Självframställning i den svenska hiphopkulturen

Faculteit Letteren & Wijsbegeerte
Seya Hulsbosch
Självframställning i den svenska
hiphopkulturen
Promotor: Prof. dr. Sophie Wennerscheid
Vakgroep Scandinavistiek
Masterproef voorgelegd tot het behalen van de graad van
Master in Vergelijkende Moderne Letterkunde
Academiejaar 2015 - 1016
Förord
Idén till min masteruppsats kom fram under olika möten i Uppsala, där jag var på Erasmus för
nästan två år sedan. Jag fick min första kontakt med hiphopkulturen av en australisk vän, som
introducerade mig till amerikansk hiphop. Detta var första steget till uppsatsen som jag
presenterar här. Jag tog chansen att titta närmare på förortskulturen, som jag hade kort betraktat
i min bacheloruppsats. Det kändes givande att utreda hur förortens ungdomar framställer sig
själva i hiphopkulturen, där rappen visar sig vara en av de främsta uttrycksätten. Jag såg
nämligen att de sociala aspekter som kommer fram ur raptexterna verkar spegla bilden omförorten som massmedierna har skapat för mig. Då tänkte jag utreda i vilken utsträckning
rapparna reflekterar sin egen verklighet och huruvida deras självframställning har inflytande
på den bestående mediala bilden. Jag vill gärna ta den här chansen att tacka alla som har stött
mig i processen. En speciell tack går till professor Sophie Wennerscheid, som har varit en
inspirerande lärare och promotor genom åren. Därtill vill jag också tacka doktorand Sara Van
den Bossche som var en stor faktor i mitt självförtroende under skrivandet av min
bacheloruppsats. Då riktar jag min tacksamhet också till professor Bart Keunen, som har
entusiasmerat mig att hitta nöje i akademisk forskning. Till sist adresserar jag min tacksägelse
till min familj, som har varit ett oumbärligt stöd i den hela processen och i hela mitt liv.
1
Innehåll
Förord ......................................................................................................................................... 1
Innehåll ...................................................................................................................................... 2
1.
2.
3.
Introduktion........................................................................................................................ 4
1.1.
Forskningslitteratur .................................................................................................... 4
1.2.
Allmän bakgrund: geografisk, social och kulturell distans ........................................ 6
1.3.
”De andra” ................................................................................................................. 7
1.4.
Språkets makt: reflektera och konstruera omgivningen ............................................. 8
Kulturell bakgrund ........................................................................................................... 11
2.1.
The Latin Kings: ”svensk på ett osvenskt sätt” ....................................................... 11
2.2.
Hiphopkulturen i Förenta Staterna och Sverige ....................................................... 13
2.3.
Geografisk, social och kulturell distans ................................................................... 16
2.3.1.
Förorten: geografisk och social distans.............................................................. 16
2.3.2.
Förorten: kulturell distans och kulturkompetens ............................................... 17
A.
Kulturell distans ................................................................................................. 17
B.
Kulturkompetens i förorten ................................................................................ 18
Analys .............................................................................................................................. 20
3.1.
Form ......................................................................................................................... 21
Välkommen till förorten (1994) ....................................................................................... 21
I skuggan av betongen (1997) .......................................................................................... 24
Mitt kvarter (2000) ........................................................................................................... 24
Omertá (2003) .................................................................................................................. 25
Texternas allmänna stil och form ..................................................................................... 26
3.2.
Authenticity .............................................................................................................. 27
3.3.
Språkets makt i texterna ........................................................................................... 28
2
3.3.1.
Reflektera världen: sociala problem och dåliga erfarenheter i gemenskapen .... 28
A.
Diskriminering ................................................................................................... 30
Fördomar .................................................................................................................. 30
”Vi mot dom” eller ingroup mot outgroup .............................................................. 32
B.
Machoideal ......................................................................................................... 34
Mot myndigheter ...................................................................................................... 35
Mot varandra ............................................................................................................ 37
Mot kvinnor ............................................................................................................. 41
C.
Våld och droger.................................................................................................. 43
3.3.2.
Konstruera sin egen värld: ett eget språk och en egen historia .......................... 46
A.
Språkets motkultur ............................................................................................. 46
B.
Mytologisering i raptexter och massmedier ....................................................... 47
C.
Dubblerande historier i raptexter ....................................................................... 48
3.3.3.
Den konstruerade världens påverkan på verkligheten ....................................... 48
A.
Historier i kontrast med massmediernas mytologi............................................. 49
B.
Populariteten av hiphopkulturen och sitt språk .................................................. 51
C.
Social inflytande ................................................................................................ 52
4.
Slutsats ............................................................................................................................. 54
5.
Litteraturlista .................................................................................................................... 56
6.
Bilagor.............................................................................................................................. 58
Ord: 21079
3
1. Introduktion
I min uppsats tänker jag betrakta självframställning i den svenska hiphopkulturen. Mer
specifikt kommer jag att analysera hur den svenska förorten i The Latin Kings texter
presenteras, och hur denna presentation och språket i texterna påverkar deras
självframställning. Det måste betonas att jag betraktar raptexterna – som skrivs ned innan de
sätts på scenen och som även gavs ut i bokform – och inte själva vardagsspråket i
konversationer.
Man kan jämföra denna självframställning med Stephen Greenblatts beskrivning av selffashioning, en dubbel relation i vilken människor konstrueras av samhällets olika krafter och i
vilken de fashion sig själv. Self-fashioning pågår alltid inom språk och innehåller hot där man
tappar självet och är ”fången” i sociala strukturer. Detta ger alltså en parallell som jag håller i
bakhuvudet medan jag analyserar svenska raptexter.
Det som jag kommer att fokusera på i min analys av The Latin Kings raptexter, är hur svenska
hiphoppare framställer sig själva som förortens röst. Mer specifikt hur de konstruerar en
kollektiv identitet genom att använda ett visst språk som avviker från standardspråket och
genom att konstruera en stil och attityd som står emot medelklassens erkända kultur. Det som
jag ska utreda mest är hur kulturkompetens, diskriminering, machoideal och kriminalitet
framställs genom texternas historier och språk. Jag uppfattar termen ”historia” här som
historierna som rappare framställer i deras låtar. Jag tänker nämligen diskutera hur de
konstruerar historier om deras vardag inom raptexterna, och hur såväl dessa historier som
språket de använder är konstruktioner som kan påverka omvärlden. Jag kommer att visa hur de
berättar historier för att reflektera sociala problem som finns i deras område. De presenterar
emellertid de negativa fördomar som uppstår i massmedierna och kontrasterar dessa stereotypa
bilder med positiva aspekter som gemenskapskänslan, Gud och musik. Min tes är alltså att de
framställer sig själva i ett språk och i historier som konstruerar en egen värld eller gemenskap.
På detta sätt hoppas jag också kunna visa hur självframställning i kulturella uttrycksätt kan
påverka såväl det personliga livet som på det hela samhället.
1.1. Forskningslitteratur
I min analys stödjer jag mig mest på Ove Sernhedes AlieNation is My Nation: Hiphop och unga
mäns utanförskap i Det Nya Sverige för att skildra bakgrunden till Sveriges hiphopkultur. Ove
Sernhede är docent och föreståndare för Centrum för kulturstudier i Göteborg, och är
4
specialiserad på ungdomskultur och moderna kulturyttringar i en mer allmän syn. I boken
AlieNation is My Nation skriver han ett reportage tillsammans med fotografen Johan
Hedenström om hiphoppare i Hammerkullen, en förort i Göteborg. Boken ger en uttömmande
och nyanserade översikt över ungdomskulturen i Sveriges förorter, och utgör en ideell och
djupgående bakgrund till min analys om självframställningen i The Latin Kings raptexter och
hiphopkulturen i allmänheten. Han förklarar ett grundläggande element som genomsyrar min
analys, nämligen hur utanförskapet hos svenska invandrar- och förortsungdomar ”bidrar till att
forma grunden för en ny ’gemenskap’” (Sernhede 94). Jag utgår nämligen ifrån en
självframställning i raptexter där negativa fördomar mot förorten blandas med positiva
egenskaper. För att få en ännu mer komplett bakgrund om den svenska hiphopscenen har jag
också använt journalisten Fredrik Strages Mikrofonkåt, där det tillkommer ännu flera röster av
”unga, mikrofonkåta människor” för att ge en bredare syn på scenen (Strage 11). Källan som
är oumbärlig för min analys är The Latin Kings Texter med ett förord av Johannes Anyuru.1
Samlingen av The Latin Kings texter är omöjligt att undvara i en analys av språket i dessa
raptexter. Boken har också bevisat sig vara oumbärlig i analysen av historierna som The Latin
Kings berättar i deras raptexter. Genom att få dessa texter utskrivna blir det nämligen
lämpligare att utreda språkliga och berättande element. Det som gjorde att boken var ännu
intressantare för min analys var intervjuerna med The Latin Kings Salle, Dogge och Chepe.
Det var nämligen givande att framföra deras röst vid sidan av mina analyser av hur de
framställer sig själva i texterna.
1
Alla låtar som jag hänvisar till hittas i denna bok.
5
1.2. Allmän bakgrund: geografisk, social och kulturell distans
Jag börjar min uppsats med en kort presentation av den svenska hiphopkulturens kontext.2 För
att göra detta behandlar jag först den geografiska aspekten. Jag visar hiphopkulturens situation
på stor skala, nämligen hur den framväxte i Förenta Staterna och hur den utvecklar sig i Sverige.
Sedan betraktar jag hur hiphopkulturen – både i Förenta Staterna och i Sverige – är tätt knyten
till urbana förorter, delarna som ligger i stadens periferi. Nikolas Couplands framhäver i Style:
Language Variation and Identity att den sociala och etniska situationen i denna periferi har en
hög komplexitet eftersom många olika kulturer befinner sig i samma område (Coupland 2-3).
Detta mischmasch av olika kulturer är fysiskt separerad från stadens centrum, där medelklassen
med en relativt homogen svensk bakgrund bor. Det finns alltså en etnisk situation som avviker
från den stereotypa bilden av ett ”vitt” svenskt samhälle. Därtill måste uppmärksammas på den
ekonomiska och sociala situationen i förorterna. Det visas sig nämligen mest vara
”underprivilegierade” människor som bor i dessa område (Sernhede 56). Med detta menar jag
mest personer som har en begränsad tillgång till sociala och ekonomiska resurser och som
konfronteras med bildningsproblematik och språkproblem. Dessa förortsinvånare tillskrivs då
en bokstavlig outsider position i stadens periferi. Påfallande i en sådan outsider position är att
personer bygger en identitet som skiljer dem åt från den hegemoniska kulturen – i stadens
centrum – som de flesta svenskar betraktar som dominant (Krims 95). Det uppstår alltså inte
bara en fysisk och social, utan också en kulturell distans.
Denna kulturella distans finns representerad i förorter och är kännetecknande för dessa
områden. Rapgruppen The Latin Kings som jag här betraktar kommer till exempel från
Botkyrka, en av Stockholms förorter. Ungefär sextiofem procent av befolkningen där ”har
invandrarbakgrund” och är alltså ”själva invandrare eller barn till invandrare” (Kotsinas 60).
De svenskfödda i området kommer då oftast också ifrån andra delar av landet, vilket gör att
”ytterst få ’genuina’ stockholmare bor där” (Kotsinas 60). Det gör att det finns en stor språklig
och kulturell variation i området och att infödd eller standardsvenska finns ”förhållandevis
sällan” (Kotsinas 60). I stället ”förekommer en mängd olika varianter” av språk, av vilka den
mest använda är den ”från normal stockholmska ibland avvikande variant som fått namnet
rinkebysvenska” (Kotsinas 60). Även om detta språk framväxer som ett lingua franca i
förorten, tjänar det emellertid delvis ”som en inträdesbiljett i vissa kretsar” (Kotsinas 65). Det
specifika förortsspråket förknippas alltså med en känsla av ”en identitet, en vi/de-känsla” där
Här vill jag gärna betona att jag skriver utifrån ett ”vit” och ”etablerat” perspektiv i en akademisk kontext. Jag
påstår inte vara en ”insider” i hiphopkulturen, varken i Sverige eller Belgien.
2
6
en stolthet över hembygden blandas med en känsla av mindervärdighet gentemot den
hegemoniska medelklassen (Kotsinas 65).
1.3. ”De andra”
I min analys betraktar jag hur de etniska skillnader och den geografiska och sociala distansen
som finns mellan förorten i stadens periferi och medelklassen i stadens centrum gör att
förortsrapparna placeras och placerar sig själva i positionen av ”de andra”. Ove Sernhede syftar
i AlieNation is my Nation på utvecklingen av mot-identiteter när man inte blir ”erkänd” och
”bemött med respekt” (Sernhede 88). Detta förklaras hur förorter upplevs som hotfulla av
mainstreamkulturen medan själva personerna i förorten upplever denna periferiska värld som
trygg. Sernhede förklarar hur tryggheten har att göra med friheten att skapa egna historier och
en egen kultur i förorten, medan de flesta som bor i förorten inte får denna chans inom den
etablerade världen i stadens centrum. Dessa ungdomars utanförskap ”är inte bara grunden för
upplevelsen av att vara andra klassens medborgare, det är också utgångspunkten för de ungas
identitetsarbete” (Sernhede 88). Hos dessa ungdomar skapas då känslostrukturer som avviker
från normen och som bestämmer synen på och beteende i hela det sociala livet.
Här är det passande att tillägga det som forskare Corina Lacatus diskuterar i hennes studie The
(In)visibility Complex: Negotiating Otherness in Contemporary Sweden. Hon hävdar nämligen
följden till att dessa invandrare i förorterna beskrivs och adresseras enligt deras etniska
bakgrund. De kallas till exempel for blatte eller black head, ord som kan upplevas vara
diskriminerade och förtryckande. Lacatus syftar på påverkan som dessa ord har på personers
individuella utveckling och identitet. Hon framhäver nämligen att dessa termer gör att
personligheten osynliggörs av den etniska kategorin. Användningen av dessa termer gör då att
den sociokulturella klyftan mellan svenskar med en svensk stamtavla och invandrarsvenskare
växer (Lacatus 2). I detta sammanhang betonar Robert Le Page och Andrée Tabouret-Keller i
studien Acts of Identity: Creole-based Approaches to Language and Ethnicity sammanhanget
mellan språk och identitet:
[T]he individual creates for himself the patterns of his linguistic behaviour so as to resemble
those of the group or groups with which from time to time he wishes to be identified, or so as
to be unlike those from whom he wishes to be distinguished. (Le Page och Tabouret-Keller
181)
7
Människor anpassar språket beroende på vilken social grupp man kan eller vill tillhöra. James
Loxley säger i sin bok Performativity att “in order to take up any social position, something
like role-playing was required … to carry oneself in a certain way, even to speak in an
appropriate tone and use the ‘right’ vocabulary” (Loxley 150). För att tillhöra eller konstruera
en viss grupp eller social position måste man alltså lära sig gruppens eller positionens stil och
språk, särskilt om såväl positionen som själva språket avviker från standarden. Genom deras
språk framställer de sig själva som ”de andra”. De visar de att de inte tillhör den erkända
kulturen och att de har konstruerat en egen plats i en egen värld. Hiphop kan sägas vara ”den
unga generationens kulturella uttryck för att återskapa respekt, värdighet och lokal identitet”
(Sernhede 168).
’When kids have no father image, who fulfils that role? The drug dealer in the neighborhood?
… Rappers come along and say, ‘This is everything you want to be. You want to be like me,
I’m your peer, and I talk to you every day.’ So the kid is being raised by LL Cool J, because
LL Cool J is talking to the kid more directly than his parents ever did’. (Chang 252)
De konstruerar alltså själv denna plats genom att utveckla egna uttryckssätt. Hiphoppares
självframställning i dessa uttryckssätt formas av användningen av en specifik förortslang, i det
här fallet rinkebysvenskan.
1.4. Språkets makt: reflektera och konstruera omgivningen
Jag vill påpeka att The Latin Kings använder deras vardagsspråk, nämligen rinkebysvenska, i
deras raptexter. Jag kommer också att visa hur de presenterar vardagssituationer i texterna. Jag
påstår att de berättar om sociala situationer och problem. Utifrån texterna kan man nämligen
förstå att musiken används ofta för att uttrycka problematiska situationer och erfarenheter av
att inte vara erkänd som medborgare. I texterna skildrar The Latin Kings hur förortsungdomar
lider under diskrimineringen ”dom behandlar oss som djur / kriminella och inte smarta / bara
för att vi e dom svarskallar dom älskar att hata” (”Välkommen till förorten”). Jag hävdar att
rappen kan ses som ett unikt medel att uttrycka hur dessa outsiders blir påverkade av samhällets
diskriminering. Om jag här tänker på self-fashioning igen kan rappen ses som ett sätt att
använda ett specifikt språk och specifika historier för att framställa och konstruera en kollektiv
identitet i relation till de sociala strukturerna som möjliggör denna diskriminering.
Reflektionen av den sociala situationen i förorten beskrivs också i Murray Formans artikel
“’Represent’: Race, Space, and Place in Rap Music”, där han förklarar hur viktigt det är att
8
fortsätta rappa om ”the ’hood” även om rapparna har lämnat själva förorten när de har råd att
flytta eller när problem i denna miljö blir för stora (Forman 255). De måste då fortfarande
”keep it real”, som betyder att man måste rappa om den sociala kontexten de har upplevt i
förorten:
Rap may frequently portray the nation’s gritty urban underside, but its creators also
communicate the importance of places and the people that build community within them. In
this interpretation, there is an insistent emphasis on support, nurture and community that
coexists with the grim representations that generally cohere in the images and discourses of
ghetto life. (Forman 254-255)
Texterna visar alltså vikten av att inte bara vara autentisk i historien om förortens kriminella
sida, utan också i gemenskapskänslan i ”mina kvarter” och ”den ’egna betongen’” (Sernhede
19). På samma tid ses de skapa en motbild mot den rådande mediala stigmatiseringen genom
att spela med dem levande klichéerna som drar den breda publiken till den exotiska livsvärlden
och ”’on the edge’ liv” i förorterna (Sernhede 19). Klichéerna om den kriminella livsstilen i
förorten framställs nämligen som reflektioner av verkligheten där rappare ”bara berättar om
det vi ser runt omkring, om våra kompisar som glider runt och lever i den här världen” (Anyuru
142). Men det som jag kommer att framhäva är hur rappare spelar på dessa våldsamma klichéer
genom att kontrastera mediernas bild av förortsungdomar som ”suger ut systemet” med
förorten som en plats där det också finns ”mycket positivt” och där ”folk sliter hårt för att tjäna
levebrödet” (”Rötter”).
En annan sak som jag vill påpeka här är att jag ser en parallell mellan rapparnas användning av
språk och Judith Butlers tanke om gender. Hon ser gender nämligen som en upprepning av
”acts” som beror på konventionalitet, på sakerna och beteende som någon är med om som barn
och som man sedan upprepar sig igenom sitt vuxna liv (Butler, Gender Trouble 179).3 Denna
idé förskjuter jag till situationen inom förorter, där jag ser denna konventionalitet komma fram
3
These acts, then, as stylised and repeatable, taking place in the public world and reiterated through time, are
conventional. There are conventional gestures, movements and styles which produce us as gendered, from the
colours of the clothes we wear as babies, through the toys we play with as toddlers, the toilets we later use or the
sports we are made to play at school, to the ways we learn to talk about ourselves as he or she; repeating these
actions is how we come to be gendered, to take on a recognisable or conventional gender identity. Through the
repetition of these recognised styles we come to be the gendered self we have learnt to perform. And these styles
are not representations of an inner identity; nor are they the cultural expressions of an identity that is corporeally
determined, since they are worked out through the stylisation of the body itself. (Loxley 119)
9
i språk och stil. Men här vill jag framhäva att språket inte bara reflekterar omgivningen utan
att den också bygger en egen värld:
Words … are ‘performed’, like other actions, or take place, like other worldly events, and thus
make a difference in the world; it could be said that they produce a different world … Austin
‘argued that words are not purely reflective’ … that linguistic acts don’t simply reflect a world
but that speech actually has the power to make a world. (Loxley 2)
Ordens makt ligger alltså i att de inte bara reflektera världen omkring utan att de också har den
performativa makten att konstruera en värld och därigenom en identitet som tillhör denna värld.
Detta kan man länka till språkets sociala kraft som den beskrivs av Coupland:
People’s potential for bringing about social change is part of their/our potential as speakers.
The social action of speaking is, we might say, social change at a micro-sociological level, and
we need to consider how ‘style’ has a particular role to play in effecting change. (Coupland
100)
Rapparna speglar alltså inte bara deras verklighet i förorten, utan konstruerar också en egen
värld genom språket. Detta händer genom att de konstruerar en narrativ om situationerna i
förorten. Då vill jag påpeka vikten av The Latin Kings och hiphopkulturens popularisering.4
Enligt min tes blir historierna om förorten då mer kända, och attraherar språket även Sveriges
medelklass – med överhuvudtaget en vit hudfärg – till förortens kultur (Behschnitt 177).
Eftersom rapmusiken når klasser som inte tillhör själva subkulturen, framhäver jag att det finns
olika associationer och konnotationer beroende på vem som lyssnar. Jag menar att
interpretationen av raptexter kan bero på lyssnarens bakgrund, men att The Latin Kings
”representerar … förortens röst” till den etablerande kulturen som kommer i kontakt med dem
(”Botkyrka style”). Om jag följer uppdelningen mellan förorten och Sveriges ”vita”
medelklassen, framhäver jag att The Latin Kings har en inflytande på både det svenska
samhället och själva förorten genom att berätta ”om vår vardag som en säkerhetsventil”
(”Botkyrka style”).
Jag har framhävt att raptexterna konstruerar en identitet och att denna konstruktion framställs
som en reflektion av omgivningen. Självframställningen i hiphopkulturen kan alltså inte ses
som ”bara” ett sätt att positionera sig inom själva kulturen och inte heller som ”bara” ett sätt
4
Musiken kan ses som en del av den populära kulturen som kommer från Förenta Staterna i dagens
globaliserande värld (Coupland 30).
10
att visa utevärlden vad som pågår i förorterna. Det är först och främst ett sätt att uttrycka sig,
en konstruktion som satts i musiken, på scenen.
Detta uttryckssätt reflekterar enligt min tes förortens sociala och spatiala kontext och bygger –
genom språket – en ny värld i vilken förortens outsiders får en egen plats. Eftersom deras stil
och uttryckssätt når en bred publik, kan det emellertid uppstå generalisationer från de som inte
tillhör denna förortskultur. Bilden i massmedierna kan avvika från den komplexa realiteten och
jag menar att människor då kan inta ett onyanserat perspektiv på språket och på det som
uttrycks. Här vill jag nämligen understryka att dem flesta personer som tillhör den etablerade
”vita” kulturen bara möter förortens blatte kultur på konserter eller via massmedier. I samband
med detta framhäver jag ett relevant exempel av Judith Butler om dragpersoner:
The sight of a transvestite onstage can compel pleasure and applause while the sight of the same
transvestite on the seat next to us on the bus can compel fear, rage, even violence. (Butler,
“Performative Acts” 278)
Butlers citat visar nämligen att medlem av den etablerade kulturen lyckas acceptera utseende,
beteende och ord som avviker från deras norm så länge att det hela ses som en roll. Då ser man
att hiphopens och rappens konstruktion kan börja leva sitt eget liv, att språket och stilen har
makten att skapa en positiv men också en negativ värld.
2. Kulturell bakgrund
2.1. The Latin Kings: ”svensk på ett osvenskt sätt”
Jag väljer att analysera Latin Kings texter, eftersom de var den första gruppen som har fått
uppmärksamhet med att rappa på svenska (Anyuru 126). Emellertid är The Latin Kings, från
Alby i Botkyrka utanför Stockholm, ”det enda bandet som finns kvar från den gamla skolan”
(Anyuru 126). Dessa tre sydamerikanska män rappade om det multikulturella livet som tog
platsen av det homogena Sverige. The Latin Kings ”har alltid fått uppträda som invandrarnas
röst” i ett samhälle som började präglas av invandring och flerspråkighet (Anyuru 134). De var
en viktig röst inom den globala hiphopkulturen och ett svar mot ”hur den samtida
nordamerikanska gettokulurens musikaliska språk fungerar” (Sernhede 19). De är nämligen ett
exempel på hur rapp i svensk språkdräkt förknippas först och främst med ”invandrarungdom”
(Sernhede 18). I detta avseende är Dogge, Chepe, Salla och Rodde av The Latin Kings bra
representanter för den svenska hiphopscenen. De ”representerade sina hemkvarter så hårt att
11
de till och med tryckte en karta över Norra Botkyrka på baksidan av albumkonvolutet” (Strage
339).
Vid sidan av sina förortsröster är de också ”något av det svenskaste vi här” (Anyuru 134). De
strävar att bevara det svenska musikarvet och berätta saker som händer i vårt svenska samhälle”
(Anyuru 152). Genom att gå sina egna vägar och ”köra på svenska” med svenska samplingar
och svenska musiker, är de viktiga förespråkare av det svenska språket och den svenska
kulturen (Anyuru 152). Själv säger de att:
Språket är viktigt för oss, det har varit vår grej från början. När vi började körde alla på engelska
och försökte kopiera amerikanska livsstilen, men vi gjorde tvärtom, körde svensk slang och
svenska rhymes, rappade inte om crack och horor och sånt som vi inte upplevt i Sverige.
(Anyuru 142)
De väljer alltså att rappa på svenska och om vardagslivet i svenska förorter. Medan andra
rappare – som säger vara influerade av The Latin Kings – rappar med ambitioner att skriva
”komplicerade battle rhymes”, vill The Latin Kings ”berätta om sin vardag, så enkelt och
tydligt som möjligt” (Strage 340). De påstår att man måste ”sluta snacka skit” och ”säg som
det är”, vilket inte bara är deras arbetsmetod utan även den bredare idén bakom hiphopkulturen
(”Salsakungen”). De visar livet i förorten till vita medelklassungdomar, som kan då har någon
slags kontakt med situationer och platser de aldrig har upplevt eller sett. Förutom tillvaron av
förortsungdom lär den erkända klassen ord som ”gussar” och ”bengen” istället för ”tjejer” och
”polisen” (Strage 341). Genom att berätta deras historia visar sig också kulturkompetensen i
förorten.
Innehållet
och språket
reflekterar
både den svenska
bakgrunden och
invandrarbakgrunden. Där kommer det latinamerikanske in och framställer de sig själv ”kanske
också på ett osvenskt sätt” (Anyuru 151).
De reflekterar denna kulturella mix och det vardagliga förortslivet, och gör därmed förortens
röst hörbar för den dominanta medelklassen. Genom att analysera The Latin Kings texter visar
jag hur rapparna framställer sig själva enligt kriminella bilder och våldsamma ideal som har
blivit kännetecknande och även stereotypa för hiphopkulturen runtomkring världen. Jag syftar
på den mediala stigmatiseringen av förorten som hänger ihop med dessa stereotypa element,
och som gör att gapet mellan periferi och centrum eller ”vi” och ”dom” växer.
Jag ser självframställningen i dessa texter alltså som en roll som uppförs och som skapar
möjligheten att ändra på verkligheten. Jag hävdar nämligen att de inte bara reflekterar
12
omgivningen i låtarna, utan att de även konstruerar en ny värld genom att använda deras
specifika språk och genom att berätta om deras situation. Min analys kommer att visa hur
självframställningen av en rapgrupp som The Latin Kings kan ha relativt stora konsekvenser
för såväl själva förortsungdomarna som för gapet mellan denna sociala grupp och den
etablerade klassen.
2.2. Hiphopkulturen i Förenta Staterna och Sverige
För att förstå den geografiska, sociala och kulturella bakgrunden av svensk rapp och hiphop,
är det nyttigt att betrakta hiphopkulturens framväxt i Förenta Staterna å ena sidan och
utvecklingen i Sverige på andra sidan. För att göra detta använder jag mest Ove Sernhedes
beskrivningar eftersom hans forskning ger en tjänlig bakgrund till min analys. Sernhede
betonar sammanhanget mellan rapp och afrikanska griots. En griot är en ”sångare,
sagoberättare, och en sorts oberoende politisk kommentator med god kunskap om den lokala
historien (Sernhede 170). Länken till rapparnas sociala kritik och deras historier om förorten
är inte långsökt.
Sernhede gör uppmärksam på att rappformen som utvecklades på 1970-talet i de etniskt
blandade getton i den nordamerikanska östkusten ”bygger i minst lika stor utsträckning på de
specifika förutsättningar som där rådde” (Sernhede 171). Det var nämligen på denna tid att
metropolerna i Förenta Staterna tog steg mot det postindustriella samhället. Till följd av
omstruktureringen av olika industrin tvingades ”stora delar av de svarta och spansktalande
stadsdelarna i New York … ut i arbetslöshet och social marginalisering under dessa decennier”
(Sernhede 166). Det är på denna tid att den så kallade ”white flight” hände, där nästan den hela
vita befolkningen flyttade ifrån South Bronx (Sernhede 167). Då kom det nyanlända grupper
till dessa områden, som hade det svåra med att hitta sin plats på arbetsmarknaden. Det uppstod
en ny fattigdom som bidrog till att kriminaliteten, drogmissbruk och våld ökade hos ungdomar,
som började knyta samman till gäng. 1970-talet präglades då av incidenter där områdets
invånare ”agerade ut de spänningar de tvingats leva med”, med följden att konfrontationer med
polisen ibland eskalerade till ”butiksplundring och vandalism” (Sernhede 167). Polisen och
medierna visade ingen fin bild av dessa områden, och representerade förortsområdet som
”kriminellt, fyllt av drogmissbrukare och våldsamma ungdomsgäng” (Sernhede 167):
Mediernas bilder av området som ett rättslöst ingenmansland befolkat av omoraliska och
hänsynslösa varelser förstärktes. … det är i samband med dessa händelser som hiphopkulturen
träder fram. (Sernhede 167)
13
I låtar som reagerade på dessa framställningar av polisen och medierna valde många att
framställa sig själv genom att berätta om deras egna liv, lekande med de rådande klichéerna i
samhället. Men på samma tid visade de saker och situationer som aldrig hade setts av
utevärlden. Populariseringen av hiphopmusiken gjorde såväl gängvåldet och sociala problem
som gemenskapskänslan synbara för det hela amerikanska samhället.
Grupper som tidigare endast fått uppmärksamhet genom polisens kriminalregister visade nu
upp sina ’skills’ – sina färdigheter i symboliskt laddade kraftmätningar. (Sernhede 168)
Breakdans, musik och graffiti tog alltså platsen av våldet och kriminaliteten i slagfälten. Det
rappades fortfarande om problem och våld de är med om, men i stället för att kämpa emot
varandra befann tävlingarna sig nu mest på en kulturell nivå där enskilda crews strider mot
varandra genom musik och dans i battles. I motsats till den tidigare belysta motsättningen
mellan förorten och centrum har vi här att göra med en vi mot dem dynamik som utspelar sig
inom själva förorten och som också manifesterar sig i musiken.
Om vi då betraktar den svenska hiphopkulturens framväxt finns det tidsmässigt redan en
fördröjning jämfört med Förenta Staterna. Det var nämligen inte förrän tillkomsten av det
multikulturella svenska samhället på 1980-talet att den motsvarande genren till den
amerikanska ”East coast” eller Old school” rap kom fram. Det som sedan uppstod i dem
svenska förorterna kom alltså överens med Nordamerikas östkust rapp som växte fram i den
senare hälften av 1970-talet, och präglades av en fokus på individuella karriärer. I medierna
behandlades hiphop då som ”ett nytt och exotiskt inslag i den mer etablerade och städade
’mainstreamungdomskulturen’”, och den fattade fortfarande sin politiska och samhällskritiska
laddning (Sernhede 120).
Framväxten av svensk hiphop som en form av protestkultur hände i mitten av 1990-talet, när
tonåringarna upplevde inflytande av hiphopens flyttat musikaliskt centrum i Nordamerika.
Flyttningen från öst- till västkusten placerade fokus på ”gettolivets mörka och brutala sidor”
(Sernhede 120). Det är alltså där att de svenska hiphopparna hämtade ”inspiration för att
uttrycka sin egen situation av utanförskap i det etniskt segregerade Nya Sverige” efter
folkhemmet (Sernhede 120). Det fanns nya fattigdom- och därmed marginaliseringsmönster i
Sverige och hela Europa, som debatterades bland sociologer och samhällsforskare i 1980-talet.
Det fanns liknande underklasdebatt i Förenta Staterna redan i andra hälften av 1970-talet, där
man också betraktade ”hur man bäst skall förstå olika aspekter av utvecklingen mot det ’post-
14
industriella’ samhället” (Sernhede 28). Den nordamerikanska kontinenten gav alltså den
västerländska förebilden i utvecklingen av detta uttryckssätt som förknippas med geografiskt
och socialt marginaliserade områden. Hiphopkulturen hittar även i Sverige sitt ursprung i social
marginalisering och fattigdom.
En skillnad som är viktigt att påpeka är att Sverige inte har den samma brottsliga och kriminella
situationen som finns i det amerikanska gettot.
-Hur många av de här killarna äger pistoler? Frågar hon plötsligt.
Jag förklarar att vi har stränga vapenlagar i Sverige.
-Hur manga av dem har rökt crack då?
Jag förklarar att svenska rappare mest dricker öl.
Dana är tyst en lång stund, stoppar in ett tuggummi, tuggar it akt med musiken.
-Well, säger hon. This isn’t hip hop then, is it? (Mikrofonkåt 013)
Hiphopkulturen i Sverige kan alltså inte ses som en direkt spegel av situationen in Förenta
Staterna. Men som i Förenta Staterna växte den moderna rappen fram ”i ett komplext samspel
– tillsammans med breakdans, graffiti och DJing” (Sernhede 170). Breakdans och graffiti
spelar en lika stor roll och många började som breakdansare ”redan innan tonåren men kom
senare att allt mer koncentrera sig på musiken” (Sernhede 120). Musiken är alltså bara en del
av hiphopkulturen, och rap växte fram som ett tillägg av MCs hos DJs.
Den globala hiphopkulturen betraktas ibland som ”samtidens mest spännande och kreativa
konstnärliga uttryck”, men kan också upplevas mer cyniskt som ”ett uttryck för sen
kapitalismens kulturella logik” som ger ”ett exempel på den globalt dominerande amerikanske
kulturindustrins mer lyckade marknadsföringsstrategier” (Sernhede 166). Med dessa båda syn
i bakhuvudet är det nyttigt att förstå hur – även om de yttre attributen verkar vara entydiga och
homogena – hiphop ser ”högst olika ut i olika delar av världen” och att den ”förhåller sig alltid
till lokalt specifika villkor” (Sernhede 166). I Sverige ser man till exempel framförallt rappare
med en latinamerikansk bakgrund som var både musikaliskt och ideologiskt tongivande
(Sernhede 120).
Det finns också likheter i båda ländernas hiphopkulturer, nämligen att allt måste vara ”äkta”
och ”autentisk” och att ”de har levt skiten de rappar om” (Anyuru 132). Denna betoning på att
uttrycka det de upplever, gör att deras rap och andra uttryckssätt reflekterar deras omgivning.
15
Emellertid når hiphop en stor publik, och har detta uttryckssätt möjligheten att påverka
tänkesätt av andra och att konstruera ett nytt perspektiv och därmed bygga en ny värld.
