1900-talets_uppfinningar

1 Penicillinet
Av: Kerstin Österberg
Publicerad 16 december 1999 11:33
Det var ingen vidare ordning på vaccinationsavdelningens laboratorium vid St Mary's Hospital i London.
Laboratorn, Alexander Fleming, var inte mycket för städning. Han gillade att leka med sina bakterier istället
och lät provrör och plattor stå med sitt innehåll i flera veckor. Det hände ofta oväntade och spännande
saker i provplattorna.
Ur den sorglösa lekfullheten föddes ett av historiens mest revolutionerande läkemedel: Penicillinet. Några
sporer av en liten mögelsvamp, Penicillium notatum, fick fäste i Flemings provodling med stafylokocker en
gång när han var på semester. Där svampen växte försvann bakterierna.
Det var 1928. Men först i slutet av 1940-talet kom penicillinet att vara tillgängligt som läkemedel. Fleming
hade visserligen insett penicillinets fantastiska medicinska förmåga. Men han hade svårt att göra ett bra
preparat av det, så han lät projektet vila. Det blev två andra brittiska forskare, Howard Florey och Ernst
Chain, som vidareutvecklade det till ett läkemedel.
Tillsammans med Fleming fick de nobelpriset i medicin 1945. Och penicillinet gjorde sitt segertåg över
världen och räddade miljontals liv. Det var verkligen en mirakelmedicin. Tuberkulosen, "Den vita pesten",
kunde äntligen medicineras bort. Lunginflammation var ingen dödlig sjukdom längre. Syfilis, gonorré,
hjärnhinneinflammation, öron- och urinvägsinfektioner, och vanliga otäcka sårinfektioner, alla dessa
plågsamma sjukdomar kunde botas med penicillin och dess efterföljare.
Penicillinet följdes nämligen snabbt av andra, liknande preparat: Cefalosporin, streptomycin, tetracyklin,
kloramfenikol, erytromycin. Gemensamt för dem alla var att de tillverkades av mögel- och strålsvampar.
Samlingsnamnet blev antibiotika. Det är grekiska och betyd-er ordagrant mot liv (anti bios). Ett passande
namn för läkemedel, som utvinns ur levande mikroorganism-er för att bekämpa andra mikroorganismer.
Antingen genom att döda dem, som penicillinet. Eller hejda dem från att föröka sig i kroppen, som
tetracyklin och erytromycin till exempel.
Anledningen till att hela denna grupp av antibiotika dök upp var framförallt penicillinets instabilitet. Det tål
inte sur miljö och bryts ned i vår magsäck innan det hunnit göra nytta. En annan tungt vägande orsak var de
penicillinresistenta bakterier, som utvecklades redan på Flemings tid. (Han dog 1955).
Länge var antibiotikaresistensen bara ett mindre, isolerat fenomen. Idag är den ett av våra allvarligaste
medicinska problem på grund av decenniers överanvändning och slöseri både på djur och människor.
Många bakteriestammar har utvecklat en multiresistens mot antibiotika idag och i USA finns gula
stafylokocker (en vanlig orsak till sjukhussjukan) som inget antibiotikum alls biter på. Seklets största
innovation och mirakelmedicin räddar inte bara liv. Den föder mördarbakterier också.
Så utvecklingen är aldrig enkel. Det är inte historien heller. Fleming kallas visserligen penicillinets fader.
Men bakom honom skymtar en ung fransk medicinstudent, Ernest Duchesne. Redan 1897 upptäckte han
en annan mögelsvamp, Penicillium glaucum, och dess förmåga att lindra effekterna av vissa typer av kolioch tyfusbakterier. Men Duchesnes avhandling blev liggande och glömdes bort. Frankrike firade honom
med ett frimärke härom-året, för övrigt är han knappt en fotnot i medicinhistorien.
Det här gör inte Flemings insats mindre. Men det säger något om innovatörernas villkor: Det gäller inte bara
att vara först. Det gäller att vara det vid rätt tidpunkt också.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1881.ece )
2 Transistorn
Av: Mikael Zackrisson
Publicerad 16 december 1999 11:34
Dagen före julafton 1947 presenterade två forskare på amerikanska Bell Labs en liten komponent som
kom att revolutionera världen.
William Brattain och John Bardeen hade konstruerat den första transistorn. Den kunde både likrikta och
förstärka elektriska signaler. Något som bara de stora, klumpiga, strömslukande elektronrören klarade av
då.
Nu öppnades möjligheten för små, bärbara radioapparater utan elektronrör. Men även om radion var den
första stora tillämpningen av transistorn var den knappast den viktigaste. Det var, och det vet vi idag,
datorn.
Före transistorn såg datorernaut som Eniac. Ett monster som fors-kare vid Pennsylvanias universitet
konstruerat året innan, 1946. Datorn var uppbyggd kring 18 000 elektronrör och vägde 30 ton.
Nu gick det att ersätta elektronrören med transistorer. IBM var först med en dator med 2 000 transistorer.
Året var 1954 och det blev startskottet för USAs datorindustri.
På 1960-talet var datorerna och halvledartekniken en av grundförutsättningarna för det amerikanska
rymdprogrammet.
Bardeens och Brattains transistor var en spetstransistor. Två metallspetsar låg an på kristallen som var
gjord av halvledarmaterialet germanium. Det var en opraktisk, känslig konstruktion och lämpade sig inte för
serietillverkning.
William Shockley, Brattains och Bardeens chef, studerade transis-torn och försökte förklara exakt vad det
var de hade upptäckt. Han var irriterad över att han inte varit med och gjort upptäckten.
Shockley ansåg att transistoreffekten hade uppstått inne i germaniumkristallen. Uppfinnarna däremot trodde
att det rörde sig om ett fenomen på kristallens yta. De hade under hela 1947 försökt lösa problem med
yteffekter och trodde att det var dessa problem de löst.
Under våren 1948 visade det sig att Shockley hade rätt, och Brattain och Bardeen fel. Shockley
formulerade sina resultat i den berömda teorin om skikttransistorn.
När Bell Labs i juni 1948 presenterade sin transistor för omvärlden räknades därför både Brattain, Bardeen
och Shockley som transistorns uppfinnare. Alla tre fick också nobelpriset i fysik för transistorn 1956.
Men när Bell Labs fick patent på transistorn, då fick Brattain och Bardeen hela äran.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1882.ece )
3 Datorn
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 11:35
På ett halvt sekel har datorn gått från en specialiserad beräkningsmaskin, utnyttjad av ett fåtal fors-kare
och specialister, till en grundval för hela samhället. Utan datorer stannar Sverige.
Men vem är egentligen datorns uppfinnare? I Nationalencyklopedin betecknas amerikanerna Eck-erts och
Mauchlys "Eniac" som den första elektroniska datorn.
Fast andra vill i stället ge äran av att vara först åt John Atanasoff. Eller varför inte åt tysken Konrad Zuse?
Eller britten Alan Turing, som konstruerade avancerade kodknäckningsmaskiner men också formulerade
grundläggande matematisk-logiska teorier inom automatisk databehandling. Eller ska datorn helt strykas
från listan över 1900-talets uppfinningar med hänvisning till Charles Babbages Analytical Engine. En
mekanisk, programstyrd dator som aldrig lämnade ritbordet.
Kanske är frågan fel ställd. Kanske är inte datorn i sig det stora språnget utan först den transistoriserade
datorn. Det var med den som datorkraften började sjunka i pris. För att sedan tack vare de integrerade
kretsarna kunna bli ständigt närvarande, inbyggd överallt i samhället.
Sverige byggde tidigt en elektronrörsdator, Besk, som under en kort tid var snabbast i världen. Men den
statliga Matematikmaskinnämnden, liksom det svenska storföretaget Facit, insåg inte betydels-en av
transistoriseringen. Därför byggdes den första svenska transistordatorn, Trask 1, i en mjölkbutik på
Dalagatan av de svenska pionjärerna Axel Bring, Gunnar Hellström och Zoltan Horvath. Fem till tio gånger
snabbare än sin föregångare var den rena superdatorn.
1971 uppfanns mikroprocessorn. Och med den möjliggjordes persondatorrevolutionen som fick ordentlig
fart när IBMs första pc introducerats 1981. Och med Apple Macintosh 1984 blev datortekniken tillgänglig
även för den som inte ville tränga in i en värld av kryptiska kommandon.
Samma år som mikroprocessorn uppfanns, alltså 1971, räknade Överstyrelsen för ekonomiskt försvar alla
Sveriges datorer. Då fanns ungefär tusen stycken. Idag är vi omgivna av miljoner datorer.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1883.ece )
4 Radion
Av: Anders Thoresson
Publicerad 16 december 1999 11:38
Invånarna i Pittsburgh behövde inte vänta på resultatet i delstatsvalet 1920. Redan på valdagen, den
andra november, spreds nyheten att republikanen Warren Harding hade vunnit en storseger över
demokraternas kandidat James Cox.
Nyheten kom via radiostationen KDKA som gjorde sina första sändningar den dagen. Men det var inte bara
KDKAs första sändningar. Stationen var först i världen med radio-sändningar riktade till allmänheten.
Stationen ägdes av företaget Westinghouse, som tillverkade kristallmottagare. Problemet var att köparna
inte hade något att lyssna på och därför var inte heller mottagarna någon succé. För att kunna sälja fler
mottagare startade därför företaget en egen radiostation.
Egentligen hade det börjat fjorton år tidigare. Sändar- och förstärkartekniken användes för världens första
rundradiosändning. Den före detta universitetsprofessorn Reginald Fessenden sände i december 1906 ett
julprogram med tal och musik från Massachusets. Programmet hördes bland annat av radiotelegrafister på
fartyg utanför Massachusetts kust.
Mer organiseraderadiosändningar genomfördes på prov under 1910-talet. Soldaterna vid västfronten fick
lyssna på grammofonmusik under första världskriget och radion användes också för propaganda. Men det
skulle dröja till 1920-talet innan reguljära sändningar var ett faktum. Under 1920-talet kom radion också till
Sverige. Vid Bodens 300-års-jubileum 1921 gjordes de första försökssändningarna med rundradio.
Med radion kunde nyheter färdas både långt och snabbt. Radion blev därmed ett nervsystem för
informationsspridning.
Efter andra världskriget, då radion utnyttjades av både Hitler och de allierade, fortsatte utvecklingen av
tekniken.
Idag är inte radion det enda globala mediet. Radion har fått hård konkurrens från teve och Internet, men
tack vare transistorradion som uppfanns på 1950-talet är den fortfarande smidigast och enklast.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1885.ece )
5 Flygplanet
Av: Sven-Olof Carlsson
Publicerad 16 december 1999 11:39
Det stod bara fem personer och tittade på i blåsten ute på sanddynerna i Kitty Hawk, Nordcarolina. Den
historiska dagen - 17 december 1903. Dagen när människan började flyga med motor.
Bröderna Wilbur och Orville Wright hade försökt redan några dagar tidigare. Men det slutade med att Wilbur
körde ner flygplanets nos i sanden. Bröderna fick ägna två dagar åt att snickra och sy innan nos och
vingdelar blev hela igen.
Tre dagar senare var de klara för nya försök med Flier-1. Som vanligt var de igång tidigt på förmiddagen för
att utnyttja lyfthjälpen från vinden som svepte uppför sluttningen på Big Kill Devil Hill.
Orville kontrollerade att den vattenkylda, liggande 12-hästars motorn startade som den skulle. Wilbur
synade skarvarna på de långa drivremmarna som drog runt de två snedslipade trästycken som utgjorde
propellrar. Därefter släpade de ännu en gång farkosten uppför rälsskenan för den historiska dagens första
flygförsök.
Den här gången var det Orvilles tur. Han fick farkosten att lyfta och lyckades hålla den i luften tolv sekunder
i den kraftiga motvinden. När bröderna stegade upp längden visade sig den luftburna sträckan vara drygt 35
meter (120 fot). Upplivade av resultatet drog de planet uppför sluttningen på nytt.
När det blev Wilburs tur gjorde han ännu en ny marksyning, men skadade inte planet. Vid Orvilles nästa
försök höll sig Flier i luften under femton sekunder och kom hela 60 meter. Nytt rekord.
Så var det Wilburs tur igen. Den tredje gången lyfte Flier och gled genom luften. Den gled och gled och
gled. Efter otroliga 59 sekunder tog den mark och lade sig till ro i sanden. När Orville stegade upp
rekordsträckan visade det sig att Wilbur Wright hade flugit hela 260 meter (852 fot).
Samtida experter och konkurrenter, speciellt i USA, ifrågasatte om bröderna Wright verkligen var först att
motorflyga på ett kontrollerat sätt. Men senare forskning ger dem den äran. Flyghistoriker harangerar också
bröderna för att ha rättat till fel i den berömde glidflygaren Otto Lilienthals beräkningar av flygplans
aerodynamik. Och att de därmed, från början, ledde in motorflygningen på rätta vägar.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1886.ece )
6 Televisionen
Av: Jan Melin
Publicerad 16 december 1999 11:41
Det är lördagskväll och familjen sitter samlad.
Signaturmelodin till den populära teveserien Champion har just kört igång. Men där finns ingen
tevemottagare. Bara en enkel högtalare.
Teven står inne i grannens vardagsrum. Från en kontakt på baksidan av teven slingrar sig en sladd in till
den församlade familjens nyligen uppsatta högtalare.
