Svenska åk 8
Sö
Medeltiden
Introduktion...
Många förknippar ordet “medeltid” med något gammalt, efterblivet. Ordet användes
för första gången under 1500-talet, och omfattade då hela perioden mellan 400-talet
till 1400-talet. Då, under 1500-talet, hade mentaliteterna förändrats. Man såg på
världen med andra ögon än tidigare. Den katolska kyrkan hade börjat tappa mark.
Columbus hade upptäckt Amerika. Man gjorde vetenskapliga upptäckter som gjorde
att man inte längre trodde på allt Bibeln sa.
Medeltiden kan delas in i tre perioder:
1- den äldre medeltiden (400-1000). Det Västromerska riket faller samman.
Ekonomisk och kulturell nedgång i Europa.
2- Högmedeltiden (1000-1300). Den medeltida kulturen blomstrar. En rad
betydelsefulla uppfinningar görs. De stora katedralerna byggs.
3- Senmedeltiden (1300-1400). Ekonomin försämras. Digerdöden (pesten) härjar,
vilket leder till att befolkningen i Europa minskar mycket kraftigt.
I Norden börjar Medeltiden inte förrän runt 1000-talet, då vikingatågen upphört och
kristnandet av Norden börjat.
Kyrkans makt
Den allra starkaste instansen under Medeltiden var den katolska kyrkan. De få som
fick lära sig att läsa och skriva fick det i kloster- och katedralskolor. På universitetet
läste man teologi, dvs studiet av religion.
Den religiösa litteraturen skrevs på latin, dåtidens internationella språk. Efter ett
tag började man använda folksspråken, för att nå ut till så många som möjligt.
En stor genre var legenden, som betyder “det som bör läsas”. En legend byggde ofta
på en saga eller berättelse från Orienten. I legenden utspelade sig ofta en kamp
mellan det Goda och det Onda. En känd legend är Sankt Göran (eg. Örjan) och Draken.
Sankt Göran och Draken
En drake plågar en stad, och varje dag måste människor och djur
offras.
En dag faller lotten på kungens dotter, men Göran kommer,
dödar draken och omvänder folket till kristendomen.
När prästerna skulle berätta en biblisk berättelse i kyrkan iscensatte de ofta
berättelsen, dvs gjorde ett skådespel av den. Detta var för att alla skulle förstå den,
även de som inte kunde latin.
Efter ett tag brukade pjäserna bli ganska stora, och då tvingades man flytta ut på
platser utanför kyrkan. Man brukade kalla sådana skådespel för liturgier – ordet
“liturgi” betyder “gudstjänstordning”. Dess pjäser kunde bli riktigt invecklade, och
sträcka sig över flera dagar. Ibland byggde man till och med kulisser, och ändrade lite
på ursprungsstoffet.
Riddardiktning
Det medeltida samhället brukar kallas för feodalt. I ett feodalt samhälle fanns en
regent som delade ut län (jordområden) till vasaller (män som lydde honom). Dessa
vasaller fick ta upp skatt på dessa områden men skulel ställa upp när deras herre
behövde deras hjälp (för att t.ex. Kriga).
Efter ett tag växte en speciell klass fram, nämligen riddarna. De hade en egen kultur,
som kallas för hövisk, vilket betyder “det vid hovet brukliga”, dvs “det man gör vid
hovet”.
Riddaren framstod som en beskyddare av kvinnor, fattiga och sjuka.
Han är trogen mot Gud, kyrkan och sin länsherre, är alltid tapper
och beredd att strida och sviker adrig.
I verkligheten var han däremot ofta brutal . Bertran de Born, en av
riddartidens diktare, sade: “jag kysser ädla damer och riddarna slår jag
ihjäl”.
Riddarna började skriva egna sånger, dikter och sagor. Eftersom de ofta inte kunde
latin skrev de på folksspråken. Tack vare detta utvecklades folksspråken väldigt
mycket.
Precis som i många andra sagor och berättelser under medeltiden brukade man utgå
från en riktig berättelse eller eller berättelse eller saga man hört, och ändrade lite
på den.
I Tyskland blomstrade den höviska kulturen. Man skrev ett stort riddarepos (=saga),
Nibelungenlied, som bygger på många berättelser och historier som kommer från de
stora folkvandringarnas tid. Här förekommer både germansk mytologi, historiska
händelser och sägner.
Nibelungen lied fick en stor betydelse i Tyskland på slutet av 1800-talet, då
nationalismen väcktes och man intresserade sig för sitt eget folk och kultur.
Denna ristning, som finns på Ramsundsberget i Södermanland, beskriver händelser
ur Sigurd Favnesbane, en av berättelserna som återfinns i Nibelungenlied.
Riddardiktningen var som störst i Frankrike. Ett av de mest kända sångerna som
uppkom under den perioden är Rolandssången (La chanson de Roland). Rolandssången
är en “chanson de gestes”. Det betyder “sång om gärningar”. I dessa brukade man
hylla de tappra krigarna och deras mod och ideal.
Precis som många andra andra berättelser så skrevs Rolandssången ner först långt
efetr att den hördes för första gången.
Rolandssången
Den beskriver hur Karl den Store och hans här, i vilken Roland ingår,
kämpar mot saracenerna (muslimska spanjorer). Den mycket tappre
Roland stupar i en strid men hans död hämnas av Karl den Store.
Precis som i många andra berätteser från den tiden är allting i
Rolandssången “svart eller vitt”: fransmännen är endast tappra och ädla,
saracenerna endast grymma och blodtörstiga. Striderna är livfulla och
man slåss med glädje och skicklighet.
I södra Frankrike uppstod Trubardurpoesin. En trubadur var en poet som gick från
borg till borg för att underhålla aristokratin. Oftast sjön han om en vacker kvinna,
som oftast var gift, och därför handlade helelr inte sångerna om äktenskap, utan om
kärlek på avstånd.
Trubadurpoesin spred sig även till Tyskland, och här hittar man den mest kända
trubadursången, Under linden.
En av de mest kända – och mest älskade – ridarromanerna är Tristan och Isolde. Det
finns flera versioner av denna berättelse, men den mest kända är skriven av Joseph
Bédier.
I Tristan och Isolde har Tristan fått i uppdrag av kung Marc att hämta den
vackra Isolde, som Marc vill gifta sig med. Han ger en trolldryck som Isolde
skall få, och som skall förtrolla henne så hon blir häftigt förälskad i Marc.
Men Tristan och Isolde råkar dricka drycken av misstag..
En riddare får motta en krans av en skön dam efter en tornering.
Boccacio
Det finns fler italienare än Dante som präglade medeltiden. Även florentinaren Boccacio (13131375) skrev på både latin och italienska.
Boccacios enda verk av betydelse är Decamerone. Med detta verk skapades novellen, som är mer
koncentrerad än romanen och skildrar situationer som har en upplösning. I och med detta
utvecklade han även den italienska prosan och språket.
Precis som många andra från sin tid “lånade” Boccacio sina historier från anekdoter, sägner, visor
eller oanständiga historier. Alla berättelser finns inom en s.k. Ramberättelse, dvs en situation som
håller samman flera andra berättelser.
Decamerone hade länge ett lite skamfilat rykte eftersom många berättelser handlade om sådant som
inte altid var anständigt i dåtidens (eller, för den delen, dagens) samhälle. Det var historier om
kärlekskranka nunnor, otrogna bönder osv. Personbeskrivningarna är karikatyrala, och
huvudpersonerna lever till fullo i sinnenas värld, utan bekymmer för livet efter detta. Den
respektlösa underton mot kyrkan som man finner i Decamerone pekar mot att medeltiden håller på
att ta slut.
Decamerone
Året är 1348. Pesten härjar i den italienska staden Florens. För att undkomma
pesten flyr sju vackra damer och tre unga herrar till ett idylliskt lantställe. För
att fördriva tiden berättar de olika berättelser för varandra, ocg varje dag har
ett nytt tema, t.ex. Otrohet.
Villon
En av medeltidens mest kända trubadurer var Francois Villon (1431-1460-talets slut). Villon var
egentligen magister på ett franskt universitet, men fick lämna tjänsten eftersom han anklagades för
såväl mord som rån. Förvisad från Paris strövade han runt i Frankrike, men kom så småningom
tillbaka till huvustaden. Han gik med i ett rövargäng, tillfångatogs, dömdes till hängning med
undslapp galgen i sista minuten.
Det största verk Villon producerat heter Stora testamentet. Här ger han sin själ till Gud, sin kropp åt
maskarna och sina ägodelar åt sina vänner. Men Villon sjunger även om annat, till exempel om sitt
förhållande med en prostituerad i Balladen om tjocka Margot.
Den mest kända låten är De hängdas ballad. Villon föreställer sig hur han hänger på galgen
tillsammans med sina kumpaner. Hans kropp torkar i solen och maskarna och fåglarna äter upp
honom. I De hängdas ballad ber han oss därför be för honom och de sina, samtidigt som han
skämtar om situationen. Religios diktning under medeltiden
Vi har redan konstaterat att kyrkans roll var väldigt stor under medeltiden, vilket kan
vara svårt att förstå för oss som lever många hundra år senare.
Man kan säga att kyrkan hade monopol (=ensamrätt) över kulturen, och därigenom
även den världsbild som dåtidens människor fick. All kultur fanns samlad hos kyrkan;
de som fick lära sig att skriva och läsa fick gå till klosterskolor eller katedralskolor,
och prästens och Bibelns lag härskade. Samtidigt såg kyrkan som sin roll att utrota de
hedniska folkens berättelser om hedniska gudar och vidskepelser.
Ingen vågade säga emot prästerna eller furstarna – kungen hade fått sin makt av Gud,
och den som inte följde Guds lag kunde räkna med en enkel biljett till helvetet efter
döden.
Den religiösa litteraturen skrevs på latin, som var dåtidens internationella språk (fast
man bör ha i åtanke att världen inte var lika “stor” som den är idag – många värlsdelar
var ännu inte funna). Efter hand började man skriva litteratur på folksspråken så att
alla skulle förstå vad prästen sade.
En populär litterär form var legenden, som betyder “det som bör läsas”. En legend
handlar om ofta om kampen mellan gott och ont, ljust och mörkret – som t.ex. I Sankt
Göran och draken.
För att alla skulle förstå Bibelns budskap och texter började prästerna dramatisera
dessa – man började med ett mindre skådespel i koret, men vartefter scenerna växte
och antalet agerande blev fler flyttade man ut framför kyrkan.
Tre olika typer av “skådespel” utvecklades ur dessa skådespel, som kallas för liturgier
(ordet betyder “gudstjänstordning). Dessa tre var:
Mysteriespel, där man gjorde berättelsen mer “folklig”, och blandade in
“vardagliga” inslag i berättelsen;
Mirakelspel, där man dramatsierade ett helgons liv, samt
Moraliteten, där man illustrerar, ger liv åt olika viktiga egenskaper, som till
exempel Oskulden, Girigheten osv.
Riddardiktning
Det medeltida samhället brukar kallas för feodalt. I ett feodalt samhälle fanns en
regent som delade ut län (jordområden) till vasaller (män som lydde honom). Dessa
vasaller fick ta upp skatt på dessa områden men skulle ställa upp när deras herre
behövde deras hjälp (för att t.ex. Kriga).
Efter ett tag växte en speciell klass fram, nämligen riddarna. De hade en egen kultur,
som kallas för hövisk, vilket betyder “det vid hovet brukliga”, dvs “det man gör vid
hovet”.
Riddaren framstod som en beskyddare av kvinnor, fattiga och sjuka.
Han är trogen mot Gud, kyrkan och sin länsherre, är alltid tapper
och beredd att strida och sviker adrig.
I verkligheten var han däremot ofta brutal . Bertran de Born, en av
riddartidens diktare, sade: “jag kysser ädla damer och riddarna slår jag
ihjäl”.
Enligt en krönikör från 1100-talet skulle en riddare ha “sett sitt eget blod
flyta, ha känt tänderna krasa under motståndarens slag, ha slungats till marken
så att han känt motståndarens hela styrka, ha blivit avväpnad 20 gånger” för
att kunna dra ut i det verkliga kriget med hopp om att segra.
Riddarromanen
Riddarna började skriva egna sånger, dikter och sagor. Eftersom de ofta inte kunde
latin skrev de på folksspråken. Tack vare detta utvecklades folksspråken väldigt
mycket.
Precis som i många andra sagor och berättelser under medeltiden brukade man utgå
från en riktig berättelse eller eller berättelse eller saga man hört, och ändrade lite
på den.
En mycket populär genre belv roman breton, som betyder “roman från Bretagne” Bretagne är det område som liggger i västra Frankrike, på “gränsen” till England. Att
just detta område blev speciellt berodde på att man hämtade mycket sagostoff från
de folksagor som härstammade från detta område.
En av de mest kända – och mest älskade – romans bretons är Tristan och Isolde. Det
finns flera versioner av denna berättelse, men den mest kända är skriven av Joseph
Bédier.
I Tristan och Isolde har Tristan fått i uppdrag av kung Marc att hämta den
vackra Isolde, som Marc vill gifta sig med. Han ger en trolldryck som Isolde
skall få, och som skall förtrolla henne så hon blir häftigt förälskad i Marc.
Men Tristan och Isolde råkar dricka drycken av misstag..
Andra kända sagor som kan räknas till denna genre är Riddarna av det Runda Bordet
(Kung Arthur, Merlin...) eller Parsifal, som handlar om den yngling som vaktar den
helige Graal, dvs den bägare som användes för att samla upp Kristi Blod.
Chansons de gestes
Riddardiktningen var som störst i Frankrike. Ett av de mest kända sångerna som
uppkom under den perioden är Rolandssången (La chanson de Roland), som skrevs runt
år 1100.
Rolandssången är en “chanson de gestes”. Det betyder “sång om gärningar”. I dessa
brukade man hylla de tappra krigarna och deras mod och ideal.
Precis som många andra andra berättelser så skrevs Rolandssången ner först långt
efetr att den hördes för första gången.
Rolandssången
Den beskriver hur Karl den Store och hans här, i vilken Roland ingår,
kämpar mot saracenerna (muslimska spanjorer). Den mycket tappre
Roland stupar i en strid men hans död hämnas av Karl den Store.
Precis som i många andra berätteser från den tiden är allting i
Rolandssången “svart eller vitt”: fransmännen är endast tappra och ädla,
saracenerna endast grymma och blodtörstiga. Striderna är livfulla och
man slåss med glädje och skicklighet.
I Tyskland blomstrade också den höviska kulturen. Man skrev ett stort riddarepos
(=saga), Nibelungenlied, som bygger på många berättelser och historier som kommer
från de stora folkvandringarnas tid. Här förekommer både germansk mytologi,
historiska händelser och sägner.
Hjälten Sigfrid gifter sig med den burgundiska prinsessan Krimhild.
Tack vare en osynlighetsmantel hjälper han sin svåger Gunter att besegra
valkyrian Brynhild. När Brnhild får reda på detta låter hon lönnmörda Sigfrid.
Krimhild gifter om sig med hunnerkungen Etzel (Attila) och hämnas.
Nibelungenlied fick en stor betydelse i Tyskland på slutet av 1800-talet, då
nationalismen väcktes och man intresserade sig för sitt eget folk och kultur. Än idag
räknas Nibelungenlied som tyskarnas nationalepos, och verket är fortfarande känt
tack vare Wagners operor.
Denna ristning, som finns på Ramsundsberget i Södermanland, beskriver händelser
ur Sigurd Favnesbane, en av berättelserna som återfinns i Nibelungenlied.
Alla var dock inte överförtjusta i de lite brutalare chansons de gestes – de kvinnliga
åhörarna, till exempel, ville gärna höra annat än bara vapen. I södra Frankrike uppstod
därför Trubardurpoesin. En trubadur var en poet som gick från borg till borg för att
underhålla aristokratin. Oftast sjöng han om en vacker kvinna, som oftast var gift,
och därför handlade heller inte sångerna om äktenskap, utan om kärlek på avstånd.
Trubadurpoesin spred sig även till Tyskland, där man skapade en egen variant av
trubadurpoesi, nämligen Minnesången (Minne = kärlek). Den mest kända minnesången
är Under linden, skriven av Walther von der Vogelweide.