Det som jag redan nämnde i diskussion om The Latin Kings är skillnaden mellan old school
mentalitet och den populära gangsta rap. De anklagar hur ”originalitet är inte längre första
tanken / utan först på listan fet konto på banken” (”Botkyrka Style”). Som The Latin Kings
själv säger: ”Idag är det rapare som knarkar mest, eller blivit mest skjuten eller skjutit flest
andra rapare, den tuffaste. Det är sjukt” (Anyuru 152). Detta är ett perspektiv – som hittas såväl
i Sverige som i Förenta Staterna – som är en motreaktion till kriminaliteten i ghettos eller
förorter.
Det finns alltså skillnader mellan hiphopkulturens ursprung och utförandet i båda länderna och
även inom själva länderna. Men på samma tid finns det några likheter som är värda att betrakta
som bakgrund till min analys om självframställning i svenska raptexter.
2.3. Geografisk, social och kulturell distans
Jag förklarade redan hur den geografiska, sociala och etniska skillnader till den mainstream
kulturen gjorde att förortsungdomar reagerade med att skapa motidentiteter genom att utveckla
sina egna stilar och genom att berätta sina egna historier. I den följande delen kommer jag att
utvidga om den geografiska och sociala distansen som en grogrund för en avvikande
kulturutveckling. Kulturen framväxer nämligen som en motidentitet och som en smältdegel av
många olika kulturer och etniciteter. Enligt min analys lyckas den kulturella
självframställningen minska dem geografiska och sociala klyftor inom förorten mellan
människor såväl mellan förorten och den etablerade kulturen som inom själva förorten.
2.3.1. Förorten: geografisk och social distans
Synen på förorten har ändrats genom åren och utvecklade sig från en ”’modern annorlundahet’
vars sociala ikonografi var präglad av futuristisk arkitektur, funktionalismens räta linjer och
standardiserade och massproducerade bostäder” i 1960-talet, till en ”social annorlundahet” där
det gällde att flytta till ”bättre” bostadsområden så snabbt som möjligt i 1970-talet (Sernhede
56). Även i sina första år som ”modern annorlundahet” fanns det en geografisk och social
distans och idén att det bodde en annan typ av människa i dessa områden. Förortens sociala
ikonografi hade nämligen förändrats till ”en sorts ’sociala avstjälpningsplatser’” där människor
bodde som var ”socialt, ekonomiskt och kulturellt underprivilegierade” av olika anledningar
(Sernhede 56-57). Den sociala ikonografin förändrades ännu starkare när ”invandrarna” hittade
16
en plats i förorterna 1980-talet. Då uppstod det en känsla ”av obestämda hot som stod för det
annorlunda” och började invånare betraktas som ”ociviliserade vildar vilka måste kontrolleras”
i en ”(betong)-djungel” (Sernhede 57).
Det uppstod alltså en allt större klyfta mellan dem respekterade område och dessa periferiska
bostäder, där denna ”etniska annorlundahet” gav upphov till en identitet av ”den Andre, en
representation för vår egen skuggsida” (Sernhede 57). Det är då att förorten inte längre bara är
okänd och främmande, utan också börjar betraktas som ”hotfull och farlig” med invånare som
då ses som exotisk och som mötas med ”förakt, avståndstagande och fruktan” (Sernhede 57).
2.3.2. Förorten: kulturell distans och kulturkompetens
A. Kulturell distans
Dessa geografiska och sociala klyftor innebär distanser mellan olika etniska grupper, som på
sin tur leder till en kulturell distans som uppstår emellan förortens invånare och dem erkända
vita medelklassen. Särskilt ungdomarna påverkas av denna situation:
Många av de unga i dessa förorter lever med känslan av att inte vara önskvärd, att inte passa in,
att inte ha en respekterad plats att utgå från. Att vara “invandrare” i en utsatt förort har för
många blivit liktydigt med att man är utestängd från ”det svenska samhället” … denna vilsenhet
kommer också till yttryck när de talar om sin upplevelse av tillhörighet, samtal som ofta har
kommit att handla om nationalitet. (Sernhede 93)
Misslyckandet att tillhöra den erkända världen gör att en motkultur uppstår, där
förortsungdomar konstruerar en identitet som förhåller sig tvärs emot den mainstream kulturen.
De framställer sig själva som ”produkten av ett samhälle som inte bryr sig om shiten som pågår
i vår betong” (”Ainaziz”):
För att förstå TLK:s genomslagskraft på den svenska musikscenen så måste man först försöka
minnas hur det såg ut i det apartheidlika Sverige som existerade ända fram till slutet av
åttiotalet. Hundratusentals osynliga utlänningar levde i ett mindre glaskupesamhälle inuti vårt
stora solskenssamhälle. När Dogge plötsligt dök upp och genom sina självbiografiska texter
öppnade ögonen för hur folk hade det ute i de okända förorterna så var det som en smärre
revolution. Det var alltså riktiga människor som bodde där ute; där dit bussarna inte gick, där
dit folkhemsprincipen aldrig hittat fram. (Anyuru 133)
17
Deras uttryckssätt kommer alltså att representera en värld som den vita medelklassen inte har
direkt kontakt med. Den präglas av användningen och inflytande av internationella bakgrund
och kulturer. Därtill positionerar rapparna sig själva som en motkultur genom att använda ett
språk som består av slangord och uttryck som inte används i stadens vita centrum och som
associeras med kriminalitet och hot. Här vill jag framhäva emotion potential och valence, eller
”how positive or negative a word is” (Hsu et al. 97). Denna omedvetna värdebedömning beror
på varje människans bakgrund och tidigare skede, som gör att det blir svårare att förstå
varandras intentioner när det finns en geografisk, social eller kulturell distans (Hsu et al. 97).
Genom The Latin Kings texter och intervjuer blir man uppmärksam på att det som ligger bakom
texten inte nödvändigtvis är det som lyssnare hör. Det är nämligen kännetecknande för rapp att
de använder förortsslang, där det finns många synonymer. The Latin Kings menar att slangen
är perfekt för det de gör, eftersom ”[i]stället för att ha ett namn på en sak kan man ha fem namn
på en sak, det betyder att du kan rimma på fem olika grejer, så är slangen fantastisk” (Anyuru
149-150). Men det som jag då vill tillägga är att användningen av så många ord som alla har
avvikande valence leder till många olika interpretationer beroende på varje persons
associationer och konnotationer. Självframställningen blir då till en invecklande lek av
konnotationer som hänger ihop med ordvalen. Det som jag vill påpeka är att den vita
medelklassen då kan ha svårigheter med att förstå intentionerna bakom raptexter eftersom
emotion potential och upplevelsen av orden inte kommer överens med rapparnas avsikt. Men
detta gör på samma tid att förortsungdomar kan känna igen sig i raptexterna och hitta en
tillhörighet i hiphopkulturen.
B. Kulturkompetens i förorten
Jag framhäver alltså att raptexter kan minska den sociala distansen mellan såväl det erkända
svenska samhället som inom förorten. De ovanliga orden kan nämligen leda till en attraktion
till det exotiska, och därmed ge positiv uppmärksamhet till förorten och sin kultur.5 Det jag
kommer att sätta i fokus här är hur självframställningen av förortens kulturella mischmasch
visar att själva förortsungdomarna har en välutvecklad kulturkompetens.
Många av förortens unga kan i det närmaste beskrivas som kosmopoliter just genom att de har
en vana att förflytta sig mellan olika kulturella och geografiska miljöer. Det är inte ovanligt att
Jag vill framhäva här att “det exotiska” är ett problematiskt begrepp. Postkoloniala studier har till exempel lärt
oss att exotismen och konstruktionen av den andra kan relateras till rasismen. Denna problematik kunde ge en
intressant infallsvinkel om jag skulle utvidga min analys vid ett senare tillfälle.
5
18
man talar flera språk, har kunskaper om andra religioner och kulturer och att man regelbundet
besöker eller får besök av släktningar från andra delar av världen. (Sernhede 88)
Förorten kan alltså ses som en ”korsväg” där olika kulturer möter och olika möten är möjligt
(Sernhede 89). Detta leder till en blandning av språk som knytas ihop och används som
kännetecknande för förortskulturen:
Fast den mesta slangen kommer ju fortfarande från amerikanskan, jag tror att det är lättare för
vanliga människor att identifiera sig med engelska eller amerikanske ord, än med ord som
kommer från turkiska eller jugoslaviska. Många tror att –ish kommer från engelskan, men det
är mer från jugoslaviska, de har många ord som slutar på –ish. Fast det finns flera språk som
har … man bollar med några ord mellan varan på skoj, och sen fastnar de och blir en del av
språket. Vi kommer inte på det själva utan vi tar upp nåt vi hör, och så gör vi något eget av det.
(Anyuru 142)
Även om det uppstår nya språk och kulturer, leder bristen på bifall av det svenska samhället
till rotlöshet. Detta kan förklara varför The Latin Kings rappar på svenska. Referenserna till
Olof Palme och Carl Bildt demonstrerar nämligen deras tillhörighet till den svenska nationen.
Därtill kommer små referenser som ”färsking grönare än ICAs bananer” som känns igen av
den vita medelklassen och är präglande för den svenska kulturen (”Blend dom”).
På samma tid visar ”framväxten av nya identiteter och tillhörigheter” den fruktbara följden av
dessa multikulturella område (Sernhede 89). Språket som The Latin Kings använder i sina
raptexter avslöjar redan en del av de många olika språk och kulturer som blandas:
”mierda caramba varför var du så fin” ”otra vez, mierda caramba låt oss dansa samba” (”De e
dej ja vill ha”)
”Uno, dos, one, two, tres, cuatro” (“Salsakungen”)
“-Abou len / -Som en idit, eller hur len?” (”30 sekunder”)
”med jidder rullar inga parra in, capisc’?” (”Dax för bax”)
Själv känner jag igen spanska, italienska, arabiska och svenska i dessa rader. Men då vill jag
framhäva att det ibland inte är tydligt varifrån ett visst ord kommer, även för själva
förortsinvånaren. Då har man till exempel –ish utgången, som många tror kommer ifrån
engelskan: ”Dags för gittish, dags för taggish / klockan e tre jag kan inte längre slaggish”
(”Dags för bax”). Denna utgång kommer däremot från jugoslaviska, som har många ord som
slutar på –ish men som är inte lika lätt att identifiera sig med som amerikanskan, där den mesta
19
slangen fortfarande kommer från (Anyuru 142). Det är präglande för ungdomskulturer att de
ofta framställer sig själva som ”konstruktioner och resultatet av möten mellan kulturer”
(Sernhede 16). Detta bevisas också av dem olika formerna – rapp, dans, musik, osv. – The
Latin Kings och andra hiphoppare använder för att uttrycka sig själva. Det mest
kännetecknande uttryckssätt för förortsungdomar förblir breakdans och graffiti, som ger en viss
status till utövaren:
Målare softar på macken för att racka bukar / som riktiga banditer, som riktiga skurkar / det
handlar om betongens konstnärer / dom som färglägger alla atmosfärer / som får det råa, gråa,
tråkiga att skratta / men när skall dom där jävla lokaltrafiken fatta / att det är en livsstil, det
handlar om kultur. (”Måla mer”)
Ett annat exempel på uttrycksformer som används är dikten ”Hickande hund” på albumet
Omertá. Det som betonas i alla dessa uttryckssätt är identitetens kvalitet genom blandningen
av alla dessa kulturer, och ”det hårda livet i förorten” gör att man ”härdas” (Sernhede 91).
”nerifrån rännstenen ända upp till toppen / betongprofet, poet och gatudiktare” (”T.L.K.”)
”jag bor i slum för det e jag inte dum” (”Vem e maffia”)
Förortsungdomar är enligt kulturforskare bra representanter för hur moderna ungdomar formar
sina identiteter genom många ”självreferenser och distansieringsprocesser” (Sernhede 90). De
etablerar deras tillgång till flera språk och kulturer, och tillsammans med ”invandrarskapet”
kan den multikulturella nysvenskan ses som deras primära identitet (Sernhede 93). De är
nämligen inte längre del av kulturen de flyttade ifrån och hör inte heller till det svenska
samhället. Då upplever dem den periferiska förorten som ”det egentliga hemmet” där de gärna
refererar till (Sernhede 93).
3. Analys
För att utvidga tanken om klyftan mellan förorten och medelklassen använder jag de
sociologiska termerna in- och outgroup. Motkulturen i förorten och den traditionella kulturen
i stadens centrum kan ses som ömsesidiga utgrupper. De kommer nämligen först och främst i
kontakt med varandra genom massmedier och tilldelar varandra en viss identitet baserad på
denna konstruerade bild. Genom att analysera texterna kommer jag att visa hur olika ord har
olika emotion potential, eller känns mer negativa eller positiva beroende på vem som hör orden.
Därtill ska jag reda ut historierna som The Latin Kings konstruerar i deras musik. Det som
kommer att stå i fokus mest är hur sociala problem återges i raptexterna på stereotypa och på
20
avvikande sätt. Det förklarar då hur självframställningen i svensk hiphop kan leda till en
bekräftelse eller en anpassning av fördomarna som utgruppen får genom medierna.
I min analys av självframställningen i The Latin Kings texter kommer machoidealen, droger
och våld stå i fokus eftersom jag anser att dessa element tar den mest prominenta plats i
massmediernas framställning av hiphopkulturen. Men innan jag diskuterar dessa
innehållsmässiga aspekter vill jag ge en bild av de formella elementen i The Latin Kings
raptexter.
3.1. Form
För mig som litteraturvetare är det påfallande att det finns flera forskare som har sysslat med
The Latin Kings, men att det fattas en noggrann analys av texternas form. Jag tänker alltså själv
undersöka de formella aspekterna i The Latin Kings texter. Det som jag vill framhäva är att
dessa formella aspekter påminner om postmodern diktning, där det umgås fritt med formen och
med användningen av bestående och nya ord. Jag vill rikta uppmärksamheten på att texterna
ursprungligen har presenterats i muntlig och musikalisk form, men att jag kommer att använda
de nedskrivna och i bokform publicerade versionerna för att analysera formen. Här vill jag
framhäva att det finns fullständiga analyser av det formella systemet i raptexter, som man kan
hitta i böcker som Paul Edwards How to Rap: The Art & Science of the Hip-Hop MC och How
to Rap 2: Advanced Flow & Delivery Techniques och som Adam Bradleys Book of Rhymes:
The Poetics of Hip Hop. Jag tänker inte ge en fullständig analys av alla element i varje text,
utan jag påpekar några av de viktigaste formella aspekter i jämförelse till ”vanlig” diktning och
hur de utvecklar sig genom The Latin Kings fyra skivor.
Välkommen till förorten (1994)
I det första albumet är det påfallande i texterna och texternas utformning att det finns en stark
variation i radernas längd. Men då vill jag framhäva igen att vi har att göra med nedskrivna
texter av en musikal form, där rappen stöder sig på ett beat och en rytm som strukturerar det
hela. Därtill finns det ett rimschema som tydligen avviker från traditionell diktning. Detta visar
igen att vi har att göra med hiphop, där inte slutrim eller rimschemat utan musiken är avgörande
för låtens struktur.
Innan jag diskuterar poetiska aspekter, vill jag rikta uppmärksamhet på språket. Redan i första
albumet kommer det nämligen många ord fram som inte finns i standardsvenska, som tagga,
gussen och abbelibabbeli. Texterna genomsyras inte bara av nya ord, utan det finns även många
21
konstruktioner som är främmande eller felaktiga i standardssvenskan. Sådana satser i bruten
svenska finns till exempel i låten ”Mecka”:
jag gör ragga på svenska
jag gör ragga till svenska å utländska
jag träffa många flicka i Stockholmstaden
jag gör alla flicka massor av barnen (”Mecka”)
Om man knyter denna språkliga annorlundahet till innehållet har det mest som effekt att uppnå
en känsla av att vara en trovärdig representation av språket som talas av invandrare.
En aspekt som genomsyrar hela diskografin är att ord och satser betonas på många olika
poetiska sätt. Jag framhäver då också en parallell till analysen av en dikt, nämligen att dessa
formella accentueringar oftast leder läsaren eller lyssnaren till en viss interpretation.
Det som är påfallande i rimschemat av det första The Latin Kings album är att de flesta texter
är skrivna i de typiska old school hiphop kupletter som ”Jag hade en polare / som ville va
coolare / ha pengar, massor av stålar / men det får man aldrig o man bara målar” (”Kriminell
idit”). Ibland finns det undantag på dessa kupletter, där det alterneras mellan det som vi i en
diktanalys skulle kalla för parrim (AA) och korsrim (ABAB):
Åh bebis du får mej att längta
åh snälla ta den i din mun
åh älskling vill ej längre längta
jag vill ju bara fylla din brunn
åh du är sexig å du har en hjärna du har klass
men du ringer bara mig så fort du vill ha bass (”Halva inne”)
Jag vill göra uppmärksamma på vilken påverkan utformningen har på min analys. Eftersom det
skrivs ner på detta sätt är det lämpligt att analysera texten som en dikt, men det borde inte
glömmas att texten inte fungerar på samma sätt. Vi kan till exempel betrakta den traditionella
inrim i raptexter: ”lågan som brann var den sann? / brustet hjärta stora begär” (”De e dej ja vill
ha”). Men eftersom vi har att göra med den musikaliska rappformen är rimmen oftast
oberoende av radernas utformning på pappret.
Då finns det också andra poetiska aspekter i texterna. Allt genomsyras nämligen av assonans
och allitteration, som har en rad olika effekter. Oftast verkar assonansen skildra en stämning
eller känsla: ”såg ut att va sisådär arton år / stora gröna ögon och ljusbrunt hår / hon luktade
gott hon luktade Loulou” (”Gussen”). Genom att använda ”s”- och ”l”-ljud återges såväl en
22
viss spänning som njutning. Allitterationerna verkar oftast kontrastera olika termer. Det görs
till exempel i låten ”Kompisar från förr”, där de skriver ”Stilett, butterfly, basooka”. Då
kontrasterar de någonting som associeras med skönhet och natur med ett krigsrelaterat ord som
hänsyftar till droger.6 I samma låten hittas det också en cesur som verkar betona innehållet och
påverka läsarens interpretation genom att betona och dramatisera orden: ”håller dom
fortfarande på å saboterar å förstör / sitt liv” (”Kompisar från förr”).
Jag vill också framhäva att det ibland förekommer bekanta strukturer som till exempel kiasmer,
men att det inte måste ha en påverka på den övergripande strukturen: ”bin och blommor,
blommor och bin” (”De e dej ja vill ha”).
Upprepning betonar orden, som till exempel olika ord i ”Krossa rasismen” där sista ordet på
tre rader slutar på ”-alle” och de sista orden av de fem följande rader slutar på ”-are”:
du kallar mig svartskalle bara för jag har mer balle
va fan va det du själv hette Olle eller Kalle
skit i det och gå och knulla din nalle
kan det vara för att vi e mörkare
kan det vara för att ni e svagare
eller för att vi e restaurangägare
eller för att min morsa e städare (”Krossa rasismen”)
Betoningen på dessa ord och den önskade tolkning förstärkas genom den följande raden ”som
ni redan vet a livet hårt”. Ett annat exempel av en upprepning kombinerad med rim och ordlek
som påverkar vår interpretation finns i ”Idiot idiiter”:
Att mitt liv jag inte skulle kasta bort
på att begå en massa brott
1992 gick vaktmästarn bort
men inte förrän nu har jag förstått (”Idiot idiiter”)
Det som också görs i texterna är att spela på intertextualitet eller gemensamma minne. I ”Krossa
rasismen” finns till exempel en böjning av ordet ”normal”: ”E jag normal e du normal e vi
normala”, som enligt min tes leder läsarens eller lyssnarens interpretation till en betoning av
en gemensam bakgrund.
Vid sidan av texten “Kompisar från förr” i The Latin Kings Texter står det: ”BASOOKA = JOINT” (Anyuru
12). Se bilaga 1.
6
23
I skuggan av betongen (1997)
I min analys av det andra albumet kommer jag att ge fler exempel av några formella element
som förekommer i de flesta texterna i diskografin. The Latin Kings fortsätter använda
slangspråket som avviker från det svenska standardspråket på andra skivan. Lyssnaren
konfronteras i detta album med ännu flera nya ord men med mindre satser som är helt ”brutna”
eller ogrammatiska. Det är nyttigt att hålla i bakhuvudet att dessa texter är konstruktioner som
ämnar reflektera talspråket. Då skulle jag nämligen framhäva att utvecklingen av språket
reflekterar ändringar i vardagsspråket.
Raptexterna använder assonans och rytm igen för att förstärka textens innehåll: ”hall som en ål
glider jag in mellan dina mjuka lår / och börjar borra du börjar morra och klösa / alla hämningar
e lösa” (”Så skön”). I det här fallet kan man interpretera ”l”- och ”b”-ljuden som
överensstämmer med början till och själva samlaget, och då kan den korta raden som följer
dessa längre onomatopoetiska rader interpreteras som höjdpunkten.
På denna skiva verkar rimmens innovations öka. Detta visar rapparnas kännetecknande lek med
ljud och rim: ”knådar zuten / se till att den får fjutt len” (”Gitta från verkligheten”). Här ses
också att rimschema blir lite mer systematiska. I låten ”Rötter” ses till exempel att båda
stroferna och refrängen är kupletter, med undantag andra strofens sista rader där det finns en
dubbel kuplett. Det finns alltså redan en viss utveckling i det andra albumet, som går emot flera
nya ord och större sammanhang genom rim och struktur.
Mitt kvarter (2000)
På den tredje skivan är det påfallande att helheten ämnar mot en starkare blandning av former
än de tidigare skivorna. Jag skulle säga att tilläggningen av ”ett utdrag ur ett tal som Olof Palme
höll” påverkar interpretationen av låten som kommer efter denna låt. Jag menar nämligen att
kontrasten mellan ett tal om ett tolerant samhälle i standardsvenska och en låt om polisvåld i
slangspråk gör att det sociala budskapet kommer tydligare fram. The Latin Kings verkar alltså
använda formen mer medvetet för att betona innehållet. På denna skiva använder de även
omfattande metaforer i låten ”Nånting som fattas”, som förstärker såväl den poetiska formen
som upplevelsen av innehållet ”och allting du plantera som en dag ska bli träd … men alla
fastnar i samma karusell”.
Som i de förre albumen används assonans och allitteration för att uttrycka känslor som till
exempel frustration genom ljud: ”Vem kunde veta, att vi kom hit för att svettas å blöda” (”De
24
e knas”). Men i min åsikt visar titellåten på det tredje albumet en större poetisk förmåga än de
förre albumen. Jag menar nämligen att The Latin Kings åstadkommer ett starkt sammanhang
genom att använda ännu mer assonans och inrim: ”färskning grönare än ICAs bananer /
mytomaner keffa rimkleptomaner” (”Blend dom”), ”måste hålla mig lugn för jag e ung” (”De
e knas”), ”till shonnarna som hänger hela dagen i centa / softar står och väntar på bättre ränta
(”Mitt kvarter”), osv.
Det som enligt mig är mest iögonfallande i ”Mitt kvarter” är hur hela refrängen rimmar på
”kvarter”, vilket lägger en stark betoning på detta ord:
Till alla shonnar som ser vad jag ser
ibland vill man gråta fast man går och ler
man måste titta upp får inte titta ner
för allting kan hända i mitt kvarter (”Mitt kvarter”)
I den skrivna versionen av denna låt spelar radernas längd också en viktig roll. Det finns
nämligen en relativt stor kontrast mellan de korta och de långa rader, vilket enligt mig betonar
dessa kortare satser: ”pensionärer som rotar i papperskorgen efter burkar / till svedis,
svartskallar, zingis å turkar” (”Mitt kvarter”).
Här vill jag igen påpeka vikten av texternas form på pappret. Rader kan nämligen verka
innehålla inrim beroende på när man börjar en ny rad: ”så håll dig i form, för vi drabbas av en
storm … för du e inte hel, du kör för mycket skådespel / allt du gör blir fel, det e nästan slut
för din del … du fortsätter att dala, men det e nån som ska betala” (”De e knas”). Detta betonar
alltså den konstruerade aspekten av dessa texter. Men på samma tid gör det mig uppmärksam
på hur rapp kan ses som en intrikat dikt där strukturen konstrueras av rytm och intrikata
rimschema.
Omertá (2003)
Sista albumet följer utvecklingen som jag håller på att skildra. Texterna verkar nämligen bli
mer poetiska och det formella sammanhanget visar sig vara starkare i jämförelse med de
tidigare albumen. Men jag vill gärna betona att, enligt min åsikt, de formella element som
används i texterna har ändrats totalt. Jag skulle bara framhäva att det finns en utveckling i
sammanhanget och texternas poetiska rikedom.
Assonans och allitteration fortsätter att vara ett viktigt element i raptexterna för såväl det
formella sammanhang som för att uttrycka eller förstärka en känsla: ”du jag skiter i vad du
25
glider i förbil” (”Shonnar vet”), ”götish taitish och memex deluxe morre / får varenda shonne
å bli hård i snorre” (”Tjall den”) och ”måste beckna allt som äkta pundish på panten” (”Kom
när jag ringer”). Även upprepning blir en stor del av den sista skivan igen:
Cash delar folk i olika grader
cash betalar dessa underbara rader
cash får folk till vansinnig stress
cash kan va livets krydda med finess (”Cashen dom tas”)
Detta kan man enligt min tes länka till rappens muntliga och improvisatoriska natur. Jag menar
nämligen att upprepning inte bara är ett sätt att betona ett visst ord, utan att upprepning också
är en del av talspråket som används i spontana muntliga situationer.
Som i de andra albumen finns det intertextualitet i sista albumets texter. The Latin Kings
hänvisar till exempel i ”Tack Gud” till det man kan säga i en bön: ”tack Gud för taket, vinet
och brodet” och ”vandra in i mörkret”. De hänvisar inte bara till andra texter, utan använder –
som på det förra albumet – också andra uttrycksätt på deras skiva. Här tillägger de nämligen
dikten ”Hickande hund” där Alejandro Leiva Wenger uttrycker sin relation till förorten. Mot
bakgrunden av min analys har denna dikt en stor effekt på skivans helhet. Jag skulle nämligen
framhäva att de poetiska aspekterna i denna dikt betonar de poetiska aspekter i raptexterna.
Texternas allmänna stil och form
Här vill jag gärna syfta på en spänning mellan denna betoning av de poetiska – och därmed
konstruerade – aspekter i raptexter och fokusen på muntligheten. Det är nämligen påfallande
att The Latin Kings anstränger sig att uppnå en känsla av muntlighet i de skrivna texterna. De
försöker till exempel nå denna känsla av muntlighet och direkthet genom de ”handskrivna”
kommentarerna i boken.7 Det som är enligt mig mer slående är skrivstilen som används: ”De”
eller ”dem” skrivs till exempel oftast som ”dom”, ”det” blir ”de” och ”är blir e”. Även utrop
som ”aaajajjajaj” eller ”shiwoo” förstärker känslan av direkt- och muntlighet (”Shonnar vet”,
”Botkyrka style”).
Det är nyttigt att hänsyfta till en aspekt av den postmoderna diktningen som också kommer
fram i raptexterna, nämligen improvisationsaspekten. Det är värd att syfta på jämförelsen med
jazz musiken och postmodern diktning, som vidare förklaras av musikanten Bill Kirchner i The
Oxford Companion to Jazz (Kirchner 166). Raptexterna verkar nämligen stödja på den samma
7
Se bilaga 2.
26
direkthet eller immediacy för att uppleva som autentisk och för att få legitimitet (Behschnitt 4).
Behschnitt framhäver då exemplet av hur migrantlitteratur försöker framställa en multikulturell
röst, medan den saknar den direktheten eller ”immediateness” som mest hittas i andra former
än litteratur (Behschnitt 7). Han nämner hiphopmusiken som en form som präglas av denna
direkthet. Denna syn kan då bekräftas av min jämförelse med postmodern diktning, som har
jazzmusikens improvisatoriska natur som en inspirationskälla.
Här vill jag påpeka en spänning som i min åsikt genomsyrar den hela självframställningen i
hiphopkulturen och även framställning i allmänheten. The Latin Kings försöker nämligen
uppnå denna immediacy genom att konstruera texter på ett muntligt, vardagligt och direkt sätt.
Spänningen ligger alltså i att ”framställa som direkt” eller i att ”konstruera immediacy”.
Framställning implicerar nämligen en konstruktion, som då inte längre är direkt eller
immediate.
3.2. Authenticity
Jag ska vidare problematisera denna spänning i att framställa sig själv som en immediate eller
autentisk röst genom att betrakta authenticity idealen i hiphopkulturen. Som det förklaras av
Usama Kahf när han diskuterar Arabisk hip-hop, kan man betrakta authenticity claims på tre
sätt, nämligen som:
(1) addressing real social problems that the artists claims are unspoken about in their
community, (2) focusing on people’s shared experiences of suffering, and (3) distinguishing
the uniqueness of hip hop as a form of expression and resistance. (Kahf 119)
Jag ska reda ut hur dessa tre aspekter utgör en stor del av självframställningen i den svenska
hiphopkulturen och hur hiphopens ideal av authenticity genomsyrar raptexternas tema och
språk. Texterna framhäver nämligen inte bara outtalade problem inom förorten, utan de
upplyser också om den gemensamma känslan av mindervärdighet hos förortsungdomen som
”får så mycket skit så man nästan blir immun” (”Rötter”). The Latin Kings använder alltså
hiphopens uttrycksätt för att skildra problem som alla i förorten drabbas. Som de själv säger:
”Vi skriver för att folk ska känna igen sig” (Anyuru 140). Även om de själva ”har ju lagt av
med det kriminella och allt sånt”, har de ”mycket kompisar kvar, folk som vi umgås med som
fortfarande håller på med det där” (Anyuru 140). Genom att rappa om dessa situationer visar
de huruvida hiphop är ett unikt medel att uttrycka dessa dåliga erfarenheter och att
uppmärksamma ungdomarna och samhället om dessa problem. Därtill betonar de hur alla i
förorterna borde vara stolta över den etniska och multikulturella bakgrunden, även om den
27
bidrar till deras känsla av att inte vara erkänd i det svenska samhället. Denna bakgrund
framställs nämligen som en möjlighet att konstruera avvikande och unika sätt att uttrycka sig
själva och att påverka problem:
Hur många gånger har man inte sett / att indianerna inte behandlas rätt … Latin Kings vi e
latinamerikaner / och härstammar från mäktiga indianer / så öppna historieböckerna alla
kokosnötter / och ta reda på era riktiga rötter … Stolt över mina rötter tills jag dör / inga
komplex har aldrig känt mig utanför / håller huvudet högt låter ingen trycka ner mig / för styrkan
e familjen som alltid backar upp dej (”Rötter”)
Jag skulle alltså framhäva att de har makten att förvandlas ett element som kan leda till rasism
och skam till ett element av autentisk tillhörande och någonting att vara stolt på.
Men The Latin Kings påstår att det inte finns tillräckligt med autentiska personer i förorterna.
De betonar nämligen att det finns ”för mycket fula fiskar och för nåra vänner”, som jag
interpreterar som att det finns för många människor som är ”oäkta” och för få människor som
är autentiska, lojal eller genuin (”Världen é din”). Här vill jag framhäva skillnaden mellan hur
autenticitet upplevs av olika sociala grupper. Behschnitt påpekar att den utbildade
medelklassen förväntar en dokumentärisk syn på livet i en kultur, medan förortsungdomar ser
autenticitet som ett bevis av social tillhörighet och legitimitet att presentera den sociala gruppen
(3). Jag vill göra uppmärksamma på spänningen i att presentera eller framställa sig som en
autentisk röst. Enligt min tes kan detta kopplas till paradoxen av muntlighet och immediacy i
en konstruerad text. I hiphop – och andra – kulturer får man legitimitet genom att vara en
autentisk röst och identitet. Men eftersom man då paradoxalt nog måste presentera, konstruera
eller framställa sig själv som en sådan röst, uppstår det en orimlighet och spänning i den hela
självframställningen.
3.3. Språkets makt i texterna
3.3.1. Reflektera världen: sociala problem och dåliga erfarenheter i
gemenskapen
I hiphopparens betoning av authenticity idealen måste det finnas hänvisningar till och
reflektioner av förortens situation i deras raptexter. The Latin Kings framställer sig själva både
som förespråkare som tar upp sociala problem och multikulturalitet i deras texter och som
medlemmar av förortens tätt sammanknutet gemenskap. Då framhäver jag jämförelsen med
migrantlitteratur, där det också kommer en multikulturell röst fram som uttrycker sig i förortens
28
”invandrarsvenska” eller förortsslang. Den konstruerade språket ”utgör en aspekt av identitet”
och det är genom att använda denna konstruktion att man vet ”vem man är, varifrån man
kommer, var man hör hemma” (Sernhede 107).
Det ”invandrarsvenska” som används i förorter har ett annat uttal som traditionella svenska
dialekter och även ”tydliga grammatiska avvikelser från standardssvenskan” (Sernhede 106).
Särskilt hos ungdomar ses avvikande ordval och intonationsmönster, som är egna uttryck och
språkliga koder utvecklade i sammanhang med ”utvecklandet av sammanhållning och kollektiv
identitet” (Sernhede 106). Den ”brutna” svenska eller ”nysvenskan” som talas i förorter visar
influenser av globala ungdomskulturer och är annorlunda i olika delar av staden beroende på
olika inspirationskällor (Sernhede 107). Eftersom rapparna måste vara autentiska eller ”keep it
real” använder de vardagsslang i raptexterna, vilket gör att texterna visar förortens språk och
de nya identitetsmönstren som hänger ihop med det:
Vi rappar som vi pratar, med influenser från hela världen. Vi växte upp med turkar, greker,
gambianer, afrikaner, kineser, sydamamerikaner, palestinier, araber. Vi hade hela världen runt
hörnet … Alla de här personerna bodde på samma plats, pratade med varandra, bytte språk och
ord med varandra, och det har resulterat i den här slangen som ungdomarna pratar. (Anyuru
149)
Detta citat syftar redan på de interkulturella och empatiska förhållanden som leder till förortens
gemenskapskänsla. Men denna kulturkompetens ”innebär inte att konflikter, bråk,
revirtänkande eller rasistiska glirlingar mellan ungdomar med skilda bakgrunder skulle vara
frånvarande” i dessa område (Sernhede 91). Inte alla grupper i förorten har nämligen samma
status, och inom den kulturella mixen finns det starka maktstrukturer, motsättningar och
hierarkier (Sernhede 91). Jag ska betrakta några av dessa motsättningar och hierarkier när det
gäller machobeteendet mellan män och den underordnande relationen mellan män och kvinnor.
Jag utvidgar om maktstrukturerna i förorten genom att tala om männens förhållanden mot
varandra och framställningen av relationen mot polisen, där mer genomsyrande problem som
diskriminering kommer fram. Vid sida av dessa machoideal och diskriminering beskriver jag i
den följande delen också problem med våld och droger. Jag betraktar låt som verkar prisa
kriminaliteten och inbrott, men som på samma tid visar de negativa följderna av sådana livsstil.
29
A. Diskriminering
När jag betraktar uttryck av diskriminering och reaktioner på diskriminering i The Latin Kings
raptexter belyser jag både dikotomier inom det svenska samhället och dikotomier mellan olika
grupper inom själva förorten.
Fördomar
Den första dikotomin jag beskriver och den som kommer fram mest tydligt är den emellan
förortsinvånare och det etablerade svenska samhället. Förortsungdomar känner sig som om
”dom behandlar oss som djur / kriminella och inte smarta / bara för att vi e dom svarskallar
dom älskar att hata / dom anklaga oss för grejer vi inte gjort än / välkommen till förorten”
(”Välkommen till förorten”). Här ses att The Latin Kings blir en röst för förorten som skildrar
problem genom att berätta om dem i deras musik. Om man påminnas om hiphopkulturens
växande popularitet och medelklassens växande attraktion till detta exotiska uttryckssätt, kan
man se hur denna situationsskildring hittar sin väg till den erkända kulturen föreställning om
förorterna. Men rapparna visar på samma tid en kontrast mellan kulturkompetensen i förorter
och medelklassens brist på tolerans:
han e här för att rasismen sprids mer å mer / så vi måste se till att bli starkare å fler … visst har
jag svart hår å mörkare hud / å e latinamerikan å tror på Gud / du tycker jag e en konstig filur /
bara för att jag kommer från en annan kultur / tror du verkligen jag odlar lök i vardagsrummet
/ eller badar en gång om året? / hur länge ska jag vara lugn å tolerant? / hur länge tänker du vara
ignorant? / vakna upp, vakna upp, vakna upp Carl Bildt (”Snubben”)
I raplåtarna framställs den vita medelklassen alltså som full av fördomar och rasism. På samma
tid framställer The Latin Kings sin kulturkompetens genom att blanda sina sydamerikanska
bakgrund med deras svenskhet. De visar att de inte bara rappar på svenska, utan att de också
tar in den svenska kulturen i deras musik och liv. Emellertid skildrar de vita svenskar som
rasister som inte vet någonting om andra kulturer förutom dem stereotypa bilderna. The Latin
Kings framställer sig själva alltså som toleranta mot såväl den svenska kulturen som andra
kulturer, vilket de kontrasteras med hur dem tilltalas av den vita medelklassen: ”jag bor i
Sverige för att jag trivs här / ibland går jag till skogen och plockar bär” står nämligen i stor
kontrast med ”e jag normal e du normal e vi normala … jag kallas svartskalle för mitt mörka
hår” (”Krossa rasismen”). Diskrimineringen återspeglas mest i förortsungdomar framställning
30
i medierna, där dem porträtteras som kriminella och där deras sida av historien eller
”anledningen till bråket” inte kommer fram (Sernhede 98):
en tjock vilsna som kling å klang / veckotursister i deras egna distrikt / stopp i lagens namn
hastir git / dom kan inte se skillnad på alla jävla blattar … han får betalt för att gripa kriminella
/ men trakasserar fattiga knegare som e snälla / många fallor, men det gör mig bara starkare /
dom vill att vi ska va kriminella å knarkare (”Ainaziz”)
Det finns alltså en känsla av motstånd mot bilden som polisen och medierna vill skildra, i vilken
förortsungdomar ”kallas för värsting, fast jag inte slår” (”Krossa rasismen”). The Latin Kings
framhäver också maktlösheten att ändra fördomarna om deras hudfärg och bostad: ”jag vet att
jag är svartskalle så låt mig vara / vem e kriminell vem kan det va / varför pekar ni på mig
varför måste det va jag / pekar ni på mig för att jag e annorlunda” (”Rötter”). Här framhäver
jag situationen i Förenta Staterna, där våldet och gangbanging 8 i särskilda områden blev
okontrollerbara. Polisen började då visera alla som såg ut som om dem tillhörde en gang, vilket
betydde att de började visera alla svarta män (”The Story of ’Fuck tha Police’”).
Godtyckligheten av denna diskriminering mot svarta män i Nordamerika liknar alltså
godtyckligheten i den nedsättande behandlingen av ”svartskallar” i Sverige. I deras raptexter
påpekar The Latin Kings hur denna rasism och diskriminering gör att förortens unga råkar in i
en ond cirkel och kommer att ”reinkarneras i nästa liv som ännu mer kriminell” (”Ainaziz”).
The Latin Kings texter framhäver att man är ”svartskalle å kriminell” i allas ögon, oberoende
av det man gör (”Ainaziz”). Påfallande är att låtarna å ena sidan betonar att ”alla grabbar i
betongen e inte kriminella”, medan de å andra sida framhäver våld som ett sätt att lösa problem:
”men jiddrar ni med oss så kommere å smälla” (”Ainaziz”).
Jag tar sönder dig / vadå alla svartskallar haschar / jag tar sönder dig / för att jag är en idiit / jag
tar sönder dig / för att du är full av skit / jag tar sönder dig / och din diskriminering / jag tar
sönder dig / och din jävla segregering / jag tar sönder dig / för alla svartskallar du hatar (”Jag
tar sönder dig”)
Reaktionen på den orättvisa behandlingen är alltså aggressiv, vilket troligtvis har sitt ursprung
i maktlösheten och i känslan att diskrimineringen består oberoende av vad man gör. The Latin
Kings texter visar då en nyansering av denna strid mot diskriminering, där man kan ha ”två
personligheter som en schizofren / aggressivitet besvikelse å frustration” som lösas genom att
8
En situation och livsstil där man tillhör en gang, behandlar droger och deltar i strider mot andra gang.
31
man ”greppar mikrofonen, exploderar som en kanon” (”Borta i tankar”). I självframställningen
tydliggör de alltså att de vill ta upp ”en mikrofon som vapen”, att de ”jobbar hårt” och att man
borde ”respektera vårt” istället för att diskriminera på grund av rasistiska fördomar (”Jag tar
sönder dig”).
”Vi mot dom” eller ingroup mot outgroup
Självframställningen i The Latin Kings texter visar en stark tillhörighet till förorten och till den
globala hiphopkulturen i vilket det görs en åtskillnad mellan dem som beter sig autentiska och
dem som inte gör det. När jag betraktar förhållningen mellan dessa grupper är det nyttigt att
betrakta in- och outgroup. I allmänheten gäller det att:
Intergroup bias generally refers to the systematic tendency to evaluate one’s own membership
group (the ingroup) or its members more favorable than a non-membership group (the
outgroup) or its members. (Dovidio 3)
Om man betraktar ingruppen gynnsammare än utgruppen verkar steget till ömsesidigt
diskriminering inte långt borta, särskilt när den erkända kulturen inte kommer i direkt kontakt
med förorterna på grund av den sociala och geografiska distansen. Massmedierna utgör den
främsta formen av kontakt mellan dessa grupper och ”införlivats i ’verklighetsuppfattningen’”
(Sernhede 57):
The omnipresence of mass media in contemporary life means that the majority of people are
exposed to outgroup members more through mass media than through face-to-face contact …
media constitute an especially important source of information about minority group members
with whom majority group members otherwise have limited or no face-to-face contact.
(Dovidio 247-248)
Med hiphopens växande popularitet hos den vita utgruppen blir synen på förortsidentiteten
bestämd av bilden som produceras av medierna och av självframställningen i populära
raptexter. Om denna bild då upprepas blir den till den konventionella föreställningen.
Kunskapen som förortsinvånare och den vita medelklassen får om varandra är då baserad på
konstruktioner som blir mindre och mindre nyanserade reflektioner av verkligheten.
Användningen av ”de kriminellas slang, kodord och sånt” kan nämligen interpreteras som om
The Latin Kings själva är kriminella, även om det inte är fallet (Anyuru 142). Här betonar jag
igen att vi har att göra med konstruktioner, och att raptexternas framställning av medelklassens
rasism inte nödvändigtvis reflekteras i verkligheten. Men då framhäver jag också att
32
upprepningen av dessa rasistiska och stereotypa bilder gör att den ömsesidiga klyftan mellan
”vi” och ”dom” består.
Här framhäver jag motidentiteten igen, där man skapar sin identitet i kontrast till utgruppen.
Stigmatiseringen eller ”att vara utpekad som andra klassens medborgare bara för att man bor i
ett visst område” gör att behovet att försvara den egna stadsdelen och därigenom den egna
identiteten växer (Sernhede 60). Man använder till exempel polisen eller andra myndigheter
som motståndare för att stärka sin egen identitet: ”politikerna kommer dit dom bryr sig inte ett
skit / å tror allt ska bli bra å sjunger sin jävla sång / We shall overcome va e de för skit / dom
spelar med oss som dom spelar kort” (”Välkommen till förorten”). Genom att sätta ”vi” i direkt
konfrontation med ”dom” blir grupperna ”till något av ett ’kollektivt jag’” (Sernhede 186). För
att göra denna kollektiva jag starkare använder de ett kollektivt språk som avviker från
utgruppen och som kan ses som förortens röst: ”They telling it like it is, they cursing, they
talking the way that we talk every damn day” (“The Story of ‘Fuck tha Police’”).
The Latin Kings texter visar att rapparna lägger stark betoning på gemenskapskänslan. De
framhäver att allt handlar om att hålla ihop och att ”inte prata med utomstående” eftersom man
måste hålla distansen till utgruppen (Anyuru 129). De upplever den egna gruppen som “bröder”
och även om det erkännas att det finns sociala problem, kriminalitet och våld, ligger betoningen
oftast på familjekänslan inom förorten och i den globala hiphopkulturen: ”när jag har The Latin
Kings bakom min rygg / känner jag mej alltid trygg / dom stöder mej till 100 %” (”Vem e
maffia”). Det svenska samhället och myndigheterna framställs som hotande, och förorten som
en säker tillflyktsort: ”Spring svartskalle svarskallar spring / å låtsas som ingenting / aina kan
va grymma … raka väga hem till förorten / rejsa fort, fort som fan / till betongen söder om stan
/ frihet på andra sidan deras mur” (”På rymmen”). Förorten med sin gatukultur blir då till en
idealiserad plats där man inte ”tvingas möta det Sverige som ser ner på och betraktar mig som
en andra klassens medborgare” (Sernhede 96). Sernhede kallas detta för ”stadsdelsnationalism”
och hävdar att den är parallellt med ”den uttalade globala tillhörigheten” (Sernhede 96). I deras
självframställning spelar förortens gemenskap alltså en stor roll som en plats där man inte
diskrimineras och reduceras till kriminell av utgruppen.
Det finns undantag på gemenskapskänslan jag presenterar här. Det ses nämligen inte sällan i
texterna att olika sorters beteende av personer inom själva förorten inte uppskattas, och att det
då uppstår en ”vi mot dom” känsla inom hiphopkulturen. The Latin Kings visar att det finns
”för mycket fula fiskar och för nåra vänner” som inte är autentiska eller trogna (”Världen é
33
din”). Det uppstår alltså diskrepans inom själva förorten och hiphoppen, där många tycks inte
vara autentisk längre. Dessa ”fula fiskar” framställs som en outgroup inom den autentiska
hiphopkulturen eftersom de ”bara ser den andra sidan, med pengar och bilar och brudar” och
droger (Anyuru 129). Då finns det även inom hiphopens ingroup olika in- och outgroup som
framställs i en ”vi mot dom” förhållande. The Latin Kings framställer sig själva som autentiska
i kontrast till andra som framställs som för svaga att hitta vägen ut ur den onda cirkeln av
kriminalitet och drogmissbruk:
Chepe, Salla, Dogge som maffiabröder / så kom inte och jiddra om du är från Söder / eller vad
du än kommer ifrån … svart svart svart svartskalle e va jag e / och jag skäms inte för de hahaa
/ svartskalle och jag e stolt / mitt svarta hår har jag aldrig dolt … men jag kämpar och slåss jag
vandrar mot toppen / blir kallad svartskalle och det var droppen / visst har jag styrka och visst
e jag stark / och det och mycket mer utan doping utan knark (”Vem e maffia”)
Självframställningen i svenska raptexter kännetecknas alltså av en vi mot dom-känsla som
råder i förorten och i det hela svenska samhället, där den egna sociala och geografiska gruppen
försvaras till nackdel av andra grupper.
B. Machoideal
I det som följer tänker jag analysera hur The Latin Kings framställer sig själva som på toppen
av makthierarkin. Denna attityd ”ger uttryck för en form av mansdominans” kan kallas för
macho beteende och kan ses som karakteristik för hiphopkulturen (Sernhede 204). Detta
beteende har rötter i den svarta ”underklassmaskulinitet” som etiketterar ”unga ’invandrarmän’
från förorten” (Sernhede 204). Jag ska betrakta detta macho beteende utifrån det som
antropologen Ralph Bolton beskriver om den Latin-amerikanska machismokulturen (Sernhede
204):
1) mannens dominans över kvinnan
2) en utbredd tävlan mellan män
3) aggressivt, störigt socialt uppträdande
Jag framhäver att dessa aspekter av machismokultur återkommer i The Latin Kings texter. De
visar till exempel att den rådande åsikten mot och objektiveringen av kvinnor är ett spel med
traditioner och stereotyper, och de påstår att ”de är inte kvinnoförnedrande” (Anyuru 151). I
tävlingen mellan män framställer The Latin Kings sig själva som vinnarna. Som
34
kännetecknande för den globala hiphopkulturen gjorde The Latin Kings ”självförtroende …
dem till kungar” (Strage 336). Texterna visar hur de inte bara strider för sina positioner på
toppen, utan också positionerar alla andra män som undermåliga: ”så idiit försvinn kryp tillbax
under stenen / det e Latin Kings som kontrollerar hela scenen” (”Botkyrka style”). Genom att
disrespektera andra framställer de sig själva som bättre. Till sist beskriver jag synen på polisen
eller bengen som kommer fram ur raptexterna, där den ömsesidiga aggressionen representeras
i samband med diskriminering och andra sociala problem. Analysen av machoideal kommer
att visa att dessa problem genomsyrar alla relationer och alla låtar. Jag ska ge en bild av hur
detta sker hos machoidealen i relation till myndigheter, till andra maskuliniteter och till
kvinnor.
Mot myndigheter
Såväl i Förenta Staterna som i Sverige finns det en tradition av raplåtar som utmanar och
förolämpar polisen. Särskilt ICE-Ts “Cop Killer”, NWAs ”Fuck tha Police” och Public Enemys
”Fight the Power” blev populära hos medelklassens ungdomar. Dessa låtar har då genom sin
popularitet skräckt myndigheterna och föräldrar, som var rädda för låtarnas och
hiphopkulturens påverkan på samhällets system.9 Sveriges version av dessa polishatande låtar
är ”Pig Hunting Season” av G-Unit, som handlar om frustrationen över hur polisen trakasserar
dem. I The Latin Kings ”Ainaziz” upplevs detta obehag mot polisen mest genom användningen
av det nedsättande slangord ainaziz som kommer från det turkiska ordet aynasız. Bokstavligt
betyder ordet ”utan spegel”. Med detta impliceras att polisen ”inte har någon skam i kroppen
och inte vågar se sig själva i spegeln”. 10 Ordet ainaziz leder emellertid också till en mer
utmanande association där det kan interpreteras som förkortningen aina kombinerad med nazi.
Denna interpretation går långt ifrån etymologin, men är värd att hålla i huvudet när man
betraktar förortsungdomarnas reaktion på och framställning av myndigheternas diskriminering.
Ordet snuten är inte nödvändigtvis positivt eller negativt laddat, medan bengen eller bängen är
ett gammalt svenskt ord för djävulen och har alltså en mer negativ konnotation. 11
Användningen av dessa ord gör på en sida att förortslyssnaren känner igen sig i låten, och på
9
Se mer om hur detta skedde i Förenta Staterna på den följande länken:
http://www.bbc.com/culture/story/20150813-nwa-the-worlds-most-dangerous-group.
10
Denna förklaring hittade jag på Slangopedia, en online ordbok för svenska slangord. Länken till denna
webbplats är http://www.slangopedia.se/ordlista/?ord=aina.
11
På den fria ordboken Wiktionary förklaras att bängen kommer ifrån ”äldre svensk slang för "djävul" från …
romani beng med samma betydelse” (https://sv.wiktionary.org/wiki/b%C3%A4ng).
35
andra sidan att polisen förolämpas. Tesen jag gärna vill presentera här är att ett sätt av
förortsungdomar att umgås med orättvisheten och diskrimineringen är genom att skoja med
polisen.
De underminerar polisens makt genom att säga saker som ”sug min kuk len du ser ut som en
gris len … dom hade ingen chans inge challe / dom tjafsa med fel svartskalle” (”Bengen”).
Genom språket som de använder i musiken konstrueras en bild av rapparna som tuffa och inte
rädda för polisen. Det gör de också genom att förolämpa och kränka polisen:
så pass för aina, pass för anus / pass för span / dom här shonnarna är för alltid ghettobarn / det
går aldrig att lära gamla hundar å sitta / den schyssta aina e också en jävla fitta / en spelar dum
å en spelar snäll … ainaziz e riktiga mammas bögbangare (”Ainaziz”)
Denna polisförolämpning kan ses som en reaktion till myndigheternas diskriminering och
maktmissbruk. Det förklaras också i dokumentären om ”Fuck tha Police”, där man framstår att
relationen till polisen i dem amerikanska gettos inte är ett kärlek-hat förhållande, utan ett hathat förhållande som framställs som om den eskalerar till mer och mer oförståelse:
men se upp med grabbarna i blått med handklover / dom försöker bara girpa och arrestera / inga
bevis men dom börja trakassera / jiddrar med unga svartskallar å dreadlocks / men blundar för
kontorsråttor som sniffar koks / för dom e vi inte samma lika / vi e dom fattiga som drömmer
om att bli rika / ingen lyssnar när vi pratar så vi måste skrika (”Mitt kvarter”)
Jag har redan sagt hur TLK framställer diskriminering i deras musik. Men det som också är
viktigt att påpeka här är att de inte framställer sig själva som offren. De presenterar sig själva
nämligen som starka i konfrontationen med polisen där de kommer att ”få betala priset med
utslagna tänder / men grabbar som e äkta, lämnar läppar spräckta / å ger aldrig bängen nöjet å
se dom knäckta” (”Ainaziz”). Som hiphoppare Ice Cube säger i dokumentären om låten “Fuck
tha police” måste rappare säga någonting om problem i deras situation. Han betonar att de
måste strida tillbaka och ”at the very least we need to just insult they ass like they do us” (“The
Story of ‘Fuck tha Police’”).
Situationen i Förenta Staterna kan inte direkt jämföras med den svenska eller även europeiska
varianten av gängområde och getto, men det finns likheter i hatandet av polisen och
myndigheterna. Sernhede påpekar att det dominerar en känsla av farlighet i den svenska
förorten, även om den kan betraktas som en ”säker plats” (Sernhede 62). Förorter framställs i
medierna som ”neigbourhoods of exile” eller reservat där ”förlorarna, de misslyckade och de
36
oönskade bor” (Sernhede 59). Enligt Sernhede spelar rapparna med bilden av farlighet och
tänker erövra respekten genom att leva upp till denna bild (Sernhede 61). Jag framhäver att de
gör detta genom att framställa polisen som jägare i ett farligt reservat: ”lever ett riskfullt liv /
därför går jag alltid beväpnad med kniv / polis polis potatisgris / har varit på kuten / jagad av
snuten / snuten razzia” (”Vem e maffia”). Rapparna försöker vidare anklaga polisens beteende
genom att kritisera hur det inte är förortsungdomar utan polisen själv som är farlig och
okontrollerbar: ”besten har klätt ut sig i polisuniform” (”De e knas”).
Men genom att framställa polisen som en gemensam fiende, blir såväl machobeteendet som
gemenskapskänslan starkare: ”så snacka snacket men snacka inte med nån / om aina dyker upp
bäst å hålla din mun / för tala e silver, men tiga är guld … Ainaziz ser till att du i brist på list /
alltid hamna sist, alltid får minst / dom vill se oss utan vinst men vi fortsätter kämpa”
(”Ainaziz”). Jag skulle då framhäva att raptexternas machoideal bekräftar ”vi mot dom”förhållandet mellan förorten och det etablerade svenska samhället.
Mot varandra
Machoidealen som kommer till uttryck i tävlan mellan män kan spåras till familjesituationer i
förorten, där barnen ofta uppfostras i en familj där pappan är frånvarande. Som den
amerikanska socialpsykologen Nancy Chodorow framhäver börjar maskulinitetsmönstrens
framväxt med att pojkarna saknar en manlig förebild för att balansera upplevelsen att de intar
en annan position än mamman (Sernhede 198). Om faren är frånvarande upplever pojken
nämligen svårigheter med att ”väva samman affekter och sociala roller” (Sernhede 198). Bland
unga män i förorten är det ”påfallande många som inte bor tillsammans med sina fäder”
(Sernhede 196). Fadern intar någon slags dubbel roll, där han å ena sidan ses som ett egoistisk
svikare och där han å andra sidan emellertid idealiseras och nästen blir till ”en sagohjälte eller
mytisk figur” (Sernhede 197). Detta kan psykoanalytiskt analyseras som ”fadershunger”, vilket
gör att ungdomar hittar en förebild i stora figurer som Malcolm X eller i stora rappare. Pojkar
och unga män blir då mest intresserade av dem sidor av manligheten som är mest skrämmande
och hotfulla för de, nämligen ”makt, hårdhet och styrka” (Sernhede 198). Dessa element vill
man tillägna sig, och då uppstår det maskulinitetsmönster som kommer till uttryck i till exempel
”manligt dominerade kamratgäng” (Sernhede 198). I dessa kamratgäng och även i den hela
hiphopkulturen finns det konkurrens och sociala hierarkier, eftersom ”hiphop är till hela sitt
’väsen’ knutet till prestation och ’skills’ – att erövra respekt genom att tävla mot, vara bättra
37
än och ’dissa’ andra” (Sernhede 205). De presenterar sig själva alltså som den mest mäktiga på
fysiskt, mentalt och musikalt sätt.
Rappare försöker nå en plats högt uppe i hierarkin genom att vara en autentisk del av förorten
eller ”betongen”, där förortsungdomarna framställer sig själva som försvarare av ”den egna
stadsdelen och den egna identiteten” (Sernhede 60). Rappare reflekterar denna syn och rappar
om hur ”du ska aldrig komma å jiddra på / rödalinjens kungligheter, slumprofeter / håller
garden backar inte en millimeter” (”Skön våg”). Självframställningen fokuserar alltså både på
tillhörigheten till förorten och på den egna personen som ”kung” i denna förort. Målet är ”att
bli som den riktiga kungen / för det är parra och flash som styr i betongdjungeln” (”Shuno”):
Tjafsa aldrig med Botkyrka Zingi Azzan / jag smyger å jagar tyngre än tönten Tarzan / i norra
Botkyrka e inget nytt len / Azzan klassas som den bästa skytten / så lär er mitt namn kom ihåg
Azzan Jack … Botkyrka hemmaplanen placerar vi på kartan / göra tösten hörd står alltid högt
på listan / dom riktiga kungarna e tillbaka efter tronen (”Botkyrka Style”)
För att utvidga makten inom själva förorten diskreditera eller dissa man ”sina grannar och sitt
område” för att ge sig själv värde (Sernhede 60).
Du är chok farlig Sveriges bästa mc / men bara på din skiva och din fantasi / så jag kan inte låta
bli moe å dissa dig / som med alibi vill infiltrera våran grej / och sen försöker flexa i vårat
bageri / keff mc-wannabe med scenfobi / som en guzz jag hörde du gillar suga kjuk / och i smyg
springer runt i tjejkläder och peruk / vad sa du att du heter jaså du skiter där du äter / Doggelito
avslöjar alla dina hemligheter … slappna av släpp loss men dissa aldrig oss / för du vet att det
är dumt att slåss mot sin boss (”Shonnar vet”)
The Latin Kings positionerar dem själva högre än andra genom att förolämpa dem och sätta
dem i en skamlig position. En viktig aspekt som ligger till grund för dessa förolämpningar visas
igen vara autentiskt beteende:
om du hade egen stil skulle den va kass … du kan inte bygga image på falska grunder / spelar
ghetto som om du vore från därunder … snackar skitet men när skitet kommer i din fejja / så
skiter du på dig för du har inget skit att säga (”Shonnar vet”)
En annan aspekt som spelar en roll i hur man uppskattar varandra är området där man bor.
Machobeteende i texterna riktar sig ofta till män av andra ”kvarter”, som då bedöms som
avskum: ”du är en babblish som bara vill kritisera / va häftig för gussarna och imponera / det
går bra där du bor men inte i mina kvarter / dom bosnar dig i röven sen ser vi dig aldrig mer”
38
(”Blend dom”). Inte bara platsen där man bor, utan också den etniska bakgrunden spelar en roll
när man dissar varandra:
om du tjafsar med latino / el siempre divino / blir du knäckt som ett ägg / du har fjun, jag har
skägg / så kom inte hit och spela maffioso / om du bara är en simpel baboso (”Vem e maffia”)
Även om rapparna ofta framhäver hur man borde ”krossa rasismen”, använder de själva
rasistiska syn för att dissa varandra: ”du kallar mig svartskalle bara för jag har mer balle / va
fan va det du själv hette Olle eller Kalle / skit i det och gå knulla din nalle” (”Krossa rasismen”).
Därtill kommer machobeteendet om flickvänner, där kvinnorna framställs som objekt som
männen bestämmer över: ”ej älskling vill ej längre längta / jag vill ju bara fylla din brunn …
och du, du doppar den där madrassen / hon är gussen av lägsta klassen / medans jag, jag doppar
nästa / tar en tequila fortsätter att festa” (”Halva inne”). Man presenterar sig själv som den
mäktigaste och högst uppe i hierarkin när man talar med någon annans flickvän.
Det som framhävs vara en av de mest kränkande sätt att dissa någon är att tilltala denna persons
mamma. Eftersom mamman framställs som den mest respekterade kvinna utan vem dem unga
männen ”vore … ingenting”, gäller ett mamma-diss som det mest skändliga man kan göra ”om
man verkligen vill kränka eller skända en annan person” (Sernhede 187-188).
Det som också är intressant är hur Dogge dissar sig själv i ”Du é skit”. Om detta säger The
Latin Kings att de ”såg filmen med Eminem, han dissar ju sig själv” och att de då tänkte: ”det
måste vi också göra” (Anyuru 110).
du tror att din stil e street / du e skit / keffa rhymes och ruttna b-beats … men du tål ingen kritik
/ ärligt brorsan, ingen teknik och rytmik … men tyvärr Dogge, du har inge riktigt flow / du kan
inte rappa, du kommer inte bli nånting / och Sveriges sämsta rapgrupp e keffa Latin Kings …
min mormor e bättre / som döv, blind och handikappad … tre ord: blinda indianer i
träningsöveraller / som luktar, skitdåliga, ruttna, rena unken (”Du é skit”)
Det handlar om bristen på rapptalang som Dogge har, som också kommer fram när han själv
påpekar att ”i skolan va du säkert usel på engelska / säger du kickar rappen bättre på svenska”
(”Du é skit”). Syftet med detta kan vara att bara ha skoj, men genom att framställa sig själv
som tuff och som om ingen kan skada eller dissa honom gav han redan ett svar på kritiken han
kunde ha fått. Vidare i låten dissar han såväl The Latin Kings musikala talang som deras
autentiska beteende som även deras område:
39
förstår inte att ni alltid rappar om var ni bor / för Botkyrka måste va Sverige största zoo …
spolar ner i toan som jag gör me skiten / för du e en shonne som inte pallar med kritiken … Ni
e skit len, eran värld och talang e liten / ni har verkligen ingen plats bland eliten … det enda
som driver er nu e pengatörst / så eran tid e förbi, ni e gamla och trötta / och alla era koncept e
chok gamla och nötta (”Du é skit”)
Jag menar att denna självdiss har effekten att den tystnar dem som vill dissa The Latin Kings
och det visar att The Latin Kings är mentalt starkare än de andra.
Vid sida av denna mentala styrka gäller det på fysiskt sätt mest att ” ”jag ville bli stor, det var
mitt syfte / gick till gymmet och skrot jag lyfte” (”Skön våg”). Syftet är alltså att ”e i prima
skick” för att stå upp för sig själv så att man inte är beroende av andra för att försvara sig själv.
Genom att berätta om hur de kan härda dem svåra träningar ställer man fram sig själv som båda
mentalt och fysiskt starkare än andra: ”jag e stark och du e svag … ska ni göra mina saker,
lycka till!” (”Vem e maffia”).
I raptexter hörs alltså hur denna fysiska styrka kan användas för brott och för att slåss med
varandra, men The Latin Kings understryker ofta att den riktiga striden pågår i musiken.12 Det
kommer nämligen fram att man får mer respekt genom att slå någon genom bättre rhymes än
genom att slåss med varandra: ”varje gång ni dyker upp så blir det knas / slingra er iväg, stick
iväg, schas / jag greppar mikrofonen å sätter er på plats” (”Borta i tankar”). Då uppstår det en
stark kraftmätning där man måste bevisa sig själv och skryta om sina kunnigheter och
originalitet:
Så jävla många snubbar som greppar micken / men snubbar vet inte hur man ska rocka micken
/ för mycket jävla tricks, len spana in mixen / slipad som en diamant fett som en elefant / riktig
gigant jävla betonghiphop / ingen jävla topplistpop … Dogge och Boastin i den fetaste
kombinationen / håller sig till hiphoptraditionen / Latin Kings skakar om hela nationen / med
den rätta tonen från betonggenerationen / riktiga kungar som softar på tronen (”Passa micken”)
Det är alltså viktigt att ha större kunskap och/eller starkare framträdande än andra hiphoppare.
Även om kunskapen inte är störst eller även ”tekniskt medioker”, framställer man sig som den
bästa rapparen (Anyuru 131). Det gäller att inte vara tveksam och påstå att alla ”vet att jag är
12
Det påpekas ibland att den fysiska kampen förvandlas till en musikalisk strid när rapparna blir äldre. The Latin
Kings framhäver till exempel att deras syn på kvinnor och machobeteende har ändrats mycket sedan de skrev
första albumet (Anyuru 151). I denna åsikt förklarar Ove Sernhede hur gängtillhörigheter – och machobeteendet
som hänger ihop med den – oftast är en övergångsfas till ”mer etablerade former av vuxenliv” (Sernhede 189).
40
mikrofonkungen” (”Diggar din stil”). För att bevisa sin position på toppen genomtränger de
deras texter med nedtryckande budskap till andra rappare som inte är autentiska. Det förstorar
nämligen kontrasten till The Latin Kings, som framställs som ”aldrig kommersiell, riktigt
originell” (”Dax för bax”). De visar att det gäller att vara autentiskt, att känna sin bakgrund och
att satsa allt på hiphopkulturen och musiken:
så Dogge baxa upp i hytten å greppa micken / spotta texter direkt från betongen där shonnarna
inte ens kan nationalsången / kanske för att en bula sjöng den första gången / jag va tio år men
alltid rhymes i bakfickan / alltid hungrig och redo att kicka dom / nån som battla klart jag
skickade dom (”Va e mina cash”)
The Latin Kings framställer sig själva alltså som autentiska rappare som inte bara härskar i det
egna området, utan vems makt ”håller det alltid förorten … härskar från toppen, lagt av med
keffbrotten” (”Blend dom”). Då betonar de också hur deras makt sprider sig vidare genom
deras musik och deras skivbolag ”redlinerecords.com” (”Blend dom”):
TLK ey len / vi rockar allt vi sa … Latin Kings rockar alltid, vi rockar len / Redline rockar,
softish vi rockar len / Doggelito rockar, ni vet att jag rockar len / betongen rockar, klart att den
rockar len / Rockar allt som går att rocka sönder / klubbar, festivaler, gussar och bönder …
Latin Kings armé pumpar fett me kvalité / stormar scenen alla tre, det e bara att gunga me / på
varenda turné, garanterad succé / låt mig rocka skiten, som en rap-professionell / temperaturen
höjs aldrig till kommersiell … planerar drag för vi drag vi erövrar stad för stad / ger alltid
publiken valuta för pengarna … vi bär tre kronor precis som stadshuset … och sprider vår
gospel som en sjuk passion / ingen tar vår plats, det e vi som håller kronan / kloner kommer
och går men TLK håller tronen (”T.L.K.”)
Inom denna rasande om hur fantastiska de är, påpekar The Latin Kings hur de ”hade aldrig en
chans, därför tog vi den / krönte oss själva, och så slog vi sen” (”T.L.K.”). Detta understryker
alltså att man måste kämpa för sin position och hårda för att kunna behålla denna position.
Texterna visar hur rapparna dissar andra och positionerar sig själva på toppen av hierarkin som
starkaste, tuffaste och den med mesta skills för att förstärka sina positioner i gemenskapen.
Mot kvinnor
I förortens machogemenskap ses en tydlig skillnad mellan män och kvinnor. Detta kan
möjligtvis knyttas till att flickor uppfostras annorlunda än pojkarna i familjen. Genom att
flickorna måste stanna inne mer, måste de lägga fokus på andra saker än gatulivet. Det ses
41
nämligen fortfarande ofta att ”flickans lott var … att stanna kvar i kvarteret och familjen”
medan pojken måste lösgöra sig från banden med modern för att ”ta sig ut i den stora världen”
(Sernhede 189). Då måste pojkarna bete sig som ”’starkare’ och mer expressiva än tjejerna”,
vilket ”i sig utgör en form av dominans” (Sernhede 204-205). Jag framhäver att denna
dominans uttrycks genom att kvinnorna i gatukulturen framställs som beroende av männens
villkor:
jag längtar, jag längtar att få höra din röst / eller ännu bättre få smeka dina bröst … precis som
dom gjorde i den där jävla filmen / sen ska jag sakta klä av dig naken … över hela dig jag spruta
min säd / blev trött som fan klockan va tjugo i fem / så jag bestämde mig för att gå hem (”De e
dej ja vill ha”)
Detta visar – även om man måste hålla i bakhuvudet att raptexten är en konstruktion och inte
en direkt spegel av den hela nyanserade verkligheten – hur flickor i denna gatukultur beror på
männens villkor och att ”relationen till kvinnan [är] grundad i tämligen välbekanta attityder
och handlingsmönster” (Sernhede 196). Självframställningen i The Latin Kings texter hänger
ihop med dessa stereotype framställningar av och attityder mot gatukulturens kvinnor: “jag
träffa många flicka i Stockholmsstaden / jag gör alla flicka massor av barnen / så jag får mycke
barnbidragen” (”Mecka”). Kvinnorna framställs utan röst och som om deras enda funktion är
att ligga med män. Dessa attityder och handlingsmönster ses reflekterade i tilltalandet av och
reaktionen på kvinnor: ”med silikonkropp som fått för mycket snopp / så lugnt när du greppar
mina rubiner / latinos baby bazz som kaniner / te quiero mamito, besito mijito / kärleksbrev
från Latin Kings Doggelito” (”Diggar din stil”). Kvinnorna framställs alltså mest utifrån det
manliga machoperspektivet, vilket betonar mannens strukturella dominans och kvinnornas
underordnade plats i handlingsmönstret:
såg en chok gussel guss å jag ville chansa / göish taitish och memex deluxe morre / får varenda
shonne å bli hård i snorre / så jag börja jazza loss me denna fina karamell / hon va chock lättare
än ettans gångertabell … benim ska fixa pum pum och bara tjall den (”Tjall den”)
Rappare säger vara medvetna om ”de attityder och den jargong de använder sig av i relation
till flickor” (Sernhede 181). Men The Latin Kings menar att man ”kan egentligen inte säga att
våra texter är kvinnofientliga för de beskriver kvinnor som något vackert, något vi berömmer
… kanske vi är lite hårda med ’baby skaka din rumpe’, men en tjej som går ut på disco, hon
skakar sin rumpa och dansar” (Anyuru 150-151). De unga männen är alltså medvetna om hur
de använder ”maskulint definierade koder”, men lever fortfarande upp till stereotyperna och
42
menar inte att ”deras förhållningssätt innebär en nedvärdering av kvinnan” (Sernhede 196,
181). The Latin Kings tar det även ett steg vidare när de betonar att de ”har ingenting negativt
emot tjejer” och har ”alltid försökt hjälpa till i den feministiska kampen” (Anyuru 150-151).
Det finns alltså en diskrepans mellan det som rapparna menar att säga, och hur texten
interpreteras och upplevs av andra genom ordens olika emotion potential. Orden har nämligen
en annan konnotation beroende på vem som lyssnar, som gör att man måste förbli vakande med
att uppfatta textens konstruktioner som en objektiv verklighet.
Här är det nyttigt att framhäva att det oftast finns en utveckling hos The Latin Kings och andra
rappare, där de är mera kvinnoförnedrande när de är yngre och maskulinitetsmönstret
fortfarande beror på det maskulina kamratgänget (Sernhede 189). Dogge medger själv att det
kanske finns kvinnofientligheter i The Latin Kings texter, ”men då var vi väldigt unga”
(Anyuru 151). Han framhäver att även nyare låtar ”kanske låter hårt”, men att de ”menar bara
att man ska fixa tjejen, och det är inget fel med det, alla raggar och fixar tjejer och så” (Anyuru
151). De understryker att de inte är kvinnoförnedrande, utan att de ”på ett ärligt sätt, ett öppet
sätt” återger det de ser i vardagslivet (Anyuru 151). Machobeteendet mot kvinnor fortsätter
alltså vara en del av raptexter som minskar när rappare kommer in i vuxenlivet, då de börjar
framställa andra maskulinitetsmönster och attityder.
C. Våld och droger
På första ögonkastet verkar texterna prisa bilden som kommer fram i massmedierna, där
hiphopkulturen präglas av drogmissbruk och våld. Marijuana föreställs till exempel som
gynnsam i låtarna: ”Vi taggar ner och meckar zuten / ingen stress, no tobacco, strictly sess”
(”Mixa zuten”). Det som är påfallande med dessa låtar om droger är antalet av ord som finns
för att benämna alla drogrelaterade element: ”men aldrig sniffa bara softa och spliffa / pesola
diffa det e klart benim biffa / på fajvishar beshlikar i betongförort, len / ey len brorsan det e
dags och mixa zuten” (”Mixa zuten”). Dessa slangord som rappare använder för att beteckna
droger – som ”meckish en b meckish en zut zut” – kan ha effekten att drogerna och
drogmissbrukaren får en tilldragande verkan på lyssnaren (”Mecka”). Jag vill framhäva här att
inte bara droger fyras i låtarna, utan att även det hela brottsliga livet verkar berömmas som en
naturlig livsstil:
Om du ser en plånbok eller ny telefon / tjall den, tjall den / den som finner den får den / om du
gittar på en klubb och ser en het göt / tjall den, tjall den … plankish på tåget, pröjsa inte en
43
spänn … glider vidare och hittar en schysst cykel / olåst, Moe, behövs ingen speciell nyckel /
lånar den en sväng och hojar en bit / en helt vanlig dag för en betongidiit (”Tjall den”)
Men om man tar en närmare titt på texterna ses att detta prisande bara spelar på klichéerna som
framhävs av medierna där förortsungdomar skildras som om de riskerar ”så mycket bara för
några spliffs” (”Kåken”). De beskriver själva hur massmedierna alltid utpekar ”latinos, araber,
afrikaner och turkar … som skurkar” på grund av ”en påhittad statistik” (”Krossa rasismen”).
The Latin Kings undergräver dessa fördomar genom att själva skoja med typen av ”snubbe”
som ”trodde han va cool för han hade en pistol”, vilket skapar en ironisk distans mellan The
Latin Kings och dessa kriminella situationer (”Snubben”). Det betyder emellertid inte att de
inte framställer förorternas sociala problem på ett seriöst sätt:
förorten e en djungel av betong / om man fick chansen skulle man gitta på en gång / det e därför
shonnarna kanske gittar med flum … för arbetslösa och fattiga blir bara fler … men det gör
inget för jag älskar mitt kvarter … inget jobb ingen parra i plånboken / snortar upp drömmar
genom snoken (”Mitt kvarter”)
De verkar alltså hålla sig till hiphoppens grundläggande ideal av authenticity genom att
framställa vardagssituationer inom förorten utifrån de sociala problemen som råder där. Jag
framhäver hur deras texter visar den vita medelklassen vad som ligger bakom klichéerna av
våldsamma förortsungdomar. Man hör till exempel hur ”feta fickor krävs när man ska betala
hyran … jobba hårt, inget kommer gratis dessa dagar / måste fylla flera hungriga magar”
(”Cashen dom tas”). Detta understryker till exempel hur machobeteende och den onda cirkeln
av kriminalitet måste betraktas utifrån situationer där ”ensamstående guzzar13 lever på socialen
där barn letar ”efter en stabil fadersgestalt och förebild (”Mitt kvarter”):
småkillarna i gänget ser nu upp till han / det är det vad dom anser e en man / så går det när man
har en dålig start / en dag så gör dom alla likadant / utan en farsa, en farsgestalt / det är därför
dom börjar med knark … kompis från förr / några lyckas, några dör … här vill alla ha respekt
/ därför går alla beväpnade med stilett (”Kompisar från förr”)
Deras texter påpekar alltså hur unga dessa förortsungdomar är när de råkar involverad i
kriminaliteten, och hur de gör det för att tillhöra gruppen: ”Jag minns när jag var liten å jag
började rocka / man fixa cash av en alkis som man plocka … å va man färskning så fick man
inte hänga me” (”Va e mina cash”). Enligt min tes framhäver de maktlösheten inom den onda
13
Kvinnor.
44
cirkel av våld och drogmissbruk, men undviker de inte att döma det osedliga beteendet av ”idits
i källargångar som sniffar gas” eller ”alkisar som samlar fimpar på trottoaren” (”Mitt kvarter”).
Jag skulle då påstå att The Latin Kings lever upp till deras roll i ”den ortodoxa
hiphoptraditionen” – där man har ”ett budskap” – genom att betona bakgrunden till och dem
negativa konsekvenser av våld och drogmissbruk (Anyuru 152):
På den tiden var hiphop mot droger, mot rasism, mot segregation, mot ghettoisering, mot vapen,
mot våld. Om du tittar på hiphopen idag så är den för allt det. Man undrar vad som hänt. När
hiphopen kom var det för att man var trött på våld och droger. Det var därför hiphopen skapades
… Det är den hiphopen vi fortfarande vill göra (Anyuru 152)
I The Latin Kings självframställning framställer de alltså idén av den ”old school”
hiphoptraditionen, nämligen att ”få ut min aggression i form av starka ord” (”Botkryka style”).
De betonar vikten av att investera frustationen och aggressionen i musiken istället för i våld
och drogmissbruk. Deras musik adresserar hur de är trötta på förortens vardagsmat av
”mobbing, skolk och bråk” (”Kompisar från förr”). De betonar hur många ungdomar
fortfarande ”saboterar å förstör / sitt liv, springer runt med kniv” eftersom de är tvungna att
”visa att man var stark inte svag” (”Kompisar från förr”). Det finns alltså social kritik i dessa
låtar, som reflekterar en omgivning där det finns ”inga lugna stunder, för många pundarrunder”
(”Det e knas”). Drogmissbruket lyftas då fram som ett sätt på vilket ”vilsna själar” som ”lever
allt för fort” kan fly problem och ”gitta från verkligheten och tristessen / i sköna drömmar långt
bort från all stressen” där ”allt e lugnt” och ”stressen börjar försvinna … me cannabis sativa”
(”Världen é din”, ”Mixa zuten”). The Latin Kings gör alltså uppmärksamma på de
problematiska situationerna i förorten, och kopplar dessa till de sociala strukturerna som ligger
bakom.
Genom att framföra historier om dessa sociala problem i musiken kan rapparna explicit visa de
negativa konsekvenserna av särskilda livsstil och beteende. I ”Kriminell idiit” berättar The
Latin Kings till exempel en historia om en ”idiit” som råkar in i den kriminella miljön eftersom
han ”ville va coolare / ha pengar, massor av stålar”. Men då väljer han att ”göra ett rån” och
blir han ”instängd i en cell”. När han kommer ut är han ”beroende av knark” och blir det
omöjligt att få jobb. Kombinationen av drogberoendet och omöjligheten att få jobb gör då att
det verkar finnas ingen väg kvar än ”sin kriminella bana”. Denna historia och livsutveckling
sägs vara ”lika självklart som man blir blöt när det regnar”. Historien visar då – även om denna
livsstil verkar göra någon ”cool” och ”jätteball” – att allt detta menar ingenting när någon sitter
45
i fängelse och är ”idiit och kriminell” (”Kriminell idit”). Rappen visar sig alltså vara en lämplig
form för att adressera och reflektera sociala problem och såväl personliga som kollektiva dåliga
erfarenheter.
3.3.2. Konstruera sin egen värld: ett eget språk och en egen historia
Jag har klargjort hur raptexter har makten att reflektera en omgivning och att återge
problematiska situationer. I min analys har jag betraktat hur detta kopplas till användningen av
ett specifikt språk och till framställning av historier i musiken. Då har jag också framhävt hur
förortsungdomar konstruerar en egen värld och en motidentitet genom att använda ett
avvikande språkbruk. I den här delen ska jag då utvidga om mediernas makt att konstruera en
”mytologi” kring förortens invånare. Dessutom kommer jag att visa hur förortens hiphoppare
kan verka bekräfta dessa stereotypa fördomar genom sitt språk och genom historierna de
framställer.
A. Språkets motkultur
Som jag redan förklarade reflekterar slangspråket sin multikulturella omgivning där
förortsungdomar har svårigheter med att hitta en plats i det svenska samhället. Här kommer jag
att visa hur de konstruerar en kollektiv motidentitet till medelklassens kultur, ”en plats dit man
är förvisad … ett undantag som tillåter andra former av liv än de som är föreskrivna i samhället
utanför” (Sernhede 95).
Användningen av dem rätta slangord och även yttre kännetecken som stil och kläder är en stor
del av att visa sin tillhörighet till en kultur (Loxley 150). För att tillhöra en gemenskap gäller
det nämligen att tala och bete sig enligt kulturens vanor. The Latin Kings poängterar att särskilt
ungdomar anpassar sig till språket av kulturen de vill tillhöra och av identiteten de vill tillägna
sig: ”Det var så när vi var små att den som pratade mest slang var oftast den som var den
starkaste eller bråkigaste eller värsta killen. Den tuffaste pratade mest slang och alla ser ju upp
till den tuffaste så då ville man ju prata mycket slang” (Anyuru 149-150). När anpassningen av
språket ökar blir det då till ett ”newly evolved linguistic system” som är kännetecknande för
gemenskapen och gemenskapens medlemmar (Coupland 109). Genom att använda ett språk
håller man alltså på med att konstruera en kultur och en identitet.
Om man då vill skapa en motkultur och en motidentitet, gäller det alltså att använda ord och
stilar som avviker från normen. Språket upprepas och tas över av alla som vill tillhöra och
46
tillhör gruppen. Det blir en konventionalitet att tala på ett visst sätt och detta språk tillverkar då
en viss roll. Här framhäver jag emotion potential igen. Det kan nämligen ses att orden de
använder upplevs på ett annat sätt av dem som inte tillhör denna kultur. Det gör att deras
identitet begränsas ännu skarpare. Här kan jag alltså hänvisa till self-fashioning igen, eftersom
såväl det individuelle självet som det kollektiva självet framställs genom dessa kännetecknande
element av hiphop- och förortskulturen. Genom att använda dem rätta slangorden kan man
alltså visa att man tillhör förortens eller hiphopens gemenskap. Jag skulle alltså påstå att de
konstruerar inte bara ett lingvistiskt system, utan även en hel kultur eller värld.
Jag framhäver alltså att hiphopgemenskapen konstruerar en egen värld genom att använda detta
avvikande språk som skiljer dem åt från den rådande kulturen. Det som är intressant med detta
är att även personer av andra gemenskaper kan då börja tillägna sig en hiphopidentitet. Istället
för att tala om polisen, kan man då till exempel börja använda orden bengen eller snuten. I
Förenta Staterna använder de flesta hiphoppare African American vernacular English. Som i
det svenska samhället har dessa blatte eller ”svarta” hiphopkultur en exotisk attraktion på den
vita medelklassen. De försöker att delta i denna kultur genom att använda ”AAVE features” i
deras språk och “hip-hop style clothing (baggy jeans, reverse baseball cap, designer sneakers”
som då “allows white young people to share symbolically in a generalised urban youth identity”
(Coupland 127). Detta visar att såväl språket som stilen och yttre kännetecknar har makten att
konstruera tillhörighet till en kultur. Man framställer sin identitet alltså som en del av världen
man vill tillhöra.
B. Mytologisering i raptexter och massmedier
Språket är alltså en viktig del av självframställningen i svenska raptexter. Med språket visar
rappare tillhörighet till en värld, och gestaltar de en historia om samtiden ”där livet i förorten i
det närmaste är föremål för en modern form av mytologisering” (Sernhede 19):
For the hip-hop generation, popular culture became the new frontline of the struggle … the
cultural radical stormed the machines of mythmaking. Their intention was not only to take their
message into the media, but take over the media with their message. Pop music, rap radio, indie
film, cultural journalism – these could all be staging areas for guerrilla strikes. (Chang 250)
Rapparna uttrycker sina situationer i berättelseform, men eftersom hiphopkulturens popularitet
växer når dessa historier då också den mainstream kulturen och massmedier. Jag påpekade
redan mediernas negativitet eller ”mörk magi” kring invandrares kriminalitet, där dem
47
framställs som hotfulla och där det skapas ”en underliggande känsla av kuslighet och obehag
inför det som framstår som främmande och annorlunda” (Sernhede 56-57). Jag skulle alltså
säga att massmedierna skapar en värld som hittar sitt ursprung i verkligheten men som
abstraheras till en onyanserad konstruktion. Då uppstår det stereotypa idéer och konstruktioner
tar platsen av riktiga erfarenheter och konfrontationer, och blir till ”’verklighetsuppfattning’
hos stora delar av den svenska befolkningen” (Sernhede 57).
C. Dubblerande historier i raptexter
Även själva rapparna använder bestående konstruktioner av kulturer som de inte har varit i
direkt kontakt med, som till exempel i låten ”Omertá”. I The Latin Kings Texter hittas det vid
sidan av låten citatet ”[v]i har aldrig varit på Sicilien. Vår bild av maffia kommer från
Gudfadernfilmerna och Mario Puzos böcker. Inspirationen till Omertá har vi bara plankat från
den boken” (Anyuru 94). De lägger alltså själv till i massmediernas onyanserade konstruktion
genom att spela på associationer och klichéer.
Jag vill alltså framhäva hur The Latin Kings själva verkar förstärka den mediala
stigmatiseringen, genom att de förklarar att de bara var nio år när det var ”första gången jag
torska” och att de sedan dess har ”torskat rätt ofta” (”Idiot idiiter”). Som jag sa tidigare visar
de situationerna som ligger bakom det kriminella beteende, men det som jag vill markera här
är att de också spelar på klichén av den onda cirkeln där ”morsan och farsan skildes när jag va
sex år” och ”det sitter kvar i hjärtat som ett stort sår” (”Idiot idiiter”). Jag skulle alltså hävda
att The Latin Kings reflekterar på mytologin och den etablerade klassens förutfattade syn på
förorten genom att själva framställa dessa schablonmässiga bilder.
Här kan jag syfta på rapparnas betoning på att rappa om förorten eller att ”keep it real” igen.
Om jag då påminner om Kahfs första poäng om autenticitet – att hiphoppare måste tala om
sociala problem – kan jag göra uppmärksamma på hur The Latin Kings själva dubblerar och
förstärker massmediernas mytologi där förortens mörka problematiska sidor står i fokus.
3.3.3. Den konstruerade världens påverkan på verkligheten
Det som jag kommer att utreda här är hur språk har makten att bygga en konstruktion och hur
denna konstruktion kan utöva inflytande på verkligheten. Jag tänker nämligen titta på
dynamiken mellan de stereotypa bilderna om hiphopkulturen och raptexternas makt att påverka
48
dessa enformiga verklighetsuppfattningar. Det tänker jag göra genom att visa hur raptexter kan
motsätta massmediernas stereotypa mytologi.
A. Historier i kontrast med massmediernas mytologi
Även om det finns rapartister som förstärker denna förenklande mediala bild, försöker de flesta
att framställa en nyanserad reflektion av situationen. De ger ”en motbild och därigenom ett
försvar gentemot den mediala stigmatiseringen av människorna och livet i dessa områden”
(Sernhede 19). I deras texter är de inte bara själva kritiska om det, utan uppmärksammas även
lyssnaren på dessa rådande fördomar. Jag vill alltså framhäva hur deras självframställning
reflekterar inte bara dem sociala strukturerna, utan att den även kan påverka hur dessa
strukturer utvecklar sig. Här tänker jag till exempel förklara hur historier som avviker från
massmediernas negativa mönster kan påverka lyssnarens verklighetsuppfattning. I min analys
kommer jag att betrakta hur The Latin Kings gör detta genom att betona musiken och Gud som
vägen ut ur problem.
För att göra detta betraktar jag Arthur Jacobs schema om neuronala erfarenheter av litteratur
(Jacobs 142). Jag använder några termer ur detta schema, nämligen förgrunden och
bakgrunden, som jag då interpreterar i relation till min analys av svenska raptexter. Begreppet
bakgrund syftar på våra förväntningar av vad och hur någonting borde pågå. Enligt min tes är
bakgrunden i hiphopkulturen den stereotypa mytologin som framhävs i medierna. Enligt Jacobs
schema bearbetas dessa negativa historier om våld, droger och sociala problem då implicit,
eftersom de inte tillägger någonting nytt till vår idé om förorten. Begreppet förgrund hänvisar
till formliga och innehållselement som bryter mot förväntningen, och som då anpassar vår idé
och mentalt schema av en viss situation. Enligt min tes innehåller förgrunden element som
avviker från den stereotypa mediala stigmatiseringen. Dessa element är mest positiva aspekter
där det påstås att förortsungdomar ”jobbar hårt och kämpar” och att de inte har
”attitydsproblem” utan ”bara kärlek och respekt” (”Tack Gud”). Jag menar alltså att dessa
positiva element i förgrunden kontrasterar med de negativa mönstren i bakgrunden:
Jag e från förorten där tiden står still / där framgång ofta är lika med snabba pengar / och du får
respekt om du bryter flest lagar / men inte alltid för det finns mycket positivt / fast media skriver
alltid motsatsen effektivt / folk sliter hårt för att tjäna levebrödet / men ändå snackas det att vi
suger ut systemet (”Rötter”)
49
I Jacobs schema ses att det som står på förgrunden måste bearbetas explicit och kan därför leda
till en anpassning av vår bild av verkligheten. Jag skulle alltså framhäva att rapparnas
självframställning kan ha en påverkan på lyssnarens relation till omvärlden. Lyssnaren kan till
exempel inspireras av rapparnas ”avsevärd kulturkompetens och förmåga till empati” genom
att konfronteras med olika främmande ord (Sernhede 90). Enligt min tes skulle lyssnaren också
kunna känna inflytande av hiphopens sociala dynamik som framhävs i titeln ”Välkommen till
förorten”. Även om titeln bekräftar skillnaden mellan ”vi” i förorten och ”dom” i centret, säger
den på samma tid att utgruppen är ”välkommen” in genom musiken. De markerar att deras liv
inte nödvändigtvis överensstämmer med det bestående mönstret, vilket visar till utevärlden att
förortsungdomarna inte borde minskas till de negativa fördomarna.
Jag påstår alltså att det positiva är främjande i jämförelse med de stereotypa historierna. Dessa
positiva element måste nämligen interpreteras explicit eller med större uppmärksamhet än de
stereotypa historierna. Enligt min analys gör detta att dessa positiva element har en större
påverkan på verkligheten än dem implicit upplevde negativa element. Jag tänker visa detta med
följande exempel, där en stereotyp historia förvandlas till en historia som visar en utväg. De
återger en utveckling från att sitta fast i den onda cirkeln av sociala problem till att råka ut ur
denna situation genom troende på Gud och genom musiken. På detta sätt framställer de deras
historia som mer nyanserad än historien om kriminella förortsungdomar:
Flesta av dina budord har jag nångång brutit / vittnat falskt, tjuvat, varit otrogen och ljugit / jag
ber om din förlåtelse, Gud snälla syndare … laborera med droger som det vore bästa godis /
och lekte på djävulens bakgård som en lodis / gick balansgång på lögnens smala lina / vandra
in i mörkret istället för att skina … du gav mig en gåva, gjorde mig mycket fet len … försöker
vara din tjänare i alla situationer / som tack för alla fina improvisationer / e jag nu redo för den
rätta vägen / för jag e trött på att hamna i konstiga lägen / återvändsgränder som visar min
dumhet / kasta bort min gåva som en gatupoet / så led mig mot ljusets vackra grindar (”Tack
Gud”)
Jag förklarade redan hur The Latin Kings säger välja musik som ett sätt att umgås med de
sociala situationerna i förorter. Därtill hävdar de troendet på Gud som en stor del av deras
livshistoria: ”djävulen besöker mig när ingen ser … han har bjudit ett högt pris för min själ /
men Gud skyddar mig väl / han satte oss här på Jorden, som utvalda / att leda hiphop inom
Norden … så slut å fantisera, å ditt liv att sabotera” (”De e knas”). The Latin Kings verkar
ämna att ändra situationen genom att välja en positiv och konstruktiv väg av tro på Gud: ”Gud
50
ge mig sinnesro at acceptera / till saker jag inte själv kan förändra / mod å förändra, det som
jag kan ändra / förstånd å inse skillnaden av negative trenden” (”Tack Gud”). De visar att även
om ”jag brukar ligga helt trasig upp i gränden / me hela kroppen fullproppad av gifter / och
glömma bort alla mina livsuppgifter”, Gud ”gav mig många chanser å komma tillbaka” (”Tack
Gud”). Jag vill framhäva att sådana historier går emot de mediala fördomarna, men att på
samma tid själva använder klichébilder genom att visa en moralisk historia där man går från
djävulen till Gud. Jag skulle då framhäva att The Latin Kings inte bara spelar på de negativa
klichéer och stereotyper, utan att de också skapar en ironisk distans till den old school eller
traditionella moraliska aspekten i deras texter. Om man följer denna tes skulle man kunna säga
att The Latin Kings medvetna konstruerar en narrativ i vilken de framställer sig själva som en
del av hiphopens tradition.
B. Populariteten av hiphopkulturen och sitt språk
Jag nämnde redan hur förortsungdomar kan känna igen sig i slangspråket. Här fokuserar jag
mig på hur rinkebysvenskan inte bara är en reflektion av förortskulturen, utan hur den också
konstruerar en avgränsad kultur som man kan visa tillhörighet till genom att använda detta
språk. Om man då tar i akt hiphopkulturens växande popularitet, ses att denna slang hittar sin
väg till den etablerade kulturen. Enligt min tes kan konfrontationen med slangspråket påverka
lyssnaren. Det som jag skulle framhäva är då att The Latin Kings växande popularitet har gett
deras språk makten att påverka verkligheten i det svenska samhället.
The Latin Kings har spelat en stor roll i populariteten av det svenska språket, för innan de ”dök
upp så var det skämmigt att rappa på svenska: efter oss så var det OK” (Anyuru 132-133). De
förändrade den svenska kulturen genom att de gjorde att det ”tillkom nya ord” som ”idiiter,
gussar, shunnar” (Anyuru 133). Den nationala media representerade The Latin Kings och deras
musik som “a symbol of the young suburban culture, commonly identified as migrant culture”
(Behschnitt 1).14 Rapmusiken framställdes som “the new hard rhythm”, en form som upplevdes
på ett mer fysiskt och direkt sätt än språket i böcker eller dokumentärer om invandrarkulturerna
kunde göra (Behschnitt 8). Bejakelsen och populariteten av The Latin Kings hjälpte alltså till
med att rinkebysvenska och förortsslang i allmänheten har blivit mer social acceptabelt.
14
Jag jobbar med en opublicerad och förkortad version av denna text. Sidonumren i min version kommer inte
överens med sidonumren i den publicerade versionen, som jag tyvärr inte fått tag på.
51
Om vi betraktar Jacobs schema igen, blir det tydligt slangspråket kommer bearbetas på
förgrunde för utgruppen som inte är van vid dessa ord än, även om själva förortsungdomarna
erfar språket implicit på bakgrunden. Det illustreras av ordlistan som finns i boken om The
Latin Kings, där många av slangorden som används i raptexterna förklaras i standardsvenska.
Där finns det till exempel förklaringen till abbelibabbeli zub zub, som används i låten ”De é
dej ja vill ha” där de rappar om ”abbelibabbeli zub zub i toaletten” eller ”sex i toaletten”. Detta
uttryck tillhör inte standardsvenska, och kan därför upplevas som främmandegörande av
förortens outgroup. Enligt Jacobs schema måste ordet då bearbetas explicit, vilket gör att våra
mentala system måste anpassas beroende på konfrontationer med ny information. Min tanke är
alltså att rapmusikens popularitet kan leda till anpassningar av människornas stereotypa
mentala bilder.
C. Social inflytande
I min analys har jag redan försökt visa att hiphopkulturens språk och rapparnas historier har
makten att påverka lyssnaren och även det svenska språket. Här tänker jag då betrakta hur deras
inflytande kan också har social inflytande. Jag vill nämligen till exempel betona deras roll i
den ”smärre revolution” i Sverige, där ”politikerna fick fart under galoscherna och startade
antirasistkampanjer, skrev debatt artiklar, sjöng ’We shall overcome’” (Anyuru 133).
Enligt min tes har The Latin Kings makt att göra detta genom deras specifika framställning och
identitetskapelse i raptexterna. Sernhede påstår att identitetsskapande berättelser handlar
”egentligen om att i förmedlad form uttrycka den egna situationen genom att förena politisk
analys med fiktion och verkliga historiska referenser” (Sernhede 149). Detta kommer överens
med det som jag har framhävt om hur The Latin Kings adresserar dåliga erfarenheter, sociala
problem och de politiska strukturer som förorsakar dessa problem. Jag håller alltså med om
Sernhedes poäng att rapparnas ”förmåga att relativisera och reflektera över den egna
situationen” reflekteras i den kritiska relationen till omvärlden i deras texter (Sernhede 90).
Genom att The Latin Kings har blivit populära skulle jag då påpeka hur denna kritiska syn
tillsammans med deras språk och historier blev kända och fick det svenska samhället veta ”hur
folk hade det ute i de okända förorterna” (Anyuru 133). Då skulle man alltså kunna påstå att
de språkliga konstruktioner och historierna i raptexter kan påverka relationen mellan ”vi” och
”dom”.
52
Men på samma tid vill jag understryka att man inte får överdriva insikten man får genom
raptexter. Som The Latin Kings själva påpekar borde man inte tro ”att du förstår min situation
/ bara för att jag lägger en fet improvisation” (”Mitt kvarter”). De understryker alltså att det är
för kortsiktig att påstå att man förstår förorten genom att lyssna till deras texter. Detta verkar
kontrastera med låten ”Blend dom” där The Latin Kings säger att de ska ”skildra verkligheten
som en spegel”. Men då framhäver jag den genomsyrande paradoxen i att autentisk framställa
eller i att ”visa verkligheten” genom en konstruktion.
53
4. Slutsats
Utgångspunkten för denna analys var att undersöka självframställning in den svenska
hiphopkulturen. Syftet var då att reda ut hur självframställning i kulturella uttrycksätt kan
påverka det personliga livet och det hela samhället, vilket jag ämnade göra genom att betrakta
The Latin Kings raptexter som representativa för en mer allmän bild av raptexter.
Min infallsvinkel i analysen stöder på sociologiska studier, men jag menar att jag som
litteraturvetare har aktualiserat frågor och inblick som kommer fram ur själva texterna och som
tillfogar nya insikter till dessa sociologiska studier.
Jag har positionerat min analys till en bakgrund där jag framhävde rapparnas position som
outsiders i det svenska samhället. Jag kopplade dem till förorternas stigmatiserade område och
påpekade hur den geografiska och den sociala distansen kan ses reflekterade i framväxten av
en motkultur, i det här fallet hiphopkulturen. Då kom min fokus på språkets kraft fram, eftersom
jag påpekade att rappare använder språk för att konstruera en motidentitet och ett ”kollektivt
jag” där detta språk är konventionellt. Jag framhävde hur inte bara själva språket utan också
historierna som berättas med detta språk är oumbärliga för grupptillhörighet.
Detta har jag gjort genom att analysera formen och innehållet av The Latin Kings texter. I
formanalysen har jag mest utrett texternas poetiska uppbyggd. I diskussionen av innehållet har
jag länkat såväl texternas språk som historierna i texterna till den sociologiska diskursen kring
den svenska hiphopkulturen.
Då kom jag till en intressant dynamik, nämligen den av hiphopens och särskilt The Latin Kings
popularisering. Enligt mina teser medför det nämligen att inte bara hiphopparens personliga liv
utan också en del av det erkända samhället påverkas. Jag syftade på inflytande av hiphopens
ideal av att ”keep it real”, eller att berätta historier om sociala problem och om
gemenskapskänslan i förorten. När The Latin Kings popularitet växte spreds förortens historia
till andra delar av samhället, vilket enligt mig gjorde att förortens gemenskapskänsla
bekräftades och att deras sociala problem uppmärksammas. Då utvidgar rapmusiken nämligen
från att ”bara” vara en uttrycksätt inom förorten till att vara en musikgenre som uppskattas av
den erkända medelklassen.
Jag har påpekat två möjliga följder av denna växande popularitet, som båda två påverkar
distansen mellan in- och utgruppen eller ”vi” och ”dom”. Å ena sidan kan konfrontation med
54
en motidentitet och sina främmande ord göra att klyftan växer på grund av avvikande emotion
potential. Å andra sidan underströk jag hur förortsspråket blev mer socialt acceptabelt tack vare
The Latin Kings popularitet. Med språkets roll som en ”byggsten” av identitet och kultur i
bakhuvudet, skulle jag då betrakta acceptansen av förortsspråk som acceptansen av den
tillhörande identitet och kultur.
Min analys gav ytterligare bevis vad som gäller hiphopens inflytande på distanser som finns
mellan olika sociala och kulturella grupper. Jag visade nämligen också att ”vi mot dom”känslan kan växa genom mediernas upprepning av onyanserade stereotyper. Det som jag då
gjorde uppmärksamma på är hur The Latin Kings själva spelar på dessa stereotyper, och hur
de använder sig även av positiva kliché bilder. Genom att medvetna dubblera dessa
schablonmässiga historier skapar de i min åsikt en ironisk distans till dessa ”autentiska” bilder.
Detta kopplar jag nu till det dubbla i begreppet self-fashioning, där man konstruerar sig själv
medan man på samma tid konstrueras av samhället. Jag påstår nämligen att The Latin Kings
undviker hoten av att vara fången av sociala strukturerna både på nivån av det svenska
samhället – genom att använda massmediernas stereotyper – och på nivån av förorten – genom
att dissa sig själva och genom att framställa sig själva som kungar. Då påminner jag om hur
raptexternas inflytande på samhället fortfarande finns i en relation av ömsesidig påverkan
mellan hiphopkulturen och samhället.
En ännu större dubbelhet eller även paradox hittas i begreppet självframställning. Jag har till
exempel problematiserat paradoxen i raptexternas betoning på muntligheten och deras
konstruerade diktform. Denna spänning mellan direkthet och konstruktion genomsyrar enligt
min tes hela självframställningen. Begreppet implicerar nämligen att man presenterar sig själv
eller att man konstruerar en identitet. Enligt min uppfattning står presentationen,
konstruktionen eller framställningen alltså i kontrast med rapparnas betoning på autenticitet
och direkthet.
Men det som jag skulle konkludera är att The Latin Kings användning av dubbleringar, klichéer
och hiphopideal konstruerar en narrativ för att vara en del av hiphoptraditionen. En framtida
studie som utforskar en likadan narrativ hos andra subkulturer skulle vara av stort värde för att
upptäcka en mer allmän bild om självframställning i olika kulturer och traditioner.
55
5. Litteraturlista
Anyuru, Johannes. The Latin Kings Texter. Danmark: Ruin förlag AB, 2004. Print.
Behschnitt, Wolfgang, Sarah De Mul, and Liesbeth Minnaard. Literature, Language, and
Multiculturalism in Scandinavia and the Low Countries. Amsterdam: Rodopi, 2013.
Print.
Behschnitt, Wolfgang. “The Voice of the ‘Real Migrant’. Contemporary Migration Literature
in
Sweden.”
Migration
Literature:
Europe
in
Transition.
Ed.
Mirjam
Gebauer, Pia Schwarz Lauste. München: Meidenbauer, 2010. 77-92. Print.
Opublicerad och förkortad version av den publicerade texten.
Bradley, Adam. Book of Rhymes: The Poetics of Hip Hop. New York: Basic Civitas Books:
2009. Print.
Butler, Judith. Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity. New York:
Routledge, 1999. Print.
Butler, Judith. “Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and
Feminst Theory.” Performing Feminisms: Feminist Critical Theory and Theatre. Ed.
S. Case. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1990. 270-82. Print.
Coupland, Nikolas. Style: Language Variation and Identity. Cambridge, UK: Cambridge
University Press, 2009.
Dovidio, John F. The SAGE Handbook of Prejudice, Stereotyping and Discrimination. London:
SAGE, 2010. Print.
Edwards, Paul. How to Rap: The Art & Science of the Hip-Hop MC. Chicago: Chicago Review
Press, 2009. Print.
Edwards, Paul. How to Rap 2: Advanced Flow & Delivery Techniques. Chicago: Chicago
Review Press, 2013. Print.
Forman, Murray. “’Represent’: Race, Space and Place in Rap Music.” That’s the Joint! The
Hip-Hop Studies Reader. Ed. Forman, Murray och Mark Anthony Neal. New York:
Routledge, 2004.
Greenblatt, Stephen. Renaissance Self-fashioning: From More to Shakespeare. Chicago: U of
Chicago, 1980. Print.
56
Hsu, Chun-Ting et al. “The emotion potential of words and passages in reading Harry Potter–
An fMRI study.” Brain and Language 142 (2015): 96-114. Print.
Jacobs, Arthur M. “Towards a Neurocognitive Poetics Model of literary reading.” Towards a
Cognitive Neuroscience of Natural Language Use (2014): 135-159. Print.
Kirchner, Bill. The Oxford Companion to Jazz. New York: Oxford University Press, 2005.
Print.
Kotsinas, Ulla-Britt. "Rinkebysvenskan - en dialekt?" Kontakt, variation och förändringstudier: Stockholmsspråk. Stockholm: 2000. 59-72. Print.
Krims, Adam. Rap Music and the poetics of identity. Cambridge: Cambridge University Press,
2000. Print.
Lacatus, Corina. The (In)visibility Complex: Negotiating Otherness in Contemporary Sweden.
Edsbruk: CEIFO, 2008. Print.
Le Page, Robert B. och Andrée Tabouret-Keller. Acts of Identity: Creole-based Approaches to
Language and Ethnicity. Cambridge: Cambridge University Press, 1985. Print.
Loxley, James. Performativity. London: Routledge, 2007.
Sernhede, Ove. AlieNation is my nation : hiphop och unga mäns utanförskap i Det nya Sverige.
Stockholm: Ordfront Förlag, 2007. Print.
Strage, Fredrik. Mikrofonkåt. Stockholm: Atlas, 2012. Print.
The Story of “Fuck tha Police”. Dir. Noisey. Perf. Ice Cube, Yella, Compton polis, Compton
invånare. Universal Music Publishing: Missing Link Music, 2015. Web.
57
6. Bilagor
1.
2.
58