barn 1 nr3.2011

barn
barn
1
nr3.2011
LEDARE
när kränkningar
blir vardag
Nyligen sänkte hovrätten skadeståndet till en ung flicka som
filmats i smyg och sedan lagts ut i en sexfilm på nätet av sin
17-åriga pojkvän. Deras motivering? Att det har blivit mer
accepterat att vara öppen och utåtriktad med sina sexvanor.
Förvisso var detta en bedömning som inte delades av alla
rättsexperter. Men ändå. Beslutet är ett häpnadsväckande
exempel på hur en grov kränkning kan bagatelliseras.
Att någonting är vanligt, eller mer vanligt än tidigare, är
för mig helt ointressant i relation till det faktum att flickan
inte visste om att en kamera stod på när hon älskade med sin
pojkvän, än mindre att han sedan distribuerade filmen.
Det finns flera exempel på hur en glidning i kultur kan
drabba enskilda individer.
Till det här numret av tidningen Barn har vi gjort en enkätundersökning om ungas erfarenhet av sexuella kränkningar.
Resultatet är nedslående. Sju av tio barn och ungdomar har
känt sig verbalt sexuellt kränkta under
sin uppväxt. Varannan har sett någon
bli utsatt. Men bara hälften har vetat
vart de ska vända sig.
Att bli kallad »hora« eller
»horunge« både på nätet och i verkligheten. Det är vardag för unga idag.
– Man förväntas ta det på skoj,
menar vår barnpanel: niondeklassarna
Zehra, Taha Berk, Bekir, Israa och
Samed.
YLVA MOSSING
är en frilansjournalist som delar tiden
mellan Sverige och Mexiko, där hon i
flera år arbetat för medier som Al
Jazeera, BBC och TT. För det här numret
av Barn har hon skrivit reportaget om
unga flickor i Guatemala som blivit med
barn efter att ha våldtagits.
-Flickorna har så mycket mot sig och så
få som för deras talan. Regeringen och
omvärlden måste ta sitt ansvar och agera
för att hjälpa dessa flickor.
Samtidigt framgår det tydligt av vår undersökning att just
den här typen av tilltal upplevs som oerhört kränkande.
Vad får det för konsekvenser för alla de unga som dagligen utsätts, men som inte vågar tala om det? Hur påverkas
självkänslan? Hur påverkas upplevelsen av att ha rätt till sin
egen kropp och den viktiga erfarenheten att kunna hävda
sin integritet?
Vad händer med den som tror sig vara tvungen att gå med
på saker för att få fortsätta vara med?
Linda vet mycket om det. Hon såldes till flera män av en
äldre vän, när hon bara var ett barn.
– Jag försökte hitta en rationell förklaring. Helst att det var
mitt eget fel och att jag förtjänade det, berättar hon.
Läs om Linda - och om förövarna - i det här numret av
tidningen. Läs också om terapeuten och polisen som möter
det värsta. Går det att förstå? Och hur orkar man?
Många föräldrar tycker att det är
svårt att prata med sina barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp.
Därför har vi på Rädda barnen tagit
fram handboken »Stopp! Min kropp!«.
Jag är glad att kunna skicka den till
er läsare tillsammans med det här
numret av tidningen.
LASSE GRANESTRAND
är frilansskribent efter 30 år som
reporter på Dagens Nyheter. I det här
numret har han skrivit om mötet
mellan en ung pedofil och hans
psykolog Börje Svensson, som tidigare
har arbetat för Rädda Barnen.
-Även bakom ett avskyvärt brott kan
det finnas en person som i någon
mening också är ett offer. »Människan
är större än sitt brott«, säger Börje
Svensson. Klokt.
Sophie Arnö Chefredaktör
KATARINA ARNSTAD ELMBLAD
är frilansskribent. I det här numret har
hon skrivit om den ständigt växande
barnsexindustrin på nätet.
- Små barn utsätts för de mest fasansfulla
sexuella övergrepp. Förövarnas sjuka
fantasier vet inga gränser. Det gjorde ont,
både fysiskt och psykiskt att skriva denna
artikel. Ibland fick jag lämna datorn. Jag
tittade på min egen son och fylldes av kärlek
över att han får leva ett tryggt, kärleksfullt
liv. En rättighet alla barn borde ha.
foto LINDA FORSELL
INNEHÅLL
Guatemala:
Våldtäkterna
ökar och varje
år får tusentals
flickor under 14
år barn till följd
av övergreppen.
sid. 36
Terapeuten som möter pedofilerna. sid 26
rädda barnen
kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion
och stöder barn i utsatta
situationer – i Sverige och
i världen. Vi är en folkrörelse som stöds av
280 000 medlemmar
och givare. Rädda
Barnens huvudpartners
är Accenture, Advokatfirman Vinge, Axfood,
Clas Ohlson, God El/
God Fond, Ikea, Postkod­
lotteriet, Santa Maria,
samt Swedbank Robur.
ordförande:
Inger Ashing
generalsekreterare:
Elisabeth Dahlin
Tidningen Barn undersöker.
barn:
Barn – tidningen om
barns rättigheter – ges
ut av Rädda Barnen med
4 nr/år. Medlemmar
och månadsgivare får
tidningen gratis. För icke
beställt material ansvaras
ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera
insänt material, samt att
publicera materialet elektroniskt. Eftertryck och
utdrag med angivande
av källa är tillåtet. För
signerade bidrag svarar
författarna.
issn nr: 1404-8965
redaktion:
08-698 90 00
chefredaktör:
Sophie Arnö,
[email protected]
reporter:
Annika Rydman,
[email protected]
art director:
Pompe Hedengren
formgivare:
Johan Björnsrud
Frans Tverin
ansvarig utgivare:
Elisabeth Dahlin
tryck: Sörmlands
grafiska, på miljövänligt
papper. TS-kontrollerad
upplaga 124 200 ex.
sid. 10
Vårt värsta språk.
prenumera­tionsärenden:
Jessica Juselius,
[email protected]
08-698 90 30
adress: Barn,
Rädda Barnen,
107 88 Stockholm
Besöksadress: Lands­
vägen 39, Sundbyberg
E-post: [email protected]
Hemsida:
www.räddabarnen.se/
tidningenbarn
annonser:
Sophie Arnö
08-698 67 01
omslag:
Modellfoto. Helle Kjærsgaard/Save the Children
Denmark
sid. 20
medverkande :
Pernilla Ahlsén, Katarina
Arnstad, Jonatan Arnö, Per
Bengtsson, Caroline Engvall,
Linda Forsell, Lars
Granestrand, Paul Hansen,
Jörgen Hidebrandt, Elin
Hofmann, Ylva Mossing, Sara
Mac Key, Morgan Norman,
Sandra Qvist, Agneta Persson,
plusgiro:
Rädda Barnens plus- och
bankgiro 90 20 03-3.
Medlems­avgift: 200 kronor,
plusgiro 90 01 11-6. Månadsgivare: 100 kronor i månaden.
För mer information ring
08-698 90 30.
barn
4
nr3.2011
bilden:
stöttar
varandra
Efter flera decennier av krig i Afghanistan finns det många som fått
ben och armar skadade av landminor, vägbomber eller granatsplitter.
23-årige Ghulam Mohammad och 4-åriga Nahida tränar sida vid sida
på en ortopedisk klinik i Afghanistans huvudstad Kabul.
Ingenstans är behovet av proteser så stort som i krigsdrabbade länder.
foto Paul Hansen
barn
5
nr3.2011
ILLUsTRATION MOA HOFF/Söderberg Agentur
Ny handbok om
kroppen och gränser
Många föräldrar tycker att det är svårt att prata med sina barn om
kroppen, gränser och sexuella övergrepp.
Det blir särskilt tydligt när sexuella kränkningar och övergrepp
diskuteras i media. Då får Rädda Barnen ofta frågor från föräldrar
och andra vuxna om hur de kan ta upp ämnet. Hur ska man uttrycka
sig för att inte oroa eller skrämma sina barn? Vad vet de redan? Var
ska jag börja? Men också, hur kan jag skydda mina barn?
Därför har Rädda Barnen tagit fram handboken »Stopp! Min kropp!«.
-Det är viktigt att göra kroppen och kroppens privata områden
pratbart med barn redan i småbarnsåren, säger Anna Norlén, psykolog på Rädda Barnen och författare till handboken. Barn ska veta att
de har rätten till sin egen kropp, att det finns gränser för vad andra
får göra med den, och att det är viktigt att prata med en vuxen om
någon går över den gränsen.
Handboken innehåller konkreta tips och råd om hur man kan
prata med sitt barn om kroppen, gränser vid fysisk kontakt och sexuella övergrepp.
Stopp! Min kropp! finns att ladda hem från Rädda barnens
hemsida, www.raddabarnen.se/min-kropp-ar-min
SVERIGE
omvald!
Elisabeth Dahlin,
Rädda Barnens general­
sekreterare, har fått
fortsatt förtroende för
ytterligare fem år på
posten.
– Jag är väldigt glad
över styrelsens fortsatta
förtroende, säger hon
Vad har varit det
­roligaste under dina
första fem år?
– Det roligaste har
varit att arbeta i en
organisation som
förändras hela tiden.
Vi har blivit mer effek­
tiva - faktiskt fördubblat
intäkterna - och våra
frågor, till exempel barn­
fattigdom och ensam­
kommande flyktingar,
är på agendan i Sverige.
Som organisation har vi
dessutom sänkt kostna­
derna.
Vad har varit det
jobbigaste?
– Rädda Barnens
internationella arbete
har förändrats och
det har krävt oerhört
mycket. Vi har varit
med och byggt Save
the Children Interna­
tional, SCI. Under det
arbetet har vi stängt 28
egna landkontor och 8
regionkontor. Konkret
innebär det att vi inte
längre kan lyfta luren
till landchefen om vi vill
ändra något i program­
men, som vi gjorde
tidigare. Vi måste istäl­
let jobba inom ramen för
SCI. Det Rädda Barnen
å andra sidan lyckats
föra upp på agendan är
vårt svenska perspektiv
på trygghet, skydd och
barns rättigheter.
Vilka utmaningar ser
du framöver?
– Vi måste fundera
på vad som särskiljer
oss från andra barn­
rättsorganisationer.
Hur vi uppfattas av
givare, medlemmar och
företagspartners. Vi vill
inte bara vara »trygga
tanten« utan också
»Pippi Långstrump«.
Förutsättningarna
förändras, även om vi
ökat starkt både privat
och på företagssidan,
måste vi fortsätta att
vara innovativa.
– Omvärlden föränd­
ras hela tiden och vi
måste förhållas oss till
det. Jag vill att vi ska
fortsätta arbetet med
att bli barnrättsorgan­
isationen 2.0.
barn
6
nr4.2013
Stöd till
­föräldrar i tvist
Rädda Barnen ser
att det finns ett stort
behov av att lyfta
barnens situation i
vårdnadstvister. Barn
i för­äldrars fokus,
BIFF, är en metod för
föräldrar som be­finner
sig i konflikt att i grupp
reflektera över hur
de kan göra situa­
tionen mer hanterlig
för barnen. Borde
din kommun införa
metod­en?
Kontakta: sandra.
[email protected]
Lyckat möte
I september hölls årets
verksamhetskonferens
på Värmdö utanför
Stockholm. Nästan
tvåhundra deltagare
kom för att lyssna,
delta och diskutera.
Årets tema var barns
inflyt­ande. Enligt
barn­konventionens
artikel 12 har alla
barn rätt att bli hörda
i frågor som berör dem.
Det betyder att alla
som påverkar barns
uppväxtvillkor har ett
ansvar för att ta reda
på vad barn och unga
tycker.
Safa Safiyari tycker att han har
»världens roligaste jobb«. Som kanalchef
och programbeställare på Barnkanalen
på SVT är han en av dem som bestämmer
vad barn i Sverige ska se på TV.
– Jag har själv två barn och det är
roligt att komma hem till dem och titta
på något som jag har jobbat med under
dagen. Dessutom är barnpubliken fantastisk. Barn är kräsna och säger vad de
tycker, säger Safa Safiyari.
Barnkanalens uppdrag är att erbjuda ett brett
utbud, alltifrån lättare underhållning till sport,
nyheter och drama för barn. Samtidigt ska det vara
relevant för åldersgruppen och hålla hög kvalitet.
I utmaningen ligger också att anpassa innehållet,
både efter väldigt små barn och lite större.
Det är ett stort och viktigt ansvar, tycker Safa
Safiyari, som funderar mycket kring hur man ska
beskriva världen för barn.
– »Lilla Aktuellt« har arbetat med det i många år
och har hittat en bra balans tycker jag. Jag tror att
man kan berätta även om mörka saker så länge man
visar att det finns hopp. Det går inte att ge en mörk och
knepig bild av världen och sedan bara säga hejdå och
stänga av. Barn kan inte hantera det. Men vi kan inte
heller beskriva världen som en rosa barbievärld. Därför
är hoppet centralt och väldigt viktigt. Jag vill att barnen
ska tänka att världen kan bli bättre och att det går att
påverka, säger han.
En del ämnen är extra svåra att beskriva. Barnkanalen
har länge velat sända ett program som behandlar döden och
redaktionen har diskuterat mycket hur det skulle kunna se ut.
Ett program om en förälder eller ett syskon som dör skulle bli
för mörkt, tror Safa Safiyari.
– Då lägger vi allt för mycket ansvar på föräldrarna att ta vid
och hantera frågan efter programmet. Det går inte. Lösningen kom
när vi fick in en programidé om ett husdjur som dör. Det blev lättare
för barnen att hantera. Det är så vi jobbar, man får hitta vinklar som
fungerar, säger han.
I framtiden vill Safa Safiyari hitta ett sätt att förmedla nyheter till riktigt
små barn, som treåringar. Att människor tar del av det som händer i
samhället är centralt för att samhället ska fungera och för att vi ska bry
oss, menar han.
– Om vi kan få barn att intressera sig för nyheter tidigt kanske
det blir en vana. Men det är svårt! Jag har inte riktigt kommit
på än hur nyheter för treåringar skulle kunna se ut.
TEXT PERNILLA AHLSÉN
FOTO CARL-JOHAN SÖDER/SVT
kulturProfilen
barn
7
nr4.2013
Många båtflyktingar
till Italiens sydkust.
Nya rapporter till Rädda Barnen säger att bland de
över 30 000 flyktingar som nått Italiens sydkust
i år är mer än 5800 barn. 4000 av dem är i sin tur
ensamkommande. De största grupperna kommer
från Eritrea, Somalia, Syrien och Egypten.
Av de överlevande 155 från den senaste
båt­olyckan utanför Lampedusa var 40 barn, alla
ensamkommande. Många är svårt traumatiserade.
Rädda Barnen i Italien har nu tagit fram ett
lagförslag som innehåller ett nytt trygghetssystem
för barn på flykt. Genom den nya lagen hoppas
man kunna etablera bland annat ett lämpligt
system för åldersbedömningar, ställföreträdande
vårdnadshavare, boende, omsorg och långsiktiga
lösningar för särskilt sårbara grupper.
I dag befinner sig 835 flyktingar i Lampedusas
immigrantcenter, som är byggt för att rymma 250
personer. 166 av dem är barn.
VÄRLDEN
Barnens hjälte
utsedd
Mottagaren av World’s
Children’s Prize för
barnets rättigheter
2013 är den före detta
barnslaven James Kofi
Annan, Ghana.
- För hans 10 år långa
kamp för att rädda
barn i Ghana som är
fiskeslavar, och hjälpa
dem till ett bättre liv,
säger Lisa Bonongwe
från Zimbabwe, som
ledde barnens press­
konferens i Stockholm. Fler än 2 miljoner
röstande barn deltog i
världsomröstningen.
Hungersnöd
i Syrien
Mer än fyra miljoner
människor i Syrien,
varav två miljoner
barn, saknar möjlighet
att skaffa tillräckligt
med mat. Det visar en
ny rapport från Rädda
Barnen. Stora delar
av livsmedelsprodukt­
ionen har kollapsat.
- Vi har svårt att nå
de värst drabbade.
Detta måste upp på
den internationella
politiska agendan,
säger Elisabeth Dahlin,
Rädda Barnens
generalsekreterare.
Denguefeber
i Pakistan
Mer än 8000 smitt­
ade och 40 döda har
bekräftats av hälso­
myndigheterna sedan
i september. Mussarat
och hennes dotter bor
i nordvästra Pakistan
och har båda blivit
sjuka.
-När min 10-åriga
dotter lades in för
vård så kunde jag inte
lämna henne, fast jag
själv var dålig. Men nu
är hon bättre och kan
bo med min mamma
så att jag också kan få
vård.
barn
8
nr4.2013
I katastrofens
spår
Tyfonen Haiyan har
drabbat över fyra
miljoner männis­
kor på Filippinerna.
Minst 1.5 miljoner av
dem är barn. Rädda
Barnen finns på plats
och ger nu i det första
skedet akut hjälp som
dricksvatten, filtar och
psykosocialt stöd till
chockade barn.
Förödelsen är enorm.
Vill du hjälpa till ?
Sms:a KATASTROF200
till 72950 och skänk 200
kr till Rädda Barnens
katastrofarbete.
Milleniemålen
i fokus
17 september inleddes­
det 68:e general­
församlingsmötet i FN:s
högkvarter i New York.
Årets debatter handlade
till stor del om utveck­
lingen i Mellanöstern
med fokus på Syrien.
En annan aktuell
fråga var att följa upp
hur långt världen har
kommit i uppfyllandet
av millennie­målen inför
slutdatumet 2015, samt
utformningen av de
framtida hållbarhets­
målen. Internationella
Rädda Barnen fanns på
plats, och anordnade
flera seminarium för att
lyfta fram barnperspek­
tivet. Organisationen
lanserade även en ny
rapport om utvecklings­
målen efter 2015. Läs
rapporten på: www.
savethechildren.net/
article/getting-zero
Jonathan Hyams/Save the Children
FOTO: Gianni Cipriano/Save the Children
dåligt mottagande
i Lampedusa
Charles Perrin är styrelseordförande
för Internationella Rädda Barnen. Efter en privi­
legierad uppväxt strax utanför New York började han
fundera på hur han kunde ge något tillbaka.
– Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att påverka
världen än att hjälpa barn i behov, säger han.
– De är framtiden!
Tillsammans med sin fru grundade han redan för tjugo
år sedan Perrins familjestiftelse för att hjälpa missgynnade
barn i delstaten Connecticut, där familjen bor.
– Vi stöttar särskilt sådana organisationer där barn själva
kommer med idéer kring vad de vill jobba för, till exempel en
grönare närmiljö.
Charles Perrin har också över 30 års erfarenhet av att leda stora företag. Han har tidigare bland
annat varit ordförande och VD för Avon Products
och Duracell International. Han är också en erfaren
styrelseordförande­
Vad är speciellt med att vara ordförande för Interna­
tionella Rädda Barnen?
– Det har varit en av mina mest fantastiska yrkes­
erfarenheter. Först och främst på grund av organisationens
fokus på uppdraget; att göra världen bättre för barn. Och i
stor skala dessutom.
Han tycker mycket om att resa och besöka Internationella
Rädda Barnens program.
– Alla besök har berört mig, på många olika sätt. Jag tänker
till exempel på en resa till Afghanistan där vi besökte en skola
där flickornas enhet hade så mycket sämre utrustning än pojkarnas.
Vi bestämde oss för att bygga en egen skola till dem, som just har
blivit klar. Nu går flera hundra flickor där.
Hur känner du när du möter sådana orättvisor?
– Det känns fruktansvärt. Att se barn gå till sängs utan att veta när
de ska få nästa mål mat, i en värld av sådant välstånd. . .eller att se barn
som inte vet om deras föräldrar fortfarande kommer att vara där nästa
morgon, särskilt i situationer som i Syrien där det är en fasansfull humanitär situation. Det får mig faktiskt att må illa!
Hur ser du på sammanslagningen av de nationella medlemsorganis­
ationerna inom Internationella Rädda Barnen?
– Jag tycker att nivån på samarbetet mellan de 30 olika medlems­
länderna är mycket bättre än tidigare. Sammanslagningen har också givit
medlemmarna nya möjligheter att söka finansiering och att bidra med sin
kunskap inom de områden där de har störst kompetens.
Vilka är dina huvudsakliga intryck av svenska Rädda Barnens arbete?
– Det är imponerande. Ni är en stark organisation, särskilt inom
rättighetsarbete, trygghet och skydd. Ni gör också mycket intressant när
det gäller insamlingsarbete. Att faktiskt knacka dörr . . . det är ett underbart vittnesmål om engagemang som kan inspirera många! Även om alla
våra medlemmar inte har samma typ av medlemsbaserade organisation
som här – så behöver alla engagerade individer för sitt arbete.
text och foto sophie arnö
eldsjäl
charles
barn
9
nr4.2013
60%
av alla tjejer har
blivit tafsade på
Varannan
har sett
någon bli
utsatt
38%
har blivit exponerade
för sexuellt material
på nätet mot sin vilja
barn
10
nr4.2013
»ord som fitta
får alla höra«
Sju av tio barn och ungdomar har känt
sig verbalt sexuellt kränkta under sin uppväxt.
Varannan har sett någon bli utsatt. Men bara hälften
har vetat vart de ska vända sig. Det visar en ny
undersökning som Tidningen Barn har gjort.
TEXT SOPHIE ARNÖ OCH ANNIKA RYDMAN
– siffrorna är allvarliga! De visar
att unga växer upp i en sexualiserad miljö
där kränkningar är en del av vardagen,
säger Linda Jonsson, doktorand på
Lin­köpings universitet.
– Det finns en tendens att man
bagatell­iserar det för att det är så vanligt.
Attityd­en är att »det får man ta«.
Carl Göran Svedin, professor i ­
barn- och ungdomspsykiatri vid
Lin­köpings universitet är inte förvånad
över resultaten i undersökningen.
– Tyvärr är det här den språkmiljö som
våra unga lever i i skolans värld, säger
han och fortsätter:
– För 25 år sedan kanske man sa »jävla
pucko«. I dag har tillmälena blivit sexual­
iserade och det beror nog på att samhället
gått åt det hållet.
En sexuell kränkning kan vara allt från
att bli kallad för saker av sexuell natur
till att bli tafsad på eller rent av vara med
om ett sexuellt övergrepp. Det är också
att ofrivilligt bli exponerad för sexuellt
material på internet.
I undersökningen har 1 061 unga vuxna
mellan 18 och 25 år deltagit. Novus, som
utfört undersökningen, har bett deltagarna att tänka tillbaka i tiden till åren
mellan förskoleålder och upp till 18 år.
Frågorna som ställts har handlat om
de upplevt sig själva som sexuellt utsatta
på något sätt, i vilka sammanhang, vem
som utsatt dem och var det hänt. Dessutom har deltagarna fått frågor om de
sett andra barn och ungdomar bli sexuellt
kränkta – och det har de.
Varannan person i undersökningen
har sett ett annat barn bli utsatt för
någon typ av sexuell kränkning.
– I skolan blev man ofta kallad fitta och
hora, berättar en kvinna i undersökningen.
Språket är hård och ofta sexualiserat.
Det har Linda Jonsson sett i sin forskning.
– Jargongen är hård, inte minst på
nätet. Och gränsen mellan att vara offer
och förövare är ofta hårfin. Den som blir
mobbad är ofta också den som mobbar,
säger hon.
Rädda Barnens undersökning bekräftar
den bilden. Sex av tio uppger att de under
sin uppväxt upplevt en jargong med
sex­uella anspelningar.
Sju av tio har upplevt att någon sagt
något kränkande till dem. De har blivit
kallade för hora, slampa, peddo, fitta och
bög och fått kommentarer om sina privata
kroppsdelar.
– Alltså, ord som till exempel fitta och
andra fula ord får alla tjejer, och killar
med för delen, höra många gånger om i
livet, säger en person i undersökningen.
Barn- och elevombudsmannen, BEO,
och skolinspektionen får årligen in ca
barn
11
nr4.2013
1 100 anmälningar om kränkningar. BEO
handlägger ca 600 av dessa. Runt 80
procent av anmälningarna handlar om
verbala kränkningar.
– Det är ofta frågan om ganska små
barn. Det börjar redan i förskoleåldern,
säger Caroline Dyrefors Grufman, barnoch elevombundsman.
De flesta av anmälningarna till BEO
handlar om både fysiska och verbala
kränkningar.
– Vi kan se i våra anmälningar att det
många gånger börjar med verbala kränkningar och går sedan över till fysiska
kränkningar. Det går hand i hand. Samma
gäller för kränkningar på nätet. Och
mycket händer i skolan, säger Caroline
Dyrefors Grufman.
Ordkränkningarna kommer åtta
gånger av tio från en jämnårig kamrat,
visar undersökningen. Åtta av tio pojkar
säger att det är kamrater som kallar dem
för olika nedsättande saker. För flickor ser
det annorlunda ut, där svarar drygt fyra
av tio att kränkningarna också kommer
från främlingar. Många av kränkningarna
sker på internet.
– Det händer varenda dag, nu som då,
att man får mejl om penisförlängningar
eller popupfönster med förslag på vem
man kan ligga med, säger en person i
undersökningen.
–>
Barnen och ungdomarna utsätter
inte bara varandra för kränkande ord av
sexuell karaktär, utan också för fysiska
sex­uella kränkningar, visar under­
sökningen. Drygt hälften av kvinnorna
i undersökningen har blivit tafsade på
eller rörda vid på ett sexuellt sätt av en
främling.
– Under tonåren har jag absolut blivit
tafsad på utan att jag velat eller »bjudit
in« till det. Jag kände mig utnyttjad och
förminskad och inte i position att säga
ifrån, säger en av kvinnorna i undersökningen.
Samtidigt är det vanligare att det är
en jämnårig kamrat som tafsar – tre av
fyra som blivit tafsade på många gånger
säger att det är en jämnårig som utsatt
dem. Det kan vara en klasskamrat eller
en kompis.
I årskurs fem och sex tog killarna i klassen tjejerna på brösten varje gång vi gick
ut ur klassrummet, om vi inte hann undan,
berättar en kvinna i undersökningen.
En annan kvinna i undersökningen
berättar att hon blivit tafsad på ett
flertal gånger:
– Det har hänt från högstadieåldern
fram tills nu när jag är vuxen, vid olika
tillfällen och av olika personer, säger hon.
Många barn och unga blir också blivit
tvingade att göra saker av sexuell natur,
viktigt att prata med barn
om kroppen och gränser
det finns delar av våra kroppar som är särskilt ömtåliga och
privata.
Men om barnet inte vill byta bajsblöja och protesterar, hur gör
man då?
– Då säger man »jag ser att du inte vill men jag måste byta blöja
och tvätta dig därför att annars får du sår i rumpan«. Då känner
sig barnet respekterat trots att det inte får styra. Det är viktigt att
stegvis göra barnet delaktig i att ta hand om sig själv. Därför ska
man tidigt börja lära barnet att torka sig själv på toa och att tvätta
sina privata delar. Att lära barnet äta själv tidigt är också bra,
även om det blir kladdigt. Munnen är också en privat kroppsdel.
När kan vuxna börja prata med barnet om att det har rätt att
säga nej till beröring?
– Barn ställer ofta frågor om kroppen så ta vara på de tillfällen som dyker upp. I fyra-, femårsåldern kan man berätta att
FOTO HANS REUTERSKIÖLD
Rädda Barnen har tagit
fram handboken »Stopp!
Min kropp!«, som inne­
håller tips och råd till
vuxna och föräldrar om
hur de kan samtala med
barn om kroppen, gränser
och sexuella övergrepp.
Anna Norlén, psykolog hos
Rädda Barnen, är bokens
författare.
Har du något tips på hur
man kan ta upp ämnet?
– Det beror på hur
gammalt barnet är. Rädda
Barnen understryker i handboken att man ska börja tidigt, när
barnet är riktigt litet. Att vänta tills barnet blivit äldre och ha »ett
allvarligt samtal« rekommenderar vi inte.
Varför inte?
– Det blir lätt krystat och det kan vara svårt att finna de rätta
orden. I stället ska vi tänka förebyggande och lära barnen redan
från tidig ålder att de och deras kroppar är värdefulla och att de
har rättigheter, även om de är små och inte kan bestämma om
allt. Och att det är ok att säga nej.
När ska en förälder börja prata med barnet?
– Redan från år noll. Så fort vi behöver röra vid barnets
privata kroppsdelar - snopp, snippa, rumpa och mun -ska
vi visa en respektfull hållning och säga saker som »nu torkar
jag snoppen/snippan/rumpan ren« och varför man gör det.
Det är också viktigt att inte låta barnet röra vid våra kroppar
hur som helst, att vi signalerar vad som är ok och inte. Att
Anna Norlén, psykolog hos Rädda
Barnen, är bokens författare
barn
visar undersökningen. Drygt var tredje
svarar att det är en jämnårig vän som
tvingat dem, en tredjedel svarar en främling och en äldre vän.
– Jag var tio, elva år när jag blev pressad till att visa mig naken i webcam av en
främling och efter påtryckningar från en
jämnårig vän, berättar en person i undersökningen.
En annan person i undersökningen
beskriver en liknande händelse.
– Det hände när jag var tretton år. Efter
det blev jag tvingad en gång av olika
främlingar på nätet till och från. Vet inte
varför jag inte klickade bort dem bara.
Trots att det är så vanligt med både –>
»Barn ställer ofta frågor så ta vara
på de tillfällen som dyker upp«
det finns personer som vill göra dumma saker med barn och
deras kroppar och att de vet att det egentligen är fel. Förklara
att barnet har all rätt att säga nej. Berätta också att du hoppas
att barnet berättar för någon vuxen om det skulle hända något,
även om personen som utsatt barnet är en människa som barnet
känner. Men kräv inte att barnet ska berätta – det viktiga är att
barn vet att de får berätta och vilka de kan vända sig till.
Hur pratar vi med lite äldre barn?
– Ett tips är att utgå från det som florerar i media, om det har hänt
något. Barn har ofta mer koll på vad som händer än vad vi kanske
tror. Då kan man säga att man hoppas att om något liknande händer
med barnet, så får det berätta om det för någon vuxen.
TEXT ANNIKA RYDMAN
12
nr4.2013
50%
35%
varannan vet
inte vart de
ska vända sig
efteråt
Vanligast
att kränkningarna
kommer
från någon
man känner
av killarna har
blivit kallade bög
28%
av tjejerna har blivit
kallade fitta. 24% hora.
nästan
hälften
har inte
berättat
Var femte påverkas fortfarande av det som hänt
barn
13
nr4.2013
<
Barnen skäms på två sätt. Dels för det de
varit utsatta för, dels tänker de »tänk om
det stämmer, att jag är sådan«
kränkande ord och kränkande beröringar, är det inte alla som
berättar om vad de varit med om och vad de känner. Bara
hälften har berättat. Bland kvinnorna har sex av tio berättat,
medan bara tre av tio män har gjort det.
– Barnen skäms på två sätt. Dels för det de varit utsatta för,
dels tänker de »tänk om det stämmer, att jag är sådan«. Det är
som om kränkningen blir en del av barnets identitet och barnet
skäms och vill inte att någon ska veta. Det är ingen merit att ha
blivit mobbad och man vill därför ligga lågt med det, säger Carl
Göran Svedin.
Samtidigt svarar bara knappt två av tio att de, när de var barn
och ungdomar, visste var de kunde vända sig för att berätta och
få hjälp. Och bland de som blivit utsatta i hög grad för sexuella
kränkningar är det bara fyra av tio som vetat om var de skulle
vända sig.
– Frågan är om det finns någon i vuxenvärlden som står där
och flaggar och säger att det är ok att berätta? Det brukar ta ett
par vändor innan barnen verkligen börjar berätta om vad de varit
med om. Och barnen vill inte berätta för vem som helst, säger
Carl Göran Svedin.
De vuxna är alltför frånvarande – de reagerar inte i tid. Och
skolorna följer inte skollagen som kräver nolltolerans mot kränkningar, enligt BEO.
– Vi har en bra skollag, men för att nå målen om nolltolerans
krävs en hel del arbete. Jag tror att främsta skälet till att det ser
FAKTA: Så arbetar Rädda
Barnen i Sverige mot
sexuella kränkningar.
* Jobbar för att barn som utsatts för
brott ska tas emot på ett Barnahus.
* Hjälper barn som utsatts för våld och
övergrepp på våra mottagningar,
Centrum för barn och ungdomar i
utsatta livssituationer.
* Arbetar för att det inrättas ett
Nation­ellt kunskapscentrum i frågor
om utsatta barn där forskning,
utbildning och annan kunskap kan
samlas och koordineras.
ut som det gör är att huvudmännen för skolorna inte vet vilka
krav som faktiskt ställs på dem i lagen. Viktiga delar är vuxennärvaron och att skolor vet vad de ska göra förebyggande, akut
och långsiktigt för att stoppa kränkningar, säger Caroline Dyrefors Grufman.
Att ha blivit sexuellt kränkt både med ord och kanske också
via handlingar, sätter spår. Var femte person i undersökningen
säger att de påverkas negativt i dag av det de upplevde som barn
och ungdom.
En kvinna i undersökningen skriver så här:
– Man har blivit mer tillbakadragen, och man undviker att
prata med personer i rädsla om att bli kallad hora ännu en gång,
utan direkt anledning till det.
En annan kvinna skriver:
– Jag känner mig utnyttjad och billig. Som att de personer som
har gjort opassande saker mot mig inte respekterar mig och tror
att de kan göra vad de vill för att jag var en ung söt tjej.
– Man bär med sig den ständiga nedvärderingen i att bli kallad
något nedsättande eller att bli tafsad på, även om jag inte tänker på
att det påverkar mig så är jag säker på att det gör det, det sätter sig
djupt i ens självkänsla, säger en annan person i undersökningen.
– Den centrala frågan är förstås hur vi vuxna reagerar på det
här! Att unga kränks på det här sättet är en form av mobbing.
Hur kan det vara så här vanligt när man i skolan satsar så
mycket på antimobbningsprogram? säger Linda Jonsson.
*
* Jobbar för att kunskaper om olika
typer av våld mot barn och barn­
konventionen blir obligatoriska inslag
i alla relevanta högskoleutbildningar.
* Driver samtalsgrupperna Ellen och
Allan för fjortonåriga tjejer och
killar. Målet är att göra ungdomarna
medvetna om sina rättigheter och
motverka könsdiskriminering.
* Jobbar för att en garantinivå för
utsatta barn ska inrättas. Oavsett var
i landet barnen bor, ska de ha samma
tillgång till förebyggande stöd från
samhället.
* Arbetar för att Regeringen ska ställa
barn
14
nr4.2013
högre krav på landstingen när det
gäller vårdgivares kunskap om barn
som utsatts för våld och övergrepp.
I dag är kunskapsnivån hos vårdgi­
varna varierande.
* Jobbar för att polisens hand­
läggningstid vid våld mot barn ska
vara densamma över hela landet. I
dag varierar den kraftigt.
* Projektet Det handlar om kärlek
arbetar­ tillsammans med myndig­
heter och andra organisationer på
skolor för att förebygga hedersrelate­
rat våld och förtryck.
Läs mer på www.raddabarnen.se/
min-kropp-ar-min
Maria Larsson, kd,
barn- och äldreminister
Hur reagerar du på resultaten i
Rädda Barnens undersökning?
– Det är oacceptabelt och väldigt
allvarligt. Jag välkomnar Rädda
Barnens rapport som visar på
brister och som därmed kan ge
oss tydliga signaler om vad vi
behöver göra för att barn inte
ska behöva uppleva detta.
1
Hur ser du på utveck­
lingen på Internet?
– De sociala medierna riskerar
att bli en frizon där normala
attityder och värderingar
inte gäller. Därför har
skolans värdegrundsarbete
och föräldrarnas kunskap stor
betydelse.
2
På vilka sätt kan barn
skyddas mot kränkningar
och övergrepp?
– Riksdagen har godkänt en strat­
egi för att stärka barns rättigheter.
Den innebär att många olika aktörer, till
exempel skolan, hälso- och sjukvården,
socialtjänsten och polisen, har ett stort
ansvar att ge barn det skydd de har rätt till.
Även det civila samhället spelar en viktig roll
för att uppmärksamma dessa barn.
– I dag ska personer som dömts för olika brott mot
barn kunna förhindras från att arbeta med barn
genom att arbetsgivare, vid rekrytering till både
yrkesverksamhet och frivillig verksamhet som berör
barn, ska ha rätt att få information om fällande domar
för sådana brott.
3
Vad tänker du göra åt problemet med den här
formen av kränkningar?
– Förutom de åtgärder som nämns ovan vill jag nämna att jag
tillsatt en särskild utredare som ska göra en kartläggning
inom särskilt angelägna områden av hur tillämpningen av
lagar och andra föreskrifter överensstämmer med barnets
rättigheter enligt barnkonventionen. Utredaren ska också
analysera för- och nackdelar med att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt.
4
4
TEXT ANNIKA RYDMAN
FOTO Regeringskansliet
frågor
till ministern
barn
15
nr4.2013
barnpanelen
Har du
sett någon bli
sexuellt kränkt?
Alla blir kallade »hora« eller »horunge« både på nätet
och i verkligheten. Det är vardag för unga.
Oftast är det kompisar som tafsar och kränker.
– Man förväntas ta det på skoj, menar
niondeklassarna Zehra, Taha Berk,
Bekir, Israa och Samed.
text per bengtsson FOTO sandra qvist
Har du sett någon bli sexuellt kränkt?
Bekir: Ja. En av mina kompisar började
sprida rykten om sin förra tjej. Kallade
henne »hora« för att hon hade många
olika killar efter att de gjort slut. Det var
fel, hon borde fått göra vad hon ville.
Samed: Ja. I sociala medier före­
kommer många sexuella kränkningar.
Taha Berk: Ja. Men på nätet är man
inte riktigt sig själv. Många är anonyma
och man säger saker som man inte
skulle gjort i verkligheten. Man får
lättare skuldkänslor för saker man säger
i verkligheten.
Zehra: Ja. Det händer ofta i vardagen.
Varje dag blir folk kallade för »hora«.
Enligt Rädda Barnens undersökning
har 7 av 10 unga någon gång varit
utsatta för sexuella kränkningar. Blir ni
för­vånade?
Israa: Nej, man vet att det förekommer
hela tiden.
Taha Berk: Jag tror att många som
säger sexuellt kränkande saker inte tänker
på att de trakasserar någon.
Samed: Nästan alla använder facebook,
twitter eller instagram. Om någon skriver
en sexuellt kränkande kommentar till en
bild så ser alla andra det och skriver likadant. Det skapar ett samhälle där alla blir
trakasserade hela tiden.
Bekir: Men personer som säger kränk­
ande saker kanske inte alltid har fel! Om
man blir utsatt måste man faktiskt titta sig
i spegeln och fundera på om man förtjänar
det.
Samed: Om man har spridit rykten
så är det rätt åt en att man blir kallad
»horunge«.
Taha Berk: Fast om man får höra sådana
ord ofta så kanske man börjar tänka att den
som kränker har rätt. Man blir självkritisk
och tror att det finns en sanning i det.
Undersökningen visar också att kompi­
sar är de som kränker mest. Känner ni
igen er i det?
Taha Berk: Jag tror att sexuella kränkningar är vanligast i skolan, eftersom det
är många unga där. De är omogna.
Israa: På skolor sprider det sig lätt till
dem som är yngre. Om man blir arg på
en kompis kanske man skriker »bitch«
utan att tänka på att det finns småbarn
runt omkring som inte ska behöva höra
sådant.
Bekir: Jag tycker att de vuxna har
barn
16
nr4.2013
ansvar, inte vi. Föräldrarna måste
uppfostra sina barn och berätta hur de
ska bete sig. Allt börjar i hemmet om du
frågar mig. Och unga är inte det största
­problemet. Jag känner folk som har blivit
tafsade på av sina låtsaspappor.
Israa: Man har olika gränser när det
gäller nära vänner och dem som man inte
känner så väl. Om jag kallar Zehra för
»bitch« eller tafsar på henne så förstår hon
att jag skojar. Men om en kille i parallellklassen gör det så är det allvarligare.
Hur ska man förstå att det är på skoj
då? Tar ni aldrig åt er av sexuella
kränkningar­ från kompisar?
Bekir: Jag har blivit kallad för
»horunge« och »mammatäljare«. Jag tar
aldrig åt mig. Jag är uppfostrad så. Mina
föräldrar har sagt åt mig att inte bry mig
om de som provocerar.
Taha Berk: Olika personer tål olika
mycket, det måste man vara medveten
om. Vissa kanske låtsas att de tar en
kränkning på skoj, och skrattar om någon
tafsar. Men inombords blir de ledsna och
går och bär på det.
Israa: Om jag bråkar med någon så vet
jag alltid var gränsen går! –>
Zehra Erzurum, Taha Berk Durukan, Bekir
Gürkan, Israa Kilani och Samed Arslan går
i nionde klass på Dialogskolan i Spånga.
>>
I sociala medier har
»hora« faktiskt börjat
användas som en
komplimang.«
Enligt undersökningen är det fler tjejer
än killar som blir trakasserade av främ­
lingar. Varför är det så?
Samed: Om en främmande tjej trakass­
erar en kille sexuellt så kanske han bara
tror att hon tycker att han är snygg. Det
blir som en komplimang. I sociala medier
har »hora« faktiskt börjat användas som en
komplimang. Om man som kille trycker på
»gilla« och samtidigt skriver »hora« så är
det ingen förolämpning. Tvärtom.
Israa: Tjejer är mer utsatta. Så är det
bara. I min förra skola hade tjejer och killar
gympa var för sig. Det var många som inte
fick ha shorts och t-shirt tillsammans med
killar.
Taha Berk: Jag såg en film om en man
som klädde ut sig till kvinna och gick ut
på stan. Män kom fram och tog på honom,
viskade sexuella saker och följde efter.
Sedan gick han samma väg klädd som man
och då hände ingenting.
Bekir: Sexuella kränkningar mot
kvinn­or har nog blivit vanligare. Förr i
tiden var många hemma och tog hand
om barnen. När man rör sig mer ute i
samhäll­et och på arbetsplatser så blir det
fler tillfällen för trakasserier.
4 av 10 som blivit utsatta berättar det
inte för någon. Är det tabu att prata om
att man har blivit sexuellt kränkt?
Taha Berk: Om man berättar för en
kompis att man känt sig kränkt så kanske
man är rädd att det ska spridas. Då riskerar
man att utsättas ännu mer. Därför är det
lättast att skoja bort det. Om man inte
erkänner problemet så finns det inte.
Israa: Risken är att kompisarna tycker
att man är löjlig. De är ju precis lika
utsatta, men bryr sig inte. Då blir man en
som inte fattar skämt.
Bekir: Det bästa är att säga ifrån direkt
Bekir Gürkan, 16
till personen som kränker. Då kanske den
fattar att den har gjort fel.
Har ni blivit kontaktade av vuxna på
nätet?
Taha Berk: Nej. Men jag tror att det
finns många som skriver att de är typ 16,
fast de är vuxna. Det är lätt att luras.
Israa: En kompis blev addad på
facebook av en som hade noll vänner och
ingen profilbild. Efter ett tag började han
fråga hur hon såg ut, var hon bodde och
om de skulle träffas. Hon blev jätterädd.
Jag addar aldrig någon som jag inte
känner! Jag blockar dem direkt.
Taha Berk: På instagram såg jag
en typ 11-årig tjej som hade lagt upp
200 »selfies« där hon var sminkad och
försökte se snygg ut. Hon hade 5 000
följare och många var vuxna. Men det var
inte så många sexuella kränkningar. De
bara skrev »åh, vad söt du är«.
Zehra: Jag tar selfies ibland och har
aldrig fått några negativa kommentarer.
Hur kan man skydda sig från sexuella
kränkningar?
Israa: Det bästa är att ha privata inställningar på instagram och facebook. Då kan
man välja vilka som kan se ens bilder. Om
man vill slippa kommentarer så kan man
tänka på hur man klär sig. Har man jättekorta shorts, till exempel, så får man vara
beredd på att folk kommenterar det.
Bekir: Många föräldrar låser vissa sidor
så att barnen inte kommer åt dem. Det
tycker jag är bra.
Taha Berk: När jag gick i mellanstadiet fick vi lära oss Koala-metoden.
Först skulle man säga »stopp« om någon
kränkte en, sedan gå därifrån. Om det
ändå fortsatte skulle man söka hjälp.
Sådant kan hjälpa till att göra unga
medvetna. *
barn
18
nr4.2013
Zehra Erzurum, 15
Taha Berk Durukan, 15
Samed Arslan, 15
Israa Kilani, 15
För fem år sedan kom min bok »14 år till salu« ut.
Den handlar om en på ytan helt vanlig tonårstjej, som
efter ett övergrepp börjar använda sex som självskade­
beteende. Tack vare hennes mod att berätta har jag mött
hundratals unga som söker sig till destruktiva sexuella
situationer.
De vittnar om hur de bär på sina oändligt tunga
hemligheter ensamma. Barnen skäms. Skyller allt på sig
själva. »Det var ju jag själv som gick dit frivilligt, vem
skulle tro mig om jag anmälde?«.
Men för unga som faktiskt har styrkan och modet att
söka sig till en person vars yrke är att hjälpa utsatta unga
kan bemötandet bli lite av ett lotteri.
– Socialsekreteraren sa ’tänkte du aldrig på att männen
hade familjer och barn? Vad tror du att deras familjer
skulle tycka om de fick reda på det här?’ berättar Matilda,
som var 16 år när hon började ta betalt för sin kropp.
Caroline
»Det är okej att
säga att man
inte vet – men
att du lovar att
ta reda på det
barnet framför
dig behöver.«
Caroline Engvall,
författare till böckerna
»14 år till salu«,
»Skamfläck« och
»Skuggbarn«.
Barnen som söker sig till sina egna våldtäkter är svåra
för oss att nå och se. Men om vi väl ser så kan ivern att
vilja få bort barnet från sexhandeln bli så stor att den
som lyssnar medvetet eller omedvetet lägger extra skuld
på barnet.
Vuxenvärlden måste bli bättre på att snappa upp de
utsatta barnens signaler, till exempel att de uttrycker
avsky inför sin egen kropp, att den inte har något värde
för dem.
När vi väl har snappat upp barnen får vi inte blunda
– något som är allra enklast eftersom de här barnen
kommer att kräva mycket av vårt engagemang och vår
tid. Historierna kommer ofta i rörig form, precis som
efter trauman, och kanske verkar det inte trovärdigt. Då
gäller det att stå kvar. Lyssna! Vad vill det här barnet
säga mig egentligen?
Det kan också vara värt att öva på sitt pokerfejs.
Hur jobbiga historier du än kan komma att möta är de
mest utsatta barnen livrädda för att göra dig besviken.
»När min psykolog hade gråtit sig igenom fyra timmar
med mig orkade jag inte trösta henne längre« berättar
17-åriga Louise.
Fundera därför redan nu på hur du skulle reagera om ett
barn eller ung person kom till dig med en tung berättelse
om övergrepp och att de sedan återupprepat våldtäkten.
Klarar du att bemöta henom med respekt och en samtalston som om ni pratade om en helt vanlig fotbollsmatch
eller ridlektion, trots att ditt inre stormar av känslor?
Det är okej att säga att man inte vet – men att du lovar
att ta reda på det barnet framför dig behöver.
Det är okej att ta hjälp.
Men det är aldrig okej att blunda. För barn vi inte letar
efter syns nämligen inte. Barn vi inte frågar berättar inte.
Amanda, Matilda och Louise som berättade för mig, är
unika. I dem och deras mod att berätta finns det mycket
hopp. För som Malin berättar:
»Just idag är jag stolt, jag har klarat mig utan männen
i fem dagar.«
Värsta
språket
barn
20
nr4.2013
Det är inte språket som är boven i dramat när människor
kränker varandra med ord. I stället är det språkkulturen
det handlar om, och just nu är den i stark förändring,
menar språkforskaren och artisten Fredrik Lindström.
– Egentligen är alla horor, eftersom vi äger vår
egen sexualitet, säger han.
A
TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO morgan norman
tt svära och
säga kränk­
ande skällsord
av olika valör
till andra
människor är
en universell
företeelse. Och
det är inget
unikt för vår tid att använda ganska grova
tillmälen med sexuella anspelningar.
Tvärtom faktiskt.
– På 1600-talet var språkbruket betydligt grövre här i Sverige. Men i dag är
Sverige det enda kända nationalspråk som
inte har etablerade könsord som svordomar, och vi svär generellt sett inte med
könsord, säger Fredrik Lindström.
Ord som fitta och kuk är förkristna ord,
berättar han. Fittjaur betyder fuktig mark
medan kopplingen till ordets kuk är mer
luddig, kanske har det en koppling till
tuppens, »cock« på engelska, röda kam
Under århundradenas gång har det hänt
saker med de svenska svär­orden. De har
både bytts ut och ändrat betydelse, berättar han, och det har med kristen­domen att
göra. Och med bondesamhället.­
På den tiden det var viktigt att hålla
reda på vem som skulle ärva godset eller
bondgården, gällde det att veta vem som
var en äkta arvinge. Det ledde till en
strukturerad sexualmoral där alla utom­
äktenskapliga relationer fördömdes.
Fokus lades på kvinnan – hennes
sexualitet skulle kontrolleras. Allt utomäktenskapligt sex var hor. Och var båda
»horande« parter gifta var det dubbelt hor.
– Jägare och samlare har inte haft
samma sexualmoral och hos dem såg svordomarna annorlunda ut än i bondesamhället, säger Fredrik Lindström.
I takt med att vi kristnades förändrades
de kränkande orden. Att kalla någon för
satan och hin håle blev djupt kränkande.
Men eftersom kvinnan fortfarande inte
ägde sin egen sexualitet förrän långt in
på 1900-talet, fanns orden hor och hora
kvar som nedsättande tillmälen.
– Kom ihåg att våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott först 1965 och att
homosexualitet var förbjudet i lag fram
till 1940-talet. Sedan kom den sexuella
revolutionen på 1960-talet, men värderingarna levde och lever fortfarande kvar,
säger han och fortsätter:
– Om det finns värderingar i vuxen­
världen så kommer barn att ta efter när de
leker vuxna. Och det gäller självklart även
värderingar och språkbruk.
Ordet hora har i dag innebörden
pro­stituerad kvinna, enligt det urgamla
brottet hor. En prostituerad begår
också hor, eftersom sexet sker utanför
äktenskapet­.
– Men i stort sett är ju alla människor
horor i dag eftersom vi äger vår egen
sexualitet, säger Fredrik Lindström och
fortsätter:
– Om innebörden av hor inte levt kvar,
alltså innebörden att det är prostitution,
hade vi kunnat återerövra ordet hor, helt
enkelt adopterat det, och gjort om innebörden att hor egentligen står för att man
äger sin egen sexualitet. Det är olyckligt
att den gamla innebörden lever kvar.
Stockholmare svär generellt sett mer
än andra svenskar. Men samlande för
svenskar är alltså att de rent generellt inte
använder könsord som tillmälen. Därför
kan ett ord som i Sverige räknas som en
oerhörd kränkning, i ett annat land vara
ett vedertaget sätt att kommunicera när
man är riktigt arg på någon eller något.
– I Sverige kanske vi skulle säga
»vem fan har tagit min tandborste?«,
medan man i Turkiet kanske skulle säga
»vem vars mor jag knullat har tagit min
barn
21
nr4.2013
tandborste?«, säger Fredrik Lindström och
fortsätter:
– En kinesisk svordom, till exempel, kan
vara oerhört komplex och kryddad med
könsdelar och ph-värden av mormoderns
kön. I och med att kvinnan inte äger sin
sexualitet och just det att människor
representerar sin släkt, gör att när man
riktigt ska tvåla till någon, då smutskastar
man kvinnorna.
Det låter kanske helt förfärligt, men
enligt Fredrik Lindström handlar det olika
språkbruket helt och hållet om kultur, och
därmed språkkultur. Och kvinnans och
kyrkans ställning i ett samhälle.
I Sverige tar vi sedan saker väldigt
ordagrant, menar han. Vi är rational­ister – om någon säger något så tar vi det
i det närmaste bokstavligt, det ligger i vår
kultur. Därför är det väldigt kränkande för
oss att bli kallade nedsättande ord med
sexuell anknytning.
– »Låt din hund knulla din mamma« är
exempelvis ett ganska vanligt svärord i
andra länder. Det är nedslitet till och med.
Men hos oss är de orden inte alls någon
schablon, säger han.
Tack vare att världen, och därmed även
Sverige, internationaliseras, påverkas
även språket. Här är svaret på frågan
varför de svenska svärorden rört sig från
ord som idiot, niding och kanalj till betydligt grövre och sexuellt orienterade ord,
menar Fredrik Lindström.
– Jag har aldrig använt könsord som
svärord under min uppväxt, trots att de
användes som svärord i hela världen
under den tiden, säger Fredrik Lindström
och fortsätter:
– Men vi lever i en kultur i rörelse.
Vad som uppfattas som kränkande eller
respektlöst kommer att vara i ständig
förändring. Men det är den enskilde individen som kommer att vara förloraren.
barn
22
nr4.2013
överlevare
– Man försöker hitta en rationell förklaring.
Helst att det är ens eget fel och att man förtjänade det.
Så säger 22-åriga Linda, som blev utsatt för sexuella
övergrepp som barn. För henne tog det lång
tid innan hon kunde berätta.
text per bengtsson FOTO sara mac key
N
är Linda var 18 år gick
hon in i väggen. I tre
veckor låg hon i sängen
i sitt inackorderingsrum
i Stockholm, utan att
äta eller dricka. Till slut
ringde Lindas arbetsgivare till hennes mamma och frågade vart
hon tagit vägen. Hon jobbade då i en affär.
Linda blev hämtad och körd till
barn
psyk–akuten i sin hemstad. Mamman trodde
att hon blivit utbränd av julhandeln och
ensamheten i storstan.
Men det var livet som kommit ifatt henne.
På sjukhuset började hon för första gången
berätta om en okänd sida av sin uppväxt,
som hon lyckats hålla hemlig för alla runt
omkring, inklusive den närmaste familjen.
Det handlade om upprepade sexövergrepp
från främmande män. –>
23
nr4.2013
A
llt började när Linda gick i mellanstadiet och
föräldrarna skiljde sig. Hon flyttade till en
villa i ett nytt bostadsområde tillsammans
med sin mamma.
– Det var strax före jul och kompisgängen
i den nya klassen var redan färdiga. Jag
hade varit ganska mobbad på min gamla
skola och hade svårt att få kompisar, säger hon.
Snart träffade mamman en ny man, Olof, som flyttade in hos
dem. Relationen var fylld av bråk och Linda kände sig ifrågasatt
och i vägen. Hon var ensam både hemma och i skolan. Pappan
hade psykiska problem och isolerade sig allt mer.
En dag kom en ny kille till klassen och Linda fick en vän.
Året var 2001 och det häftigaste man kunde göra på fritiden
var att chatta på de nystartade sajterna för ungdomar. Alla
skulle vara medlemmar på Lunarstorm och msn. Tillsammans
började Linda och hennes killkompis att undersöka även andra
chattsidor. Linda fick kontakt med tjejer i sin egen ålder. Men
också med Jesper, som var i 35-årsåldern.
>>
omkring med ständigt magont och illamående. När hon sökte
läkare fick hon medicin mot magkatarr. Men hon lyckades hålla
upp en duktig fasad. Varken föräldrar, lärare eller kompisar
märkte vad som pågick.
– Jag blev expert på att ljuga och hittade på bättre och bättre
historier för att dölja övergreppen. Först kanske jag sa till
mamma att jag skulle hem till en kompis och se på film. Sedan
började jag fantisera om vilket godis vi ätit och vilka skämt vi
hade skrattat åt. Jag har alltid varit en sådan som bryr sig om
andra, hobbypsykologen som vänner kan prata problem med.
Ingen kom på att fråga hur jag mådde. På ytan var allt bra, men
inombords kände jag skam, skuld och äckel.
Ljuspunkten i tillvaron var fortfarande framtidsdrömmen med
Jesper, som hon såg som sin pojkvän och ville skydda.
– Han var min hemliga värld. Det värsta som kunde hända var
att han försvann ur mitt liv. Vi pratade i telefon varje dag och
planerade att vi skulle ses. Men oftast ställde han in i sista stund.
I stället skickade han andra män, som utnyttjade Linda. För
henne blev de upprepade mötena ett sätt att hantera skammen
Han var min hemliga värld.
Det värsta som kunde hända var
att han försvann ur mitt liv.«
– Han skrev snälla saker. Frågade hur jag mådde och sa att
jag var fin. Det var den första vuxna mannen som såg mig. Han
blev en fadersfigur, som varken Olof eller pappa kunde vara.
Jag blev kär, säger Linda.
Efter några veckor på chatten bytte de telefonnummer. Linda
hade en mobil med kontantkort. De pratade och skickade sms till
varandra varje dag. Så småningom ville Jesper att de skulle ses.
Han hämtade Linda i sin bil och de åkte omkring, pratade och
lärde känna varandra.
– Jag minns faktiskt inte vad jag sa till mamma att jag
skulle göra den där första gången. Säkert att jag skulle
träffa någon kompis. Hon ifrågasatte inte det, utan var glad
att jag hade vänner.
Linda fantiserade om ett lyckligt, idyllsikt liv med Jesper i
framtiden. De skulle gifta sig och bo i ett fint hus. Men han var
tydlig med att deras relation måste hållas hemlig.
– Annars kommer de att ta mig ifrån dig, sa han. Jag fund­
erade aldrig över vilka »de« var. Inte på att han var så mycket
äldre heller. Det var som att umgås med någon i min egen ålder.
Vi kramades när vi möttes. Jag kanske fick en puss någon gång,
men inget mer. Han var alltid snäll och trevlig. Inställsam på
något sätt, säger Linda.
Med tiden förändrades relationen och Jesper började ställa
krav. Han ville att Linda skulle träffa hans »kompisar«. Det blev
upptakten till flera år av sexuella övergrepp från olika män som
Jesper hade kontakt med.
– Jag reflekterade aldrig över att det var sex. Jag visste ju inte
ens vad det var, säger Linda.
Hon beskriver hur hon levde i ett utdraget chocktillstånd,
där hon bröts ner mentalt, fick ångest, mardrömmar och gick
barn
och dämpa ångesten. På senare år har forskare undersökt den
här typen av självskadebeteende genom sex, och konstaterat
att det blir allt vanligare. Man ser bland annat hur unga tjejer
och killar som varit med om övergrepp medvetet utsätter sig
för samma fara och förnedring igen, i syfte att ta kontroll över
händelsen och den smärta den orsakat. Många söker själva
upp förövarna via internet. Linda är en av dem som ingått i
dessa forskningsstudier.
– Jag trodde att jag skulle dö så många gånger, säger hon.
Men det var en skön känsla. Om någon annan dödade mig
skulle jag inte behöva ha dåligt samvete för att jag tog mitt
eget liv och lämnade mina föräldrar och Jesper. Jag skulle
slippa såra någon.
I efterhand är det omöjligt att förstå att ingen slog larm. Linda
hade svårt att koncentrera sig i skolan och hade samtal med
kuratorn. Övergreppen skedde på olika hotell där personalen
måste ha reagerat över att en liten flicka checkade in i sällskap
med äldre män. Och när hon blev tillräckligt gammal för att gå
till ungdomsmottagningen och skaffa p-piller blev Linda knappt
undersökt, eftersom hon angav mensvärk som skälet till att hon
behövde preventivmedel.
– När jag går till gynekologen idag så undrar de vad jag har
råkat ut för. Trots att alla skador är läkta kan de se att jag har
blivit våldtagen grovt, inte sällan med olika tillhyggen. När
allt pågick var det en lättnad att ingen sa något, för jag ville
dölja det. Men nu är jag såklart förbannad. Jag minns ju hur
ont jag hade i kroppen. Det var ständiga svamp- och urinvägs­
infektioner. Jag måste betrakta männen som sjuka. Men alla
andra som kanske förstod vad som pågick, men som valde att
inte se. Dem kan jag inte förstå eller förlåta.
24
nr4.2013
»Jag reflekterade aldrig över
att det var sex. Jag visste ju
inte ens vad det var.« Linda
gick bara i mellanstadiet när
övergreppen började.
L
indas mamma var den som på sätt och vis satte
stopp för relationen till Jesper. Hon såg sms:en
och polisanmälde honom för sexuellt ofredande.
Linda förnekade allt och försökte be om förlåtelse
så att Jesper inte skulle lämna henne. Men så fort
han fick veta att polisen blivit inblandad bröt han
all kontakt. Ingen utredning har gjorts och ingen
– På ett sätt är jag glad att jag bröt ihop så sent. Annars hade
jag förmodligen åkt in och ut på olika anstalter, blivit fosterhemsplacerad och tvångsmedicinerad som tonåring. Eftersom
jag gick in i väggen när jag var 18 kunde jag föra min egen
talan och styra vilka mediciner jag ville ta. Men jag har förlorat
förtroendet för män i allmänhet. Om jag är på Ica och handlar
och det finns en kassa med en kvinnlig kassörska och en med
en manlig, så väljer jag den första. Och manliga läkare funkar
inte att gå till.
Vägen till ett fungerande liv har varit lång och svår, men Linda
har hittat förhållningssätt som hjälper henne att gå vidare.
– Genom att prata om det som hänt och förstå att det inte var
mitt fel har jag lyckats hitta tillbaka till min egen sexualitet. Jag
ser mig som en överlevare. Då kan jag vara stark och stolt och
se det här som en erfarenhet och en källa till kunskap. Tyvärr är
inte den kunskapen värd något i arbetslivet. För att få jobba med
de här frågorna måste jag ändå utbilda mig till socionom eller
liknande, säger Linda.
Hon tycker att samhällets attityder till sexövergrepp måste
förändras radikalt:
– Först när vi slutar se sexövergrepp som ett tabu kan vi bli
mer medvetna. Om någon tafsar på dig, säger något kränk­
ande eller våldtar dig så måste du berätta det. Sedan behöver
personal inom polisen, socialtjänsten, sjukvården och skolan få
utbildning­ och samarbeta bättre. Om inte myndighetspersoner
har rätt kompetens – vem ska då ha det? Ibland lyfts frågan, men
sam­hällets åtgärder uteblir, säger Linda. *
har straffats.
Idag är Linda 22 år och vill stötta andra som är eller har varit
utsatta för sexuella övergrepp som barn. Hon arbetar som
vårdare på ett boende för funktionshindrade med självskadebeteende och som volontär i en ideell organisation dit man
kan vända sig om man varit utsatt för sexuellt våld eller andra
kränkningar. Målet är att slussa ungdomarna vidare till terapeuter eller institutioner som kan ge dem rätt hjälp. Det är just det
Linda själv har saknat.
– Ofta blir man ifrågasatt. Hur kunde du gå med på det
här? Varför gjorde du så? Du förstår väl att det inte är bra för
dig? Då tystnar man. Det är så jobbigt att prata om de här
upplevelserna att man behöver spy ur sig allt på en gång för
att det ska gå. Man skyddar sig genom att försöka hitta en
rationell förklaring, helst att det var ens eget fel och att man
förtjänade det.
Den som till slut nådde fram till henne var en traumaterapeut,
med erfarenhet av människor som varit med om krig och katastrofer. Minnena har varit svåra att sortera och en del hade hon
förträngt. Men nu försöker Linda vara öppen med sin bakgrund
för alla hon umgås med. Ju mer hon pratar om övergreppen,
desto mer distans får hon till dem.
barn
Fotnot: Olof och Jesper heter egentligen något annat.
25
nr4.2013
Går det att
förstå?
Hur kan man förgripa sig på ett barn? Går det att förstå förövaren?
Börje Svensson har försökt. I många år arbetade han för
Rädda Barnen med både offer och förövare.
Tidningen Barn har träffat honom
tillsammans med en av hans klienter.
TEXT LARS GRANESTRAND foto jörgen hildebrandt
P
edofilen är en ung
man. Han kommer in
i rummet med gängliga steg och
ber om att få
stänga fönstret och
dra för gardinerna.
Vi ses i en Stockholmslägenhet och
ynglingen är mycket vaksam.
Tomas, som han väljer att kalla sig, var
femton år när han blev dömd.
Brottet var att han laddat ner tusentals barnpornografiska bilder och bytt
med andra pedofiler. Tomas var inte
straffmyndig och hans påföljd blev »vård
inom socialtjänsten« vilket betydde att
han fick gå i samtal hos psykoterapeuten
Börje Svensson.
barn
Nu sitter de vid samma köksbord.
Börje och Tomas. Deras professionella
samtalskontakt är avslutad men ibland
träffas de för att äta lunch.
Börje Svensson har i många år behandlat offer och förövare. Han var med och
startade Rädda Barnens pojkmottagning
1990 och han har jobbat i tio år med Norrtäljeanstaltens sexbrottsdömda.
Han ser ett samband mellan offer och
förövare. Och nödvändigheten av att se
och förstå båda.
Tomas är i tjugoårsåldern och kommer
från ett akademikerhem i en stad i södra
Sverige. Börje Svensson har frågat om
han vill komma och berätta om sin tillvaro. Visa att förövare kan ha olika berätt­
elser och livsöden.
– Jag visste att det jag gjorde var –>
26
nr4.2013
Börje Svensson har haft många
pedofiler i terapi.
»Samtalskontakten handlar alltid
om att visa respekt och för­ståelse,
men också om att hålla fram
offrets lidande och få förövaren
att inse och stå för sin skuld.«
barn
27
nr4.2013
<
Vi får inte måla in förövarna i ett hörn där de
lämnas ensamma att gödsla sin perversion.
Människan är större än sitt brott.«
olagligt, både moraliskt och juridiskt,
säger Tomas. Men jag kunde inte stå
emot. Jag kände ett starkt självförakt. Jag
var dubbel. När jag satt i Rädda Barnens
väntrum kunde jag bli gråtfärdig av att
se småpojkar som varit offer för sexuella
övergrepp. Ändå kunde jag på kvällen
ladda ner bilder på barn som våldtogs.
Tomas ger en komplex bild av sitt liv.
Dels fanns en stabil familj där han hade
bra kontakt med sina föräldrar, dels en
allt desperatare tillvaro där han skar sig
med rakblad för att lindra ångesten.
Börje Svensson bjuder på små­kakor
och läsk. Solen sipprar in i glipan
mellan fönsterbrädan och de fördragna
gardinerna.
börje svensson ville egentligen inte
jobba med ärenden som handlar om sexuella övergrepp. Varför skulle han välja ett
område som väcker så starka känslor av
hat, frustration, äckel, sorg och vanmakt?
Men i sitt jobb som terapeut inom den
barnpsykiatriska öppenvården på 1980talet stötte han på ärendena.
I dag tänker han att han på den tiden
ännu inte var mentalt förberedd att ta
emot offrens berättelser och att det dessutom alltid var svårt att veta exakt vad
som hänt dem. Med viss tvekan började
han arbeta för Rädda Barnen med inriktning mot utsatta pojkar. En grupp som
ingen uppmärksammat tidigare.
I arbetet med offren väcktes så
småningom Börje Svenssons intresse för
förövarna.
Ofta förmedlade offren en mer
komp­licerad och mindre hatisk bild av
gärningsmännen än Börje Svensson
väntat sig. Han blev nyfiken och började
arbeta med sexualbrottslingar medan de
ännu avtjänade sitt straff.
Han ville skapa en dialog om och med
»de mest hatade«. De orden blev också
titeln på den bok han skrivit om sina
erfarenheter.
– Vi får inte måla in förövarna i ett hörn
där de lämnas ensamma att gödsla sin
perversion. Människan är större än sitt
brott. Jag kunde läsa en dom och tänka
att den personen vill jag inte träffa. Sedan
satt personen framför mig och var en
sammansatt människa värd att lyssna på.
– Samtalskontakten med förövaren
handlar alltid om både och, att visa
respekt och förståelse, men också om
hålla fram offrets lidande och få förövaren
att under huden inse och stå för sin skuld.
Därför frågar jag alltid om vi kan läsa
igenom domen tillsammans.
tomas lyssnar och fingrar på en colaburk. Han ber Börje Svensson stänga fönstret i det näraliggande vardags­rummet, och
sedan börjar han berätta mer.
Tomas var en blyg kille som hade svårt
att få vänner. Det gick bra i skolan och
han var inte direkt mobbad, men han
befann sig långt ner i rangordningen bland
killarna.
Ofta kände han sig ensam och annorlunda. Men liksom andra pojkar blev han
ibland småförälskad i jämnåriga tjejer.
Men gensvaret var klent.
– På den tiden och även i dag känns det
som att det motsatta könet aldrig är intresserat av mig. Det var annorlunda med
småpojkarna som jag träffade i ett idrottssammanhang, precis när jag kommit
in i puberteten. De såg upp till mig och
lyssnade. Det räckte med att jag var snäll
för att få deras uppmärksamhet. Det låter
patetiskt men jag var överraskad av att de
gillade mig.
Tomas började titta mer och mer på
pojkarna och deras kroppar. Att tänka
sexuellt kring en jämnårig hade blivit
otänkbart. Han fantiserade istället om att
röra de små pojkarnas snoppar. Han gjorde
det inte men började söka bilder på nätet.
Från början var de inte direkt pornografiska men blev grövre och grövre. På en
rysk sajt lade han ut och hämtade hem
bilder. Och utbytte fantasier med andra
pedofiler.
barn
28
nr4.2013
– Jag var hela tiden rädd för att bli
upptäckt i mitt missbruk. Jag satt vid
datorn sent på kvällarna och hade
­oskyldiga sidor förberedda som jag klickade fram om någon kom in. Jag var alltid
livrädd för att jag skulle göra verklighet
av fantasierna.
Gjorde du det?
Tomas byter en blick med Börje Svensson innan han svarar.
– Ja, det gjorde jag. Jag kramade ett
barn en gång på ett sexuellt sätt. Jag har
bett om ursäkt och pratat med föräldrarna. Det gick aldrig till domstol.
Händelsen blev en vändpunkt för
Tomas. Han stod inte ut med sig själv.
Han hade alltid rakblad i jackfickan för att
kunna skära sig. När blodet flödade lindrades på något sätt ångesten. Föräldrarna
var mycket oroliga. Tomas var upprepade
gånger på sjukhus och hade kontakt med
BUP (Barn-och ungdomspsykiatrin).
– Jag orkade till slut inte längre och
gick till skolpsykologen och berättade.
»Jag tror att jag är pedofil«, sa jag.
Via socialtjänsten, som har anmälningsplikt, blev det snabbt ett polisärende.
– Innan jag hann hem hade polisen
varit i mitt rum och tagit min dator. I
dom­stolen erbjöd jag dem mina mejl­
kontakter till andra pedofiler för att få fast
dem. Men polisen hade redan koll.
Tomas föräldrar hade svårt att tro att
det som hänt verkligen hänt. De ville hur
som helst gärna att det skulle handla om
något övergående.
Det tänkte också Börje Svensson.
– Eftersom Tomas väg in i pedofilin
gick via sociala kontakter trodde jag att
han också så småningom skulle ta sig
ur den vägen. Genom normala sociala
sammanhang. Men det verkar inte så.
I sin bok »De mest hatade«, (Ordfront
2012), sammanfattar Börje Svensson sina erfarenheter från samtal med
tjugofem sexualbrottslingar som han
följt under flera år. Några av dem har
för­gripit sig på barn. –>
barn
29
nr4.2013
<
Jag måste medge att jag inte skulle
vilja ha en pedofil boende på min gata«
B
örje Svensson
konstaterar att
risken för återfall i
brott är lägre bland
sexualförbrytare än
andra brottslingar.
Av rånare som
avtjänat sitt straff
begår 65 procent
ett nytt brott inom tre år. Av våldsbrottslingar är det 35 procent som återfaller i
brott inom tre år. Av sexualbrottslingarna
är det 15 procent.
– Risken att en dömd sexualbrottsling
upprepar sitt brott är alltså relativt liten.
Ändå finns en ibland oproportionerligt
stor rädsla för dem. När de avtjänat sitt
straff har de svårt att hitta en plats i
samhället och komma tillbaka. De har ofta
begått oerhörda brott men till och med
mördare räknar vi med att de en gång
kommer att rehabiliteras.
Genom gardinens glipor ser vi en liten
flicka med blond hästsvans och rosa skolväska passera ute på gatan.
– Jag måste medge att jag inte skulle
vilja ha en pedofil boende på min gata,
säger Börje Svensson. Men tänker jag lite
längre vill jag inte ha ett samhälle där de
inte kan leva. Där de registreras så att alla
vet var de finns. Vi kan inte avmänskliga
förövaren.
I boken berättar Börje Svensson om
Hemvändaren. Den man som klarade att
flytta tillbaka till den lilla ort han kom
ifrån efter att ha avtjänat sitt straff för
grovt sexualbrott mot ett barn. Alla vet
vad han har gjort. När han hör någon
viska »pedofil« när han passerar på torget
så uppvägs det av att den tillfredsställelse
det ger honom att bo där han växte upp.
En annan man, kallad Ulf, har svårare
att komma tillbaka. Han hade familj
och barn innan han dömdes. Nu bor
han ensam i en liten andrahandsetta.
Både sociala nätverk och yrkes­kontakter
är borta. I fängelset studerade han på
universitetsnivå i hopp om att öka sina
möjligheter att få jobb. Men det har
inte lyckats. Han berättar aldrig om sitt
brott och sin fängelsetid när han söker
jobb. Men arbetsgivarna ser hålet i hans
meritförteckning.
det ringer på dörren. Tomas blir
orolig och fäller upp huvan på sin luvtröja.
Han är paniskt rädd för att bli igenkänd
eller förknippad med Börje Svensson och
hans verksamhet som terapeut. Börje
Svensson öppnar och säger till personen
som står där att han kommer lite olägligt,
»jag sitter i ett möte«.
– När jag fick kontakt med Tomas var
han väldigt fördömande mot sig själv,
säger Börje Svensson. Han fick lova mig
att inte ta livet av sig.
– Jag håller vad jag lovar, säger Tomas
och ler. För det mesta. Men när jag
försökte radera barnporrbilderna som jag
lovat Börje så gick det inte. Tog jag bort
en så lade jag snart dit en ny.
Tomas säger att han i dag inte har några
barnpornografiska bilder på sin dator.
Varför blev du pedofil?
– Jag vet inte.
Börje Svensson formulerar ett svar på
psykologsvenska:
– Tomas led av en perversion där en
2005-2012. Lagförda
i hela Sverige.
Ungefär en
fjärdedel av alla
sexualbrott begås
mot barn. Det
visar siffror från
BRÅ över lagförda
brott med bäring
mot barn
2005-2012.
drivkraft antagligen var hämndkänslor
för kränkningar han själv utsatts för. Han
kände sig åsidosatt av kamrater och inga
tjejer brydde sig om honom. Det fanns en
aggressivitet i hans handlingar. Sam­tidigt
visste han att det han gjorde var fel.
Både mot barnen och honom själv. Men
upphetsningen tog över.
– Sedan straffade han sig genom att
skära i armarna. Det lindrade ångesten.
När vi började träffas ville han bli tvångsomhändertagen.
Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv
om han förgrep sig på ett barn, sa han.
Tomas, hur mår du nu?
– Allt det här tär på ens självbild. Det
är lätt att bli fast i självförakt. Nu tänker
jag helt enkelt att jag har en psykisk
sjukdom, ett handikapp. En sjuka jag inte
bett om. Och som jag måste hålla hemlig.
Jag är en icke-kriminell pedofil som
har kontroll över min läggning. Jag ska
aldrig göra någon illa.
Tomas äter antidepressiv medicin.
En biverkning är att den sexuella lusten
minskar. Periodvis äter han också
medicin som minskar nivån av manligt
könshormon, testosteron.
Skulle du inte vilja berätta för fler än
din allra närmaste familj?
– Nej, det går inte. Det funkar inte att
komma ut ur den här garderoben. Jag
skulle förlora de bekanta jag har. Jag
har en stor kärlek till ishockey. I det
supporter­gänget skulle jag var borta om
de visste. Jag skulle bli fredlös. *
20052006200720082009201020112012
Sexualbrott totalt
10001038985 10551090132413981217
Våldtäkt mot barn
158152114144130138138128
Grov våldtäkt mot barn
72473214279 2221
Sexuellt utnyttjande av barn
4 19565156789083
Sexuellt övergrepp mot barn
6 20264534374037
Samlag med avkomling/syskon 13910
4471
Utnyttjande av barn för sexuell posering
1365410
99
barn
30
nr4.2013
a
v
å
g
t
u
s
m
u
e
l
i
b
u
J
B
rld e n s
ä
r för V
e
l
l
e
v
o
N
arn
Den perfekta julklappen!
...och ett kvitto på att du vill hjälpa
Här är ett unikt tillfälle att köpa en
riktigt fin julklapp till vänner, barn
och barnbarn och samtidigt göra
något för några av de som har det
allra tuffast i vår värld.
www.noveller.org
Leif GW Persson*
LEIF GUSTAFSSON
FREDRIK SANDBERG/SCANPIX
Detta är den tionde novellsamlingen
för Världens Barn, med texter av ett
tjugotal av våra mest älskade
författare och kulturpersonligheter.
Viveca Lärn**
BE
STÄ
LL
P
W
ÅW
W
V
.N O
EL
.O
LER
RG
Prova Bingo och skraplotter
– just nu får du 100 kr att spela för
PostkodLotteriet säljer lotter, bingospel och skraplotter där
våra kunder får dela på hundratals miljoner per år. Överskottet
skänker vi sedan till de organisationer som vi stödjer.
Förra året fick våra lottköpare dela på 1,2 miljarder kronor! Under
samma period bidrog de till att vi kunde dela ut över 1 miljard till
Rädda Barnen och våra övriga 43 förmånstagare.
Testa våra spel på nätet – helt gratis
För att kunna bidra med ännu mer pengar till våra förmånstagare
kan du numera skrapa lotter och spela Bingo på nätet. På skraplotterna som du också kan skrapa i mobilen är det vinst på var tredje
lott! Har du inte redan gjort det gå in på postkodlotteriet.se och
skapa ett konto nu så får du 100 kr att spela för med chans att vinna
upp till en miljon!
Världens tredje största privata givare
Tillsammans med våra systerlotterier i Holland och Storbritannien
har vi de senaste 20 åren skänkt ca 40 miljarder kronor till välgörande ändamål, vilket gör oss till världens tredje största privata
givare.
Du hittar alla våra lotter och spel på postkodlotteriet.se
Hon
möter
det
värsta
barn
32
nr4.2013
Barn som förmås posera, som hotas med våld om de gör motstånd.
Spädbarn som penetreras. Så ser verkligheten ut för tusentals namnlösa
barn som exponeras på nätet - utsatta för grymheter vår fantasi
inte ens förmår att greppa. Juristen Cecilia Wallin Carlsson,
vid Rikskriminalen, har den icke avundsvärda uppgiften
att utreda och identifiera barnen och förhöra förövarna.
TEXT KATARINA ARNSTAD FOTO SARA MAC KEY
T
ummade fotograf­
ier och tidningar
med övergreppsbilder är historia.
Den nya arenan är
internet. Barnsex­
industrin på nätet
är gigantisk och
ständigt växande, även i Sverige. Några
tecken på avmattning finns inte. Tvärtom. – Vi kan upprätta hur många anmälningar som helst. Det är helt enkelt en
resursfråga, säger juristen Cecilia Wallin
Carlsson, handläggare på Rikskriminal­
polisens, RKPs, it-brottssektion och
betonar att nyckeln till framgång stavas
samarbete över nationsgränserna och på
nationell nivå.
– Jag har kollegor över hela världen
som gör ett fantastiskt jobb.
Med en närmast brutal ärlighet
beskriver hon i detalj de ofattbara grymheter hon och hennes kollegor bevittnar
dagligen i sitt jobb med att försöka
identifiera alla de barn som är offer i
denna mycket lukrativa handel där små
och stora barn våldtas och förnedras på
de mest utstuderade sätt, iscensatt och
filmat av vuxna.
– Jag tycker det är viktigt att berätta
vad de tvingas genomlida, säger Cecilia
när vi träffas i kafeterian på polishuset på
Kungsholmen i Stockholm där RKP håller
till. Att sitta där omgiven av poliser som
skrattar och diskuterar och samtidigt
lyssna på vad Cecilia har att berätta
känns nästan surrealistiskt. Man ryser.
Värjer sig. Vill egentligen inte veta. Den trygga kafémiljön står i bjärt
kontrast till de studior i framför allt
Östeuropa hon beskriver där småflickor
tvingas posera iklädda stringtrosor,
vingligt balanserande på skyhöga klackar
putande med sina små barnrumpor.
Eller, ännu värre, tvingas till samlag
och oralsex med vuxna män som inte
drar sig för att penetrera flickornas slidor
med olika föremål. Eller småpojkar som
får vuxna mäns grova smutsiga fingrar
uppstoppade i analöppningen. Eller barn
som tvingas ha sex med andra barn.
Övergreppen florerar i en aldrig
sinande ström på nätet. Sjuka människor,
mest män men även kvinnor, som njuter
av att se barn förnedras sexuellt, vet exakt
vilka sidor de ska klicka in sig på.
Det är avskyvärda övergreppsbilder
på helt nyfödda barn som fortfarande
har plåsterlappen på naveln som Cecilia
tvingas se.
– Det jobbigaste är blicken hos barnen
och höra när de gråter, säger Cecilia och
tillägger att det inte är ovanligt att spädbarn tvingas stoppa mansollon i munnen.
Det finns alla former av förnedring,
­fantasin har inga gränser.
Hur orkar du sitta och granska de mest
avskyvärda brott som finns?
Hon tystnar, tänker efter en lång stund
innan hon svarar.
– Jag vinnlägger mig om att titta på
materialet på ett professionellt sätt. Vi
som jobbar med detta gör det för att
hjälpa barnen. Men jag är inte mer än
människa och att se barn lida är det värsta
man kan vara med om. Ibland känner
jag mig oerhört maktlös. Men lyckas
jag hjälpa ett barn är det värt allt arbete,
säger Cecilia som själv har två egna barn. – De är 19 och 21 så de är utflugna. Jag
hade haft svårare att distansera mig i mitt
arbete om de varit yngre.
Även om det smärtar i själen har
Cecilia alltid ljudet på när hon granskar
övergreppsfilmerna.
– Jag vill kunna uppfatta språk,
barn
33
nr4.2013
dialekter, musik och andra ljud som kan
bidra till att barnen identifieras.
Små detaljer kan ge viktiga ledtrådar,
som schampoflaskor, hur eluttagen ser
ut, om någon har en tatuering och hur
vädret är. Med meteorologernas hjälp kan
polisen få bra vägledning om var övergreppen skett.
Samtidigt har förövarna blivit mer
försiktiga och ofta sker brotten i miljöer
som rensats på föremål för att försvåra en
identifiering.
I första hand handlar det om att
id­entifiera barnen och befria dem och
i andra hand att spåra förövarna och
lagföra dem för barnpornografibrott.
Cecilia värjer sig mot benämningen
»barnpornografi«.
– Det är ett för snällt ord, barn och
pornografi, det låter så harmlöst när det
i själva verket rör sig om dokumenterat
grova sexuella övergrepp och våldtäkter
på barn.
Ekonomisk misär är en orsak till att
barnsexhandeln är så omfattande. Fattiga
föräldrar lånar ut sina barn för fotograf­
ering i tron att de ska vara modeller. De
får se »okejbilder« på påklädda barn.
Familjen får aldrig veta vad som pågår
bakom de stängda dörrarna.
Betalningen för ett barn kan motsvara
en månadslön för en vanlig arbetare i
Östeuropa.
– Barnen vågar inte berätta för mamma
och pappa vad de utsätts för eftersom de
vet att ett det skulle innebära en ekonom­
isk katastrof för familjen, säger Cecilia
och konstaterar sorgset att dessa barn
ofta dras in i prostitution.
Filmerna är rena beställningsjobb, där
producenterna skräddarsyr innehållet
utifrån vad konsumenten vill ha. – Sådant material är väldigt åtråvärt
och förövarna är beredda att betala –>
<
Det är lätt att glömma att barnet faktiskt kan
bli våldtaget i sitt eget pojk- eller flickrum.«
faKta:
barnpornograffiibrott
* Antalet anmälda fall av
barnpornografibrott har
ökat med drygt 40 procent
hittills under 2013, visar
färsk statistik från Brotts­
förebyggande rådet.
Ökningen förklaras främst
av att polisen tillsatt fler
utredare, men ger också en
tydlig bild av hur om­­fatt­
ande problemet är.
* Under 2011 identifierade
polisen sju svenska barn
som utsatts för dokument­
erade sexövergrepp.
Motsvarande siffra för 2012
är hittills 30 svenska och 3
brittiska barn, vilket kan
jämföras med de 3 000 barn
som identifierats runt om i
världen totalt sett, skriver
polisen på sitt intranät.
* Rikskriminalen får varje
månad in cirka 60 tips om
övergreppsmaterial som går
att spåra till en viss person. * Tipsen om grooming­
ärenden, det vill säga barn
som poserar i webbkamera,
där bildmaterialet utgör
barnpornografi, har också
ökat. * Fyrtio procent av all känd
barnpornografi ligger på
servrar i Nordamerika. (Källa: polisen.se)
oerhörda summor för att få tillgång till
filmerna, säger Cecilia.
Hon betonar dock att sexuella övergrepp
även sker i »fina familjer« och hon avlivar
myten om att det bara är suspekta enstöringar
som tittar på barnpornografiskt material.
– Det är familjefäder, ensamstående,
högutbildade, lågutbildade, det spänner över
hela skalan.
Vad är det du tittar efter när du granskar
bilderna för att avgöra om de är olagliga?
– Jag tittar på om bilden har ett sexuellt
syfte. Ett naket barn behöver inte vara pornografiskt. Det kritiska är om bilden har ett
sexuellt syfte.
Den svenska lagen utgår från pubertetsutvecklingen. Om ett barn är fullt pubertetsutvecklad är han eller hon inte att anse som
ett barn i lagens mening, oavsett han eller
hon är minderårig.
– För att avgöra om bilden är barnpornografisk tittar jag inte bara på könsdelarna. Det
handlar om en helhetsbedömning.
En ny trend i barnsexhandeln är livechatt,
där pedofiler i realtid bestämmer vad barnen
ska göra.
Nyligen avslöjades en svensk man som vid
flera tillfällen chattat med filippinska kvinnor
som använde andras men också sina egna
barn till att posera och utföra sexuella handlingar framför en webbkamera.
– En man sitter i en helt annan världsdel och
bestämmer vad barnet ska utsättas för, om
det ska penetreras med en flaska för att känna
smärta, eller tvingas onanera. Allt i realtid.
Detta är en ny företeelse som vi inte sett
förut, säger Cecilia som ser nya marknader
öppna sig i takt med att allt fler får tillgång till
internet, inte minst har tillgängligheten ökat i
tredje världen.
Hon flaggar för en ny oroväckande trend
som börjat märkas av mer och mer.
– Det har blivit allt vanligare att barn i
förskoleåldern lägger ut nakenbilder på sig
själva på Youtube, för att de lockas av spänningen. Och hur många är inte de barn och
även ungdomar som skickar bilder på sig själva
i utmanande poser över nätet för att stilla ett
bekräftelsebehov. Som förälder kanske man
tycker det känns tryggt att sonen eller dottern
sitter framför datorn istället för att vara ute och
ränna på stan. Det är lätt att glömma att barnet
faktiskt kan bli våldtaget i sitt eget pojk- eller
flickrum, säger Cecilia. barn
34
nr4.2013
Hur får ni tag på övergreppsmaterialet? – Materialet kommer huvudsakligen från
husrannsakningar och analyser av misstänktas lagringsmedia. Polisen får också tips
från internationella polismyndigheter och
organisationer (framför allt National Center
for Missing and Exploited Children) dit
samtliga ESPar i USA är skyldiga att anmäla
om de upptäcker att övergrepps­material
publicerats. Det är också lätt att hitta
kon­sumenter av sådant material på öppna
fildelningssidor. Arbetsgivare och kollegor
kan rapportera och man kan finna material
i en dator som genomsökts på grund av
annan brottslighet.
– Vi får även in en hel del tips om sidor
som innehåller övergreppsmaterial från
Ecpat. Materialet analyseras och läggs in
i Interpols databas, International Child
Sexual Exploitation Database. Material
som är nytt diskuteras i det internationella
nätverket och samarbetet med att identifiera
barnen påbörjas. Problemet är inte att det
saknas bevis, problemet är snarare att det
finns alldeles för mycket så det blir svårt att
hantera av den anledningen.
Varje barnpornografisk bild som polisen har
får en unik kod och läggs in i en bilddatabas.
Ett datorprogram kan sedan med hjälp av
koden sortera bort bilder som redan granskats­,
om samma bild skulle dyka upp igen. I Interpols databas läggs miljöbeskrivningar in för
att på så vis matcha med andra bilder, allt i
förhoppningen att kunna gripa förövarna och
ställa dem inför rätta. Och viktigast av allt – att
hjälpa barnen till ett bättre liv. Cecilia ger ett exempel på ett lyckat inter­
nationellt samarbete som ledde till att en
svensk pojke kunde identifieras.
– Vid en husrannsakan i USA hittades en
bild, som skildrade en pojke i treårsåldern som
utsattes för sexuellt övergrepp. Via GPS-data
kunde man se att bilden var tagen i Sverige.
Informationen sändes till RKP som identifi­
erade pojken, som bodde på den adress som
fanns i GPS-informationen.
Det största hindret för att kunna arbeta
optimalt är en gemensam internationell
lag­stiftning mot barnpornografibrott. – Som det är i dag gäller olika lagar i
olika länder, vilket är kontraproduktivt. Vi
behöver en gemensam lagstiftning för att bli
effektivare och förhindra att fler barn offras,
säger Cecilia. *
nya lagar
i europa
Den 18 december stärks skyddet för barn som utsatts för sexuella
övergrepp. Då träder nya gemensamma lagar i kraft inom EU.
Rädda Barnen har haft en central roll
i arbetet med lagändringen.
D
Claes Haldorsson
et är EuropaChildren Europe, Ecpat och Unicef.
parlamentet
Stödet för det förslag de jobbade fram
och Europeiska
blev över­väldigande positivt bland
Unionens råd
medlems­länderna, säger Olivia Lind
som 2011 antog
Haldorsson, som har varit Rädda Barnens
direktivet om
påverkansperson i Bryssel i arbetet med
bekämpande
den nya lagen.
av sexuella
– Till 99 procent var vi överens om allt.
övergrepp mot
Men när förslaget kom till parlamentet
barn, sexuell exploatering av barn och
uppstod en hätsk debatt kring blockering
barnpornografi. Nu har alla medlems­
av barnpornografiskt material på nätet.
länder haft två år på sig att implementera
Många menade att blockering är ett hot
de nya reglerna i den egna lagstiftningen.
mot demokrati och yttrandefrihet. Det är
För Sveriges del innebär det att vi får
rent nonsens, för det här handlar ju om
Olivia Lind Haldorsson driver påverkans­
en ny lag som ger alla personer som ska
enligt lag förbjudet material.
arbete för Rädda Barnen i Bryssel.
jobba med barn, allt från förskolelärare
Resultatet av ett oenigt parlament blev
till scoutledare, skyldighet att visa upp ett
att direktivet tillåter blockering av sidor
utdrag ur brottsregistret. Vi får också nya regler kring preskript­
med barnporr, men låter det vara upp till varje medlemsland om
ionstiden för brott som rör sexuella övergrepp på barn.
det vill använda sig av det eller inte.
Direktivet innehåller trettio artiklar som inte bara ska stärka
Men på det stora hela är Olivia Lind Haldorsson mycket nöjd
skyddet för barn som utsatts för sexuella övergrepp, utan också
med direktivet.
göra det svårare för vuxna att begå brotten. Till exempel krimi– Jag måste säga att det här har visat på en ny attityd från
naliseras barnpornografi, sexuella övergrepp och exploatering
kommissionen genom att vilja ta till sig frågor som rör skydd
av barn. Ett tjugotal straffbara brott och minimistraff för dessa
av barn. Det nya med lagstiftningen är att barnet har satts i
slås också fast. Grooming, alltså när vuxna kontaktar barn över
centrum. Man har verkligen gjort stora framsteg.
nätet för att kunna begå sexuella övergrepp mot dem, blir också
Lagstiftning i all ära, säger Olivia Lind Haldorsson, men ett
brottsligt i hela EU. Likaså blir barnsexturism en kriminell
av huvudproblemen när det gäller sexuella övergrepp är att de
handling, även om brottet inte begås i Europa. Det räcker att
flesta fortfarande sker av en närstående i hemmets gömda vrå.
förövaren­ är EU-medborgare för att dömas till fängelse.
Det är inte dessa övergrepp som oftast rapporteras. Det är lättare
Men direktivet listar inte bara brottsbeteckningar och straff­
att ta till sig bilden av fula gubbar som sitter och laddar ­material
satser. Det ger också barn som utsatts för övergrepp rätt till
från internet eller som åker runt och kidnappar barn, än att
skydd och hjälp på bred front. Till exempel ska utsatta barn
föräldrar förgriper sig.
få skydd genom hela rättsprocessen, bland annat genom att
– Det är väldigt svårt att komma åt det som sker i det tysta.
förhören ska utföras av proffs med specialutbildning på området
Barnen pratar inte om det. Direktivet kommer naturligtvis att
och inte av vilken polis som helst. Psykologisk hjälp ska sättas
hjälpa även dessa barn, men det krävs också ett samhälle som
in så fort som möjligt och hänga kvar en längre tid efter avslutad
tydligt gör klart att vi inte accepterar att övergrepp i hemmen är
rättsprocess.
familjeangelägenheter för att kunna vända trenden och få barn
Direktivet är resultatet av flera års hårt lobbyarbete från
att våga tala om det som sker.
­organisationer som bland annat Rädda Barnen, Missing
TEXT AGNETA PERSSON
barn
35
nr4.2013
Las ninas
madres
I våldets Guatemala drabbas unga flickor hårt.
Våldtäkterna ökar och varje år får tusentals
tjejer under 14 år barn till följd
av övergreppen.
text YLVA MOSSING FOTO LINDA FORSELL
T
rettonåriga Michelle har
barnsligt runda kinder
och ett blygt leende.
Men den tunga magen,
som hon gömmer under
en vid ärmlös skjorta,
hör till en kvinna
dubbelt så gammal. Där
växer ett levande bevis
för övergreppen hon fått utstå.
– Jag var tolv år när jag blev våldtagen första
gången. Jag visste inte vem han var, men han
var gammal, över 50 år. Han började följa efter
mig och så en dag fick han fast mig. Jag visste
inte först att jag hade blivit gravid då. Inte
förrän efter fyra månader.
Det tog Michelles familj över ett dygn av
panikartat letande innan de hittade henne
fastbunden vid ett träd i ett skogsparti utanför
staden Jalapa. Då hade det hårt åtdragna repet
grävt sig in i handlederna och hennes hals och
ben och armar var täckta av blåmärken efter
slag. Michelle själv kunde inte längre prata
eller svara på frågor.
– Jag fick vara på sjukhuset i en månad
efteråt för jag mådde så dåligt. Jag kom inte
ihåg vad som hänt eller var jag var. Nu mår
jag lite bättre, säger hon och tittar bort mot
kusinen Berta.
Berta blev själv gravid vid tretton års ålder
sedan hon blivit förförd, misshandlad och
övergiven av en 26-årig gängmedlem. I dag tar
hon hand om dottern Magdalena med hjälp av
sina föräldrar.
Flickorna har aldrig träffat fjortonåriga
Amarylis som bor i byn Varsovia, hundratals
kilometer bort i andra ändan av landet. Men de
har mycket gemensamt.
Amarylis tillbringar dagarna med att städa
det lilla hus som tillhör hennes farföräldrar.
Tryggt fastvirad i ett färggrannt tygstycke
på sin mammas rygg sitter lilla Yasenia. Ett
par uppmärksamma, mörka ögon är allt som
syns. På nätterna sover de båda i den säng där
Amarilis våldtogs för drygt två år sedan.
– Jag mår inte bra i det här rummet. Jag
skulle vilja byta rum, men det går inte. Vi har
bara det här huset, säger hon med tunn röst. –>
Amarylis tillbringar dagarna med att
städa det lilla hus som tillhör hennes
farföräldrar. Tryggt fastvirad i ett
färggrannt tygstycke på sin mammas
rygg sitter lilla Yasenia.
O
rden är
knappa när
hon berättar
om vad som
hände. Sin
våldtäktsman, César,
träffade hon
första gången
i kyrkan. Han följde efter henne den där
dagen och flera gånger under månaden
som följde. En dag knackade han på
hennes dörr.
– Jag var ensam hemma. Han sa att
han ville göra ett barn med mig, men
jag sa nej. Då sa han att det inte spelade
någon roll om jag inte ville, för han
skulle slå mig annars. Och så hände det.
Hon var rädd när César höll fast
henne. Men mest tänkte Amarylis på sin
mamma som var sjuk. Och på att hennes
pappa skulle bli arg på henne.
– Efteråt gick jag hem till min moster.
