Resa i tiden: Destination medeltiden II (svart väska A)
Producerad av Norrbottens museum
Ur barnens klädkammare
Kläder och tyger var värdefulla under medeltiden och det var vanligt att man
testamenterade plagg till släkt, vänner och tjänare. Männens och kvinnornas kläder
var i stort sett lika varandra vilket gjorde att de var lätta att sy om. Kvinnorna hade i
regel längre plagg. Kläderna i museilådorna ”Resa i tiden - Destination medeltiden” är
sydda av grå vadmal som var ett vanligt tyg på medeltiden. Man använde även
varma kläder av skinn. Det finns tyvärr inga fynd som visar hur dessa skinnkläder såg
ut eftersom de förmultnar fort.
Mantel är ett ytterplagg med en öppning mitt fram eller i sidan.
Manteln fästes ihop med ett spänne eller med två band. Fint folk
hade långa mantlar av dyrbara tyger som kläde och siden. Manteln
kunde även fodras eller kantas med päls. En lång mantel var
ett tecken på värdighet, t.ex. kröningsmantlar för kungar. De flesta
fick nöja sig med ofodrade mantlar av vadmal.
Kjortel var det vanligaste plagget under medeltiden, det användes
av alla. Kjorteln träddes över huvudet och den satt ganska löst på
överkroppen. Under kjorteln bar man en linnesärk närmast kroppen.
Med bättre saxar, istället för skärverktyg, skräddade man under
senare delen av medeltiden snävare kläder. Det avgörande för den
snävare dräkttypen var att man började använda knappar.
Surcot var också ett plagg som användes av både män och
kvinnor. Den bars utanpå kjorteln men var något kortare och
kunde vara uppslitsad i sidorna så att kjorteln syntes. Den
kunde ha väldigt stora och avslöjande ärmhål, som visade den
snäva dräkten under. Det förskräckta prästerskapet kallade det
för ”helvetesfönster”. Bland förnäma damer kunde surcoten
vara så lång att den släpade i marken och måste bäras av
pager. Det kallades för ”Djävulens dansbana” av munkarna.
Hätta var den mest förekommande och
praktiska huvudbonaden som användes
av både män och kvinnor i alla
samhällsklasser. Materialet var allt från
finaste till grövsta ylle. Hättan fodrades
med skinn och siden.
Struthätta.
I början av 1300-talet började hättan förses med en strut
i de finare samhällsklasserna. Struthättan blev ett
modeplagg och struten ett klassmärke som man skröt
med, ju längre desto finare. Det gick så långt att man
förbjöd att använda hättor med extremt långa strutar.
I Italien instiftades en lag om att struten inte fick vara
längre än 4,5 meter lång, eftersom den då kunde orsaka
Resa i tiden: Destination medeltiden II (svart väska A)
Producerad av Norrbottens museum
trafikolyckor! I en etikettsbok sägs att det är ofint att snyta sig i struten! Struten var
också en praktisk detalj som i kallt väder kunde viras runt halsen.
Hätta med brätte var en huvudbonad som
användes av flickor och kvinnor i alla
samhällsklasser. Arbetande kvinnor bar gärna en
hätta i ljust linneyg, medan husfruar kunde bära
en i tunt, svart ylle.
Huvudduk med snibbar var den mest populära
huvudbonaden bland flickor och kvinnor under
medeltiden. Den syddes av vitt eller oblekt,
tunt linnetyg.
Coif, (uttalas koaff),var en av de verkliga
bashuvudbonaderna under medeltiden som bars
av alla. Den var babymössan som blev en riktig machosymbol! De första som hade
coif var nämligen de soldater som bar ringbrynja eller rustning. De hade coifen för att
håret inte skulle fastna i brynjehuvans ringar. När de sedan tog av sig rustningen
behöll de mössan på för att visa vilka de var. På så vis blev coifen ett ”häftigt”
modeplagg. Den syddes i vitt eller blekt linne till damer och herrar, ljust färgade till
barn, och i glada färger med broderier till unga flickor. Den användes också bland
borgare och lärda under hatten som ett slags ”undertröja för huvudet”.
Hosor var en slags byxa som oftast tillverkades av ylle och var
skurna på snedden för att bli elastiska. Man fäste hosorna med
band som knöts fast i bältet på brokarna (kalsongerna).
Brokar var ett slags medeltida kalsonger som männen använde.
De var raka och vida, sydda i fint, tunt linnetyg
eller i grövre linne- och hampatyger. Längden kunde variera
från hellånga till ”boxerkalsonglängd”. Brokarna hölls uppe
med ett bälte, rep eller snöre i midjan och brokbenen
stoppades ned i hosorna som i sin tur knöts fast i bältet
med läderband.
Skorna var sydda av läder i mockasinliknande modeller, med eller utan skaft. De
saknade klack. Män och kvinnor hade likadana modeller. Det gick åt 3-4 par skor om
året eftersom de inte var så slitstarka. Olika skotyper var låg remsko, sidsnörsko,
knäppsleifsko, frontsnörsko, stövel och soccus.