Platsen är ett radhusområde i Bagarmossen utanför Stockholm. Året är 1958.
Teven är den senaste moderniteten och signalerar framtid. Det vill man inte missa. Även om man råkar
sakna själva teveapparaten.
Det var det här året, 1958, som teven fick sitt stora genombrott i Sverige. Draghjälpen var fotbolls-VM med
finalen där Sverige mötte Brasilien på Råsunda i Stockholm.
De reguljära sändningarna i Sverige kom igång 1956 vilket var ganska sent jämfört med omvärlden. I
London startade exempelvis BBC sina sändningar redan 1932.
Det var också i Storbritannien den moderna televisionen föddes. Främst genom insatser av skotten John
Baird. 1926 lyckades han överföra en rörlig bild från ett rum till ett annat. Två år senare kunde han sända
televisionsbilder över Atlanten från London till New York. Baird demonstrerade även färgsändningar 1928.
John Baird hade emellertid valt en teknik som visade sig vara en återvändsgränd. Hans system var
mekaniskt. "Kameran" bestod av en snurrande skiva försedd med spiralformigt placerade hål. Det
reflekterade ljuset från det "fotograferade" objektet föll genom hålen på en fotocell. De elektriska impulserna
från den styrde en lampa som projicerade en bild genom en annan snurrande skiva, identisk med den som
användes i "kameran".
Den person som tog språnget från mekanisk till elektronisk television var ryssen Vladimir Zworykin. Han
konstruerade både det första helelektroniska mottagarbildröret och det första praktiskt användbara
televisions-kameraröret. Det var 1931.
Men de grundläggande principerna för bildöverföring på elektrisk väg formulerades redan i mitten av 1800talet. Det var John Bairds landsman Alexander Bain som 1843 redogjorde för hur man punktvis skulle
kunna avkänna bilder och överföra dem elektriskt. Han saknade emellertid tekniska möjligheter att omsätta
sin idé i praktiken.
Den enda svensk som hittas i litteraturen om den tidiga tevehistorien är Jöns Jacob Berzelius. 1817
upptäckte han grundämnet selen som gjorde det möjligt att konstruera de första fotocellerna. I och med det
hade forskarna fått ett medel att omforma ljussignaler till elektriska signaler. Men det var de två
engelsmännen Smith och May som upptäckte hur ljus kunde förändra motståndet i selen. Så Berzelius
insats får nog mer betraktas som en fotnot i tevehistorien.
En händelse som definitivt inte bara är en fotnot är uppskjutningen av den första tevesatelliten Telstar
1962.
Nu blev televisionen en global företeelse och förvandlades till det viktigaste verktyget för att ge jordens
befolkning gemensamma referensramar i form av underhållning och information.
Nu nöjer sig inte den lördagsförsamlade familjen med en högtalare kopplad till grannens teve. På skjultaken
i de stora slumstäderna utanför Bombay finns något nytt. Meterstora parabolantenner. Primitivt
ihopsnickrade av ståltrådsnät. Men de fungerar och skapar nya attityd-er och idéer om en bättre värld
förmedlade från platser långt fjärran från Indiens västkust.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1887.ece )
7 Integrerade kretsen
Av: Mikael Zackrisson
Publicerad 16 december 1999 11:42
När transistorn uppfanns på Bell Labs 1947 blev det för första gången möjligt att tillverka datorer som inte
krävde flygplanshangarer för att få plats.
Men fortfarande bestod datorerna av enstaka komponenter. Det var ett tidskrävande arbete att löda fast
transistorer, motstånd och kondensatorer för hand. Risken fanns också att någon av de tusentals
lödfogarna brast och datorn slutade fungera.
Det behövdes en smartare tillverkningsmetod.
Ingenjören Jack Kilby hade bara jobbat på Texas Instruments i två månader när kollegorna gick på två
veckors semester i juli 1958. Men som nyanställd hade han ingen rätt att ta ledigt.
Under sommarveckorna kom han fram till att såväl transistorer som motstånd och kondensatorer gick att
tillverka av halvledarmaterial. Därmed borde de också gå att tillverka på en och samma halvledarskiva.
De närmaste veckorna byggde han några prototyper. Den 12 september kunde han presentera en
fungerande integrerad krets, en oscillator uppbyggd av fem olika komponenter. Den var 11 millimeter lång
och tillverkad i germanium. Från ytan spretade metall-trådar som Kilby använt för att binda samman
kretsens olika delar.
Trådarna var ett problem. De måste fortfarande lödas fast för hand.
Ovetande om Kilby hade fors-karen Robert Noyce på Fairchild Semiconductor samtidigt konstruerat en
liknande krets. På Fairchild fanns också fröet till lösningen på förbindningsproblemet.
Tidigare samma år hade en av Fairchilds grundare Jean Hoerni uppfunnit planartekniken. Med den kunde
man med fotografiska masker etsa fram negativt och positivt dopade områden inne i halvledaren. Masker
definierade vilka områden som blev dopade. Genom att belägga kiselskivan med kiseldioxid kunde ytan
också skyddas mot föroreningar utifrån.
Robert Noyce vidareutvecklade Hoernis process. Han förånga-de ett lager metall ovanpå kiseldioxiden och
använde fotolitografin för att skapa ett mönster av metalledningar. Genom små hål i dioxidlagren fick
metallen kontakt med transistorn. Metalledningarna förband på så vis flera transistorer och komponenter
med varandra.
Den massproducerbara integrerade kretsen var född. Idag brukar Jack Kilby och Robert Noyce båda
betraktas som kretsens uppfinnare.
Redan 1964 hade den nya tekniken pressat priserna så att en transistor som kostat 5 dollar på 1950-talet
hade sjunkit till 4 cent. De senaste Pentium III-processorerna innehåller 23 miljoner transistorer och kostar
några tusenlappar.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1888.ece )
8 Poliovaccinet
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 11:43
Vid min mormors byrå hängde ett fotografi av hennes yngste son, Bertil. En ung grabb som ler mot
kameran med sin fotboll i famnen. Men för mig var det svårt att förstå att min morbror någonsin spelat
fotboll när jag såg hur han var tvungen att gå med käpp och hörde klickarna från stödbandaget som höll
uppe hans förlamade ben. Kort efter det fotot vid byrån tagits blev han sjuk i polio när det årets epidemi
drog fram genom byn.
Barnförlamningen, som sjukdomen då kallades, tillhörde min barndoms hemliga fasor. Det var känt att
viruset spreds med dricksvattnet, men samtidigt var sjukdomen oförutsägbar, de flesta klarade sig undan
med lite feber, några få blev handikappade för livet.
De som smittas av poliovirus i tidig barndom drabbas mycket sällan av förlamning. Senare i livet kan
förlamningarna vara tio till hundra gånger vanligare.
Sverige drabbades av flera stora epidemier under 1940- och 1950-talen. Ungefär fem procent av de
smittade drabbades av förlamning.
1956 lyftes hotet bort från oss som då var barn i byn. Det året stod jag i kön i den tillfälliga
vaccinationsmottagningen i missionshuset och undrade hur pass ont det gjorde att få en spruta poliovaccin.
Poliovaccineringen började i Sverige 1953 och i slutet av femtiotalet genomfördes flera masskampanjer.
I Sverige användes Salk-vaccinet, döpt efter uppfinnaren, mikrobiologen Jonas Salk. Vaccinet består av ett
inaktiverat, eller som man ofta säger, avdödat, virus.
Många andra länder använder i stället Sabinvaccinet. Det tas oralt, som en droppe på en sockerbit.
Sabinvaccinet består av aktivt poliovirus som i flera omgångar odlats i cellkultur. Det gör att viruset förlorar
sina sjukdomsframkallande egenskaper, man kan säga att det blivit försvagat.
En fördel med Sabinvaccinet är att det "smittar" på samma sätt som vanligt virus. Därmed kan
vaccinationsskyddet föras över till den vaccinerades närmaste omgivning. Men Sabinvaccinet för också
med sig en viss risk för förlamningsfall, ungefär ett eller två per miljon vaccinerade. Därför har
Sabinvaccinet aldrig använts i Sverige. USA går nu från årsskiftet över till Salkvaccin.
Poliovaccineringen har varit mycket framgångsrik och sjukdomen är i stort sett utrotad i Västeuropa och
USA. Däremot finns smittan kvar på andra håll i världen. Världshälsoorganisationen WHO har som mål att
helt utrota sjukdomen de närmaste åren.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1889.ece )
9 Elektronröret
Av: Anders Wallerius
Publicerad 16 december 1999 11:45
Det elektroniska seklet började 1904 med vakuumdiodens tillkomst. Marconis medarbetare, Ambrose
Fleming, satte då in två elektroder, varav den ena hettades upp med en värmespiral, i ett lufttomt glasrör.
På så sätt kunde strömmen gå från den varma katoden till anoden, men inte tvärtom.
Inom radiotekniken kom vakuumdioden snabbt till användning. Det enkla röret sattes i radiomottagarens
detektorkrets, vilket gjorde det lättare att skilja ut och hålla fast vid rätt frekvens i eterns myller av signaler.
Det dröjde inte mer än tre år innan fransk-amerikanen Lee de Forest satte in ytterligare en elektrod, ett
"galler" mellan de två första. Därmed var "trioden" född. Det var trioden med sitt galler som satte fart på
århundradets elektroniska revolution.
Med gallrets hjälp kunde strömmen genom röret styras. En liten variation av gallerspänningen gav stora
förändringar i anodströmmen; förstärkarröret var uppfunnet.
Forest döpte sin uppfinning till "audion", eftersom ljudet i radion blev så väsentligt mycket bättre med
glasrörets hjälp. Naturligtvis användes radioröret som ljudförstärkare men ur teknisk synpunkt fick röret
störst betydelse i oscillatorn.
Oscillatorns svängning kunde ställas in på en hög, fast frekvens. Och när denna frekvens blandades ihop
med radiosignalerna från antennen kunde radiokanalerna skiljas ut med stor noggrannhet. Kopplingarna
blev alltmer sofistikerade och under 1910-talet uppfanns den effektiva "superheterodynen".
Det var i radiomottagarna som rören först kom till användning. De enkla och bra rörapparaterna bidrog
starkt till rundradions stora genombrott på tjugotalet.
Alltfler galler sattes in i radiorören. Tetroder, pentoder, och hexoder, med motsvarande antal galler, såg
dagens ljus. Därmed kunde elektronströmmarna regleras alltmer sofistikerat och flera funktioner kunde
byggas in i ett enda rör. Förstärkare, detektorer, blandare och modulatorer byggdes ihop i alla tänkbara
kombinationer.
Genom att belägga insidan av glasröret med fosfor så blev de elektriska signalerna synliga. Det "magiska
ögat" visade när signalstyrken var som bäst i radion. Och katodstråleröret kunde åskådliggöra formen på
elektriska signaler (oscilloskopet) och ekot från utsända radiovågor (radarn).
Från katodstråleröret är steget inte långt till tevens bildrör och datorns bildskärm.
Den första elektroniska datamaskinen byggdes med radiorör. Eniac, som togs i bruk 1946, hade 18 000
elektronrör och förbrukade 140 000 watt. Det visade sig bland annat när en sovjetisk stridsflygare på
åttiotalet hoppade av till Japan med sitt krigsflygplan av senaste modell. Planet plockades isär in i minsta
detalj av nyfikna amerikaner. De skrattade gott åt ryssarna när de såg flygelektronikens radiorör. Men
skrattet fastnade i halsen när de insåg att rören var mycket tåligare än amerikanarnas egna halvledare.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1891.ece )
10 Atombomben
Av: Lars Eriksson
Publicerad 16 december 1999 11:45
Den 16 juli 1945, klockan 05:29:45, exploderade världens första atombomb, en fissionsladdning. Platsen
var ett ökenområde i södra New Mexico, USA.
Tre veckor senare, den 6 augusti, fällde det amerikanska bombplanet "Enola Gay" den första atombomben
över den japanska staden Hiroshima. Den 9 augusti fälldes den andra atombomben mot staden Nagasaki.
Mellan 150 000 och 200 000 dödades av de två bomberna; de enda kärnvapen som hittills har använts i
krig. Japan kapitulerade den 14 augusti. Världen hade fått ett nytt och fruktansvärt vapen.
När nazisterna tog makten i Tyskland på 1930-talet flydde många kärnforskare i Europa till USA. I ett brev
till USAs president skrev ett antal av forskarna, däribland Albert Einstein, att USA måste satsa på
kärnforskningen och hinna före Tyskland med det nya vapnet. Den extremt hemliga forskningen, kallad
Manhattanprojektet, ledde till det första kärnvapenprovet i öknen, en fissionsbomb med kodnamnet Trinity.
Bombens sprängverkan motsvarade 19 000 ton trotyl.
Fram till 1949 var det bara USA som hade kärnvapen. Då sprängde Sovjetunionen sin första fissionsbomb.
Tre år senare provsprängde USA sin första fusionsladdning; en vätebomb som motsvarade 10 miljoner ton
trotyl. England, Frankrike och Kina blev sedermera också kärnvapenmakter.
I slutet av 1950-talet började en vanvettig kapprustning. Den ledde bland annat till en satsning på
strategiska kärnvapen som kan nå från kontinent till kontinent.Vapenarsenalen med många tusen
kärnvapen räckte till att förgöra i stort sett allt liv på jorden många gånger om.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1892.ece )
11 Kullagret
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 11:46
Egentligen vilar en stor del av 1900-talets framgångsrika svenska industrisamhälle på lerfötter. Och
kullager. Om inte blåleran legat så tjock längs Göta älv skulle SKF och Volvo inte ha kommit till och Asea
och svensk stålindustri skulle ha vuxit långsammare. Kullagret satte snurr på industrialiseringen.
I slutet av 1800-talet låg Gamlestadens textilfabriker längs älvstranden. Vävstolarna var remdrivna från
långa axlar i taket. De var utrustade med en nymodighet, kullager från Tyskland. Principen för kullager var
känd sedan länge men lagren hade en nackdel som begränsade användningen: De var styva och krävde
en mycket noggrann uppriktning av axlarna.
Men de usla grundförhållandena i Gamlestaden fick byggnaderna att sätta sig av och till, drivaxlarna blev
snedställda och lagren gick varma. Den ingenjör som ansvarade för driften, Sven Wingquist slet med
problemet och fick plötsligt en lysande ingivelse:
Genom att göra lagerytorna i ytterringen sfäriska kunde man skapa ett lager som ställde in sig självt, som
inte påverkades av måttliga vinkelfel. Gamlestadens ägare var framsynta nog att inse det sfäriska kullagrets
möjligheter. 1907 grundades Svenska Kullager Fabriken som ett avknoppningsbolag till Gamlestaden, med
Sven Wingquist som verkställande direktör. Tio år senare hade SKF växt till 4 300 anställda.
Senare startades Volvo som en avknoppning från SKF.
Det sfäriska kullagret föddes som en ingivelse hos en ensam uppfinnare. Men SKFs fortsatta
teknikutveckling är bland de första svenska exemplen på storskalig, systematisk industriforskning. Det gäller
bland annat utvecklingen av de första rulllagren.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1893.ece )
12 Djupfrysning
Av: Anders Thoresson
Publicerad 16 december 1999 11:47
I början på 1940-talet skedde en revolution i svenska mataffärer. Bland färska, konserverade, saltade och
torkade livsmedel fanns plötsligt ytterligare en typ - fryst mat.
KF och Münchenbryggeriet var bland de första i Sverige med att sälja fryst mat till vanliga konsumenter.
Att förvara mat i kyla var inget nytt, det hade gjorts länge. Det var istället frågan om hur kallt den förvarades.
Svenskar som hade varit över i USA hade sett hur mat förvarades vid temperaturer under -18° C.
Amerikanerna djupfryste maten.
1950 öppnar Helsingborg Frys, numera Frigoscandia, Sveriges första moderna fryshus med temperaturer
ner mot -30° C. Redan året därpå börjar företaget tillsammans med Asea att sälja frysboxar för hemmet. I
början är det vanligt att flera familjer delar på en frys. Först i början på 1960-talet blir det vanligt med
frysboxar i hemmen.
Men allt började redan under 1920-talet, på Labrador i nordöstligaste Kanada.
Kanske förstod naturvetaren Clarence Birdseye redan när han stod där på isen att det han just hade sett
skulle hjälpa honom att revolutionera livsmedelsindustrin. Fisken som invånarna fick upp frös direkt tack
vare kylan och den hårda vinden. Och när den senare tilllagades smakade den lika bra som nyfångad fisk.
Kunskapen att låga temperaturer bromsar förruttnelseprocessen har människan haft åtminstone sedan
3000-talet före Kristus. De första kommersiella försöken med att frysa in mat gjordes i USA i mitten på
1800-talet och 1882 kunde fryst kött för första gången skeppas från Nya Zeeland till England.
Under det tidiga 1900-talet började amerikanerna att frysa in bär och frukt i större omfattning. Men det
skedde genom långsam infrysning i rum som höll temperaturer runt -10° C. Men när maten tinades var
resultatet ganska nedslående.
Tekniken att sänka temperaturen med hjälp av en kompressor fanns när Clarence Birdseye befann sig på
Labrador. Men inte kunskapen om hur den skulle användas på bästa sätt. Maten tappade nämligen i så väl
färg, form som smak när den först hade frysts och sedan tinats igen.
Clarence Birdseye återvände till New York och grundade företaget Birdseye Seafoods. Han utvecklade
plattfrysen som utnyttjade kompressortekniken på bästa sätt - den kunde snabbt frysa in fisk, kött eller
grönsaker.
En snabb infrysning innebär nämligen att det inte bildas några stora iskristaller, som vid långsam infrysning.
Istället bildas betydligt mindre iskristaller som inte belastar cellväggarna i maten. Då tappar maten heller
inte i kvalitet när den tinas.
För en kommersiell succéräckte det inte med att kunna frysa in maten. Den måste nå ut till kunderna
också. Företaget utvecklade därför de första frysbilarna och frysvagnarna för tåg. De låga temperaturerna
uppnåddes med hjälp av kolsyreis och kompressorer. Företaget utvecklade också de första frysboxarna för
livsmedelsaffärer.
Och den sjätte mars 1930 ägde det historiska ögonblicket rum. I Springfield, Massachusetts, såldes för
första gången djupfryst konsumentförpackad mat.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1894.ece )
13 P-pillret
Av: Norbert Andersson
Publicerad 16 december 1999 11:48
P-pillret förknippas i västvärlden främst med sexuell frigörelse och kvinnlig jämställdhet. Men globalt bidrar
pillret också till ökat välstånd och mindre miljöförstöring. För inte så länge sedan utmålades
befolkningsexplosionen som en fara värre än atombomben. I dag har vi lyckats desarmera åtminstone den
ena bomben.
I likhet med andra stora uppfinningar är p-pillret ingen snilleblixt, utan resultatet av en lång utveckling. Som
fortfarande pågår.
Redan i början av seklet kände man till att ägglossningen påverkas av könshormoner. Men det dröjde till
efter andra världskriget innan industrin lyckades få fram verksamma hormonpiller. Kombination av kvinnligt
könshormon och gulkroppshormon hindrar hypofysens produktion av det hormon som stimulerar
ägglossningen. Dessutom påverkas livmodershalsens sekret så att spermierna stoppas.
P-pillren provades ut på fattiga kvinnor i Costa Ricas slumområden under 1950-talet. Det första
kombinerade p-pillret introducerades 1958 i USA. I Sverige lanserades pillret 1964, och blev snabbt ett av
de mest använda preventivmedlen.
Trots ideologiskt och religiöst motstånd har pillret rullat jorden runt, och hör nu till morgonrutinen bland
kvinnor i Calcuttas slumkvarter och Beverly Hills lyxvillor.
Men fortfarande är det förbjudet i en lång rad länder. Så sent som 1999 blev pillret tillåtet i Japan.
P-pillrets globala roll skall också ses mot bakgrund av den ojämnt fördelade befolkningstillväxten.
Kvinnans förmåga att föda 10-20 barn under sin livstid var i årtusenden en förutsättning för människans
fortlevnad. De flesta dog ändå i späd ålder till följd av hunger eller sjukdomar.
När levnadsstandarden ökade, exempelvis på grund av förändrat klimat, föddes och överlevde fler barn.
Efter ett tag ökade konkurrensen om maten.
I många kulturer försökte man begränsa barnafödandet på olika vis. Ett sätt var att förbjuda kvinnan eller
mannen att ha samlag under vissa perioder av livet. Ett annat var att separera männen i arméer eller
slavarbete. Men även olika preventivmedel och abortmetoder kom till bruk.
I dag kan jorden föda tiotals miljarder människor. Men vi kan inte ge välstånd och en god miljö till alla.
För kvinnan i den industrialiserade världen är pillret en hävstång till jämställdhet med mannen. Hon kan
själv välja om och när hon vill skaffa barn. Hon kan planera utbildning och karriär på nästan samma villkor
som mannen. Och tillfälliga bekantskaper eller en blöt kväll på krogen riskerar inte att resultera i en oönskad
graviditet.
I u-världen kan pillret innebära en ännu större förändring. Färre barn innebär att kvinnan blir mindre
fjättrad till hem och man. Dessutom är pillret ett alternativ till aborter. Världshälsoorganisationen WHO
räknar med att en halv miljon kvinnor varje år dör till följd av slarvigt utförda aborter. Pillret är här oftast det
enda alternativet till sterilisering.
Sterilisering är dock något som få män frivilligt går med på. I de flesta muslimska länder är det otänkbart
även för kvinnan.
P-pillret är nu på väg att skapa en förändrad åldersstruktur i många länder. När andelen barn inte ständigt
ökar förvandlas ålderspyramiden till en ålderspelare.
Det innebär att allt färre yrkesarbetande skall försörja allt fler åld-ringar. Den effekten dämpas dock
temporärt genom att färre barn också betyder att hemmafruar förvandlas till yrkesarbetande kvinnor.
Men p-pillret är inte någon oproblematisk gåva till mänskligheten. Dels är det ett trubbigt medicinskt medel
som påverkar stora delar av kvinnans kropp. Dels skapar den nya sexuella vanor och attityder. Den
sexuella frigörelsens för- och nackdelar är ett ständigt ämne för diskussioner.
Trots att p-pillret dagligen används av minst 100 miljoner kvinnor, vet man inte riktigt hur det påverkar
hälsan på lång sikt.
Bland kända biverkningar märks ökad risk för blodproppar samt sänkt sexlust och förändringar i humöret.
Med åren har därför halten av hormoner i pillren minskat.
Men man har även upptäckt positiva medicinska biverkningar, som att risken för vissa typer av tumörer
minskar.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1895.ece )
14 Kärnkraften
Av: Lars Eriksson
Publicerad 16 december 1999 11:50
Den 2 december 1942 kl 15:25 lyckades en forskargrupp, ledd av nobelpristagaren Enrico Fermi,
genomföra världens första kontrollerade kärnklyvning vid universitetet i Chicago. De kunskaperna ledde
först till utvecklingen av atombomben men också till den civila kärnkraften.
Nazismens framväxt i länder som Tyskland, Italien och Österrike på 1930-talet gjorde att många
toppforskare flydde till USA. Italienaren Enrico Fermi, som fick en historisk roll när det gäller kärntekniken,
var en av flyktingarna.
Forskarna i Chicago använde rent, naturligt uran som bränsle och grafit som moderator, bromsmaterial, för
neutronerna i denna världens första kärnreaktor. Den hade formen av ett tillplattat klot med höjden 616
centimeter och diametern 776 centimeter.
År 1953 föreslog USAs dåvarande president Eisenhower ett program för atomens fredliga användning.
Förutom tillgång till kunskaperna skulle deltagande nationer förbinda sig att uppfylla vissa inspektionsvillkor
för att förhindra tillverkning av kärnvapen.
Till en början baserades utvecklingen på naturligt uran med tungt vatten som moderator. Det var också den
svenska linjen till en början. De svenska planerna innehöll också tankar på egna kärnvapen.
I USA övergick man rätt snart till lättvattenreaktorer, med anrikat uran 235 som bränsle och vanligt vatten
som moderator. Det visade sig vara en mer utvecklingsbar teknik som flertalet länder övergick till. Omkring
90 procent av världens kärnkraftverk har lättvattenreaktorer.
Förutom RI, en forskningsreaktor på KTH mitt i Stockholm, hann Sverige få igång en liten kommersiell
anläggning baserad på naturligt uran och tungt vatten. Det var ett kraftvärmeverk för både el och värme
som låg i Ågesta, söder om Stockholm. Anläggningen var i drift åren 1965 - 1974.
Den första svenska kärnkraftreaktorn för enbart elproduktion och baserad på lättvattenteknik togs i drift år
1972 i Oskarshamn. Sverige har idag 11 reaktorer i drift. De två senaste, Oskarshamn 3 och Forsmark 3,
togs i drift 1985.
Under 1970-talet började riskerna med kärnkraften och problemet att ta hand om avfallet att diskuteras på
allvar. Avfallet måste skyddas från allt levande i hundratusentals år. Efter en allvarlig olycka i kraftverket
Three Mile Island i USA 1979 fick Sverige en folkomröstning om kärnkraften år 1980.
Resultatet av folkomröstningenledde till ett riksdagsbeslut att kärnkraften i Sverige skulle var helt
avvecklad till år 2010. Den begränsningen gäller inte längre efter senare politiska beslut. Barsebäck 1
stängdes den 1 december i år och Barsebäck 2 ska stängas senast den 1 juli år 2001. Någon ytterligare
avstängning av den svenska kärnkraften finns ännu inte beslutad.
1986 skedde världens hittills största kärnkraftolycka i Tjernobyl, Ukraina, då en reaktor havererade helt till
följd av experiment med dålig kontroll. Stora radioaktiva utsläpp som delvis drabbade Sverige blev följden.
Tjernobylolyckan ledde till omfattande skärpning av säkerheten vid kärnkraftverken världen över. Olyckan
medförde också att utbyggnaden av kärnkraften världen över minskade kraftigt.
Nu finns 437 reaktorer i drift i världen. Kärnkraften svarar i dag för cirka sju procent av världens
energiförsörjning.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1897.ece )
15 Konstgödningen
Av: Kerstin Österberg
Publicerad 16 december 1999 11:51
Luft, eld och vatten. Det var ingredienserna till Kristian Birkelands och Sam Eydes konstgjorda
kvävegödsel, den så kallade norgesalpetern. Dessa två norrmän var först i världen med att lyckas krama
kväve direkt ur luften.
Mötet 1903 mellan vetenskapsmannen Birkeland och entreprenören Eyde blev en riktig stjärnsmäll. Eyde
hade idéerna om att fixera kvävet ur luften med "världens största blixt". Birkeland hade verktyget för detta
artificiella åskväder, sin "elektriska kanon". En 3 000 grader het ljusbåge skapades, som förenade luftens
kväve och syre. När kväveoxiderna sedan reagerade med vatten bildades salpetersyra, som
neutraliserades med kalk till konstgödsel.
Birkeland-Eyde-metoden blev snabbt framgångsrik. Redan 1905 bildades företaget Norsk Hydro, som
byggde den första gödselfabriken, Notodden Salpeterfabrikk, samma år.
Men bara några år senare,1913, började det tyska kemiföretaget BASF att producera ammoniak med en
ny metod: Kväve ur luften och syntetiskt framställd vätgas får reagera med varandra under högt tryck och
med hjälp av en katalysator av järnoxid. Det ger en gas som till 15 procent består av ammoniak.
Ammoniaken avskiljs sedan genom kondensation.
Haber-Bosch-metoden kallades den efter sina skapare, kemisten Fritz Haber och teknikern Carl Bosch. Den
utkonkurrerade så småningom den norska metoden och är fortfarande den mest använda vid
kvävegödseltillverkning.
Världsproduktionen av ammoniak tog ordentlig fart först efter andra världskriget. I dag är ammoniak
världens näst mest producerade kemikalie, endast överträffad av svavelsyran. Och det mesta, 80 procent,
går till konstgödsel. Så här nästan 100 år efter norrmännens uppfinning har vi hunnit uppleva den intensiva
konstgödningens nackdelar också. Men under den förra hälften av 1900-talet sågs konstkväven som
räddaren från en världsomfattande hungerkatastrof.
Så mycket märkligare då att den lysande fysikern Birkeland aldrig fick något Nobelpris, varken för denna sin
uppfinning eller för sina andra insatser inom forskningen; han kartlade bland annat sambandet mellan
jordmagnetism och norrsken.
Det var Haber som kammade hem Nobelpriset i stället, för sin metod. Hade Nobelkomittén då, 1918, valt
att lägga några etiska aspekter på Fritz Habers övriga verksamhet hade han nog aldrig fått priset. Haber var
nämligen den som utvecklade de kemiska stridsvapnen för Tyskland under första världskriget, som tvärt
emot Haagkonventionen också använde klorgas mot de allierade. Livet är orättvist. Men Haber hade redan
drabbats av hämndens gudinna. Några dagar efter klorattacken begick hans hustru självmord. Med Habers
egen tjänstepistol.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1898.ece )
16 Gentekniken
Av: Marie Alpman
Publicerad 16 december 1999 11:52
Kromosom 22 blev först. I december 1999 kunde forskarna för första gången presentera den genetiska
kartan över en av människans 23 kromosomer.
Kartläggningen av den mänskliga arvsmassan har pågått i tio år inom Hugo-projektet. 2003 ska kartan över
arvsmassans tre miljarder baspar vara klar.
Kunskapen om DNA revolutionerar sjukvården. I takt med att funktionen hos generna blir kända kan allt fler
sjukdomar botas.
Det har knappt gått 30 år sedan forskarna för första gången lyckades överföra en gen från en levande
organism till en annan.
Idag är gentekniken vardagsmat. I tusentals labb runt om i världen klipper och klistrar forskarna med gener
och skapar nya egenskaper hos växter och djur.
Utvecklingen går rasande snabbt. Och i forskningens kölvattens förs en intensiv debatt om
genmanipulerade organismer - GMO.
Debatten handlar om det är etiskt försvarbart att plocka gener från en ishavsfisk till en tomatplanta för att få
den mer frosttålig. Och om hur ekosystemet påverkas på lång sikt när genetiskt modifierade växter och djur
sprider sig till sina vilda släktingar.
Sedan urminnes tider har människan ägnat sig åt växtförädling och djuravel. Gentekniken har gjort det
möjligt att skapa önskade egenskaper snabbt och med stor precision. Hittills har det mest handlat om
grödor som tål ogräsbekämpningsmedel. Nu kommer också livsmedel med hälsosam fettsammansättning
eller med extra vitaminer.
En rad upptäckter under 1900-talet har lagt grunden till gentekniken. 1953 upptäckte Francis Crick och
James Watson hur DNA-molekylen är uppbyggd i form av en dubbelspiral. 1966 hade forskarna knäckt den
genetiska koden, det vill säga hur generna i DNA kopieras och kodar för kroppens proteiner. Tack vare
upptäckten av restriktionsenzymer som klipper DNA-kedjan vid ett visst givet läge kunde två forskargrupper
överföra de första generna från en organism till en annan 1972.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1899.ece )
17 Löpande bandet
Av: Norbert Andersson
Publicerad 16 december 1999 11:53
Det löpande bandet möjliggjorde 1900-talets snabba höjning av levnadsstandarden.
Sedan 1913 har begreppet förknippats med Henry Ford och världens största bilfabrik, Highland Park i
Detroit.
Den tekniska uppfinningen står dock svensken Carl Edvard Johansson (1864-1943) för. Som
kvalitetskontrollant vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna, i början av 1890-talet, började han göra standardiserade
måttsatser som förenklade kontrollen.
Måttsatsen patenterades och fick spridning över hela världen. Den gjorde det möjligt att tillverka detaljer
med en noggrannhet ner till 0,001 mm.
Redan under 1700-talets sista år hade amerikanen Eli Whitney delat upp arbetsmomenten i sin nystartade
gevärsfabrik i New Haven. Standardiserade komponenter, måttnoggrannhet och uppstyckning av arbetet är
nödvändiga ingredienser i det löpande bandet. Till dessa kommer en rationell transport mellan arbetarna.
Men den fanns i Chicagos stora slakterier. Djurkropparna fraktades, hängande i krokar, mellan
arbetsstationerna.
I april 1913 förenades alla ingredienserna på Fordfabriken. Längs en bandtransportör placerades 29
arbetare för att montera svänghjulsmagneter (generatorer). Varje arbetsmoment tog här några få sekunder.
På så vis kunde tillverkningstiden sänkas från 20 minuter (när en arbetare monterade hela magneten) till
fem minuter.
Det som främst sänkte monteringstiden var att varje arbetsmoment kunde studeras i detalj. Därigenom
kunde det också rationaliseras, så att arbetaren inte behövde göra en enda onödig rörelse. I princip är det
vad rationaliseringar vid löpande band innebär än i dag.
Successivt infördes det löpande bandet vid andra enheter på Fordfabriken. Inför hösten började man med
tillverkningen av chassit.
Hittills hade 50 chassin samtidigt satts samman vid var sin arbetsstation. Nu drogs de längs en 75 meter
lång räls. Montörerna stod på ömse sidor av bandet och monterade delarna.
Omedelbart sänktes arbetstiden per chassi med 45 procent till 5 timmar och 40 minuter. Före jul lyckades
man ytterligare nästan halvera arbetstiden med hjälp av noggranna arbetsstudier. Och till våren halverades
tiden än en gång.
Ytterligare en fördel med löpande bandet var att flödet av komponenter förenklades. Dessa behövde bara
transporteras till ett ställe, där man enkelt kunde hålla koll på behovet.
Tack vare rationaliseringarna halverade Ford priset på T-Forden, något som kom att lägga grunden för
massbilismen. Dessutom ökade Fords vinster, och arbetarnas löner fördubblades. Redan från början
kritiserades det löpande bandet för att människorna hade förvandlats till maskiner.
Utvecklingen gick ännu längre efter andra världskriget. Varje arbetsmoment styckades då in i små
delmoment som beräknades ner till hundradelar av sekunder.
Men kritikerna kunde ändå inte komma ifrån att det löpande bandet gav en av de största
produktionsökningarna i människans historia.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1900.ece )
18 Internet
Av: Jan Melin
Publicerad 16 december 1999 13:06
För fem år sedan var Internet ett okänt begrepp för den stora allmänheten. Idag använder nästan hälften
av alla svenskar det världsomspännande datornätet.
Embryot till den makalösa succén skapades redan på 1950-talet. Då dök idén om ett nätverk av datorer
utan någon centraldator som skötte trafiken upp hos den amerikanska militärmakten.
Men det dröjde ända till 1965 innan amerikanska forskare lyckades koppla samman två datorer via det
allmänna telenätet.
Utifrån erfarenheterna av det försöket byggde så militären upp sitt nätverk av datorer och döpte det till
ARPANET som startade på hösten 1969. Nätet användes främst till att skicka filer mellan datorer och för
utbyte av e-post.
Vid den här tiden användes protokollet NCP, Network Control Protocol för att sköta kommunikationen
mellan datorerna. Det ersattes 1983 av TCP/IP där TCP, Transfer Control Protocol styr överföringen av
data och IP, Internet Protocol, sköter adresseringen. Dessa protokoll skapades redan 1974 av de båda
amerikanerna Vinton Cerf och Robert Kahn.
Parallellt och i samarbete med militären hade det amerikanska forskarväsendet genom NSF, National
Science Foundation, börjat bygga ett eget nät, NSFNET, som i sin första skepnad stod klart 1986 och blev
basen i dagens Internet.
Möjligheten till snabb och tillförlitlig datorkommunikation blev en revolution i forskningsvärlden.
Vetenskapliga rön, idéer och frågeställningar kunde blixtsnabbt förmedlas mellan universiteten.
Men det krävdes en hel del datorvana av användarna som fick knappa in krångliga kommandon via sina
tangentbord för uppkoppling och kommunikation.
Det problemet löstes av den engelska Cern-forskaren Tim Berners-Lee som 1989 introducerade World
Wide Web, WWW. Nu kunde man via klickbara länkar navigera inom Internet. När sedan NCSA
introducerade Mosaic, världens första webbläsare, 1993, samtidigt som billiga och snabba modem
lanserades var lavinen igång.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1901.ece)
19 Radarn
Av: Sven-Olof Carlsson
Publicerad 16 december 1999 13:07
Året var 1934. Då skickade en brittisk kommitté för luftförsvar en fråga till fysikern Robert Watson-Watt: var
det möjligt att rikta radiovågor och alstra en "dödsståle" mot flygplan? Den teoretiskt mycket kunnige men
också ovanligt praktiske fysikern sågs i England som ett eltekniskt geni.
Svaret från Watson-Watt var nej; han trodde inte på någon dödsstråle. Men han trodde att det borde vara
fullt möjligt att sända ut radiovågor och få ekon tillbaka. Genom sin assistent A F Wilkins hade han hört om
flygplan som skärmat av och återsänt fragment av radioutsändningar. Sådan teknik skulle säkert också
duga för att upptäcka var i luften en störningskälla befann sig. Watson-Watt kallade fenomenet Radio
Direction Finding.
Watson-Watt och Wilkins prövade teorin praktiskt och fann att den fungerade. Den enkla radioapparaturen
kunde till och med ge en uppfattning om avståndet till störningskällan. En sådan teknik hade prövats redan
1924 av en annan brittisk fysiker, E V Appleton, för att mäta avståndet till jordens jonosfär.
Eftersom ärendet var mycket hemligt, använde Watson-Watt i sin försöksrapport ett nytt kodnamn: RaDAR
(Radio Direction And Ranging). Den positiva rapporten fick fart på britterna. 1935 startade en snabb
utveckling som gav Storbritannien ett nytt varningssystem mot flyganfall. Redan i maj 1937 fick brittiska
flygvapnet, RAF, ta emot den första fungerande flygvarningsradarn.
Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 stod ett 20-tal större flygvarningsanläggningar utefter
brittiska ost- och sydkusten. Britterna hade även byggt en första mobil RaDAR-utrustning som provades
både på marken och på fartyg. 1941 var massproduktion i full gång.
1939 var även tyskarnas första radiovarnare (RDF) Freya klar. Deras teknik byggde på erfarenheter från en
radiovarnare mot kollisioner till sjöss som tyske ingenjören Christian Huelsmayer provade de första åren på
1900-talet och fick patent på 1904.
Storbritanniens lilla försprång på radarsidan anses ha bidragit till att de allierade vann såväl "Battle of
Britain" som "Battle of the Atlantic".
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1902.ece )
20 Lasern
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 13:07
Vi såg ljuset. Fysiklektorn, stadsläkarn, vi ambitiösa gymnasister på reallinjen och några officerare från
artilleriregementet. Där satt vi alla, med huvudet vridet åt höger och tittade på en liten röd fläck på väggen.
Lasern hade kommit till Östersund.
Föredragshållaren var lärarpraktikant, med ett förflutet som laserforskare på Foa. Hans
demonstrationsanläggning såg inte mycket ut för världen och liknande inte alls den apparat ärkeskurken
Goldfinger försökt klyva Sean Connery med i den senaste Bondfilmen.
Den här lasern rymdes i en vanlig matdosa av aluminium. Sammanvirade med en bit aluminiumfolie fanns
en ljusskär stav av syntetisk rubin och en blixturladdningslampa, ett xenonrör. Att detta var en av seklets
största upptäckter var inte helt lätt att begripa.