När hon frågade varför jag grät och sa
jag att det var för att mamma var på
sjukhus. Jag kunde inte säga något till
henne. Inte till någon.
Efter det åt hon knappt på flera
­månader - men till slut började magen
växa ändå. I Guatemala är abort inte
tillåtet, annat än i de fall där mammans
liv är i fara. Trots familjens fattigdom
valde Amarylis att behålla sin dotter.
Men många barn till unga mödrar får en
ännu hårdare start i livet.
Antalet spädbarn som överges i
Guatemala har stigit de senaste åren.
Klart är att mammornas sjunkande
åldrar bidrar till den olyckliga trenden.
Barnen hittas i samma områden som
barn
38
nr4.2013
drabbats hårdast av våldet – och många
av dem dör innan de får hjälp.
– Varje dag skriver tidningarna om
övergivna barn, som lämnats vid en
kyrka, på gatan eller på en soptipp. Lika
ofta läser man om övergrepp - flickor
som våldtagits av upp till 30 personer
och blivit gravida.
– Vad ska den flickan göra med ett
barn? frågar sig Cinthya Vallejo, som
driver ett barnhem i Guatemala City.
Till barnhemmet i förorten, skyddat
av säkerhetsgrindar och vakter, kommer
barn från hela landet. Ett av dem är
tvååriga Luisa, som bara var några
timmar gammal när hon hittades invirad
i en filt på en soptipp i Cobán. Myrorna
hade börjat äta på navelsträngen.
Jämnåriga Maria André hade
lämnats i en pappkartong i en trädgård i
»År 2012 födde omkring
3 000 flickor barn trots
att de inte ens fyllt 14«
Cinthya Vallejo, som driver ett barnhem i Guatemala City.
utkanten av Guatemala City. De lekande
barnen som hittade henne trodde först
att hon var en docka. De båda busiga
och glada flickorna växer nu upp till­
sammans med »tant Cinthya« och drygt
tiotalet »syskon«, där vart fjärde har en
liknande historia. Utsikterna att någon
av dem ska få en egen adoptivfamilj är
små i dagens Guatemala, där internationella adoptioner är förbjudna och där
20 000 barn söker hem.
I Guatemala är de tusentals - flickor
och barn vars lidande osynliggörs av
både familjer, samhälle och myndig­
heter. År 2012 födde omkring 3 000
flickor barn trots att de inte ens fyllt
­fjorton år. Eftersom varje graviditet hos
en så ung flicka ses som en våldtäkt
enligt guatemalansk lag borde polisen
alltså ha utrett minst lika många sexual­
brott. Men så är inte fallet. För när det
gäller våldtäkter och våld mot kvinnor
råder en nästan hundraprocentig straf�frihet, enligt organisationen Grupo de
Apoyo Mutuo (GAM).
Men nu slår hjälporganisationerna
larm.Det fristående nätverket OSAR
började föra statistik över födslarna
bland de allra yngsta när en ny lag 2009
gjorde det till ett brott att ha sex med
flickor under fjorton. Problemet, märkte
de, var av skrämmande proportioner.
2009 födde 1 601 flickor mellan tio
och fjorton år barn, utan att vare sig
skola, vård eller polis reagerade – eller
agerade. Sedan dess har siffrorna växt
stadigt och snabbt.
Våldtäkter är sedan länge en skitig
tradition, djupt rotad i landets kultur.
barn
39
nr4.2013
Incest och utnyttjanden är utbredda
och till hög grad accepterade i många
samhällen, som ser övergrepp som en
familjefråga. Få vågar, eller kommer ens
på tanken att gå till polis eller sjukhus.
Och till den gamla machismon sällar sig
nu en ny hotbild.
För bara 20 år sedan levde Guatemala
under en militärdiktatur med system­
atiska våldtäkter som ett vanligt vapen
i regimens kamp mot vad man kallade
landets »interna fiender«. Men den
väpnade konflikten upphörde inte med
fredsavtalet, säger Iván Pérez vid Rädda
Barnen i Guatemala.
– I dag har vi andra typer av konflikter
som exempelvis narkotikahandeln, som
med sin makt har försvagat staten. Sen
har vi gängen och maras som håller hela –>
Till barnhemmet i Guatemala
City kommer barn från hela
landet. En flicka hittades
invirad i en filt på en soptipp.
En annan hade lämnats på i
en pappkartong på en buss­
hållplats. Antalet spädbarn
som överges i Guatemala har
stigit de senaste åren.
Vy över Jalapa i östra Guatemala. Ett
distrikt som lider av utbredd fattigdom
och hög arbetslöshet. Många utsatta
ungdomar fångas upp av kriminella gäng.
Catalina, 15, är nybliven mamma.
befolkningen på spänn genom utpressning och beställningsmord, säger han.
2008 räknade amerikanska myndigheter med att ungefär
en procent av kokainet på väg mot USA passerade Centralamerika. I dag handlar det enligt FN:s uppskattningar om
mellan 75 och 90 procent.
Rapporten »Unspeakable crimes against children« visar att 80
procent av dem som drabbas av dessa våldsuttryck är
barn – och främst flickor. När sociala normer och rättssystem
bryts ner genomsyrar våldet till slut alla nivåer av samhället. Satsningen i hårt ansatta länder som Guatemala är därför
särskilt viktig, anser Iván Pérez.
– Våld mot barn måste omedelbart erkännas, utredas,
an­mälas och angripas på ett professionellt och övergripande
sätt, både vad gäller kultur och rättssystem. Därför är det
viktigt att vi har strategier för att synliggöra sexualvåld mot
våra barn, säger Iván Pérez.
Kursen i Jocotán, som Rädda Barnen i Guatemala genomför
tillsammans med organisationen Sobrevivientes (Överlevare), är
ett sätt att på lokal nivå öka kunskapen om barns rättigheter på
lokal nivå. Liknande projekt finns i andra utsatta delar av landet,
exempelvis via ungdomsledare och lokala tv-kanaler. Snart
kommer Kennedy och hans unga kamrater att besöka skolor,
myndigheter och organisationer i sin hemtrakt för att informera
om vad själva de lärt sig.
– Oftast tigs problemet bara ihjäl. Men här får vi lära oss hur
vi kan bekämpa våldtäkter. Jag hoppas att jag kan hjälpa andra
barn och ungdomar. Om de får veta vilka rättigheter de har så
kanske fler av dem vågar anmäla, säger Kennedy.
Våldsamma gäng, som de tatuerade maras från grannländerna
El Salvador och Honduras, slukar ensamma och utsatta ungdomar i jakt på pengar och gemenskap.
– Att våldta flickor och nära nog ta livet av dem är en del av
gängens initieringsriter, förklarar gynekologen Claudia Pérez på
Rooseveltsjukhuset i ett av Guatemala Citys farligaste områden.
Hon har nyligen tagit emot flera flickor som kidnappats från
busshållplatser för att sedan gruppvåldtas, drogas och dumpas
på ödetomter.
– Naturligtvis utnyttjar kriminella grupper just den osäkra
situation som finns här i landet. Många offer vågar inte anmäla
eftersom våldtäktsmännen ofta bor i samma områden som de
själva, säger Claudia Pérez.
Samma mönster upprepar sig i de östra dalgångarna nära
gränsen till El Salvador, där Rädda Barnen sedan flera år tillbaka har ett lokalt kontor.
– I skolan har vi haft fall där flickor har kidnappats, våldtagits
och dödats. Trots det händer inget, säger femtonårige Kennedy
Pérez Duarte.
I Jocotán, ett samhälle nerbäddat mellan de toppiga bergskedjorna utanför staden Chiquimula, har han och nio andra
ungdomar i femtonårsåldern just börjat en kurs om sexuellt
våld och barns rättigheter.
Rädda Barnen har nyligen publicerat en internationell
rapport om just sexuellt våld mot barn i konflikt och krig.
barn
I dag är det få som vågar – eller vill. Lika ofta som flicka
och familj hotas till tystnad beror oviljan på en misstro till
system­et som ineffektivt och sällan utreder brott mot kvinnor.
Mellan december 2012 och maj 2013 anmäldes 1 373 våldtäkt­er
på flickor under fjorton år, enligt SVET, departementet för
sexual­våld, utnyttjande och människohandel. Anmälningarna
ledde inte särskilt långt – man grep bara 50 personer och
utfärdade bara 27 besöksförbud.
42
nr4.2013
Jenny Anali blev bara 14 år
gammal. Hon dog hemma
under förlossningen.
Michelle, 13,
väntar barn efter
våldtäkten hon
utsattes för.
Myndigheternas ineffektivitet och ointresse är ett av de
problem som Rädda Barnen försöker lösa med sitt påverkansarbete. I staden Chiquimula har ett fyra år långt pilotprojekt
precis avslutats. Här har Rädda barnen – förutom att lära upp
ungdomsledare som Kennedy – också utbildat lokala myndigheter om barns rättigheter och om de ineffektiva och bristfälliga
system som lett till den olyckliga utvecklingen.
Påtryckningar av det slaget är de flesta hittills alltför ovana vid.
– Vi har bidragit med pengar, experter och teknologi för att ge
lokala myndigheter förutsättningar att ta över och göra det jobb
de är skyldiga att göra – att se till att barnens rättigheter respekt­
eras, säger Hugo Elias, ansvarig för Rädda Barnens verksamhet i
Chiquimula.
Resultatet av Rädda Barnens arbete ska följas upp det
kommande året så att myndigheterna inte tappar bollen. Och
kontrollen behövs. För trots att lagarna tekniskt sett finns är
motsättningarna i systemet stora – och mentaliteten djupt
rotad hos familj, vård, skola och polismyndighet, förklarar José
Cortez, biträdande minister för SVET.
– Sex med en flicka under fjorton år är ett brott, men varken
sjukhus, skolor eller institutioner som tar hand om flickorna har
sett det på det viset. Det finns en otrolig släpphänthet som beror
både på kultur och okunskap, säger han.
På politisk nivå har man börjat öppna ögonen för
problem­et, men resten av statsapparaten har svårt att
hänga med i svängarna.
Till och med statliga myndigheter som SVET saknar
resurs­er och tvingas förlita sig på internationella donation­er
för att utbilda sin personal. Den nya »specialklinik« för
våldtäktsoffer som invigdes vid Rooseveltsjukhuset i våras
byggdes också med hjälp av donationer och är inte mer än ett
kalt, rosa rum inhyst på ett överfullt BB.
barn
– Det är så mycket som saknas. Vi fick en liten låda till
rummet för att politikerna ska kunna säga att det finns en
klinik för offren, men det här är bara en politisk cirkus, säger
gynekologen Claudia Pérez.
Trots det finns det ljuspunkter som ger hopp om framtiden.
I fjol inledde vicepresidenten Roxana Baldetti ett korståg för de
unga mödrarnas sak. I december överlämnade hon personligen
1 000 dokumenterade fall av gravida flickor under fjorton
år till åklagarmyndigheten. Två månader senare gjordes det
första gripandet i den nya utredningen, och efter det har fler
följt. Tillsammans med hjälporganisationerna har staten drivit
kampanjen »Skydda mig mot graviditet«, som fokuserar på de
unga mammorna.
Kanske det allra viktigaste framsteget är det som kallas för
den »kritiska linjen«, ett protokoll som ska se till att flickorna
får den hjälp och stöd de behöver och att brottet följs upp och
straff­as av myndigheterna. Skola och vård ska rapportera nya
fall av gravida flickor till myndigheterna, så att ingen ska falla
mellan stolarna. Statistiken blir bättre och bättre och risk­
områden kan kartläggas. Dessutom har Guatemala fått helt nya
specialdomstolar för brott mot kvinnor.
Förkämparna för flickors rättigheter i Guatemala har fortfarande en lång och knagglig väg framför sig. De synliga
våldtäkterna – de tusentals flickor under fjorton år som
man vet föder barn varje år – är bara toppen på isberg­et.
Många graviditeter, illegala aborter och missfall får
myndigheterna aldrig höra talas om. Spädbarnen begravs i
hemlighet. Och de ännu fler »osynliga« våldtäkterna – som
inte lett till några barn – är alltför svåra att spåra. Medan
politikerna just börjat vakna fortsätter våldet mot en ny
generation av barn. *
43
nr4.2013
Så arbetar Rädda barnen mot
Rädda Barnen finns på plats
och kämpar i över 120 länder
för att barn inte ska utsätt­as
för övergrepp och för att
stötta de som har blivit
utsatta.
* One Stop Centre och barnvänlig domstol i Zanzibar
I Zanzibar har Rädda barnen varit
med och startat ett One Stop Centre,
eller Barnahus som vi säger i Sverige.
Här får barn som utsatts för sexuella­
övergrepp den hjälp de behöver
under ett och samma tak. Rädda
Barnen har i samarbete med reger­
ingen i Zanzibar även öppnat ögrupp­
ens första barnvänliga domstol. Den
barnvänliga domstolen är en del i en
modell för att skydda barn i Zanzibar
mot våld och övergrepp.
* Hjälptelefon i Palestina
Hjälptelefonen är en del av det
nationella skyddssystem för barn
som Rädda Barnen bygger upp i det
ockuperade Palestina. Förra året tog
svararna emot över 16 000 samtal
från barn som utsatts för våld och
övergrepp. Bakom telefonen finns
socialarbetare och ett nätverk av
vuxna som kan lyssna och hjälpa.
* Ungdomsklinik i
Elfenbenskusten
Sedan 2012 stödjer Rädda barnen
ungdomskliniker i Abidjan och
Abengourou där unga kan prata
med engagerade vuxna och andra
ung­domar om sexualitet, relationer
och rättigheter.
* Att möta barn som utsatts
för övergrepp
I Pakistan utbildar Rädda Barnen
poliser och jurister. En speciell enhet
inom polisen tar numera hand om
fallen där barn utsatts för våld och
sexuella övergrepp. Som ett resultat
har fler barn vågat anmäla.
barn
44
nr4.2013
övergrepp runt om i världen
* Förebyggande av sexuellt
våld i katastrofsituationer I krig och katastrofer är barn
extra utsatta. Just nu har Rädda
Barnen katastrofinsatser i bland
annat Syrien, Libanon, Demo­
kratiska Re­publiken Kongo, Mali,
Niger, Somalia, Sudan, Pakistan,
Fili­ppinerna, Palestina och Jemen.
Rädda Barnen arbetar bland annat
med att göra flyktingläger säkrare
för barn, att återförena separerade
barn med sina familjer och ge psyko­
logiskt stöd till barn och vuxna. Vi
arbetar också för att barns trygghet
och skydd ska vara en viktig och
naturlig del i alla humanitära insat­
ser.
* Förebyggande arbete i
MellanÖstern
I Libanon, det ockuperade Pale­stinska
territoriet och Jemen arbetar Rädda
Barnen tillsammans med andra
frivilligorganisationer, ungdomar
och deras föräldrar; informerar och
diskuterar om sexuella rättigheter
och risker, om hur barn och unga kan
skydda sig själva och andra mot våld
och övergrepp och vilket skyddsnät
som finns.
* Engagera män och pojkar
I Bangladesh jobbar Rädda barnen
tillsammans med lokala samarbets­
partners för att engagera män
och pojkar i arbetet med för ökad
jämställdhet. Allt för att minska
­könsrelaterat våld mot kvinnor och
barn.
I Jocotán, ett samhälle
nerbäddat mellan de
toppiga bergskedjorna
utanför staden Chiquimula,
arrangerar Rädda Barnen
en kurs om sexuellt våld och
barns rättigheter.
barn
45
nr4.2013
* Tillfälligt skyddat boende
i Etiopien
Rädda Barnen har hjälpt över 1500
barn som lever på gatan och ­arbetar
på barer och bordeller i Addis
Abeba. De har fått tillfälligt skyddat
boende och hjälp komma tillbaka
till skolan.Nästan 300 flickor som
utsatts för sexuella övergrepp har
fått psykologiskt stöd, medicin,
sjukvård och blivit återförenade
med sina familjer.
Vill du veta mer?
Gå in på: www.raddabarnen.se/
min-kropp-ar-min
slavhandel
med barn
Människohandel är världens tredje största
kriminella verksamhet. Och den drabbar
mest barn. I dokumentärfilmen »Not my
life«, gjort av den Oscarsnominerade filmproducenten Robert Bilheimer, får vi möta
barn i tretton länder på fem kontinenter
som tvingats in i slavarbete, sexhandel och
att bli barnsoldater.
