>> KOSTFIBER
Nygammal konflikt om
definition av kostfiber
>> text: NilsGeorg Asp,
professor, SNF
Swedish Nutrition
Foundation, Lund
[email protected]
Kostfiber är kolhydrater som inte tas upp i
tunntarmen utan istället ger substrat åt tjocktarmens bakterieflora. Men exakt hur kostfiber
skall definieras är en fråga som åter debatteras.
En internationell överenskommelse att betrakta
alla odigererbara kolhydrater som kostfiber fördröjs av ett motförslag att endast naturligt förekommande cellväggspolysackarider skall ingå.
B
egreppet ”dietary fibre”, på
svenska kostfiber, användes
för första gången 1953, men
forskningen kring kostfiber
kom igång på allvar först på 1970-talet. Kunskaperna om fysiologiska effekter av kostfiber på tarmfunktionen
såväl som kolhydrat- och fettmetabolismen har sedan dess ökat allmer.
Kostfiber består av ett stort antal
olika kolhydrater som har en viktig
egenskap gemensamt: De kan inte
digereras och absorberas i tunntarmen
utan passerar till tjocktarmen. Fokus
i forskningen ligger nu på hur olika
typer av kostfiber påverkar tarmens
mikroflora. Begreppet prebiotika har
myntats för komponenter som specifikt
stimulerar tillväxten av mikroorganismer i tarmen vilka anses fördelaktiga
för en god hälsa, till exempel bifidobakterier och laktobaciller. Produkter
som bildas när fibrerna fermenteras av
tarmbakterier, främst kortkedjiga fettsyror, har viktiga effekter på tarmens
celler. De tas upp och kan därför också
påverka metabolismen av kolhydrater
och fetter i hela kroppen.
Definitionen debatterad
sedan länge
Redan på 1930-talet delade engelska
forskare in kolhydrater i ”tillgängliga”
(available) digererbara kolhydrater,
som kan tas upp och ge kolhydrater
24 Nordisk Nutrition 2 • 2008
till kroppens celler och ”ej tillgängliga”
(unavailable) kolhydrater, som inte
tas upp. Det viktigaste skälet bakom
denna indelning var att förbättra kostrådgivningen till diabetiker. Före insulinet var sträng reglering av mängden
tillgängliga kolhydrater det enda sättet
att kontrollera blodglukosnivån.
”Dietary fibre” definierades ursprungligen som odigererbara rester av
cellväggar från vegetabiliska livsmedel.
De huvudsakliga komponenterna
enligt denna definition är odigererbara
polysackarider, inklusive cellulosa,
hemicellulosa och pektin.
I mitten av 70-talet fann man att
även tillsatta viskösa polysackarider
som guargummi och renframställt
pektin kunde minska blodglukossvaret
efter en måltid, det vill säga göra
kolhydraterna ”långsammare”, och
också minska kolesterolnivån i blodet.
Vissa olösliga fibrer från till exempel
vetekli hade däremot bättre effekt på
att skynda på tarmpassagen och öka
fecesmängden. En stor grupp ledande
forskare på området definierade då
om kostfiber till att innefatta alla odigererbara polysackarider, det vill säga
odigererbara kolhydrater uppbyggda
av minst 10 monosackaridenheter.
Samtidigt som intresset för kostfiber
har ökat stadigt har definitionen varit
föremål för mer eller mindre intensiv
debatt. Detta ledde till att en expert-
grupp redan i slutet av 1970-talet till
och med föreslog att man helt skulle
sluta använda begreppet. Men kostfiber
är ett så välkänt och viktigt begrepp
att alltfler näringsrekommendationer
innehåller önskvärt intag av kostfiber.
Codex och EFSA förordar
bred definition
Ett förslag till kostfiberdefinition
inom Codex Alimentarius hade under
hösten 2006 nått steg sex, i en beslutsprocess som tar många år. Förslaget var
därmed klart för att antas slutgiltigt.
Codex är ett internationellt regelverk
för livsmedel som utarbetas inom FN:s
ram. Syftet är att skydda konsumenternas hälsa och garantera redlighet i
internationell handel med livsmedel.
Enligt Codex förslag skulle kostfiber
innefatta alla odigererbara kolhydrater
med tre eller fler monosackaridenheter,
både naturligt förekommande och tillsatta, och dessutom lignin (vedämne)
och andra kvantitativt små komponenter som förekommer naturligt tillsammans med kostfiber (1). För tillsatta
fibrer ställdes krav på att de inte bara
skulle vara odigererbara utan också ha
för fibrer typiska fysiologiska effekter,
till exempel på kolhydrat- eller fettmetabolismen eller tarmfunktionen.
Den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten (EFSA) förordar i ett uttalande 2007 en definition motsvarande
Codexdefinitionen (2). Inom EU måste
Kommissionen mycket snart bestämma
en definition av kostfiber eftersom
gränser för ”kostfiberkälla” och ”högt
kostfiberinnehåll” för märkningsändamål redan har fastsällts i förordningen
om närings- och hälsopåståenden (3).
Smal definition
som motförslag
Vid Codexmötet hösten 2006 framlades emellertid från en expertgrupp
inom FAO/WHO en alternativ, smalare definition där kostfiber begränsas
>> KOSTFIBER
till ”polysackarider som förekommer
naturligt i växtcellvägar” (intrinsic plant
cellwall polysaccharides) (4). Motivet
är främst att den epidemiologiska
dokumentationen av hälsofrämjande
effekter av kostfiber är begränsad till
naturligt fiberrika livsmedel.
Ett problem med en sådan definition är att man analytiskt inte kan
särskilja naturligt förekommande från
tillsatta fibrer. Ett annat problem är
att EU redan definierat ”kolhydrater”
som metaboliserbara (digererbara)
kolhydrater inkluderande polyoler (5).
En smal definition av kostfiber skulle
innebära att till exempel odigererbara
oligosackarider, som innehåller tre till
nio monosackaridenheter, varken är
kolhydrater eller kostfiber. Oligosackarider, som finns i bland annat ärter och
bönor, fermenteras lätt och snabbt
under gasbildning och har därför länge
betraktats som besvärande ”flatulensfaktorer”.
Forskning på 80- och framför allt
90-talet visade emellertid att fruktooligosackarider och även andra
oligosackarider stimulerar framför allt
bifidobakterier. Detta blev grunden
för prebiotikakonceptet.
Motförslaget om den alternativa
smala definitionen, som utan framgång lanserades på EU-nivå redan för
15 år sedan, gör att Codexprocessen
nu stoppats upp på obestämd tid.
Amerikansk uppdelning
kanske en lösning
Amerikanska Institute of Medicine/
Food and Nutrition Board gjorde i
sin så kallade ”Macronutrient report”
2002 en uppdelning av ”Total fiber”
i naturligt förekommande ”Dietary
fiber” och tillsatta ”Functional fiber”
(6). Liksom i Codex- och EFSA-definitionerna ställs krav på att tillsatta
fibrer skall ha gynnsamma fysiologiska effekter. ”Dietary fiber” motsvarar i stort sett den smala definitionen
ovan och ”Total fiber” den breda. En
sådan uppdelning kan vara ett sätt att
lösa tvisten mellan förespråkare för
den smala och den breda kostfiberdefintionen.
Men i den amerikanska rapporten
påpekas att det inte går att skilja på
naturligt förekommande och tillsatta
fibrer genom att analysera livsmedel.
För deklarationsändamål är det därför
”total fiber” som kan bli aktuellt, det
Referenser
1. Codex Amimentarius Commission. Guidellines for the use of nutrition claims: Draft
table of conditions for nutrient contents (Part B
containing provisions on dietary fibre) at step
6. 2007. CL 2007/3-NFSDU. http://www.icc.
or.at/news/CODEX-CL-2007-3-NFSDU.pdf
2. Statement of the Scientific Panel on Dietetic
Products, Nutrition and Allergies on a request
from the Commission related to dietary fibre.
European Food Safety Authority, 6 July 2007.
http://www.efsa.europa.eu/EFSA/Statement/
nda_statement_dietary%20fibre_en.pdf
3. Europaparlamentets och Rådets förordning
(EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006
om näringspåståenden och hälsopåståenden.
Official Journal of the European Union OJ L12
pp. 3 Corrigendum18.1.2007. http://www.snf.
ideon.se/snf/EGforordning/EC1924.pdf
4. Mann J et al. FAO/WHO Scientific Update
on carbohydrates i human nutrition: Conclusions. Carbohydrate uptae. Eur J Clin Nutr
2007 Supplement 1; S132-7.
5. Rådets direktiv av den 24 september 1990
om näringsvärdesdeklaration för livsmedel
(90/496/EEG). Europeiska gemenskapernas
officiella tidning nr L 276 , s. 0040 – 0044.
6. Dietary carbohydrates: Dietary reference
intakes for energy, carbohydrates, fibre, fat, protein and amino acids (Macronutrients). 2002.
The National Academy of Sciences, USA.
Lösliga & olösliga fibrer
Analys av kostfiber
Definitionen av kostfiber måste i praktiken kopplas till analysmetod som kan
bestämma mängden kostfiber för till exempel näringsvärdesdeklaration på
livsmedel. Det finns idag ingen analysmetod som samtidigt mäter alla komponenter enligt den breda fiberdefinitionen som innefattar alla odigererbara
oligo- och polysackarider. Konventionella metoder måste kompletteras med
analys av oligosackarider och resistent stärkelse. Det finns inte heller någon
metod som specifikt kan mäta naturligt förekommande polysackarider i växtcellväggar enligt den smala definitionen. Tabellen nedan visar vilka komponenter som mäts med de vanligaste fibermetoderna.
Analysmetod
vill säga motsvarande den breda Codex
och EFSA-definitionen, vilket också
är att föredra med tanke på den redan
existerande kolhydratdefinitionen. ••
Icke-stärkelsepolysackarider (non-starch
polysaccharides=NSP)
Resistent
stärkelse
Resistenta
oligosackarider
Lignin
Enzymatiska, gravimetriska metoder (AOAC-metoder, Asp et al.)
Ja
RS3,
men ej RS1
och RS2
Nej
Ja
Enzymatiska, kemiska metoder enl Theander et al.
(Uppsalametoden, AOAC)
Ja
RS3,
men ej RS1
och RS2
Nej
Ja
Enzymatiska, kemiska metoder enl Englyst et al.
Ja
Nej
Nej
Nej
AOAC = AOAC International – en internationell organisation som certifierar analysmetoder
RS1 = Resistent stärkelse typ 1 = Resistenta råa stärkelsegranuler i till exempel gröna bananer
RS2 = Resistent stärkelse typ 2 = Stärkelse som är fysikaliskt innesluten, till exempel i intakta celler i bönor
RS3 = Resistent stärkelse typ 3 = Retrograderad amylos – finns i främst bröd och andra spannmålsprodukter
Det är i första hand lösliga gelbildande fibertyper som pektin,
guargummi eller β−glukaner som
gynnsamt påverkar blodglukos/
insulinsvar och LDL-kolesterol.
Olösliga fibrer har i allmänhet
bättre effekt på tarmpassage och
fecesvolym, speciellt om de är lignifierade som i till exempel vetekli.
Uppdelningen i lösliga och olösliga
komponenter är emellertid metodberoende och lösliga men ej viskösa
fibrer har liten eller ingen effekt
på glukos- och kolesterolnivåer.
Vissa olösliga fiber kan också fermenteras praktiskt taget helt och
därför ha liten eller ingen effekt på
tarmfunktionen. En FAO/WHO-expertgrupp har därför föreslagit att
man helt bör gå ifrån uppdelningen
i lösliga och olösliga fibrer (1).
Referens:
1. Carbohydrates in human nutrition.
Report of a joint FAO/WHO Expert
consultation. 1998 http://www.fao.org/
DOCREP/w8079e/w8079e00.htm
Nordisk Nutrition 2 • 2008 25
