Detta material är en redigerad version av föreläsning från höstterminen -08 vid distanskurs riktad till lärare som i sin
undervisning möter elever med hörselnedsättning. Kursen har getts av Örebro Universitet.
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
Att höra i skolan – om några förutsättningar som rör delaktighet för
elever med hörselnedsättning
Pedagogiska förändringar och förutsättningar
Välkommen till ett avsnitt som ska handla om hörselteknik i skolan.
Sedan 70-talet har jag följt hörselskadade barns skolgång i olika skolformer och sett hur
pedagogiska och tekniska förutsättningar runt elever med hörselnedsättning förändrats över
tid. Jag är själv hörselskadad och när jag gick i skolan som individualplacerad på 60-talet var
det i en skola som var präglad av förmedlingspedagogik och den hörselteknik som jag
använde mig av var anpassad till de förutsättningar som gällde då, nämligen att se till så att
jag kunde höra läraren.
Bakom en kateder som var upphöjd på ett podium satt läraren och serverade sina kunskaper
till oss elever. Alla kunde se och höra henne bra. Och med en efterklangstid som gav mycket
eko hade vi en akustik som gjorde att salen var lättpratad och allt prat kunde lätt bre ut sig i
klassrummet. Det fungerade bra eftersom det naturligtvis bara var en i taget som fick prata.
Pedagogiken har sedan dess förändrats. Då serverades kunskaperna till en tyst klass. Idag har
vi aktiva elever och med lärprocesser som ofta ligger i själva samtalet mellan elever och
lärare. Vi har dialogiska lärandemiljöer med elevaktiva arbetssätt, grupparbeten, fri placering
i klassrummet, okonventionell möblering, osv. Allt sammans förändringar som blir tydliga
om vi ställer de olika arbetssätten bredvid varandra. Därmed inte sagt att det ena har ersatt
det andra. Tvärt om kan vi ofta se att båda modellerna lever ”sida vid sida”. I korta drag kan
förutsättningarna i klassrummet beskrivas enligt följande:
”Då”
”Nu”
Pedagogen förmedlar
Alla förmedlar
Helklass
Grupparbeten
Styrd turtagning
Spontan dialog
Statiskt utnyttjande av salen
Flexibelt utnyttjande av salen
Individuella bänkar eller bord i rader
Öar eller konferensbord + grupparbetsbord
Tabell 1.
1(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
Förmedlingspedagogisk modell kompletteras/ersätts med en dialogisk där alla är med
och ”kunskapar” i skolan.
Vi har gått från en undervisningssituation med enbart storklass till en hel del
grupparbeten.
Vi har gått från en mycket styrd och tydlig turtagning till en metodik som även ger
utrymme för ”bikupor” och spontana samtal i klassrummet.
Man kan säga att den tidigare modellen innebar ett ganska statiskt utnyttjande av
klassrummet medan man nu använder salarna på ett mer flexibelt sätt. Exempelvis kan
samma sal nyttjas för såväl SO-ämnen som NO-ämnen.
Tidigare hade eleverna sina individuella bänkar. I dag är det vanligt med friare placering i
klassrummen. Möblering i öar och vi kan också se möblering med konferensbord och
grupparbetsbord.
Båda modellerna lever sida vid sida och därför behöver vi ha teknik som passar olika
pedagogiska förutsättningar.
Den tidigare undervisningen skedde i mycket strukturerade former vilket passade mig som
hörselskadad elev väldigt bra. Det var tydligt vem som pratade, det var lätt att avläsa och
dessutom upprepade läraren ofta vad kamraterna sa. Tekniken utgjordes av en trådbunden
mikrofon placerad på katedern framför läraren. Den sladdbundna miken var kopplad till en
trälåda placerad på en bänk intill min egen och utrustad med på/av-knapp och via
volymkontroll och ett par hörlurar hade jag full kontroll på mitt lyssnande.
Det var en teknik som fungerade för en individualplacerad elev i den tidens pedagogik.
Men idag ställs större krav på elever med hörselnedsättning. Det är betydligt tuffare att ta
sig igenom skolsystemet som hörselskadad i dag jämfört med på min tid. Orsaken kan vi
finna i brister som rör hörselteknik, pedagogiska stödresurser och ljudmiljöer som inte är
anpassade till aktuell pedagogik.
Vi har en större utmaning i dag när det gäller att åstadkomma goda betingelser för elever
med hörselnedsättning jämfört hur det var på 60-, 70- och 80-talen.
I litteraturlistan till den här modulen finns Lotta Conniavitis Gellerstedts undersökning. Den
handlar bland annat om de individualplacerade elevernas skolsituation. Hon har fortsatt att
bearbeta sitt material och tittat specifikt på skolsituationen för elever som är
individualplacerade.
2(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
Elevgruppen är ca 400 elever i år 7 t.o.m. gymnasiet och som alla fått hörapparat/CI. Utifrån
användning av hörapparater/CI och hörselteknik i skolan är eleverna indelade i 3 grupper
som är ungefär lika stora.
1. En tredjedel av eleverna använde hörapparater/CI och hjälpmedel.
2. En tredjedel använde enbart sina hörapparater/CI.
3. En tredjedel använde inte sina hörapparater/CI.
En av hennes frågor till eleverna handlar om vad eleverna ansåg som viktigt för att de skulle
kunna delta i undervisningen. Bland 9 olika alternativ fick de plocka ut de 3 som de ansåg
som viktigast för att kunna delta i undervisningen.
Elever med hörapparat och
hörselteknik
Elever som enbart använder
hörapparat
Elever som inte använder
hörapparat
1.
Bra ljudmiljö (inget buller,
stolskrap, eko mm.)
1.
Lärarnas sätt att vara och
undervisa.
1.
Lärarnas sätt att vara och
undervisa.
2.
Lärarnas sätt att vara och
undervisa.
2.
Bra ljudmiljö (inget buller,
stolskrap, eko mm.)
2.
Bra ljudmiljö (inget buller,
stolskrap, eko mm.)
3.
Hörselteknisk utrustning
som fungerar.
3.
Klasskamraternas sätt att
vara.
3.
Klasskamraternas sätt att
vara.
Tabell 2
Alla tre grupperna menade att ”lärarnas sätt att vara och undervisa” och ”bra ljudmiljö” var
de två viktigaste villkoren för att de skulle vara delaktiga. Intressant är att även elever som
använde hjälpmedel satte dessa som de två viktigaste villkoren för sin delaktighet och att
fungerande hörselteknik kom som tredje alternativ.
För att kunna bedriva undervisningen på ett sätt som gör att elever med hörselnedsättning
verkligen känner sig delaktiga krävs att läraren har gedigna kunskaper om hörselskador,
akustik, pedagogiska och kommunikativa strategier och givetvis hörselteknik.
Eftersom elevgruppen med hörselnedsättning inte är stor så är det inte lätt att som vanlig
lärare hinna skaffa sig rutin när det gäller att undervisa elever med hörselnedsättning.
Hörselskadades Riksförbund visar i sån årsrapport 2007 att gruppen elever med
hörselnedsättning som går i grundskola och gymnasium är drygt 9 000 varav drygt 4 000
elever blivit ordinerade hörapparat/CI. I grundskolan är antalet elever knappt 6 000 med
resp utan hörapparat/CI varav 84 % går som individualplacerade med hörande kamrater.
Alltså, knappt 5 000 elever finns i den allmänna grundskolan vilket innebär att det i snitt
finns färre än en hörselskadad elev per grundskola i vårt land. Därför är det svårt att som
3(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
lärare hinna skaffa sig rutin som gör att man på rätt sätt kan matcha behoven hos elever
med hörselnedsättning. Och desto viktigare blir stödjande insatser, från ambulerande
hörselpedagoger och hörselvården, till undervisande lärare och annan personal och inte
minst till eleverna.
Akustisk miljö
Det andra villkoret, som eleverna angav som viktigt för sin delaktighet, var en bra akustisk
miljö. Det innebär att buller från till exempel ventilation, intilliggande verksamheter och
efterklang (i dagligt tal: eko) måste begränsas. Om den akustiska miljön inte är bra kommer
barn och ungdomar att få svårare att uppfatta vad som sägs. Det drabbar alla men
framförallt de med hörselnedsättning och i synnerhet hörselskadade barn med ett annat
modersmål än det som används i klassrummet.
Hörselvården gör ofta mycket värdefulla kartläggningar av den akustiska miljöer i skolor och
kommer med rekommendationer till förbättringar. Allt för att skapa bra förutsättningar till
hörapparat- och teknikanvändande. För några år sedan gjordes en sådan karläggning i
Region Skåne, totalt omfattades 247 skollokaler med åtgärdsförslag till förbättringar av
ljudmiljöerna.
Ett par år senare gjordes en uppföljande kartläggning av samma lokaler med det dystra
resultatet att inga av lokalerna blivit anpassade fullt ut enligt hörselvårdens
rekommendationer.
Under Nordiska Audiologiska sällskapets konferens på Island 2008 redogjorde professor
Einar Laukli för akustiska villkor och vad som krävs för god akustisk tillgänglighet i förskolor
och skolor. Han nämnde även att ämnet har uppmärksammats i många år och att det redan
för 30 år sedan var mycket diskuterat och beskrivet i litteraturen. Trots det så har vi i stort
sett samma problem idag som vi hade då med dåliga ljudmiljöer i förskolor och skolor.
På många håll har vi kvar en akustisk miljö som mer är anpassad till den gamla pedagogiken
än den moderna. När vi hade förmedlingspedagogik var inte den långa efterklangstiden
något större problem efter som en i taget pratade. Men i dag har vi en pedagogik och
arbetssätt som ställer mycket höga krav på akustiken.
Buller och minne
Om vi kompromissar med villkoren i den akustiska miljön så får eleven betala genom att
satsa mer av egen kraft o energi på att tolka vad som sägs. Och det blir mindre ork över för
minne och inlärning. Hela processen, att tolka vad som sägs och att bearbeta och minnas
informationen, ligger i vårt korttidsminne som har en begränsad kapacitet.
4(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
Om jag ska lyssna på någon som talar måste jag först och främst höra vad som sägs. För att
få ett sammanhang i det som sägs måste jag koppla ihop de orden jag hör med det som sagts
innan. Dessutom måste den nya informationen bearbetas genom att knyta den till tidigare
information som finns lagrad och slutligen ska allt lagras i långtidsminnet.