Sommaren 1960 visade den amerikanske fysikern Theodore Maiman upp världens första fungerande laser,
en rubinlaser av samma slag som den i matdosan. Då hade teorin bakom lasern och dess nära släkting
inom mikrovågsområdet, masern, redan utvecklats. Bland annat av de tre som sedan belönades med
Nobelpriset, amerikanen C H Townes och ryssarna Basov och Prochorov.
Lasern fick ett mycket snabbt genombrott. Den första rubinlasern följdes snabbt av flera nya lasertyper, till
exempel olika gaslasrar, lasrar i neodymdopat glas och halvledarlasrar.
Ögonoperationer med laser för att "punktsvetsa" lossnande näthinnor blev etablerad teknik redan under
mitten av 1960-talet.
Redan 1962 testades avståndsmätning med laserljus som skickades mot månen. I dag är avståndsmätning
med laser en standardmetod på byggarbetsplatserna. Och första gången lasern användes för upplinjering,
som ett förlängt vattenpass, var när den nya linjära partikelacceleratorn i Stanford byggdes.
Halvledarlasrarna lovade redan då möjligheter till snabba, bredbandiga telekommunikationer. Det enda
problemet var att atmosfären så lätt dämpade ljuset. Kanske skulle signalerna kunna skickas genom
lufttomma rör? spekulerade en populärvetenskaplig författare. Problemet löstes snabbt genom en annan av
1900-talets stora uppfinningar, fiberoptiken.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1903.ece )
21 Respiratorn
Av: Sus Andersson
Publicerad 16 december 1999 13:08
Försöken med att flyga i överljudshastighet gav läkaren Carl Gunnar Engström en idé när en polioepidemi
bröt ut i Sverige i slutet av 1940-talet.
Många poliodrabbade fick andningsförlamning. Och de lades då i den tidens respirator - eller järnlungan,
som den kallades. Den såg ut som en jättelik konservburk, där bara huvudet på den som behövde
andningshjälp stack ut. Och med omväxlande över- och undertryck i järnlungan tvingades kroppen att
andas.
Men långt ifrån alla kunde hållas vid liv med järnlungan. Och Engström insåg att det berodde på att det inte
gick att kontrollera hur mycket luft patienterna fick i sig - och ur sig. För mycket koldioxid blev kvar i blodet.
Nyckeln till upptäckten var Engströms extraknäck åt flygvapnet. Där hade han arbetat med att mäta
gashalterna i blod, bland annat i samband med försöken att flyga snabbare än ljudet.
Lösningen blev en apparat som pumpade in exakta mängder luft i patienterna. I juli 1950 stod den första
prototypen färdig. Det var en maskin som ställdes bredvid sjuksängen. Inuti respiratorn fanns en cylinder,
som bestämde luftmängden, och en pump.
En slang fördes ner i patientens luftrör, en liten ballong blåstes upp som tätning runt röret, och sedan fick
respiratorn pumpa in luft i lungorna. Med en stor ratt gick det att ställa in hur mycket luft varje patient skulle
ha, och i vilken takt. Det gick att mäta hur mycket som gick ut igen. Nackdelen jämfört med järnlungan var
att patienterna inte längre kunde äta och prata, med ett rör som gick ner i halsen.
År 1951 var respiratorn i serieproduktion. Den räddade poliopatienter och blev snart en självklar
hjälpapparat vid operationer. Och så småningom blev det världsindustri av företaget som tillverkade
Engströms respirator. I dag är det en liten del av det multinationella Datex-Ohmeda.
Grundprincipen för respiratorn är densamma än i dag - även om ett tekniksprång gjordes av ett annat
svenskt företag på 1970-talet. Då utvecklades servoventilatorn vid Siemens Elema.
Den stora fördelen med Engströms ventilator var att människor nu kunde hållas vid liv i flera veckor - och så
småningom i månader och år. Och det gällde även svårt hjärnskadade människor, som inte skulle överleva
för egen maskin. Det startade transplantationsdebatten, och i dag har respiratorn ändrat vår syn på döden från hjärtdöd till hjärndöd.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1904.ece )
22 Satelliten
Av: Sven-Olof Carlsson
Publicerad 16 december 1999 13:10
Piip, piip, piip... 4 oktober 1957 hördes ett entonigt ljud från rymden för allra första gången. Det kom från
Sputnik, den första konstgjorda satelliten. Världen häpnade, Sovjet jublade och i USA möttes pipandet med
mycket stor irritation.
Det var under det kalla krigets kallare dagar när USAs rymdtekniker kämpade hårt med Sovjetunionen för
att bli först och bäst i rymden. En kapplöpning som blev en rivstart för utvecklingen av satelliter.
Sputniks sändarfrekvens spreds snabbt över världen och snart satt rymdentusiaster och radioter världen
runt och lyssnade på pipandet från rymden. Vi var många som rattade in sändaren på kortvågsradion även i
Sverige.
Redan dagen efter Sputnik lovade raketexperten Werner von Braun att USA skulle ha sin första satellit
uppe inom 60 dagar. Men den amerikanska tidtabellen sprack och Explorer-1 lyftes upp med raketen Juno1 från Cape Canaveral först den 31 januari 1958. I december samma år lyfter USA också upp satelliten
Score med en liten bandspelare ombord. Den sände ett inspelat julbudskap från president Eisenhower, den
första människorösten från rymden.
Till USAs stora förtret behåller Sovjetunionen ledningen i satellitutvecklingen. 3 november 1957, bara en
månad efter Sputnik, skjuter man upp Sputnik-2 med den första levande rymdvarelsen, hunden Laika,
ombord. Den 2 januari 1959 startas sedan den första färden med den första utomjordiska satelliten,
rymdsonden Lunik-1. Den bryter sig ur jordens dragningskraft men blir ett halvt misslyckande när den
missar månen med 5 000 kilometer och går in i en bana runt solen.
Sovjet sänder den 12 april 1961 upp den första bemannade satelliten, rymdkapseln Vostok-1, med
löjtnanten Jurij Gagarin ombord och tar ner honom lyckligt igen.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1906.ece )
23 Rymdraketen
Av: Sven-Olof Carlsson
Publicerad 16 december 1999 13:11
Den 1 oktober 1939 lyckades en grupp ingenjörer i nordtyska Peenemünde, ledda av den unge doktorn i
raketteknik Wernher von Braun, skicka iväg en vätskedriven artilleriraket, A-5, drygt tolv kilometer upp. De
nådde upp i jordens stratosfär, långt ovanför topphöjderna för dåtidens flygplan. Här började rymden på den
tiden. Tyskarna kunde därför med visst fog kalla A-5 för den första rymdraketen.
Peenemündegruppen befäste senare sin position som pionjärer för rymdraketer. 1942 flög en ny, större
raket, A-4, "på ett par mils höjd och mer än 20 mil i längd". 1945 nådde gruppen sedan hela 80 kilometers
höjd med en vidareutvecklad version försedd med pilvingar, A-4b (även kallad A-9). Under trycket från
andra världskriget försågs grundversionen A-4 sedan med en stridsspets och blev den första
långdistansmissilen, V2-bomben. A-9 var tyskarnas försök att bygga en interkontinental ballistisk missil för
att nå ända till andra sidan Atlanten.
Men fäderna till den moderna rymdraketen är egentligen fyra: Wernher von Braun och hans äldre kollega
Hermann Oberth samt ryssen Konstantin Tsiolkovskij och amerikanen Robert Goddard.
Fysikprofessorn Hermann Oberth var inspiratör till den tyska raketutvecklingen. 1923 gav han ut en liten
skrift med titeln "Raketen i den interplanetära rymden". I den beskrev han i detalj en raket som skulle nå
övre atmosfären och hur raketdrift skulle fungera i rymdens vakuum. Han ledde sedan de tidiga tyska
raketförsöken innan von Braun släpptes in i gänget och sedan tog över som teknisk problemlösare och
pådrivare.
Redan 1903 hade den ryske läroverksläraren Tsiolkovskij gett ut boken "Utforskning av universums rymd
med reaktionsmaskin". I boken skisserade han ett rymdskepp som drevs av raketer där flytande bränslen
blandades, tändes och alstrade framdrivande gasström.
Den kemikunnige läraren föreslog i första hand flytande väte och syre som bränsle, med fotogen eller
metan som alternativ. Tsiolkovskij talade också om "tåg av raketer" och roterande svänghjul som skulle
styra dessa flerstegsraketers färder genom rymden. Men läroverksläraren byggde, såvitt känt är, aldrig
någon praktisk raket.
Det gjorde däremot den amerikanske matematikern och fysikern Robert Goddard. Han började 1909 med
teoretiska raketstudier och insåg snabbt fördelarna med flytande bränslen, precis som Tsiolkovskij. 1919
publicerade han "Metod för att nå extrema höjder" med sin vision för att driva och styra rymdraketer. 1926
lyckades han få den första raket som drevs med flytande syre och bensin att lyfta.
Men trots ihärdiga försök lyckades han aldrig övertyga den amerikanska militären om fördelarna med
vätskeraketer. När de till slut satsade på rakettekniken ville de använda fasta bränslen. Trots att USA vid
andra världskrigets slut tog över specialisten på vätskedrift von Braun, förlorade man troligen
kapplöpningen om att skjuta upp den första satelliten på grund av just bränslevalet.
Den 4 oktober 1957 nådde ryska rakettekniker det definitiva höjdrekordet. Då placerade den ryska
tvåstegsraketen R7 - en vidareutvecklad och påbyggd tysk A-4 - en liten last i en omloppsbana runt jorden.
För första gången hade en raket då nått den nödvändiga hastigheten på över 29 000 kilometer i timmen.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1907.ece )
24 Hårdmetallen
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 13:13
Hårdmetallverktygen har ökat produktiviteten enormt. Bearbetningstiden per detalj minskar till ungefär en
fjärdedel med hårdmetallskär jämfört med verktyg av snabbstål.
Och när man började ytbelägga hårdmetallskären med olika keramer i början av 1970-talet kunde
bearbetningstiderna åter minskas till en fjärdedel.
Dessutom har Sandvik Coromant och Seco i Fagersta i hård tävlan med varandra blivit två av världens
ledande hårdmetallföretag. Det har blivit ett klassiskt exempel på att konkurrens på hemmaplan är
gynsammare än en bekväm monopolställning.
Men det var nära att Sandvik aldrig kom in i matchen. Redan i början på 1930-talet lanserade Fagersta
bergborrar med hårdmetallspetsar.
Sandviken gjorde också bergborrar, men försäljningen sjönk snabbt inför konkurrensen från de
hårdmetallbestyckade. Företaget hade inget eget kunnande på området.
Till sist kom räddningen från Konsums glödlampsfabrik Luma.
Kooperativa förbundet startade Luma 1930. Glödtråden i en vanlig glödlampa är en tunn, spiraliserad
wolframtråd.
Tråden drogs från början genom dragskivor av diamant. Under första världskriget utvecklades hårdmetall
som ett alternativ. Hårdmetall är en komposit, stenhårda korn av wolframkarbid som kittas samman av
metallen kobolt.
Hårdmetallskivorna fungerade i stort sett lika bra som diamantverktygen, vilket gav varunamnet åt den
första kommersiellt sålda hårdmetallen, Widia, "wie Diamant".
Lumas hårdmetallverksamhet såldes och blev Sandvik Coromant.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1908.ece )
25 Nylonet
Av: Kerstin Österberg
Publicerad 16 december 1999 13:13
Nylonstrumpan var stark och dyr. Jag sparade och sparade tills jag kunde köpa mitt första par för 25
kronor. De höll i en halv termin, tills en pojke körde på mig med sin cykel, berättar en av seniorkollegorna,
som var tonårig skolflicka när andra världskriget var över.
För henne och miljontals andra kvinnor kom nylonstrumpan från USA som en befriare. Då blev det äntligen
slut på korviga, ömtåliga konstsilkesstrumpor, som krävde ständig uppmaskning och stoppning.
Genombrottet för syntetiska konstfibrer kom redan före kriget. Det amerikanska kemiföretaget DuPont fick
fram sin syntetfiber, en polymerkedja, polyamid 66, 1935 och kallade den nylon. Några år senare, 1939,
hade tyska kemister tagit fram en snarlik polyamidfiber med numret 6 och kallade den perlon.
Någon egentlig kamp om första platsen i syntetfiberracet blev det därmed aldrig mellan USA och Tyskland.
Utgången var given och amerikanska soldater vann stor sympati i krigets Europa, inte bara genom sina
militära framgångar utan också med frikostigheten med cigaretter, tuggummi - och nylonstrumpor.
DuPonts dåvarande forskningschef, Wallace Carrothers, har alltid pekats ut som nylonstrumpans fader.
Han var en av sin tids främsta kemister, med över 50 patenterade uppfinningar bakom sig. Men hans roll är
omtvistad och en av hans underställda, Julian Hills, lanseras numera ofta som den verkliga
nylonuppfinnaren. Enligt den versionen skulle Carrothers ha haft svårt att se någon användning för nylonet
och närmast bromsat utvecklingen av det.
Carrothers tog livet av sig bara två år efter nylonets genombrott. Hill däremot levde tills han blev 91 år,
1996, och hann se de moderna materialen breda ut sina långa polymerkedjor över jorden. Han gillade det
inte och lär i en intervju ha sagt att mänskligheten kommer att gå under insnärjd i plast.
"Starkt som stål och tunt som spindelväv" var DuPonts slogan för nylon. De egenskaperna, styrkan,
segheten, dragstyrkan, töjbarheten och de fina, tunna fibrerna, har gjort nylonet till drömmaterialet inte bara
för strumpor. Till tält, fallskärmar, luftballonger, jackor, rockar, arbetskläder, sportkläder, baddräkter, filter
och viror till pappers- och massaindustrin, cord i lastbilsdäck och skottsäkra västar passar nylonet perfekt.
Nylonskjortan däremot är död och begraven, saknad av ingen. Vad hjälpte det väl att den höll och var
strykfri? Här gjorde sig nylonets dåliga egenskaper gällande. Det klarade varken UV-ljus eller
blekningsmedel. Gulnande, stel och garanterat svettframkallande fick nylonskjortan snart ge plats åt den
betydligt behagligare skjortan av polyester och bomull.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1909.ece )
26 Jetmotorn
Av: Sven-Olof Carlsson
Publicerad 16 december 1999 13:15
Den 27 augusti 1939 lyfte flyget med jetfart. Några få dagar före andra världkrigets utbrott lyckades
Tyskland få upp det första jetmotordrivna planet, Heinkel He 178, i luften. Det var kulmen på en
kapplöpning för att utveckla en ny, effektivare flygmotorteknik.
Driftiga konstruktörer i Tyskland, England och Ryssland arbetade i största hemlighet med att utveckla
jetmotordrivna flygplan. Strax före och åren närmast efter krigsutbrottet drevs utvecklingen i högsta fart för
att man skulle få fram stridsflygplan som skulle kunna avgöra kriget.
Engelsmännen flög första gången med Whittles jetmotor 1941. Medan ryssarna fick sitt första jetplan i luften
först 1945. Främst för att utvecklingen tvingades flytta bortom Uralbergen. Annars riskerade den att falla i
händerna på framryckande tyska trupper.
Både tyskar och engelsmän lyckades under krigsåren utveckla och bygga ett fåtal jetdrivna stridsplan. De
fick inget märkbart inflytande på utgången av kriget. Det var istället efter kriget som utvecklingen tog fart på
allvar, men då med jetmotorer för civila flygplan. Centrum för jetmotorutvecklingen flyttades då också till
USA, som bytt till sig kopior på ritningar och kunnande mot en avgörande insats i kriget.
Grunden till jetmotortekniken är ett patent för gasturbinen som togs ut av engelsmannen John Barber år
1791. Turbojetmotorn, som vi känner den, började skissas i slutet av 1920-talet. Den grundläggande
utvecklingen av tekniken pågick sedan som mest intensivt under 1930-talet och de följande krigsåren.
På samma sätt som för flygplanet eller helikoptern, är det svårt att knyta turbojet till en enda uppfinnare.
Teknikutvecklingen hemlighölls hårt och förfinades därför parallellt och i stort sett oberoende av några få
pionjärer i England, Tyskland och Ryssland.
Mest kända bland pionjärerna är den engelska teknikern Frank Whittle och den tyske ingenjören HansJoachim Pabst von Ohain. Whittletillskrivs äran av att vara först med en fungerande jetmotorkonstruktion, i
konkurrens med en landsman A.A.Griffith.
Von Ohain är känd för att, tillsammans med motorbyggaren Max Hahn, ha konstruerat, byggt och även
provat ut den första jetmotor som fick ett flygplan att lyfta. Ryssen A.M Lyulka fick 1936 ryskt patent på en
liknande teknik för en jetmotor. Medan Griffith anses vara först att kombinera jetteknik och propeller till
turboprop.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1911.ece )
27 Pacemakern
Av: Sus Andersson
Publicerad 16 december 1999 13:16
I slutet av september 1958 kom Rune Elmqvist ut från en elaffär med ett kap: en påse med några av de
allra första kiseltransistorerna som nått Sverige.
Med dem faller äntligen de sista pusselbitarna på plats. Två veckor senare har han mekat ihop en
pacemaker åt en döende man. Den 8 oktober opereras den in.
Men Rune Elmqvist tog aldrig patent på sin pacemaker.
- Kanske var det det som gjorde att tekniken sedan utvecklades så fort, säger Staffan Björk, informationsansvarig på företaget Pacesetter, som har sina rötter i Elm-qvists företag Elema-Schönander.
Kanske tyckte inte Rune Elmqvist att konstruktionen var så märkvärdig: 14 komponenter hopgjutna i epoxi.
Hans stora grej var i stället den första bläckstråleskrivaren. Det var ett betydligt svårare projekt, har han
sagt.
Men den döende patienten, Arne Larsson, och hans fru, håller nog inte med.
Innan pacemakern var klar ringde Else-Marie Larsson nästan dagligen till Rune Elmqvist för att höra hur det
gick. Utan hjälp skulle Arne Larssons hjärta sluta slå vilken dag som helst.
Men det var mycket som skulle fixas. Med kiseltransistorerna - de nya fantastiska transistorerna från USA slapp man läckströmmar som annars skulle ha gjort konstruktionen omöjlig. Dessutom behövdes ett batteri
som höll länge. Och elektroder som det gick att böja 100 000 gånger varje dag, med varje hjärtslag, utan att
de brast.
Nu gjordes väl inte all utveckling på de två veckorna mellan elaffären och operationsbordet.
Att kittla igång hjärtan med hjälp av elektricitet har det experimenterats med under hela seklet. Och redan i
början av 1930-talet kom den första apparaten med namnet pacemaker. Det var ett mindre tröskverk med
handvev, som gav hjärtat pulser utifrån.
En bärbar pacemaker togs fram i USA något år innan Elmqvist gjorde sin uppfinning. Och strax efteråt
hade ett amerikanskt företag också utvecklat en pacemaker som gick att operera in.
Kapplöpningen om att förfina tekniken har fortsatt - mot allt finare sensorer och allt effektivare reglering av
hjärtats rytm.
Och i dag är patent högprioriterade bland pacemakerföretagen.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1912.ece )
28 Mobiltelefonen
Av: Jan Melin
Publicerad 16 december 1999 13:17
I genomsnitt finns det minst en mobiltelefon i varje svenskt hushåll.
Ett viktigt årtal i mobiltelefonins historia är 1946. Då fick det amerikanska telebolaget AT&T tillstånd att driva
världens första bilburna mobila telefonnät.
Mobilerna var stora som resväskor och mycket energislukande. Om dessa system sades skämtsamt att
man bara kunde ringa två samtal. Det första hem till frun för att tala om att man blev försenad till middagen.
Det andra till närmaste servicestation för att få batteriet utbytt.
Ett annat viktigt årtal är 1947. Då presenterade Bell Laboratories det cellulära konceptet; geografiska
områden delas in i celler som hanteras av var sin basstation. Då föddes, i teorin, dagens moderna
mobiltelesystem.
I Sverige, som i dag är ett ledande land i mobilteleutvecklingen, introducerades det första kommersiella
mobilsystemet, MTL, 1956. Det var i gång fram till slutet av 1960-talet, då det hade 125 abonnenter.
Vid den här tiden tillverkades mobiltelefonerna för en bilburen exklusiv kundkrets och de betjänades av
telefonister.
Ett mycket viktigt beslut som lett fram till dagens automatiska nät med ficktelefoner för en masspub-lik togs
1969. Då tillsattes arbetsgruppen Nordiska Mobiltelefon-gruppen, NMT, av Nordiska
Telekommunikationskonferensen. Året efter kom NMTs första rapport. Ett nytt nordiskt automatiskt
mobiltelefonsystem skulle utvecklas.
Det demonstrerades första gången 1978 och introducerades kommersiellt som världens första automatiska
cellulära system i september 1981 under namnet NMT 450.
Ericsson hade byggt systemet och fått sin första exportframgång i Saudiarabien innan något kommersiellt
nät fanns att visa upp på hemmaplan.
En månad efter det att Saudiarabien fått igång sitt system öppnades NMT 450 i Sverige och Norden.
Vid sidan av att vara automatiskt och cellulärt var NMT det första nät i världen som erbjöd roaming både
nationellt och internationellt. Alltså den teknik som håller reda på var en mobiltelefon befinner sig
geografiskt i nätet.
Nästa steg i mobiltelefonhistorien blev digitaliseringen. Ett viktigt årtal här är 1982. Då föreslog Europeiska
Post- och Telekonferensen en ny standard för mobiltelefoni som döptes till GSM.
Första GSM-nätet öppnades i Finland i januari 1992 och i Sverige under hösten samma år.
I hela världen finns i dag omkring 250 miljoner mobilteleabonnenter. Fyra miljoner av dem bor i Sverige.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1913.ece )
29 Motorvägen
Av: Hans Dahlquist
Publicerad 16 december 1999 13:18
Slaget vid Stalingrad 1942 satte punkt för nazisternas storvulna planer på en motoriserad folkgemenskap.
Den väldiga utbyggnaden av "Reichsautobahn" kunde inte längre fortsätta. Det dröjde en bit in på 1950talet innan motorvägsbyggena tog fart på allvar igen.
Och då var inte den lilla Volkswagenbilen norm längre. Den bilen, dess motorstyrka, köregenskaper och
mycket annat, var måttstocken när de tyska vägingenjörerna beräknade lutningar på ramper och backar,
radier och doseringer av kurvor med mera.
Än i dag finns många tiotals mil av Autobahn, framförallt i de östra delarna av Tyskland, som byggts med
Volkswagen som norm.
Världens första motorvägsbygge var dock inget nazistiskt projekt. Den byggdes under mellankrigstidens
socialdemokratiska period i Tyskland. 1921 var motorvägen färdigbyggd, en 19 kilometer lång vägsträcka
strax utanför Berlin. Den är ännu i dag i bruk och används då och då till motortävlingar.
Men nazistregeringen såg utbyggnaden av Autobahnnätet som ett militärstrategiskt projekt - att snabbt
kunna transportera motoriserade trupper till frontavsnitten.
Italien, framförallt under Mussolini, låg hack i häl på Tyskland när det gällde motorvägsutbyggnad. Den
första italienska autostradan, 230 kilometer mellan Milano och Comosjön, var färdig 1924.
Andra europeiska länder, liksom USA, låg många år efter. Först 1937 invigdes den första motorvägsträckan
i USA, "The Pennsylvania Turnpike". Samma år var den första europeiska motorvägen utanför Tyskland
eller Italien klar - mellan Ostende och Bryssel i Belgien.
Den första svenska motorvägen var klar 1953. Den går mellan Malmö och Lund. Byggd på tyskt vis av
betong med skarvar i vägbanan.
I dag har det svenska motorvägsnätet vuxit till totalt 975 kilometer.
Tyska Autobahn omfattar hela 11 000 kilometer. Det är 8 000 kilometer längre än vid tiden för slaget vid
Stalingrad.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1914.ece )
30 Bakeliten
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 13:32
Diamanter är för evigt. Bakelit också. Inte undra på att det bland mycket annat också gjordes smycken av
denna urplast.
Att bakelit varar för evigt, det påstod Leo Baekland, en belgisk kemist som utvandrat till USA.
1907 uppfann han bakeliten, världens första helt syntetiska plastmaterial. Ett material som genom sin
tålighet och formbarhet i många sammanhang var bättre än naturmaterialen. Egentligen var Baekland ute
efter ett ersättningsmedel till shellack, som då användes till grammofonskivor och för elektrisk isolering.
Han, liksom flera andra kemister, laborerade med blandningar av fenol och formaldehyd. Fenol, även kallat
karbolsyra, utvanns ur stenkolstjära.
De två ämnena reagerade med varandra till en hartsliknande substans. Reaktionen hade upptäcks redan
på 1870-talet av den tyske kemisten Bayer. Problemet var att de gaser som bildades under reaktionen
gjorde materialet sprött och poröst.
Men Baekland fann på råd. Han malde ned den nybildade fenolhartsen, blandade den med fyllmedel som
trämjöl, bomullslump eller pulvriserad glimmer och formpressade massan under högt tryck och hög
temperatur.
Trycket hindrade gaserna från att förstöra plasten. Under formningen tvärbands mokekylerna och gav ett
hårt, stabilt material.
Leo Baekland var en framstående tekniker, med 190 patent i eget namn. På sin tid jämfördes han med
Edison. Och precis som denne var han också en slipad affärsman. Han köpte upp konkurrerande företag
och förde in dem under sitt eget Bakelite Corporation, med ett stort B och en liggande åtta som symbol. För
de oändliga möjligheterna hos bakeliten och dess oförstörbarhet.
Kanske är Sveriges mest kända bakelitprodukt den gamla svarta telefonen. Annars dök materialet upp i
radioapparater, knappar, inredningsdetaljer i bilar, elektriska kontakter och så vidare. Och under 1930-talets
depressionsår som sagt även i smycken, stora broscher i brun, svart, eller mörkt rödaktig bakelit.
Men snart trängdes den mörka bakeliten undan av nya plastmaterial. En orsak var efterfrågan på ljusare
plaster som kunde färgsättas friare. Även om bakeliten fortsatt användes bakom apparaternas höljen, för
kontaktsocklar och liknande. Och de konsthantverkare som gör plastsmycken i dag väljer hellre
genomskinlig akryl än murrig bakelit.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1916.ece )
31 Solcellen
Av: Lars Eriksson
Publicerad 16 december 1999 13:33
1945 spådde den amerikanske science fiction-författaren Arthur C Clarke att kommunikationssatelliter med
energiförsörjning baserad på den fotoelektriska effekten skulle cirkla runt jorden. Nästan 20 år senare fick
han se sin spådom besannas. När USA började utforska rymden utvecklades snabbt en halvledarteknik för
att producera el med hjälp av solen.
Den fotoelektromotoriska effekten, som omvandlar solljus till el, var känd redan på 1800-talet. Först att
upptäcka den var den franske fysikern Becquerel. Omkring 1880 tillverkades den första solcellen baserad
på det relativt ovanliga ämnet selen. Men den klarade bara av att omvandla 1-2 procent av inkommande
ljus till el.
Det var först med halvledarmaterialet kisel som solceller blev kommersiellt möjliga. Den första solcellen
baserad på kisel byggdes 1954 av Bell Laboratories i USA.
Kisel, som också är grunden för elektronikrevolutionen under andra halvan av 1900-talet, finns det gott om.
Drygt 27 procent av jordskorpan består av kisel. Dagens kommersiella solceller baserade på kisel har en
verkningrad på cirka 15 procent.
Solcellerna får allt större användningsområde. De används för strömförsörjning av fyrar och har blivit ett
alternativ för att förse avlägsna hus med el. Miniräknare som drivs med solceller är sedan länge vanliga.
Men fortfarande väntar solcellen på sitt riktiga kommersiella genombrott. De kiselbaserade solceller som i
dag finns på marknaden är för dyra att tillverka.
Hoppet står nu till tunnfilmsceller baserade på koppar-indium-gallium-selen, CIGS. Den typen av solceller
bedöms som lämpliga för industriell tillverkning i stor skala. Därmed ska priserna kunna sjunka rejält. Den
hittills bästa verkningsgraden för solceller gäller just CIGS-celler med 18,8 procent uppnått i ett amerikanskt
laboratorium. Sverige ligger långt framme då det gäller forskning och utveckling av tunnfilmsceller.
I USA finns de största solcellsanläggningarna. Bland annat ett kraftverk på 7,5 MW i Kalifornien.
I flera länder, bland annat Tyskland, Japan och Österrike, finns projekt för att förse en viss mängd takyta
med solceller. Den största solcellsanläggningen i Sverige finns på Ikeas huvudkontor i Älmhult.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1917.ece )
32 Dammsugaren
Av: Marie Alpman
Publicerad 16 december 1999 13:34
Den fastnar i alla hörn, bullrar och är krånglig att få in i ett städskåp. När påsarna är slut är det nästan
omöjligt att hitta nya. Varje modell har sin egen variant.
Ändå finns den i varje hem. Dammsugaren rullade in på bred front i de svenska hushållen under 1940- och
1950-talen. Försäljarna från Electrolux gick från dörr till dörr och demonstrerade hur lätt och effektivt
smutsen sögs in och försvann.
Dammsugaren var ett rationellt städhjälpmedel som passade den yrkesarbetande kvinnan. Ut åkte kvast
och mattpiskare tillsammans med husmorsidealet.
Principen att suga smuts är känd sedan länge. De första dammapparaterna dök upp i slutet av 1800-talet.
Det var stora och klumpiga hästdragna maskiner som drevs med bensin.
1901 fick en engelsman, H.C. Booth, patent på den första dammsugaren som drevs med en elektrisk pump.
I USA konstruerade städaren Murray Spangler en apparat som sög in dammet i en påse.
Patentet sålde han till William Hoover 1908.
Elektrifieringen banade väg för elektriska hushållsapparater. Här hemma funderade Axel Wenner-Gren på
hur han skulle få ut en dammsugare till varje hem.
Grunden till Electrolux lades med Modell I som började säljas 1913. Det var en stående maskin på 14 kilo
där pumpen ersatts av en fläkt.
Efterföljarna blev lättare och mer effektiva. 1921 var den moderna dammsugaren född. Den gick på medar
och var anpassad till masstillverkning. Sedan dess har konstruktionen förbättrats, men inte ändrats i
grunden. De senaste modellerna har supereffektiva filter av gore tex-membran eller glasfiber. Enligt
tillverkarna är luften renare när den kommer ut än när den kommer in.
Om det verkligen är sant håller Astma och allergiförbundet på att testa med hjälp av Statens
provningsinstitut i Borås.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1918.ece )
33 Satellitnavigering med GPS
Av: Jan Melin
Publicerad 16 december 1999 13:36
Gulfkriget 1991 blev elddopet för GPS, Global Positioning System, satellitnavigeringssystemet som
ursprungligen utvecklades för den amerikanska krigsmakten. I dag är GPS främsta användningsområden
både fredliga och civila. Men USAs försvarsmakt låter inga utomstående använda den fulla potentialen för
positionsbestämning. Därför finns en slumpmässig tidsförskjutning, "Selected Availability", integrerad i
signalerna från de 24 satelliter som är systemets ryggrad.
När GPS för första gången skulle användas "skarpt" som stridshjälpmedel, under kriget mot Irak, tvingades
emellertid Pentagon att stänga av "Selected Availability".
Lagret av militära GPS-mottagare var för litet. Krigsmakten fick köpa in kommersiella civila mottagare att
utrusta soldaterna med.
Dessutom hade många soldater köpt egna GPS-mottagare innan de skickades iväg till Persiska viken.
Med hjälp av signaler styrda av atomur ombord på satelliterna kan en mottagare på marken beräkna
avståndet till en satellit. Med samtidiga signaler från minst fyra satelliter gör GPS-mottagaren
trigonometriska beräkningar som ger både position och höjd över havet.
Med en "ren" signal kan man uppnå meterprecision. Med "Selected Availability" får man nöja sig med en
träffsäkerhet på 30-100 meter.
Men precisionen kan ökas kraftigt med "Diffrentiell GPS". Då samkör man satellitsignalerna med data från
fasta GPS-mottagare vars position är noggrant bestämd.
Någon enskild person har ännu inte trätt fram som uppfinnare av GPS. Det beskrivs istället som ett
kollektivt utvecklingsprojekt inom den amerikanska krigsmakten, inlett på 1970-talet. Hittills har det slukat
100 miljarder kronor.
Vill man ha ett startdatum för GPS, eller Navstar som är det officiella amerikanska namnet, får det bli 22
februari 1978. Då sändes GPS-satelliten Navstar 1 upp.
Sedan dess har GPS utvecklats till ett ovärderligt navigationshjälpmedel för både det civila flyget och
sjöfarten. Även privatpersoner använder billiga GPS-mottagare i sina fritidsbåtar och under fjällvandringen.
Andra användare är kartografer, geologer och transportföretag som använder GPS för att hålla koll på sina
fordon.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1919.ece )
34 Tvättmaskinen
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 13:37
Fintvätt 40 C°. In med tvätthögen, stäng luckan, tryck på knappen. Att tvätta har förvandlats från en av
hushållsarbetets tyngsta sysslor till den minst betungande.
Ännu in på 1950-talet var bykgrytor, träsåar och tvättbrädor vanlig utrustning för hushållens stortvättar. Men
vid slutet av decenniet började en revolution. De helautomatiska tvättmaskinerna erövrade de svenska
hemmen.
I och med att de är automatiska, själva tappar upp och spolar ur vatten, håller temperatur och sköljtider, ger
tvättmaskinerna oss tid tillbaka. Vilket troligen inte gäller för exempelvis dammsugaren, där
effektivitetsvinsten äts upp av ökade krav på städningen.
Men inte ens den som kör sin tvättmaskin varje kväll kommer i närheten av den arbetsinsats som behövdes
för gamla tiders byktvätt.
1937 utvecklades den första helautomatiska hushållstvättmaskinen av Bendix Corporation. Men det var
först efter andra världskriget som de blev vanliga, först och främst i USA.
I Sverige började Osbypannan göra helautomatiska maskiner redan på 1950-talet, medan det dröjde till
1960-talet för Electrolux.
Och medan du sitter och lyssnar på stereon och låter tvätten sköta sig själv, skänk en tanke till Justus P
Sjögren. I USA byggde den forne chalmeristen upp juke-boxföretaget Seeburg.
När jukeboxförsäljningen mattades försökte Seeburg göra tvättmaskiner i stället. Det gick inget vidare, men
i stället blev Seeburg storleverantör av programverk till andra tillverkare.
Därmed sjönk priset, och den helautomatiska tvättmaskinen blev överkomlig för hushåll i gemen.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1920.ece )
35 Tetra Pak
Av: Marie Alpman
Publicerad 16 december 1999 13:38
Laboratorieassistenten Erik Wallenberg hade ingen lätt uppgift. Ruben Rausing, hans högste chef på det
ledande förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing, ville se sin vision förverkligad: en engångsförpackning
för mjölk i papp. Den skulle vara billig, hygienisk, inte läcka och materialåtgången måste vara minimal.
Trots att Erik Wallenbergvar sjuk och febrig kunde han inte släppa problemet. En papperstub tog form. Om
den veks nedtill och åt motsatt håll upptill fick den formen av en pyramid. Tetraedern som förpackning var
född.
Året var 1944. Ruben Rausing hade fått sin idé från USA där mjölk börjat säljas i förpackningar av vaxat
papper.
"För dyrt", slog Ruben fast och gav sina ingenjörer order om att utveckla en billigare lösning.
Han anade inte att fransmännen, mer än 50 år senare, skulle hälla upp vin ur tetraederns efterföljare, den
tegelstensformade briken. Och att juice, krossade tomater och till och med fetaost skulle förpackas i Tetra
Paks maskiner.
Nej, han hade fullt upp med läckande förpackningar, svårhanterliga plastlaminat, klagande husmödrar och
krånglande maskiner. "Köp Tetra Pak så har ni alltid mjölk på bordet", blev ett talesätt.
Den kontinuerliga fyllningen var en lysande idé, men svår att få att fungera i praktiken.
Först 1952 kunde den första tetraedermaskinen levereras med häst och vagn till Lunds mejeri.
Under 1950- och 60-talen blödde Tetra Pak pengar. Försäljningen var blygsam i förhållande till
utvecklingskostnaderna. I labbet slet ingenjörerna med Tetra Paks verkliga världssensation, den aseptiska
förpackningen. Ingen hade tidigare konstruerat en helt steril förpackningsmaskin med löpande bana.
Pappret leddes genom ett bad av vätesuperoxid. Aseptiken öppnade en enorm marknad över hela världen.
Den nya UHT-metoden, där mjölken hettades upp till 140 grader i ett par sekunder och sedan fylldes i en
steril förpackning, gjorde det möjligt att transportera och förvara mjölk i rumstemperatur utan att den blev
dålig.
1998 flöt mer än 80 miljarder liter flytande livsmedel genom Tetra Paks maskiner. Omsättningen var 62
miljarder kronor.
Erik Wallenbergs tetraeder var första steget mot ett av världens mest framgångsrika industriföretag. Om
hans uppfinning lär den danske nobelpristagaren i fysik, Niels Bohr ha sagt: "Jag har aldrig sett en så
förnämlig praktisk tillämpning av en matematisk idé."
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1921.ece )
36 Elgitarren
Av: Jan Melin
Publicerad 16 december 1999 13:38
Dånet är öronbedövande. Det låter som när ett stridsplan dyker mot sitt mål. Plötsligt övergår ljudet i
sirentjut och smattret från automatvapen.
Året är 1969. Mitt under brinnande Vietnamkrig. Men det är ingen krigsskådeplats. Det handlar om "Peace,
Love and Understanding".
Jimi Hendrix har äntrat Woodstockscenen. Den halvmiljonhövdade publiken är chockad. Ingen har
någonsin hört något liknande. Den amerikanska nationalhymnen "The Starspangled Banner" fullständigt
massakreras av Jimi Hendrix. Hans vita Fender Stratocaster kvider, sjunger, smattrar och exploderar.
Gitarren-musikern-förstärkarna-högtalarna är en enhet där även gitarrplektrumet ingår.
Det magiska framträdandet är en höjdpunkt i elgitarrens historia.
Var exakt den börjar är det ingen som vet. Gitarristerna i 1920-talets storband ville låta mer. Det räckte
inte med att placera en vanlig sångmikrofon framför gitarrens ljudhål. Musikerna prövade med att stoppa in
mikrofonen i gitarren eller fästa den direkt mot klangkroppen. Genast när de drog upp förstärkarens volym
kom gitarren i självsvängning och började tjuta.
På 1930- och 1940-talen fick flera uppfinnare samma idé. Gör gitarren av solitt trä och låt strängarna
ersätta mikrofonmembranet. Så föddes "plankan" och den moderna elgitarren.
Nu gick det plötsligt att vrida volymknappen i botten och elgitarren kunde bli ett soloinstrument.
En av de första som placerade en mikrofon direkt på "plankan" var den amerikanske musikern och
innovatören Les Paul. Men Leo Fender hann före. Hans skapelse "Broadcaster" kom i serieproduktion
1946. Den är i sin konstruktion och form nästan identisk med dagens Fender Telecaster; Keith Richards
favoritinstrument.
Les Pauls mästerverk "Gibson Les Paul" är också en 1940-talskonstruktion. Men den storskaliga
tillverkningen kom inte igång förrän 1952. Två år senare introducerade Fender sin Stratocaster; Jimi
Hendrix gitarr och vapen.
Dessa två gitarrer; "Stratan" och "Les Paul" lever än i dag. Bara små detaljer skiljer dem från de gamla
originalen.
Elgitarrens betydelse i musikhistorien kan inte överskattas. Den omformade bluesen, fulländade countryn.
Men viktigast av allt: den skapade rockmusiken.
Kulturhistorikern Charles McGovern säger att elgitarren "stärkt den amerikanska kulturen och varit den
dominerande skapande kraften i amerikansk musik det senaste halvseklet."
Charles McGoverns arbetsplats är National Museum of American History i Washington.
Där placerade han elgitarren bredvid glödlampan och telefonen i utställningen av amerikanska uppfinningar.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1922.ece )
37 Kopiatorn
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 13:40
Den 22 oktober 1938 tog svenskamerikanen Chester Carlson världens första xeroxkopia. Sedan dess har
det rasslat åtskilliga ark genom kopieringsapparaterna.
- Kopiatorn är nog det viktigaste hjälpmedel som kommit under min tid som forskare, viktigare än både
datorn och faxen, säger min bekant professorn.
- Risken är förstås att man tror att man läst en artikel bara för att man slagit en kopia på den.
Det viktiga med den moderna kopiatorn är att den snabbt och billigt ger läsliga kopior som är beständiga.
Det gällde inte för alla konkurrerande metoder, det vet var och en som försökt tyda de svaga skuggorna på
en åldrad termofaxkopia.
Den där höstdagen för drygt 60 år sedan lyckades patentingenjören Carlson till sist visa att hans hugskott
verkligen kunde fungera.
Tillsammans med en medhjälpare överförde han dagens datum och namnet på New York-stadsdelen
Astoria från original till kopia. Han utnyttjade att vissa ämnens elektriska ledningsförmåga ökar när de
belyses. Sedan dröjde det till 1949 innan den första xeroxkopiatorn lanserades. Först 1959 kom den första
automatiska kopiatorn, som använde vanligt papper.
I xeroxkopiatorn laddas en selenbelagd trumma upp till hög spänning. Ett linssystem projicerar en
avbildning av originalet på trumman. De belysta partierna tappar spänning, de mörka behåller den. Därför
drar de till sig det svarta tonerpulvret som sedan överförs till kopiepappret. Ordet xerografi står för "torr
skrift" på grekiska.
I en av mina teknikhistoriska böcker heter Chester inte Carlson utan Carlton, i en annan får han heta
Carbon i efternamn. I själva verket var hans drivkraft att få ett enkelt sätt att göra kopior av handlingar utan
risk för skrivfel. Ett problem som många uppfinnare försök lösa tidigare.
Redan på 1700-talet konstruerade James Watt kopiepressen, där original skrivna med blödande bläck
pressades samman med fuktade papper. 1875 uppfann Edison vaxstencilen. Men de krävde särskilda
original, de kunde inte som xeroxtekniken användas för vilken handling som helst.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1923.ece )
38 Faxen
Publicerad 16 december 1999 13:42
Av Niklas Rudemo 08-796 66 84
1907 fick Londontidningen Daily Mirror ett fotografi från Paris skickat via telekabel. Det var första gången
en tidning skickade bilder på elektronisk väg. Bara fem år tidigare, 1902, hade tysken Arthur Korn framställt
den första telefaxen.
Korn var visserligen inte först med bildöverföring på elektrisk väg. Redan 1843 fick skotten Alexander Bain
patent på en "Automatisk elektromekanisk registrerande telegraf". Men vid denna tid fanns det ingen metod
för att avläsa de mörka respektive ljusa delarna av trycksvärtan på ett papper. Istället var Bains uppfinning
begränsad till att överföra original där trycksvärtan var elektriskt ledande. Det gjorde att Bains uppfinning,
liksom senare förbättringar av den, aldrig blev praktiskt användbar.
Det revolutionerande med Korns uppfinning var att han utnyttjade den fotoelektriska effekten, som
upptäckts några decennier tidigare. Med sin fotoelektriska avsökning kunde Korns apparat läsa av vanliga
tryckta papper.
Redan 1910, åtta år efter uppfinningen, fanns det etablerade tjänster för "telefoto" mellan Paris, London och
Berlin. 1922 lyckades Korn överföra bilder över Atlanten via radio. 1936 startades den första
telefototjänsten i Sverige.
I USA trodde flera företag på 1920- och 1930-talen att telefaxen snart skulle bli en stor konsumentprodukt.
Men det kom att dröja till 1972 innan faxen var redo för massmarknaden. Då öppnade det japanska
televerket sitt nät för telefaxapparater. För japanerna var faxen mycket användbar; deras skrivtecknen
lämpade sig dåligt för telexöverföringar. Samtidigt fanns det nu även en standard för faxar, Grupp 1, vilket
gjorde att faxapparater av olika märken kunde kommunicera med varandra.
I Sverige öppnades telenätet för faxar 1979. Då fanns cirka 600 faxar i landet. Under slutet av 1980-talet
exploderade försäljningen: 1985 fanns 7 000 apparater, vid decenniets slut var antalet 80 000. Idag är
gamla Televerkets monopol borta och någon exakt statistik finns därför inte. Men apparaterna räknas i
hundratusentals och säljer som aldrig förr.
Hastigheten har också ökat. De tidiga Grupp 1-faxarna tog sex minuter på sig att överföra en A4-sida.
Moderna kontorsfaxar idag tar bara ett tiotal sekunder på sig.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1924.ece)
39 Atomuret
Av: Jan Melin
Publicerad 16 december 1999 13:43
När det första atomuret byggdes 1949 fick forskarna ett mätinstrument som i dag är oumbärligt. Data- och
telekommunikationer, transporter, astronomi, navigering, finansiella transaktioner och djupdykningen in i
materiens allra minsta beståndsdelar är beroende av tidmätning med högsta precision.
Tidigare var kvartsuren de mest pålitliga tidgivarna. Men de fick aldrig äran av att definiera vår tid. Ända
fram till 1967 var det jordens rotation som bestämde den internationellt standardiserade tiden. En sekund
definierades helt enkelt som 1/86 400 av tiden det tar för jorden att snurra ett varv.
I dag är det atomuret som bestämmer hur lång en sekund är. Nämligen 9 192 631 770 svängningar i
atomen cesium 133.
Ett av världens mest noggranna atomur, Nist-7, finns hos National Institute of Standard and Technology i
USA. Den visar högst en sekund fel på sex miljoner år.
Om man mäter avståndet till solen med hjälp av Nist-7 blir mätfelet högst en tiondel av diametern av en
människas hårstrå.
I Sverige är det Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, SP, i Borås som håller reda på tiden. Hos SP
finns tre synkroniserade cesiumur som definierar den svenska nationella tidsskalan.
Atomurens tid jämförs sedan med den internationella atomtidskalan genom mätningar mot
satellitnavigeringssystemet GPS via den Internationella Byrån för Mått och Vikt, BIPM, i Paris.
1989 fick atomuret Nobelprisstatus. Då delades fysikpriset mellan de tre forskarna Norman Ramsey, Hans
Dehmelt och Wolfgang Paul.
De belönades alla för sitt arbete med utvecklingen av atomuren.
De teoretiska grunderna för atomuret lades redan på 1930-talet. Då utvecklade Isador Rabi vid Columbia
University i USA en metod som han 1945 föreslog skulle kunna användas för att bygga en atomklocka.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1925.ece )
40 Helikoptern
Av: Sven-Olof Carlsson
Publicerad 16 december 1999 13:45
Det var kylslaget torsdagen den 14 september 1939 när den ryskfödde amerikanen Igor Sikorsky tog plats
i sin rotordrivna luftfarkost, VS-300. Han behöll både hatt och överrock på vid det första lyftförsöket med sin
egen helikopterkonstruktion.
Trots rotorns flaxande satt hatten kvar medan Sikorsky visade att farkosten både kunde lyfta och sjunka,
flyga i sidled och bakåt. Ja, allt utom att flyga framåt.
Samma problem uppträdde även vid andra flygförsöket, ett halvår senare. Detta tvingade konstruktören
och hans medarbetare att tänka om och överge den styrteknik de hämtat från de vanliga flygplanen, med
två stjärtrotorer, en horisontell rotor för höjdstyrning och en vertikal för sidstyrning.
När Sikorskykonstruktionen flög igen efter ytterligare ett år, hade teknikerna istället samlat all lyft- och
höjdstyrning till själva huvudrotorn och koncentrerat motvridning och sidstyrning till en enda "aktersnurra".
Därmed var den första praktiska helikoptern född med den tekniska lösning som de flesta helikoptrar har
också i dag.
Sikorsky VS-300 var inte den första helikopter som flög. Tekniken värktes fram under flera århundraden.
Med arvet från leksakssnurror i Kina och Leonardo da Vincis teckningar från 1480 försökte innovatörer från
1700-talets början fram till omkring 1920 bygga flygande farkoster med motroterande propellrar. En av dem
var Sikorsky.
Men det visade sig vara en svår flygteknik som för det mesta provades i modellplan, utan piloter. Först att
flyga rotormaskin som pilot sägs vara en fransman, Paul Cornu år 1907. Från och med 1920-talet flög
sedan bland annat Berliner, Kamov, D'Ascanio och de la Cierva (han med autogiron) med egna alster.
Den allra första längre helikopterflygningen anses numera ha gjorts 1936 av tyska Focke-Wulf med Fw 61,
ett flygplan med motroterande propellrar i två utriggare. En konstruktion som de flesta använt dittills, men
som i längden inte kunde tävla med Sikorskys mer praktiska lösning.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1926.ece )
41 Stridsvagnen
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 13:46
Vi har sett den på nyhetssändningarna från Gulfkriget, från massakern på Himmelska Fridens Torg i
Peking och från de senaste årens strider på Balkan. Liksom i filmer från andra världskrigets ökenstrider.
Stridsvagnen är helt förbunden med det moderna kriget på marken.
Den uppfanns under första världskriget, som svar på 1800-talsuppfinningen kulsprutan. För de europeiska
officerskårerna var kriget fortfarande närmast en idrott, med kavallerichocken som dess renaste form.
Första världskriget blev i stället en masslakt i industriell skala. Med kulsprutor och taggtråd blev defensiven
mycket starkare än offensiven.
Längs den långa västfronten dog miljoner unga män i fyra års resultatlösa anfall. Gyttja, taggtråd,
kulspruteeld, ruttnande hästkadaver. Mil efter mil av skyttegravar, ett landskap sönderslitet av tusen sinom
tusen kratrar efter granatkrevader.
1915 byggde britterna de första stridvagnsprototyperna, Little Willie och Mother. De hade tio mans
besättning, och var beväpnade med kanoner och kulsprutor. Drivbanden gick upp på översidan och runt
hela vagnen. Det gjorde det möjligt att surra fast stockar mellan banden för att öka greppet i gyttjan.
Stridsvagnarna användes i litet antal under striderna vid Somme men sattes in på allvar först vid slaget
vid Cambrai 1917.
Framgången var enorm. De brittiska "tanksen" forcerade både skyttegravar och taggtrådshinder och bröt
igenom de tyska linjerna på en sträcka av nära två mil. Britterna var själva oförberedda på effekten och
klarade inte av att besätta området, som snart återtogs av tyskarna.
Stridsvagnen kom ändå att förändra villkoren och bidrog till de västallierades slutliga seger. Britterna
producerade sammanlagt 2 636 stridsvagnar under kriget, tyskarna endast 20.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1927.ece )
42 Fåret Dolly
Av: Staffan Dahllöf
Publicerad 16 december 1999 13:46
Våren 1997 klev fåret Dolly och embryologen Ian Wilmut in i uppfinnarhistorien. Då spred tidskriften
Science Dollys namn och bild över världen.
Begreppet vuxenkloning hade fått ett ansikte. Det var tydligt om än inte mänskligt: Dolly hade vitt huvud
som ett Finn Dorset-får. Hon föddes av ett blackface-får, med svart huvud.
I traditionell mening har Dolly varken mamma eller pappa. Hennes arvsanlag är inte resultat av en
befruktning. De kom från juvret av ett vuxet får. Dolly är en kopia av något som redan var fött. Ian Wilmut
hade tagit juvercellen ur en cellodling från ett då avlidet får. Han sög kärnan ur cellen i rätt ögonblick, i den
första av fyra faser som en cell genomgår före delning. Cellkärnan fördes in i en urgröpt äggcell. En kort
elektrisk impuls aktiverade den nu fusionerade cellen.
Ian Wilmut hade nyskapat ett embryo. Generna från juvercellen - en kroppscell och inte en könscell - skulle
utveckla ett helt får. Det var vad som hände i surrogatmammans livmoder.
Resultatet blev Dolly.
Ian Wilmut hade utfört ett liknande konststycke året innan. Då klonade han lammen Megan och Morag ur
hudceller. Med Dolly demonstrerades tekniken med större tydlighet. Hon var en kopia av något som redan
hade levat - och dött. Megan och Morag klonades ur hudceller från ett ofött embryo.
Fåret Dolly gav upphov till en mediadebatt om kloning av avlidna genier, hatade diktatorer och beundrade
fotbollsstjärnor. Det mesta baserat på diffusa idéer om vad som skapar genier, diktatorer och
fotbollsstjärnor. Under tiden växte Dolly sig stor och stark. Hon födde själv lammet Bonnie på naturlig väg.
Och så gav hon näring till de förhoppningar som är den egentliga vinsten med vuxenkloning: bättre
möjligheter att utnyttja däggdjur som proteinfabriker.
(Källa: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1928.ece )