Miljömålsindikatorer
(texter 2011-04-15 länkade under rubriken Uppföljning under
respektive miljökvalitetsmål på Länsstyrelsen Dalarnas webbplats:
Startsida > Miljö & klimat > Miljömål)
Urval av miljömålsindikatorer med ”viss”
koppling till jordbrukssektorn
Besvär av trafikbuller - Dalarnas
län
Andelen vuxna (19 - 81 år) i länet som minst en gång per vecka under en
tremånadersperiod kände sig besvärade av trafikbuller (från väg-, tågoch/eller flygtrafik) i eller i närheten av sin bostad.
Dalarnas län
12.7 %
< 10 %
10 - 12 %
12 - 14 %
14 - 16 %
> 16 %
Regional fördelning av andelen vuxna (19 - 81 år) som minst en gång per
vecka under en tremånadersperiod 2007 kände sig besvärade av trafikbuller
(från väg-, tåg-, och/eller flygtrafik) i eller i närheten av sin bostad.
Många störda av trafikbuller
Samhällsbuller är ett utbrett miljöproblem och är den miljöstörning som
berör störst antal människor i Sverige.
Enligt Miljöhälsoenkäten 2007 störs cirka 13 procent av vuxna i Dalarna
minst en gång i veckan av något trafikbuller. Det är ungefär samma andel
som år 1999 och som i landet i sin helhet.
Buller har betydelse för vår hälsa och möjligheten till en god livskvalitet.
Besvär av buller kan leda till störningar av sömn och vila, eller ge upphov till
stress. I Dalarna besväras drygt 3 procent av befolkningen av sömnstörningar
på grund av trafikbuller. Buller kan även leda till sämre inlärningsförmåga
och göra det svårare att höra vad andra säger, inte minst för personer med
hörselnedsättning.
Miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö innebär bland annat att livsmiljön
skall vara hälsosam. Riksdagen beslutade 1997 om riktvärden för trafikbuller
och sedan 1993 finns ett förslag till handlingsplan mot buller, som påtagligt
skulle reducera riskerna.
Med dagens samhällsutveckling kommer vi inte att i fråga om buller nå en
hälsosam miljö. Stora insatser behövs för att vända utvecklingen.
Cesium-137 i mjölk
Koncentrationen av cesium-137 i konsumtionsmjölk, landsmedelvärde
(1960–2008).
Cesium-137 (137Cs) från nedfallen efter de atmosfäriska kärnvapenproven på
1950- och 60-talen och från Tjernobylolyckan 1986 finns fortfarande kvar i
marken och kan via betet överföras till korna och deras mjölk. Minskningen
sker snabbare än den fysikaliska halveringstiden för cesium-137, som är 30
år.
Cesiumhalten i mejerimjölk har minskat stadigt sedan Tjernobylolyckan
1986.
De första åren var minskningen mycket snabb, nu halveras halten i
genomsnitt vart femte år, för hela landet. Den stråldos som människan kan få
genom intag av mjölk är obetydlig i jämförelse med dosen från naturligt
förekommande strålningskällor.
Det främsta syftet med indikatorn är att övervaka nivåer och snabbt kunna
upptäcka eventuella förändringar av radioaktiva ämnen i miljön, orsakade av
ett radioaktivt nedfall.
Strålskyddsmyndigheten har följt utvecklingen av 137Cs och strontium90 (90Sr) i konsumtionsmjölk sedan slutet av 50-talet. Under senare år
baseras det nationella medelvärdet för 137Cs i mjölk på analyser från fem
noggrant utvalda mejerier i landet. Urvalet, som är viktat efter produktion
och upptagningsområde, representerar mer än 90 % av den producerade
konsumtionsmjölken.
Försurad skogsmark - Dalarnas län
Surhetstillstånd i B-horisonten. Klassindelning enligt Naturvårdsverkets
bedömningsgrunder. Årtalen representerar perioderna 1985-1987, 19931997, 1994-1998, 1995-1999, 1996-2000, 1997-2001, 1998-2002. 19992003, 2000-2004 och 2001-2005.
Ingen säker trend i markförsurningsläget i Dalarna
Skogsmarken i Dalarna har av naturgivna förutsättningar skilda
försurningskänsligheter. De norra och nordvästra länsdelarna är känsligast för
försurning. Anledningen är att jordarternas modermaterial består av
svårvittrade bergarter. Under 1900-talet har försurning orsakats av
luftföroreningar. Tidigare har bergshantering lokalt påverkat
försurningsläget. Lokalt kan även såväl jordbruk som skogsbruk påverka
markernas surhetsgrad. När påverkan på marken medför en utarmning av
markens förråd av mineralnäringsämnen (kalcium och magnesium) kan det
på längre sikt utgöra ett hot mot skogens virkesproduktion. Det finns även
risk för att alltför stora mängder av aluminium läcker ut i vattenmiljöer,
vilket kan skada vattenlevande organismer.
Markförsurningsläget i Dalarna är sådant att länet löper måttlig risk för
långsiktiga skador på grund av markförsurning. Läget är alltså inte akut men
det finns anledning att följa marktillståndets fortsatta utveckling.
I den senaste sammanställningen över försurad mark i Dalarna är
12,5 procent av skogsmarken i länet försurad (klass 4 och 5).
Sammanställning över de data som finns idag visar dock ingen trend.
Orsaken kan vara ett otillräckligt antal prover per redovisningsintervall.
Jämförelser mellan ståndortskarteringsdreven 1983-87, 1992-99 samt 20002005 visar ingen signifikant skillnad mellan medelvärdet för pH i mineraljord
över tiden.
De data som finns idag visar inte på en fortsatt försurning, men inte heller
säkra data på att trenden mot ökad försurning är bruten. Dock har nedfallet av
svavel och kväve minskat. Åtgärder inom skogsbrukssektorn kan underlätta
en framtida återhämtning, genom att lämna skyddszoner utefter vattendrag
och trädskikt vid slutavverkning, eller att återföra aska till skogsmark efter
helträdsuttag. Även genomförande av kalkspridningsåtgärder minskar
markförsurningen.
Försurade sjöar
Andel försurade ej kalkade sjöar större än 4 hektar enligt
sjöundersökningarna 1990, 1995, 2000 och 2005 samt en prognos för 2010.
Delmålet på 5% är markerat i figuren. Enligt de nya bedömningsgrunderna
för samtliga år.
I sjöar som är kraftigt försurade dör känsliga djur och växter. Försurningen
som orsakas av nedfall av svavel och kväve får allvarligast effekter i
områden med svårvittrade bergarter som har ett tunt jordtäcke. Dessa marker
som är vanliga i Sverige har en dålig förmåga att neutralisera det sura
nedfallet. I Sverige kalkar vi många sjöar för att lindra försurningseffekterna.
Ungefär 3 % av landets sjöar större än 4 hektar är försurade, exklusive
försurade kalkade sjöar. Andelen är störst i landets sydvästra delar. Detta är
beräknat utifrån de nya bedömningsgrunderna och är därmed inte direkt
jämförbart med tidigare beräkningar.
Utsläppen av svavel och kväve har minskat kraftigt under de senaste 20 åren.
Detta har lett till en omfattande återhämtning. Delmålet att mindre än 5 % av
Sveriges sjöar större än 4 hektar ska vara försurade år 2010 är därmed
uppfyllt. Samtidigt kvarstår försurningsproblem i sydvästra Sverige.
Föryngring av flodpärlmussla Dalarnas län
Antalet vattendrag med flodpärlmussla samt antalet vattendrag med
föryngring.
Åtgärdsinsatserna måste öka för att bevara flodpärlmusslan
Under inventeringarna 2009 hittades inga nya förekomster eller nya
reproducerande bestånd. I Dalarnas län har vi idag 43 flodpärlmusselförande
vattendrag. Föryngring har konstaterats i 15 (35 procent) av dessa vattendrag.
Det som är oroväckande för artens fortlevnad i Dalarna är att andelen
småmusslor av totala populationen i de flesta av de föryngrande vattendragen
är väldigt låg.
I länet har restaureringsarbeten i form av eliminering av vandringshinder
utförts i några vattendrag som skapar förutsättningar för ökad reproduktion
av flodpärlmusslan. Vidare så prioriteras de finaste
flodpärlmusselvattendragen inom det limniska skyddsarbetet i länet.
Länsstyrelsen i Dalarna behöver fortsätta arbeta aktivt med skyddsarbetet
samt att ta reda på åtgärdsbehoven i flodpärlmusselförande vattendrag och
därefter vidta nödvändiga åtgärder för att inte riskera att bestånd slås ut och
försvinner med tiden. Arbetet med skydd och restaurering av våra
flodpärlmusselvatten bidrar också till att nå länets miljömål.
Häckande fåglar i våtmarker
Populationsutveckling (index) för häckande fåglar i våtmarker.
Södra Norrland
0.898 index
0 - 0,5
0,5 - 0,75
0,75 - 1
1 - 1,25
1,25 - 1,5
Populationsstorlek (index) för häckande fåglar i våtmarker i förhållande till
år 2002.
Antalet fåglar knutna till våtmarker ökar i söder och minskar
i norr
Fåglar står högt upp i näringskedjorna och fungerar som indikatorer på
biologisk mångfald i ett vidare perspektiv än just för gruppen fåglar i sig
självt. Rika förekomster av fåglar, särskilt av specialiserade arter, tyder på att
hela ekosystemet som sådant är art- och individrikt och ”vid god hälsa”.
Fåglar är också lätt- och välstuderade i jämförelse med många andra
organismgrupper vilket innebär att många ekologiska samband när det gäller
fåglar och deras omgivning är kända.
För fåglar knutna till våtmarker finns det en så betydande skillnad i
artsammansättning inom landet att vi presenterar två indikatorer. En för södra
Sverige (söder om 60 grader N) och en för norra Sverige (norr om 60 grader
nord). Detta innebär att indikatorn för södra landsänden både knyter an till
småvatten/våtmarker i odlingslandskapet och till mossar/myrar medan
indikatorn för norra delen av landet är mer en renodlad myrindikator.
Populationsutvecklingen för fåglar knutna till våtmarker har analyserats
baserat på data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter för åren 2002–2009
(www.zoo.ekol.lu.se/birdmonitoring).
Indexet som redovisas är det geometriska medelvärdet för ingående arters
enskilda artindex. Följande arter ingår för södra Sverige: Rördrom, kricka,
sångsvan, brun kärrhök, trana, sothöna, enkelbeckasin, grönbena. För norra
Sverige ingår: Smålom, kricka, bläsand, sångsvan, trana, ljungpipare,
enkelbeckasin, småspov, grönbena, svartsnäppa, gluttsnäppa, kärrsnäppa,
brushane, smalnäbbad simsnäppa. Den sammanlagda
populationsutvecklingen hos dessa fåglar kan ses som indikatorer för
tillståndet i våtmarker i stort.
För den analyserade perioden uppvisas en positiv populationsutveckling i
södra Sverige, i genomsnitt +5 % per år. För norra delen av landet noteras
motsatt utveckling, en minskning med i genomsnitt 2 % per år. Trenderna har
ej testats statistiskt då perioden är så kort. Index för 2009 ligger över
startårets värde (33 % över) för södra Sverige och under startårets värde
(10 % under) för norra Sverige. Index för södra Sverige är signifikant skilt
från startårets värde. Det förefaller därmed vara så att utvecklingen går åt
olika håll i olika delar av landet. Den positiva utvecklingen i södra delen av
landet skulle kunna förklaras av restaurering och nyskapande av småvatten
och andra våtmarker. Den negativa utvecklingen i norr är mera svårföklarad.
Häckande fåglar vid vatten - Södra
Norrland
Populationsutveckling (index) för häckande fåglar vid vatten.
Södra Norrland
1.036 index
0 - 0.5
0.5 - 0.75
0.75 - 1
1 - 1.25
1.25 - 1.5
Populationsstorlek (index) för häckande fåglar vid vatten i förhållande till år
2002.
Oförändrat antal fåglar i sjöar och vattendrag
Fåglar står högt upp i näringskedjorna och fungerar som indikatorer på
biologisk mångfald i ett vidare perspektiv än just för gruppen fåglar i sig
självt. Rika förekomster av fåglar, särskilt av specialiserade arter, tyder på att
hela ekosystemet som sådant är art- och individrikt och ’vid god hälsa’.
Fåglar är också lätt- och välstuderade i jämförelse med många andra
organismgrupper vilket innebär att många ekologiska samband när det gäller
fåglar och deras omgivning är kända.
Många inventeringar av fåglar i sjöar och vattendrag under senare tid har
visat att denna grupp tillhör de som det har gått allra bäst för. Efter långa
tider av utdikningar, försämrad vattenkvalitet och högt jakttryck har
utvecklingen under senare år vänt. Sjörestaureringar, förbättrad vattenrening,
minskat jaktryck tillsammans med ett mildare vinterklimat har gjort att
förutsättningarna för denna grupp av fåglar har förbättrats.
Populationsutvecklingen för fåglar i sjöar och vattendrag har analyserats
baserat på data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter för åren 2002-2009
(www.zoo.ekol.lu.se/birdmonitoring).
Indexet som redovisas är det geometriska medelvärdet för ingående arters
enskilda artindex. Följande arter ingår: Storlom, smålom, vigg, knipa,
småskrake, storskrake, fiskgjuse, drillsnäppa, fisktärna. Den sammanlagda
populationsutvecklingen hos dessa fåglar kan ses som en indikator för
tillståndet i sjöar och vattendrag i stort.
Under den analyserade perioden ligger index relativt stabilt kring 1. Trenden
har ej testats statistiskt då perioden är så kort. Index för 2009 ligger mycket
nära startårets (2002) värde (3 % över).
Hälsofarliga kemiska produkter
Mängd hälsofarliga kemiska produkter per person och år 1996–2008 som
Sverige tillverkar eller importerar. Petroleumbaserade bränslen redovisas
separat.
Mängden hälsofarliga kemiska produkter per person är
oförändrad
Den allt viktigare roll som kemiska ämnen spelar i dagens samhälle har lett
till en stadig ökning av produktionen av kemiska ämnen och kemiska
produkter i världen. En stor andel av mängden kemiska produkter i Sverige är
hälsofarliga. Enligt delmålet ska hälso- och miljöriskerna vid framställning
och användning av kemiska ämnen minska fortlöpande fram till 2010.
Användningen av hälsofarliga kemiska produkter som kan ge upphov till
skada bör således minska.
År 2008 var den omsatta mängden hälsofarliga kemiska produkter 6,3 ton per
person.
Den omsatta mängden hälsofarliga eller miljöfarliga kemiska produkter per
person och år var ungefär lika stor under de redovisade åren.
Dagens utveckling för hälsofarliga kemiska produkter visar att det behövs
flera åtgärder för att minska mängden hälsofarliga kemiska produkter som
kan ge upphov till skada.
Kommunala energiplaner
Kommunen kan påverka i flera energifrågor och alla kommuner ska
ha en plan för tillförsel och användning av energi. Nästan alla
kommuner i Dalarna har eller är nu på väg att ta fram en ny plan eller
strategi för sitt arbete med energi- och klimatfrågor. Dessa frågors
stora aktualitet har bidragit till en nystart i många kommuner. Ett
samverkansprojekt har samtidigt pågått i länet för att stötta
kommunerna.
I Dalarna har under de senaste åren en ambitionshöjning skett i den kommunala
energiplaneringen och nästan alla kommuner har eller utarbetar nu en ny plan eller
strategi för sitt energi- och klimatarbete. Dessa uppfyller i de flesta fall lagens krav på
en energiplan och innefattar utvecklad målstyrning med mätbara mål, åtgärder med
ansvariga och årlig uppföljning. Flertalet innefattar också
nulägesbeskrivningar. Giltighetstiden för de nya planerna/strategierna är/blir i
allmänhet fyra år.
Kommunala energiplaner och deras aktualitet
Nedan visas vilka kommuner som har en aktuell plan/strategi och vilka som nu
utarbetar en.
Aktuell plan/strategi fastställd
Avesta
2009 (giltig t.o.m. 2012)
Borlänge
under utarbetande
Falun
2006 (giltig t.o.m. 2010)
Gagnef
under utarbetande
Hedemora
2006 (giltig t.o.m. 2010, klimatstrategi u. utarbetande)
Leksand
inaktuell (giltig t.o.m. 2007, ny plan diskuteras)
Ludvika
under utarbetande
Malung-Sälen
under utarbetande
Mora
2007 (giltig t.o.m. 2011)
Orsa
2005 (giltig t.o.m. 2009)
Rättvik
inaktuell (giltig t.o.m. 2003, ny plan diskuteras)
Smedjebacken
2009
Säter
2001 (giltig t.o.m. 2010)
Vansbro
under utarbetande
Älvdalen
under utarbetande
Det länsprojekt som genomförts 2008-2009 i samarbete mellan kommunerna,
länsstyrelsen och andra regionala organisationer, har bidragit till nystarten för flera
kommuner och en långsiktig samverkan mellan kommunerna har också initierats.
Inom projektet har gemensamma malltexter tagits fram, där bland annat tänkbara
mål och åtgärder identifierats, och en kompetenshöjande seminarieserie genomförts.
Arbetet har varit kopplat till arbetet med den regionala energi- och klimatstrategi som
samtidigt utarbetats.
I Dalarnas Miljömål är energi ett område som lyfts fram och en åtgärd i
handlingsplanen är att alla kommuner ska ha aktuella energiplaner.
Lagen om kommunal energiplanering tillkom på 1970-talet. En revidering av lagen
diskuteras nu, som följd av klimat- och energifrågornas aktualitet. Processen kring
strategisk energiplanering, inklusive uppföljning, är viktig. Kommunen kan påverka
flera energifrågor, inte minst i de egna fastigheterna, men många beslut på
energiområdet tas på andra nivåer.
Kommunala program för estetiska och
arkitektoniska värden
Den fysiska planeringen är ett viktigt styrmedel för att vi ska kunna
uppnå en god bebyggd miljö i Dalarna. Arkitektur i form av estetiska
och gestaltningsmässiga värden uppmärksammas ofta när städer och
tätorter utvecklas, när nya byggnader blir till och när befintlig
bebyggelse förändras. Förändringar på landsbygden och utbyggnad
av vägar och järnvägar påverkar också arkitektoniska kvaliteter som
har betydelse för många människor.
Ambitionen är att arkitektoniska värden ska tas tillvara och förstärkas och att det ska
finnas bra förutsättningar att utveckla nydanande arkitektur i Dalarna. Det moderna
Dalarna bör förknippas med en nydanande arkitektur, som bygger på integritet,
skaparkraft och kunskap om kulturarv och traditioner.
