Spanien fram till 1648 då freden
slöts i Westfalen hade hela den
europeiska civilisationen svävat
i fara – precis som den gör nu.
Den terror som hotar oss i dag
har formen av en finanskris, liknande den som drabbade Europa
i mitten på 1300-talet och blev
början till en ny mörk tid. Vi upplever nu en av de mest skrämmande perioderna i den kända
historien. Nu, just nu.
Men 1648 och åren närmast
därefter gladde man sig åt freden
som hade gjort slut på religionskriget. Särskilt gladde man sig i
Tyskland, som hade varit huvudskådeplatsen för det trettioåriga
kriget. Där uppstod vid den tiden
en lovsång som hette Jesu, meine
Freude. I början på 1700-talet,
omarbetade Johann Sebastian
Bach denna lovsång till den mest
storartade av sina många motetter. Vi ska nu få höra den framföras, som en hyllning till det stora
historiska ögonblick vi försöker
frambringa igen på vår planet, i
denna mycket farofyllda tid. […]
Pengar har
inget värde
Vi står nu mitt uppe i ett allmänt
sammanbrott, där mängden
skulder och den takt med vilken
mängden skulder ökar – obetalbara skulder som återbetalas
med mer obetalbara skulder –
gör att vi närmar oss vägs ände.
Ekonomin går inte bra i USA,
som några idioter tror; systemet
håller på att kollapsa. Vi är redan
övermogna för en kollaps, vilken
dag, vilken morgon, vilken eftermiddag som helst.
Och när den väl sätter i gång,
och regeringarna i USA och några andra länder inte gör rätt saker, så går hela världen in i en
mörk tid. Där befinner vi oss nu.
Det är därför jag måste ingripa.
Problemet – det psykologiska
problemet – är att folk tror på
pengar. Britterna till exempel har
teorier om pengar. Marx hämtade sina idéer från britterna, och
därför har marxisterna snurriga
idéer om pengar; de har en värdeteori om pengar.
Pengar, vare sig i metallisk
form, eller papper, eller på data-
6 NY SOLIDARITET
språk, har inget värde i sig. Inget
som helst. Pengar är ett medium,
en överenskommelse, eller snarare ett medium för en överenskommelse.
Särskilt i det moderna samhället, från medeltiden och framåt, men faktiskt ända sedan antikens Grekland har pengar, som
ett värdebegrepp, alltid varit typiskt för det som kallas imperialism. I antikens Grekland hette
det inte ”imperialism”. Då hette
det ”det oligarkiska systemet”.
Det oligarkiska systemet –
det är där problemet dyker upp i
USA. Det är där det dyker upp
inom det demokratiska partiets
ledning – ledande personer i
Howard Deans kampanjorganisation ville få med sig en sån som
Felix Rohatyn, som är en riktig
fascist – han finansierade Pinochets maktövertagande i Chile.
Inte precis vad vi menar med en
första klassens demokrat!
Men de sa: ”Vi vänder oss till
de övre tre procenten i inkomstpyramiden för att ragga pengar
till den demokratiska valkampanjen.” Jag sa: ”Idiotiskt.” De
sa: ”Nej, vi gör det i alla fall.”
Särskilt Democratic Leadership
Council och Howard Dean vände sig åt det hållet, för att ragga
pengar.
Och vad är problemet i USA?
Det stora problemet är de undre
80 procenten i inkomstpyramiden! Till och med de undre 90
procenten vid det här laget, som
en del av er kanske har märkt.
Förr hade man sitt på det torra om
man hörde till de övre 20 procenten. Nu måste man vara bland de
övre tio procenten, eller de övre
tre procenten.
Det demokratiska partiets politiker orienterade sig alltså mot
de övre tre procenten! För, vem
måste man krypa för, för att få in
pengar så att man kunde driva sin
valkampanj? Varför ville vissa
demokrater jobba ihop med Felix Rohatyn? Därför att de ville åt
pengarna som han rådde över!
Alltså kunde han diktera deras
politik, byggt på deras vilja att
göra honom till lags. Det är fortfarande ett problem. Vi måste
göra något åt det.
Det oligarkiska
systemet
Riktig politik handlar om de undre 80 procenten i inkomstpyra-
Lyndon LaRouche
talade inför en till
stor del ung publik
i Washington D.C.
Se hela LaRouches
webcast med ungdomskörens framförande av Bachs Jesu,
meine Freude på
www.larouchepac.com
miden, mätt i levnadsstandard,
livsvillkor, samhället de lever i.
Detta är riktig politik, riktig,
amerikansk politik, till skillnad
från det europeiska oligarkiska
systemet, där det är jordägare
som styr världen. Ett ”oligarkiskt system” är ett system där en
grupp förmögna familjer styr
samhället, så som de styrde antikens Sparta, där heloterna jagades för nöjes skull, av de förmögna familjernas vanartiga unga
män; där de fattiga förföljdes och
behandlades som djur; där samhället byggde på att människor
behandlades som djur.
Ta Quesnay till exempel, han
som påstås ha grundat det fysiokratiska systemet. Han sa att rikedom kommer från vadå? Från
produktion? Bara idioter säger
att han sa det! Vad han sa, var att
äganderätten – adelns anspråk på
egendom och jord, för att kunna
driva sina gruvor och sina jordbruk – var det magiska ting som
producerade rikedom. Och människorna på egendomen, som
jobbade i gruvorna och brukade
jorden, var inte olika kossor!
Som skulle utfodras med precis
så mycket hö att de fortsatte att
producera och ge kött. Men frukterna av produktionen, den ökade rikedomen, hade producerats
av den där lata odågan med äganderätten, som satt där på sin
egendom; det var från hans magiska rätt till denna egendom
som detta mervärde, denna rikedom, avsöndrades! Detta är det
oligarkiska systemet.
Det var detta system som rådde i Sparta. Detta system kommer i den europeiska historien
från Apollokulten i Delfi, som
skapade romarriket; som skapade det bysantinska riket; som
skapade den form av imperium
som rådde under medeltiden, då
Venedig skickade ut dessa odågor som kallade sig korsfarare,
det normandiska ridderskapet,
för att driva ett system som förföljde muslimer – vad säger ni
om det? Den anti-islamiska rörelsen? Rena medeltiden! Korsfararna, som inte var kristna,
skulle korsfästa alla. Och de jobbade för – bankirerna i Venedig!
Det var detta medeltida system
som ledde till den mörka tiden.
Det var detta som återinfördes i Europa igen, efter Konstantinopels fall, när Venedig tog
makten igen. Det var detta som
ledde till bildandet av det brittiska imperiet, det anglo-holländska liberala systemet, vilket är
samma sak! De återinförde slaveriet. Nu har de återinfört den
anti-islamiska rörelsen också,
för att kriga mot islam! Samma
sak om igen.
Det är ett system i vilket man
styr över planeten genom att behandla merparten av befolkningen som tillhörande djurriket:
som man kan föda upp, döda,
hålla som husdjur – och sedan äta
upp – som man gör med en ko i ladugården. Det oligarkiska systemet.
Skiljelinjen i
politiken
Det som renässansen lyckades
förverkliga var den idé som Solon stod för, som Platon stod för:
idén att människan har något
som djuren inte har. Människor
har en andlig, intellektuell förmåga, som skiljer dem från djuren. Därför får man inte behandla människor som djur! Och
samhället finns till för hela
mänsklighetens skull, för den
framtida mänsklighetens skull,
och den framtida mänskligheten
är barnen till alla människorna
som lever nu!
Alltså är riktig politik inte demokrati. Riktig politik är omtanke om alla människors väl, för
den framtida mänsklighetens
skull. Det är respekt för kulturers
suveränitet. Eftersom folk växer
upp i olika kulturer kan de fungera bara med den kultur och det
språk som de kommunicerar på.
Därför organiserar sig folk i
språkkulturer, eller traditionskulturer. Varför? Därför att det är
så de tänker. Om man vill ha ett
representativt styrelseskick så
måste man ge folk tillgång till det
system som är deras, i vilket de
kan tänka, och utveckla idéer.
Samtidigt måste man också
ha broderliga förhållanden mellan de olika kulturerna på vår planet. Franklin Roosevelt hade sådana avsikter. Truman hade motsatta avsikter. Franklin Roosevelts fasta föresats var: När kriget var över skulle den stora ekonomiska
produktionsapparat
som USA hade byggt upp för att
besegra Hitler, nu ställas om till
att bli ett produktivt kraftcentrum för att hjälpa de forna kolonierna och förtryckta folken runt
om i världen att bygga upp sina
egna länder, och bli självständiga. Och att skapa ett broderskap
mellan självständiga, självstyrda nationer. Detta var Roosevelts
strävan.
Truman gick Churchills ärenden. Britterna tänkte inte ge upp
sitt imperium. Trumän lät britterna ockupera sina kolonier igen.
Truman-administrationen gav
Vietnam tillbaka till japanerna
för att de skulle överlämna det till
fransmännen. Britterna och holländarna slog ner folket i Indonesien. Frihetskampen i Afrika
slogs ner brutalt, upprepade
gånger, under större delen av efterkrigstiden. Det var skillnaden
mellan Truman och Roosevelt.
Det är skillnaden mellan det
oligarkiska systemet och det
amerikanska systemet, det amerikanska konstitutionella system
som vi skapade i vårt land. Vi
lyckades skapa det, genom att vi
var på behörigt avstånd från Europa, där oligarkin härskade.
Stärkt av valsegern kräver LaRouche Youth
Movement (LYM) riksrätt mot Cheney och Bush,
här utanför kongressbyggnaden i Washington.
I ”eftervalsrean” får man ”två för en.”
i springorna, som är universellt,
en universell princip.
Hemligheten med
ekonomin
Tack vare det kunde vi ta de bästa idéerna, som hade utvecklats i
Europa, och bygga en kultur och
en nation på Europas bästa idéer,
men på säkert avstånd från den
europeiska oligarkin. Inte helt
säkert, men ganska säkert.
Det är skiljelinjen i politiken.
Det är det som striden handlar
om i dag.
Titta på kongressvalet till exempel. Vad var det som avgjorde
valet? Det är ingen överdrift att
vår roll, särskilt ungdomsrörelsens roll, och den politik vi drev,
hade en avgörande betydelse under valrörelsens sista veckor, för
att säkerställa en jordskredsseger för demokraterna i valen till
representanthuset.
Varifrån kom rösterna som
avgjorde valet? De kom från
unga väljare mellan 18 och 35 år.
Det demokratiska partiet som
helhet hade inte gjort någonting
för att vinna deras röster.
Den här generationen är i rörelse, som vi såg i valresultatet.
Den här generationen kommer
att inspirera till och med några av
dönickarna bland 40-talisterna
att återvända till en mänsklig tillvaro.
Det viktigaste i samhället är
att alltid inrikta sig på gruppen
mellan 18 och 35: Låt dem få
smaka på kreativitet, låt dem få
uppleva kreativitet som en normal social process. Om man kan
uppnå det, med den åldersgruppen, då har man gett hela samhället en ny inriktning. Och då har livet fått en mening, för man gör
det som 40-talisterna inte ville
göra, nämligen skapa sina egna
efterträdare: ”Historien slutar
här med oss. Vad som kommer
sedan, det struntar vi i.”
Frihet att vara kreativ
Vi närmar oss nu en tidpunkt där
mitt ekonomiska synsätt blir helt
avgörande. Vad är detta synsätt?
Vad är skillnaden mellan en människa och en apa? Bush skulle aldrig kunna tala om det. Hans
mamma kunde aldrig tala om det
för honom.
Skillnaden mellan människan och djuren är kreativitet.
Det typiska uttrycket är upptäckten av en universell fysikalisk
princip. Eller det som vi har gjort
med ungdomsrörelsen, i arbetet
med Bach. Komposition och
framförande av klassisk musik
är kreativt, när det är rätt uppfattat, så som Bach uppfattade det,
och de stora kompositörerna efter Bach, och de stora musikerna,
de stora uttolkarna.
Det handlar inte om att spela
noterna. Det handlar om att spela
mellan noterna. Det handlar om
att spela passagen. Det handlar
om ett växelspel mellan olika
stämmor. I denna skillnad, mellan den bokstavliga noten och
musiken, ligger kreativiteten.
Det handlar om samma intellektuella förmåga, här tillämpad på
en social process, som den vetenskapliga upptäckten av en
princip tillämpar på en företeelse
i naturen.
Naturvetenskap och klassisk
konst är samma sak, i den meningen att det är exakt samma
specifika kreativa intellektuella
förmåga som kommer till användning. När vi bestämde att vi
skulle arbeta med Bachs Jesu,
meine Freude, när vi lade upp arbetet för ungdomsrörelsen på
östkusten, så var det för att använda dessa Bach-motetter för
att lägga tonvikten på en kulturell inriktning som svarar mot
samma inställning i naturvetenskapligt kreativt arbete. Det
handlar om det som finns ”mellan noterna”, det som våra körer
har arbetat med, i frågan om det
pythagoreiska kommat. Vad betyder detta ”komma” i musiken?
Det är det som skiljer musiken
från noterna, det är ironi! Det är
samma ironi som infinitesimalen uttrycker i naturvetenskapen,
så som Kepler såg på det i sin
upptäckt av gravitationen, eller i
hur solsystemet är ordnat.
Det är ironi, eftersom en universell fysikalisk princip aldrig
kan uppfattas av sinnena. Effekten kan, men inte själva principen. Varför? Tja, gravitationen
är lika stor som universum. Hur
kan man se något som är lika stort
som universum? Den reflekteras
som någonting som påverkar en i
varje ögonblick. Hur stort är ett
ögonblick? Det är hur litet som
helst.
Samma sak inom poesin, och
all kreativ konst. Det är inte den
bokstavliga, mekaniska tolkningen som definierar konsten,
utan ironin, någonting som finns
Hur fungerar detta inom ekonomin? Skillnaden mellan människan och apan är kreativiteten.
Om människan hade varit en apa
så hade man sluppit att besväras
av mer än ett fåtal miljoner grannar av den sorten. Det går nämligen inte att försörja en större population av apor, eller gorillor,
schimpanser o.s.v.
Människor finns det mer än
sex miljarder av. Hur kom vi dit?
