Frankrike 1815-1848
Kungens återkomst till Frankrike
Ultras vid makten
Revolutionen 1830
Kungens återkomst till Frankrike
Fransmännen var trötta på krig. De
hade krigat nästan oavbrutet alltsedan
den stora revolutionen 1789. De hade
krigat i Spanien, Tyskland, Österrike, ja
de hade varit ända framme i Moskva.
Miljoner landsmäns ben vittrade över
hela Europa. Och nu var Frankrike
besegrat av Europas samlade härar.
Man var trött på Napoleon och hans
"gloire". Året var 1815. Nu höll de
segrande tyskarna och ryssarna sitt
intåg i Paris. Med dem följde den gamla
kungamakten.
Utländska soldater sällskapar med fransyskor vid Palais
Royal. Målning av Opiz 1815.
Under den stora revolutionen gjorde man sig ju av med kungen (Ludvig XVI), men nu
var det hans bror som återkom - Ludvig XVIII. I hans följe fanns de urkonservativa
adelsmän som flytt landet under revolutionen. Sedan dess hade de kämpat på
fiendens sida. Men nu var parisarna alltså trötta på kriget. De var lättade över att bli av
med Napoleon.
Hertiginnan de Gontaut berättar hur det gick till när Europas arméer höll sitt intåg i
Paris. Styrkorna hälsades med hänförelse av parisarna. De ropade: "Leve befriaren!
Ned med tyrannen (Napoleon)!" Herrarna band vita näsdukar vid promenadkäpparna.
Damerna viftade med sina näsdukar eller rev till och med sönder sina underkjolar och
gjorde flaggor av dem. Vitt var nämligen färgen på det kungliga liljebanéret. Det skulle
nu åter komma till heders och ersätta trikoloren - revolutionens symbol - som
Frankrikes flagga.
Ute i den rojalistiska och katolska landsbygden rasade en hämndepidemi mot
Napoleons och revolutionens anhängare. Många av dessa blev ihjälslagna.
Ultrarojalisterna kom till makten i Paris. De ville återställa alla de privilegier och
egendomar adeln hade före revolutionen och de var helt hängivna den katolska
kyrkan. En förnäm dam i Toulose anordnade baler för de "obesmittade", det vill säga
de som inte haft något att göra med revolutionens och Napoleons anhängare. En
postmästarfru ursäktade sig för att hennes man inte blivit giljotinerad för kungatrohet.
De ultrakonservativas ledare var kungens bror Karl. Kungen själv intog en mer
moderat hållning. Han var inte villig att gå så långt som ultrarojalisterna önskade.
I sällskapslivet uppenbarade sig ett nytt kvinnoideal. Det var motsatsen till
Napoleontidens soldatliknande skönheter. Styrka, hälsa, röda kinder och starka nerver
blev något ytterst ofint. En verklig dam måste nu vara blek, mild och melankolisk. Helst
borde hon se ut som om hon just höll på att dö. Skalden Alfred de Vigny berättar att
"damerna drack ättika för att få en blek, genomskinlig hy och använde atropin
(giftämne) för att ge sina ögon den storlek och glans, som verkade så romantiskt. Man
såg dem ej äta - de levde ju blott av rosens doft; vid bordet stoppade de sina handskar
i glaset för att antyda, att de ej heller behövde dricka".
Ludvig XVIII var gammal. Han tillhörde generationen före och under den stora
revolutionen. Under revolutionsåren och napoleontiden hade han levt i landsflykt i
England. Han var fetlagd och sjuklig och måste vid sitt intåg i Paris bäras in. Kung
Ludvig avled redan 1824 och han var den siste av huset Bourbon som dog på tronen.
Han begravdes i St. Denis med all den pompa och ståt traditionen bjöd. Författarinnan
George Sand var med på begravningen. Hon berättar om begravningsceremonierna:
Efter den arton timmar långa ceremonin försvann kistan i graven under åskådarnas
högljudda gråt.
Man måste dock komma ihåg att ultrarojalisterna, eller bara ultras som de kom att
kallas, endast utgjorde en liten minoritet i landet. De förstod inte att en helt ny tid var
kommen, en tid som ställde helt andra krav på dem som ville leda
samhällsutvecklingen.
Text: Jan-Gunnar Rosenblad/Gundel Söderholm
Frankrike 1815-1848
Kungens återkomst till Frankrike
Ultras vid makten
Revolutionen 1830
Karl X:s kröning. Målning av François Gérard (1770-1837).
Ultras vid makten
Ludvigs bror Karl blev nu kung. Han levde i en förfluten värld och saknade all
förståelse för att revolutionen fört med sig en ny tid. Kung Karl X var helt i händerna på
prästerskapet. Han lät kröna sig i Reims med samma ståt, som en gång utvecklades
vid hans förfäders kröningar. Allt skulle gå till som på medeltiden. Då kungen kom till
Reims beordrade han, som seden krävde, att femtio fångar skulle friges.
Han trodde på kungadömet av "Guds nåde". Och när Karl under kröningsakten i hela
sin längd kastade sig till ärkebiskopens fötter hade han fullständigt gjort bort sig för
folket. Att Karl X så frivilligt underkastade sig prästerskapet togs allmänt illa upp av
befolkningen. Smädevisor sjöngs om "Karl den enfaldiges" kröning. Men de
ultrakonservativa hade nu hela makten och de stödde sig huvudsakligen på
prästerskapet.
Text: Jan-Gunnar Rosenblad/Gundel Söderholm
Frankrike 1815-1848
Kungens återkomst till Frankrike
Ultras vid makten
Revolutionen 1830
Gatustrid i Paris 1830. Målning av Victor Adam (1801-1866).
Revolutionen 1830
År 1830 kom revolutionen. Det var den framväxande, kapitalstarka medelklassens
revolution. Fabrikanterna stängde sina verkstäder och sade till arbetarna: "Gå ut och
slåss, vi betalar er lön ändå." Barrikader byggdes överallt i Paris. Marseljäsen
(revolutionsmarchen), som varit förbjuden efter Napoleons fall, eldade åter sinnena
med sin medryckande rytm. Adolphe Nourrit, en berömd och populär sångare vid stora
operan, stod uppe på en barrikad och sjöng den. Konstnären Delacroix' berömda
målning visar hur friheten - i gestalt av Marianne - anför folket vid barrikaderna.
Text: Jan-Gunnar Rosenblad/Gundel Söderholm