Program och strategier för arkitektoniska värden underlättar för hur dessa frågor förs
in i den fysiska planeringen och hur de påverkar samhällsbyggandet. Eftersom
kommunens översiktsplan är vägledande för beslut enligt plan- och bygglagen och för
samordningen mellan kommunens och statens syn på utveckling, så är det viktigt att
mål och strategier för arkitektoniska värden tas upp i denna plan.
Figur 1. Andel av länets kommuner som 2010 har program eller liknande för
estetiska och arkitektoniska värden i den bebyggda
miljön.
Klicka på diagrammet för en större bild.
79 % av Dalarnas kommuner har aktuella och politiskt förankrade dokument som på
olika sätt beskriver övergripande estetiska och arkitektoniska värden i den bebyggda
miljön (Figur 1).
36 % av Dalarnas kommuner har i Boverkets miljömålsenkät 2010 angivit att de har
kommunomfattande program om synen på övergripande estetiska värden och 43 %
av kommunerna har arbetat med program för delar av sin kommun (Figur 2).
Figur 2. Andel av länets kommuner som 2010 har sådana program för hela
eller delar av
kommunen.
Klicka på diagrammet för en större bild.
Kommunerna har också aktuella program/strategier som beskriver hur olika estetiska
frågor på en mer detaljerad nivå ska tas tillvara och utvecklas på allmänna platser
(Figur 3).
Figur 3. Andel av länets kommuner som 2010 har detaljerade
program/strategier för olika estetiska frågor på allmänna
platser.
Klicka på diagrammet för en större bild.
Åtgärder behövs för att stimulera och utveckla kommunernas arbete med
planeringsunderlag för arkitektoniska och estetiska värden. Länsstyrelsen och
kommunerna kommer att genomföra särskilda seminarier om hur dessa frågor kan
utvecklas i fysisk planering och vid prövning av bygglov.
Kväve i havet
Mycket låg halt
Låg halt
Medelhög halt
Hög halt
Mycket hög halt
Mängden NO2 och NO3 i ytvatten 1990–1999, klassat enligt
Naturvårdsverkets bedömningsgrunder.
Välj kustprovpunkt (närsalter)
Kväve från jordbruk, industrier, hyggen, och reningsverk leder, tillsammans
med kvävenedfall på sjöar och hav, till förhöjda kvävehalter i havet. Under
vintern ger halten av nitrit + nitrat kväve (NO2+NO3-N) ett mått på mängden
av näring i vattenmassan och vilken risk det finns för övergödning. Förhöjda
halter leder till en ökad produktion av i första hand primärproducenterna
(bottenvegetation och växtplankton) och i många fall också en ändrad
sammansättning av arter. Detta kan i sin tur leda till massförekomst av alger,
minskat siktdjup, och minskade syrgashalter i bottenvattnet.
Under flera decennier, ända fram till 1980-talet, steg halterna av nitrat + nitrit
kväve i ytvattnet i både Västerhavet och Egentliga Östersjön. De senaste åren
har de dock stabiliserats eller börjat sjunka igen. Också i Bottenhavet har
halterna ökat, men eftersom de här ligger på lägre nivåer är problemen med
övergödning inte lika uttalade som i syd- och mellansvenska havsområden. I
Bottenviken har halterna minskat och Bottenviken är det enda havsområde
som inte visar några tecken på övergödning.
Halterna är idag lika höga som för 10 år sedan trots att jordbrukens
kvävegödsling och industriernas och reningsverkens kväveutsläpp har
minskat (se indikator Tillförsel till havet). Halterna i svenska vatten beror i
stor utsträckning på de gränsöverskridande kväveutsläpp som sker i andra
länders havsområden. Generellt utgör övergödning inget problem i
Bottenviken och endast ett mindre problem i Bottenhavet jämfört med de
sydligare havsbassängerna.
För att långsiktigt minska halten av nitrit + nitrat kväve i havet måste
utsläppen från jordbruk, industrier och reningsverk minska. Samtidigt måste
utsläppen i andra länder också minska.
Metaller och miljögifter i avloppsslam
Många av de produkter som används i samhället hamnar till slut i en
eller annan form i avloppet och förs vidare till avloppsreningsverken.
Från ledningar, produkter och material lossnar små mängder av
metaller som till slut fastnar i avloppsslammet i reningsverken. Om
växtnäringen i slammet ska återföras till åkermark får inte slammet
innehålla skadliga mängder av metaller och miljögifter.
Avloppsslam som kan användas på åkermark
Diagrammet visar för perioden 1994-2007 andelen tillståndspliktiga
avloppsreningsverk (> 2 000 personekvivalenter) i Dalarna där avloppsslammet
uppfyllt gällande gräns- och riktvärden för användning på åkermark. Bedömningen
bygger på halten av bly, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel, zink, nonylfenol,
PAH och PCB i slammet.
Klicka på diagrammet för en större bild.
Miljögifter har ett mycket varierat ursprung och kan komma från byggnadsmaterial,
färger, konsumentprodukter, kläder, mediciner och mycket annat. Man skulle kunna
säga att slammet är ett fingeravtryck av vad som pågår i samhället.
För att få utnyttja slammet på åkermark måste metallhalterna och miljögiftshalterna
underskrida vissa fastlagda gränsvärden. Majoriteten av de större reningsverken i
Dalarna har ett avloppsslam som är godkänt i förhållande till dessa värden. För de
reningsverk som inte har godkänt slam är det oftast en eller ibland två metaller som
överskrider gränsvärdena, ofta zink och i vissa fall kadmium eller nickel.
Om för få analyser av slammet har gjorts medför det att slammet underkänns. Vid
provtagning tas två delprov och det räcker att ett av dessa har halter som överskrider
gränsvärdet för att slammet skall underkännas.
Miljöföroreningar i modersmjölk
Halter av vissa långlivande organiska miljöföroreningar i modersmjölk från
förstföderskor från Uppsalaregionen i relation till 1996 års utgångsvärde.
Miljöföroreningar finns fortfarande i modersmjölk
Det finns en mängd långlivade organiska ämnen som fått en omfattande
spridning i miljön och kommer att finnas kvar i miljön under lång tid. Vissa
av dem förekommer i bland annat modersmjölk, vilket speglar människans
exponering. Enligt miljömålet Giftfri miljö ska miljön vara fri från ämnen
som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa
eller den biologiska mångfalden. Målet är att långlivade organiska ämnen
inte ska förekomma i modersmjölk.
Mätningarna i modersmjölk från förstföderskor boende i Uppsalaregionen
visar att PCBer, DDE (nedbrytningsprodukt av DDT), dioxiner och PBDE
(bromerat flamskyddsmedel) förekommer i modersmjölk.
Mellan åren 1996 och 2006 minskade halterna av dioxiner med 6 procent per
år, och halterna av PCBer och DDE minskade med 4–9 procent per år mellan
1996 och 2008. När det gäller PBDE är trenden inte lika tydlig, men halterna
har minskat med cirka 3 procent per år under 1996–2008.
Halterna av dessa föroreningar i modersmjölk minskar endast långsamt trots
att användning och spridning begränsats. PCB och DDT är sedan lång tid
förbjudna och användningen har upphört. Vissa bromerade flamskyddsmedel
har förbjudits inom EU och åtgärder har vidtagits för att begränsa oavsiktlig
bildning av dioxiner. Långlivade ämnen som dessa som redan är spridda i
varor, byggnader och miljö bidrar till att det är särskilt svårt att nå miljömålet
Giftfri miljö.
Nedfall av kväve - Dalarnas län
Årsmedelvärden för nedfall av kväve på öppet fält. Varje stapel är ett
medelvärde från samtliga provytor i länet.
Nedfall av kväve leder till försurning och övergödning av mark och vatten. I
områden med kraftig försurning eller övergödning påverkas känsliga djur och
växter och ersätts med tåligare arter. Även dricksvattnets kvalitet försämras.
Nedfall av kväve leder också till ökad skogstillväxt.
I Dalarnas län kommer kväveutsläppen delvis från vägtrafik, främst personoch lastbilar, samt arbetsmaskiner. Större delen av det totala nedfallet
kommer dock från andra länder. Nedfallet av kväve i Dalarnas län var vid
senaste mätningen knappt 2 kilo per heltar (kg/ha) och år. Sedan 1995 har
kvävenedfallet varierat mellan drygt 4 till knappt 2 kg/ha. Någon tydlig
trendminskning är dock svår att urskilja då halterna gått upp och ner mellan
åren. Kvävebegränsningar är svåra att genomföra eftersom källorna är många
och små.
Planering energi - Dalarnas län
Andel av länets kommuner som i enkät svarat att de har aktuell energiplan.
Ludvika
4 st
Ja, har energiplan
Nej, men arbete pågår
Nej
Ej svar
Svar från resp kommun i länet om förekomsten av aktuell energiplan år 2010.
Aktivt arbete med energiplanering
Utvinning och användning av energi påverkar flera miljömål genom utsläpp
och förbrukning av naturresurser. Energianvändningen bör på sikt minska
och användningen av förnybara energikällor öka. Omställningen av
energisystemet tar tid och kommunal energiplanering som anger strategier
och förhållningssätt för att uppnå det är en viktig del i arbetet.
I årliga enkäter sedan 2006 har kommunerna besvarat frågor om kommunala
energiplaner eller andra aktuella dokument som kan fungera som sådana, se
Metod. I Dalarna har hälften (53 procent) av kommunerna år 2010 angett att
de har aktuella energiplaner och nästan hälften (40 procent) att arbete pågår.
Nästan alla kommuner uppfyller alltså kravet att bedriva energiplanering. Att
andelen växlar mellan olika år beror också på planernas revideringscykler.
Ett samverkansprojekt under namnet ”Stöd till lokala klimatstrategier”
genomfördes 2007-2008 med kommuner i Dalarna. Projektet, som nu
övergått i samverkan kring genomförande och uppföljning, har bidragit till
det aktiva arbetet med energi- och klimatstrategisk planering i Dalarnas
kommuner. Information om arbetet finns på EnergiIntelligent Dalarna.
Planering grönstruktur och
vattenområden - Dalarnas län
Andel av länets kommuner som i enkät svarat att de har olika typer av
grönstrukturprogram.
Ja, kommunomfattande
Ja, någon/ra tätorter
Nej, men arbete pågår
Nej
Ej svar
Svar från resp. kommun i länet om förekomsten av grönstrukturprogram år
2010.
Många kommuner saknar fortfarande grönstrukturprogram
Den fysiska planeringen är ett viktigt styrmedel för att kunna uppnå en god
bebyggd miljö där grönstrukturen ingår som en viktig del. Gröna områden
har i många tätorter de senaste åren minskat kraftigt och splittrats upp.
Program och strategier för tillvaratagande av grön- och vattenområden i och i
närheten av tätorter ger underlag för att hantera dessa frågor i den fysiska
planeringen och samhällsbyggandet.
Det är viktigt att målsättningar och strategier för grönstrukturens bevarande
och utveckling tas upp i översiktsplanen, eftersom den är vägledande för
senare beslut enligt plan- och bygglagen och miljöbalken.
I miljömålsenkäten 2010 har kommunerna besvarat frågor om aktuella
dokument som kan fungera som ett grönstrukturprogram. Tre av länets
femton kommuner uppger att de har grönstrukturprogram för del av
kommunen. I fyra kommuner pågår arbete med att ta fram program, vilket är
en ökning sedan förra året. En kommun har inte svarat på denna fråga.
Åtgärder krävs för att stimulera och utveckla kommunernas arbete med
planeringsunderlag för att nå miljömålen. Alla kommuner bör behandla grönoch vattenområden i sina planeringsunderlag.
Planering kulturmiljö - Dalarnas
län
Andel av länets kommuner som i enkät svarat att de har olika typer av
kulturmiljöprogram.
Ja, kommunomfattande
Ja, del av kommun
Nej, men arbete pågår
Nej
Ej svar
Svar från resp. kommun i länet om förekomsten av kulturmiljöprogram år
2010.
Något mer än hälften av kommunerna har
kulturmiljöprogram
För att uppnå målet om en god bebyggd miljö är det väsentligt att tillvarata
kulturmiljön.
Idag förstörs stora delar av det bebyggda kulturarvet successivt genom
rivning eller okänsliga ombyggnader. Även tätortsutbyggnad och
förändringar inom infrastruktur, jordbruk och industri utsätter byggnader och
kulturlandskapet för ett stort förändringstryck. Inte minst utarmas
kulturlandskapets innehåll beträffande brukningsmönster, äldre vägar m.m.
Program och strategier för tillvaratagande och utveckling av kulturhistoriska
värden ger underlag för att hantera dessa frågor i den fysiska planeringen.
Det är viktigt att målsättningar och strategier för de kulturhistoriska värdena
tas upp i kommunens översiktsplan, eftersom den är vägledande för senare
beslut enligt plan- och bygglagen och miljöbalken.
I en enkät 2010 har kommunerna besvarat frågor om aktuella dokument som
kan fungera som kulturmiljöprogram. I Dalarna har åtta kommuner (av totalt
15) kommunomfattande sådana dokument. Ytterligare två har
kulturmiljöprogram för delar av kommunen. I två kommuner pågår arbete
med att ta fram program och två kommuner har svarat att program saknas. En
kommun har inte svarat på frågan.
En närmare granskning visar att förekomsten av kulturmiljöprogram och
ambitioner i översiktsplaner inte alltid innebär att kommunen lever upp till
egna föresatser och planer. Omvänt finns kommuner med en låg profil i både
program och planer men som i handling visar en högre ambitionsnivå.
Åtgärder krävs för att stimulera och utveckla kommunernas arbete med
planeringsunderlag för att nå miljömålet. Länsstyrelserna,
Riksantikvarieämbetet och Boverket har som uppgift att stödja detta arbete.
Restaurerade vattendrag
Vid bland annat grävning och rensning i vattendrag blir det ofta stora
fysiska skador. För att återställa skadade vattendrag gör
myndigheter och fiskevårdsorganisationer restaureringsåtgärder av
olika slag. Genom åtgärderna återskapas skadade och förlorade
livsmiljöer och fortplantningsmöjligheter för vattenlevande djur och
växter.
Antal och sträcka biotoprestaurerade vattendrag
Diagrammet visar den sammanlagda (kumulerade) biotoprestaurerade
vattendragssträckan och antalet vattendrag som omfattats av restaurering i Dalarna
sedan år 2002. De åtgärder som redovisas är de som behandlats av länsstyrelsen
genom samråd.
Klicka på diagrammet för en större bild.
Genom tiderna har man av olika anledningar grävt, rensat och rätat i och kring våra
vattendrag. Därför är många åar och älvar inte längre de variationsrika miljöer de en
gång var. På så sätt har det biologiska livet i många vatten blivit fattigare.
Nästan alla medelstora och stora vattendrag i Dalarna har tidigare nyttjats som
flottningsleder. I samband med detta rensades vattendragen för att möjliggöra
transporten av timmer. Större stenar och block avlägsnades eller sprängdes sönder.
Detta har i de flesta fall gett en enahanda vattenmiljö utan den variation som behövs
för att långsiktigt bibehålla en rik biologisk mångfald och livskraftiga stammar av
strömvattenfiskar.
En annan form av fysisk påverkan i vattendragen är vandringshinder som stoppar
vattenlevande djur från att förflytta sig upp- och nedströms. Vandringshinder
orsakade av människan kan bestå av till exempel dammar och felaktigt lagda
vägtrummor.
Restaureringsåtgärder för att återskapa och förbättra livsmiljöer för vattenlevande
djur och växter innebär att man till exempel gräver, lägger ut grus, sten och block
eller öppnar tidigare avstängda sidofåror i vattendragen. Restaureringsåtgärder
utförs framför allt av myndigheter och fiskevårdsorganisationer. Länsstyrelsen och
Fiskeriverket ger bidrag till vissa av åtgärderna som bedöms vara speciellt
prioriterade.
Enligt det regionala delmålet (delmål 2 för Levande sjöar och vattendrag) ska 25 % av
de nationellt identifierade och 15 % av de övriga värdefulla vattendragen i Dalarna ha
restaurerats senast år 2010. Kunskaperna om restaureringsbehovet för vattendrag i
Dalarna är bristfälliga. Det är därför inte möjligt att i dagsläget bedöma om det är
möjligt att nå delmålet.
Skydd av våtmarker - Dalarnas län
Areal våtmark som är skyddad inom naturreservat och nationalparker.
Fler våtmarker behöver ett långsiktigt skydd för att målet
ska uppnås
Drivkrafterna bakom dikning, exploatering av våtmarker eller andra ingrepp
hänger samman med vårt behov av livsmedel, bränsle, energi och träråvara.
Våtmarker är viktiga biotoper både för våtmarksarter och för arter knutna till
intilliggande ekosystem och för rastande flyttfåglar. Dessutom har de
betydelse för reglering av vattenflöden och som fällor för växtnäringsämnen.
Dalarna är ett våtmarksrikt län där ungefär 15 procent av arealen utgörs av
våtmarker. Länet har således ett betydande nationellt ansvar för skydd av
värdefulla våtmarker. Tre våtmarker i Dalarna, Storkölen i Älvdalens
kommun, Hovran i Hedemora kommun, och Färnebofjärden i Avesta
kommun ingår i en internationell våtmarkskonvention till skydd för de allra
värdefullaste våtmarkerna. Koppången i Orsa kommun har föreslagits
(november 2007) komplettera dessa, men beslut är ännu ej fattat.
Merparten (80 procent) av den skyddade våtmarksarealen ligger i de stora
fjällreservaten samt inom det stora våtmarksdominerade reservatet
Koppången i Orsa kommun. Arbete pågår med ett antal mycket stora och
våtmarksdominerade reservatsbildningar, bl.a. Skattlösbergs stormosse i
Ludvika kommun. Detta arbete inriktar sig främst på att skydda våtmarker
som ingår i Myrskyddsplanen. Betydande arealer våtmarker ingår dock ofta i
reservatsbildningar av skog. Exempelvis skyddas i det år 2008 bildade
reservatet Norra Mora Vildmark drygt 6000 ha våtmarker.
För att uppfylla miljökvalitetsmålet behöver fler våtmarker ett långsiktigt
skydd. De tillgängliga resurserna för områdesskydd är dock begränsade
vilket gör att målet är svårt att nå till 2010. Länsstyrelserna ansvarar för
bildandet av naturreservat - men även kommunerna har den möjligheten.
Delmålet - En regional strategi för skydd och skötsel av våtmarker och
sumpskogar till 2007 - har inte uppnåtts och har föreslagits utgå på grund av
resursbrist.
Det krävs mer resurser för att hinna med att skydda de värdefullaste
våtmarkerna. Mer resurser behövs också för skötsel och restaurering av
viktiga områden med höga natur- och kulturvärden. Exempelvis bör hävd
återupptas i vissa särskilt värdefulla rikkärr.