Genom utveckling. Vad för slags
utveckling? Genom att människosläktet utvecklades, i fråga
om konst, ifråga om motsvarigheten till vetenskap: människosläktet gjorde upptäckter. Dessa
upptäckter överfördes till kommande släkten, blev en del av
samhället: människan fick ökad
makt i och över universum. Och
ju fler individer som uttryckte
denna makt, och tillägnade sig
den, desto bättre och mer välmående blev samhället. Och ju
mäktigare samhället blev, desto
mer kunde vi erövra världen omkring oss, och skapa en bättre
levnadsstandard för människorna, för den framtida mänskligheten.
Det är detta som är viktigt. I ett
oligarkiskt samhälle däremot så
vill inte oligarken att majoriteten
”Riktig politik är
omtanke om alla
människors väl, för
den framtida mänsklighetens skull.”
av människorna ska begripa detta. Ett sådant samhälle vill, i likhet med Adam Smith, eller fysiokraterna, förnedra människan till
samma status som en lydig kossa! Och hon ska intala sig själv att
hon är glad. Man säger åt kossan:
”Håll käften och var glad! Sluta
väsnas på nätterna! Jag ska sova!
Om inte kossan är tyst – så slaktar
jag den!” Folk behandlas som
kossor. Man ska ”lära sig” saker.
Lära sig att göra likadant som ens
förfäder gjorde. Göra som man
har lärt sig i skolan. Inte lära sig
en princip på egen hand. Inte lära
sig något som läraren inte vet. Då
blir man utkastad från klassen!
Det är det som är skillnaden. I
det samhälle som USA var tänkt
att vara när det grundades som
nation, och redan innan dess, i de
nordamerikanska kolonierna på
1600-talet, så var det meningen
att individen – alla individer –
skulle få utveckla hela sin kreativa förmåga. Få utveckla sin kreativitet! Massachusettskolonin
var, ända fram till 1688 då britterna slog ner på den, ett av de
mest blomstrande områdena i
världen! Varför? Därför att man
uppmuntrade kreativiteten där.
Det är kreativitet – uppmuntran och utveckling och användning av individens kreativa förmåga – som är skillnaden mellan
människan och apan. Det är detta
som de personer jag talade om,
de s.k. ekonomerna, inte har fattat: det är hemligheten med ekonomin! Om man låter människorna utveckla denna förmåga,
om man uppmuntrar den och låter människorna använda den, då
får man en befolkning som är kapabel att växa i sin makt per capita och per kvadratkilometer, genom sin kreativitet, genom uppmuntran av individens kreativa
förmåga. Och det är det som oligarkin inte vill ha.
40-talisterna
sumpade framtiden
Vad är det som har hänt med oss?
Förr i tiden var USA produktivt.
Vi hade jordbruk, industrier,
kvalificerat yrkesfolk. Vi satte
värde på sådana saker. Ju fler utbildade människor vi hade i ett
samhälle, läkare, sjuksköterskor
o.s.v., desto bättre hade vi det.
Och vi visste det. Men sedan
kom 40-talisterna och sa att fabriksjobb är inget bra: ”Vi ska ta
bort fabriken! Så att du slipper
vara en slav på fabriken.”
– Vad ska jag göra nu då?
– Du ska jobba på McDonalds.
– Vad gör man på McDonalds?
– Man vänder hamburgare.
– Varför då? Varför gör man
inte det hemma?
– Jag vet inte hur man gör när
man vänder hamburgare hemma. Jag kan bara vända hamburgare på McDonalds – aldrig
hemma.
Det betydde att arbetskraften
i USA fördärvades, och att vi fick
en ”tjänsteekonomi”, med arbetsintensiva, icke-produktiva
jobb. Den mängd varor vi producerar per capita räcker inte till för
att försörja den befintliga befolkningen! Vi håller på att dö! Vi
håller på att dö av 40-talism!
Vi måste gå tillbaka till att bli
en kreativ ekonomi. Det är det
som man inte fattar!
Flertalet människor på vår
planet är fattiga. Människorna i
Asien och i Afrika söder om Sahara är extremt fattiga. De har
inte kraft att, under rådande omständigheter, försörja sin befintliga befolkning på ett bra sätt. Vi
måste inte bara hjälpa dem att utveckla sin infrastruktur, utan
också skapa de betingelser under
vilka deras produktiva förmåga,
deras intellektuella förmåga,
ökar. Skapa sådana utvecklingsförhållanden att de får tillbaka
sin förmåga att generera sitt eget
välstånd.
Det är det som ekonomerna
inte fattar. De tror att pengar har
något med värde att göra. Något
av det mest misslyckade i Sovjetunionen var den marxistiska värdeteorin. Man förstod inte att
uppmuntran av den enskilda
samhällsmedborgarens kreativitet är källan till rikedom. Och att
pengar bara är ett bytesmedel
som måste skapas och styras till
att underlätta fördelningen av rikedom, i en eller annan form,
bland människorna.
Nu har vi ett slaverisystem,
där vissa personer kontrollerar
ekonomin för att skaffa mer
pengar till sig själva. De tillåter
ingen utveckling, för de vill stjäla. De stjäl så mycket att de driver
ekonomin till en negativ tillväxt,
vilket är vad som har hänt med
USA, och med världen. De begriper inte att värde är ett fysiskt
värde, inte i meningen fysiska
saker, utan genom att arbetet blir
mer produktivt per capita och per
kvadratkilometer, som ett resultat av den ekonomiska processen.
Och de vill inte begripa det!
40-talisterna vill inte begripa
det, för då måste de erkänna att
de, genom det som de gjorde
1968, var giftet som skulle förstöra det här samhället! Inte för
att det var deras avsikt, utan för
att de hade blivit hjärntvättade
till att vara giftiga. De sumpade
kulturen! De sumpade vetenskapen! De sumpade jobben. De
sumpade chansen att vara produktiva. De sumpade hoppet om
att få sjukvård. De sumpade hoppet om en framtid för deras egna
barn och barnbarn: eftersom de
inte fattade vad värde är. De trodde att pengar var detsamma som
värde. Men att bara få mer pengar utan att den fysiska produktiviteten ökar har inget värde.
Vad vi behöver därför är inte
demokrati i sig, demokrati är ett
fult ord – utan frihet! Frihet för
individen att utvecklas, och möjlighet att använda sin utvecklade
förmåga till nytta för samhället,
så att man kan vara stolt över att
vara den man är, stolt över det
man gör för generationerna som
kommer efter en själv. Detta är
frihet! Plus rätten att påverka den
processen, påverka tankeprocessen som hänger ihop med detta sätt att tänka.
Inspirera ungdomsgenerationen
Vi har två saker att göra: Lägga
fram de reformer som kan förhindra att ett finansiellt sammanbrott får hela vår planet att gå in i
en ny mörk tid; och att samtidigt
göra detta på ett sätt som inspirerar och mobiliserar generationen
som är mellan 18 och 35, som
fortfarande är öppna för idén att
göra nytta i samhället, att vara
verkligt kreativa; som tycker om
klassisk konst och naturvetenskap; och som har en framtidsorientering, åtminstone latent,
vilket de visade i det senaste kongressvalet.
Det är dem vi koncentrerar
oss på, och vi måste särskilt rikta
oss till ungdomarna i de undre 80
procenten av inkomstpyramiden. Det räcker inte med ungdomarna från de övre 20 procenten.
Om det inte går att inspirera ungdomarna i de undre 80 procenten
av inkomstpyramiden finns det
ingen framtid för USA, och inte
för världen.
Visst, inspirera alla ni kan.
Men glöm aldrig att det som ni
gör för dessa ungdomar är det
som kommer att avgöra den här
nationens och hela mänsklighetens framtid.
Det är det som det demokratiska partiets ledning har missat.
❏
NY SOLIDARITET
7
Sverige, en synarkistisk modell
Sveriges framtid –
Synarkism eller republika
För första gången läggs sanningen om Sveriges nutidshistoria
på bordet i en tydlig exposé. Det är Tore Fredin, medlem i EAP och
LaRoucherörelsen sedan början av 1970-talet, som står för den
bedriften, med boken ”Sverige, en synarkistisk modell”.
Det är också första gången som en politisk rörelse tar på sig
ansvaret att sprida denna sanning i en bred politisk kampanj.
Syftet med att låta Ny Solidaritets läsare ta del av viktiga avsnitt i boken är att blåsa liv i det döda politiska klimatet i landet.
Sveriges potential att bidra till utveckling och fred i världen är
stor. Men den är begraven under två hundra år av intellektuellt,
politiskt och socialt förtryck.
Om vi lyckas med denna politiska kampanj, kommer historien
att berätta att det var här som det första seriösa steget till befrielsen av den svenska individen och nationen togs.
Boktexten har kortats och sammanfattats.
Sammanfattade avsnitt är kursiverade.
I
Sveriges ekonomiska historia framträder under de senaste århundradena två
motstridiga förlopp. Det ena utgörs av
nätverk och individer vars främsta bekymmer är att säkerställa ett fortsatt maktinnehav för jordadeln och en framväxande finansaristokrati. Det var ur detta nätverk
som en svensk synarkistisk ordning växte
fram. För svenskt och nordiskt vidkommande framträdde och etablerade sig Wallenbergsfären som ett finansiellt maktcentrum under andra hälften av 1800-talet för
att till dags dato bli synarkismens främsta
representant i denna del av världen.
Den andra riktningen i svensk historia
bärs upp av företagare, vetenskapsmän,
ingenjörer, uppfinnare och likasinnade i
arbetarleden som har drivits av en utvecklingssyn som säger att alla skall få skörda
frukterna av framstegen, inte bara en arrogant maktelit. Det är i den senare republikanska andan som EAP under sin 30-åriga
historia strävat till att förbättra svenskarnas förståelse av sin egen historia.
Efter mordet på Gustav III 1792 och det
nästan tjugoåriga tumult som slutade i en
statskupp där Gustav IV Adolf avsattes,
förblev Sverige genom 1809 års författning en monarki, styrd av frimurarnas
stormästare Karl XIII. Beslutsprocessen
var som alltid i sådana sammanhang informell och dold. Den reella makten utövades
av den jordägande adeln tillsammans med
en framväxande finansaristokrati.
Jean Baptiste Bernadotte, som via
adelns manipulerande utsågs till i praktiken Karl XIII:s medregent, besteg efter
dennes död 1818 tronen, som Karl XIV Johan. Redan under Karl XIII hade en kontrollapparat av polisstatskaraktär installerats och den leddes av just Bernadotte,
med ett förflutet som fältmarskalk i Napoleons armé.
På Wienkongressen 1815 bestämdes
att Sverige i internationella sammanhang
skulle förhålla sig neutralt vid militära
konflikter. Gustav III:s stöd till de nordamerikanska koloniernas frigörelse från
det brittiska imperiet fanns väl i för färskt
minne.
8 NY SOLIDARITET
Den brutala lynchningen av statsministern Axel von Fersen i juni 1810, där
Karl XIII och den oligarkiska adeln spelade en obskyr roll, var en signal till alla som
vågade ifrågasätta den nya regimen. von
Fersen var en ledande politisk gestalt
kring Gustav III och den europeiska proamerikanska rörelsen. Han deltog själv
som officer under George Washington i
det amerikanska befrielsekriget mot det
brittiska imperiet.
Nationen Sverige var osjälvständig,
och majoriteten av befolkningen levde
ofri och fattig i ett agrart feodalsamhälle
med kyrkan som ideologisk inpiskare.
Landsbygdens folk försörjde sig som statare, torpare och backstugusittare eller
självägande fattigbönder. Dessa feodala
förhållanden var en god jordmån för Amerikabrevens innehåll; under en period av
femtio år i slutet av 1800-talet utvandrade
mer än en fjärdedel av befolkningen till
USA.
Den fysiska ekonomins
företrädare
I detta feodala mörker förvaltade Sverige
paradoxalt nog en naturvetenskaplig tradition, med namn som Linné, Scheele och
Celsius på 1700-talet, följt av Berzelius,
Ångström m.fl. Detta bidrog på ett avgörande sätt till att Sverige var och i viss mån
fortfarande är ett land av naturvetare, ingenjörer och uppfinnare. Den naturvetenskapliga traditionen går som en röd tråd
genom den svenska ekonomiska historien
från Christoffer Polhems olika industriprojekt under första hälften av 1700-talet.
Hundra år efter Polhem fördes den vidare
av bröderna John och Nils Ericson.
Det var USA, och inte det svenska feodala ståndssamhället, som gav John Ericson det utvecklingsklimat han behövde.
Han bidrog med sin propellerdrivna och
helt pansarklädda Monitor till Abraham
Lincolns seger över de slavägande, brittisk-allierade sydstaterna. Ericson var en
av de många européer som bidrog till att
den amerikanska utvecklingsoptimismens idéer spreds i den gamla världen. En
annan var ekonomen Johan Johansson
som 1820 startade och drev Sveriges första moderna tidning. Argus var under sin
16-åriga existens den enda riktiga oppositionstidningen mot den ”heliga alliansens” europeiska skräckvälde. (Se Torbjörn Jerlerup, Ny Solidaritet 4 december
1991)
Vid tiden kring sekelskiftet 1900 fungerade Petersburg som en av norra Europas knutpunkter i de pro-amerikanska nätverken för vetenskapligt och tekniskt
framåtskridande.
För den svenska industrikopplingen till
Ryssland stod framför allt familjen Nobel,
som under tre generationer från 1840 fram
till 1917 var en av de ledande i att utveckla
rysk industri. Ludvig Nobel grundade
1876 tillsammans med sina två bröder Alfred och Robert ett företag inom petroleumindustrin med ett raffinaderi baserat i
Baku. I slutet av 1880-talet var bröderna
Nobel teknologiskt världsledande inom
oljebranschen. Tredje generationen Nobel, Ludvigs son Emanuel, bidrog aktivt
bl.a. i sin funktion som rysk minister till
den tekniska utvecklingen i Ryssland ända
fram till 1917. Ett annat känt svenskt före-
handelssystemet. Det var ett imperiesystem som drevs av privata intressen som
Ostindiska kompaniet, och inte av suveräna nationer. Vad som följde var ett ”söndra
och härska”-intrigerande från brittisk
sida som ledde till första världskriget.
Stridslinjerna dras
Fredin beskriver Ivar Kreugers häpnadsväckande utveckling från ingenjör till
världsledande industrialist och finansgeni. Den ”amerikanska” andan i hans
realekonomiska industriella expansion
med hjälp av en förnuftig kreditpolitik,
inte europeiska bankirernas ocker och
monetära vinstdrivna mentalitet, var på
väg att ändra Europas historia. Detta,
vare sig han ville det eller inte, gjorde Ivar
Kreuger till en fiende till den europeiska
synarkin. Att han inte insåg den fulla politiska vidden av vad han gjorde bidrog kanske till att han blev ett lätt byte för synarkisterna, i synarkins främsta polisstat
Frankrike.
Motståndare till synarkismen
Svenska industrialister och
uppfinnare, banbrytare
för det ”amerikanska
ekonomiska systemet”
John Ericson
Ludvig Nobel
tag i Petersburg under denna period fram
till ryska revolutionen 1917 var LM Ericsson, grundat av uppfinnaren och konstruktören Lars Magnus Ericsson. Andra uppfinnare, innovatörer och företagare i denna fysisk-ekonomiska tradition, som
grundade flera av de svenska storföretagen som fortfarande till dags dato är
världsledande, är Gustaf de Laval (Alfa
Laval), Gustaf Dalén (AGA), Jonas Wenström (Asea), J.P. Johansson (Bahco),
Sven Wingquist (SKF), Baltzar von Platen
och Carl Munters (Electrolux) och Ruben
Rausing (Tetrapak).
Spridningen av det ”amerikanska systemets” inflytande i Tyskland, Ryssland,
Frankrike, Japan och andra länder under
andra hälften av 1800 betraktades av det
brittiska imperiet som det allvarligaste
hotet sedan den amerikanska revolutionen mot det anglo-holländska liberala fri-
Ivar Kreuger
Parallellt med Kreuger hade Wallenbergarna befäst sitt inflytande. Fredin beskriver hur Wallenbergdynastin växte
fram till att bli den dominerande ekonomiska och ideologiska makten i Sveriges
nutidshistoria. Metoderna var venetianska: att knyta ihop finansiella, sociala och
politiska nät till ett privat underrättelseorgan. Banken SEB och Investor har varit
tronen för ”imperiet”. Wallenbergdynastin var helt och hållet ett brittiskt verktyg
för ekonomisk och strategisk manipulation.
Med sina decennielånga förhållanden
med Hambros bank och andra finansiella
organ i England i synnerhet men även med
franska Crédit Lyonnais och Lazard Frères och tyska Warburg, kopplade dynastin
Wallenberg upp sig till den europeiska
synarkins inre kärna. Kopplingen till de
amerikanska J.P. Morgan, Brown Bro-
Tore Fredin
Sverige, en
anism?
thers och Sachs-Lehman säkerställde,
som vi skall se senare, kontakten med
den transatlantiska gruppering som
spelade en nyckelroll i att föra Hitler till
makten i Tyskland.
Samtidigt som Kreuger seglade upp
som den kommande stjärnan i svenskt företagande fortsatte Wallenbergarna att
knoga på med sitt politiska maktmäklande
via både informella nätverk och officiella
positioner. Aktivast av bröderna i det sammanhanget var ”häradshövdingen” Marcus sr som bl.a. via kortklubbar under slutet av 1800-talet och de två första årtiondena på 1900-talet byggde upp ett exklusivt
och informellt nätverk av politiska makthavare inom bank- och finansvärlden
både i Sverige och internationellt. Wallenbergarnas samarbete med Bonniergruppen och dess medier från sekelskiftet till
dags dato var helt avgörande i pressens
nedsvärtning av Kreugergruppen före och
efter mordet på Ivar Kreuger. Kreuger utmålades som en förslagen svindlare rätt
och slätt.
Häradshövdingen, Marcus sr, var dynastins verkliga politiker, som under seklets första fyra årtionden ständigt drev en
oblyg politisk lobbyverksamhet. I sin strävan att säkerställa ett permanent politiskt
ideologiskt inflytande bildade han 1900
affärstidningen Affärsvärlden. De organisatoriska kanalerna säkerställde han genom att bilda Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) 1903 och han var också drivande i att Industriförbundet grundades
1910. Detta var de två centrala arbetsgivar- och industriorganisationerna, som
var avgörande för framväxten av den mjuka form av korporativism som kännetecknar den svenska modellen.
Striden om Tyskland
1929–32
Kring Kreugers stora lån till Tyskland utspelades den politiska strid på kniven som
slutade tragiskt i Kreugers död och Hitlers
maktövertagande med hjälp av de bankirer som ville sätta stopp för Kreuger. Kreuger organiserade kreditflöden oberoende
av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att stärka de utsatta nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet.
Kreugers plan att ge ett lån till Tyskland
på 125 miljoner dollar, det största statslånet någonsin, offentliggjordes i oktober
1929. Tanken med detta lån var att lösa krisen kring krigsskulderna, så att dessa inte
kunde utnyttjas för missnöjesagitation av
nazister och andra.
Problemet var att Kreugers plan motarbetades av de mäktiga finansintressen som
ville ha Hitlerdiktaturen i Tyskland,
främst företrädda av den brittiske centralbankschefen Montagu Norman, Morganintressena och den tyske riksbankschefen
Hjalmar Schacht med benäget bistånd
från Marcus Wallenberg sr. De bestämde
att all utlåning skulle upphöra. Det skedde
genom en massiv nedvärdering av den
amerikanska aktiemarknaden, som utlös-
synarkistisk
modell
tes av att europeiska och amerikanska finanskretsar
drog bort mängder av kapital från den
amerikanska aktiemarknaden samtidigt
som räntan höjdes – ett agerande som på en
sönderspekulerad Wall Street-börs bidrog
till den stora krasch som inträffade den 29
oktober 1929.
Just den dagen hade Kreuger planerat
en stor emission för att få in kapital till
Tysklandslånet. Kreugerpapperna föll i
värde, men de föll bara med hälften jämfört med andra aktier. Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet. Förtroendet för Kreuger hade
därigenom stärkts.
Med detta bakslag var Hjalmar
Schachts möjligheter att fortsätta ”verka
inom systemet” begränsade. Han avgick
som tysk riksbankschef, och började i stället resa runt och propagera för att Hitlers
nazistparti skulle komma till makten i
Tyskland.
Bankerna ville genomdriva en hårdare
åtstramning och behövde Hitlers diktatur
för detta. Den åtstramning av det tyska folkets levnadsstandard som Schacht genomfört under sin tid som riksbankschef
räckte inte för bankerna. Med hjälp av Hitler skulle Schacht kunna upprätta en slavekonomi – en politik som skulle driva fram
en krigspolitik
Den 2 oktober 1930 anlände Schacht
till New York. Temat för de 40 föreläsningar han höll under sitt besök i USA var
att Tyskland var opålitligt som låntagare.
Alltså borde man under inga omständigheter ge några krediter till Tyskland. Trots
Schachts massiva ansträngningar, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson &
Co, ut den resterande delen av lånet till
Tyskland. Kreuger gäckade därigenom
återigen Schachts och Normans planer på
en finansdiktatur med Hitler vid spakarna.
Men Kreuger och hans amerikanska
och franska bankallierade var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland.
Ända fram till morddagen den 12 mars
1932 stod Kreuger och hans allierade för
en sådan lösning. Först efter mordet lyckades man. När Wallenberg drev igenom
konkursförklaringen av Kreugerföretagen bidrog det till att skapa det finansiella
kaos som den nazistiska agitationen kunde utnyttja.
Städpatrullen
Händelseförloppet den 12 mars 1932 utesluter självmord som relevant historieskrivning. Bara det påståendet att Kreuger
skulle skjutit sig med en pistol som han
personligen inköpt dagen innan av en vapenhandlare vid en tidpunkt då Kreuger
bevisligen satt i ett möte med flera av sina
medarbetare, bl.a. Oscar Rydbeck, faller
på sin egen orimlighet. Parispolisens
Under hösten drog denna bok in som en
frisk fläkt som vädrade ut seklers dimridåer om Sveriges verkliga historia. På
omslaget ses den ”svenska modellens”
skapare under och efter första världskriget: Marcus Wallenberg sr (”häradshövdingen”), Gustav V och Hjalmar
Branting; längst ner männen bakom dess
post-industriella ”gröna” konsolidering
från 1970 och framåt: Marcus Wallenberg
jr, Olof Palme och Carl XVI Gustaf.
ofattbart inkompetenta brottsplatsundersökning och obestyrkta uttalanden tillsammans med en redan
välsmord förtalsmaskin anförd av
DN och GP som sattes på högvarv,
skapade en maximal ryktes- och
lögnkampanj. Budskapet var självmord, och det fick också ödesdigra
följder för hur hanteringen av Kreugers
döda kropp sköttes i Stockholm.
Familjen krävde obduktion sedan den
tillkallade läkaren Karlmark kommenterat att detta inte var självmord utan mord.
Men någon obduktion blev aldrig av efter
beslut av landshövdingen Nils Edén. Innan någon hann protestera hade kroppen
kremerats.
Hur kunde en revisionsbyrå med säte i
Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att
gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och
efter bara några dagar förklara den jättelika koncernen konkursmässig? Hur kunde
advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg få utse sig själva att ingå i en Kunglig kommission som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning, när wallenbergarna var allierade med Kreugers fiender?
Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller
fängslade, eller alla tre på en gång? Sådant
händer inte utan att det finns en avsikt bakom.
Wallenbergs brittiska
dans med Hitler
Den 28 januari 1933 utnämndes Hitler till
rikskansler. Han utsåg sin kungamakare
Schacht till riksbankschef. Fredins bok är
en väl underbyggd ”anklagelseakt” mot
Wallenbergdynastin och dess allierade i
kungahuset och socialdemokratin för deras ideologiska och materiella stöd för
Nazitysklands folkmordspolitik, inte bara
den föregående inblandningen i synarkins
operation att föra Hitler till makten.
Några av de lysande exempel som Fredin
ger är Wallenbergs vapenhandel med Hitlers industrier, bröderna Jacob och Marcus jr.s underrättelseoperationer som
gynnade både Hitlers överlevnad fram till
1945 och britternas strategiska mål att
förlänga kriget tills Tyskland som nation
hade krossats totalt. Sveriges och socialdemokratins totala stöd för ”rashygien”
och ”rasbiologi” gav nazismen den ”vetenskapliga” grunden för att genomföra
en av historiens grymmaste utrotningar av
judar, zigenare, handikappade och mentalt sjuka personer och andra ”underlägsna och främmande element” i samhället.
Det ”neutrala Sverige” var ett hån mot
mänskligheten.
Jacob Wallenberg underrättade till exempel britterna om Tysklands förestående
attack på Ryssland. Samtidigt agerade Jacob i maskopi med de tyska officerare som
försökte avsätta Hitler. Genom sin far
Marcus sr var Jacob bekant med den f.d.
överborgmästaren i Leipzig Kurt Goerdeler som medverkade i flera av de kuppförsök som planerades och utfördes mot
Hitler. Goerdeler uppmanade Jacob i april
1942 att uppsöka Churchill eftersom han
ville försäkra sig om de allierades stöd för
den händelse de lyckades störta Hitler.
Under vintern 1943-44 skall brodern till
den tyske officeren Claus von Stauffenberg, advokat Bertold Stauffenberg, ha
rest till Stockholm och via bröderna Wallenberg försökt få kontakt med Churchill.
Den 20 juli 1944 misslyckades attentatet
mot Hitler. Intressant nog hade Goerdeler
som deltog i förberedelserna tre dagar före
det planerade attentatet fått veta att han var
eftersökt. Han gick under jorden men tillfångatogs den 12 augusti på väg till Sverige för att söka asyl. Han avrättades i januari 1945.
SEB:s omfattande kamouflageägande
av tyska företag både före och under kriget
accepterades aldrig av delar av den amerikanska byråkratin. Det gällde företag och
banker som antingen var spärrade eller
konfiskerade av de allierade, bl.a. American Bosch Corporation, ABC. I ett kritiskt
läge mobiliserades den svenska regeringen. Den 9 januari 1942 formulerade statsrådsberedningen i Stockholm ett svar till
Washington som gick helt enligt Marcus
jr.s riktlinjer. Man intygade att ABC var
svenskt utan villkor från tyska Bosch AG.
Efter kriget påträffades dokument som visade att ABC ägdes av tyska Bosch AG,
och därmed alltså inte var svenskt. Både
Wallenberg och den socialdemokratiska
regeringen stod där med byxorna nere.
Ett mer ökänt företag som SEB hade
bulvansamarbete med var IG Farben, företaget som drev koncentrationslägret
Auschwitz. Samarbetet med IG Farben
pågick fram till 1944.
Andra dragningar som bröderna gjorde
med de allierade under kriget och som gav
surt efteråt var avtalen och förhandlingarna om att reducera svenska SKF:s kullagerexport till Tyskland. 1943 uppgick den
till ett värde av 59 miljoner kronor, att jämföra med c:a 7 miljoner kronor 1938,
m.a.o. åtta gånger större. Ökningen var
mycket kraftig andra halvåret 1943 efter
bombraider mot tyska kullagerfabriker i
Schweinfurt. Så sent som i januari 1944
kunde Tyskland säkra 70 procent av sitt totala behov av sju viktiga typer av kullager
för flygplanstillverkning genom import
från Sverige.
Bluffen med
parlamentarismen
Den anglo-holländska liberala formen av
parlamentarism var en reaktion från den
europeiska oligarkin på de internationella och nationella kraven på representativ
demokrati och frihet. Den var ett försök att
begränsa det amerikanska politiska inflytandet i Europa, och syftade till att rädda
det monarkibaserade oligarkiska systemet i Storbritannien, Holland och norra
Europa.
I Sverige t.ex. infördes den politiska demokratin med allmän rösträtt och parlamentarism i början på 1920-talet genom
förhandlingar mellan kung Gustav V,
NY SOLIDARITET
9
Sverige, en synarkistisk modell
Branting och Wallenberg. Den ”demokratiska” parlamentarismen var med andra
ord en uppgörelse inom eliten om hur
maktordningen skulle utformas. Genom
bluffen med parlamentarismen eliminerades alla tankar på en verklig konstitution.
Bluffen bestod i att folkets representanter
gavs kontroll över den lagstiftande makten men inte hela kontrollen över den exekutiva och den dömande makten.
Under 1920-talet utformades en specialdomstol, den s.k. Arbetsdomstolen, som
instiftades 1928 sammansatt av arbetsmarknadens parter, d.v.s. arbetsgivarnas
SAF och löntagarnas LO. Domstolens beslut kan ej överklagas, maktens godtycke.
Det är en svensk juridisk variation på Mussolinis leggi fascistissime 1927. Den mjuka formen av svensk korporativism kröntes ett årtionde senare, 1938, med Saltsjöbadsavtalet vars ideologiska överbyggnad benämndes saltsjöbadsandan. Modellen kompletterades efter kriget med ytterligare en specialdomstol, den partssammansatta hyresnämnden. Den som inte
tillhör någon av de i dessa domstolar representerade parterna hamnar utanför systemet, d.v.s arbetslösa, ej fackanslutna,
småföretagare och oorganiserade hyresgäster. Dessa kategorier blir i praktiken
rättslösa, vilket skiljer en korporativ stat
från en rättsstat.
Centralt för den svenska arbetsmarknadsmodellen under större delen av 1900talet är en välorganiserad fackföreningsrörelse kontrollerad av en statsbärande socialdemokrati, d.v.s. arbetarrörelsens s.k.
två ben, LO och SAP. Sedan 1950-talet har
den i ökad utsträckning finansierats med
skattemedel med syftet att säkerställa en
partikader, de facto en nomenklatura vars
funktion blir att verkställa den synarkistiska statsviljan.
Det började med kung Gustav V som
etablerade ett ”förtroende” med den uppåtstigande socialdemokratins ledare under 1910-talet, vilket kröntes då han 1920
utsåg sin gamle skolkamrat ”republikanen” Hjalmar Branting till statsminister.
Efter Brantings död etablerades samma
förtroliga samarbete med Per Albin Hansson 1925–46 och med Tage Erlander fram
till kungens död 1950.
Med på den resan fram till sin död 1943
fanns den allestädes närvarande häradshövdingen. Den personliga kopplingen
till både Branting och Hansson samt det
faktum att SEB skötte kungafamiljens
personliga ekonomi och hade direkt tillgång till riksmarskalksämbetets utövare
gav häradshövdingen en strategisk position i den maktprocess som resulterade i
den svenska modell som grundlades under
1920-talet. Han blev barnmorskan som
frambar det system vars ordning gällt sedan början av 1930-talet.
Det som kulturellt bidrog mest till tolereringen av nazismen var två aspekter av
den synarkistiska elitens långsiktiga strategi: dels att ”makt är rätt”, dels dess strävan sedan slutet av 1800-talet att underminera den klassiska humanismen och kristna människosynen. Den mer spektakulära
attacken mot utvecklingsoptimismen som
rådde vid slutet av 1800-talet levererades
av bl.a. Nietzsche och Strindberg med
minst sagt grovhuggna murbräckor av
kulturpessimism. En mer försåtlig attack
kom från den socialvetenskapliga universitetsutbildningen och forskningen. Den
fick en allt större betydelse för den politiska utvecklingen. En socialvetenskap baserad på logisk positivism framstod som
”objektiv” och bedrägligt värderingsfri.
Vilket bidrog till att den vann politisk terräng.
En institution som bidrog aktivt till att
socialvetenskapen som ideologi fick ett
påtagligt inflytande i den politiska debat-
10 NY SOLIDARITET
Synarkistträffar i Berlin.
T.v. prins Gustaf Adolf,
Hermann Göring och
kung Gustav V 1939.
Nedan Adolf Hitler,
prins Gustaf Adolf och
prinsessan Sibylla 1936.
ten var Fabiansällskapet, som bildades
1882 i London.
Två centrala personer för Fabiansällskapet var makarna Beatrice och Sidney
Webb. De grundade 1895 London School
of Economics. En som tidigt ingick i kretsarna runt makarna Webb var Knut Wicksell, en av Sveriges mest kända ekonomer
i början av 1900-talet. Hans ränteteorier
har haft betydelse för nobelpristagare i
ekonomi ända in på 1980-talet. Under sin
levnad var Wicksell känd för en bredare
allmänhet som en militant nymalthusiansk agitator som menade att den brukbara jorden var en ändlig resurs och att fattigdomen bara var en logisk följd av att en
ökande befolkning åt upp överskottet.
Wicksell argumenterade för att Sverige
var överbefolkat! Alltså samma argument
och felsyn som dagens miljörörelse torgför med sitt oändliga prat om ändliga resurser.
Från 1920-talet och framåt hade makarna Alva och Gunnar Myrdal etablerat
sig som en motsvarighet till makarna
Webb i Fabiansällskapets anda. De blev
ledande socialvetenskapliga ikoner inom
den skandinaviska socialdemokratin och
kom efter andra världskriget att få en internationell betydelse.
De socialvetenskapliga argumenten
som såväl makarna Webb som makarna
Myrdal producerade var främst ämnade
för den massbaserade vänsterns ideologer
och ledare. Argumenten förpackades i en
moral vars innehåll var ett nihilistiskt budskap. En slags pseudovetenskaplig normlöshet blev det vapen som användes i undermineringen av den traditionella kärnfamiljens roll och den kristna kulturens
universella människosyn.
Det var en attack på den kristna civilisationen där både kommunister, socialister
och fascister under 1920- och 1930-talen
uttryckte en likartad kulturpessimistisk
brutalism, där folkhemsbegreppet skär
som en gemensam nämnare rakt över alla
politiska schatteringar.
Folkhemmets
mörka botten
Den förste att använda folkhemsbegreppet var högerpolitikern och statsvetaren
Rudolf Kjellén. Redan 1912 kom hans
tankegångar om det lyckliga folkhemmet.
Det handlade om att skapa en syntes av nationalism och socialism, m.a.o. nationalsocialism. Han hoppades på ett SAP som
utvecklades från klassparti till nationalistisk rörelse. Han såg den allmänna rösträtten som en övergång till en korporativ beslutsordning, det system som rådde i Mussolinis Italien under två årtionden.
Framväxten av nationalsocialismen
och fascismen efter första världskriget
följde liknande tankemönster som Kjelléns folkhemsagitation men även Per Albin Hanssons. Skillnaden skulle vara att
den svenska socialdemokratiska varianten ”räddades” till demokratin.
1909 grundades i Sverige ett s.k. Rasbiologiskt sällskap med stöd från hela det
politiska etablissemanget. Följdriktigt
grundades 1922 världens första statliga
Rasbiologiska institut vid Uppsala universitet. Det stöddes från höger till vänster
av en enhällig riksdag med Hjalmar Branting i spetsen. Branting skrev själv under
motionen som låg till grund för institutets
tillblivelse.
Institutet drev från sin start en så framgångsrik agitation för rashygienpolitiken
att de svenska steriliseringslagarna från
1934 specialstuderades av nazisterna. Flera av institutets skrifter cirkulerade i översättning bland ”experterna” i Nazityskland. Ordförande för institutet 1929–47
var den f.d. statsministern Hjalmar Hammarskjöld, fadern till Dag som skulle bli
Wallenbergsfären
Andel av det totala antalet anställda
inom industrin som arbetat inom
Wallenbergsfärens företag:
år
antal anställda
1924
22 000
1944
78 000
1969
181 000
1980-talet ≤500 000
andel
4%
11 %
23 %
≤50 %
FN-chef under 1950-talet, det årtionde då
FN:s stora fråga blev den s.k. befolkningsexplosionen. Det var årtiondet då rasbiologer och svenska rashygienförespråkare
hittade en ny nisch kallad familjeplanering och födelsekontroll i u-länder.
Tage Erlander beordrade 1942 som
statssekreterare i socialdepartementet ”en
inventering av de tattare och zigenare som
finnas i riket”. Syftet med registreringen
var att se till att detta ”främmande folkelement” inte förenades med ”det svenska”.
Folkhemsbegreppet blev ett viktigt
ideologiskt instrument i Per Albin Hanssons och socialdemokratins valpropaganda i 1928 års val och framåt. Kreugerskandalen spelade SAP i händerna och partiet
vann inte oväntat valet 1932. Segervalet
1932 var början på en period som nu är
inne på sitt åttonde årtionde av orubbad socialdemokratisk hegemoni, ett slags
världsrekord i enpartistat. T.o.m. de borgerliga regeringarna har styrt i socialdemokratisk anda.
Nytt namn för folkmord
Samtidigt som den hägerströmska rättspositivismen legitimerade folkhemsrasismen fortsatte makarna Gunnar och Alva
Myrdal och deras lärjungar att med sin socialingenjörsutopi attackera familjen som
institution. I den utopin var det ”det goda
samhället” som skulle ta allt större ansvar
för barnens uppfostran.
I nobelföreläsningen som Gunnar
Myrdal höll våren 1975 framgick med all
tydlighet vilken folkmordsideolog han
var och vilken brutal människosyn han
stod för. I den föreläsningen presenterade
han den ekonomiska triagepolitik som
skulle föras mot vad han kallade den fjärde
världen, d.v.s. de delar av den s.k. tredje
världen som inte kunde räddas och därför
borde lämnas till sin egen undergång och
dö.
Myrdals utspel skall ses i perspektivet
av dokumentet NSSM-200,* som skrevs
1974 för USA:s nationella säkerhetsråd
under överinseende av dess dåvarande
chef Henry Kissinger.
Myrdal fyller här den funktion som varit Socialistinternationalens uppgift: att
under en demokratisk smet genomföra
synarkismens överstatliga FN-politik via
sådana till FN-systemet anknutna institutioner som Världsbanken och IMF. Den
politiken har de senaste tre årtiondena varit att administrera ett permanent folkmord.
Detta hade inte kunnat genomföras
utan en kylslagen kader av ”icke-auktoritära” teknokrater som Socialistinternationalen levererat under FN:s hela existens
ända från starten med de två första skandinaviska generalsekreterarna Tryggve Lie
och Dag Hammarskjöld.
Efterkrigstiden: Från
fascism till världsregering
Strax före andra världskrigets slut, i april
1945, dog USA:s president Franklin D.
Roosevelt. Många av hans idéer för efterkrigstiden dog med honom, t.ex. att alla
kolonialimperier skulle avskaffas och att
de av bl.a. britterna, fransmännen och Japan koloniserade nationerna skulle få sin
politiska och ekonomiska frihet, så fort
hotet från nazism och fascism var eliminerat.
Roosevelts efterträdare Harry Truman
var tyvärr ett verktyg för Churchill och de
anglo-amerikanska finanskretserna som
hatade Roosevelt och allt han stod för. I
augusti 1945 fälldes två atombomber över
ett Japan som redan var på väg att kapitulera. Det fanns inget militärt motiv för
bombfällningen, men däremot ett politiskt. En ny epok, en världsregeringsepok,
skulle inledas. Bertrand Russell ville att
atombombterror skulle användas för att
tvinga nationer till underkastelse under en
världsregering. Russell, som på 1970-talet i Sverige hyllades som en ”fredsaktivist”, agiterade för att USA skulle atombomba Ryssland direkt efter kriget.
Med Churchills ”järnridå”-tal i mars
1946 började det kalla kriget. Gamla nazister och fascister rentvåddes och rekryterades av anglo-amerikanska underrättelseorgan för att bekämpa den ”röda faran”. Hemliga nätverk som ”råttgången”
och ”Stay behind” (Gladio ) byggdes upp
i alla västländer och arbetade under direkt
kontroll av CIA, brittiska MI-6 och Nato.
Fredin dokumenterar hur Sverige var indraget i denna operation, och hur Olof
Palme började sin politiska och underrät* Budskapet i NSSM-200 var att befolkningstillväxten i u-länderna var ett strategiskt och
ekonomiskt hot mot USA och Europa, eftersom den skulle tvinga fram teknisk utveckling i u-länderna. Det skulle leda till att
människorna där skulle förbruka de begränsade naturresurserna som USA och Europa
behövde. NSSM-200 föreslog befolkningsminskning med alla möjliga metoder. Några
årtionden tidigare hade Bertrand Russell
framhållit att svält, epidemier och krig är de
mest effektiva medlen för att minska befolkningen. Och det är vad vi har sett i Afrika sedan början av 1970-talet.
telsekarriär från den typen av operationer.
Det som levde kvar efter Roosevelt var
det stabila ekonomiska Bretton Woodssystemet och Marshallplantänkandet, för
infrastruktur och industriell expansion.
Det var detta system som bidrog till Europas återuppbyggnad och Sveriges snabba
ekonomiska tillväxt under åren närmast
efter kriget. (Det upplöstes 1971 av president Nixon, under inflytande av synarkisterna George Shultz och Kissinger.) Men
optimismen som freden och de ekonomiska framstegen skapade under 1950- och
1960-talen motarbetades av den internationella synarkin som hade överlevt kriget, med hjälp av den gröna ideologin. Nu
användes atombomben för att skrämma
Bertrand Russell
i boken The Impact of Science
on Society 1951,
på svenska 1952,
”Vetenskap och
samhälle”:
”För närvarande
växer världens
befolkning med
ungefär 58 000 individer om dagen. Krigen har hittills inte haft någon större inverkan på denna ökning, som fortsatte
tvärs igenom bägge världskrigen. … Kriget har såsom jag för ett ögonblick sedan
påpekade hittills varit en besvikelse i detta avseende, men kanske det bakteriologiska kriget kommer att visa sig effektivare. Om en ny digerdöd kunde spridas
över världen en gång varje generation,
skulle de överlevande kunna yngla fritt
utan att världen bleve alltför överfull. …
Tillståndet skulle kunna kännas en smula
otrevligt, men än sen?”
folk för vetenskaplig och teknisk utveckling. Fredin visar hur Sverige under samma trio – kungen, Wallenberg och socialdemokratin – spelade en nyckelroll även
här, med Palme som galjonsfigur.
Palme – från nazism till
synarkism: Nolltillväxten
lanseras
Fredin dokumenterar på ett häpnadsväckande sätt hur Olof Palmes liv bär synarkismens stämpel från start till hans
dramatiska slut. Palmes familj var på
både faderns och moderns sida präglad
av den nationalistiska konservatism som
banade vägen för nazismen. Några i familjen var rena nazisympatisörer och aktörer i Hitlers folkmord, som morbrodern
Ottokar von Knieriem och moderns kusin
August von Knieriem (åtalad i Nürnberg
för brott mot mänskligheten).
Det var dessa avslöjanden som EAP
gick ut med 1984 som fick hela det svenska etablissemanget, Palme och socialdemokraterna att gå helt i taket. De kallade det ”Palmehat”. Sanningen är att det
var Palme och socialdemokraterna och
deras lakejer i medierna som hatade EAP.
För LaRoucherörelsen och EAP finns
inget högre än sanningen.
Via sin roll i protesterna mot Vietnamkriget hade Palme skaffat sig en radikal
täckmantel. Den skulle komma väl till
pass när nästa viktiga internationella operation sattes i verket, nämligen att i Sverige, det land som näst efter Frankrike satsade mest på kärnkraft, organisera 1972
års FN-konferens om miljön och därmed
sjösätta miljörörelsens utvecklingsfientliga politik.
Här i Sverige hade vi en befolkning
som var emot alla resonemang om noll-
tillväxt eftersom man hade upplevt förbättringarna som den stadiga tillväxten sedan kriget hade inneburit. Palme hade däremot sina allierade bland delar av eliten
både i Sverige och internationellt. I Sverige fanns de samlade i Erlanders hemliga
forskningsberedning från 1962. I den ingick Torsten Gustavsson, Erlanders vetenskapliga rådgivare i kärnforskningsfrågor, och fusionsforskaren Hannes Alfvén. Den senare var mycket central i att via
centerledaren Thorbjörn Fälldin påverka
centerpartiets omsvängning från att vara
ett kärnkraftspositivt parti till att bli ett populistiskt avvecklingsparti. Fälldin och
centerpartiet blev m.a.o. en del i Palmes
nolltillväxtstrategi.
Palme tog över som ny ordförande i
forskningsberedningen 1969 och kunde
på ett tidigt stadium föra in frågor om
framtidsscenarier i den nolltillväxtförespråkande Romklubbens anda. Där diskuterades Romklubbens studier som Tillväxtens gränser med inlägg från genuina kulturpessimister som greve Gösta Ehrensvärd som ville ha en minskning av världsbefolkningen till högst två miljarder personer. Det var 1972 som den amerikanska
myndigheten EPA tog beslutet att förbjuda bekämpningsmedlet DDT bl.a. som
följd av Rachel Carsons lögner i boken
Tyst vår. Det har lett till att minst 200 miljoner människor dött i malaria, mest i Afrika. Under samma tidsperiod kom också
kampanjen om de försurade skogarna.
Romklubben bildades 1968 bl.a. på initiativ av dess blivande ordförande Aurelio
Peccei, styrelseledamot i Fiat och Olivetti.
Under organisationens två första år byggdes ett imponerande internationellt nätverk upp. Bland de svenska institutioner
som var representerade fanns forskningsberedningen, Karolinska institutet, Ingenjörsvetenskapsakademin och Incentive,
ett Wallenbergkontrollerat holdingbolag.
I augusti 1970 gav Romklubben ut boken Tillväxtens gränser vars folkmordsbudskap var rakt och klart: om den rådande tillväxten av befolkningen och industrioch livsmedelsproduktionen får fortsätta
kommer det att leda till ett okontrollerat
sammanbrott. Denna katastrof kunde enligt Romklubben förhindras endast om regeringarna ingrep för att skapa ett stabilt
ekologiskt och ekonomiskt jämviktstillstånd (nolltillväxt) i hela världen.
Det var diskussioner runt detta perspektiv i början av 1970-talet som Palme
deltog i och som han refererade till i tidskriften Tiden 1972.
Romklubben var nu inte den enda toppstyrda miljöorganisationen. En annan var
Världsnaturfonden WWF, i vars ledning
återfanns ledande representanter för den
europeiska oligarkin som prins Bernhard
av Holland, f.d. medlem i det nazistiska
SS, prins Philip av Storbritannien, som uttalat sin beundran för nazisystemet, och
kung Carl XVl Gustaf. Miljötänkandet
hade också företrädare i Världsbanken,
Nobelstiftelsen och FAO.
Den gröna mobbens
skapare
Till stöd för den gröna offensiven använde
dynastins Marcus jr sitt ordförandeskap i
den internationella handelskammaren
ICC till att organisera ett stort möte 1972 i
Paris med 150 ledande industrimän från
hela världen. De fick höra Maurice Strong,
generalsekreterare för FN:s miljövårdskonferens i Stockholm, plädera för att industrin skulle skänka sitt bifall till propagandajippot i Stockholm.
Det framstår med all tydlighet att stora
delar av eliten, i synnerhet den aristokratiska, ställde upp bakom Palmes internationella examensprov. Skulle han visa sig
kapabel att leda attacken mot den fortfa-
Vad är synarkism?
UNDER OCH EFTER andra världskriget synade de franska
och amerikanska underrättelsetjänsterna den franska Vichyregeringen, och kom fram till att den vimlade av så kallade synarkister, vilka hade varit mer än villiga nazikollaboratörer. Den
franska synarkirörelsen ingick i en Europavid apparat bestående av industriledare, bankirer och regeringsfolk, som ville ha ett
enat fascistiskt Europa, och som stödde Adolf Hitler och nazistpartiet som redskapen för sin vision. Synarkisterna hade infiltrerat och finansierat extrema politiska rörelser på både högeroch vänsterkanten.
I de amerikanska krigsarkiven finns en 18-sidig rapport från
den franska militära underrättelsetjänsten, daterad juli 1941.
Där heter det:
Synarkirörelsen är en internationell rörelse som uppstod efter Versaillesfördraget. Den finansierades och leddes av vissa finansiella
grupper hemmahörande i den internationella bankvärldens toppskikt. Dess mål i alla länder där den finns, är att störta parlamentariska regimer som inte anses tillgodose dessa gruppers intressen i
tillräckligt hög grad … Synarkirörelsen avser därför att ersätta
dem med auktoritära regimer som är fogligare och lättare att styra.
Makten skulle koncentreras hos industriledarna och hos utsedda
företrädare för utvalda bankgrupper för varje land.
Rapporten understryker att den franska synarkirörelsen bara
var en komponent i en internationell synarkistisk apparat,
organiserad och finansierad i alla länder av vissa industriledare
och höga bankkretsar. På det internationella planet har den som
målsättning att undergräva alla demokratiska regimer i världen,
och ersätta dem med starkare regeringar, som är fogligare och vars
ledning i varje land är centraliserad till ett antal filialer till storföretag och internationella bankintressen som samordnar sin verksamhet i hela världen.
Den amerikanske underrättelseveteranen och Harvardprofessorn William L. Langer skrev i boken Our Vichy Gamble att
många i den franska bank- och industrivärlden
drömde om ett nytt ”synarkiskt” system, vilket betydde att Europa
skulle styras enligt fascistiska principer av ett internationellt brödraskap av finans- och industrimän.
Tidiga rötter
Synarkismen är emellertid äldre än både fascismen och nazismen. Ordet ”synarki” kommer från den franske ockultisten Joseph Alexandre Saint-Yves d’Alveydre (1842–1909) vars ursprungliga förebild var Napoleon Bonapartes regim.
Saint-Yves ville motverka det som han uppfattade som
”anarki”, särskilt anarki i de mellanstatliga förbindelserna, och
formulerade en högerextrem ideologi som han kallade ”synarki” (av grek. syn tillsammans och arkhe herravälde, regering,
alltså ”samregering” eller ”samlingsregering”, ett totalitärt styre under bankintressens överinseende). I boken Mission des
souverains, först utgiven 1882, målade han upp en vision om ett
Europa organiserat i korporationer bestående av ekonomer,
bankirer och industrimän.
Synarkins korporativistiska synsätt influerade flera av de
politiska rörelser som uppstod vid 1900-talets början, som t.ex.
fascismen och Paneuroparörelsen, grundad under ledning av
den venetianske greven Coudenhove-Kalergi.
En av talarna på Paneuropeiska unionens första massmöte i
Berlin 1922, utanför Riksdagshuset, var Hjalmar Schacht, som
senare skulle bli tysk riksbankschef och en av nyckelpersonerna bakom Hitler-kuppen. (En annan pådrivande person bakom
Hitlers maktövertagande var, som Tore Fredin visar i sin bok,
Marcus Wallenberg sr.)
Tio år senare, i oktober 1932, talade Schacht inför ett annat
Paneuropamöte, och försäkrade att ”om tre månader kommer
Hitler att sitta vid makten … Hitler kommer att skapa Pan-Europa. Bara Hitler kan skapa Pan-Europa.”
I andra sammanhang lät Coudenhove-Kalergi som H.G.
Wells eller Bertrand Russell, när han talade om att upprätta en
”världsrepublik” som skulle ”rädda freden med en styrkepolitik”, efter modell av romarriket, som ”kunde bevara freden så
länge tack vare sina legioners militära överlägsenhet”.
Efter kriget
Synarkisterna lät sig ingalunda avskräckas av att Hitlerprojektet hade slutat i fiasko. Vad de arbetade för var en universalfascistisk världsordning.
I ett dokument från november 1940, sammanställt av den
amerikanska myndigheten Coordinator of Information, COI,
en tidig föregångare till CIA, förklaras synarkisternas mål efter
kriget vara:
Att stoppa alla samhällsplaner som kan försvaga de internationella finansmännens och industriledarnas makt; att verka för den internationella finans- och industrivärldens fullständiga kontroll
över all industri …; att dra fördel av det fransk-tyska samarbetet
för att träffa en rad överenskommelser med tyska industriföretag,
och på så vis etablera en fast intressegemenskap mellan franska
och tyska industriledare, vilket kommer att stärka den internationella finans- och industrivärlden; … att åstadkomma en sammanslagning med den anglo-saxiska industrin efter kriget.
I Nürnbergrättegångarna frikändes bankiren Hjalmar
Schacht. Han försvarade sig med att han, i sin egenskap som nazistisk riksbankschef och ekonomiminister, bara hade agerat
som ombud för Internationella regleringsbanken. Han kunde,
om så behövdes, bevisa för rätten att en internationell finansmannakabal låg bakom ”Hitlerprojektet”.
Sammanfattningsvis kan sägas att nazisterna som hade genomfört Förintelsen och startat kriget ställdes inför skranket
och dömdes i Nürnberg, medan de som representerade den större synarkistiska planen gick fria och kunde gå vidare till nya
uppdrag. Så levde den universalfascistiska planen kvar efter
kriget.
EIRNS
NY SOLIDARITET
11
Sverige, en synarkistisk modell
rande starka svenska industrioptimismen? Tillvägagångssättet var en utvecklad variant av den för svenskarna bara alltför bekanta sociala ingenjörskonsten. FNkonferensen gav Palme klartecken och vi
fick början på en agitation för ett postindustriellt utopia, vars slutprodukt vi ser i
dag i det dårhus som kallas det gröna folkhemmet.
Stödet från eliten fortsatte. 1972 bildade Marcus jr tillsammans med vännen från
Bilderberggruppen prins Bernhard, Romklubbens Peccei, Aspeninstitutets Robert
O. Anderson m.fl. en takorganisation som
skulle samordna nolltillväxtpropagandan, International Federation of Institutes
for Advanced Studies, IFIAS. Högkvarteret förlades till Sverige, först i Nobelhuset
och sedan i ett kontor på det av kungen
ägda Ulriksdals slott, där för övrigt även
den oligarkiska Världsnaturfonden huserar.
Utmaningen
Den massiva skräckpropagandan mot
kärnkraften, vilken jämställdes med kärnvapen, lade grunden till en industrifientlig
grön mobb. För Palme och hans allierade
löpte inte allting som på ett spår längre i
den fortsatta manipuleringen av den rödgröna mobben. In på scenen hade en för
Europa helt ny politisk yttring klivit. Det
var EAP. Inspirerad av den amerikanska
konstitutionens republikanska humanism
utmanade man den gamla världens maktstrukturer och parlamentariska partier.
Lyndon LaRouche, grundaren av den
amerikanskt baserade internationella organisationen ICLC som EAP var en del av,
var också den förste som belade att Romklubbens och MIT:s nolltillväxtpropaganda var en ohistorisk konstruktion. LaRouche förklarade att idén om begränsade resurser är ett fiktivt problem som har lösts
genom historien med teknologisk utveckling. Det är teknologin som ett uttryck för
människans kreativa förmåga som definierar vad som är en resurs.
Det som hotade Palme och SAP mest
var EAP:s dramatiska inflytande hos de
kärnkraftspositiva fackföreningarna men
också bland de mindre industriföretagen
som ville bryta det konsensus som låg bakom de tre avvecklingsalternativen.
Efter kärnkraftsincidenten i Harrisburg 1979 drev Palme tillsammans med de
övriga partiledarna och stödd av Göbbelspressen igenom en folkomröstning i kärnkraftsfrågan 1980. Med delfisk manipulationsteknik fick svenskarna ”välja” mellan tre avvecklingsalternativ.
Folkomröstningen var ett skolexempel
på hur man maximalt missbrukar begreppet demokrati. Resultatet var givet och
den svenska ekonomin stod inför en successiv avveckling av sin industri; marschen in i det post-industriella mörkret
skulle påbörjas. Denna gång hade den profana treenigheten kung, dynasti och socialdemokrati visat på den svenska modellens funktionella flexibilitet och kontroll
av all opposition; det enda man inte kunde
kontrollera var EAP, som ensamt drev en
Ja-kampanj.
Olof Palme, som i alla FN-sammanhang var en pålitlig ”fredsvän” och framträdde som försvarare av de små nationerna, fortsatte sitt dubbla spel genom att i alla
lägen också stödja IMF:s folkmordspolitik. Det har Sverige fortsatt göra efter hans
död till dags dato.
Palmes destruktiva betydelse i internationella säkerhetsfrågor blev mer påtaglig
i hans medverkan till att stoppa president
Reagans SDI-förslag. Det var i mars 1983
som president Reagan anammade Lyndon
LaRouches förslag från januari 1982 om
att satsa på utveckling och stationering av
12 NY SOLIDARITET
strategiska strålvapen som en effektiv
sköld mot ballistiska kärnvapenraketer.
Att LaRouche, som en enskild medborgare, lyckades att nå USA:s president med
sina idéer, blev ett prometeiskt ”brott” i
ögonen på den internationella maktoligarkin, som skulle straffas hårt. De har aldrig förlåtit LaRouche för det.
Det var betecknande nog statsminister
Palmes sekreterare för Pugwashfrågor på
försvarsdepartementet som var en av de
första i världen att fördöma president Reagans utspel som en militarisering av rymden. Kritiken mot Reagans SDI passade
perfekt in i den sovjetiska strategin för
losskoppling av Europa från USA.
Konsumtions- och
spekulationssamhället
invigs
Före mordet i mars 1986 hade Palme och
SAP inlett en monetaristisk nedskärningsoch avregleringspolitik.
oligarkin började många pusselbitar falla
på plats.
Investeringarna i infrastruktur var minimala och inom industrin gällde mottot
”magrare och vassare” (leaner and meaner). De investeringar som gjordes i byggsektorn gick i stor utsträckning till att bygga nya inomhuscentra för att främja konsumtionen, den nya livsstilen.
Globalisering
Upprinnelsen till bank- och finanskrisen i
1990-talets början var en fastighetsspekulation gödd av en ohämmad kreditexpansion.
Staten hade genom avregleringsbesluten förlorat kontrollen över det egna kreditväsendet och valutan. George Soros’
spekulationer mot bl.a. kronan var bara en
tidig påminnelse om den impotens som
nationalstaterna uppvisar inför dagens likvida rörelser i globaliseringens namn.
Den processen hade i realiteten inletts
Francisco Goya,
Caprichos nr 50:
”De putsar upp sig.
Att ha långa naglar är
en sådan styggelse att
det är förbjudet
t.o.m. bland trollpackor.”
Goya hade en god
förståelse för den
svenska modellen
som fascism med ett
demokratiskt ansikte.
Den hade påbörjats
redan med maxidevalveringen på 16 procent
efter SAP:s valseger
1982. Den följdes upp
med avregleringspolitiken under finansminister Feldts ledning i Palmes regering.
Efter valet hösten
1985 genomförde SAP
den s.k. novemberrevolutionen, en avreglering
av kreditmarknaden.
Några år senare släpptes
också valutaregleringen.
Allt detta skedde under inflytande av
Thatcher/Reagans s.k. konservativa revolution och dess nyliberala avregleringsideologi. Den främste apologeten i Sverige
var den nyliberale blivande moderatledaren Carl Bildt.
Avregleringsbesluten gödde en spekulationsekonomi främst inom fastighetsmarknaden där bl.a. dynastins bolag deltog med liv och lust. Börsen utsattes också
för en hausse där allt som man rörde vid
steg. Tio år senare hade vi en ny bubbla på
börsen som blåstes upp av giriga telekomoch IT-spekulanter. Nu nästan tio år senare
är vi återigen på väg in i en ny bubbla. Minnet är begränsat och girighetens förmåga
att förblinda upphör aldrig att förvåna.
Under 1980-talets spekulativa bonanza ökade den privata konsumtionen som
ett led i en medveten politik att bygga upp
en konsumtionsledd ekonomi. Konsumtionen skulle göras till en livsstil: det är
som konsument man förverkligar sig
själv. Detta gjorde att man i godan ro tilllät
investeringsnivån i ekonomin att sjunka, i
synnerhet inom infrastrukturen. Filosofin
var att leva på rost och röta, vilket samtidigt i sin tur frigjorde likviditet till fortsatt
spekulation. Det tillfredsställde dessutom
förunderligt väl den gröna ideologin. För
nomföra Schachts fascistiska ekonomi i
global skala. Det är det som dagens ”globalisering” handlar om. Kannibaliseringspolitiken riktas inte bara mot industrin och arbetskraften utan mot hela det sociala trygghetssystemet. Svagheten hos de
synarkistiska dödgrävarna är deras arroganta maktutövning; de tror sig kunna
våldföra sig på fundamentala utvecklingsprinciper när det passar deras kortsiktiga
vinster.
Ett exempel är den nu pågående utflyttningen av industri till länder med låga löner och/eller slavarbetsliknande ekonomier. Vad denna utflyttning innebär är å
ena sidan en förstörelse av den produktiva
arbetskraften i väst, som friställs och försvinner som kostnad som följd av den nedlagda industrikapaciteten, och å andra sidan en kannibalisering på arbetskraften i
låglöneländerna. Drivkraften är att sänka
lönekostnaderna. Allt med ett enda syfte:
att tillfredsställa kvartalskapitalismens
och då i synnerhet riskkapitalbolagens och
deras finansiärers behov av att i en ständig
kortsiktighet öka vinsterna.
Ett republikanskt alternativ
med att man vid ett internationellt valutamöte i Washington i december 1973 beslöt
att överge Bretton Woods-systemets fasta
växelkurser. Kjell Olof Feldt deltog vid
mötet i sin funktion som statssekreterare i
finansdepartementet. Man kan säga att
han har gjort hela resan till dagens system
av avreglerat valutakaos.
Göran Persson valdes till SAP:s partiordförande 1996 efter en del turbulens inom
partiet och efterträdde Carlsson som statsminister. Perssons politiska strategi var att
återuppta samarbetet med centerpartiet
och dess ledare ”Tok-Olle” Johansson på
basis av vansinnesutopin det gröna folkhemmet. Den nu genomförda avstängningen av Barsebäcks två kärnreaktorer
blev resultatet av den politiken. Ett makabert inslag i den gröna visionen var att man
lanserade urinseparering som ett seriöst
förslag.
Persson hade liksom Palme på 1970-talet dynastins stöd för den ”ekologiska”
ekonomin. Fjärde generationens Peter
Wallenberg var en av grundarna till ”The
1001 Club”, som under huset Windsors
ledning finansierar Världsnaturfonden
WWF. Peter Wallenberg satt också i svenska WWF:s rådgivande expertkommitté
under 1990-talet.
Denna gång tänker synarkisterna ge-
En befolkning som likt valboskap cyniskt
gång efter annan väljer sina politiker i full
vetskap om att dessa politiker tillåter ett
folkmord som är uppenbart för alla som
vill se; en bättre beskrivning på en underlåtenhetssynd blir svår att hitta.
För att kunna lösa dagens kris måste
man lyfta blicken över både den lokala och
nationella horisonten. Man måste dra i
gång ett internationellt ekonomiskt återuppbyggnadsprogram och med en republikansk förståelse mobilisera aktiva
medborgare.
En sådan ansats kan förverkligas genom EAP:s programmatiska förslag kring
landbrobegreppet, utvecklingskorridorer
som sträcker sig tvärs över den euro-asiatiska landmassan. Här igen påminns vi om
den positiva roll som svenskt industriellt
ingenjörsskapande har spelat med John
Ericson, familjen Nobel etc.
För att den traditionen skall fortleva
och utvecklas krävs att Sverige en gång för
alla sätter stopp för den post-industriella
synarkismens utvecklingsfientliga hegemoni. Den gröna dårskapen måste brytas.
Kärnkraften måste byggas ut. Kärnenergi
är ett nödvändigt villkor om landbroprojekten skall förverkligas. Kärnenergi
krävs i synnerhet för de insatser som måste till i tredje världen. Det ges ingen annan
väg än att med atomteknologin som grund
bygga upp en vatten- och livsmedelsförsörjning och en sjuk- och hälsovård som
kan stoppa folkmordet, eliminera svält
och aids i södra Afrika. Detta är uppenbarligen något som Sydafrika har förstått; där
satsar man på atomteknologi av modernaste snitt.
En sådan global industrialisering kräver ett nytt Bretton Woods-system med ett
skuldmoratorium och skuldavskrivningar
i synnerhet för utvecklingsländerna och
nya lågräntekrediter riktade till de prioriterade projekten. Dagens spekulativa finansordning måste ersättas med en protektionistisk kreditgivning som premierar
de välståndsskapande sektorerna i ekonomin, jordbruket och industrin.
❏
Läs mer i Tore Fredins bok: om Olof
Palmes väg från nazism till synarkism,
om hur LaRouche och EAP ingrep i historien och attackerades, om det gröna folkhemmet, och mycket mer.
Stöd kampanjen och beställ boken
genom att sätta in minst 200 kr på Ny
Solidaritets pg 57 50 45-0. Skriv ”Sverige, en synarkistisk modell” på talongen.
Släpp loss Prometheus!
Framtidens ekonomi
är en isotopekonomi
Mänskligheten kan inte överleva utan en ständigt fortskridande process av vetenskapliga revolutioner. Oligarkin har hela tiden försökt förhindra det, och lyckades stoppa kärnkraftsutvecklingen på 1980-talet.
Nu behöver hela världen göra en ekonomisk kraftsamling, och då är
kärnkraften i alla dess former oumbärlig. Släpp loss Prometheus!
Av dr Jonathan Tennenbaum
Titanen Prometheus avbildad på en antik relief.
DET FÖLJANDE handlar om
ett centralt inslag i den ekonomiska mobilisering som måste
dras i gång mycket snart, för att
förhindra ett fysiskt och samhällspolitiskt sammanbrott så
allvarligt att det bara kan jämföras med det som hände i Europa
alldeles innan digerdöden bröt
ut på 1300-talet, fast nu i global
skala.
Det grundläggande problemet, som behandlas här, är hur
vi ska kunna råda bot på den
nedmontering av industriell kapacitet och vetenskaplig forskning, och förstörelse av arbetskraftens utbildningsnivå och
kognitiva förmåga, som har
drabbat de stora industriländerna i både öst och väst under de
senaste decenniernas inriktning
på globalisering, avreglering,
privatisering, ”chockterapi”
och ett ”postindustriellt samhälle”.
Varje seriös satsning i den
riktningen måste ta hänsyn till
att den största enskilda, organiskt sammanhängande koncen-
trationen av arbetskraft och industrikapacitet på den högsta
vetenskapliga och teknologiska
nivån finns samlad i och runt
kärnkraftsindustrin i USA, Ryssland, Ukraina, Japan, Tyskland,
Frankrike, Indien, Kina, Sydafrika, Argentina, Brasilien och
några andra länder; samt inom
de områden inom astrofysiken,
rymdtekniken, geologin och biomedicinen som direkt hänger
ihop med kärnfysiken och dess
tillämpningar.
På grund av kärnfysikens
själva natur, dess ursprung och
historia, och behoven i världen
under de kommande femtio
åren, måste mobiliseringen av
världens kärnkraftsindustri som
spjutspets och draglok för en allmän ekonomisk mobilisering av
världens tongivande nationer gå
till på ett speciellt sätt. I samråd
med Lyndon LaRouche, S. Subbotin på Kurtjatovinstitutet och
F. Garejev på Gemensamma institutet för kärnforskning i Dubna har jag valt att kalla det
”isotopekonomin”.
*****************
F
ör cirka hundra år sedan
kunde man påvisa experimentellt att de naturligt förekommande
grundämnena,
som Dimitrij Mendelejev ordnade harmoniskt i sitt periodiska
system, inte var rena ämnen utan
blandningar av atomer av skilda
slag – isotoper – som ur kemisk
synvinkel var i princip identiska
men som hade helt olika fysikaliska egenskaper.
Undersökningen av denna
nya ”dimension” hos det periodiska systemet, och av atomomvandlingarna som ligger bakom
den, ledde så småningom till
upptäckten att atomkärnor kan
smälta samman (fusion) eller
klyvas (fission), till framkallandet av den första kedjereaktionen av kärnklyvningar och de
första atomvapnen, under andra
världskriget. En förutsättning
för detta var att man kunde skilja
ut den rena isotopen U–235 från
naturligt förekommande uran
och i kärnreaktorer framställa ett
kilo av atomen plutonium–239:
en atom som fram till dess inte
hade existerat i någon naturlig
form på Jorden.
I dag, drygt sextio år efter den
första av människan skapade
kedjereaktionen, har storskalig
kraftproduktion genom kärnklyvning blivit verklighet i trettio länder. Cirka 3 000 olika isotoper är kända, de flesta framställs på konstlad väg och mer än
200 används kommersiellt. Modern sjukvård och otaliga andra
verksamheter i ett modernt samhälle vore otänkbara utan den
dagliga användningen av ett
hundratal radioaktiva isotoper,
framställda i kärnreaktorer och
partikelacceleratorer. Kärnvapnens uppdykande medförde
samtidigt en förändring av historien: de formade hela det ”kalla
krigets” epok och skapade en situation där den som startade ett
krig av den form som var känd
fram till andra världskriget i
praktiken begick självmord. En-
dast ett fåtal personer, även inom
kategorin formellt högutbildade, är på det klara med i hur hög
grad världen av i dag är formad
av det som till en början framstod
som ”oändligt små” nyansskillnader i grundämnenas egenskaper.
Ändå rymmer det som tog sin
början med upptäckten av radioaktiviteten och isotoperna, grundat på Mendelejevs ”keplerska”
förståelse av det periodiska systemet, konsekvenser som går
vida utöver något som världen
hittills har skådat.
Vladimir Vernadskij och andra begrep redan för hundra år
sedan att upptäckten av nya dynamiska principer, som gick utöver det periodiska systemets
kemi och hängde ihop med vårt
solsystems och själva grundämnenas ursprung, innebar en fundamental revolution av alla aspekter av människans förhållande till naturen. Vetenskapen hade
skänkt människan en ny kraft:
kraften att skapa en ”eld” miljoner gånger mer koncentrerad än
den kemiska förbränning som
hade legat till grund för människans civiliserade tillvaro ända
sedan hon fick sin legendariska
gåva från Prometheus; en ny
kraft som kunde driva ett stort
fartyg tjugo varv runt Jorden på
55 kilo bränsle; som kunde försörja en blomstrande mänsklig
befolkning flera gånger större än
den som finns i dag; men också
kraften att skapa fysikaliska förhållanden här på Jorden som annars bara finns i stjärnorna och
mitt i galaxer; en kraft som i en
inte alltför avlägsen framtid ger
människan möjlighet att utsträcka sin verksamhet till hela
den inre regionen av solsystemet, och så småningom ännu
längre.
Människans begynnande bemästrande av transmutation av
grundämnen och möjlighet att
skapa nya materietillstånd som
inte har funnits på Jorden förut
och kanske inte i universum över
huvud taget, visar än en gång att
vi lever i Platons och inte Aristoteles’ universum. Detta är ett
universum i vilket processer är
primära; i vilket ”det enda som
är konstant är förändringen”, och
i vilket vi, i fråga om atomer och
s.k. elementarpartiklar, måste
tala inte om ”detta” utan om ”sådant som” (som Platon skrev i Timaios*).
Mer än i någon tidigare ”fas” i
människans fysiska ekonomi innebär inträdet i det som jag kallar
”isotopekonomin” att samhällets verksamhet måste inriktas
”Denna tanke, att
Prometheus måste kedjas fast för den strategiska stabilitetens skull,
stadfästes i överenskommelser som slöts
mellan USA:s och Sovjetunionens regeringar,
genom Bertrand Russells Pugwashkonferenser och andra informella kontaktvägar.”
på verkliga idéer – på de upptäckbara universella principer
som styr hur universum förändras och utvecklas – och inte i
första hand på det som vi förnimmer med våra sinnen. Det betyder slutet på empirism och materialism.
* I Platons dialog som bär hans
namn säger den pythagoreiske filosofen Timaios: ”Allt vad vi ser underkastat ständiga förändringar,
som t.ex. elden, bör vi ej kalla med
detta namn eld, utan något sådant
som eld; och vatten bör vi ej kalla
vatten utan något sådant som
vatten. Ej heller bör vi beteckna något dylikt som om det hade någon
beständighet i sig, som när vi använder orden det eller detta för att
beteckna något. Ty det flyr undan
och tål ej benämningen det eller
denna eller detta eller över huvud
varje benämning som betecknar det
som något beständigt. Nej, vi bör ej
använda ordet detta om dem, utan i
stället använda ordet sådant som
om alla och envar, då de ständigt
växlar.” (Övers. Claes Lindskog)
En sådan revolution har djupgående politiska konsekvenser.
Den är fullständigt oförenlig
med fortsatt tolerans av en irrationell, oligarkisk samhällsordning, i vilken väsentliga beslut,
rörande nationers framtid och
hela mänsklighetens öde, avgörs
av ett fåtal mäktiga familjers tillfälliga nycker, medan det stora
flertalet människor framlever
sina dagar i okunnighet och underdånighet.
Den revolution som Vernadskij förkunnade som noosfärens
ankomst, och som för honom var
oupplösligt förbunden med en
kommande kärnkraftsepok, betyder ett samhälle som förverkligar människans syn på sig själv
som Prometheus;** ett samhälle
vars verksamhet kretsar kring ett
kreativt vetenskapligt upptäckande, precis som planeterna runt
vår sol. Det är ett samhälle med
välutbildade medborgare, kapabla att styra sig själv, och organiserat på basis av en vetenskaplig
förståelse av det dynamiska förhållandet mellan den suveräna
kreativa individen, den suveräna
nationen och hela mänsklighetens intressen. Kort sagt, det
samhälle som Leibniz och den
”amerikanske
Prometheus”
Benjamin Franklin hade för ögonen, i sina ursprungliga planer på
en republik i Nya världen. Denna
syn på mänsklighetens framtid
närde den enorma optimism som
människor i hela världen kände
inför kärnkraften – ”atomen i
människans tjänst” – i öst och
väst, nord och syd.
Olympens krig mot
framstegstanken
Reaktionen från de oligarker
som ser sig som ”Olympens
gudar” var tydlig och brutal.
Från mitten av 1960-talet och
framåt förde de ett psykologiskt
och politiskt krig på bred front
** Titanen Prometheus gav människorna elden. Den olympiske överguden Zeus straffade honom för
detta genom att kedja fast honom
vid en klippa och dagligen låta en
örn komma och hacka ut hans lever.
NY SOLIDARITET
13
mot industrisamhällets institutioner och mot allt vad vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande heter.
Angreppet, som riktades
framför allt mot USA, Storbritannien och övriga Västeuropa,
hade basunerats ut i förväg av
Bertrand Russell och hans krets,
och genomfördes av tongivande
anglo-amerikanska finansinstitutioner och underrättelseorgan
som stod det brittiska kungahuset och oligarkiska europeiska
kretsar nära. Det var upprinnelsen till iscensättningen av den
s.k. ”ungdomskulturens” rock,
sex och droger, till den s.k. nya
vänstern, till studentrevolten
1968, till den malthusianska propagandan i Romklubbens Tillväxtens gränser och till den
”gröna” s.k. miljörelsen i hela
världen.
Som en huvudmåltavla för
sitt angrepp valde man ut kärnkraften, den viktigaste tekniken
för hela världens utveckling under efterkrigstiden, och symbolen för vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande.
Skrämselpropagandan kring
kärnkraften åtföljdes av åtgärder
på regeringsnivå för att stoppa
kärnkraftens spridning och utveckling i världen: i USA slog
Jimmy Carters administration
till bromsarna på president Eisenhowers ”Atomer för fred”program. Man försökte stoppa
exporten av kärnkraft till utvecklingsländer under förevändning
av ”icke-spridning”, verkade för
en nedmontering av den kärnfysiska forskningskapaciteten i
själva USA och för att fördröja
eller om möjligt stoppa förverkligandet av kontrollerad fusion
som en framtida kraftkälla. De
ambitiösa kärnkraftssatsningarna i utvecklingsländer som Brasilien, Argentina och Mexico,
och det nord-sydsamarbete som
det långsiktiga tysk-brasilianska
kärnkraftsavtalet var exempel på
krossades av motståndet från
Carter-administrationen
och
dess efterträdare.
När det av massmedierna uppiskade kärnkraftsmotståndet
var som mest hysteriskt på 1980talet avbröts kärnkraftsutbyggnaden i Tyskland, som hade varit
världsledande i kärnkraftsexport
och kärntekniköverföring, och
samma öde drabbade de mindre
men kvalitativt betydelsefulla
kärnkraftsprogrammen i Sverige, Italien och ett antal andra länder. I och med Sovjetunionens
sammanbrott och den följande
plundringen och sönderslagningen av den nationens vetenskapliga, teknologiska och industriella kapacitet gick den
största enskilda kärnkraftsindustrin utanför USA nästan helt i
graven, för att endast delvis uppstå igen först på senare tid.
All denna förstörelse och
ännu mer hade Bertrand Russell
förespeglat världen i sina våldsamt vetenskapsfientliga skriverier redan på 1940- och 1950-talen. 1949 gick Russell så långt att
han föreslog att västländerna
skulle fälla atombomber på Sovjetunionen, om det landet vägrade att underkasta sig en världsregering med absolut ensamrätt på
kärnteknik. Russells huvudargu-
14 NY SOLIDARITET
Så här skulle en kärnkraftsdriven
anläggning för avsaltning av havsvatten kunna se ut. Ett par sådana
skulle fördubbla tillgången på
färskvatten i Israel och Palestina så
att det räcker för båda länderna.
ment – att verkligt suveräna nationalstater var ”för farliga” för
att kunna tolereras i kärnvapenåldern – används fortfarande
för att, i ”icke-spridningens”
namn, förneka alla världens nationer och folk den fulla rätten att
ta del av det vetenskapliga och
teknologiska framåtskridandets
frukter. Det är grunden för den
”teknologiska apartheid” som
fortfarande bedrivs mot den majoritet av mänskligheten som bor
i den s.k. tredje världen.
Men oligarkins strävan att
strypa revolutionen inom kärnfysiken började långt innan
kärnklyvningen
upptäcktes
1934–38. Det yttrade sig bl.a. i
den antisemitiskt färgade kampanjen mot Marie Curie i Frankrike, i det hätska motståndet mot
Max Plancks upptäckt år 1900
och i Niels Bohrs och andras
maffialiknande fasoner mot
Schrödinger och Einstein vid
Solvaykonferensen 1927. Bohr
med flera förbjöd alla uppfattningar som ifrågasatte den ockult-empiristiska ”komplementaritets”-doktrinen och att mikrofysikaliska processer till sin natur är statistiskt obestämbara.
Mot Einstein, Schrödinger
och andra, som försökte komma
åt den högre principen bakom
kvantfenomenens
uppenbart
diskontinuerliga egenskaper,
hävdade Bohr, Max Born, Wolfgang Pauli m.fl. helt godtyckligt
att verkligheten på det mikrofysikaliska planet rent principiellt
övergår människans fattningsförmåga! Detta direkta, grova
angrepp på den vetenskapliga
kreativitetens princip, förstärkt
av oligarkins alltmer dominerande ställning inom den vetenskapliga forskningens finansiering, särskilt efter första världskriget, tjänade det uppenbara
bakomliggande syftet att döda
det som fanns kvar av Prometheus-andan inom naturvetenskapen, som hade återuppväckts
under renässansen, och att göra
vetenskapen till slav under oligarkin. I den mån frukterna av
den vetenskapliga forskningen
behövdes, för militära eller andra ”praktiska” ändamål, fick
vetenskapsmännen hållas; men
de fick inte tänka verkligt kreativt. Enligt samma taktik hade
Laplace m.fl. använts för att
krossa kretsen runt Monge och
Carnot, och omvandla den prometeiska Ecole Polytechnique
till ett verktyg för Napoleons imperiesträvanden.
Därefter utvecklades den teoretiska kärnfysiken av en grupp
erkänt mycket begåvade och
duktiga unga vetenskapsmän till
det som den till stor del fortfarande är: ett ptolemeiskt hopkok av
ömsesidigt motstridiga modeller, matematiska formalismer
och beräkningsförfaranden, som
kan vara otroligt värdefulla och
till och med oumbärliga i vissa
specifika tillämpningar – för att
bygga bomber t.ex. – men som
inte representerar någon riktig
förståelse av universum.
Det är inte konstigt att i det
stormiga förlopp som ledde fram
till upptäckten av kärnklyvningen släpade den s.k. ”teorin” långt
efter det experimentella arbetet,
som var den egentliga motorn i
utvecklingen. Själva upptäckten
av kärnklyvningen fördröjdes
med fyra år, därför att den av teoretikerna ansågs vara ”omöjlig”.
Den snabba utveckling som
sedan skedde inom kärnfysiken
och kärntekniken, från bombprojekten under kriget till den
fredliga användningen av kärnkraften som energikälla och hela
komplexet av medicinska och
andra användningar av isotoper,
drevs framåt av personer som i de
flesta fall var hemmahörande
inom den fysikaliska kemin,
geokemin och andra mer industriellt inriktade grenar av naturvetenskapen. Dessa personer,
som t.ex. William Harkins, paret
Noddack och Vernadskij, hyste i
många fall stark motvilja mot
teoretikerna, som med sina matematiska hårklyverier hade blivit ett slags ”vetenskapligt prästerskap”.
Men kärnfysikens nuvarande
tillstånd är lika mycket ett resultat av det enorma yttre tryck som
vetenskapen och många av de
mest begåvade forskarna utsattes för i samband med andra
världskrigets bombprojekt och
det därpå följande kalla kriget.
Den utsträckning i vilken några
av de mest revolutionära områdena inom fysiken kunde underställas militära målsättningar,
och i både öst och väst omgärdas
av en sträng sekretess som hin-
drade det fria utbytet av idéer och
forskningsresultat, saknar säkert
motstycke i vetenskapens mångtusenåriga historia. Detta var
förödande för många av de mest
begåvade forskarnas intellektuella integritet, och för vetenskapen över huvud taget. Eftersom
den avancerade forskningen
inom t.ex. kärnfysiken var militärt intressant flödade anslagen,
men den kontrollerade miljö
som många forskare arbetade i
blev ett mäktigt hinder för framsteg inom grundforskningen.
Detta var inte bara en tillfällig
bieffekt. Med den strategi som
Russell, Leo Szilard och andra
krävde, som senare fick namn
som ”terrorbalans” och ”ömsesidigt garanterad förintelse”
(MAD), blev bannlysningen av
grundläggande genombrott ett
alltmer avsiktligt inslag inom
forskningen.
Russell-fraktionen hävdade,
att när USA och Sovjetunionen
väl hade skaffat sig så många
kärnstridsspetsar och bärraketer
att man även efter att ha utsatts
för ett förstaangrepp med kärnvapen kunde tillfoga den andra
sidan katastrofal skada, då hade
man fått en viss ”stabilitet” i den
ömsesidiga avskräckningen som
på inga villkors vis fick rubbas.
Alltså borde båda sidor vara
överens om att man helt enkelt
inte borde bedriva forskning och
utveckling på vissa områden, för
att inte välta hela spelbordet över
ända. Av detta följde emellertid
att blotta möjligheten av grundläggande vetenskapliga revolutioner mer och mer betraktades
som ett hot mot den strategiska
jämvikten, och därmed mot den
egna nationens säkerhet!
Prometheus
läggs i bojor
Denna tanke, att Prometheus
måste kedjas fast för den strategiska stabilitetens skull, stadfästes i överenskommelser som
slöts mellan USA:s och Sovjetunionens regeringar, genom
Bertrand Russells Pugwashkonferenser och andra informella
Vad är
isotopekonomi?
DEN DIREKTA bakgrunden till isotopekonomins uppkomst är att den
globala fysiska ekonomin har börjat gå över från fossila bränslen till kärnkraft i produtionen av såväl elektricitet som industriell processvärme
samt även vätgasbaserade syntetiska bränslen, vilka kommer att stå för en
ökande andel av den totala konsumtionen av kemiska bränslen.
Övergången till kärnkraft som grundval för världens kraftsystem kräver en massivt utbyggd industriell kapacitet att separera isotoper och upparbeta kärnbränsle, med tonvikt på användning av revolutionära laseroch plasmabaserade teknologier. Detta blir i sin tur den direkta avstampen
för isotopekonomins införande. ”Isotopekonomin” är en kombination av
följande fyra aspekter.
1. Ekonomisk användning av isotoper
Isotopekonomi betyder för det första att hela det utåt obegränsade spektret
av de olika slags atomer som kallas ”isotoper”, varav vi i dag känner till
cirka 3 000, införlivas i ekonomin som klart avgränsade verktyg för
mänsklig verksamhet. Mendelejevs periodiska system med sina drygt 92
grundämnen kommer därmed att ersättas, i bred ekonomisk praxis, av ett
ojämförligt mycket mer komplext och mångfasetterat isotopsystem. I
början kommer man att koncentrera sig på de cirka 1 000 nu kända mer
långlivade isotoperna, men antalet kommer att växa när metoder tas fram
kontaktvägar, som gick tillbaka
till Chrusjtjovtiden efter 1957,
senare exemplifierat av ABMavtalet som förhandlades fram
av Henry Kissinger.
Kapplöpningen mellan supermakterna skulle således länkas i ett fåtal ”tillåtna” riktningar
– med ett visst fuskande på båda
håll, givetvis – samtidigt som
man samarbetade med varandra
om att förhindra andra länder
från att skaffa sig en ”farlig” kapacitet ifråga om vetenskap och
teknik. Grundläggande vetenskapliga genombrott undertrycktes aktivt, med byråkratiska
och andra medel, och det gällde
inte bara för kärnfysiken och områden som direkt hängde ihop
med kärnvapen, deras bärsystem
och en eventuell förmåga att försvara sig mot dem, utan också för
revolutionära områden inom
biofysiken (bioelektromagnetism) och många andra grenar
inom naturvetenskapen.
Dessa överenskommelser på
regeringsnivå mellan USA och
Sovjetunionen formade världshändelserna under hela perioden
fram till Sovjetunionens fall. Deras effekter nådde ända in i klassrummen. De banade väg för de liberala utbildningsreformerna
under 1960-talet i USA och andra
Nato-länder, som tonade ner de
”hårda naturvetenskapliga ämnenas” betydelse i läroplanerna,
till förmån för s.k. samhällsvetenskapliga ämnen, och för den
kommande bredsidan mot hela
idén om vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande.
När International Institute for
Applied Systems Analysis (IIASA) bildades som ett gemensamt
projekt av personer i det angloamerikanska etablissemangets
och den sovjetiska nomenklaturans toppskikt, då blev det oligarkiska synsättet bakom de
båda sidornas uppgjorda ”maktdelning” uppenbart: att styra
världen med metoder principiellt motsatta vetenskapens Prometheus-impuls. Många på den
sovjetiska sidan fattade aldrig att
en utplåning av Sovjetunionen, i
synnerhet dess avancerade vetenskapliga och teknologiska
kapacitet, stod högt upp på prioritetslistan.
Det enda riktiga försöket att
befria världen ur klorna på denna
politik var Lyndon LaRouches
kamp för att i grunden förändra
det strategiska förhållandet mellan de två kärnvapenbeväpnade
supermakterna, genom förslaget
att de gemensamt skulle komma
överens om att utveckla och sta-
tionera försvarssystem mot ballistiska kärnvapenrobotar baserade på ”nya fysikaliska principer” (ibland omtalade som ”riktad energi” eller ”strålvapen”).
Detta skulle ha ryckt undan grunden för MAD-doktrinen och hela
det spel som Bertrand Russell
och Szilard höll på med, och
samtidigt gett båda länderna
möjlighet att gå över till en ”vetenskapsdriven” ekonomi, där
de revolutionerande civila spinoff-effekterna från forskningen
på ”nya fysikaliska principer”
skulle betala tillbaka investeringarna i försvarssystemen
många gånger om.
Tyvärr tackade den sovjetiske
partichefen Jurij Andropov nej
till förslaget, som LaRouche
hade framfört och diskuterat i
sonderande samtal med Reaganregeringens vetskap.
Sex år senare kollapsade Sovjetunionen, precis som LaRouche hade förutsagt att det skulle
göra ifall förslaget förkastades.
Nu satte den verkliga förstörelsen av hela den vetenskapliga
och industriella potentialen i
Sovjetunionen in.
När det kalla kriget var över
fanns det dessutom, ur oligarkisk
synvinkel, inte heller i USA och
Västeuropa något behov av stora
statliga investeringar i avancerad vetenskap och teknik. ”Behovet” av att hålla sig med en heltäckande industrikapacitet var
också borta.
Slussportarna öppnades för
en otyglad industriell avveckling och utflyttning av produktionen till länder med ”billig arbetskraft”, åtföljt av uppbyggnaden av en gigantisk spekulationsbubbla i finanssystemet.
För de flesta ungdomar i dag som
växer upp i de forna industriländerna är verkligt vetenskapligt
och teknologiskt framåtskridande i bästa fall något de hört talas
om.
Vi befinner oss i slutet av detta förlopp. Utplåningen av stora
delar av mänsklighetens samlade vetenskapliga och teknologiska potential, förlusten av en
stor del av den bäst kvalificerade
arbetskraften och fördumningen
av invånarna i de forna industriländerna kommer, om inte den
processen stoppas snabbt, att
oundvikligen leda till världsekonomins fysiska sammanbrott.
Det finns ingen möjlighet att de
nuvarande utvecklingsländerna,
inbegripet Kina och Indien med
sina enorma mängder fattiga, av
egen kraft skulle kunna ta fram
de teknologer de behöver för sin
långsiktiga överlevnad, om inte
den vetenskapliga och industriella kapacitet som fanns i USA,
det forna Sovjetunionen och Europa under kärnkraftsutbyggnadens första decennier kan återskapas.
Världen står inför ett enkelt
val: antingen göra en ekonomisk
kraftsamling och återknyta till
den väg in i ”kärnkraftseran”
som Vernadskij och andra slog in
på, eller halka ner i en mördande
mörk tid. Släpp loss Prometheus! Mänskligheten kan inte
överleva utan vetenskapliga revolutioner.
Renässans för
kärnkraften
Världen upplever just nu början
till en renässans för kärnkraften,
inte bara i stora utvecklingsländer som Kina, Indien, Sydafrika,
Argentina och Brasilien utan
också i Ryssland och till och med
i utvecklade västländer som
USA, som av idiotiska ideologiska skäl stoppade sina ambitiösa utbyggnadsplaner för cirka
trettio år sedan.
Såvida inte världen sjunker
ner i en mörk tid med kaos och
krig går vi in i en period med en
kraftig utbyggnad av kärnkraf-
ten, om inte annat så för att tillgodose det snabbt växande behovet
av såväl elektricitet som andra
former av energi, och för att ersätta stora delar av den nuvarande kraftproduktionskapaciteten
som helt enkelt har blivit för
gammal.
Men världen ser inte likadan
ut i dag som när kärnkraftsutbyggnaden stoppades, för trettio
år sedan. Även om man skulle
sätta i gång nu och bygga kärnkraftverk för allt vad tygen håller, skulle det inte räcka för att
gottgöra de stora skador som
världsekonomin,
och
den
mänskliga civilisationen över
huvud taget, har lidit genom sabotaget mot kärnkraftsutbyggnaden och kriget mot den industrikultur som den stod för.
Stora delar av produktionskapaciteten och ingenjörskunnandet, som fanns i USA, Tyskland,
Ryssland, Italien, Sverige och
andra länder, har försvunnit och
måste byggas upp igen från grunden, och det kommer att ta minst
en generation.
Samtidigt står stora utmaningar som kärnkraftens första
arkitekter såg avteckna sig mot
horisonten redan för femtio år sedan och knackar på dörren: stora
mängder färskvatten måste produceras genom destillation eller
andra konstlade metoder, förbränningen av oljebaserade produkter måste ersättas med en
kombination av elektricitet och
syntetiska
vätgasbaserade
bränslen, mycket högre energitätheter måste användas i utvinning, bearbetning och återvinning av grundämnen, och mycket annat.
För att vi ska kunna klara av
allt detta måste kärnkraftsutbyggnaden gå in i en revolutionär ny fas: jag kallar det ”isotopekonomi”
❏
En partikelaccelerator på Gemensamma institutet för kärnforskning i ryska Dubna, där viktiga genombrott gjorts.
som förlänger livslängden på till och med
mycket kortlivade isotoper, och som dämpar eller rentav eliminerar instabila kärnors
radioaktivitet och gör dem ekonomiskt användbara genom att de ”binds in” i lämpliga fysikaliska geometrier.
Isotopekonomin kommer samtidigt att
systematiskt expandera spektret av isotoper utöver de nu kända, långt ut i de supertunga (transuraniska) nya grundämnenas
område, och till ”exotiska” isotoper av befintliga grundämnen. Var och en av dessa
atomarter representerar ett unikt tillstånd i
universum: var och en besitter ett knippe
unika egenskaper och anomalier, som utökar spektret av frihetsgrader i mänsklighetens och universums utveckling.
2. Nya användningsområden
För det andra kommer själva formen för det
ekonomiska nyttiggörandet av isotoperna
att förändras radikalt. Nu används de mest
som källa till joniserande strålning, som
spårämnen och som verktyg för specialiserad vetenskaplig forskning, men i framtiden kommer fokus att ligga på mycket mer
storskaliga tillämpningar av de utomordentligt ”finstämda” subatomära processerna, på såväl det oorganiska området
som med avseende på isotopernas speciel-
la betydelse för levande processer.
Mänskligheten står samtidigt på tröskeln till en revolution inom biologin och
medicinen, som hänger ihop med förståelsen av hur den grundläggande skillnaden
mellan levande och icke-levande processer, en skillnad som påvisades av främst
Louis Pasteur och Vernadskij, tar sig uttryck på subatomär nivå. Ingen kan förutse
exakt vilka former denna revolution kommer att ta sig, men vi vet redan att den kommer att ha mycket att göra med den specifika roll som isotoper spelar i levande processer, och kommer att leda till en kvalitativ och kvantitativ förändring i användningen av isotoper, inte bara inom biologin
och medicinen utan också inom jordbruket
och i gestaltningen av biosfären som helhet.
3. Transmutation
För det tredje kommer isotopekonomin att
begagna sig av konstgjord transmutation i
stor stil, för att framställa olika atomarter
som råvaror för industriproduktion. Det
betyder, till att börja med, att fissionsreaktorerna tillsammans med upparbetningen
av alla klyvningsprodukter mer och mer
kommer att användas som atomgeneratorer och transmutationsmaskiner, och inte
En plasmaurladdning i en europeisk sfärisk
tokamakanläggning (MAST) i engelska Culham. Ju stabilare, längre, tätare och hetare
plasmat kan hållas, desto större möjlighet
att vätekärnor fusioneras och ger kraft.
4. Astrofysik
bara för att producera värme och elektricitet. Klyvningen av tunga atomkärnor producerar ett brett spektrum lättare isotoper,
samt dessutom ett neutronflöde som kan
användas för att framkalla ytterligare
transmutationer i omgivande material. Ett
nästa steg blir att lägga till alla möjligheter
som fusion av atomkärnor ställer i utsikt,
för att skapa en kombinerad ”fissions- och
fusionsekonomi” som i vissa avseenden
efterliknar den astrofysikaliska alstringen
av grundämnen.
Parallellt med den artificiella framställningen av grundämnen kommer användning av plasma vid höga temperaturer för
bearbetning av järnmalm, avfall och andra
material – den s.k. ”fusionsflamman” – att
kraftigt öka utbudet av ekonomiskt användbara naturtillgångar och möjliggöra
en nästan 100-procentig återvinning av använt material i ekonomin.
För det fjärde är isotopekonomin ”astrofysikalisk” till sin natur och kulturella inriktning. En förutsättning för att den ska kunna
upprätthållas och vidareutvecklas är ett
ständigt pågående, omfattande astrofysikaliskt forskningsarbete, som inte kan utföras enbart från Jorden och området närmast Jorden, utan kräver en utvidgning av
människans verksamhet till hela den inre
regionen av solsystemet.
Om vi ska kunna lära oss att bemästra
subatomära processer för isotopekonomin
måste vi lära oss hur dessa processer fungerar på rumtidens galaktiska plan, och vi
måste lära oss förstå, mycket bättre än dagens spekulationer medger, hur vårt eget
solsystem och de grundämnen det innehåller har uppkommit.
Jonathan Tennenbaum
En längre artikel av dr Tennenbaum om
isotopekonomins möjligheter finns på
www.larouchepub.com
NY SOLIDARITET
15
Så – i stället för att vara
rädda för att himlen skall
ramla ned på våra huvuden...
...påbörjar vi stora infrastruktursatsningar...
Milton Friedmans förvirrade lärjungar må tjata allt dom vill: det går inte att ha en
ekonomi som baserar sig på spekulativa bubblor. Det ”amerikanska ekonomiska
systemet” måste användas för att få tillväxt i den reala ekonomin. Det betyder att vi
måste utveckla förutsättningarna för människan att leva och verka kreativt på Jorden. Med en ny finansarkitektur, t.ex. ett ”Bretton Woods II” med fasta växelkurser
och långfristiga krediter, kan vi börja bygga stora infrastrukturprojekt och sätta fart
på projektet den Eurasiska landbron. En ny eurasisk landbro är som att skapa en ny
”flod” längs vilken en ny ”flodkultur” kan utvecklas!
www.pbmr.co.za
...bygger kärnkraft – ”för miljöns skull”...
Medan det vore en ekologisk katastrof att bygga miljontals vindkraftverk för att täcka alla energibehov människan har och kommer att ha, skall vi i stället satsa på ny kärnkraftsteknologi för
att utvinna nya råvaror och göra mer än att bara producera kraft. Sydafrika bygger PBMRreaktorer, eftersom landet försöker upphöra att vara ett u-land. I Sverige är det äntligen dags
att dödförklara det idiotiska motståndet mot kärnteknologi och tänka på framtiden, som Finland gör. Vill vi att samhället skall drivas av etanol och vindkraft? Det går nog inte, och det var
en galen idé ända från början. Alla som är det minsta ärliga erkänner att produktion av etanol
kräver så mycket hydrokarboner (olja, gas etc) i tillverkningsprocessen att resultatet är en nettoförlust i energiflöde! Med
högtemperaturreaktorer har dörren öppnats till massframställning av vätebränsle. Och fordon drivna på vätebränsle
släpper ut vattenånga, som ”förorenar” så lite att hela miljörörelsen borde vibrera av lycka.
...och löser Jordens enorma
vattenproblem!
BESTÄLLNING
Ett av de största hoten mot människans överlevnad är
just bristen på sötvatten. Saltvatten däremot finns det gott om.
Detta vatten måste avsaltas så att vi kan utnyttja de enorma arealer
där livet i nuläget inte kan utvecklas på grund av vattenbrist. Sanningen måste sägas: Det finns lite på Jorden som är lika tråkigt som
öken! Med en seriös satsning på avsaltning med hjälp av kärnkraftverk kan den ständiga problematiken i Sydvästasien flankeras och
Henry Kissinger blåsas på sitt 100-åriga ”Mellanösternkrig”.
...och stöder EAP:s kampanj.
Kontakta mig!
Jag beställer:
❏ boken Sverige, en synarkistisk modell, 200 kr. inkl. porto
❏ boken Jordens kommande 50 år, 230 kr inkl. porto
❏ ett gratis provex av denna tidning som skickas till:
.................................................................................................................................................
Sänd talongen till: EAP, Box 11918, 161 11 Bromma, eller faxa: 08–98 30 90 eller använd e-post: [email protected]