I filmen intervjuas femtio personer, både
barn och vuxna som på olika sätt, och
genom olika organisationer, arbetar mot
trafficking. Det är hjärtskärande bilder och
berättelser om barn som hjärtlöst utnyttjas
av skrupelfria vuxna. Men också om hopp
– om barn som lyckats göra sig fria och återfått sina liv och som nu kan hjälpa andra.
Filmen visas med svensk undertext
på Sidas hemsida fram till i slutet av
­november. Det går även att beställa en dvd
på www.notmylife.org.
kultur
Rosengård
tio år senare
Boken »Vem kastar
första stenen: Om
stenkastning och
utlänn­ingar i Rosen­
gård« väckte stor
uppmärksamhet
2003. Författ­aren och
samhälls­debattören
Tove Lifvendal har åter­
vänt till Rosengård och
skrivit uppföljaren »I
rörelse: Möten i Rosen­
gård 10 år senare«. Hon
har intervjuat dem hon
träffade för tio år sedan
och berättar om vad
som hänt sedan förra
boken.
Målningar
blev teater
Lena Cronqvists
målningar har inspire­
rat till pjäsen »Flick­
orna« av dramatikern
Mia Törnqvist. Två
systrar kommer till
sin döda pappas hus
för att dela upp arvet.
Föremålen väcker
minnen. Barndom
och nutid flyter
samman och begravda
konflikt­er flyter upp till
ytan. Två gamla flickor
konfronteras med sig
själva som barn med
hjälp av sina »barn­
jag« som gestaltas
med hjälp av dockor.
»Flickorna« ges av
Marionetteatern i
samarbete med
Liljevalchs konsthall
som visar en retro­
spektiv utställning
över Lena Cronqvists
konstnärsskap.
Björn Kjellman
lär barn läsa
UR gör en satsning på
läs- och skrivinlärning
för barn i sex tv- och
radioprogram . Livet
i Bokstavslandet är
ett sketchprogram om
bokstäver och ord för
alla barn som är på
väg att lära sig läsa.
Karaktärerna spelas
av Björn Kjellman,
Emma Molin, Omid
Khansari och Katha­
rina Cohen. Serien
sänds i Barnkanalen.
Alla avsnitt är publice­
rade på ur.se/abc.
barn
46
nr4.2013
Hedersvåld
i Sverige
I boken »På heder och
samvete« av författ­
arna Lars Åberg och
Eduardo Grutzky ges en
inträngande och över­
gripande skildring av
hederskulturen och dess
konsekvenser i Sverige.
Boken bygger på författ­
arnas långa erfaren­
het av integrations­
debatt och deras egna
konkreta arbete för att
skydda de som utsätts.
Boken tar upp hur en
hedersideologi uppstår
och kan leva vidare i
ett modernt samhälle.
Författarna gör även en
kritisk genomgång av
den svenska debatten i
ämnet. Och av myndig­
heternas motstånd
mot att genomföra de
politiska beslut som
tagits för att motverka
hederskulturen.
Den döva historien
I pjäsen »Ljuset i
sprickan«, skriven och
regisserad av Mindy
Drapsa, berättas den
bortglömda historien
om hur många tusen
döva människor blivit
berövade sitt språk
och sin kultur. Pjäsen
­handlar om en fånge
och en fängelsevakt,
båda kvinnor, båda
döva. Den spelas på
svenskt teckenspråk
och textas till svenska.
Riksteatern turnerar
under hösten med
föreställningen runt om
i landet.
Tack alla huvudpartners
för att ni hjälper oss att göra
världen lite barnvänligare
Med stöd från Clas Ohlson får fler barn i Nepal
möjlighet till en säker, kvalitativ och mer utvecklande förskolemiljö. De har också samverkan med
Rädda Barnens CSR center i Kina.
IKEA är engagerad i flera projekt med
Rädda Barnen. Ett exempel är
”Oss föräldrar emellan – för tryggare barn”.
Santa Maria hjälper utsatta barn
i Colombia till en bättre utbildning.
Via Banco Humanfonden som förvaltas av
Swedbank Robur, stödjer fondsparare
Rädda Barnens arbete med att ge barn i krigsoch katastrofländer tillgång till utbildning.
Vinge bidrar Pro Bono med juridisk
kompetens och rådgivning vad
gäller Rädda Barnens nationella som
internationella verksamhet.
Med stöd från Axfood genomför vi utbildningsprojekt i Elfenbenskusten. Axfood stödjer även
projekt som genomförs i Sverige.
Pengarna från PostkodLotteriet har varit med
och delfinansierat en stor mängd projekt.
De viktigaste arbetsområdena är att se till
att alla barn får gå i skolan och att inga barn
ska behöva utsättas för våld.
Accenture bidrar med management- och
konsulttjänster för att löpande förbättra
Rädda Barnens verksamhet samt stödja projekt
i utvecklingsländer och lokalt.
GodEl och systerbolaget GodFond har stöttat
Rädda Barnen sedan företagen startades.
De har valt att stödja Rädda Barnens arbete
i katastrofdrabbade länder.
Vill du också samarbeta med Rädda Barnen?
Ring Jonas Olsson på tel 08 -698 91 36
eller Henrik Persson på tel 08 -698 92 82.
barn
47
nr4.2013
Rädda Barnens general­
sekreterare Elisabeth
Dahlin och Per Heggenes,
vd för IKEA Foundation.
Nytt samarbete för
snabb katastrofhjälp
I ett nytt samarbete med
IKEA Foundation kan Rädda
barnen nu inom 24 timmar
få tillgång till extra medel
för att använda i en katastrofsituation där det snabbt
behövs en humanitär insats.
Avtalet omfattar initialt
närmare 11 miljoner kronor.
– Det är alltid en utmaning
att snabbt kunna avsätta
resurser om en humanitär kris
förvärras dramatiskt eller om
en katastrof inträffar, säger
Elisabeth Dahlin, general­
sekreterare för Rädda Barnen.
– Det nya avtalet innebär att Rädda Barnen med
mycket kort varsel – det
handlar om timmar – kan
skicka personal tillkatastrofområden, säger Per Heggenes, vd för IKEA Foundation.
– På det sättet försäkrar vi
oss om att barn som tvingats
uppleva traumatiska händelser får sina rättigheter tillvaratagna på bästa sätt.
Elisabeth Dahlin påpekar
att detta inte är minst viktigt
i ljuset av vad som händer i
Syrien just nu.
partners
Jul på Rädda
Barnen
Inför julen finns möjlig­
het att stötta Rädda
Barnens arbete genom
att skänka pengar­ och
köpa gåvobevis på
www.­raddabarnen.se/
jul. Här kan du också
skicka julkort och köpa
gåvor som Skultunas
fina ljuslyktor.
– Vad man än väljer
att handla på vår
sajt, så är julgåvorna
till Rädda Barnen
en investering i en
trygg­are framtid för
fler barn i Sverige
och i andra länder,
säger Malin Thiel,
insamlings­chef.
Hope och Busnel
till Rädda Barnen
Totalt 13 nya spänn­
ande designpro­
dukter finns nu till
för­säljning på ­www.
raddabarnen.se/shop.
Höstkollektionen
innehåller högklassiga
produkter och unika
designsamarbeten
bland annat med kläd­
märkena Hope och
Busnel.
– Det har varit en rolig
utmaning att välja
ut nya produkter och
samarbeten, säger
Victoria Nordansjö,
PR-ansvarig på Rädda
Barnen. Vi är mycket
glada över resultatet.
Bild finns
Tack Nanne
och Lasse!
Nanne Grönwall och
Lasse Lindbom vann
nyligen 75 000 kronor
i PostkodLotteriets
Heta Stolen. De valde
att skänka pengarna
till Rädda Barnens
arbete mot sexuella
övergrepp.
– Rädda Barnens
förmåga att arbeta
för både utsatta barn
runtom i världen och
även deras för­äldrar,
är ovärderlig… Jag
kan av hela mitt
hjärta säga att jag
älskar Rädda Barnen,
för deras empati och
engagemang, säger
Nanne Grönvall.
barn
48
nr4.2013
Bättre med
Barnahus
Nu är det dags igen!
För varje mjukdjur
eller barnbok som
säljs på IKEA varu­
husen under period­e n
27 oktober till 4
januari skänker IKEA
Foundation 10 kronor
till barns utbildning
genom Rädda Barnen
och UNICEF.
Sedan år 2003 har
mjukdjurskampan­
jen för utbildning
gynnat mer än 10
miljoner barn genom
90 projekt i 46 olika
länder. IKEA Foun­
dation har donerat
totalt 57 miljoner
euro.
– Den årliga mjuk­
djurskampanjen är
en höjdpunkt på året
för både kunder och
medarbetare, säger
Eva Stål, koordinator
i hållbarhet för IKEA
i Sverige.
– Under hela tio
veckor får vi chans
att berätta om det
viktiga arbetet
Rädda Barnen och
UNICEF gör för barns
lärande i världen. Vi
är mycket stolta över
att vi tillsammans
har nått 10 miljo­
ner barn i drygt 40
länder under tio
års tid.
Per Heggenes är vd för IKEA Foundation som är en viktig partner till
Rädda Barnen. Han tycker att företag kan göra mycket – och behöver göra
mer än de redan gör – för att förbättra levnadsvillkoren för barn.
Vad anser du vara de viktigaste globala utmaningarna när det gäller
barns rättigheter idag?
– Våld mot och utnyttjande av barn är ett växande problem. Och
tillgång till utbildning är avgörande för att barn ska få möjlighet
att skapa ett bättre liv. Detta förutsätter att de ges en chans till en
hälsosam start i livet, inte minst tillgång till näringsriktig mat
som gör dem starka så att de kan lära sig saker och utvecklas.
Hur kan företag bidra?
– De kan börja med att se till att deras egen distri­
butionskedja proaktivt tar ansvar för de här frågorna. De
kan dessutom aktivt verka för barns rättigheter och möjligheter i de samhällen där de bedriver sin verksamhet.
Varför ska ni, som företag, investera i barns rättigheter?
– För IKEA motiveras satsningen av våra kärnvärden
och vårt engagemang i de många grupper och samhäll­en
som vi vänder oss till som företag. Det är bra för våra
affär­er och det gör också våra medarbetare stolta över att
vi som företag tar ansvaret gentemot framtida genera­
tioner på allvar.
Kan du ge något exempel på ett område där ni har gjort
en insats?
– Vårt engagemang för barns bästa började för många år
sedan när vi stötte på problem med barnarbete inom våra
distributionskedjor. Vi beslöt oss för att göra mer än att bara
se till att det inte fanns barnarbetare i tillverkningen. I dag
har vi projekt som bidrar till att förbättra livssituationen för
över 100 miljoner barn i utvecklingsländer.
Vilka fördelar ser du med att länder, företag och enskilda
organisationer samarbetar för utveckling?
– Bättre idéer, mer innovation och större effektivitet, förutsatt att vi alla delar med oss av erfarenheter och goda exempel.
Och vilka utmaningar ser du?
– Den klassiska silomentaliteten och oförmågan att samarbeta,
i kombination med konkurrensen om bidrag, kan utgöra en betyd­
ande utmaning för ett fruktbart samarbete.
Varför valde ni Rädda Barnen som er partner?
– Vi är beroende av att våra partners förser oss med de bästa insikt­
erna i hur barns rättigheter och barns hälsa bäst kan tillvaratas och
ytterligare förbättras. Rädda Barnen är en organisation som har visat prov
på sin styrka inom det här området.
TEXT SOPHIE ARNÖ
FOTO LINDA FORSELL
Eldsjäl
PER
barn
49
nr4.2013
sista ordet
övergreppen
pågår nära oss
Ett av de främsta skälen till att jag valde att engagera mig
i Rädda Barnen för nu drygt 20 år sedan var arbetet mot
sexuella övergrepp mot barn. Då var frågan om
barnpornografi relativt ny.
Det fördes en intensiv debatt om
tryckfrihet och yttrandefrihet
å ena sidan och behovet av att
skydda barn från de kränkningar
som barnpornografi innebär å
andra sidan. Några av de bilder
jag såg då kommer jag aldrig att
glömma. Sexuell exploatering
av barn är ett fruktansvärt brott
mot deras rättigheter. Ändå är
det en verklighet som många
barn drabbas av. Det kan handla
om olika typer av trakasserier,
våldtäkt, samt utnyttjande i form
av pornografi, prostitution och
tillfälliga barnäktenskap.
Men att den farligaste platsen
kunde vara hemmet var det inte
många av oss som visste.
Idag vet vi att frågor av sexuell
karaktär och ovälkomna inviter
också är en del av barns och
ungas vardag på nätet.
Övergreppen och kränkningarna kan äga rum i privata hem,
i skolor, på internet och i det offentliga. De drabbar inte bara
barn i andra delar av världen, de pågår också alldeles nära
oss. Jag minns till exempel en skolkamrat i mellanstadiet
som tvingades bo kvar med sin styvpappa trots att hon anmält
honom för sexuella övergrepp. För oss runt omkring var det
svårt att förstå. Vi visste att sexuella övergrepp var något
av det värsta man kunde råka ut för, samtidigt fanns det
uppenbarligen inget stöd från vuxenvärlden när en av våra
­jämnåriga blev utsatt.
Vi vuxna måste våga prata med barn och unga om dessa
frågor. Vi måste säkerställa att det finns stöd till dem som
utsatts. Barn och unga måste själva få ett språk för det som
händer dem. Vi måste visa dem att de har rätt till sin egen
kropp och att INGEN har rätt att utsätta dem för något de
inte vill!
Jag, som så många andra av mina kompisar, hade med mig
varningar och förmaningar hemifrån om risken att bli utsatt.
barn
Inger Ashing styrelseordförande
50
nr4.2013
foto ylva sundgren
Ibland är det uppenbart att
något är ett sexuellt övergrepp
men ibland är det inte så enkelt.
Vad är egentligen okej sex?
När kan man säga nej och hur
tydligt måste det vara? Vad gör
man om ett nej inte respekt­eras?
Det är frågor som många unga ställer sig och vill diskutera.
Men ibland kan det vara svårt att prata om negativa sexuella­
upplevelser, och bemötandet kan vara kyligt eller rentav
fientligt.
Ge bort julklappar
som betyder mycket för
väldigt många barn!
På räddabarnen.se/jul kan du även i år köpa julklappar i form av
gåvobevis. Där finns till exempel klädpaket för fyra nyfödda barn
som behöver hjälp att hålla värmen, näringsrik mat till 150 allvarligt
undernärda barn, skolpaket och andra meningsfulla saker. Du kan
också bidra till vårt arbete för att skydda barn från övergrepp och
kränkningar och för att stötta dem som blivit utsatta. Tillsammans
kan vi se till att fler barn får en tryggare uppväxt.
Stöd vårt arbete för barns rättigheter och köp gåvobevis på räddabarnen.se/jul
LIGGANDE halvsida i Barn.indd 6
2013-10-23 07:58
Spara med hjärtat
Låt pengarna växa samtidigt som de verkar för en god sak. Spara i Swedbank
Robur Humanfond så bidrar du årligen med två procent av din fondförmögenhet
till Rädda Barnens viktiga arbete. I Humanfond investerar vi i svenska företag
som tar ansvar för vår omvärld. Mer information om ideellt fondsparande hittar
du på swedbank.se/raddabarnen
Swedbank Robur i stolt samarbete med Rädda Barnen
Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. På grund av fondens sammansättning och de förvaltningsmetoder som används, så kan pengar
som placeras i fonden både minska och öka kraftigt i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet. Faktablad, informationsbroschyrer
och fondbestämmelser för Swedbank Roburs fonder finns att hämta hos din återförsäljare eller på swedbankrobur.se
Posttidning B
Avsändare : Rädda Barnen
107 88 Stockholm
Koppla av med en
riktigt bra hemförsäkring!
If och Rädda Barnen samarbetar för att du som medlem ska få en
bättre hemförsäkring till ett förmånligt pris. Du får 15 % rabatt på
en hemförsäkring som täcker ovanligt mycket, Stor Hemförsäkring
och Stor VillaHemförsäkring. Om något händer dig kan du koppla
av för vi ser till att du får snabb hjälp av oss och de specialister som
vi samarbetar med. Dessutom går 50 kr för varje såld försäkring
till gemensamma If och Rädda Barnen-projekt.Läs mer om dina
medlemsförmåner på www.if.se/rb. Eller ring oss på 0771-655 655
så berättar vi mer.
35657_1
www.if.se/rb
0771-655 655
I samarbete med: