Högsta Domstolen
NJA 1990 s. 484 (NJA 1990:75)
Målnummer:
Ö1011-90
Avdelning:
Domsnummer:
SÖ304-90
Avgörandedatum:
1990-07-11
Rubrik:
Frågor i ärenden om utlämning till Sovjetunionen för kapning av
luftfartyg huruvida hinder mot utlämning förelåg enligt 7 § (II och
III) eller 8 § (I, II och III) lagen (1957:668) om utlämning för
brott.
Lagrum:
Rättsfall:
4 § lag (1957:668) om utlämning för brott
7 § lag (1957:668) om utlämning för brott
8 § lag (1957:668) om utlämning för brott
12 § lag (1957:668) om utlämning för brott
13 kap. 5 a § brottsbalken (1962:700)
REFERAT
Sovjetunionens ambassad i Stockholm begärde i framställningar till
utrikesdepartementet d 14 juni, d 3 juli och d 6 juli 1990 att sovjetiska
medborgarna D.S., A.M. resp M.M. skulle utlämnas till Sovjetunionen.
Samtliga ärenden överlämnades jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för
brott till riksåklagaren, som efter verkställd utredning lämnade ärendena jämte
eget yttrande till HD.
Till stöd för framställningen om utlämning av D.S., född d 26 mars 1973,
åberopade ambassaden ett av behörig myndighet i Minsk d 14 juni 1990
meddelat häktningsbeslut. Enligt beslutet hade D.S. häktats såsom misstänkt
för kapning av luftfartyg och olaglig utresa ur Sovjetunionen d 9 juni 1990.
D.S. (offentlig försvarare advokaten B.O.) bestred bifall till framställningen.
HD (JustR:n Nyman, Bengtsson, Freyschuss, Svensson, referent, och Nilsson)
beslöt, sedan förhandling hållits, att avge följande yttrande: D.S. har erkänt
vad som lagts honom till last. Han har bestritt bifall till Sovjetunionens
framställning eftersom en utlämning av honom skulle vara uppenbart oförenlig
med humanitetens krav.
Av handlingarna framgår att D.S. natten till d 9 juni 1990 under hot att utlösa
en handgranat förmådde besättningen på ett sovjetiskt inrikesplan att föra
planet till Arlanda.
D.S. har anfört: Han utförde kapningen på grund av en impuls, sedan han
lämnat hemmet efter ett gräl med sin far. Han bar med sig en
handgranatattrapp för att skydda sig mot gaturån. - I Sovjetunionen kommer
han att ådömas ett långt fängelsestraff som han får svårt att klara av. Hans
fysiska hälsa är bräcklig. Han är dessutom deprimerad och psykiskt instabil.
Den brottsliga gärningen begicks i psykiskt undantagstillstånd.
Från D.S:s sida har vidare framhållits: Att kapa ett flygplan är visserligen ett
allvarligt brott, men D.S:s gärning kan inte jämställas med de välplanerade
internationella terroristhandlingar som motiverat 1970 års Haagkonvention för
bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg. Ett bifall till
Sovjetunionens av allmänpreventiva skäl gjorda framställning om utlämning
innebär att D.S:s liv ödeläggs.
Enligt 8 § utlämningslagen må utlämning ej beviljas, om den i särskilt fall på
grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga
förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och
den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens
krav. Av bestämmelsens ordalag och dess förarbeten framgår att den skall
tillämpas endast i sådana undantagsfall, där hänsyn till personen väger
ojämförligt tyngre än intresset av ett utlämnande. Även om D.S. endast är 17
år, kan vad som framkommit om hans hälsotillstånd och personliga
förhållanden i övrigt inte anses utgöra sådana speciella omständigheter som
bestämmelsen åsyftar. Till detta kommer det allvarliga i den begångna
gärningen. Med hänsyn till det sagda kan inte en utlämning av D.S. anses
strida mot 8 §.
Inte heller i övrigt föreligger hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen mot
utlämning av D.S. för kapning av luftfartyg.
Framställningen från ambassaden avser också utlämning för olaglig utresa ur
Sovjetunionen. Sådan gärning motsvaras inte av brott enligt svensk lag. Hinder
mot utlämning för denna gärning möter därför enligt 4 § 2 st
utlämningslagen.II
Till stöd för framställningen om utlämning av A.M., född d 4 maj 1971,
åberopade ambassaden ett av behörig myndighet i Lvov d 3 juli 1990 meddelat
häktningsbeslut. Enligt beslutet hade A.M. häktats såsom misstänkt för kapning
av luftfartyg och olaglig utresa ur Sovjetunionen d 30 juni 1990.
A.M. (offentlig försvarare advokaten R.S.) bestred bifall till framställningen.
HD (JustR:n Vängby, Rydin, Lind, Lars Å Beckman och Danelius, referent)
beslöt, sedan förhandling hållits, att avge följande yttrande: A.M. har erkänt att
han gjort sig skyldig till kapning av luftfartyg men framhållit att brottet med
hänsyn till omständigheterna inte kunde anses grovt. Han har vidare bestritt
bifall till Sovjetunionens framställning och därvid gjort gällande att hans
utlämning skulle strida mot 7 och 8 §§ utlämningslagen.
Av handlingarna framgår att A.M. d 30 juni 1990 under hot att utlösa en
handgranat förmådde besättningen på ett sovjetiskt inrikesplan att ändra kurs
och föra planet till Arlanda. Denna gärning är av sådant slag att den kan
föranleda utlämning enligt 4 § 1 st utlämningslagen.
Beträffande kapningen har A.M. anfört: Han hade d 28 juni 1990 underlåtit att
inställa sig inför en militärkommission med anledning av kommande
militärtjänstgöring. Anledningen var att han överhuvudtaget inte ville
tjänstgöra i den sovjetiska armén och att han dessutom hade erfarit att han
skulle kommenderas att tjänstgöra i del republiken Azerbajdzjan där militärt
undantagstillstånd råder och där det förekommer allvarliga oroligheter. Efter att
ha underlåtit att inställa sig inför kommissionen fann han för gott att söka
lämna Sovjetunionen, och den enda möjligheten att göra detta föreföll honom
vara att kapa ett flygplan. Han köpte därför en biljett till en flygning från sin
hemstad Lvov till Leningrad, och medan flygplanet befann sig i luften beordrade
han besättningen att ändra flygplanets destination och bege sig till Stockholm.
Som medel för att tvinga besättningen till detta använde han en handgranat
som inte var försedd med sprängsats och som därför var helt ofarlig. Hans
gärning skapade inga risker för besättningens och passagerarnas säkerhet.
Som skäl för sitt bestridande av utlämningsframställningen har A.M. särskilt
framhållit: Han har i Lvov deltagit i vissa möten och demonstrationer till förmån
för ett självständigt Ukraina, och han har också hjälpt till med att framställa
affischer och plakat av politiskt innehåll. Dessa aktiviteter har vid några
tillfällen föranlett polisingripanden mot honom. Han tillhör också den grekiskkatolska kyrkan som inte är ett erkänt religiöst samfund. Om han utlämnas,
riskerar han att i Sovjetunionen utsättas för förföljelse i strid med 7 §
utlämningslagen på grund av hans nationella tillhörighet, hans politiska och
religiösa uppfattning samt hans inställning till militärtjänsten. Eftersom
Sovjetunionen inte är en rättsstat, kan han där inte påräkna en rättvis
behandling, och det frihetsstraff som där skulle ådömas honom skulle komma
att verkställas under så svåra och inhumana förhållanden att det skulle
föreligga fara för hans liv. Hans utlämning skulle därför också strida mot 8 §
utlämningslagen.
Enligt 7 § utlämningslagen får utlämning inte ske av den som på grund av sin
härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska
uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den
främmande staten utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller frihet
eller eljest är av svår beskaffenhet. Vad A.M. anfört om sitt deltagande i vissa
politiska aktiviteter och om sin religionstillhörighet kan emellertid inte anses
utgöra tillräcklig grund för antagande att risk för sådan förföljelse som avses i 7
§ skulle föreligga.
Enligt 8 § utlämningslagen får utlämning inte beviljas, om den i särskilt fall på
grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga
förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och
den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens
krav. Av bestämmelsens ordalag och dess förarbeten framgår att den skall
tillämpas endast i sådana undantagsfall där hänsyn till personen väger
ojämförligt tyngre än intresset av utlämning. Vid denna intresseavvägning
måste i föreliggande fall särskilt beaktas att kapning av luftfartyg är ett
allvarligt brott som äventyrar luftfartens säkerhet och som det har ansetts
särskilt angeläget att motverka genom internationellt samarbete (jfr 1970 års
Haagkonvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg).
Med hänsyn härtill kan varken A.M:s ålder eller hans personliga förhållanden i
övrigt anses utgöra ett hinder enligt 8 § utlämningslagen mot hans utlämning.
Inte heller föreligger enligt 1-6,9 eller 10 § utlämningslagen hinder mot
utlämning av A.M. för kapning av luftfartyg.
Enligt det häktningsbeslut som åberopats till stöd för utlämningsframställningen
har A.M. häktats som misstänkt även för olaglig utresa ur Sovjetunionen.
Denna gärning motsvaras emellertid inte av brott enligt svensk lag. Hinder mot
utlämning för olaglig utresa ur Sovjetunionen föreligger därför enligt 4 §
utlämningslagen.
A.M. har även framhållit att han i Sovjetunionen skulle riskera straff för att han
undandragit sig militärtjänst. Utlämningsframställningen omfattar emellertid
inte denna gärning, varför det saknas anledning att pröva om utlämning hade
kunnat ske på grund härav. Enligt 12 § utlämningslagen skall dessutom vid
beviljande av utlämning uppställas villkor som - utom under vissa närmare
angivna förhållanden - förbjuder bestraffning i den främmande staten för annat
före utlämningen begånget brott än det för vilket utlämning beviljats.III
Till stöd för framställningen om utlämning av M.M., född den 10 aug 1971,
åberopade ambassaden ett av behörig myndighet i Leningrad d 11 juli 1990
meddelat häktningsbeslut. Enligt beslutet hade M.M. häktats såsom misstänkt
för kapning av luftfartyg och olaglig utresa ur Sovjetunionen d 5 juli 1990.
M.M. (offentlig försvarare advokaten T.R.) bestred bifall till framställningen.
HD (JustR:n Vängby, Rydin, Lars A Beckman, Munck, referent, och Danelius)
beslöt, sedan förhandling hållits, att avge följande yttrande: M.M. har erkänt
att han gjort sig skyldig till kapning av luftfartyg men har hävdat att brottet
med hänsyn till omständigheterna inte är att anse som grovt. Som skäl för sitt
bestridande av Sovjetunionens framställning har han gjort gällande att
utlämning av honom skulle strida mot bestämmelserna i 7 och 8 §§
utlämningslagen.
Av handlingarna framgår att M.M. d 5 juli 1990 ombord på ett sovjetiskt
inrikesplan under hot att spränga detta förmådde besättningen att ändra kurs
och föra planet till Arlanda. Denna gärning är av sådant slag att den, oavsett
om brottet är att bedöma som grovt eller ej, kan föranleda utlämning enligt 4 §
utlämningslagen. Däremot föreligger enligt samma § hinder mot utlämning
såvitt avser olaglig utresa ur Sovjetunionen, eftersom denna gärning inte
motsvaras av brott enligt svensk lag.
Beträffande kapningen och bakgrunden till denna har M.M. berättat: Han är
från staden Solikamsk, som ligger i Permdistriktet. Sedan två år tillbaka har
han haft planer på att utvandra från Sovjetunionen, eftersom han djupt ogillar
dess politiska system. Han har undersökt förutsättningarna att lämna landet på
legal väg, men det visade sig omöjligt att genomföra detta. Den omedelbara
anledningen till att han nu ville lämna Sovjetunionen var att han hade kallats
att inställa sig till militärtjänstgöring. Han kunde inte tänka sig att tjänstgöra
inom den sovjetiska krigsmakten, eftersom han då skulle riskera att beordras
att öppna eld mot sina landsmän, och någon vapenfri tjänst finns inte. Den
enda möjligheten för honom att komma ut ur Sovjetunionen fann han vara att
kapa ett flygplan. Han köpte därför en biljett för flygresa från Leningrad till
Lvov. När flygplanet befann sig i luften förmådde han besättningen att ändra
destinationen till Arlanda. Det skedde genom att han överlämnade en lapp på
vilken han hade angett bl a att planet skulle sprängas, om inte kursen ändrades
mot Stockholm, och att han hade en medhjälpare. Han medförde emellertid
inte vare sig något sprängmedel eller något vapen, och han hade inte heller
någon medhjälpare. Kapningen hade planlagts så, att den inte skulle innebära
någon fara för besättningen eller passagerarna.
Till utveckling av sina skäl för bestridande av utlämningsframställningen har
M.M. särskilt framhållit: Han har i viss omfattning bedrivit politisk verksamhet i
hemlandet. Den har bestått i att han på egen hand skrivit och spritt flygblad,
innehållande protester mot det rådande samhällsskicket. Innan han lämnade
Sovjetunionen var denna verksamhet förmodligen inte känd för myndigheter
eller partiorgan. Han utgår emellertid från att säkerhetstjänsten nu har inlett en
omfattande utredning för att klarlägga hans bakgrund och bevekelsegrunder för
att lämna Sovjetunionen. Om han utlämnas riskerar han på grund av sin
politiska uppfattning, sin inställning till militärtjänsten och sin olagliga utresa
att i Sovjetunionen utsättas för sådan förföljelse som avses i 7 §
utlämningslagen. Han torde inte komma att dömas av en opartisk och
oavhängig domstol, och han riskerar ett oproportionerligt strängt straff liksom
en diskriminerande behandling under straffverkställigheten. Med hänsyn till
hans ungdom och hälsotillstånd och då han riskerar att utsättas för grym,
omänsklig eller förnedrande behandling under en straffverkställighet i
Sovjetunionen skulle en utlämning av honom vidare strida såväl mot 8 §
utlämningslagen som mot den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Enligt 7 § utlämningslagen får utlämning inte ske av den som på grund av sin
härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller religiösa eller politiska
uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den
främmande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet
eller eljest är av svår beskaffenhet. Vad M.M. har anfört om sin politiska
uppfattning och verksamhet kan inte anses utgöra tillräcklig grund för att anta
att det föreligger risk för sådan förföljelse. Det finns därför inte något hinder
mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen.
I 8 § utlämningslagen föreskrivs att utlämning inte får beviljas, om den i
särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller
personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens
beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig
med humanitetens krav. Beträffande frågan om hinder mot utlämning föreligger
enligt detta lagrum är följande att beakta.
HD påbörjade en förhandling i utlämningsärendet d 1 aug 1990. Därvid
upplystes att M.M. föregående dag skurit sig i armarna med en sönderslagen
glödlampa, något som enligt hans egen uppgift var ett självmordsförsök,
företaget mot bakgrund av att han samma dag fått höra att den svenska
regeringen beslutat att utlämna en annan ung man till Sovjetunionen för
kapning av luftfartyg. HD inställde då förhandlingen och förordnade att
läkarundersökning enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål skulle företas beträffande M.M..
En sådan undersökning har numera utförts av leg läkaren Jim Josefsson vid
rättspsykiatriska kliniken i Huddinge. I sitt intyg har Jim Josefsson bl a uttalat
följande. M.M. företer inte några tecken på psykos. Personlighetsmässigt finner
man vissa narcissistiska drag samt en viss omogenhet och naivitet. Dessa
personlighetsdrag utgör ej störningar av den art eller grad att de motiverar
rättslig särställning eller indicerar rättspsykiatrisk undersökning. Emellertid kan
man säga att M.M:s personlighetsstruktur gör denne extremt sårbar i vissa
sociala miljöer, framför allt sådana som utmärks av strikta regler och
opersonlig rigiditet. Det är alltså ytterst osannolikt att M.M. klarar av ett
långvarigt fängelsestraff utan en allvarlig och bestående försämring av hans
psykiska hälsa även om det verkställs under relativt humana former. Ur
psykiatrisk synvinkel är alltså prognosen ytterst pessimistisk, om M.M.
utlämnas.
Jim Josefsson har vid förhandlingen i ärendet hörts som sakkunnig. Han har
därvid bl a tillagt: M.M:s psykiska struktur kan beskrivas som en allvarlig
personlighetsstörning. Självmordsförsöket var utan tvivel allvarligt menat och
risken för fortsatta suicidalhandlingar är stor. M.M. uttalade vid undersökningen
att han avsåg att fortsätta sitt självdestruktiva beteende i händelse av att
utlämning beslutas. Typiskt för den som har en psykisk läggning sådan som
M.M:s är att han bestämt genomför sina föresatser och endast i mycket ringa
grad är mottaglig för argument. M.M:s personlighet kommer att brytas ned i ett
fängelse; han riskerar att "gå under" i den meningen att han får allvarliga och
bestående psykiska handikapp. Vid en kriminalvård i Sverige finns dock
betydande möjligheter att anpassa behandlingen till vad som är känt om M.M:s
speciella läggning.
Vid förhandlingen har vidare upplysts att M.M. under en tid vägrat att äta och
under ett par dagar även att dricka. M.M., som ej förmått övervara
förhandlingen i dess helhet, har förklarat att han väljer döden hellre än en
utlämning med de konsekvenser som denna kommer att medföra.
Vid den bedömning som skall ske enligt 8 § utlämningslagen måste hänsyn tas
till - förutom M.M:s ungdom - vad som framkommit om de särpräglade dragen i
hans personlighet och den dokumenterade risken för suicidalhandlingar. Även i
betraktande av det allvarliga brott som kapning av luftfartyg utgör och av
angelägenheten att motverka gärningar av detta slag (jfr 1970 års
Haagkonvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg)
finner HD - som beaktar att lagföring för det aktuella brottet kan ske i Sverige att en utlämning av M.M. skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens
krav. Hinder mot utlämning föreligger därför enligt 8 § utlämningslagen.
Sökord:
Litteratur:
Utlämning; Kapning; Luftfartyg