Hela processen sker i vårt korttidsminne. Om vi då måste anstränga oss för att höra varje
enskilt ord, så tar det allt större del av korttidsminnet i anspråk. Och vi får svårare att minnas
det vi hört.
En hörselnedsättning gör att vi måste anstränga oss för att höra. I en sämre akustisk miljö får
vi anstränga oss mer vilket gör att korttidsminnet belastas hårdare. Ju svårare att höra desto
hårdare arbetar korttidsminnet. För att minska belastningen på korttidsminnet och ge
eleverna mer ork över till att bearbeta o minnas kunskaper så måste vi ställa krav på de
akustiska miljöerna i skolan, klassrum ska vara så tysta som möjligt – inget onödigt buller.
Buller i de här sammanhangen handlar t.ex. om ventilationsljud, efterklang och oljud från
korridorer. Men det handlar också om elevernas egna aktivitetsljud i klassrummet. Ett
effektivt sätt att minska aktivitetsljuden i klassrummet är att minska gruppstorlekarna.
Om det finns behov av att kartlägga den akustiska miljön i skolan så kan oftast de
Audiologiska klinikerna bistå och föreslå rekommendationer. Tyvärr tycks dessa insatser i
vissa landsting omfattas av besparingar vilket går ut över barn och ungdomarnas möjlighet
till delaktighet.
Det finns byggregler och en branschgemensam överenskommelse om standard och krav som
ska gälla för olika typer av verksamheter. Om vi åtminstone kunde börja följa de krav som
gäller för hörande så skulle vi komma en god bit på väg mot bättre ljudmiljöer med mindre
bakgrundsljud i skolan.
Att höra i störande bakgrundsljud
En hörselnedsättning påverkar många dimensioner i vårt hörande. Men gemensamt för flera
av dem är svårigheter att höra vad som sägs när det samtidigt finns andra störande
bakgrundsljud. Ju starkare bakgrundsljud desto svårare att höra vad som sägs. Förhållandet
mellan talet som vi vill höra (signalen) och de störande bakgrundsljuden (bruset) uttrycks
som signal-brus-förhållandet, förkortas SNR (efter engelskans Signal-to-Noise Ratio).
Hörseltekniska undervisningshjälpmedels uppgift är att förbättra just SNR-förhållandet. Det
sker genom att hjälpmedlen överbryggar avståndet mellan talaren och lyssnare och kan på
så sätt göra talet starkare än bakgrundsstörningarna. Ett bra signal-brus-förhållandet innebär
att eleven kan lyssna till talet utan större ansträngning.
5(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
Kravet på signal-brus-förhållandet skiftar beroende på om vi pratar om vuxna eller barn,
normalhörande eller hörselskadade och inte minst om det är barnets eget modersmål eller
ett annat som används i klassrummet.
För normalhörande vuxna krävs att det finns ett SNR på 6-9 dB, det vill säga att talet ska vara
6-9 dB starkare än störningen, för att utan ansträngning kunna höra vad som sägs.
(I sammanhanget kan det vara intressant att veta att ca 10 dB höjning av ett ljud upplever vi
som en fördubbling av ljudstyrkan).
Hörselskadade vuxna behöver upp till 10 dB bättre SNR jämfört med hörande.
Barn behöver upp till 5 dB bättre SNR jämfört med vuxna
Och om ett annat språk än modersmålet används skolan medför det behov av upp till
5 dB bättre SNR.
Olika studier visar att barn blir mer störda av buller än vuxna. Eftersom barn befinner sig i
språklig utveckling är talets redundans en nödvändig tillgång i språkutvecklingen. Den
lingvistiska redundansen blir emellertid snabbt reducerad i en bullrig miljö och i synnerhet
blir de energisvaga konsonanterna svåra att höra och därmed påverkas talförståeligheten
och språkutveckling.
Så, om elever med hörselnedsättning ska höra tal, med rimlig grad av ansträngning, måste vi
åstadkomma en ljudkvalité där talet presenteras ca 25 dB starkare än bakgrundsstörningen.
SNR-förbättring med hjälpmedel
Med hjälp av hörapparater och hörseltekniska hjälpmedel kan vi förbättra signal-brusförhållandet. I bland möter vi uppfattningen att det räcker med digitala hörapparater för att
åstadkomma bra signal-brus-förhållande och till och med att moderna hörapparater skulle
göra hjälpmedel onödiga.
Det kan vara värt att fundera över det en stund… vad kan moderna hörapparater göra för att
förbättra hörbarheten i till exempel ett klassrum där det finns bakgrundsstörningar i form av
annat prat och vad betyder det i förhållande till annan hörselteknik? I tabell 3 nedan visas
möjligheter att med olika tekniker förbättra signal-brus-förhållandet.
6(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
Möjligheter att förbättra signal-brus-förhållandet med olika
tekniker i ett klassrum.
Åtgärd
SNR-förbättring
Signalbehandling i hörapparaten
0-2 dB
Riktmikrofoner i hörapparaten
2-3 dB
Bilaterala hörapparater
2-3 dB
Sunt förnuft (minska talavståndet)
Hörapparatkombinerade hjälpmedel (korta mikavstånd)
ca 12 dB
upp till 25 dB
Arne Gustafsson 2006: Auditiv miljö, hörselteknik och akustik i specialskolan
Tabell 3
Signalbehandling i hörapparaten
Olika typer av signalbehandling i hörapparaterna har som syfte att förbättra
taluppfattbarheten i en bullrig miljö. Ofta nås ingen påtaglig förbättring men däremot kan
signalbehandlingen göra att lyssning blir mer behaglig och mindre tröttsam. Förbättringen
som signalbehandlingen kan åstadkomma av SNR är 0 – 2 dB. Det innebär att med
signalbehandlingen kan man, med bibehållen talförståelse, tolerera en ökning av bullernivå
på 0-2 dB jämfört med att inte ha den förbättrade signalbehandlingen.
Riktmikrofoner i hörapparaten
Riktmikrofoner på hörapparater ger fördelar om man kan rikta sitt hörande. Det är
naturligtvis nödvändigt att kunna göra det eftersom det ljud man vill lyssna på inte alltid
kommer framifrån. Små barn har inte hunnit utveckla sin förmåga att rikta lyssnandet och
därför bör riktmikar introduceras först när barnen når skolåldern.
Dagens riktmikrofoner kan förbättra signal-brus-förhållandet med 2-3 dB.
Bilaterala hörapparater
Om hörselnedsättningen möjliggör hörapparater på båda öronen kan signal-brusförhållandet förbättras med 2-3 dB jämfört med att använda en hörapparat. Två
hörapparater kan ofta ge avsevärt större förbättring än så eftersom bilaterala hörapparater
ger fördelen att man slipper huvudskuggan som annars skulle kunna uppstå om man enbart
har hörapparat på ett öra. Om talaren befinner sig på ”fel sida”, det vill säga den sida som
inte har hörapparat, kommer huvudskuggan att dämpa talet kraftigt och därmed försvåras
diskriminationen. Dessutom reduceras lokalisationsförmågan av ljud vilket ytterligare
försvårar.
7(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
Sunt förnuft
Om avståndet är stort till den jag pratar med och det är svårt att höra så brukar jag, tack vare
sunt förnuft, ta några steg närmare den jag pratar med för att tydligare höra vad som sägs.
På så sätt kan signal-brus-förhållandet förbättras. Om jag minskar talavståndet från 4 meter
till 1 meter förbättrar jag signal-brus-förhållandet med 12 dB. (Den akustiska avståndslagen
ger att signalen avtar med 6 dB vid varje avståndsfördubbling.)
Hörapparatkombinerade hjälpmedel
Den sista punkten handlar om olika typer av hjälpmedel som kan användas tillsammans med
hörapparater. Beroende på vilken typ av hjälpmedel som vi väljer kan det förbättrade signalbrus-förhållandet hamna mellan ett negativt värde (bakgrundsstörningen är starkare än
talet) upp till 25 dB eller mer beroende på styrkan i bakgrundsstörningen.
Den stora variationen, från ett negativt värde till 25 dB eller mer, är helt beroende av
avståndet mellan talaren och mikrofonen.
Så, på frågan ovan: vad kan digitala hörapparater göra för att förbättra signal-brusförhållandet? kan vi se att hörapparaterna inte förbättrar signal-brus-förhållandet lika
effektivt som hörapparatkombinerade hjälpmedel som utnyttjar korta mikavstånd.
Om vi tittar vi på hur hörapparaterna över tid har förbättrat sin förmåga att göra tal hörbart i
Fig 1
en bullrig miljö så finns det i och för sig inte så många studier på temat men i fig 1 ser vi en
amerikansk studie från Ethymotic Research som visar utvecklingen. På 60-talet krävdes det
att störningen var 35 dB svagare än talet för att man skulle kunna höra vad som sades. Det
var kanske ingen större idé att ha en hörapparat på sig när man skulle kommunicera i en
bullrig miljö. Men sedan dess har en successiv förbättring skett och i början av 90-talet kom
8(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
hörapparatteknologin som anpassade sin förstärkning till ljuden runt omkring vilket framför
allt innebar förbättrad lyssningskomfort. Från 90-talets början har utveckling planat ut. De
digitala hörapparaterna kom några år senare dock utan nämnvärd förbättring av SNR.
Slutsatsen är alltså att vi definitivt behöver hörapparatkombinerade hjälpmedel och även
hörapparattillverkarna menar att de är nödvändiga, speciellt i skolmiljön där den akustiska
miljön ofta är dålig.
Krav på hörapparater/CI för skolbruk
Det centrala hjälpmedlet är förstås hörapparaten/CI. Egenskaperna i hörapparater/CI
kommer att avgöra hur undervisningshjälpmedlen fungerar. Därför finns mycket man kan
säga runt hörapparater/CI men utan att fördjupa mig i ämnet finns det några punkter som är
värda att påpeka när det gäller hörapparater/CI till skolbarn.
Hörapparater/CI till barn ska naturligtvis vara driftsäkra och flexibla.
Driftsäkerheten innebär att de ska tåla tuffa tag eftersom barn av naturliga skäl sliter hårt på
sina hörapparater/CI. Förutom driftsäkerheten ska de också vara flexibla och kunna paras
ihop med olika typer av hjälpmedel. Därför ska hörapparater/CI ha telespole och elingång
vilket gör dem kompatibla mot andra hjälpmedel och därmed blir det möjligt att skapa
funktionella lösningar i skolan. Det är det ena.
Det andra är att hörapparater för skolbarn ska ha volymkontroll och omkopplare med tydliga
lägesmarkeringar som gör det möjligt för barnet att välja hur man vill lyssna,
1. via hörapparatens inbyggda mikrofon på det akustiska ljudet (M)
2. via telespolen på ljudet från ex.vis en teleslinga i klassrummet (T)
3. eller en kombination av båda lägena (MT)
Omkopplaren är ofta utformad som en tryckknapp utan lägesmarkeringar vilket medför att
det blir omöjligt för föräldrar och personal i förskolan att avläsa inställningen och om så
behövs – ändra den. Med tydliga reglage blir tillvaron enklare för både barn och de vuxna
som finns i barnets närhet.
Vad ska vi prioritera i tekniken, enkel användning eller bra ljud?
När vi pratar om hörseltekniska undervisningshjälpmedel rör vi oss i ett landskap med
många olika tänkbara alternativ med olika kvalitéer både vad gäller användarvänlighet,
anpassning till pedagogiska krav, flexibilitet och inte minst när det gäller kvalitén på ljudet.
9(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
Utbudet av olika lösningar är större än någonsin och produkternas tänkta primära
användningsområde ibland otydligt. Vi måste själva veta vilka kvalitéer vi vill uppnå. Om vi
frågar barn och ungdomar vad de prioriterar i tekniken - enkel användning eller bra ljud kommer vi att upptäcka att prioriteringarna är olika beroende på vilka krav de har på
ljudkvalitén.
Fig 2
Figur 2 illustrerar sambandet mellan grad av hörselnedsättning och behov av SNR. Ju större
hörselnedsättning desto viktigare blir ljudkvalitén, vilket medför att man även kan tänka sig
tekniska lösningar som kan vara lite krångliga att använda. Har man en lindrigare
hörselnedsättning så blir enkelheten i handhavandet viktigare än ljudkvalitén.
För vilken kategori elever ska vi göra våra lösningar? Självklart måste vi åstadkomma
lösningar som både låter bra, det vill säga har en bra ljudkvalité, men som dessutom är enkla
att använda. Våra lösningar ska fungera bra oavsett grad av hörselnedsättning.
Om några tekniska lösningar
I huvudsak finns det två grupper av hörseltekniska undervisningshjälpmedel vilka
karaktäriseras av att de i
- ena fallet utgörs av fasta installationer
- och i andra fallet bärbara/portabla system.
Fasta installationer innebär att man installerar en lösning med syftet att elever och lärare ska
ha en teknik som är enkel att använda och som är driftsäker. Med hjälp av enbart sina
hörapparater kan eleven koppla upp sig trådlöst till teleslingan och på så sätt höra lärare och
kamrater som pratar i sina mikrofoner. Pedagogerna har en eller flera trådlösa mikrofoner
och elever har bordsmikrofoner med svanhalsar eller trådlösa mikrofoner beroende på
10(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
undervisningsform, hörselklass eller individualplacering. Nackdelen med fasta installationer
är att den är bunden till klassrummet.
De fasta installationerna som används vid gruppundervisning av hörselskadade (hörselklass)
innebär att det i regel finns en teleslinga i klassrummet. Slingförstärkaren, som skickar en
ström genom teleslingan, får sin signal från olika programkällor som kan vara TV/DVD,
Fig 3
musikanläggning. Den vanligaste programkällan är en eller flera radiomottagare som tar
emot ”ljudet” (radiosignalen) från en eller flera trådlösa mikrofoner. Eleverna lyssnar, via
sina hörapparater och hörapparatens telespole, på ljudet från teleslingan. (Fig 3).
I de radiotekniska lösningarna kommer driftsäkerheten i hög grad att påverkas av vilka
komponenter som väljs. Anledningen är att radiosignalens styrka varierar i rummet vilket
dels beror på avståndet mellan den trådlösa mikrofonen och mottagare men framförallt på
att radiosignalen, som studsar runt i rummet, kan möta sig självt i motfas vid
radiomottagarens antenn. Ett motfasförhållande innebär att radiosignalerna kan motverka
varandra och mer eller mindre ta ut varandra helt. Om det tillåts ske, kan under korta
stunder, starkt brus uppstå liksom korta avbrott i ljudet. För att motverka fenomenet är
stationära mottagare konstruerade som ”dubbla radiomottagare” (sk diversity-mottagare)
och på så sätt kan signalöverföringen från trådlös mikrofon till stationär mottagare bli robust
och pålitlig. Det är alltså viktigt att stationära radiomottagare består av ”dubbla mottagare”
(diversity-mottagare) där den mottagare som känner av starkast radiosignal är aktiv. I
11(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
sammanhang som är publika, t.ex. teatrar, kongresshallar etc. används alltid
diversitymottagare. När det gäller teknik till elever med hörselnedsättning är inte alla
installationerna utförda på det sättet utan ibland kan vi se budgetlösningar där man
använder sig av en enkel mottagare och då är risken stor att det uppstår brusigt ljud och till
och med avbrott i ljudet som kan upplevas som en glappkontakt någonstans i teknik-kedjan.
Det kan tyckas att jag redogör onödigt ingående för den här problematiken. Men orsaken till
att jag trycker på vikten av att använda diversity-mottagare är att medvetenheten om
problemet inte är särskilt hög. Om ni arbetar med elever som använder olika hörseltekniska
lösningar i skolan kommer en viktig uppgift vara att se till så att tekniken fungerar utan
problem. De problem som jag beskrivit ovan kanske inte upptäcks vid en hastig
kontrollyssning utan kräver att ni lyssnar via hörseltekniken när den används under olika
betingelser, t.ex. på olika platser i klassrummet eller vid olika möblering. Det räcker inte att
under en kort stund lyssna av och konstatera att det låter bra utan det är viktigt att lyssna av
och förvissa sig om att det inte uppstår problem med ljudet över tid. Personal som arbetar
nära eleverna är alltså mycket viktiga när det gäller att utvärdera de ev fel och brister som
kan finnas i tekniken.
De trådlösa mikrofonerna kan vara i olika utförande med halskrok, mygga eller med en sk.
”madonnamikrofon”. Bästa signal-brus-förhållandet ger ”madonnamikrofonen” eftersom
den sitter nära munnen och dessutom med konstant avstånd vilket gör att talnivån hålls
jämn.
Utan försämring av ljudkvalitén kan de fasta systemen enkelt komplettras med flera
mikrofoner. Antingen i form av ex.vis bordsmikrofoner med ”svanhalsar” och ”tal-ut-knapp”
eller trådlösa mikrofoner. Möjligheten att komplettera med flera elevmikrofoner är
angelägen eftersom undervisningen ofta bygger på elevmedverkan och det kräver att
elevernas mikrofoner finns nära tillhands.
Fasta installationer möjliggör driftsäkerhet och bra ljudkvalité vilket är viktigt med tanke på
att eleven troligen ska sitta och lyssna via hörseltekniken i flera timmar under en dag.
Vi kan också enkelt skapa möjligheter till kamratmedhöring vilket är ett krav med tanke på
hur metodiken ser ut idag med dialogpedagogik och elevaktiva arbetssätt.
Nackdelarna är att möbleringen i klassrummet kan bli låst och att tekniken bara går att
använda i det rum där det är installerat.
För de individualplacerade eleverna är sladdbundna elevmikrofoner oftast inget alternativ.
Men likväl finns behovet av att höra kamraterna. Det vanliga är att klassrummet försetts
med två trådlösa mikrofoner, en som används av läraren och den andra som ”skicka-runt12(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
mikrofon” bland eleverna. Det är en lösning som inte matchar modern pedagogik med
elevaktiva arbetssätt vilket kräver en snabb och effektiv turtagning mellan eleverna. Därför
kommer en skicka-runt-mikrofon att ganska snart bli ”bortglömd” och eleven som är
beroende av den för att höra sina kamrater ger upp i sina försök att påminna kamraterna.
Om det händer så är vi tillbaks i en lösning som rent funktionellt är jämförbar med vad jag
hade på 60-talet.
Ett sätt att göra turtagningen enklare är att införa flera trådlösa mikrofoner. I Norge har
modellen med flera trådlösa mikrofoner använts sedan 90-talet men har haft svårare att få
fäste i Sverige. Sedan ett par år tillbaks har man i Örebro län börjat införa modellen. Den
Elevmedhöring via flera trådlösa
mikrofoner. (Norska modellen).
Bild från www.gnresound.se.
Fig 4
innebär att två till fem elever samsas om en mikrofon allt beroende på hur eleverna
grupperas i klassrummet. Mikrofonerna har en ”push-to-talk-knapp” och är aktiv så länge
som eleven trycker på knappen. Elevmikrofonerna sänder till en och samma stationära
mottagare vilket innebär att endast en mikrofon i taget kan vara aktiv.
Lärarmikrofonen/lärarmikrofonerna sänder däremot till egen/egna mottagare på egen kanal
och kan därför alltid vara aktiv. Ljudet från kamrater och pedagoger distribueras till eleven
via teleslinga. Modellen är illustrerad i Fig 4. (Bilden visar även ett överföringsled, från
stationär sändare till miniFM-mottagare, som kan tillgripas om speciella förutsättningar
råder).
13(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
De bärbara/portabla systemen finns i olika utförande. Mikrofonerna är oftast i samma
utförande som till fasta installationer men är sällan möjliga att kombinera med den fasta
anläggningen med mindre att en ändring av mikrofonens egenskaper genomförs – oftast av
en tekniker eller annan person som är väl förtrogen med tekniken.
Mottagaren, som eleven använder, är antingen i ”body-pack/belt-pack-utförande” alltså en
apparat som man har i fickan eller klämmer fast med clipet i kläderna och oftast sker
lyssningen via en halsslinga med hörapparat i MT- eller T-läge eller en direkt anslutning via
sladd till hörapparatens elingång men även hörtelefoner är möjliga att ansluta till
mottagarna.
Det andra utförandet är s.k. miniFM-system. En sockerbitsstor mottagare är då
direktansluten till eller inbygg i hörapparaten. Ofta kallas miniFM för MLx vilket är
missvisande eftersom MLx är en modellbeteckning och miniFM finns i flera olika fabrikat
och modeller.
MiniFM-tekniken är liten och smidig vilket gör att den är enkel att ta med sig. Eftersom den
får sin strömförsörjning från hörapparaten krävs ingen laddning och vill man så kan den vara
kopplad till hörapparaten hela dagarna och blir då enkel att hålla ordning på.
Fig 5
För att uppnå det lilla formatet har konstruktörerna av miniFM-tekniken varit tvungna att
skala bort funktioner som annars är viktiga för en bra radioöverföring och bra ljudkvalité.
Förminskad antenn och avsaknad av diversity medför att radioöverföringen påverkas
negativt. Det som är särskilt besvärligt är att ljudkvalitén och driftsäkerheten ibland kan bli
påverkad av rummet där tekniken används. Om det finns metall i rummet
(belysningsarmaturer, elektriska apparater, väggreglar, etc.) uppstår reflexioner mot detta
14(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
som mer eller mindre kan släcka ut radiosignalen vid mottagarens antenn med följd att
kraftigt brus uppstår eller att radioöverföringen bryts.
Phonak som är en stor tillverkare av miniFM skriver så här på sin hemsida: ”Föremål som
plåtskåp, dataskärmar, belysningsarmaturer kan orsaka interferens eller reducera
räckvidden.” Phonak rekommenderar att kunniga personer gör dagliga rutinkontroller av
systemen innan skoldagen börjar. Och på deras hemsida kan man ladda ner en checklista
som ska gås igenom innan dagens övningar börjar.
Påtagligt är, att jämfört med stationära system, innebär tekniken mindre dynamik och högre
grundbrus och vuxna hsk har myntat begreppet FM-brus som då anspelar på den förhöjda
brusnivån i tekniken.
American Speech-language-Hearing Association, ASHA, rekommenderar I sina guidelines för
anpassning och kontroll av miniFM att uppmätning av elektroakustiska data ska göras ett par
gånger per år när det gäller små barns miniFM-system.
Om miniFm ska användas i skolan måste tekniken värderas på individuell nivå av elever som
är vana vid bra ljudkvalité. Med goda referenser är det möjligt att bedöma om eventuella
nackdelar kan uppvägas av teknikens litenhet. Naturligtvis ska tekniken prövas och
utvärderas i den miljö där den ska användas. Men med tanke på kvalitetsskillnader som i dag
finns mellan våra vanligt förekommande fasta och portabla system bör i första hand fasta
installationer väljas som basutrustning och portabla lösningar som komplement att användas
temporärt vid t.ex. studiebesök och utflykter.
Team Teaching
Dagens pedagogik kräver att eleverna kan höra varandra. Som nämnts är det relativt enkelt
att lösa det om vi förser eleverna med individuella bordsmikrofoner som ex.vis i en
hörselklass. Eller så kan vi, om det handlar om individualplacerade elever, använda oss av ett
trådlöst flermikrofonsystem (Norska modellen), som jag tidigare beskrivit. Men hur gör vi
om eleven har miniFM? Hur ska eleven då kunna höra sina kamrater?
En modell som blivit relativt allmän är Team Teaching som ursprungligen är framtagen för
att, vid sidan av att ordinarie pedagog har en trådlös mikrofon, även kunna förse en
assisterande lärare med trådlös mikrofon. Lösningen innebär alltså att två trådlösa
mikrofoner används. En ”Master-mikrofon” och en ”Slav”-mikrofon. ”Slav”-mikrofonen
sänder till en ”Master”-mikrofonen som skickar den egna samt den mottagna
mikrofonsignalen till elevens miniFm-mottagare. Tekniken medför dock att systemets redan
höga brusnivå får ytterligare brustillskott från den extra mikrofonen. Vidare införs ytterligare
15(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
ett osäkert överföringsled av signalen vilket kommer att öka på brus och plötsliga avbrott.
Det är en ljudkvalité som inte är rimlig att utsätta eleverna för under en hel skoldag.
Tillverkarna har själva insett att detta inte är någon bra lösning och ett sätt att komma runt
problematiken kan vi nu se i en lösning från Phonak och som heter Inspiro. Tekniken medger
upp till 10 trådlösa mikrofoner där en i taget är aktiv. En ”mastermikrofon” kan gå in och
bryta de andra mikarna för att själv ta över. De röststyrda ”elevmikrofonen” har ordet så
länge som någon pratar i den om inte ”mastermiken” går in och bryter.
Ett annat system är Comfort Audios ”Digisystem” som även det har intressanta möjligheter
för skolverksamhet. Då tänker jag inte på den centrala bordsmikrofonen i det systemet utan
på mikrofoner som bygger på korta mikavstånd.
Både Phonak och Comforts nya system är oprövade och behöver utvärderas av elever som är
vana användare av hörselteknik. Som i all ny teknik finns det buggar och olika bekymmer
som ännu inte är upptäckta. Ny teknik måste därför införas under mycket kontrollerade
former. Bäst på att utvärdera tekniken är förstås teknikvana elever tillsammans med
pedagoger och tekniker.
Vems är ansvaret för hörseltekniken i skolan?
I diskussioner som rör kostnadsansvar för hörseltekniska undervisningshjälpmedel används
olika begrepp som personliga hjälpmedel, pedagogiska hjälpmedel och lokalanpassning.
Diskussionen har sitt ursprung i terminologi och definitioner som användes i regeringens
utredning ”Hjälpmedel SOU 2004:8” och i Hjälpmedelsinstitutets utredning ”Vems är
ansvaret för hjälpmedlen i skolan”. Båda dessa utredningar har skapat ovisshet och oklarhet
kring vem som ska ansvara för olika hjälpmedel och ofta hänvisas till dessa utredningar när
kostnadsansvar diskuteras. Ingen av utredningarna har emellertid resulterat i propositioner.
Det betyder att Regeringens tidigare beslut, från 1983, fortfarande gäller. På underlag från
propositionen 1982/83:174 beslöts då att hälso och sjukvårdshuvudmännen skulle överta
ansvaret från kommunerna för att studerande med funktionshinder skulle förses med
hjälpmedel i undervisningssituationen. Det avsåg grundskola, gymnasiet, statlig o kommunal
vuxenutbildning samt högskola.
I propositionen kan man se att i hjälpmedelsförteckningen ska ingå "sådan utrustning som
behövs för att elevens personliga hjälpmedel skall fylla sin funktion, tex. förstärkare för
hörselskadade, liksom mikrofon och andra hjälpmedel för lärare som undervisar eleven."
Akustikåtgärder ligger emellertid på skolhuvudmannen.
16(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
För att sammanfatta del hela så ska landstinget stå för hjälpmedlen i skolan (även
teleslingor) och skolhuvudmannen ska stå för lokalanpassningar ex.vis akustikregleringar.
Att arbeta vidare med
Akustik o teknik för aktuell pedagogik
Det finns mycket kvar att göra när det gäller att åstadkomma lösningar med bra kvalitéer och
som matchar pedagogiska behov. Det är inte ovanligt att vi fortfarande ser akustiska
förutsättningar som hör hemma i 70-talet liksom tekniska lösningar som enbart syftar till att
överföra lärarens röst till eleven precis som när jag själv gick i skolan på 60-talet.
När ni kommer ut till eleverna ska ni titta på de lösningar som finns och fundera över om
teknikvalet är anpassat till elevens behov och de pedagogiska behoven.
Samarbeta i team – välj rätt teknik
Det är viktigt att det finns ett team runt eleven som kan pedagogiska och tekniska frågor. Ett
bra team kommer också att kunna ha inflytande på tekniklösningarna. Ett engagerat
samarbete innebär att ni och eleverna kan ställa krav på bra och funktionell teknik.
Lyssna själv på tekniken
Den kanske viktigaste frågan av dem alla:
- Hur låter det om ni med egen hörapparat lyssnar via elevens hjälpmedel?
Det är viktigt att ni hjälper eleverna med att upptäcka brister som finns i tekniken.
Det finns flera undersökningar som visar att vi inte kan utgå från att eleven kommer att
rapportera eventuella teknikproblem. Därför måste ni hjälpa till med att upptäcka bristerna.
Det bästa sättet är förstås att lyssna med samma teknik som eleven använder och därför ska
ni skaffa egen hörapparat så ni kan till exempel kan lyssna på teleslingan och även koppla in
elevens miniFM-system .
Några kom ihåg!
• Ställ krav på driftsäkerhet, ljudkvalité och inte minst anpassning till pedagogiska
behov! Vi har inte bättre hjälpmedel än vad vi kräver.
• Den moderna pedagogiken med dialog och grupparbete kräver mycket bra akustik!
• Samarbeta
• Utvärdera
• Lyssna själv
17(18)
Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro.
Litteraturlista
Conniavitis Gellerstedt, L, 2007. Om elever med hörselskada i skolan.
Specialpedagogiska institutet, Örebro.
Hörselskadades Riksförbund, 2007. äh, det var inget viktigt… Stockholm: HRF
Gustafsson, A, 2007. Auditiv miljö. Hörselteknik och akustik i specialskolan. Rapport 2007:7.
Örebro: Specialskolemyndigheten.
Hjälpmedelsinstitutet, 2008. Vems är ansvaret för hjälpmedel i skolan. Stockholm.
Killion, MC, 1997. Hearing aids: Past, present, future: Moving toward normal conversation in
noise. British Journal of Audiology, 31, 141-148.
Proposition 1982/83:174. Om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m.
Stockholm.
Sjöström, M 2007. Anpassningar i praktiken för elever med hörselnedsättning –
en utvärdering av hinder och möjligheter. Örebro: Riksförbundet för döva, hörselskadade
och språkstörda barn.
SOU 2004:83. Hjälpmedel. Betänkande av LSS- och hjälpmedelsutredningen. Stockholm.
SOU 1981:23. Tekniska hjälpmedel för handikappade.
Delbetänkande från integrationsutredningen. Stockholm.
18(18)
