Faculteit Letteren & Wijsbegeerte Seya Hulsbosch Självframställning i den svenska hiphopkulturen Promotor: Prof. dr. Sophie Wennerscheid Vakgroep Scandinavistiek Masterproef voorgelegd tot het behalen van de graad van Master in Vergelijkende Moderne Letterkunde Academiejaar 2015 - 1016 Förord Idén till min masteruppsats kom fram under olika möten i Uppsala, där jag var på Erasmus för nästan två år sedan. Jag fick min första kontakt med hiphopkulturen av en australisk vän, som introducerade mig till amerikansk hiphop. Detta var första steget till uppsatsen som jag presenterar här. Jag tog chansen att titta närmare på förortskulturen, som jag hade kort betraktat i min bacheloruppsats. Det kändes givande att utreda hur förortens ungdomar framställer sig själva i hiphopkulturen, där rappen visar sig vara en av de främsta uttrycksätten. Jag såg nämligen att de sociala aspekter som kommer fram ur raptexterna verkar spegla bilden omförorten som massmedierna har skapat för mig. Då tänkte jag utreda i vilken utsträckning rapparna reflekterar sin egen verklighet och huruvida deras självframställning har inflytande på den bestående mediala bilden. Jag vill gärna ta den här chansen att tacka alla som har stött mig i processen. En speciell tack går till professor Sophie Wennerscheid, som har varit en inspirerande lärare och promotor genom åren. Därtill vill jag också tacka doktorand Sara Van den Bossche som var en stor faktor i mitt självförtroende under skrivandet av min bacheloruppsats. Då riktar jag min tacksamhet också till professor Bart Keunen, som har entusiasmerat mig att hitta nöje i akademisk forskning. Till sist adresserar jag min tacksägelse till min familj, som har varit ett oumbärligt stöd i den hela processen och i hela mitt liv. 1 Innehåll Förord ......................................................................................................................................... 1 Innehåll ...................................................................................................................................... 2 1. 2. 3. Introduktion........................................................................................................................ 4 1.1. Forskningslitteratur .................................................................................................... 4 1.2. Allmän bakgrund: geografisk, social och kulturell distans ........................................ 6 1.3. ”De andra” ................................................................................................................. 7 1.4. Språkets makt: reflektera och konstruera omgivningen ............................................. 8 Kulturell bakgrund ........................................................................................................... 11 2.1. The Latin Kings: ”svensk på ett osvenskt sätt” ....................................................... 11 2.2. Hiphopkulturen i Förenta Staterna och Sverige ....................................................... 13 2.3. Geografisk, social och kulturell distans ................................................................... 16 2.3.1. Förorten: geografisk och social distans.............................................................. 16 2.3.2. Förorten: kulturell distans och kulturkompetens ............................................... 17 A. Kulturell distans ................................................................................................. 17 B. Kulturkompetens i förorten ................................................................................ 18 Analys .............................................................................................................................. 20 3.1. Form ......................................................................................................................... 21 Välkommen till förorten (1994) ....................................................................................... 21 I skuggan av betongen (1997) .......................................................................................... 24 Mitt kvarter (2000) ........................................................................................................... 24 Omertá (2003) .................................................................................................................. 25 Texternas allmänna stil och form ..................................................................................... 26 3.2. Authenticity .............................................................................................................. 27 3.3. Språkets makt i texterna ........................................................................................... 28 2 3.3.1. Reflektera världen: sociala problem och dåliga erfarenheter i gemenskapen .... 28 A. Diskriminering ................................................................................................... 30 Fördomar .................................................................................................................. 30 ”Vi mot dom” eller ingroup mot outgroup .............................................................. 32 B. Machoideal ......................................................................................................... 34 Mot myndigheter ...................................................................................................... 35 Mot varandra ............................................................................................................ 37 Mot kvinnor ............................................................................................................. 41 C. Våld och droger.................................................................................................. 43 3.3.2. Konstruera sin egen värld: ett eget språk och en egen historia .......................... 46 A. Språkets motkultur ............................................................................................. 46 B. Mytologisering i raptexter och massmedier ....................................................... 47 C. Dubblerande historier i raptexter ....................................................................... 48 3.3.3. Den konstruerade världens påverkan på verkligheten ....................................... 48 A. Historier i kontrast med massmediernas mytologi............................................. 49 B. Populariteten av hiphopkulturen och sitt språk .................................................. 51 C. Social inflytande ................................................................................................ 52 4. Slutsats ............................................................................................................................. 54 5. Litteraturlista .................................................................................................................... 56 6. Bilagor.............................................................................................................................. 58 Ord: 21079 3 1. Introduktion I min uppsats tänker jag betrakta självframställning i den svenska hiphopkulturen. Mer specifikt kommer jag att analysera hur den svenska förorten i The Latin Kings texter presenteras, och hur denna presentation och språket i texterna påverkar deras självframställning. Det måste betonas att jag betraktar raptexterna – som skrivs ned innan de sätts på scenen och som även gavs ut i bokform – och inte själva vardagsspråket i konversationer. Man kan jämföra denna självframställning med Stephen Greenblatts beskrivning av selffashioning, en dubbel relation i vilken människor konstrueras av samhällets olika krafter och i vilken de fashion sig själv. Self-fashioning pågår alltid inom språk och innehåller hot där man tappar självet och är ”fången” i sociala strukturer. Detta ger alltså en parallell som jag håller i bakhuvudet medan jag analyserar svenska raptexter. Det som jag kommer att fokusera på i min analys av The Latin Kings raptexter, är hur svenska hiphoppare framställer sig själva som förortens röst. Mer specifikt hur de konstruerar en kollektiv identitet genom att använda ett visst språk som avviker från standardspråket och genom att konstruera en stil och attityd som står emot medelklassens erkända kultur. Det som jag ska utreda mest är hur kulturkompetens, diskriminering, machoideal och kriminalitet framställs genom texternas historier och språk. Jag uppfattar termen ”historia” här som historierna som rappare framställer i deras låtar. Jag tänker nämligen diskutera hur de konstruerar historier om deras vardag inom raptexterna, och hur såväl dessa historier som språket de använder är konstruktioner som kan påverka omvärlden. Jag kommer att visa hur de berättar historier för att reflektera sociala problem som finns i deras område. De presenterar emellertid de negativa fördomar som uppstår i massmedierna och kontrasterar dessa stereotypa bilder med positiva aspekter som gemenskapskänslan, Gud och musik. Min tes är alltså att de framställer sig själva i ett språk och i historier som konstruerar en egen värld eller gemenskap. På detta sätt hoppas jag också kunna visa hur självframställning i kulturella uttrycksätt kan påverka såväl det personliga livet som på det hela samhället. 1.1. Forskningslitteratur I min analys stödjer jag mig mest på Ove Sernhedes AlieNation is My Nation: Hiphop och unga mäns utanförskap i Det Nya Sverige för att skildra bakgrunden till Sveriges hiphopkultur. Ove Sernhede är docent och föreståndare för Centrum för kulturstudier i Göteborg, och är 4 specialiserad på ungdomskultur och moderna kulturyttringar i en mer allmän syn. I boken AlieNation is My Nation skriver han ett reportage tillsammans med fotografen Johan Hedenström om hiphoppare i Hammerkullen, en förort i Göteborg. Boken ger en uttömmande och nyanserade översikt över ungdomskulturen i Sveriges förorter, och utgör en ideell och djupgående bakgrund till min analys om självframställningen i The Latin Kings raptexter och hiphopkulturen i allmänheten. Han förklarar ett grundläggande element som genomsyrar min analys, nämligen hur utanförskapet hos svenska invandrar- och förortsungdomar ”bidrar till att forma grunden för en ny ’gemenskap’” (Sernhede 94). Jag utgår nämligen ifrån en självframställning i raptexter där negativa fördomar mot förorten blandas med positiva egenskaper. För att få en ännu mer komplett bakgrund om den svenska hiphopscenen har jag också använt journalisten Fredrik Strages Mikrofonkåt, där det tillkommer ännu flera röster av ”unga, mikrofonkåta människor” för att ge en bredare syn på scenen (Strage 11). Källan som är oumbärlig för min analys är The Latin Kings Texter med ett förord av Johannes Anyuru.1 Samlingen av The Latin Kings texter är omöjligt att undvara i en analys av språket i dessa raptexter. Boken har också bevisat sig vara oumbärlig i analysen av historierna som The Latin Kings berättar i deras raptexter. Genom att få dessa texter utskrivna blir det nämligen lämpligare att utreda språkliga och berättande element. Det som gjorde att boken var ännu intressantare för min analys var intervjuerna med The Latin Kings Salle, Dogge och Chepe. Det var nämligen givande att framföra deras röst vid sidan av mina analyser av hur de framställer sig själva i texterna. 1 Alla låtar som jag hänvisar till hittas i denna bok. 5 1.2. Allmän bakgrund: geografisk, social och kulturell distans Jag börjar min uppsats med en kort presentation av den svenska hiphopkulturens kontext.2 För att göra detta behandlar jag först den geografiska aspekten. Jag visar hiphopkulturens situation på stor skala, nämligen hur den framväxte i Förenta Staterna och hur den utvecklar sig i Sverige. Sedan betraktar jag hur hiphopkulturen – både i Förenta Staterna och i Sverige – är tätt knyten till urbana förorter, delarna som ligger i stadens periferi. Nikolas Couplands framhäver i Style: Language Variation and Identity att den sociala och etniska situationen i denna periferi har en hög komplexitet eftersom många olika kulturer befinner sig i samma område (Coupland 2-3). Detta mischmasch av olika kulturer är fysiskt separerad från stadens centrum, där medelklassen med en relativt homogen svensk bakgrund bor. Det finns alltså en etnisk situation som avviker från den stereotypa bilden av ett ”vitt” svenskt samhälle. Därtill måste uppmärksammas på den ekonomiska och sociala situationen i förorterna. Det visas sig nämligen mest vara ”underprivilegierade” människor som bor i dessa område (Sernhede 56). Med detta menar jag mest personer som har en begränsad tillgång till sociala och ekonomiska resurser och som konfronteras med bildningsproblematik och språkproblem. Dessa förortsinvånare tillskrivs då en bokstavlig outsider position i stadens periferi. Påfallande i en sådan outsider position är att personer bygger en identitet som skiljer dem åt från den hegemoniska kulturen – i stadens centrum – som de flesta svenskar betraktar som dominant (Krims 95). Det uppstår alltså inte bara en fysisk och social, utan också en kulturell distans. Denna kulturella distans finns representerad i förorter och är kännetecknande för dessa områden. Rapgruppen The Latin Kings som jag här betraktar kommer till exempel från Botkyrka, en av Stockholms förorter. Ungefär sextiofem procent av befolkningen där ”har invandrarbakgrund” och är alltså ”själva invandrare eller barn till invandrare” (Kotsinas 60). De svenskfödda i området kommer då oftast också ifrån andra delar av landet, vilket gör att ”ytterst få ’genuina’ stockholmare bor där” (Kotsinas 60). Det gör att det finns en stor språklig och kulturell variation i området och att infödd eller standardsvenska finns ”förhållandevis sällan” (Kotsinas 60). I stället ”förekommer en mängd olika varianter” av språk, av vilka den mest använda är den ”från normal stockholmska ibland avvikande variant som fått namnet rinkebysvenska” (Kotsinas 60). Även om detta språk framväxer som ett lingua franca i förorten, tjänar det emellertid delvis ”som en inträdesbiljett i vissa kretsar” (Kotsinas 65). Det specifika förortsspråket förknippas alltså med en känsla av ”en identitet, en vi/de-känsla” där Här vill jag gärna betona att jag skriver utifrån ett ”vit” och ”etablerat” perspektiv i en akademisk kontext. Jag påstår inte vara en ”insider” i hiphopkulturen, varken i Sverige eller Belgien. 2 6 en stolthet över hembygden blandas med en känsla av mindervärdighet gentemot den hegemoniska medelklassen (Kotsinas 65). 1.3. ”De andra” I min analys betraktar jag hur de etniska skillnader och den geografiska och sociala distansen som finns mellan förorten i stadens periferi och medelklassen i stadens centrum gör att förortsrapparna placeras och placerar sig själva i positionen av ”de andra”. Ove Sernhede syftar i AlieNation is my Nation på utvecklingen av mot-identiteter när man inte blir ”erkänd” och ”bemött med respekt” (Sernhede 88). Detta förklaras hur förorter upplevs som hotfulla av mainstreamkulturen medan själva personerna i förorten upplever denna periferiska värld som trygg. Sernhede förklarar hur tryggheten har att göra med friheten att skapa egna historier och en egen kultur i förorten, medan de flesta som bor i förorten inte får denna chans inom den etablerade världen i stadens centrum. Dessa ungdomars utanförskap ”är inte bara grunden för upplevelsen av att vara andra klassens medborgare, det är också utgångspunkten för de ungas identitetsarbete” (Sernhede 88). Hos dessa ungdomar skapas då känslostrukturer som avviker från normen och som bestämmer synen på och beteende i hela det sociala livet. Här är det passande att tillägga det som forskare Corina Lacatus diskuterar i hennes studie The (In)visibility Complex: Negotiating Otherness in Contemporary Sweden. Hon hävdar nämligen följden till att dessa invandrare i förorterna beskrivs och adresseras enligt deras etniska bakgrund. De kallas till exempel for blatte eller black head, ord som kan upplevas vara diskriminerade och förtryckande. Lacatus syftar på påverkan som dessa ord har på personers individuella utveckling och identitet. Hon framhäver nämligen att dessa termer gör att personligheten osynliggörs av den etniska kategorin. Användningen av dessa termer gör då att den sociokulturella klyftan mellan svenskar med en svensk stamtavla och invandrarsvenskare växer (Lacatus 2). I detta sammanhang betonar Robert Le Page och Andrée Tabouret-Keller i studien Acts of Identity: Creole-based Approaches to Language and Ethnicity sammanhanget mellan språk och identitet: [T]he individual creates for himself the patterns of his linguistic behaviour so as to resemble those of the group or groups with which from time to time he wishes to be identified, or so as to be unlike those from whom he wishes to be distinguished. (Le Page och Tabouret-Keller 181) 7 Människor anpassar språket beroende på vilken social grupp man kan eller vill tillhöra. James Loxley säger i sin bok Performativity att “in order to take up any social position, something like role-playing was required … to carry oneself in a certain way, even to speak in an appropriate tone and use the ‘right’ vocabulary” (Loxley 150). För att tillhöra eller konstruera en viss grupp eller social position måste man alltså lära sig gruppens eller positionens stil och språk, särskilt om såväl positionen som själva språket avviker från standarden. Genom deras språk framställer de sig själva som ”de andra”. De visar de att de inte tillhör den erkända kulturen och att de har konstruerat en egen plats i en egen värld. Hiphop kan sägas vara ”den unga generationens kulturella uttryck för att återskapa respekt, värdighet och lokal identitet” (Sernhede 168). ’When kids have no father image, who fulfils that role? The drug dealer in the neighborhood? … Rappers come along and say, ‘This is everything you want to be. You want to be like me, I’m your peer, and I talk to you every day.’ So the kid is being raised by LL Cool J, because LL Cool J is talking to the kid more directly than his parents ever did’. (Chang 252) De konstruerar alltså själv denna plats genom att utveckla egna uttryckssätt. Hiphoppares självframställning i dessa uttryckssätt formas av användningen av en specifik förortslang, i det här fallet rinkebysvenskan. 1.4. Språkets makt: reflektera och konstruera omgivningen Jag vill påpeka att The Latin Kings använder deras vardagsspråk, nämligen rinkebysvenska, i deras raptexter. Jag kommer också att visa hur de presenterar vardagssituationer i texterna. Jag påstår att de berättar om sociala situationer och problem. Utifrån texterna kan man nämligen förstå att musiken används ofta för att uttrycka problematiska situationer och erfarenheter av att inte vara erkänd som medborgare. I texterna skildrar The Latin Kings hur förortsungdomar lider under diskrimineringen ”dom behandlar oss som djur / kriminella och inte smarta / bara för att vi e dom svarskallar dom älskar att hata” (”Välkommen till förorten”). Jag hävdar att rappen kan ses som ett unikt medel att uttrycka hur dessa outsiders blir påverkade av samhällets diskriminering. Om jag här tänker på self-fashioning igen kan rappen ses som ett sätt att använda ett specifikt språk och specifika historier för att framställa och konstruera en kollektiv identitet i relation till de sociala strukturerna som möjliggör denna diskriminering. Reflektionen av den sociala situationen i förorten beskrivs också i Murray Formans artikel “’Represent’: Race, Space, and Place in Rap Music”, där han förklarar hur viktigt det är att 8 fortsätta rappa om ”the ’hood” även om rapparna har lämnat själva förorten när de har råd att flytta eller när problem i denna miljö blir för stora (Forman 255). De måste då fortfarande ”keep it real”, som betyder att man måste rappa om den sociala kontexten de har upplevt i förorten: Rap may frequently portray the nation’s gritty urban underside, but its creators also communicate the importance of places and the people that build community within them. In this interpretation, there is an insistent emphasis on support, nurture and community that coexists with the grim representations that generally cohere in the images and discourses of ghetto life. (Forman 254-255) Texterna visar alltså vikten av att inte bara vara autentisk i historien om förortens kriminella sida, utan också i gemenskapskänslan i ”mina kvarter” och ”den ’egna betongen’” (Sernhede 19). På samma tid ses de skapa en motbild mot den rådande mediala stigmatiseringen genom att spela med dem levande klichéerna som drar den breda publiken till den exotiska livsvärlden och ”’on the edge’ liv” i förorterna (Sernhede 19). Klichéerna om den kriminella livsstilen i förorten framställs nämligen som reflektioner av verkligheten där rappare ”bara berättar om det vi ser runt omkring, om våra kompisar som glider runt och lever i den här världen” (Anyuru 142). Men det som jag kommer att framhäva är hur rappare spelar på dessa våldsamma klichéer genom att kontrastera mediernas bild av förortsungdomar som ”suger ut systemet” med förorten som en plats där det också finns ”mycket positivt” och där ”folk sliter hårt för att tjäna levebrödet” (”Rötter”). En annan sak som jag vill påpeka här är att jag ser en parallell mellan rapparnas användning av språk och Judith Butlers tanke om gender. Hon ser gender nämligen som en upprepning av ”acts” som beror på konventionalitet, på sakerna och beteende som någon är med om som barn och som man sedan upprepar sig igenom sitt vuxna liv (Butler, Gender Trouble 179).3 Denna idé förskjuter jag till situationen inom förorter, där jag ser denna konventionalitet komma fram 3 These acts, then, as stylised and repeatable, taking place in the public world and reiterated through time, are conventional. There are conventional gestures, movements and styles which produce us as gendered, from the colours of the clothes we wear as babies, through the toys we play with as toddlers, the toilets we later use or the sports we are made to play at school, to the ways we learn to talk about ourselves as he or she; repeating these actions is how we come to be gendered, to take on a recognisable or conventional gender identity. Through the repetition of these recognised styles we come to be the gendered self we have learnt to perform. And these styles are not representations of an inner identity; nor are they the cultural expressions of an identity that is corporeally determined, since they are worked out through the stylisation of the body itself. (Loxley 119) 9 i språk och stil. Men här vill jag framhäva att språket inte bara reflekterar omgivningen utan att den också bygger en egen värld: Words … are ‘performed’, like other actions, or take place, like other worldly events, and thus make a difference in the world; it could be said that they produce a different world … Austin ‘argued that words are not purely reflective’ … that linguistic acts don’t simply reflect a world but that speech actually has the power to make a world. (Loxley 2) Ordens makt ligger alltså i att de inte bara reflektera världen omkring utan att de också har den performativa makten att konstruera en värld och därigenom en identitet som tillhör denna värld. Detta kan man länka till språkets sociala kraft som den beskrivs av Coupland: People’s potential for bringing about social change is part of their/our potential as speakers. The social action of speaking is, we might say, social change at a micro-sociological level, and we need to consider how ‘style’ has a particular role to play in effecting change. (Coupland 100) Rapparna speglar alltså inte bara deras verklighet i förorten, utan konstruerar också en egen värld genom språket. Detta händer genom att de konstruerar en narrativ om situationerna i förorten. Då vill jag påpeka vikten av The Latin Kings och hiphopkulturens popularisering.4 Enligt min tes blir historierna om förorten då mer kända, och attraherar språket även Sveriges medelklass – med överhuvudtaget en vit hudfärg – till förortens kultur (Behschnitt 177). Eftersom rapmusiken når klasser som inte tillhör själva subkulturen, framhäver jag att det finns olika associationer och konnotationer beroende på vem som lyssnar. Jag menar att interpretationen av raptexter kan bero på lyssnarens bakgrund, men att The Latin Kings ”representerar … förortens röst” till den etablerande kulturen som kommer i kontakt med dem (”Botkyrka style”). Om jag följer uppdelningen mellan förorten och Sveriges ”vita” medelklassen, framhäver jag att The Latin Kings har en inflytande på både det svenska samhället och själva förorten genom att berätta ”om vår vardag som en säkerhetsventil” (”Botkyrka style”). Jag har framhävt att raptexterna konstruerar en identitet och att denna konstruktion framställs som en reflektion av omgivningen. Självframställningen i hiphopkulturen kan alltså inte ses som ”bara” ett sätt att positionera sig inom själva kulturen och inte heller som ”bara” ett sätt 4 Musiken kan ses som en del av den populära kulturen som kommer från Förenta Staterna i dagens globaliserande värld (Coupland 30). 10 att visa utevärlden vad som pågår i förorterna. Det är först och främst ett sätt att uttrycka sig, en konstruktion som satts i musiken, på scenen. Detta uttryckssätt reflekterar enligt min tes förortens sociala och spatiala kontext och bygger – genom språket – en ny värld i vilken förortens outsiders får en egen plats. Eftersom deras stil och uttryckssätt når en bred publik, kan det emellertid uppstå generalisationer från de som inte tillhör denna förortskultur. Bilden i massmedierna kan avvika från den komplexa realiteten och jag menar att människor då kan inta ett onyanserat perspektiv på språket och på det som uttrycks. Här vill jag nämligen understryka att dem flesta personer som tillhör den etablerade ”vita” kulturen bara möter förortens blatte kultur på konserter eller via massmedier. I samband med detta framhäver jag ett relevant exempel av Judith Butler om dragpersoner: The sight of a transvestite onstage can compel pleasure and applause while the sight of the same transvestite on the seat next to us on the bus can compel fear, rage, even violence. (Butler, “Performative Acts” 278) Butlers citat visar nämligen att medlem av den etablerade kulturen lyckas acceptera utseende, beteende och ord som avviker från deras norm så länge att det hela ses som en roll. Då ser man att hiphopens och rappens konstruktion kan börja leva sitt eget liv, att språket och stilen har makten att skapa en positiv men också en negativ värld. 2. Kulturell bakgrund 2.1. The Latin Kings: ”svensk på ett osvenskt sätt” Jag väljer att analysera Latin Kings texter, eftersom de var den första gruppen som har fått uppmärksamhet med att rappa på svenska (Anyuru 126). Emellertid är The Latin Kings, från Alby i Botkyrka utanför Stockholm, ”det enda bandet som finns kvar från den gamla skolan” (Anyuru 126). Dessa tre sydamerikanska män rappade om det multikulturella livet som tog platsen av det homogena Sverige. The Latin Kings ”har alltid fått uppträda som invandrarnas röst” i ett samhälle som började präglas av invandring och flerspråkighet (Anyuru 134). De var en viktig röst inom den globala hiphopkulturen och ett svar mot ”hur den samtida nordamerikanska gettokulurens musikaliska språk fungerar” (Sernhede 19). De är nämligen ett exempel på hur rapp i svensk språkdräkt förknippas först och främst med ”invandrarungdom” (Sernhede 18). I detta avseende är Dogge, Chepe, Salla och Rodde av The Latin Kings bra representanter för den svenska hiphopscenen. De ”representerade sina hemkvarter så hårt att 11 de till och med tryckte en karta över Norra Botkyrka på baksidan av albumkonvolutet” (Strage 339). Vid sidan av sina förortsröster är de också ”något av det svenskaste vi här” (Anyuru 134). De strävar att bevara det svenska musikarvet och berätta saker som händer i vårt svenska samhälle” (Anyuru 152). Genom att gå sina egna vägar och ”köra på svenska” med svenska samplingar och svenska musiker, är de viktiga förespråkare av det svenska språket och den svenska kulturen (Anyuru 152). Själv säger de att: Språket är viktigt för oss, det har varit vår grej från början. När vi började körde alla på engelska och försökte kopiera amerikanska livsstilen, men vi gjorde tvärtom, körde svensk slang och svenska rhymes, rappade inte om crack och horor och sånt som vi inte upplevt i Sverige. (Anyuru 142) De väljer alltså att rappa på svenska och om vardagslivet i svenska förorter. Medan andra rappare – som säger vara influerade av The Latin Kings – rappar med ambitioner att skriva ”komplicerade battle rhymes”, vill The Latin Kings ”berätta om sin vardag, så enkelt och tydligt som möjligt” (Strage 340). De påstår att man måste ”sluta snacka skit” och ”säg som det är”, vilket inte bara är deras arbetsmetod utan även den bredare idén bakom hiphopkulturen (”Salsakungen”). De visar livet i förorten till vita medelklassungdomar, som kan då har någon slags kontakt med situationer och platser de aldrig har upplevt eller sett. Förutom tillvaron av förortsungdom lär den erkända klassen ord som ”gussar” och ”bengen” istället för ”tjejer” och ”polisen” (Strage 341). Genom att berätta deras historia visar sig också kulturkompetensen i förorten. Innehållet och språket reflekterar både den svenska bakgrunden och invandrarbakgrunden. Där kommer det latinamerikanske in och framställer de sig själv ”kanske också på ett osvenskt sätt” (Anyuru 151). De reflekterar denna kulturella mix och det vardagliga förortslivet, och gör därmed förortens röst hörbar för den dominanta medelklassen. Genom att analysera The Latin Kings texter visar jag hur rapparna framställer sig själva enligt kriminella bilder och våldsamma ideal som har blivit kännetecknande och även stereotypa för hiphopkulturen runtomkring världen. Jag syftar på den mediala stigmatiseringen av förorten som hänger ihop med dessa stereotypa element, och som gör att gapet mellan periferi och centrum eller ”vi” och ”dom” växer. Jag ser självframställningen i dessa texter alltså som en roll som uppförs och som skapar möjligheten att ändra på verkligheten. Jag hävdar nämligen att de inte bara reflekterar 12 omgivningen i låtarna, utan att de även konstruerar en ny värld genom att använda deras specifika språk och genom att berätta om deras situation. Min analys kommer att visa hur självframställningen av en rapgrupp som The Latin Kings kan ha relativt stora konsekvenser för såväl själva förortsungdomarna som för gapet mellan denna sociala grupp och den etablerade klassen. 2.2. Hiphopkulturen i Förenta Staterna och Sverige För att förstå den geografiska, sociala och kulturella bakgrunden av svensk rapp och hiphop, är det nyttigt att betrakta hiphopkulturens framväxt i Förenta Staterna å ena sidan och utvecklingen i Sverige på andra sidan. För att göra detta använder jag mest Ove Sernhedes beskrivningar eftersom hans forskning ger en tjänlig bakgrund till min analys. Sernhede betonar sammanhanget mellan rapp och afrikanska griots. En griot är en ”sångare, sagoberättare, och en sorts oberoende politisk kommentator med god kunskap om den lokala historien (Sernhede 170). Länken till rapparnas sociala kritik och deras historier om förorten är inte långsökt. Sernhede gör uppmärksam på att rappformen som utvecklades på 1970-talet i de etniskt blandade getton i den nordamerikanska östkusten ”bygger i minst lika stor utsträckning på de specifika förutsättningar som där rådde” (Sernhede 171). Det var nämligen på denna tid att metropolerna i Förenta Staterna tog steg mot det postindustriella samhället. Till följd av omstruktureringen av olika industrin tvingades ”stora delar av de svarta och spansktalande stadsdelarna i New York … ut i arbetslöshet och social marginalisering under dessa decennier” (Sernhede 166). Det är på denna tid att den så kallade ”white flight” hände, där nästan den hela vita befolkningen flyttade ifrån South Bronx (Sernhede 167). Då kom det nyanlända grupper till dessa områden, som hade det svåra med att hitta sin plats på arbetsmarknaden. Det uppstod en ny fattigdom som bidrog till att kriminaliteten, drogmissbruk och våld ökade hos ungdomar, som började knyta samman till gäng. 1970-talet präglades då av incidenter där områdets invånare ”agerade ut de spänningar de tvingats leva med”, med följden att konfrontationer med polisen ibland eskalerade till ”butiksplundring och vandalism” (Sernhede 167). Polisen och medierna visade ingen fin bild av dessa områden, och representerade förortsområdet som ”kriminellt, fyllt av drogmissbrukare och våldsamma ungdomsgäng” (Sernhede 167): Mediernas bilder av området som ett rättslöst ingenmansland befolkat av omoraliska och hänsynslösa varelser förstärktes. … det är i samband med dessa händelser som hiphopkulturen träder fram. (Sernhede 167) 13 I låtar som reagerade på dessa framställningar av polisen och medierna valde många att framställa sig själv genom att berätta om deras egna liv, lekande med de rådande klichéerna i samhället. Men på samma tid visade de saker och situationer som aldrig hade setts av utevärlden. Populariseringen av hiphopmusiken gjorde såväl gängvåldet och sociala problem som gemenskapskänslan synbara för det hela amerikanska samhället. Grupper som tidigare endast fått uppmärksamhet genom polisens kriminalregister visade nu upp sina ’skills’ – sina färdigheter i symboliskt laddade kraftmätningar. (Sernhede 168) Breakdans, musik och graffiti tog alltså platsen av våldet och kriminaliteten i slagfälten. Det rappades fortfarande om problem och våld de är med om, men i stället för att kämpa emot varandra befann tävlingarna sig nu mest på en kulturell nivå där enskilda crews strider mot varandra genom musik och dans i battles. I motsats till den tidigare belysta motsättningen mellan förorten och centrum har vi här att göra med en vi mot dem dynamik som utspelar sig inom själva förorten och som också manifesterar sig i musiken. Om vi då betraktar den svenska hiphopkulturens framväxt finns det tidsmässigt redan en fördröjning jämfört med Förenta Staterna. Det var nämligen inte förrän tillkomsten av det multikulturella svenska samhället på 1980-talet att den motsvarande genren till den amerikanska ”East coast” eller Old school” rap kom fram. Det som sedan uppstod i dem svenska förorterna kom alltså överens med Nordamerikas östkust rapp som växte fram i den senare hälften av 1970-talet, och präglades av en fokus på individuella karriärer. I medierna behandlades hiphop då som ”ett nytt och exotiskt inslag i den mer etablerade och städade ’mainstreamungdomskulturen’”, och den fattade fortfarande sin politiska och samhällskritiska laddning (Sernhede 120). Framväxten av svensk hiphop som en form av protestkultur hände i mitten av 1990-talet, när tonåringarna upplevde inflytande av hiphopens flyttat musikaliskt centrum i Nordamerika. Flyttningen från öst- till västkusten placerade fokus på ”gettolivets mörka och brutala sidor” (Sernhede 120). Det är alltså där att de svenska hiphopparna hämtade ”inspiration för att uttrycka sin egen situation av utanförskap i det etniskt segregerade Nya Sverige” efter folkhemmet (Sernhede 120). Det fanns nya fattigdom- och därmed marginaliseringsmönster i Sverige och hela Europa, som debatterades bland sociologer och samhällsforskare i 1980-talet. Det fanns liknande underklasdebatt i Förenta Staterna redan i andra hälften av 1970-talet, där man också betraktade ”hur man bäst skall förstå olika aspekter av utvecklingen mot det ’post- 14 industriella’ samhället” (Sernhede 28). Den nordamerikanska kontinenten gav alltså den västerländska förebilden i utvecklingen av detta uttryckssätt som förknippas med geografiskt och socialt marginaliserade områden. Hiphopkulturen hittar även i Sverige sitt ursprung i social marginalisering och fattigdom. En skillnad som är viktigt att påpeka är att Sverige inte har den samma brottsliga och kriminella situationen som finns i det amerikanska gettot. -Hur många av de här killarna äger pistoler? Frågar hon plötsligt. Jag förklarar att vi har stränga vapenlagar i Sverige. -Hur manga av dem har rökt crack då? Jag förklarar att svenska rappare mest dricker öl. Dana är tyst en lång stund, stoppar in ett tuggummi, tuggar it akt med musiken. -Well, säger hon. This isn’t hip hop then, is it? (Mikrofonkåt 013) Hiphopkulturen i Sverige kan alltså inte ses som en direkt spegel av situationen in Förenta Staterna. Men som i Förenta Staterna växte den moderna rappen fram ”i ett komplext samspel – tillsammans med breakdans, graffiti och DJing” (Sernhede 170). Breakdans och graffiti spelar en lika stor roll och många började som breakdansare ”redan innan tonåren men kom senare att allt mer koncentrera sig på musiken” (Sernhede 120). Musiken är alltså bara en del av hiphopkulturen, och rap växte fram som ett tillägg av MCs hos DJs. Den globala hiphopkulturen betraktas ibland som ”samtidens mest spännande och kreativa konstnärliga uttryck”, men kan också upplevas mer cyniskt som ”ett uttryck för sen kapitalismens kulturella logik” som ger ”ett exempel på den globalt dominerande amerikanske kulturindustrins mer lyckade marknadsföringsstrategier” (Sernhede 166). Med dessa båda syn i bakhuvudet är det nyttigt att förstå hur – även om de yttre attributen verkar vara entydiga och homogena – hiphop ser ”högst olika ut i olika delar av världen” och att den ”förhåller sig alltid till lokalt specifika villkor” (Sernhede 166). I Sverige ser man till exempel framförallt rappare med en latinamerikansk bakgrund som var både musikaliskt och ideologiskt tongivande (Sernhede 120). Det finns också likheter i båda ländernas hiphopkulturer, nämligen att allt måste vara ”äkta” och ”autentisk” och att ”de har levt skiten de rappar om” (Anyuru 132). Denna betoning på att uttrycka det de upplever, gör att deras rap och andra uttryckssätt reflekterar deras omgivning. 