Acipenser oxyrinchus - atlantisk stor - 100002

advertisement
Acipenser oxyrinchus
Atlantisk stör
NE
NA
LC
DD
Fiskar
NT
VU
EN
CR
RE
Nationellt utdöd (RE)
Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning: Acipenseriformes (störartade fiskar), Familj: Acipenseridae
(störfiskar), Släkte: Acipenser, Art: Acipenser oxyrinchus - atlantisk stör Mitchill, 1815 Synonymer: amerikansk
stör, stör
Kännetecken
Atlantisk stör observerades tidigare regelbundet längs de svenska kusterna. De störar som numera påträffas
tillfälligt härrör från rymlingar och avsiktligt utplanterade individer.
Totallängd 430 cm. Kroppen är långsträckt samt avsmalnande mot ryggen och bredare mot buken. Huvudet är
relativt kort och kraftigt avsmalnande framåt. Nosen är lång och verkar spetsig från sidan, men uppifrån sett är den
tillplattad med rundat avslut hos större individer. Hos unga individer är nosen påfallande lång och spetsig. Munnen som är tvärställd, relativt liten och sitter på undersidan av nosen - är utstjälpbar till ett kort rör. Tänder saknas helt.
Gälar med smala gälräfständer. Ungefär halvvägs mellan munnen och nosspetsen sitter fyra kraftiga skäggtömmar på
rad. Mellan gällocket och bröstgördeln finns en relativt bred glipa. Huvudet täcks till stor del av kraftiga benplåtar.
Från nacken till första ryggfenan finns en rad med mer eller mindre rundade benplåtar som är vikta över nacklinjen.
Varje benplåt har en mittkam som är högre hos unga individer (som har smalare rygg) men relativt trubbig hos vuxna
djur med en bredare rygg. Längs sidan löper liknande benplåtar som är smalare än de på ryggen; alla med en
längsgående mittköl. Sidoplåtarna blir gradvis mindre bakåt och är svåra att urskilja där plåtraden böjer av uppåt på
stjärtfenan. Ytterligare en rad benplåtar finns längs vardera kanten av buksidan, mellan bröstfenan och bukfenan, och
dessutom finns 2-3 rader framför analfenan. Mycket mindre benplåtar finns över stora delar av kroppen, och
ytterligare små benplåtar samlas runt analfenan och stjärtspolen. Fjäll finns nedanför stjärtfenans överkant i form av
långsträckta, tätt packade ganoidfjäll.
Ryggfenan är liten och har en lång främre lob, konkav ytterkant och ett skarpt bakre hörn. Analfenan är smal och mer
eller mindre trekantig. Bröstfenorna är breda, kraftiga och trekantiga med rak ytterkant. Bukfenorna är små och
placerade långt bak på buken.
Färgen är grå eller brungrå utan särskilda markeringar.
Fenstrålar och benplåtar: D 30-46, A 26-28, ryggplåtar 7-16 (medeltal 10; 8-11 i Sverige), sidoplåtar 23-35 (medeltal
28; 23-30 i Sverige), bukplåtar 9-11.
Utbredning och status
Atlantisk stör observerades tidigare regelbundet längs de svenska kusterna mellan Strömstad och Luleå, vanligtvis i
närheten av älvmynningar eller i skärgårdar. I älvmynningarna stannade störarna vid nedersta forsen eller fallet, t.ex.
Lilla Edet i Göta älv, Älvkarleby i Dalälven och Norrköpingsfallen i Motala ström. Den sista västkuststören fångades i
Gullmarsfjorden 1937. När utplanterade exemplar påträffades längs den svenska Östersjökusten år 2009 hade arten
inte påträffats där sedan 1800-talet. Det naturliga utbredningsområdet för atlantisk stör i Europa omfattar delar av
Nordsjökusten och södra Östersjön med floder. Ströfynd har rapporterats längs Norges kust. I Nordamerika finns
arten från Newfoundland söderut till Florida och österut till Mississippi. Atlantisk stör leker i stora floder och har
förekommit bl.a. i Donau, Elbe och Rhen. Östersjöbäckenets stör lekte i Drweca (Polen öster om Vistula), Vistula
(Polen), Neva (Ryssland, med Ladoga och Onega), Neman (Litauen, Vitryssland) och Oder (Tyskland-Polen). Försök
att återinföra atlantisk stör i Östersjön genom utsättningar pågår i Tyskland och Polen.
Idag finns ingen vilt levande stör i Europa. I Sverige fångades stör fram till 1900-talets början sporadiskt längs
Östersjö- och Skånekusten, samt i Göta Älv, men arten försvann gradvis under 1900-talet. Den sista östersjöstören
fångades vid Riga 1996. Någon reproduktion har inte konstaterats i svenska vattendrag.
Tills nyligen uppfattades stören i Östersjön som samma art som den i Frankrike, Medelhavet och Svarta havet. Man
anser nu att den i stället är samma art som den nordamerikanska atlantstören och ska därför ha samma namn, A.
oxyrinchus, medan den sydeuropeiska störarten behåller namnet A. sturio.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
Atlantisk stör är en bottenlevande fisk som letar föda i bottnen med hjälp av de trådlika, smakkänsliga
skäggtömmarna på huvudets undersida och den långa nosen som den kan gräva i bottensubstratet med. Födan sugs in
mycket effektivt med hjälp av den utskjutbara munnen. När de unga djuren fortfarande uppehåller sig i sötvatten
lever de av allehanda ryggradslösa djur, särskilt insektslarver, maskar, kräftdjur och blötdjur. I havet äter arten
främst havsborstmaskar, men också blötdjur, gråsuggor, räkor och fiskar. Fiskdieten utgörs av tobisfiskar och
smörbultar. Under lekvandringen äter stören inte alls.
Leken föregås av en uppvandring som äger rum från hösten till början av våren i stora floder med kraftigt vattenflöde.
Vanligtvis stannar störarna nära mynningen. I Elbe vandrade de ca 300 km. I andra europeiska floder kunde de
fortsätta upp till nästan 1 000 km, men inte högre än 200-300 m över havet. Den population som fanns i Ladoga
vandrade dock förmodligen aldrig ut i Östersjön. Leken sker under våren (vanligtvis i april-maj), i Östersjöområdet
under juni-augusti. Efter leken återvandrar de vuxna fiskarna omedelbart.
Man vet att unga atlantiska störar kan vandra ut i havet redan första sommaren. Normalt stannar de dock i sötvatten
2-4 år, tills de är ca 60 cm långa och väger mellan 0,3 och 4 kg. Unga, upp till 100 cm långa störar uppehåller sig i
havet på grunt vatten nära födelsefloden; inte djupare än 20 m och inte längre bort än 10 km från flodmynningen.
Atlantisk stör växer snabbt men blir på grund av sin storlek ändå könsmogen sent. Under första sommaren blir den
11-12 cm och under första året 26-30 cm. Könsmognaden inträffar vid olika ålder beroende på kön. Hanarna leker
första gången vid 7-15 års ålder, och de leker igen varje år i upp till åtta år. Honorna leker första gången vid 7-28 års
ålder, och därefter vartannat år i upp till 30 år. En hona kan producera 0,2-5,7 miljoner ägg varje gång. Det äldsta
åldersbestämda djuret var 48 år (totallängd 360 cm), men man uppskattar att livslängden kan uppgå till 100 år.
De exemplar av atlantisk stör som observerats längs de svenska kusterna har som regel varit vuxna individer med en
totallängd av mellan 200 och 500 cm. Den enda svenska inlandslokalen är Göta älv upp till Lilla Edet, där man faktiskt
1859 även påträffade en unge på 39 cm. Det finns också uppgifter om att 1-2 fot (30-60 cm) långa störar förekom vid
Mörkö i Södermanland.
Hot
Utfiskad, särskilt för rommen som användes för kaviar, däremot ingen ytterligare användning i östersjöområdet.
Återbesättningsförsök med nordamerikansk stör löper risk med hybridisering med andra utplanterade störfiskarter,
föroreningar och vandringshinder.
Åtgärder
Den enda tänkbara åtgärden är återutsättning av stör från norra Nordamerika; denna bör då ske i södra Östersjön
och inte i Sverige där arten saknar förutsättningar för reproduktion.
Övrigt
Namngivning: Acipenser oxyrinchus Mitchill, 1815. Transactions of the Literary and Philosophical Society of NewYork 1: 462. Svensk synonym: stör.
Etymologi: oxyrinchus = spetsnos; oxys (gr.) = skarp, spetsig; rhynkos (gr.) = nos. Syftar på den spetsiga nosen.
Uttal: [Asipénser oxyrínkus]
Namn på andra språk. Norska: Stør, danska: Stør, finska: Sampi, engelska: Sturgeon.
Naturvård
Konventioner: CITES bilaga B, Bonnkonventionens bilaga I
Fridlysning: Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela
landet
Rödlistning i andra länder
Global rödlistning: CR A2d (2001)
ArtDatabanken - artfaktablad
2
Litteratur
Curry-Lindahl, K. 1985. Våra fiskar. Norstedt & Söner, Stockholm. 528 s.
Debus, L. 1999. Meristic and morphological features of the Baltic sturgeon (Acipenser sturio). Journal of Applied
Ichthyology 15: 38–45.
Gessner, J., Debus, L., Filipiak, J., Spratte, S., Skora, K. E. & Arndt, G. M. 1999. Development of sturgeon catches in
German and adjacent waters since 1980. Journal of Applied Ichthyology 15: 136–141.
Holcik, J., Kinzelbach, R., Sokolov, L. I. & Vasilev V. P. 1989. Acipenser sturio Linnaeus, 1758. I: Holcik, J.
(red.), The freshwater fishes of Europe, vol. 1, part II. General introduction to fishes. Acipenseriformes, s. 367–394.
Aula-Verlag, Wiesbaden, 469 s.
Ludwig, A., Debus, L., Lieckfeldt, D., Wirgin, I., Benecke, N., Jennecksens, I., Williot, P., Waldman, J. R. & Pitra, C.
2002: When the American sea sturgeon swam east. Nature 419: 447–448.
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Paaver, T. 1999. Historic and recent records of native and exotic sturgeon species in Estonia. Journal of Applied
Ichthyology 15: 129–132.
Författare
Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Lennart
Nyman 1991. Rev. Sven O Kullander 2002. © ArtDatabanken, SLU 2005 (naturvårdsinformation).
ArtDatabanken - artfaktablad
3
Download
Random flashcards
Svenska

105 Cards Anton Piter

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards