Kvickrot – Elytrigia repens
Familjen Gräs
Axet hos kvickrot är tvåsidigt, det vill säga småaxen sitter i två rader som pekar åt vardera motsatt håll.
Småaxen, som är flerblommiga, sitter med flatsidan mot strået och överlappar varandra i höjdled. Bladen
är sträva och bär glesa hår på ovansidan, men är kala på undersidan. Kvickroten utbreder sig effektivt
med sina sega jordstammar. Från dessa växer nya strån upp. Växtens namn kommer från fornnordiskans
kvik(k)er för levande, rörlig och syftar naturligtvis på de vitala och snabbväxande jordstammarna.
Kvickroten trivs i allmänhet på frisk, kväverik kulturmark och hittas ofta på exempelvis åker- och
vägrenar och vid gårdar. Blomning sker i juni–september.
Kvickrot är ett typiskt ogräs och har gjort sig känd som en trogen följslagare i åkrar och trädgårdar.
Under nödtider samlade man in jordstammarna som stack upp ur jorden efter plöjningen av åkrarna.
Dessa kunde man sedan mala till mjöl. Jordstammen, som har en söt smak, har också kokats till en form
av sirap och rostats som kaffesurrogat. Både jordstammarna och skotten har använts som kreatursfoder
på flera håll i Sverige.
Kvickrot fanns med i förteckningen över apoteksväxter (farmakopén) fram till 1845 som
urindrivande, blodrenande och maskfördrivande medel. I folkmedicinen har växten använts mot bland
annat gikt och reumatism.
Lästips
Här hittar du kvickrot
Den nya nordiska floran - s. 856
Hallands flora - s. 720
Smålands flora - s. 172
Flora Femsionensis - s. 50
Människan och floran - s. 232-233
Vilda växter som mat och medicin - s. 87
Nyttans växter - s. 262
Kvickroten finns som ovälkommet ogräs i de
flesta åkrar och trädgårdsland gynnad av god
tillgång på kväve. Den sprider sig oerhört
effektivt med sina vita jordstammar. Exakta
växtplatser beror på odlares flit och är därför
svåra att ange.