15 Emellertid når hiphop en stor publik, och har detta uttryckssätt möjligheten att påverka tänkesätt av andra och att konstruera ett nytt perspektiv och därmed bygga en ny värld. Det som jag redan nämnde i diskussion om The Latin Kings är skillnaden mellan old school mentalitet och den populära gangsta rap. De anklagar hur ”originalitet är inte längre första tanken / utan först på listan fet konto på banken” (”Botkyrka Style”). Som The Latin Kings själv säger: ”Idag är det rapare som knarkar mest, eller blivit mest skjuten eller skjutit flest andra rapare, den tuffaste. Det är sjukt” (Anyuru 152). Detta är ett perspektiv – som hittas såväl i Sverige som i Förenta Staterna – som är en motreaktion till kriminaliteten i ghettos eller förorter. Det finns alltså skillnader mellan hiphopkulturens ursprung och utförandet i båda länderna och även inom själva länderna. Men på samma tid finns det några likheter som är värda att betrakta som bakgrund till min analys om självframställning i svenska raptexter. 2.3. Geografisk, social och kulturell distans Jag förklarade redan hur den geografiska, sociala och etniska skillnader till den mainstream kulturen gjorde att förortsungdomar reagerade med att skapa motidentiteter genom att utveckla sina egna stilar och genom att berätta sina egna historier. I den följande delen kommer jag att utvidga om den geografiska och sociala distansen som en grogrund för en avvikande kulturutveckling. Kulturen framväxer nämligen som en motidentitet och som en smältdegel av många olika kulturer och etniciteter. Enligt min analys lyckas den kulturella självframställningen minska dem geografiska och sociala klyftor inom förorten mellan människor såväl mellan förorten och den etablerade kulturen som inom själva förorten. 2.3.1. Förorten: geografisk och social distans Synen på förorten har ändrats genom åren och utvecklade sig från en ”’modern annorlundahet’ vars sociala ikonografi var präglad av futuristisk arkitektur, funktionalismens räta linjer och standardiserade och massproducerade bostäder” i 1960-talet, till en ”social annorlundahet” där det gällde att flytta till ”bättre” bostadsområden så snabbt som möjligt i 1970-talet (Sernhede 56). Även i sina första år som ”modern annorlundahet” fanns det en geografisk och social distans och idén att det bodde en annan typ av människa i dessa områden. Förortens sociala ikonografi hade nämligen förändrats till ”en sorts ’sociala avstjälpningsplatser’” där människor bodde som var ”socialt, ekonomiskt och kulturellt underprivilegierade” av olika anledningar (Sernhede 56-57). Den sociala ikonografin förändrades ännu starkare när ”invandrarna” hittade 16 en plats i förorterna 1980-talet. Då uppstod det en känsla ”av obestämda hot som stod för det annorlunda” och började invånare betraktas som ”ociviliserade vildar vilka måste kontrolleras” i en ”(betong)-djungel” (Sernhede 57). Det uppstod alltså en allt större klyfta mellan dem respekterade område och dessa periferiska bostäder, där denna ”etniska annorlundahet” gav upphov till en identitet av ”den Andre, en representation för vår egen skuggsida” (Sernhede 57). Det är då att förorten inte längre bara är okänd och främmande, utan också börjar betraktas som ”hotfull och farlig” med invånare som då ses som exotisk och som mötas med ”förakt, avståndstagande och fruktan” (Sernhede 57). 2.3.2. Förorten: kulturell distans och kulturkompetens A. Kulturell distans Dessa geografiska och sociala klyftor innebär distanser mellan olika etniska grupper, som på sin tur leder till en kulturell distans som uppstår emellan förortens invånare och dem erkända vita medelklassen. Särskilt ungdomarna påverkas av denna situation: Många av de unga i dessa förorter lever med känslan av att inte vara önskvärd, att inte passa in, att inte ha en respekterad plats att utgå från. Att vara “invandrare” i en utsatt förort har för många blivit liktydigt med att man är utestängd från ”det svenska samhället” … denna vilsenhet kommer också till yttryck när de talar om sin upplevelse av tillhörighet, samtal som ofta har kommit att handla om nationalitet. (Sernhede 93) Misslyckandet att tillhöra den erkända världen gör att en motkultur uppstår, där förortsungdomar konstruerar en identitet som förhåller sig tvärs emot den mainstream kulturen. De framställer sig själva som ”produkten av ett samhälle som inte bryr sig om shiten som pågår i vår betong” (”Ainaziz”): För att förstå TLK:s genomslagskraft på den svenska musikscenen så måste man först försöka minnas hur det såg ut i det apartheidlika Sverige som existerade ända fram till slutet av åttiotalet. Hundratusentals osynliga utlänningar levde i ett mindre glaskupesamhälle inuti vårt stora solskenssamhälle. När Dogge plötsligt dök upp och genom sina självbiografiska texter öppnade ögonen för hur folk hade det ute i de okända förorterna så var det som en smärre revolution. Det var alltså riktiga människor som bodde där ute; där dit bussarna inte gick, där dit folkhemsprincipen aldrig hittat fram. (Anyuru 133) 17 Deras uttryckssätt kommer alltså att representera en värld som den vita medelklassen inte har direkt kontakt med. Den präglas av användningen och inflytande av internationella bakgrund och kulturer. Därtill positionerar rapparna sig själva som en motkultur genom att använda ett språk som består av slangord och uttryck som inte används i stadens vita centrum och som associeras med kriminalitet och hot. Här vill jag framhäva emotion potential och valence, eller ”how positive or negative a word is” (Hsu et al. 97). Denna omedvetna värdebedömning beror på varje människans bakgrund och tidigare skede, som gör att det blir svårare att förstå varandras intentioner när det finns en geografisk, social eller kulturell distans (Hsu et al. 97). Genom The Latin Kings texter och intervjuer blir man uppmärksam på att det som ligger bakom texten inte nödvändigtvis är det som lyssnare hör. Det är nämligen kännetecknande för rapp att de använder förortsslang, där det finns många synonymer. The Latin Kings menar att slangen är perfekt för det de gör, eftersom ”[i]stället för att ha ett namn på en sak kan man ha fem namn på en sak, det betyder att du kan rimma på fem olika grejer, så är slangen fantastisk” (Anyuru 149-150). Men det som jag då vill tillägga är att användningen av så många ord som alla har avvikande valence leder till många olika interpretationer beroende på varje persons associationer och konnotationer. Självframställningen blir då till en invecklande lek av konnotationer som hänger ihop med ordvalen. Det som jag vill påpeka är att den vita medelklassen då kan ha svårigheter med att förstå intentionerna bakom raptexter eftersom emotion potential och upplevelsen av orden inte kommer överens med rapparnas avsikt. Men detta gör på samma tid att förortsungdomar kan känna igen sig i raptexterna och hitta en tillhörighet i hiphopkulturen. B. Kulturkompetens i förorten Jag framhäver alltså att raptexter kan minska den sociala distansen mellan såväl det erkända svenska samhället som inom förorten. De ovanliga orden kan nämligen leda till en attraktion till det exotiska, och därmed ge positiv uppmärksamhet till förorten och sin kultur.5 Det jag kommer att sätta i fokus här är hur självframställningen av förortens kulturella mischmasch visar att själva förortsungdomarna har en välutvecklad kulturkompetens. Många av förortens unga kan i det närmaste beskrivas som kosmopoliter just genom att de har en vana att förflytta sig mellan olika kulturella och geografiska miljöer. Det är inte ovanligt att Jag vill framhäva här att “det exotiska” är ett problematiskt begrepp. Postkoloniala studier har till exempel lärt oss att exotismen och konstruktionen av den andra kan relateras till rasismen. Denna problematik kunde ge en intressant infallsvinkel om jag skulle utvidga min analys vid ett senare tillfälle. 5 18 man talar flera språk, har kunskaper om andra religioner och kulturer och att man regelbundet besöker eller får besök av släktningar från andra delar av världen. (Sernhede 88) Förorten kan alltså ses som en ”korsväg” där olika kulturer möter och olika möten är möjligt (Sernhede 89). Detta leder till en blandning av språk som knytas ihop och används som kännetecknande för förortskulturen: Fast den mesta slangen kommer ju fortfarande från amerikanskan, jag tror att det är lättare för vanliga människor att identifiera sig med engelska eller amerikanske ord, än med ord som kommer från turkiska eller jugoslaviska. Många tror att –ish kommer från engelskan, men det är mer från jugoslaviska, de har många ord som slutar på –ish. Fast det finns flera språk som har … man bollar med några ord mellan varan på skoj, och sen fastnar de och blir en del av språket. Vi kommer inte på det själva utan vi tar upp nåt vi hör, och så gör vi något eget av det. (Anyuru 142) Även om det uppstår nya språk och kulturer, leder bristen på bifall av det svenska samhället till rotlöshet. Detta kan förklara varför The Latin Kings rappar på svenska. Referenserna till Olof Palme och Carl Bildt demonstrerar nämligen deras tillhörighet till den svenska nationen. Därtill kommer små referenser som ”färsking grönare än ICAs bananer” som känns igen av den vita medelklassen och är präglande för den svenska kulturen (”Blend dom”). På samma tid visar ”framväxten av nya identiteter och tillhörigheter” den fruktbara följden av dessa multikulturella område (Sernhede 89). Språket som The Latin Kings använder i sina raptexter avslöjar redan en del av de många olika språk och kulturer som blandas: ”mierda caramba varför var du så fin” ”otra vez, mierda caramba låt oss dansa samba” (”De e dej ja vill ha”) ”Uno, dos, one, two, tres, cuatro” (“Salsakungen”) “-Abou len / -Som en idit, eller hur len?” (”30 sekunder”) ”med jidder rullar inga parra in, capisc’?” (”Dax för bax”) Själv känner jag igen spanska, italienska, arabiska och svenska i dessa rader. Men då vill jag framhäva att det ibland inte är tydligt varifrån ett visst ord kommer, även för själva förortsinvånaren. Då har man till exempel –ish utgången, som många tror kommer ifrån engelskan: ”Dags för gittish, dags för taggish / klockan e tre jag kan inte längre slaggish” (”Dags för bax”). Denna utgång kommer däremot från jugoslaviska, som har många ord som slutar på –ish men som är inte lika lätt att identifiera sig med som amerikanskan, där den mesta 19 slangen fortfarande kommer från (Anyuru 142). Det är präglande för ungdomskulturer att de ofta framställer sig själva som ”konstruktioner och resultatet av möten mellan kulturer” (Sernhede 16). Detta bevisas också av dem olika formerna – rapp, dans, musik, osv. – The Latin Kings och andra hiphoppare använder för att uttrycka sig själva. Det mest kännetecknande uttryckssätt för förortsungdomar förblir breakdans och graffiti, som ger en viss status till utövaren: Målare softar på macken för att racka bukar / som riktiga banditer, som riktiga skurkar / det handlar om betongens konstnärer / dom som färglägger alla atmosfärer / som får det råa, gråa, tråkiga att skratta / men när skall dom där jävla lokaltrafiken fatta / att det är en livsstil, det handlar om kultur. (”Måla mer”) Ett annat exempel på uttrycksformer som används är dikten ”Hickande hund” på albumet Omertá. Det som betonas i alla dessa uttryckssätt är identitetens kvalitet genom blandningen av alla dessa kulturer, och ”det hårda livet i förorten” gör att man ”härdas” (Sernhede 91). ”nerifrån rännstenen ända upp till toppen / betongprofet, poet och gatudiktare” (”T.L.K.”) ”jag bor i slum för det e jag inte dum” (”Vem e maffia”) Förortsungdomar är enligt kulturforskare bra representanter för hur moderna ungdomar formar sina identiteter genom många ”självreferenser och distansieringsprocesser” (Sernhede 90). De etablerar deras tillgång till flera språk och kulturer, och tillsammans med ”invandrarskapet” kan den multikulturella nysvenskan ses som deras primära identitet (Sernhede 93). De är nämligen inte längre del av kulturen de flyttade ifrån och hör inte heller till det svenska samhället. Då upplever dem den periferiska förorten som ”det egentliga hemmet” där de gärna refererar till (Sernhede 93). 3. Analys För att utvidga tanken om klyftan mellan förorten och medelklassen använder jag de sociologiska termerna in- och outgroup. Motkulturen i förorten och den traditionella kulturen i stadens centrum kan ses som ömsesidiga utgrupper. De kommer nämligen först och främst i kontakt med varandra genom massmedier och tilldelar varandra en viss identitet baserad på denna konstruerade bild. Genom att analysera texterna kommer jag att visa hur olika ord har olika emotion potential, eller känns mer negativa eller positiva beroende på vem som hör orden. Därtill ska jag reda ut historierna som The Latin Kings konstruerar i deras musik. Det som kommer att stå i fokus mest är hur sociala problem återges i raptexterna på stereotypa och på 20 avvikande sätt. Det förklarar då hur självframställningen i svensk hiphop kan leda till en bekräftelse eller en anpassning av fördomarna som utgruppen får genom medierna. I min analys av självframställningen i The Latin Kings texter kommer machoidealen, droger och våld stå i fokus eftersom jag anser att dessa element tar den mest prominenta plats i massmediernas framställning av hiphopkulturen. Men innan jag diskuterar dessa innehållsmässiga aspekter vill jag ge en bild av de formella elementen i The Latin Kings raptexter. 3.1. Form För mig som litteraturvetare är det påfallande att det finns flera forskare som har sysslat med The Latin Kings, men att det fattas en noggrann analys av texternas form. Jag tänker alltså själv undersöka de formella aspekterna i The Latin Kings texter. Det som jag vill framhäva är att dessa formella aspekter påminner om postmodern diktning, där det umgås fritt med formen och med användningen av bestående och nya ord. Jag vill rikta uppmärksamheten på att texterna ursprungligen har presenterats i muntlig och musikalisk form, men att jag kommer att använda de nedskrivna och i bokform publicerade versionerna för att analysera formen. Här vill jag framhäva att det finns fullständiga analyser av det formella systemet i raptexter, som man kan hitta i böcker som Paul Edwards How to Rap: The Art & Science of the Hip-Hop MC och How to Rap 2: Advanced Flow & Delivery Techniques och som Adam Bradleys Book of Rhymes: The Poetics of Hip Hop. Jag tänker inte ge en fullständig analys av alla element i varje text, utan jag påpekar några av de viktigaste formella aspekter i jämförelse till ”vanlig” diktning och hur de utvecklar sig genom The Latin Kings fyra skivor. Välkommen till förorten (1994) I det första albumet är det påfallande i texterna och texternas utformning att det finns en stark variation i radernas längd. Men då vill jag framhäva igen att vi har att göra med nedskrivna texter av en musikal form, där rappen stöder sig på ett beat och en rytm som strukturerar det hela. Därtill finns det ett rimschema som tydligen avviker från traditionell diktning. Detta visar igen att vi har att göra med hiphop, där inte slutrim eller rimschemat utan musiken är avgörande för låtens struktur. Innan jag diskuterar poetiska aspekter, vill jag rikta uppmärksamhet på språket. Redan i första albumet kommer det nämligen många ord fram som inte finns i standardsvenska, som tagga, gussen och abbelibabbeli. Texterna genomsyras inte bara av nya ord, utan det finns även många 21 konstruktioner som är främmande eller felaktiga i standardssvenskan. Sådana satser i bruten svenska finns till exempel i låten ”Mecka”: jag gör ragga på svenska jag gör ragga till svenska å utländska jag träffa många flicka i Stockholmstaden jag gör alla flicka massor av barnen (”Mecka”) Om man knyter denna språkliga annorlundahet till innehållet har det mest som effekt att uppnå en känsla av att vara en trovärdig representation av språket som talas av invandrare. En aspekt som genomsyrar hela diskografin är att ord och satser betonas på många olika poetiska sätt. Jag framhäver då också en parallell till analysen av en dikt, nämligen att dessa formella accentueringar oftast leder läsaren eller lyssnaren till en viss interpretation. Det som är påfallande i rimschemat av det första The Latin Kings album är att de flesta texter är skrivna i de typiska old school hiphop kupletter som ”Jag hade en polare / som ville va coolare / ha pengar, massor av stålar / men det får man aldrig o man bara målar” (”Kriminell idit”). Ibland finns det undantag på dessa kupletter, där det alterneras mellan det som vi i en diktanalys skulle kalla för parrim (AA) och korsrim (ABAB): Åh bebis du får mej att längta åh snälla ta den i din mun åh älskling vill ej längre längta jag vill ju bara fylla din brunn åh du är sexig å du har en hjärna du har klass men du ringer bara mig så fort du vill ha bass (”Halva inne”) Jag vill göra uppmärksamma på vilken påverkan utformningen har på min analys. Eftersom det skrivs ner på detta sätt är det lämpligt att analysera texten som en dikt, men det borde inte glömmas att texten inte fungerar på samma sätt. Vi kan till exempel betrakta den traditionella inrim i raptexter: ”lågan som brann var den sann? / brustet hjärta stora begär” (”De e dej ja vill ha”). Men eftersom vi har att göra med den musikaliska rappformen är rimmen oftast oberoende av radernas utformning på pappret. Då finns det också andra poetiska aspekter i texterna. Allt genomsyras nämligen av assonans och allitteration, som har en rad olika effekter. Oftast verkar assonansen skildra en stämning eller känsla: ”såg ut att va sisådär arton år / stora gröna ögon och ljusbrunt hår / hon luktade gott hon luktade Loulou” (”Gussen”). Genom att använda ”s”- och ”l”-ljud återges såväl en 22 viss spänning som njutning. Allitterationerna verkar oftast kontrastera olika termer. Det görs till exempel i låten ”Kompisar från förr”, där de skriver ”Stilett, butterfly, basooka”. Då kontrasterar de någonting som associeras med skönhet och natur med ett krigsrelaterat ord som hänsyftar till droger.6 I samma låten hittas det också en cesur som verkar betona innehållet och påverka läsarens interpretation genom att betona och dramatisera orden: ”håller dom fortfarande på å saboterar å förstör / sitt liv” (”Kompisar från förr”). Jag vill också framhäva att det ibland förekommer bekanta strukturer som till exempel kiasmer, men att det inte måste ha en påverka på den övergripande strukturen: ”bin och blommor, blommor och bin” (”De e dej ja vill ha”). Upprepning betonar orden, som till exempel olika ord i ”Krossa rasismen” där sista ordet på tre rader slutar på ”-alle” och de sista orden av de fem följande rader slutar på ”-are”: du kallar mig svartskalle bara för jag har mer balle va fan va det du själv hette Olle eller Kalle skit i det och gå och knulla din nalle kan det vara för att vi e mörkare kan det vara för att ni e svagare eller för att vi e restaurangägare eller för att min morsa e städare (”Krossa rasismen”) Betoningen på dessa ord och den önskade tolkning förstärkas genom den följande raden ”som ni redan vet a livet hårt”. Ett annat exempel av en upprepning kombinerad med rim och ordlek som påverkar vår interpretation finns i ”Idiot idiiter”: Att mitt liv jag inte skulle kasta bort på att begå en massa brott 1992 gick vaktmästarn bort men inte förrän nu har jag förstått (”Idiot idiiter”) Det som också görs i texterna är att spela på intertextualitet eller gemensamma minne. I ”Krossa rasismen” finns till exempel en böjning av ordet ”normal”: ”E jag normal e du normal e vi normala”, som enligt min tes leder läsarens eller lyssnarens interpretation till en betoning av en gemensam bakgrund. Vid sidan av texten “Kompisar från förr” i The Latin Kings Texter står det: ”BASOOKA = JOINT” (Anyuru 12). Se bilaga 1. 6 23 I skuggan av betongen (1997) I min analys av det andra albumet kommer jag att ge fler exempel av några formella element som förekommer i de flesta texterna i diskografin. The Latin Kings fortsätter använda slangspråket som avviker från det svenska standardspråket på andra skivan. Lyssnaren konfronteras i detta album med ännu flera nya ord men med mindre satser som är helt ”brutna” eller ogrammatiska. Det är nyttigt att hålla i bakhuvudet att dessa texter är konstruktioner som ämnar reflektera talspråket. Då skulle jag nämligen framhäva att utvecklingen av språket reflekterar ändringar i vardagsspråket. Raptexterna använder assonans och rytm igen för att förstärka textens innehåll: ”hall som en ål glider jag in mellan dina mjuka lår / och börjar borra du börjar morra och klösa / alla hämningar e lösa” (”Så skön”). I det här fallet kan man interpretera ”l”- och ”b”-ljuden som överensstämmer med början till och själva samlaget, och då kan den korta raden som följer dessa längre onomatopoetiska rader interpreteras som höjdpunkten. På denna skiva verkar rimmens innovations öka. Detta visar rapparnas kännetecknande lek med ljud och rim: ”knådar zuten / se till att den får fjutt len” (”Gitta från verkligheten”). Här ses också att rimschema blir lite mer systematiska. I låten ”Rötter” ses till exempel att båda stroferna och refrängen är kupletter, med undantag andra strofens sista rader där det finns en dubbel kuplett. Det finns alltså redan en viss utveckling i det andra albumet, som går emot flera nya ord och större sammanhang genom rim och struktur. Mitt kvarter (2000) På den tredje skivan är det påfallande att helheten ämnar mot en starkare blandning av former än de tidigare skivorna. Jag skulle säga att tilläggningen av ”ett utdrag ur ett tal som Olof Palme höll” påverkar interpretationen av låten som kommer efter denna låt. Jag menar nämligen att kontrasten mellan ett tal om ett tolerant samhälle i standardsvenska och en låt om polisvåld i slangspråk gör att det sociala budskapet kommer tydligare fram. The Latin Kings verkar alltså använda formen mer medvetet för att betona innehållet. På denna skiva använder de även omfattande metaforer i låten ”Nånting som fattas”, som förstärker såväl den poetiska formen som upplevelsen av innehållet ”och allting du plantera som en dag ska bli träd … men alla fastnar i samma karusell”. Som i de förre albumen används assonans och allitteration för att uttrycka känslor som till exempel frustration genom ljud: ”Vem kunde veta, att vi kom hit för att svettas å blöda” (”De 24 e knas”). Men i min åsikt visar titellåten på det tredje albumet en större poetisk förmåga än de förre albumen. Jag menar nämligen att The Latin Kings åstadkommer ett starkt sammanhang genom att använda ännu mer assonans och inrim: ”färskning grönare än ICAs bananer / mytomaner keffa rimkleptomaner” (”Blend dom”), ”måste hålla mig lugn för jag e ung” (”De e knas”), ”till shonnarna som hänger hela dagen i centa / softar står och väntar på bättre ränta (”Mitt kvarter”), osv. Det som enligt mig är mest iögonfallande i ”Mitt kvarter” är hur hela refrängen rimmar på ”kvarter”, vilket lägger en stark betoning på detta ord: Till alla shonnar som ser vad jag ser ibland vill man gråta fast man går och ler man måste titta upp får inte titta ner för allting kan hända i mitt kvarter (”Mitt kvarter”) I den skrivna versionen av denna låt spelar radernas längd också en viktig roll. Det finns nämligen en relativt stor kontrast mellan de korta och de långa rader, vilket enligt mig betonar dessa kortare satser: ”pensionärer som rotar i papperskorgen efter burkar / till svedis, svartskallar, zingis å turkar” (”Mitt kvarter”). Här vill jag igen påpeka vikten av texternas form på pappret. Rader kan nämligen verka innehålla inrim beroende på när man börjar en ny rad: ”så håll dig i form, för vi drabbas av en storm … för du e inte hel, du kör för mycket skådespel / allt du gör blir fel, det e nästan slut för din del … du fortsätter att dala, men det e nån som ska betala” (”De e knas”). Detta betonar alltså den konstruerade aspekten av dessa texter. Men på samma tid gör det mig uppmärksam på hur rapp kan ses som en intrikat dikt där strukturen konstrueras av rytm och intrikata rimschema. Omertá (2003) Sista albumet följer utvecklingen som jag håller på att skildra. Texterna verkar nämligen bli mer poetiska och det formella sammanhanget visar sig vara starkare i jämförelse med de tidigare albumen. Men jag vill gärna betona att, enligt min åsikt, de formella element som används i texterna har ändrats totalt. Jag skulle bara framhäva att det finns en utveckling i sammanhanget och texternas poetiska rikedom. Assonans och allitteration fortsätter att vara ett viktigt element i raptexterna för såväl det formella sammanhang som för att uttrycka eller förstärka en känsla: ”du jag skiter i vad du 25 glider i förbil” (”Shonnar vet”), ”götish taitish och memex deluxe morre / får varenda shonne å bli hård i snorre” (”Tjall den”) och ”måste beckna allt som äkta pundish på panten” (”Kom när jag ringer”). Även upprepning blir en stor del av den sista skivan igen: Cash delar folk i olika grader cash betalar dessa underbara rader cash får folk till vansinnig stress cash kan va livets krydda med finess (”Cashen dom tas”) Detta kan man enligt min tes länka till rappens muntliga och improvisatoriska natur. Jag menar nämligen att upprepning inte bara är ett sätt att betona ett visst ord, utan att upprepning också är en del av talspråket som används i spontana muntliga situationer. Som i de andra albumen finns det intertextualitet i sista albumets texter. The Latin Kings hänvisar till exempel i ”Tack Gud” till det man kan säga i en bön: ”tack Gud för taket, vinet och brodet” och ”vandra in i mörkret”. De hänvisar inte bara till andra texter, utan använder – som på det förra albumet – också andra uttrycksätt på deras skiva. Här tillägger de nämligen dikten ”Hickande hund” där Alejandro Leiva Wenger uttrycker sin relation till förorten. Mot bakgrunden av min analys har denna dikt en stor effekt på skivans helhet. Jag skulle nämligen framhäva att de poetiska aspekterna i denna dikt betonar de poetiska aspekter i raptexterna. Texternas allmänna stil och form Här vill jag gärna syfta på en spänning mellan denna betoning av de poetiska – och därmed konstruerade – aspekter i raptexter och fokusen på muntligheten. Det är nämligen påfallande att The Latin Kings anstränger sig att uppnå en känsla av muntlighet i de skrivna texterna. De försöker till exempel nå denna känsla av muntlighet och direkthet genom de ”handskrivna” kommentarerna i boken.7 Det som är enligt mig mer slående är skrivstilen som används: ”De” eller ”dem” skrivs till exempel oftast som ”dom”, ”det” blir ”de” och ”är blir e”. Även utrop som ”aaajajjajaj” eller ”shiwoo” förstärker känslan av direkt- och muntlighet (”Shonnar vet”, ”Botkyrka style”). Det är nyttigt att hänsyfta till en aspekt av den postmoderna diktningen som också kommer fram i raptexterna, nämligen improvisationsaspekten. Det är värd att syfta på jämförelsen med jazz musiken och postmodern diktning, som vidare förklaras av musikanten Bill Kirchner i The Oxford Companion to Jazz (Kirchner 166). Raptexterna verkar nämligen stödja på den samma 7 Se bilaga 2. 26 direkthet eller immediacy för att uppleva som autentisk och för att få legitimitet (Behschnitt 4). Behschnitt framhäver då exemplet av hur migrantlitteratur försöker framställa en multikulturell röst, medan den saknar den direktheten eller ”immediateness” som mest hittas i andra former än litteratur (Behschnitt 7). Han nämner hiphopmusiken som en form som präglas av denna direkthet. Denna syn kan då bekräftas av min jämförelse med postmodern diktning, som har jazzmusikens improvisatoriska natur som en inspirationskälla. Här vill jag påpeka en spänning som i min åsikt genomsyrar den hela självframställningen i hiphopkulturen och även framställning i allmänheten. The Latin Kings försöker nämligen uppnå denna immediacy genom att konstruera texter på ett muntligt, vardagligt och direkt sätt. Spänningen ligger alltså i att ”framställa som direkt” eller i att ”konstruera immediacy”. Framställning implicerar nämligen en konstruktion, som då inte längre är direkt eller immediate. 3.2. Authenticity Jag ska vidare problematisera denna spänning i att framställa sig själv som en immediate eller autentisk röst genom att betrakta authenticity idealen i hiphopkulturen. Som det förklaras av Usama Kahf när han diskuterar Arabisk hip-hop, kan man betrakta authenticity claims på tre sätt, nämligen som: (1) addressing real social problems that the artists claims are unspoken about in their community, (2) focusing on people’s shared experiences of suffering, and (3) distinguishing the uniqueness of hip hop as a form of expression and resistance. (Kahf 119) Jag ska reda ut hur dessa tre aspekter utgör en stor del av självframställningen i den svenska hiphopkulturen och hur hiphopens ideal av authenticity genomsyrar raptexternas tema och språk. Texterna framhäver nämligen inte bara outtalade problem inom förorten, utan de upplyser också om den gemensamma känslan av mindervärdighet hos förortsungdomen som ”får så mycket skit så man nästan blir immun” (”Rötter”). The Latin Kings använder alltså hiphopens uttrycksätt för att skildra problem som alla i förorten drabbas. Som de själv säger: ”Vi skriver för att folk ska känna igen sig” (Anyuru 140). Även om de själva ”har ju lagt av med det kriminella och allt sånt”, har de ”mycket kompisar kvar, folk som vi umgås med som fortfarande håller på med det där” (Anyuru 140). Genom att rappa om dessa situationer visar de huruvida hiphop är ett unikt medel att uttrycka dessa dåliga erfarenheter och att uppmärksamma ungdomarna och samhället om dessa problem. Därtill betonar de hur alla i förorterna borde vara stolta över den etniska och multikulturella bakgrunden, även om den 27 bidrar till deras känsla av att inte vara erkänd i det svenska samhället. Denna bakgrund framställs nämligen som en möjlighet att konstruera avvikande och unika sätt att uttrycka sig själva och att påverka problem: Hur många gånger har man inte sett / att indianerna inte behandlas rätt … Latin Kings vi e latinamerikaner / och härstammar från mäktiga indianer / så öppna historieböckerna alla kokosnötter / och ta reda på era riktiga rötter … Stolt över mina rötter tills jag dör / inga komplex har aldrig känt mig utanför / håller huvudet högt låter ingen trycka ner mig / för styrkan e familjen som alltid backar upp dej (”Rötter”) Jag skulle alltså framhäva att de har makten att förvandlas ett element som kan leda till rasism och skam till ett element av autentisk tillhörande och någonting att vara stolt på. Men The Latin Kings påstår att det inte finns tillräckligt med autentiska personer i förorterna. De betonar nämligen att det finns ”för mycket fula fiskar och för nåra vänner”, som jag interpreterar som att det finns för många människor som är ”oäkta” och för få människor som är autentiska, lojal eller genuin (”Världen é din”). Här vill jag framhäva skillnaden mellan hur autenticitet upplevs av olika sociala grupper. Behschnitt påpekar att den utbildade medelklassen förväntar en dokumentärisk syn på livet i en kultur, medan förortsungdomar ser autenticitet som ett bevis av social tillhörighet och legitimitet att presentera den sociala gruppen (3). Jag vill göra uppmärksamma på spänningen i att presentera eller framställa sig som en autentisk röst. Enligt min tes kan detta kopplas till paradoxen av muntlighet och immediacy i en konstruerad text. I hiphop – och andra – kulturer får man legitimitet genom att vara en autentisk röst och identitet. Men eftersom man då paradoxalt nog måste presentera, konstruera eller framställa sig själv som en sådan röst, uppstår det en orimlighet och spänning i den hela självframställningen. 3.3. Språkets makt i texterna 3.3.1. Reflektera världen: sociala problem och dåliga erfarenheter i gemenskapen I hiphopparens betoning av authenticity idealen måste det finnas hänvisningar till och reflektioner av förortens situation i deras raptexter. The Latin Kings framställer sig själva både som förespråkare som tar upp sociala problem och multikulturalitet i deras texter och som medlemmar av förortens tätt sammanknutet gemenskap. Då framhäver jag jämförelsen med migrantlitteratur, där det också kommer en multikulturell röst fram som uttrycker sig i förortens 28 ”invandrarsvenska” eller förortsslang. Den konstruerade språket ”utgör en aspekt av identitet” och det är genom att använda denna konstruktion att man vet ”vem man är, varifrån man kommer, var man hör hemma” (Sernhede 107). Det ”invandrarsvenska” som används i förorter har ett annat uttal som traditionella svenska dialekter och även ”tydliga grammatiska avvikelser från standardssvenskan” (Sernhede 106). Särskilt hos ungdomar ses avvikande ordval och intonationsmönster, som är egna uttryck och språkliga koder utvecklade i sammanhang med ”utvecklandet av sammanhållning och kollektiv identitet” (Sernhede 106). Den ”brutna” svenska eller ”nysvenskan” som talas i förorter visar influenser av globala ungdomskulturer och är annorlunda i olika delar av staden beroende på olika inspirationskällor (Sernhede 107). Eftersom rapparna måste vara autentiska eller ”keep it real” använder de vardagsslang i raptexterna, vilket gör att texterna visar förortens språk och de nya identitetsmönstren som hänger ihop med det: Vi rappar som vi pratar, med influenser från hela världen. Vi växte upp med turkar, greker, gambianer, afrikaner, kineser, sydamamerikaner, palestinier, araber. Vi hade hela världen runt hörnet … Alla de här personerna bodde på samma plats, pratade med varandra, bytte språk och ord med varandra, och det har resulterat i den här slangen som ungdomarna pratar. (Anyuru 149) Detta citat syftar redan på de interkulturella och empatiska förhållanden som leder till förortens gemenskapskänsla. Men denna kulturkompetens ”innebär inte att konflikter, bråk, revirtänkande eller rasistiska glirlingar mellan ungdomar med skilda bakgrunder skulle vara frånvarande” i dessa område (Sernhede 91). Inte alla grupper i förorten har nämligen samma status, och inom den kulturella mixen finns det starka maktstrukturer, motsättningar och hierarkier (Sernhede 91). Jag ska betrakta några av dessa motsättningar och hierarkier när det gäller machobeteendet mellan män och den underordnande relationen mellan män och kvinnor. Jag utvidgar om maktstrukturerna i förorten genom att tala om männens förhållanden mot varandra och framställningen av relationen mot polisen, där mer genomsyrande problem som diskriminering kommer fram. Vid sida av dessa machoideal och diskriminering beskriver jag i den följande delen också problem med våld och droger. Jag betraktar låt som verkar prisa kriminaliteten och inbrott, men som på samma tid visar de negativa följderna av sådana livsstil. 29 A. Diskriminering När jag betraktar uttryck av diskriminering och reaktioner på diskriminering i The Latin Kings raptexter belyser jag både dikotomier inom det svenska samhället och dikotomier mellan olika grupper inom själva förorten. Fördomar Den första dikotomin jag beskriver och den som kommer fram mest tydligt är den emellan förortsinvånare och det etablerade svenska samhället. Förortsungdomar känner sig som om ”dom behandlar oss som djur / kriminella och inte smarta / bara för att vi e dom svarskallar dom älskar att hata / dom anklaga oss för grejer vi inte gjort än / välkommen till förorten” (”Välkommen till förorten”). Här ses att The Latin Kings blir en röst för förorten som skildrar problem genom att berätta om dem i deras musik. Om man påminnas om hiphopkulturens växande popularitet och medelklassens växande attraktion till detta exotiska uttryckssätt, kan man se hur denna situationsskildring hittar sin väg till den erkända kulturen föreställning om förorterna. Men rapparna visar på samma tid en kontrast mellan kulturkompetensen i förorter och medelklassens brist på tolerans: han e här för att rasismen sprids mer å mer / så vi måste se till att bli starkare å fler … visst har jag svart hår å mörkare hud / å e latinamerikan å tror på Gud / du tycker jag e en konstig filur / bara för att jag kommer från en annan kultur / tror du verkligen jag odlar lök i vardagsrummet / eller badar en gång om året? / hur länge ska jag vara lugn å tolerant? / hur länge tänker du vara ignorant? / vakna upp, vakna upp, vakna upp Carl Bildt (”Snubben”) I raplåtarna framställs den vita medelklassen alltså som full av fördomar och rasism. På samma tid framställer The Latin Kings sin kulturkompetens genom att blanda sina sydamerikanska bakgrund med deras svenskhet. De visar att de inte bara rappar på svenska, utan att de också tar in den svenska kulturen i deras musik och liv. Emellertid skildrar de vita svenskar som rasister som inte vet någonting om andra kulturer förutom dem stereotypa bilderna. The Latin Kings framställer sig själva alltså som toleranta mot såväl den svenska kulturen som andra kulturer, vilket de kontrasteras med hur dem tilltalas av den vita medelklassen: ”jag bor i Sverige för att jag trivs här / ibland går jag till skogen och plockar bär” står nämligen i stor kontrast med ”e jag normal e du normal e vi normala … jag kallas svartskalle för mitt mörka hår” (”Krossa rasismen”). Diskrimineringen återspeglas mest i förortsungdomar framställning 30 i medierna, där dem porträtteras som kriminella och där deras sida av historien eller ”anledningen till bråket” inte kommer fram (Sernhede 98): en tjock vilsna som kling å klang / veckotursister i deras egna distrikt / stopp i lagens namn hastir git / dom kan inte se skillnad på alla jävla blattar … han får betalt för att gripa kriminella / men trakasserar fattiga knegare som e snälla / många fallor, men det gör mig bara starkare / dom vill att vi ska va kriminella å knarkare (”Ainaziz”) Det finns alltså en känsla av motstånd mot bilden som polisen och medierna vill skildra, i vilken förortsungdomar ”kallas för värsting, fast jag inte slår” (”Krossa rasismen”). The Latin Kings framhäver också maktlösheten att ändra fördomarna om deras hudfärg och bostad: ”jag vet att jag är svartskalle så låt mig vara / vem e kriminell vem kan det va / varför pekar ni på mig varför måste det va jag / pekar ni på mig för att jag e annorlunda” (”Rötter”). Här framhäver jag situationen i Förenta Staterna, där våldet och gangbanging 8 i särskilda områden blev okontrollerbara. Polisen började då visera alla som såg ut som om dem tillhörde en gang, vilket betydde att de började visera alla svarta män (”The Story of ’Fuck tha Police’”). Godtyckligheten av denna diskriminering mot svarta män i Nordamerika liknar alltså godtyckligheten i den nedsättande behandlingen av ”svartskallar” i Sverige. I deras raptexter påpekar The Latin Kings hur denna rasism och diskriminering gör att förortens unga råkar in i en ond cirkel och kommer att ”reinkarneras i nästa liv som ännu mer kriminell” (”Ainaziz”). The Latin Kings texter framhäver att man är ”svartskalle å kriminell” i allas ögon, oberoende av det man gör (”Ainaziz”). Påfallande är att låtarna å ena sidan betonar att ”alla grabbar i betongen e inte kriminella”, medan de å andra sida framhäver våld som ett sätt att lösa problem: ”men jiddrar ni med oss så kommere å smälla” (”Ainaziz”). Jag tar sönder dig / vadå alla svartskallar haschar / jag tar sönder dig / för att jag är en idiit / jag tar sönder dig / för att du är full av skit / jag tar sönder dig / och din diskriminering / jag tar sönder dig / och din jävla segregering / jag tar sönder dig / för alla svartskallar du hatar (”Jag tar sönder dig”) Reaktionen på den orättvisa behandlingen är alltså aggressiv, vilket troligtvis har sitt ursprung i maktlösheten och i känslan att diskrimineringen består oberoende av vad man gör. The Latin Kings texter visar då en nyansering av denna strid mot diskriminering, där man kan ha ”två personligheter som en schizofren / aggressivitet besvikelse å frustration” som lösas genom att 8 En situation och livsstil där man tillhör en gang, behandlar droger och deltar i strider mot andra gang. 31 man ”greppar mikrofonen, exploderar som en kanon” (”Borta i tankar”). I självframställningen tydliggör de alltså att de vill ta upp ”en mikrofon som vapen”, att de ”jobbar hårt” och att man borde ”respektera vårt” istället för att diskriminera på grund av rasistiska fördomar (”Jag tar sönder dig”). ”Vi mot dom” eller ingroup mot outgroup Självframställningen i The Latin Kings texter visar en stark tillhörighet till förorten och till den globala hiphopkulturen i vilket det görs en åtskillnad mellan dem som beter sig autentiska och dem som inte gör det. När jag betraktar förhållningen mellan dessa grupper är det nyttigt att betrakta in- och outgroup. I allmänheten gäller det att: Intergroup bias generally refers to the systematic tendency to evaluate one’s own membership group (the ingroup) or its members more favorable than a non-membership group (the outgroup) or its members. (Dovidio 3) Om man betraktar ingruppen gynnsammare än utgruppen verkar steget till ömsesidigt diskriminering inte långt borta, särskilt när den erkända kulturen inte kommer i direkt kontakt med förorterna på grund av den sociala och geografiska distansen. Massmedierna utgör den främsta formen av kontakt mellan dessa grupper och ”införlivats i ’verklighetsuppfattningen’” (Sernhede 57): The omnipresence of mass media in contemporary life means that the majority of people are exposed to outgroup members more through mass media than through face-to-face contact … media constitute an especially important source of information about minority group members with whom majority group members otherwise have limited or no face-to-face contact. (Dovidio 247-248) Med hiphopens växande popularitet hos den vita utgruppen blir synen på förortsidentiteten bestämd av bilden som produceras av medierna och av självframställningen i populära raptexter. Om denna bild då upprepas blir den till den konventionella föreställningen. Kunskapen som förortsinvånare och den vita medelklassen får om varandra är då baserad på konstruktioner som blir mindre och mindre nyanserade reflektioner av verkligheten. Användningen av ”de kriminellas slang, kodord och sånt” kan nämligen interpreteras som om The Latin Kings själva är kriminella, även om det inte är fallet (Anyuru 142). Här betonar jag igen att vi har att göra med konstruktioner, och att raptexternas framställning av medelklassens rasism inte nödvändigtvis reflekteras i verkligheten. Men då framhäver jag också att 32 upprepningen av dessa rasistiska och stereotypa bilder gör att den ömsesidiga klyftan mellan ”vi” och ”dom” består. Här framhäver jag motidentiteten igen, där man skapar sin identitet i kontrast till utgruppen. Stigmatiseringen eller ”att vara utpekad som andra klassens medborgare bara för att man bor i ett visst område” gör att behovet att försvara den egna stadsdelen och därigenom den egna identiteten växer (Sernhede 60). Man använder till exempel polisen eller andra myndigheter som motståndare för att stärka sin egen identitet: ”politikerna kommer dit dom bryr sig inte ett skit / å tror allt ska bli bra å sjunger sin jävla sång / We shall overcome va e de för skit / dom spelar med oss som dom spelar kort” (”Välkommen till förorten”). Genom att sätta ”vi” i direkt konfrontation med ”dom” blir grupperna ”till något av ett ’kollektivt jag’” (Sernhede 186). För att göra denna kollektiva jag starkare använder de ett kollektivt språk som avviker från utgruppen och som kan ses som förortens röst: ”They telling it like it is, they cursing, they talking the way that we talk every damn day” (“The Story of ‘Fuck tha Police’”). The Latin Kings texter visar att rapparna lägger stark betoning på gemenskapskänslan. De framhäver att allt handlar om att hålla ihop och att ”inte prata med utomstående” eftersom man måste hålla distansen till utgruppen (Anyuru 129). De upplever den egna gruppen som “bröder” och även om det erkännas att det finns sociala problem, kriminalitet och våld, ligger betoningen oftast på familjekänslan inom förorten och i den globala hiphopkulturen: ”när jag har The Latin Kings bakom min rygg / känner jag mej alltid trygg / dom stöder mej till 100 %” (”Vem e maffia”). Det svenska samhället och myndigheterna framställs som hotande, och förorten som en säker tillflyktsort: ”Spring svartskalle svarskallar spring / å låtsas som ingenting / aina kan va grymma … raka väga hem till förorten / rejsa fort, fort som fan / till betongen söder om stan / frihet på andra sidan deras mur” (”På rymmen”). Förorten med sin gatukultur blir då till en idealiserad plats där man inte ”tvingas möta det Sverige som ser ner på och betraktar mig som en andra klassens medborgare” (Sernhede 96). Sernhede kallas detta för ”stadsdelsnationalism” och hävdar att den är parallellt med ”den uttalade globala tillhörigheten” (Sernhede 96). I deras självframställning spelar förortens gemenskap alltså en stor roll som en plats där man inte diskrimineras och reduceras till kriminell av utgruppen. Det finns undantag på gemenskapskänslan jag presenterar här. Det ses nämligen inte sällan i texterna att olika sorters beteende av personer inom själva förorten inte uppskattas, och att det då uppstår en ”vi mot dom” känsla inom hiphopkulturen. The Latin Kings visar att det finns ”för mycket fula fiskar och för nåra vänner” som inte är autentiska eller trogna (”Världen é 33 din”). Det uppstår alltså diskrepans inom själva förorten och hiphoppen, där många tycks inte vara autentisk längre. Dessa ”fula fiskar” framställs som en outgroup inom den autentiska hiphopkulturen eftersom de ”bara ser den andra sidan, med pengar och bilar och brudar” och droger (Anyuru 129). Då finns det även inom hiphopens ingroup olika in- och outgroup som framställs i en ”vi mot dom” förhållande. The Latin Kings framställer sig själva som autentiska i kontrast till andra som framställs som för svaga att hitta vägen ut ur den onda cirkeln av kriminalitet och drogmissbruk: Chepe, Salla, Dogge som maffiabröder / så kom inte och jiddra om du är från Söder / eller vad du än kommer ifrån … svart svart svart svartskalle e va jag e / och jag skäms inte för de hahaa / svartskalle och jag e stolt / mitt svarta hår har jag aldrig dolt … men jag kämpar och slåss jag vandrar mot toppen / blir kallad svartskalle och det var droppen / visst har jag styrka och visst e jag stark / och det och mycket mer utan doping utan knark (”Vem e maffia”) Självframställningen i svenska raptexter kännetecknas alltså av en vi mot dom-känsla som råder i förorten och i det hela svenska samhället, där den egna sociala och geografiska gruppen försvaras till nackdel av andra grupper. B. Machoideal I det som följer tänker jag analysera hur The Latin Kings framställer sig själva som på toppen av makthierarkin. Denna attityd ”ger uttryck för en form av mansdominans” kan kallas för macho beteende och kan ses som karakteristik för hiphopkulturen (Sernhede 204). Detta beteende har rötter i den svarta ”underklassmaskulinitet” som etiketterar ”unga ’invandrarmän’ från förorten” (Sernhede 204). Jag ska betrakta detta macho beteende utifrån det som antropologen Ralph Bolton beskriver om den Latin-amerikanska machismokulturen (Sernhede 204): 1) mannens dominans över kvinnan 2) en utbredd tävlan mellan män 3) aggressivt, störigt socialt uppträdande Jag framhäver att dessa aspekter av machismokultur återkommer i The Latin Kings texter. De visar till exempel att den rådande åsikten mot och objektiveringen av kvinnor är ett spel med traditioner och stereotyper, och de påstår att ”de är inte kvinnoförnedrande” (Anyuru 151). I tävlingen mellan män framställer The Latin Kings sig själva som vinnarna. Som 34 kännetecknande för den globala hiphopkulturen gjorde The Latin Kings ”självförtroende … dem till kungar” (Strage 336). Texterna visar hur de inte bara strider för sina positioner på toppen, utan också positionerar alla andra män som undermåliga: ”så idiit försvinn kryp tillbax under stenen / det e Latin Kings som kontrollerar hela scenen” (”Botkyrka style”). Genom att disrespektera andra framställer de sig själva som bättre. Till sist beskriver jag synen på polisen eller bengen som kommer fram ur raptexterna, där den ömsesidiga aggressionen representeras i samband med diskriminering och andra sociala problem. Analysen av machoideal kommer att visa att dessa problem genomsyrar alla relationer och alla låtar. Jag ska ge en bild av hur detta sker hos machoidealen i relation till myndigheter, till andra maskuliniteter och till kvinnor. Mot myndigheter Såväl i Förenta Staterna som i Sverige finns det en tradition av raplåtar som utmanar och förolämpar polisen. Särskilt ICE-Ts “Cop Killer”, NWAs ”Fuck tha Police” och Public Enemys ”Fight the Power” blev populära hos medelklassens ungdomar. Dessa låtar har då genom sin popularitet skräckt myndigheterna och föräldrar, som var rädda för låtarnas och hiphopkulturens påverkan på samhällets system.9 Sveriges version av dessa polishatande låtar är ”Pig Hunting Season” av G-Unit, som handlar om frustrationen över hur polisen trakasserar dem. I The Latin Kings ”Ainaziz” upplevs detta obehag mot polisen mest genom användningen av det nedsättande slangord ainaziz som kommer från det turkiska ordet aynasız. Bokstavligt betyder ordet ”utan spegel”. Med detta impliceras att polisen ”inte har någon skam i kroppen och inte vågar se sig själva i spegeln”. 10 Ordet ainaziz leder emellertid också till en mer utmanande association där det kan interpreteras som förkortningen aina kombinerad med nazi. Denna interpretation går långt ifrån etymologin, men är värd att hålla i huvudet när man betraktar förortsungdomarnas reaktion på och framställning av myndigheternas diskriminering. Ordet snuten är inte nödvändigtvis positivt eller negativt laddat, medan bengen eller bängen är ett gammalt svenskt ord för djävulen och har alltså en mer negativ konnotation. 11 Användningen av dessa ord gör på en sida att förortslyssnaren känner igen sig i låten, och på 9 Se mer om hur detta skedde i Förenta Staterna på den följande länken: http://www.bbc.com/culture/story/20150813-nwa-the-worlds-most-dangerous-group. 10 Denna förklaring hittade jag på Slangopedia, en online ordbok för svenska slangord. Länken till denna webbplats är http://www.slangopedia.se/ordlista/?ord=aina. 11 På den fria ordboken Wiktionary förklaras att bängen kommer ifrån ”äldre svensk slang för "djävul" från … romani beng med samma betydelse” (https://sv.wiktionary.org/wiki/b%C3%A4ng). 35 andra sidan att polisen förolämpas. Tesen jag gärna vill presentera här är att ett sätt av förortsungdomar att umgås med orättvisheten och diskrimineringen är genom att skoja med polisen. De underminerar polisens makt genom att säga saker som ”sug min kuk len du ser ut som en gris len … dom hade ingen chans inge challe / dom tjafsa med fel svartskalle” (”Bengen”). Genom språket som de använder i musiken konstrueras en bild av rapparna som tuffa och inte rädda för polisen. Det gör de också genom att förolämpa och kränka polisen: så pass för aina, pass för anus / pass för span / dom här shonnarna är för alltid ghettobarn / det går aldrig att lära gamla hundar å sitta / den schyssta aina e också en jävla fitta / en spelar dum å en spelar snäll … ainaziz e riktiga mammas bögbangare (”Ainaziz”) Denna polisförolämpning kan ses som en reaktion till myndigheternas diskriminering och maktmissbruk. Det förklaras också i dokumentären om ”Fuck tha Police”, där man framstår att relationen till polisen i dem amerikanska gettos inte är ett kärlek-hat förhållande, utan ett hathat förhållande som framställs som om den eskalerar till mer och mer oförståelse: men se upp med grabbarna i blått med handklover / dom försöker bara girpa och arrestera / inga bevis men dom börja trakassera / jiddrar med unga svartskallar å dreadlocks / men blundar för kontorsråttor som sniffar koks / för dom e vi inte samma lika / vi e dom fattiga som drömmer om att bli rika / ingen lyssnar när vi pratar så vi måste skrika (”Mitt kvarter”) Jag har redan sagt hur TLK framställer diskriminering i deras musik. Men det som också är viktigt att påpeka här är att de inte framställer sig själva som offren. De presenterar sig själva nämligen som starka i konfrontationen med polisen där de kommer att ”få betala priset med utslagna tänder / men grabbar som e äkta, lämnar läppar spräckta / å ger aldrig bängen nöjet å se dom knäckta” (”Ainaziz”). Som hiphoppare Ice Cube säger i dokumentären om låten “Fuck tha police” måste rappare säga någonting om problem i deras situation. Han betonar att de måste strida tillbaka och ”at the very least we need to just insult they ass like they do us” (“The Story of ‘Fuck tha Police’”). Situationen i Förenta Staterna kan inte direkt jämföras med den svenska eller även europeiska varianten av gängområde och getto, men det finns likheter i hatandet av polisen och myndigheterna. Sernhede påpekar att det dominerar en känsla av farlighet i den svenska förorten, även om den kan betraktas som en ”säker plats” (Sernhede 62). Förorter framställs i medierna som ”neigbourhoods of exile” eller reservat där ”förlorarna, de misslyckade och de 36 oönskade bor” (Sernhede 59). Enligt Sernhede spelar rapparna med bilden av farlighet och tänker erövra respekten genom att leva upp till denna bild (Sernhede 61). Jag framhäver att de gör detta genom att framställa polisen som jägare i ett farligt reservat: ”lever ett riskfullt liv / därför går jag alltid beväpnad med kniv / polis polis potatisgris / har varit på kuten / jagad av snuten / snuten razzia” (”Vem e maffia”). Rapparna försöker vidare anklaga polisens beteende genom att kritisera hur det inte är förortsungdomar utan polisen själv som är farlig och okontrollerbar: ”besten har klätt ut sig i polisuniform” (”De e knas”). Men genom att framställa polisen som en gemensam fiende, blir såväl machobeteendet som gemenskapskänslan starkare: ”så snacka snacket men snacka inte med nån / om aina dyker upp bäst å hålla din mun / för tala e silver, men tiga är guld … Ainaziz ser till att du i brist på list / alltid hamna sist, alltid får minst / dom vill se oss utan vinst men vi fortsätter kämpa” (”Ainaziz”). Jag skulle då framhäva att raptexternas machoideal bekräftar ”vi mot dom”förhållandet mellan förorten och det etablerade svenska samhället. Mot varandra Machoidealen som kommer till uttryck i tävlan mellan män kan spåras till familjesituationer i förorten, där barnen ofta uppfostras i en familj där pappan är frånvarande. Som den amerikanska socialpsykologen Nancy Chodorow framhäver börjar maskulinitetsmönstrens framväxt med att pojkarna saknar en manlig förebild för att balansera upplevelsen att de intar en annan position än mamman (Sernhede 198). Om faren är frånvarande upplever pojken nämligen svårigheter med att ”väva samman affekter och sociala roller” (Sernhede 198). Bland unga män i förorten är det ”påfallande många som inte bor tillsammans med sina fäder” (Sernhede 196). Fadern intar någon slags dubbel roll, där han å ena sidan ses som ett egoistisk svikare och där han å andra sidan emellertid idealiseras och nästen blir till ”en sagohjälte eller mytisk figur” (Sernhede 197). Detta kan psykoanalytiskt analyseras som ”fadershunger”, vilket gör att ungdomar hittar en förebild i stora figurer som Malcolm X eller i stora rappare. Pojkar och unga män blir då mest intresserade av dem sidor av manligheten som är mest skrämmande och hotfulla för de, nämligen ”makt, hårdhet och styrka” (Sernhede 198). Dessa element vill man tillägna sig, och då uppstår det maskulinitetsmönster som kommer till uttryck i till exempel ”manligt dominerade kamratgäng” (Sernhede 198). I dessa kamratgäng och även i den hela hiphopkulturen finns det konkurrens och sociala hierarkier, eftersom ”hiphop är till hela sitt ’väsen’ knutet till prestation och ’skills’ – att erövra respekt genom att tävla mot, vara bättra 37 än och ’dissa’ andra” (Sernhede 205). De presenterar sig själva alltså som den mest mäktiga på fysiskt, mentalt och musikalt sätt. Rappare försöker nå en plats högt uppe i hierarkin genom att vara en autentisk del av förorten eller ”betongen”, där förortsungdomarna framställer sig själva som försvarare av ”den egna stadsdelen och den egna identiteten” (Sernhede 60). Rappare reflekterar denna syn och rappar om hur ”du ska aldrig komma å jiddra på / rödalinjens kungligheter, slumprofeter / håller garden backar inte en millimeter” (”Skön våg”). Självframställningen fokuserar alltså både på tillhörigheten till förorten och på den egna personen som ”kung” i denna förort. Målet är ”att bli som den riktiga kungen / för det är parra och flash som styr i betongdjungeln” (”Shuno”): Tjafsa aldrig med Botkyrka Zingi Azzan / jag smyger å jagar tyngre än tönten Tarzan / i norra Botkyrka e inget nytt len / Azzan klassas som den bästa skytten / så lär er mitt namn kom ihåg Azzan Jack … Botkyrka hemmaplanen placerar vi på kartan / göra tösten hörd står alltid högt på listan / dom riktiga kungarna e tillbaka efter tronen (”Botkyrka Style”) För att utvidga makten inom själva förorten diskreditera eller dissa man ”sina grannar och sitt område” för att ge sig själv värde (Sernhede 60). Du är chok farlig Sveriges bästa mc / men bara på din skiva och din fantasi / så jag kan inte låta bli moe å dissa dig / som med alibi vill infiltrera våran grej / och sen försöker flexa i vårat bageri / keff mc-wannabe med scenfobi / som en guzz jag hörde du gillar suga kjuk / och i smyg springer runt i tjejkläder och peruk / vad sa du att du heter jaså du skiter där du äter / Doggelito avslöjar alla dina hemligheter … slappna av släpp loss men dissa aldrig oss / för du vet att det är dumt att slåss mot sin boss (”Shonnar vet”) The Latin Kings positionerar dem själva högre än andra genom att förolämpa dem och sätta dem i en skamlig position. En viktig aspekt som ligger till grund för dessa förolämpningar visas igen vara autentiskt beteende: om du hade egen stil skulle den va kass … du kan inte bygga image på falska grunder / spelar ghetto som om du vore från därunder … snackar skitet men när skitet kommer i din fejja / så skiter du på dig för du har inget skit att säga (”Shonnar vet”) En annan aspekt som spelar en roll i hur man uppskattar varandra är området där man bor. Machobeteende i texterna riktar sig ofta till män av andra ”kvarter”, som då bedöms som avskum: ”du är en babblish som bara vill kritisera / va häftig för gussarna och imponera / det går bra där du bor men inte i mina kvarter / dom bosnar dig i röven sen ser vi dig aldrig mer” 38 (”Blend dom”). Inte bara platsen där man bor, utan också den etniska bakgrunden spelar en roll när man dissar varandra: om du tjafsar med latino / el siempre divino / blir du knäckt som ett ägg / du har fjun, jag har skägg / så kom inte hit och spela maffioso / om du bara är en simpel baboso (”Vem e maffia”) Även om rapparna ofta framhäver hur man borde ”krossa rasismen”, använder de själva rasistiska syn för att dissa varandra: ”du kallar mig svartskalle bara för jag har mer balle / va fan va det du själv hette Olle eller Kalle / skit i det och gå knulla din nalle” (”Krossa rasismen”). Därtill kommer machobeteendet om flickvänner, där kvinnorna framställs som objekt som männen bestämmer över: ”ej älskling vill ej längre längta / jag vill ju bara fylla din brunn … och du, du doppar den där madrassen / hon är gussen av lägsta klassen / medans jag, jag doppar nästa / tar en tequila fortsätter att festa” (”Halva inne”). Man presenterar sig själv som den mäktigaste och högst uppe i hierarkin när man talar med någon annans flickvän. Det som framhävs vara en av de mest kränkande sätt att dissa någon är att tilltala denna persons mamma. Eftersom mamman framställs som den mest respekterade kvinna utan vem dem unga männen ”vore … ingenting”, gäller ett mamma-diss som det mest skändliga man kan göra ”om man verkligen vill kränka eller skända en annan person” (Sernhede 187-188). Det som också är intressant är hur Dogge dissar sig själv i ”Du é skit”. Om detta säger The Latin Kings att de ”såg filmen med Eminem, han dissar ju sig själv” och att de då tänkte: ”det måste vi också göra” (Anyuru 110). du tror att din stil e street / du e skit / keffa rhymes och ruttna b-beats … men du tål ingen kritik / ärligt brorsan, ingen teknik och rytmik … men tyvärr Dogge, du har inge riktigt flow / du kan inte rappa, du kommer inte bli nånting / och Sveriges sämsta rapgrupp e keffa Latin Kings … min mormor e bättre / som döv, blind och handikappad … tre ord: blinda indianer i träningsöveraller / som luktar, skitdåliga, ruttna, rena unken (”Du é skit”) Det handlar om bristen på rapptalang som Dogge har, som också kommer fram när han själv påpekar att ”i skolan va du säkert usel på engelska / säger du kickar rappen bättre på svenska” (”Du é skit”). Syftet med detta kan vara att bara ha skoj, men genom att framställa sig själv som tuff och som om ingen kan skada eller dissa honom gav han redan ett svar på kritiken han kunde ha fått. Vidare i låten dissar han såväl The Latin Kings musikala talang som deras autentiska beteende som även deras område: 39 förstår inte att ni alltid rappar om var ni bor / för Botkyrka måste va Sverige största zoo … spolar ner i toan som jag gör me skiten / för du e en shonne som inte pallar med kritiken … Ni e skit len, eran värld och talang e liten / ni har verkligen ingen plats bland eliten … det enda som driver er nu e pengatörst / så eran tid e förbi, ni e gamla och trötta / och alla era koncept e chok gamla och nötta (”Du é skit”) Jag menar att denna självdiss har effekten att den tystnar dem som vill dissa The Latin Kings och det visar att The Latin Kings är mentalt starkare än de andra. Vid sida av denna mentala styrka gäller det på fysiskt sätt mest att ” ”jag ville bli stor, det var mitt syfte / gick till gymmet och skrot jag lyfte” (”Skön våg”). Syftet är alltså att ”e i prima skick” för att stå upp för sig själv så att man inte är beroende av andra för att försvara sig själv. Genom att berätta om hur de kan härda dem svåra träningar ställer man fram sig själv som båda mentalt och fysiskt starkare än andra: ”jag e stark och du e svag … ska ni göra mina saker, lycka till!” (”Vem e maffia”). I raptexter hörs alltså hur denna fysiska styrka kan användas för brott och för att slåss med varandra, men The Latin Kings understryker ofta att den riktiga striden pågår i musiken.12 Det kommer nämligen fram att man får mer respekt genom att slå någon genom bättre rhymes än genom att slåss med varandra: ”varje gång ni dyker upp så blir det knas / slingra er iväg, stick iväg, schas / jag greppar mikrofonen å sätter er på plats” (”Borta i tankar”). Då uppstår det en stark kraftmätning där man måste bevisa sig själv och skryta om sina kunnigheter och originalitet: Så jävla många snubbar som greppar micken / men snubbar vet inte hur man ska rocka micken / för mycket jävla tricks, len spana in mixen / slipad som en diamant fett som en elefant / riktig gigant jävla betonghiphop / ingen jävla topplistpop … Dogge och Boastin i den fetaste kombinationen / håller sig till hiphoptraditionen / Latin Kings skakar om hela nationen / med den rätta tonen från betonggenerationen / riktiga kungar som softar på tronen (”Passa micken”) Det är alltså viktigt att ha större kunskap och/eller starkare framträdande än andra hiphoppare. Även om kunskapen inte är störst eller även ”tekniskt medioker”, framställer man sig som den bästa rapparen (Anyuru 131). Det gäller att inte vara tveksam och påstå att alla ”vet att jag är 12 Det påpekas ibland att den fysiska kampen förvandlas till en musikalisk strid när rapparna blir äldre. The Latin Kings framhäver till exempel att deras syn på kvinnor och machobeteende har ändrats mycket sedan de skrev första albumet (Anyuru 151). I denna åsikt förklarar Ove Sernhede hur gängtillhörigheter – och machobeteendet som hänger ihop med den – oftast är en övergångsfas till ”mer etablerade former av vuxenliv” (Sernhede 189). 40 mikrofonkungen” (”Diggar din stil”). För att bevisa sin position på toppen genomtränger de deras texter med nedtryckande budskap till andra rappare som inte är autentiska. Det förstorar nämligen kontrasten till The Latin Kings, som framställs som ”aldrig kommersiell, riktigt originell” (”Dax för bax”). De visar att det gäller att vara autentiskt, att känna sin bakgrund och att satsa allt på hiphopkulturen och musiken: så Dogge baxa upp i hytten å greppa micken / spotta texter direkt från betongen där shonnarna inte ens kan nationalsången / kanske för att en bula sjöng den första gången / jag va tio år men alltid rhymes i bakfickan / alltid hungrig och redo att kicka dom / nån som battla klart jag skickade dom (”Va e mina cash”) The Latin Kings framställer sig själva alltså som autentiska rappare som inte bara härskar i det egna området, utan vems makt ”håller det alltid förorten … härskar från toppen, lagt av med keffbrotten” (”Blend dom”). Då betonar de också hur deras makt sprider sig vidare genom deras musik och deras skivbolag ”redlinerecords.com” (”Blend dom”): TLK ey len / vi rockar allt vi sa … Latin Kings rockar alltid, vi rockar len / Redline rockar, softish vi rockar len / Doggelito rockar, ni vet att jag rockar len / betongen rockar, klart att den rockar len / Rockar allt som går att rocka sönder / klubbar, festivaler, gussar och bönder … Latin Kings armé pumpar fett me kvalité / stormar scenen alla tre, det e bara att gunga me / på varenda turné, garanterad succé / låt mig rocka skiten, som en rap-professionell / temperaturen höjs aldrig till kommersiell … planerar drag för vi drag vi erövrar stad för stad / ger alltid publiken valuta för pengarna … vi bär tre kronor precis som stadshuset … och sprider vår gospel som en sjuk passion / ingen tar vår plats, det e vi som håller kronan / kloner kommer och går men TLK håller tronen (”T.L.K.”) Inom denna rasande om hur fantastiska de är, påpekar The Latin Kings hur de ”hade aldrig en chans, därför tog vi den / krönte oss själva, och så slog vi sen” (”T.L.K.”). Detta understryker alltså att man måste kämpa för sin position och hårda för att kunna behålla denna position. Texterna visar hur rapparna dissar andra och positionerar sig själva på toppen av hierarkin som starkaste, tuffaste och den med mesta skills för att förstärka sina positioner i gemenskapen. Mot kvinnor I förortens machogemenskap ses en tydlig skillnad mellan män och kvinnor. Detta kan möjligtvis knyttas till att flickor uppfostras annorlunda än pojkarna i familjen. Genom att flickorna måste stanna inne mer, måste de lägga fokus på andra saker än gatulivet. Det ses 41 nämligen fortfarande ofta att ”flickans lott var … att stanna kvar i kvarteret och familjen” medan pojken måste lösgöra sig från banden med modern för att ”ta sig ut i den stora världen” (Sernhede 189). Då måste pojkarna bete sig som ”’starkare’ och mer expressiva än tjejerna”, vilket ”i sig utgör en form av dominans” (Sernhede 204-205). Jag framhäver att denna dominans uttrycks genom att kvinnorna i gatukulturen framställs som beroende av männens villkor: jag längtar, jag längtar att få höra din röst / eller ännu bättre få smeka dina bröst … precis som dom gjorde i den där jävla filmen / sen ska jag sakta klä av dig naken … över hela dig jag spruta min säd / blev trött som fan klockan va tjugo i fem / så jag bestämde mig för att gå hem (”De e dej ja vill ha”) Detta visar – även om man måste hålla i bakhuvudet att raptexten är en konstruktion och inte en direkt spegel av den hela nyanserade verkligheten – hur flickor i denna gatukultur beror på männens villkor och att ”relationen till kvinnan [är] grundad i tämligen välbekanta attityder och handlingsmönster” (Sernhede 196). Självframställningen i The Latin Kings texter hänger ihop med dessa stereotype framställningar av och attityder mot gatukulturens kvinnor: “jag träffa många flicka i Stockholmsstaden / jag gör alla flicka massor av barnen / så jag får mycke barnbidragen” (”Mecka”). Kvinnorna framställs utan röst och som om deras enda funktion är att ligga med män. Dessa attityder och handlingsmönster ses reflekterade i tilltalandet av och reaktionen på kvinnor: ”med silikonkropp som fått för mycket snopp / så lugnt när du greppar mina rubiner / latinos baby bazz som kaniner / te quiero mamito, besito mijito / kärleksbrev från Latin Kings Doggelito” (”Diggar din stil”). Kvinnorna framställs alltså mest utifrån det manliga machoperspektivet, vilket betonar mannens strukturella dominans och kvinnornas underordnade plats i handlingsmönstret: såg en chok gussel guss å jag ville chansa / göish taitish och memex deluxe morre / får varenda shonne å bli hård i snorre / så jag börja jazza loss me denna fina karamell / hon va chock lättare än ettans gångertabell … benim ska fixa pum pum och bara tjall den (”Tjall den”) Rappare säger vara medvetna om ”de attityder och den jargong de använder sig av i relation till flickor” (Sernhede 181). Men The Latin Kings menar att man ”kan egentligen inte säga att våra texter är kvinnofientliga för de beskriver kvinnor som något vackert, något vi berömmer … kanske vi är lite hårda med ’baby skaka din rumpe’, men en tjej som går ut på disco, hon skakar sin rumpa och dansar” (Anyuru 150-151). De unga männen är alltså medvetna om hur de använder ”maskulint definierade koder”, men lever fortfarande upp till stereotyperna och 42 menar inte att ”deras förhållningssätt innebär en nedvärdering av kvinnan” (Sernhede 196, 181). The Latin Kings tar det även ett steg vidare när de betonar att de ”har ingenting negativt emot tjejer” och har ”alltid försökt hjälpa till i den feministiska kampen” (Anyuru 150-151). Det finns alltså en diskrepans mellan det som rapparna menar att säga, och hur texten interpreteras och upplevs av andra genom ordens olika emotion potential. Orden har nämligen en annan konnotation beroende på vem som lyssnar, som gör att man måste förbli vakande med att uppfatta textens konstruktioner som en objektiv verklighet. Här är det nyttigt att framhäva att det oftast finns en utveckling hos The Latin Kings och andra rappare, där de är mera kvinnoförnedrande när de är yngre och maskulinitetsmönstret fortfarande beror på det maskulina kamratgänget (Sernhede 189). Dogge medger själv att det kanske finns kvinnofientligheter i The Latin Kings texter, ”men då var vi väldigt unga” (Anyuru 151). Han framhäver att även nyare låtar ”kanske låter hårt”, men att de ”menar bara att man ska fixa tjejen, och det är inget fel med det, alla raggar och fixar tjejer och så” (Anyuru 151). De understryker att de inte är kvinnoförnedrande, utan att de ”på ett ärligt sätt, ett öppet sätt” återger det de ser i vardagslivet (Anyuru 151). Machobeteendet mot kvinnor fortsätter alltså vara en del av raptexter som minskar när rappare kommer in i vuxenlivet, då de börjar framställa andra maskulinitetsmönster och attityder. C. Våld och droger På första ögonkastet verkar texterna prisa bilden som kommer fram i massmedierna, där hiphopkulturen präglas av drogmissbruk och våld. Marijuana föreställs till exempel som gynnsam i låtarna: ”Vi taggar ner och meckar zuten / ingen stress, no tobacco, strictly sess” (”Mixa zuten”). Det som är påfallande med dessa låtar om droger är antalet av ord som finns för att benämna alla drogrelaterade element: ”men aldrig sniffa bara softa och spliffa / pesola diffa det e klart benim biffa / på fajvishar beshlikar i betongförort, len / ey len brorsan det e dags och mixa zuten” (”Mixa zuten”). Dessa slangord som rappare använder för att beteckna droger – som ”meckish en b meckish en zut zut” – kan ha effekten att drogerna och drogmissbrukaren får en tilldragande verkan på lyssnaren (”Mecka”). Jag vill framhäva här att inte bara droger fyras i låtarna, utan att även det hela brottsliga livet verkar berömmas som en naturlig livsstil: Om du ser en plånbok eller ny telefon / tjall den, tjall den / den som finner den får den / om du gittar på en klubb och ser en het göt / tjall den, tjall den … plankish på tåget, pröjsa inte en 43 spänn … glider vidare och hittar en schysst cykel / olåst, Moe, behövs ingen speciell nyckel / lånar den en sväng och hojar en bit / en helt vanlig dag för en betongidiit (”Tjall den”) Men om man tar en närmare titt på texterna ses att detta prisande bara spelar på klichéerna som framhävs av medierna där förortsungdomar skildras som om de riskerar ”så mycket bara för några spliffs” (”Kåken”). De beskriver själva hur massmedierna alltid utpekar ”latinos, araber, afrikaner och turkar … som skurkar” på grund av ”en påhittad statistik” (”Krossa rasismen”). The Latin Kings undergräver dessa fördomar genom att själva skoja med typen av ”snubbe” som ”trodde han va cool för han hade en pistol”, vilket skapar en ironisk distans mellan The Latin Kings och dessa kriminella situationer (”Snubben”). Det betyder emellertid inte att de inte framställer förorternas sociala problem på ett seriöst sätt: förorten e en djungel av betong / om man fick chansen skulle man gitta på en gång / det e därför shonnarna kanske gittar med flum … för arbetslösa och fattiga blir bara fler … men det gör inget för jag älskar mitt kvarter … inget jobb ingen parra i plånboken / snortar upp drömmar genom snoken (”Mitt kvarter”) De verkar alltså hålla sig till hiphoppens grundläggande ideal av authenticity genom att framställa vardagssituationer inom förorten utifrån de sociala problemen som råder där. Jag framhäver hur deras texter visar den vita medelklassen vad som ligger bakom klichéerna av våldsamma förortsungdomar. Man hör till exempel hur ”feta fickor krävs när man ska betala hyran … jobba hårt, inget kommer gratis dessa dagar / måste fylla flera hungriga magar” (”Cashen dom tas”). Detta understryker till exempel hur machobeteende och den onda cirkeln av kriminalitet måste betraktas utifrån situationer där ”ensamstående guzzar13 lever på socialen där barn letar ”efter en stabil fadersgestalt och förebild (”Mitt kvarter”): småkillarna i gänget ser nu upp till han / det är det vad dom anser e en man / så går det när man har en dålig start / en dag så gör dom alla likadant / utan en farsa, en farsgestalt / det är därför dom börjar med knark … kompis från förr / några lyckas, några dör … här vill alla ha respekt / därför går alla beväpnade med stilett (”Kompisar från förr”) Deras texter påpekar alltså hur unga dessa förortsungdomar är när de råkar involverad i kriminaliteten, och hur de gör det för att tillhöra gruppen: ”Jag minns när jag var liten å jag började rocka / man fixa cash av en alkis som man plocka … å va man färskning så fick man inte hänga me” (”Va e mina cash”). Enligt min tes framhäver de maktlösheten inom den onda 13 Kvinnor. 44 cirkel av våld och drogmissbruk, men undviker de inte att döma det osedliga beteendet av ”idits i källargångar som sniffar gas” eller ”alkisar som samlar fimpar på trottoaren” (”Mitt kvarter”). Jag skulle då påstå att The Latin Kings lever upp till deras roll i ”den ortodoxa hiphoptraditionen” – där man har ”ett budskap” – genom att betona bakgrunden till och dem negativa konsekvenser av våld och drogmissbruk (Anyuru 152): På den tiden var hiphop mot droger, mot rasism, mot segregation, mot ghettoisering, mot vapen, mot våld. Om du tittar på hiphopen idag så är den för allt det. Man undrar vad som hänt. När hiphopen kom var det för att man var trött på våld och droger. Det var därför hiphopen skapades … Det är den hiphopen vi fortfarande vill göra (Anyuru 152) I The Latin Kings självframställning framställer de alltså idén av den ”old school” hiphoptraditionen, nämligen att ”få ut min aggression i form av starka ord” (”Botkryka style”). De betonar vikten av att investera frustationen och aggressionen i musiken istället för i våld och drogmissbruk. Deras musik adresserar hur de är trötta på förortens vardagsmat av ”mobbing, skolk och bråk” (”Kompisar från förr”). De betonar hur många ungdomar fortfarande ”saboterar å förstör / sitt liv, springer runt med kniv” eftersom de är tvungna att ”visa att man var stark inte svag” (”Kompisar från förr”). Det finns alltså social kritik i dessa låtar, som reflekterar en omgivning där det finns ”inga lugna stunder, för många pundarrunder” (”Det e knas”). Drogmissbruket lyftas då fram som ett sätt på vilket ”vilsna själar” som ”lever allt för fort” kan fly problem och ”gitta från verkligheten och tristessen / i sköna drömmar långt bort från all stressen” där ”allt e lugnt” och ”stressen börjar försvinna … me cannabis sativa” (”Världen é din”, ”Mixa zuten”). The Latin Kings gör alltså uppmärksamma på de problematiska situationerna i förorten, och kopplar dessa till de sociala strukturerna som ligger bakom. Genom att framföra historier om dessa sociala problem i musiken kan rapparna explicit visa de negativa konsekvenserna av särskilda livsstil och beteende. I ”Kriminell idiit” berättar The Latin Kings till exempel en historia om en ”idiit” som råkar in i den kriminella miljön eftersom han ”ville va coolare / ha pengar, massor av stålar”. Men då väljer han att ”göra ett rån” och blir han ”instängd i en cell”. När han kommer ut är han ”beroende av knark” och blir det omöjligt att få jobb. Kombinationen av drogberoendet och omöjligheten att få jobb gör då att det verkar finnas ingen väg kvar än ”sin kriminella bana”. Denna historia och livsutveckling sägs vara ”lika självklart som man blir blöt när det regnar”. Historien visar då – även om denna livsstil verkar göra någon ”cool” och ”jätteball” – att allt detta menar ingenting när någon sitter 45 i fängelse och är ”idiit och kriminell” (”Kriminell idit”). Rappen visar sig alltså vara en lämplig form för att adressera och reflektera sociala problem och såväl personliga som kollektiva dåliga erfarenheter. 3.3.2. Konstruera sin egen värld: ett eget språk och en egen historia Jag har klargjort hur raptexter har makten att reflektera en omgivning och att återge problematiska situationer. I min analys har jag betraktat hur detta kopplas till användningen av ett specifikt språk och till framställning av historier i musiken. Då har jag också framhävt hur förortsungdomar konstruerar en egen värld och en motidentitet genom att använda ett avvikande språkbruk. I den här delen ska jag då utvidga om mediernas makt att konstruera en ”mytologi” kring förortens invånare. Dessutom kommer jag att visa hur förortens hiphoppare kan verka bekräfta dessa stereotypa fördomar genom sitt språk och genom historierna de framställer. A. Språkets motkultur Som jag redan förklarade reflekterar slangspråket sin multikulturella omgivning där förortsungdomar har svårigheter med att hitta en plats i det svenska samhället. Här kommer jag att visa hur de konstruerar en kollektiv motidentitet till medelklassens kultur, ”en plats dit man är förvisad … ett undantag som tillåter andra former av liv än de som är föreskrivna i samhället utanför” (Sernhede 95). Användningen av dem rätta slangord och även yttre kännetecken som stil och kläder är en stor del av att visa sin tillhörighet till en kultur (Loxley 150). För att tillhöra en gemenskap gäller det nämligen att tala och bete sig enligt kulturens vanor. The Latin Kings poängterar att särskilt ungdomar anpassar sig till språket av kulturen de vill tillhöra och av identiteten de vill tillägna sig: ”Det var så när vi var små att den som pratade mest slang var oftast den som var den starkaste eller bråkigaste eller värsta killen. Den tuffaste pratade mest slang och alla ser ju upp till den tuffaste så då ville man ju prata mycket slang” (Anyuru 149-150). När anpassningen av språket ökar blir det då till ett ”newly evolved linguistic system” som är kännetecknande för gemenskapen och gemenskapens medlemmar (Coupland 109). Genom att använda ett språk håller man alltså på med att konstruera en kultur och en identitet. Om man då vill skapa en motkultur och en motidentitet, gäller det alltså att använda ord och stilar som avviker från normen. Språket upprepas och tas över av alla som vill tillhöra och 46 tillhör gruppen. Det blir en konventionalitet att tala på ett visst sätt och detta språk tillverkar då en viss roll. Här framhäver jag emotion potential igen. Det kan nämligen ses att orden de använder upplevs på ett annat sätt av dem som inte tillhör denna kultur. Det gör att deras identitet begränsas ännu skarpare. Här kan jag alltså hänvisa till self-fashioning igen, eftersom såväl det individuelle självet som det kollektiva självet framställs genom dessa kännetecknande element av hiphop- och förortskulturen. Genom att använda dem rätta slangorden kan man alltså visa att man tillhör förortens eller hiphopens gemenskap. Jag skulle alltså påstå att de konstruerar inte bara ett lingvistiskt system, utan även en hel kultur eller värld. Jag framhäver alltså att hiphopgemenskapen konstruerar en egen värld genom att använda detta avvikande språk som skiljer dem åt från den rådande kulturen. Det som är intressant med detta är att även personer av andra gemenskaper kan då börja tillägna sig en hiphopidentitet. Istället för att tala om polisen, kan man då till exempel börja använda orden bengen eller snuten. I Förenta Staterna använder de flesta hiphoppare African American vernacular English. Som i det svenska samhället har dessa blatte eller ”svarta” hiphopkultur en exotisk attraktion på den vita medelklassen. De försöker att delta i denna kultur genom att använda ”AAVE features” i deras språk och “hip-hop style clothing (baggy jeans, reverse baseball cap, designer sneakers” som då “allows white young people to share symbolically in a generalised urban youth identity” (Coupland 127). Detta visar att såväl språket som stilen och yttre kännetecknar har makten att konstruera tillhörighet till en kultur. Man framställer sin identitet alltså som en del av världen man vill tillhöra. B. Mytologisering i raptexter och massmedier Språket är alltså en viktig del av självframställningen i svenska raptexter. Med språket visar rappare tillhörighet till en värld, och gestaltar de en historia om samtiden ”där livet i förorten i det närmaste är föremål för en modern form av mytologisering” (Sernhede 19): For the hip-hop generation, popular culture became the new frontline of the struggle … the cultural radical stormed the machines of mythmaking. Their intention was not only to take their message into the media, but take over the media with their message. Pop music, rap radio, indie film, cultural journalism – these could all be staging areas for guerrilla strikes. (Chang 250) Rapparna uttrycker sina situationer i berättelseform, men eftersom hiphopkulturens popularitet växer når dessa historier då också den mainstream kulturen och massmedier. Jag påpekade redan mediernas negativitet eller ”mörk magi” kring invandrares kriminalitet, där dem 47 framställs som hotfulla och där det skapas ”en underliggande känsla av kuslighet och obehag inför det som framstår som främmande och annorlunda” (Sernhede 56-57). Jag skulle alltså säga att massmedierna skapar en värld som hittar sitt ursprung i verkligheten men som abstraheras till en onyanserad konstruktion. Då uppstår det stereotypa idéer och konstruktioner tar platsen av riktiga erfarenheter och konfrontationer, och blir till ”’verklighetsuppfattning’ hos stora delar av den svenska befolkningen” (Sernhede 57). C. Dubblerande historier i raptexter Även själva rapparna använder bestående konstruktioner av kulturer som de inte har varit i direkt kontakt med, som till exempel i låten ”Omertá”. I The Latin Kings Texter hittas det vid sidan av låten citatet ”[v]i har aldrig varit på Sicilien. Vår bild av maffia kommer från Gudfadernfilmerna och Mario Puzos böcker. Inspirationen till Omertá har vi bara plankat från den boken” (Anyuru 94). De lägger alltså själv till i massmediernas onyanserade konstruktion genom att spela på associationer och klichéer. Jag vill alltså framhäva hur The Latin Kings själva verkar förstärka den mediala stigmatiseringen, genom att de förklarar att de bara var nio år när det var ”första gången jag torska” och att de sedan dess har ”torskat rätt ofta” (”Idiot idiiter”). Som jag sa tidigare visar de situationerna som ligger bakom det kriminella beteende, men det som jag vill markera här är att de också spelar på klichén av den onda cirkeln där ”morsan och farsan skildes när jag va sex år” och ”det sitter kvar i hjärtat som ett stort sår” (”Idiot idiiter”). Jag skulle alltså hävda att The Latin Kings reflekterar på mytologin och den etablerade klassens förutfattade syn på förorten genom att själva framställa dessa schablonmässiga bilder. Här kan jag syfta på rapparnas betoning på att rappa om förorten eller att ”keep it real” igen. Om jag då påminner om Kahfs första poäng om autenticitet – att hiphoppare måste tala om sociala problem – kan jag göra uppmärksamma på hur The Latin Kings själva dubblerar och förstärker massmediernas mytologi där förortens mörka problematiska sidor står i fokus. 3.3.3. Den konstruerade världens påverkan på verkligheten Det som jag kommer att utreda här är hur språk har makten att bygga en konstruktion och hur denna konstruktion kan utöva inflytande på verkligheten. Jag tänker nämligen titta på dynamiken mellan de stereotypa bilderna om hiphopkulturen och raptexternas makt att påverka 48 dessa enformiga verklighetsuppfattningar. Det tänker jag göra genom att visa hur raptexter kan motsätta massmediernas stereotypa mytologi. A. Historier i kontrast med massmediernas mytologi Även om det finns rapartister som förstärker denna förenklande mediala bild, försöker de flesta att framställa en nyanserad reflektion av situationen. De ger ”en motbild och därigenom ett försvar gentemot den mediala stigmatiseringen av människorna och livet i dessa områden” (Sernhede 19). I deras texter är de inte bara själva kritiska om det, utan uppmärksammas även lyssnaren på dessa rådande fördomar. Jag vill alltså framhäva hur deras självframställning reflekterar inte bara dem sociala strukturerna, utan att den även kan påverka hur dessa strukturer utvecklar sig. Här tänker jag till exempel förklara hur historier som avviker från massmediernas negativa mönster kan påverka lyssnarens verklighetsuppfattning. I min analys kommer jag att betrakta hur The Latin Kings gör detta genom att betona musiken och Gud som vägen ut ur problem. För att göra detta betraktar jag Arthur Jacobs schema om neuronala erfarenheter av litteratur (Jacobs 142). Jag använder några termer ur detta schema, nämligen förgrunden och bakgrunden, som jag då interpreterar i relation till min analys av svenska raptexter. Begreppet bakgrund syftar på våra förväntningar av vad och hur någonting borde pågå. Enligt min tes är bakgrunden i hiphopkulturen den stereotypa mytologin som framhävs i medierna. Enligt Jacobs schema bearbetas dessa negativa historier om våld, droger och sociala problem då implicit, eftersom de inte tillägger någonting nytt till vår idé om förorten. Begreppet förgrund hänvisar till formliga och innehållselement som bryter mot förväntningen, och som då anpassar vår idé och mentalt schema av en viss situation. Enligt min tes innehåller förgrunden element som avviker från den stereotypa mediala stigmatiseringen. Dessa element är mest positiva aspekter där det påstås att förortsungdomar ”jobbar hårt och kämpar” och att de inte har ”attitydsproblem” utan ”bara kärlek och respekt” (”Tack Gud”). Jag menar alltså att dessa positiva element i förgrunden kontrasterar med de negativa mönstren i bakgrunden: Jag e från förorten där tiden står still / där framgång ofta är lika med snabba pengar / och du får respekt om du bryter flest lagar / men inte alltid för det finns mycket positivt / fast media skriver alltid motsatsen effektivt / folk sliter hårt för att tjäna levebrödet / men ändå snackas det att vi suger ut systemet (”Rötter”) 49 I Jacobs schema ses att det som står på förgrunden måste bearbetas explicit och kan därför leda till en anpassning av vår bild av verkligheten. Jag skulle alltså framhäva att rapparnas självframställning kan ha en påverkan på lyssnarens relation till omvärlden. Lyssnaren kan till exempel inspireras av rapparnas ”avsevärd kulturkompetens och förmåga till empati” genom att konfronteras med olika främmande ord (Sernhede 90). Enligt min tes skulle lyssnaren också kunna känna inflytande av hiphopens sociala dynamik som framhävs i titeln ”Välkommen till förorten”. Även om titeln bekräftar skillnaden mellan ”vi” i förorten och ”dom” i centret, säger den på samma tid att utgruppen är ”välkommen” in genom musiken. De markerar att deras liv inte nödvändigtvis överensstämmer med det bestående mönstret, vilket visar till utevärlden att förortsungdomarna inte borde minskas till de negativa fördomarna. Jag påstår alltså att det positiva är främjande i jämförelse med de stereotypa historierna. Dessa positiva element måste nämligen interpreteras explicit eller med större uppmärksamhet än de stereotypa historierna. Enligt min analys gör detta att dessa positiva element har en större påverkan på verkligheten än dem implicit upplevde negativa element. Jag tänker visa detta med följande exempel, där en stereotyp historia förvandlas till en historia som visar en utväg. De återger en utveckling från att sitta fast i den onda cirkeln av sociala problem till att råka ut ur denna situation genom troende på Gud och genom musiken. På detta sätt framställer de deras historia som mer nyanserad än historien om kriminella förortsungdomar: Flesta av dina budord har jag nångång brutit / vittnat falskt, tjuvat, varit otrogen och ljugit / jag ber om din förlåtelse, Gud snälla syndare … laborera med droger som det vore bästa godis / och lekte på djävulens bakgård som en lodis / gick balansgång på lögnens smala lina / vandra in i mörkret istället för att skina … du gav mig en gåva, gjorde mig mycket fet len … försöker vara din tjänare i alla situationer / som tack för alla fina improvisationer / e jag nu redo för den rätta vägen / för jag e trött på att hamna i konstiga lägen / återvändsgränder som visar min dumhet / kasta bort min gåva som en gatupoet / så led mig mot ljusets vackra grindar (”Tack Gud”) Jag förklarade redan hur The Latin Kings säger välja musik som ett sätt att umgås med de sociala situationerna i förorter. Därtill hävdar de troendet på Gud som en stor del av deras livshistoria: ”djävulen besöker mig när ingen ser … han har bjudit ett högt pris för min själ / men Gud skyddar mig väl / han satte oss här på Jorden, som utvalda / att leda hiphop inom Norden … så slut å fantisera, å ditt liv att sabotera” (”De e knas”). The Latin Kings verkar ämna att ändra situationen genom att välja en positiv och konstruktiv väg av tro på Gud: ”Gud 50 ge mig sinnesro at acceptera / till saker jag inte själv kan förändra / mod å förändra, det som jag kan ändra / förstånd å inse skillnaden av negative trenden” (”Tack Gud”). De visar att även om ”jag brukar ligga helt trasig upp i gränden / me hela kroppen fullproppad av gifter / och glömma bort alla mina livsuppgifter”, Gud ”gav mig många chanser å komma tillbaka” (”Tack Gud”). Jag vill framhäva att sådana historier går emot de mediala fördomarna, men att på samma tid själva använder klichébilder genom att visa en moralisk historia där man går från djävulen till Gud. Jag skulle då framhäva att The Latin Kings inte bara spelar på de negativa klichéer och stereotyper, utan att de också skapar en ironisk distans till den old school eller traditionella moraliska aspekten i deras texter. Om man följer denna tes skulle man kunna säga att The Latin Kings medvetna konstruerar en narrativ i vilken de framställer sig själva som en del av hiphopens tradition. B. Populariteten av hiphopkulturen och sitt språk Jag nämnde redan hur förortsungdomar kan känna igen sig i slangspråket. Här fokuserar jag mig på hur rinkebysvenskan inte bara är en reflektion av förortskulturen, utan hur den också konstruerar en avgränsad kultur som man kan visa tillhörighet till genom att använda detta språk. Om man då tar i akt hiphopkulturens växande popularitet, ses att denna slang hittar sin väg till den etablerade kulturen. Enligt min tes kan konfrontationen med slangspråket påverka lyssnaren. Det som jag skulle framhäva är då att The Latin Kings växande popularitet har gett deras språk makten att påverka verkligheten i det svenska samhället. The Latin Kings har spelat en stor roll i populariteten av det svenska språket, för innan de ”dök upp så var det skämmigt att rappa på svenska: efter oss så var det OK” (Anyuru 132-133). De förändrade den svenska kulturen genom att de gjorde att det ”tillkom nya ord” som ”idiiter, gussar, shunnar” (Anyuru 133). Den nationala media representerade The Latin Kings och deras musik som “a symbol of the young suburban culture, commonly identified as migrant culture” (Behschnitt 1).14 Rapmusiken framställdes som “the new hard rhythm”, en form som upplevdes på ett mer fysiskt och direkt sätt än språket i böcker eller dokumentärer om invandrarkulturerna kunde göra (Behschnitt 8). Bejakelsen och populariteten av The Latin Kings hjälpte alltså till med att rinkebysvenska och förortsslang i allmänheten har blivit mer social acceptabelt. 14 Jag jobbar med en opublicerad och förkortad version av denna text. Sidonumren i min version kommer inte överens med sidonumren i den publicerade versionen, som jag tyvärr inte fått tag på. 51 Om vi betraktar Jacobs schema igen, blir det tydligt slangspråket kommer bearbetas på förgrunde för utgruppen som inte är van vid dessa ord än, även om själva förortsungdomarna erfar språket implicit på bakgrunden. Det illustreras av ordlistan som finns i boken om The Latin Kings, där många av slangorden som används i raptexterna förklaras i standardsvenska. Där finns det till exempel förklaringen till abbelibabbeli zub zub, som används i låten ”De é dej ja vill ha” där de rappar om ”abbelibabbeli zub zub i toaletten” eller ”sex i toaletten”. Detta uttryck tillhör inte standardsvenska, och kan därför upplevas som främmandegörande av förortens outgroup. Enligt Jacobs schema måste ordet då bearbetas explicit, vilket gör att våra mentala system måste anpassas beroende på konfrontationer med ny information. Min tanke är alltså att rapmusikens popularitet kan leda till anpassningar av människornas stereotypa mentala bilder. C. Social inflytande I min analys har jag redan försökt visa att hiphopkulturens språk och rapparnas historier har makten att påverka lyssnaren och även det svenska språket. Här tänker jag då betrakta hur deras inflytande kan också har social inflytande. Jag vill nämligen till exempel betona deras roll i den ”smärre revolution” i Sverige, där ”politikerna fick fart under galoscherna och startade antirasistkampanjer, skrev debatt artiklar, sjöng ’We shall overcome’” (Anyuru 133). Enligt min tes har The Latin Kings makt att göra detta genom deras specifika framställning och identitetskapelse i raptexterna. Sernhede påstår att identitetsskapande berättelser handlar ”egentligen om att i förmedlad form uttrycka den egna situationen genom att förena politisk analys med fiktion och verkliga historiska referenser” (Sernhede 149). Detta kommer överens med det som jag har framhävt om hur The Latin Kings adresserar dåliga erfarenheter, sociala problem och de politiska strukturer som förorsakar dessa problem. Jag håller alltså med om Sernhedes poäng att rapparnas ”förmåga att relativisera och reflektera över den egna situationen” reflekteras i den kritiska relationen till omvärlden i deras texter (Sernhede 90). Genom att The Latin Kings har blivit populära skulle jag då påpeka hur denna kritiska syn tillsammans med deras språk och historier blev kända och fick det svenska samhället veta ”hur folk hade det ute i de okända förorterna” (Anyuru 133). Då skulle man alltså kunna påstå att de språkliga konstruktioner och historierna i raptexter kan påverka relationen mellan ”vi” och ”dom”. 52 Men på samma tid vill jag understryka att man inte får överdriva insikten man får genom raptexter. Som The Latin Kings själva påpekar borde man inte tro ”att du förstår min situation / bara för att jag lägger en fet improvisation” (”Mitt kvarter”). De understryker alltså att det är för kortsiktig att påstå att man förstår förorten genom att lyssna till deras texter. Detta verkar kontrastera med låten ”Blend dom” där The Latin Kings säger att de ska ”skildra verkligheten som en spegel”. Men då framhäver jag den genomsyrande paradoxen i att autentisk framställa eller i att ”visa verkligheten” genom en konstruktion. 53 4. Slutsats Utgångspunkten för denna analys var att undersöka självframställning in den svenska hiphopkulturen. Syftet var då att reda ut hur självframställning i kulturella uttrycksätt kan påverka det personliga livet och det hela samhället, vilket jag ämnade göra genom att betrakta The Latin Kings raptexter som representativa för en mer allmän bild av raptexter. Min infallsvinkel i analysen stöder på sociologiska studier, men jag menar att jag som litteraturvetare har aktualiserat frågor och inblick som kommer fram ur själva texterna och som tillfogar nya insikter till dessa sociologiska studier. Jag har positionerat min analys till en bakgrund där jag framhävde rapparnas position som outsiders i det svenska samhället. Jag kopplade dem till förorternas stigmatiserade område och påpekade hur den geografiska och den sociala distansen kan ses reflekterade i framväxten av en motkultur, i det här fallet hiphopkulturen. Då kom min fokus på språkets kraft fram, eftersom jag påpekade att rappare använder språk för att konstruera en motidentitet och ett ”kollektivt jag” där detta språk är konventionellt. Jag framhävde hur inte bara själva språket utan också historierna som berättas med detta språk är oumbärliga för grupptillhörighet. Detta har jag gjort genom att analysera formen och innehållet av The Latin Kings texter. I formanalysen har jag mest utrett texternas poetiska uppbyggd. I diskussionen av innehållet har jag länkat såväl texternas språk som historierna i texterna till den sociologiska diskursen kring den svenska hiphopkulturen. Då kom jag till en intressant dynamik, nämligen den av hiphopens och särskilt The Latin Kings popularisering. Enligt mina teser medför det nämligen att inte bara hiphopparens personliga liv utan också en del av det erkända samhället påverkas. Jag syftade på inflytande av hiphopens ideal av att ”keep it real”, eller att berätta historier om sociala problem och om gemenskapskänslan i förorten. När The Latin Kings popularitet växte spreds förortens historia till andra delar av samhället, vilket enligt mig gjorde att förortens gemenskapskänsla bekräftades och att deras sociala problem uppmärksammas. Då utvidgar rapmusiken nämligen från att ”bara” vara en uttrycksätt inom förorten till att vara en musikgenre som uppskattas av den erkända medelklassen. Jag har påpekat två möjliga följder av denna växande popularitet, som båda två påverkar distansen mellan in- och utgruppen eller ”vi” och ”dom”. Å ena sidan kan konfrontation med 54 en motidentitet och sina främmande ord göra att klyftan växer på grund av avvikande emotion potential. Å andra sidan underströk jag hur förortsspråket blev mer socialt acceptabelt tack vare The Latin Kings popularitet. Med språkets roll som en ”byggsten” av identitet och kultur i bakhuvudet, skulle jag då betrakta acceptansen av förortsspråk som acceptansen av den tillhörande identitet och kultur. Min analys gav ytterligare bevis vad som gäller hiphopens inflytande på distanser som finns mellan olika sociala och kulturella grupper. Jag visade nämligen också att ”vi mot dom”känslan kan växa genom mediernas upprepning av onyanserade stereotyper. Det som jag då gjorde uppmärksamma på är hur The Latin Kings själva spelar på dessa stereotyper, och hur de använder sig även av positiva kliché bilder. Genom att medvetna dubblera dessa schablonmässiga historier skapar de i min åsikt en ironisk distans till dessa ”autentiska” bilder. Detta kopplar jag nu till det dubbla i begreppet self-fashioning, där man konstruerar sig själv medan man på samma tid konstrueras av samhället. Jag påstår nämligen att The Latin Kings undviker hoten av att vara fången av sociala strukturerna både på nivån av det svenska samhället – genom att använda massmediernas stereotyper – och på nivån av förorten – genom att dissa sig själva och genom att framställa sig själva som kungar. Då påminner jag om hur raptexternas inflytande på samhället fortfarande finns i en relation av ömsesidig påverkan mellan hiphopkulturen och samhället. En ännu större dubbelhet eller även paradox hittas i begreppet självframställning. Jag har till exempel problematiserat paradoxen i raptexternas betoning på muntligheten och deras konstruerade diktform. Denna spänning mellan direkthet och konstruktion genomsyrar enligt min tes hela självframställningen. Begreppet implicerar nämligen att man presenterar sig själv eller att man konstruerar en identitet. Enligt min uppfattning står presentationen, konstruktionen eller framställningen alltså i kontrast med rapparnas betoning på autenticitet och direkthet. Men det som jag skulle konkludera är att The Latin Kings användning av dubbleringar, klichéer och hiphopideal konstruerar en narrativ för att vara en del av hiphoptraditionen. En framtida studie som utforskar en likadan narrativ hos andra subkulturer skulle vara av stort värde för att upptäcka en mer allmän bild om självframställning i olika kulturer och traditioner. 55 5. Litteraturlista Anyuru, Johannes. The Latin Kings Texter. Danmark: Ruin förlag AB, 2004. Print. Behschnitt, Wolfgang, Sarah De Mul, and Liesbeth Minnaard. Literature, Language, and Multiculturalism in Scandinavia and the Low Countries. Amsterdam: Rodopi, 2013. Print. Behschnitt, Wolfgang. “The Voice of the ‘Real Migrant’. Contemporary Migration Literature in Sweden.” Migration Literature: Europe in Transition. Ed. Mirjam Gebauer, Pia Schwarz Lauste. München: Meidenbauer, 2010. 77-92. Print. Opublicerad och förkortad version av den publicerade texten. Bradley, Adam. Book of Rhymes: The Poetics of Hip Hop. New York: Basic Civitas Books: 2009. Print. Butler, Judith. Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity. New York: Routledge, 1999. Print. Butler, Judith. “Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminst Theory.” Performing Feminisms: Feminist Critical Theory and Theatre. Ed. S. Case. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1990. 270-82. Print. Coupland, Nikolas. Style: Language Variation and Identity. Cambridge, UK: Cambridge University Press, 2009. Dovidio, John F. The SAGE Handbook of Prejudice, Stereotyping and Discrimination. London: SAGE, 2010. Print. Edwards, Paul. How to Rap: The Art & Science of the Hip-Hop MC. Chicago: Chicago Review Press, 2009. Print. Edwards, Paul. How to Rap 2: Advanced Flow & Delivery Techniques. Chicago: Chicago Review Press, 2013. Print. Forman, Murray. “’Represent’: Race, Space and Place in Rap Music.” That’s the Joint! The Hip-Hop Studies Reader. Ed. Forman, Murray och Mark Anthony Neal. New York: Routledge, 2004. Greenblatt, Stephen. Renaissance Self-fashioning: From More to Shakespeare. Chicago: U of Chicago, 1980. Print. 56 Hsu, Chun-Ting et al. “The emotion potential of words and passages in reading Harry Potter– An fMRI study.” Brain and Language 142 (2015): 96-114. Print. Jacobs, Arthur M. “Towards a Neurocognitive Poetics Model of literary reading.” Towards a Cognitive Neuroscience of Natural Language Use (2014): 135-159. Print. Kirchner, Bill. The Oxford Companion to Jazz. New York: Oxford University Press, 2005. Print. Kotsinas, Ulla-Britt. "Rinkebysvenskan - en dialekt?" Kontakt, variation och förändringstudier: Stockholmsspråk. Stockholm: 2000. 59-72. Print. Krims, Adam. Rap Music and the poetics of identity. Cambridge: Cambridge University Press, 2000. Print. Lacatus, Corina. The (In)visibility Complex: Negotiating Otherness in Contemporary Sweden. Edsbruk: CEIFO, 2008. Print. Le Page, Robert B. och Andrée Tabouret-Keller. Acts of Identity: Creole-based Approaches to Language and Ethnicity. Cambridge: Cambridge University Press, 1985. Print. Loxley, James. Performativity. London: Routledge, 2007. Sernhede, Ove. AlieNation is my nation : hiphop och unga mäns utanförskap i Det nya Sverige. Stockholm: Ordfront Förlag, 2007. Print. Strage, Fredrik. Mikrofonkåt. Stockholm: Atlas, 2012. Print. The Story of “Fuck tha Police”. Dir. Noisey. Perf. Ice Cube, Yella, Compton polis, Compton invånare. Universal Music Publishing: Missing Link Music, 2015. Web. 57 6. Bilagor 1. 2. 58