Schizofrenins genetiska gåta
Elisabeth Sundström
Psykiatriska sjukdomar har länge varit något skrämmande och diffust för omgivningen kring
de drabbade människorna. Innan den diagnos och definition kom som idag finns för att
fastställa schizofreni omgavs sjukdomen av åtskilliga myter och skrönor. Hypotesen om de
”schizofrena mödrarna” där orsaken till sjukdomen hos barnet var ett resultat av moderns
handlingar, och myten om schizofrena som tudelade personligheter ersätts idag i takt med
forskningens framsteg av nya och mer verklighetsrelaterade förklaringar. I dag är schizofreni
en sjukdom som belastar samhället med stora kostnader, och därför läggs mycket resurser ned
för att hitta effektiva behandlingssätt och framförallt orsakerna till sjukdomens uppkomst.
Det har sedan ett decennium tillbaka varit känt att schizofreni är en sjukdom som har både
genetiska och miljörelaterade orsaker. Vid tvillingstudier har resultatet visat att 50 % av
enäggstvillingarna med identiska arvsanlag utvecklar sjukdomen, vilket betyder att de
genetiska förutsättningarna spelar en stor roll, men att miljön också i hög grad bidrar till
sjukdomsutvecklingen. De miljöfaktorer som har föreslagits vara relaterade till sjukdomen är
bl.a. näringsbrist hos modern, virusinfektioner i kritiska stadier av fosterutvecklingen,
vinterfödsel och användandet av psykofarmaka. Hittills har sökandet efter de genetiska
faktorerna inte haft särskilt stor framgång, vilket kan bero på att många gener bidrar till
sjukdomen med en liten effekt vardera, kombinerat med inverkan från miljön.
Målet med min studie var att identifiera gener som kan bidra till sjukdomsförloppet för
att kunna utveckla förbättrade diagnosmetoder och/eller nya medicineringar mot schizofreni.
Jag undersökte därför vilka gener som uttrycktes (användes) annorlunda i hjärnan hos
individer med schizofreni än hos individer utan schizofreni, och om olika typer av
medicinering påverkade hur generna användes. För att undersöka detta använde jag mig av
mikromatristeknologin (eng. microarray). En mikromatris är en glasplatta, ca 27 cm, som är
täckt med punkter innehållande DNA från tiotusentals olika gener. Glasplattan täcks med de
prover som ska undersökas, t.ex. ett prov med DNA från schizofreniindivider och ett prov
med DNA från friska kontrollindivider. För att kunna skilja proverna åt märks de in med färg,
patienternas DNA blir t.ex. rött och kontrollernas DNA blir grönt. DNAt i proverna parar ihop
sig med DNA med motsvarande sekvens på plattan, och fäster därmed på den punkt på
glasplattan som innehåller det motsvarande DNAt. I de gener där schizofreniprovet har ett
högre uttryck än kontrollprovet lyser punkten röd, och i de punkter där kontrollprovet har ett
högre uttryck lyser punkten grön. Punkternas intensitet registreras sedan med en laserläsare,
och bilden som blir resultatet av avläsningen ligger till grund för en statistisk analys som
sorterar ut vissa gener som skiljer sig åt i uttryck mellan schizofreniindivider och
kontrollindivider.
Resultaten från mina experiment visade att gener i vissa biologiska funktionsgrupper
används mer respektive mindre hos schizofrenipatienter jämfört med kontrollindivider. Dessa
grupper av gener är inblandade i bl.a. immunförsvar, cellutveckling, cellsignalering och
uppbyggnad och skydd av nervceller. Jag såg också skillnader i hur gener uttrycktes när
patienterna hade tagit medicin jämfört med när de var omedicinerade. Vid medicinering
minskade t.ex. antalet onormalt använda cellsignalerande gener. Immunförsvarsgenerna var
dock fortfarande mycket mer använda hos de medicinerade patienterna än hos
kontrollindividerna. Detta betyder troligen att generna inte påverkades av medicineringen, och
att de därför skulle kunna vara ett tänkbart mål för nya mediciner.
Examensarbete i biologi, 20 p, VT 2003
Institutionen för Evolutionsbiologi, Avdelningen för Evolutionsbiologi, Uppsala universitet
Handledare: Lina Emilsson och Elena Jazin
