Blodet
Blodet har många viktiga funktioner i kroppen, bland annat att
transportera syre från lungorna till kroppens celler, och koldioxid från cellerna till
lungorna
föra näringsämnen och restprodukter till och från cellerna
delta i immunförsvaret
transportera hormoner och andra signalsubstanser
reglera surhetsgraden och innehållet av salter och vätska i kroppen
delta i regleringen av kroppens temperatur
se till att blodet levrar sig om man skadat ett blodkärl.
Hjärtat pumpar runt blodet i kroppens blodkärl. Med immunförsvaret menas kroppens
försvar mot bakterier, virus, celler som omvandlats till cancerceller, främmande celler eller
partiklar. De kan orsaka infektioner eller cancer om inte immunförsvaret fungerar som det
ska.
Tre olika sorters blodkroppar
Blodet kallas för en flytande vävnad eftersom blodets celler inte är ihopfogade utan rör sig
fritt i en vätska.
Nästan en tiondel av kroppsvikten består av blod. En person som väger 70 kilo har ungefär
fem till sex liter blod. Blodet består av blodkroppar och blodplasma. Knappt hälften av
blodets volym är blodkroppar, eller blodceller som de också kallas.
Det finns tre olika sorters blodkroppar, som har olika uppgifter. De är röda blodkroppar
(erythrocyter), vita blodkroppar (leucocyter) och blodplättar (Throbocyter). De olika
blodkropparna bildas i den röda benmärgen som hos vuxna finns i bröstbenet,
höftbenskammarna, skallbenet, kotorna och rörbenens ändar. I den röda benmärgen bildas
först ursprungsceller eller så kallade stamceller, som sedan mognar till olika typer av
blodkroppar.
Det finns tre olika sorters blodkroppar som har olika uppgifter. Det är röda blodkroppar som
transporterar syre och koldioxid, vita blodkroppar som försvarar kroppen mot infektioner
och blodplättar som gör att blodet levrar sig om man skadar ett blodkärl. Blodkropparna
bildas i benmärgen.
Flest röda blodkroppar
Det finns flest röda blodkroppar. I en liter blod finns det fyra till fem biljoner röda
blodkroppar. Nästan en fjärdedel av alla kroppens celler är blodkroppar. Varje röd blodkropp
är mycket liten, endast sju tusendels millimeter. Mogna röda blodkroppar saknar kärna och
cellorgan, så kallade organeller, som normalt finns i celler. Därför har röda blodkroppar
ingen ämnesomsättning till skillnad från andra celler.
De röda blodkropparna är runda, platta och mycket formbara. Därför kan de lätt ta sig fram i
de minsta blodkärlen, de så kallade kapillärerna, som är mindre än de röda blodkropparna.
Det bildas mer än två miljoner nya röda blodkroppar varje sekund. Bildningen styrs av
hormonet erytropoietin som utsöndras från njurarna. När det finns för lite syre i blodet
känner njurarna av det och producerar mer av hormonet. Då bildas fler röda blodkroppar
som kan transportera syre.
Det bildas mer än två miljoner nya röda blodkroppar varje sekund. Bildningen styrs av
hormonet erytropoietin från njurarna.
Hemoglobin fraktar syre och koldioxid
De röda blodkropparna innehåller hemoglobin, som binder och transporterar syre och
koldioxid. Koldioxiden kan också reagera kemiskt med vatten inuti de röda blodkropparna
och transporteras som bikarbonat. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn, och det
ger blodet den röda färgen. Syrerikt blod är ljusare rött medan syrefattigt blod är mörkare
rött.
När blodet passerar genom lungorna lämnar det ifrån sig den koldioxid som bildats i
kroppens celler vid ämnesomsättningen. I stället tar blodet upp syre, som sedan
transporteras ut till cellerna i kroppen. Om det finns mycket koldioxid i blodet blir det surt.
De röda blodkropparna transporterar koldioxiden till lungorna, där den avlägsnas genom
andningen. Det bidrar samtidigt till att reglera hur surt det är i kroppen, den så kallade syrabasbalansen.
Lever i fyra månader
En röd blodkropp lever ungefär 120 dagar. När blodkroppen åldras blir den mindre formbar
och går lätt sönder när den passerar genom mjältens trånga kapillärer. Den döende röda
blodkroppen bryts därefter ner i mjälten och levern. Järnet tas till vara och transporteras
tillbaka till benmärgen för att användas till att bilda nya röda blodkroppar. Kroppen kan inte
återanvända alla restprodukter, utan en del av hemoglobinet omvandlas till färgämnet
bilirubin. Det ingår i gallan och ger avföringen den bruna färgen. Lite bilirubin utsöndras även
med urinen och gör den gul.
Vita blodkroppar försvarar kroppen
De vita blodkropparnas viktigaste uppgift är att försvara kroppen mot infektioner. Det finns
flera olika sorters vita blodkroppar. Man skiljer mellan granulocyter, lymfocyter och
monocyter. De vita blodkropparna har cellkärna och cellorgan som vanliga celler, till skillnad
mot de röda blodkropparna.
Granulocyter "äter upp" bakterier
Granulocyterna består egentligen av tre olika sorters celler, som har olika uppgifter. Det går
att skilja de olika cellerna åt genom att de innehåller små korn som färgas olika om de
behandlas med ett färgämne på ett laboratorium.
De vita blodkroppar som kallas neutrofila granulocyter försvarar kroppen mot bakterier
genom att ”äta upp” dem. De vita blodkropparna cirkulerar inte bara i blodet utan kan även
ta sig ut i vävnaderna vid ett bakterieangrepp, exempelvis i huden. I vävnaderna rör sig de
neutrofila granulocyterna med hjälp av små ”fötter” som bildas av cellens inre.
En annan typ av vita blodkroppar är eosinofila granulocyter. Om man får en allergisk reaktion
eller en parasitsjukdom ökar antalet eosinofila granulocyter i blodet.
Till sist finns basofila granulocyter. De innehåller rikligt med histamin som sätter igång den
allergiska reaktionen om man är överkänslig.
Totalt finns det tre till åtta miljarder granulocyter per liter blod. De neutrofila granulocyterna
är vanligast, medan de eosinofila och basofila granulocyterna är betydligt färre. Granulocyter
har en livslängd på några dagar.
En annan typ är eosinifila granulocyter, som ökar i antal om man får en allergiska reaktion
eller en parasitsjukdom.
Den tredje typen av granulocyter kallas basofila. De innehåller rikligt med histamin som
sätter igång den allergiska reaktionen om man är överkänslig.
Lymfocyter förgör inkräktare
Lymfocyter är en annan sorts vita blodkroppar som bildas i benmärgen. Cellerna mognar
sedan till färdiga lymfocyter i den så kallade lymfatiska vävnaden. Lymfatisk vävnad finns
framför allt i de lymfatiska organen, det vill säga i lymfknutorna, mjälten och brässen, eller
thymus. Lymfatisk vävnad finns även på andra ställen i kroppen, bland annat i
halsmandlarna, svalg- och tungtonsillerna samt i tarmarnas väggar. Mogna lymfocyter
cirkulerar i blodet, men de finns även i lymfan, som är den vätska som cirkulerar i
lymfsystemet.
Lymfocyterna är av två slag, T- och B-lymfocyter. T-lymfocyterna är vanligast. De bildas i
benmärgen, men förs sedan med blodet till brässen där de mognar. När de kommer i
kontakt med främmande mikroorganismer omvandlas T-lymfocyterna till så kallade
mördarceller som kan oskadliggöra inkräktarna. Några T-lymfocyter finns kvar som Tminnesceller, som känner igen det ämne som utlöste kroppens försvarsreaktion.
Även B-lymfocyter bildas i benmärgen. B-lymfocyterna omvandlas till plasmaceller när de
kommer i kontakt med främmande ämnen som skapar en försvarsreaktion i kroppen, så
kallade antigener. Plasmacellerna bildar antikroppar som bekämpar antigenerna. Läs mer
om det i kapitlet om immunförsvaret. Även hos B-lymfocyterna utvecklas en liten del till Bminnesceller.
Lymfocyterna lever längre än de andra blodkropparna. En del lymfocyter finns kvar hela
livet.
Lymfocyter är vita blodkroppar som bildas i benmärgen. Cellerna mognar sedan till färdiga
lymfocyter i den lymfatiska vävnaden, det vill säga i bland annat lymfknutorna, mjälten och
brässen.
Monocyter fungerar som renhållare
Monocyterna är störst av de vita blodkropparna. Det finns cirka en halv miljard monocyter
per liter blod. Monocyterna finns i blodet under ungefär ett dygn. Sedan vandrar de ut i
vävnaderna och omvandlas till celler som kallas makrofager. Makrofag betyder storätare.
Cellerna kan ”äta upp” inkräktare, som exempelvis bakterier. De tar även hand om död
vävnad och fungerar därför som en slags ”städpatrull” ute i kroppen. Cellerna bildar även
olika ämnen som aktiverar T- och B-lymfocyterna. Makrofagerna kan leva i flera år.
De vita blodkropparna finns alltså inte bara i blodbanan, utan även i lymfsystemet och i
vävnaderna.
Blodplättarna stoppar blödningar
Blodplättar, så kallade trombocyter, är inga egentliga celler utan endast en del av en stor cell
som kallas megakaryocyt. Megakaryocyterna finns i benmärgen och lämnar ifrån sig de små
celldelarna, som sedan cirkulerar i blodet. En megakaryocyt kan bilda upp till 6000
blodplättar. Blodplättarna lever bara några dagar.
Trots att blodplättarna inte är fullständiga celler har de mycket viktiga uppgifter. De
innehåller olika ämnen som behövs för att blodet ska levra sig vid en skada, koagulera. Vid
en skada på ett blodkärl klumpar blodplättarna ihop sig och fäster vid kärlets väggar.
Därmed bildas en plugg som hejdar blödningen. Det finns ungefär 150–400 miljarder
blodplättar per liter blod.
Blodplättarna är inga egentliga celler, utan endast en del av en stor cell som kallas
megakaryocyt. Megakaryocyterna finns i benmärgen och lämnar ifrån sig små celldelar, så
kallade blodplättar, som sedan cirkulerar i blodet.
Blodplasman är en gul vätska
Det som blir kvar om man tar bort alla blodkropparna från blodet kallas blodplasma.
Blodplasma är en svagt gulfärgad vätska som till 90 procent består av vatten. Resten är olika
proteiner, salter och en del andra ämnen i små mängder.
Ämnen som löser sig i vatten, till exempel hormoner och andra signalsubstanser, kan
transporteras runt i kroppen med hjälp av blodplasman. Även näringsämnen, till exempel
socker i form av glukos, transporteras med hjälp av blodet. En del ämnen binder sig först till
proteinerna i blodplasman för att transporten ska gå lättare. På så sätt kan även fetter, som
inte är vattenlösliga, föras ut till kroppens celler.
Blodplasma innehåller också bikarbonat, som är mycket viktigt för att blodet ska kunna hålla
en normal surhetsgrad.
Plasmaproteiner har olika uppgifter
Proteinerna i blodplasman är av olika slag och har olika uppgifter. Totalt finns det ungefär 70
gram protein per liter plasma. Några av de viktigaste plasmaproteinerna är:
Albumin, det vanligaste proteinet, som har till uppgift att hindra vattnet i blodet från
att lämna blodbanan. Om inte albuminet höll kvar vattnet skulle det istället ge sig ut i
vävnaderna som då blev svullna. Albumin transporterar även vissa hormoner och
fett.
Transferrin, som är ett viktigt protein för blodbildningen eftersom det transporterar
järn till benmärgen där det behövs för att bilda röda blodkroppar.
Immunglobuliner, som är antikroppar och är viktiga för kroppens immunförsvar. Läs
mer om det i nästa kapitel.
Koagulationsfaktorer, som är nödvändiga för att blodet ska kunna levra sig så att en
blödning kan stoppas. Den viktigaste koagulationsfaktorn kallas fibrinogen. Mängden
fibrinogen ökar vid olika inflammatoriska reaktioner och mäts med hjälp av det
blodprov som kallas sänka. När blod koagulerar omvandlas fibrinogen till fibrin. Om
blodceller och fibrin tas bort kallas återstoden blodserum.
Hormoner, som är proteiner som reglerar många viktiga mekanismer i kroppen.
Blodet innehåller salter
Salterna i blodet kallas för elektrolyter och har många viktiga uppgifter. Det salt som det
finns mest av är koksalt, som består av så kallade natriumjoner och kloridjoner.
I blodplasman finns även salter av kalium, kalcium, fosfat och magnesium. Varje ämne har
sin speciella uppgift i kroppen.
Hjärtat och blodomloppet
Hjärtat och blodomloppet har flera viktiga uppgifter i kroppen, bland annat att
förse kroppens celler med viktig näring
föra bort avfall som bildas vid ämnesomsättningen
transportera syre från lungorna till vävnaderna, och koldioxid i andra riktningen
sprida olika hormoner och signalsubstanser som styr olika funktioner i kroppen
vara en del av kroppens immunförsvar
hjälpa till att hålla kroppstemperaturen.
Hjärtat fungerar som en pump. Tack vare hjärtats rytmiska sammandragningar pumpas
blodet runt i det sammanhängande rörsystem som blodkärlen bildar. Pumpkraften gör att
det uppstår ett tryck, det så kallade blodtrycket.
Hjärtat pumpar ut syresatt blod i kroppen genom artärerna (röda på bilden). Blodet leds
tillbaka till hjärtat genom venerna (blåa på bilden) för att syresättas på nytt i lungorna.
Blodet transporterar också näringsämnen, hormoner, avfallsprodukter med mera.
Stort som en knytnäve
Hjärtat är ungefär lika stort som en knuten hand. Det ligger i bröstkorgen mellan lungorna,
lite förskjutet åt vänster. Hjärtat är dessutom lite vridet så att den högra delen är riktad
framåt. Det vilar på mellangärdet, som är skiljeväggen mellan brösthålan och bukhålan.
Hjärtat skyddas av bröstkorgens vägg som är uppbyggd av revben och muskler. Framför
hjärtat finns bröstbenet. Alldeles bakom hjärtat går matstrupen på väg ner till magsäcken.
Hjärtats övre del kallas basen. Här passerar de stora blodkärlen till och från hjärtat. Den
nedre delen kallas spetsen. När hjärtat slår kan man känna spetsens rörelser mot
bröstkorgsväggen.
Under fosterstadiet börjar hjärtat slå redan när fostret är tre veckor gammalt. Hjärtat slår
sedan ungefär tre miljarder gånger under en människas liv.
En uthållig muskel
Hjärtat har en speciell sorts tvärstrimmig muskulatur som kallas hjärtmuskulatur. Den skiljer
sig från annan tvärstrimmig muskulatur genom att den inte kan påverkas av viljan.
Muskulaturen är också mycket uthållig, och den vilar bara mellan hjärtslagen.
Muskelcellerna är förgrenade och bildar nätverk. En impuls i en muskelcell når därför snabbt
andra celler, och hela hjärtat dras samman.
Hjärtat har två ihåliga halvor. Var och en består av ett förmak dit blodet först kommer, och
en kammare som pumpar blodet vidare. Mellan halvorna finns en tät skiljevägg. Mellan
hjärtats olika hålrum finns klaffar, som öppnas och sluts i takt med sammandragningarna.
Hela hjärtat omges av dubbla bindvävslager, den så kallade hjärtsäcken. Mellan de båda
lagren finns lite vätska så att hjärtat kan röra sig.
Hjärtat är uppbyggt av tvärstrimmig muskulatur som inte påverkas av viljan. Muskelcellerna
bildar nätverk. Därför sprids nervimpulserna i en muskelcell snabbt till andra celler, och hela
hjärtat dras samman.
Förmaken tar emot blod
Hjärtats förmak har tunna väggar. Höger förmak tar emot blod som kommer tillbaka från
kroppen genom den övre och nedre hålvenen. Vänster förmak tar emot blod som syresatts i
lungorna.
Kamrarna pumpar blodet vidare
Kamrarna har tjockare väggar eftersom de pumpar blodet vidare. De utför alltså ett större
arbete än förmaken. Höger kammare pumpar blodet till lungorna för syresättning, och kallas
lilla kretsloppet. Vänster kammare pumpar det syresatta blodet ut till kroppen via stora
kroppspulsådern, som även kallas aorta. Pumpandet av syresatt blod kallas stora
kretsloppet. Störst kraft går åt till detta arbete, därför är muskelväggen i vänster kammare
tjockast.
Två typer av klaffar
Tack vare klaffar mellan förmaken och kamrarna, samt vid blodkärlen som går ut från hjärtat,
förs blodet hela tiden vidare i samma riktning. Det finns fyra klaffar av två olika typer:
Segelklaffar finns mellan förmak och kammare i både höger och vänster hjärthalva.
Klaffarna ser ut som tunna segel. Trådar längs seglens kanter fäster i muskelbuntar,
som kallas papillarmuskler. När hjärtat dras samman pressas seglen ihop så att
klaffen blir tät.
Fickklaffar finns där lungpulsådern lämnar höger kammare, och där aorta lämnar
vänster kammare. Klaffarna tillåter bara att blodet pumpas ut ur kamrarna. Om
blodet försöker ta motsatt väg stängs klaffarna automatiskt.
När klaffarna öppnas och stängs uppstår ett ljud som läkaren kan höra på bröstkorgen med
hjälp av ett stetoskop. För varje hjärtslag hörs två toner.
Hjärtats funktion
Även om hjärtats viktigaste funktion är att pumpa runt blodet i kroppen, så är det beroende
av att ha en egen blodförsörjning. Därför har hjärtat två kranskärl.
Kranskärlen är små artärer som kommer direkt från stora kroppspulsådern, aorta, där den
lämnar vänster kammare. Kärlen förgrenas och bildar ett nätverk runt hjärtat.
Kranskärlen förser hjärtmuskeln med blod när hjärtat vilar mellan slagen. Blodet leds sedan
bort genom kransvener, som töms i höger förmak.
Kranskärlen transporterar blod till hjärtat när det vilar mellan hjärtslagen. Blodet leds in i
hjärtats två kranskärl från stora kroppspulsådern. Kranskärlen förgrenar sig i ett nätverk runt
hela hjärtat och förser hjärtats celler med syre och näring. Blodet leds sedan tillbaka till
hjärtats högra förmak genom kransvenerna.
Hjärtslagen startas av impulser
Hjärtslagen sätts igång i en liten del av hjärtat som kallas sinusknutan. Den består av
specialiserade hjärtmuskelceller i väggen i höger förmak. I dessa muskelceller startar
regelbundna urladdningar. Genom hjärtmuskelvävnadens uppbyggnad sprids impulsen
snabbt till båda förmaken.
Vid övergången mellan höger förmak och höger kammare finns en annan grupp
specialiserade muskelceller som kallas AV-knutan. Här stannar impulsen upp något så att
förmaken ska hinna tömmas fullständigt. Sedan får kamrarna en impuls att dra ihop sig.
Impulsen skickas därefter vidare genom den så kallade Hiska bunten. Den går mellan de
båda kamrarna ner till hjärtats spets, och vidare upp en liten bit längs kamrarnas yttre
väggar. Även Hiska bunten består av specialiserade hjärtmuskelceller. De har liknande
egenskaper som nerver.
Sinusknutan, AV-knutan och Hiska bunten kallas för hjärtats retledningssystem. Impulsen
som startat i sinusknutan når snabbt hela hjärtat och leder till en sammandragning, ett så
kallat hjärtslag. Innan nästa hjärtslag kommer måste hjärtat vila lite.
Hjärtats slag startas av impulser från sinusknutan i hjärtats högra förmak. Impulsen som
startat i sinusknutan når snabbt hela hjärtat och leder till hjärtslag. Innan nästa hjärtslag kan
utlösas måste hjärtat vila lite.
Hjärtat kan inte styras med viljan
Hjärtmuskelvävnaden är alltså unik eftersom den arbetar på egen hand utan att styras av
viljan. Det sympatiska och parasympatiska nervsystemet påverkar dock hjärtat.
Dessa två nervsystem styr aktiviteten i våra inre organ, och påverkas inte av viljan. Det
sympatiska nervsystemet sätts igång när kroppens krafter behöver mobiliseras, till exempel i
stressituationer, och gör bland annat att pulsen ökar och blodtrycket höjs. Det
parasympatiska nervsystemet är mest aktivt vid vila. Det har motsatt effekt på kroppen,
exempelvis att pulsen minskar och blodtrycket sjunker.
Vid vila brukar antalet hjärtslag, eller hjärtfrekvensen normalt ligga mellan 60 och 80 slag per
minut. Vältränade personer kan ha ännu lägre vilopuls. Om man anstränger sig blir
hjärtfrekvensen mycket högre, och kan närma sig 200 slag per minut. Blodvolymen ökar inte
vid ansträngning, utan det är samma blod som pumpas runt.
Hjärthalvorna arbetar samordnat
Hjärtat växlar rytmiskt mellan två tillstånd. Det kan antingen dras samman, vilket kallas
systole, eller vila, vilket kallas diastole. Höger och vänster hjärthalva arbetar synkroniserat,
det vill säga båda halvorna pumpar respektive vilar samtidigt. En sammandragning och en
avslappning gör tillsammans ett hjärtslag.
Under vilofasen fylls hjärtat med blod. Klaffarna mellan förmaken och kamrarna är öppna,
medan klaffarna ut från kamrarna är stängda. Under sammandragningen öppnas klaffen till
lungpulsådern och blod pumpas från höger kammare ut till lungorna för att syresättas.
Samtidigt öppnas klaffen till stora kroppspulsådern och blod pumpas från vänster kammare
ut i kroppen. Klaffarna mellan förmaken och kamrarna stängs för att hindra blodet från att
rinna tillbaka. Det skapar den första hjärttonen som läkaren hör genom att lyssna med ett
stetoskop.
När kamrarna har tömts stängs klaffarna mot blodkärlen igen. Det hör läkaren som den
andra hjärttonen. Hjärtat fylls sedan igen. Hela förloppet upprepas för varje hjärtslag.
När man vilar eller bara rör sig lite pumpas fem till sex liter blod per minut från hjärtat ut i
kroppen. Detta kallas hjärtats minutvolym. Det är också den mängd blod som finns i
kroppen. Om man anstränger sig mycket kan hjärtat pumpa ut 25–30 liter blod i kroppen per
minut.
1. Från de båda hålvenerna strömmar syrefattigt blod från venerna in i höger förmak. Från
de fyra lungvenerna kommer syresatt blod in i vänster förmak.
2. Klaffarna mellan förmak och kammare öppnas, så att kamrarna kan fyllas med blod.
3. Klaffarna till förmaken stängs.
4. Från sinusknutan i högra förmaket utgår en slagimpuls som sprids i hjärtmuskeln.
Kamrarnas väggar drar hastigt ihop sig och blod pressas fram mot klaffarna i
kroppspulsådern och lungartären. Dessa öppnar sig och släpper ut blodet.
5. När slaget är över och en ny avslappningsfas börjar, stängs klaffarna i kroppspulsådern
och lungpulsådern.
Blodomloppet
Blodomloppet är kroppens transportsystem. Tack vare blodomloppet, som även kallas
cirkulationen, kan syre, näringsämnen samt olika hormoner och signalsubstanser föras runt i
kroppen. Blodet cirkulerar i blodkärlen och tar med sig de olika ämnena. Blodet för även bort
avfall som bildats vid ämnesomsättningen.
Blodkärlen bildar nätverk
Blodkärlen bildar ett sammanhängande nätverk i kroppen. De är huvudsakligen av tre slag:
Artärer kallas de blodkärl som leder blodet från hjärtat. De har tjockare väggar än
venerna eftersom artärerna innehåller ett tjockare lager av glatta muskelceller och
elastiskt bindväv. Därmed blir artärerna töjbara och kan ta emot och föra vidare det
blod som pumpas ut från hjärtat. De stora artärerna delar upp sig i allt mindre
förgreningar som når ut i hela kroppen.
Vener leder blodet till hjärtat. De tunna väggarna gör att kärlen kan tänjas och kan
därför innehålla stora mängder blod. Venerna i nedre kroppshalvan har invändiga
klaffar. Dessa hindrar blodet från att rinna baklänges. Små vener förenas med andra
små vener till stora vener. Slutligen tömmer venerna sig i hjärtat.
Kapillärer heter de minsta kärlen som förenar artärerna med venerna. Kärlen har
ungefär samma diameter som en röd blodkropp. Kapillärernas väggar är mycket
tunna och består bara av ett enda cellager. Därför kan vätska, näringsämnen och
avfallsprodukter med lätthet passera till och från vävnaderna.
Muskler som
ligger intill venerna hjälper till att pressa blodet tillbaka till hjärtat (1). Venklaffar hindrar
blodet att rinna tillbaka när musklerna slappnar av (2). De vita pilarna visar i vilken riktning
blodet rinner.
Artärerna för blodet ut i kroppen
Varje gång hjärtat pumpar ut blod i artärerna utvidgas de lite. Detta kan man känna i pulsen,
till exempel vid handleden.
Eftersom artärernas väggar innehåller glatt muskulatur kan blodkärlens diameter ändras när
muskulaturen dras samman eller slappnar av. Om aktiviteten ökar i kroppens "stressystem",
det sympatiska nervsystemet, leder det till att kärlen blir trängre. Då minskar blodflödet ut
till vävnaderna. Om aktiviteten däremot minskar får det motsatt effekt, det vill säga att
kärlen vidgas och blodflödet ökar. Tack vare att blodflödet kan regleras genom enskilda kärl
styrs blodet till de organ som för stunden bäst behöver det.
Några av de större artärerna är:
Stora kroppspulsådern, aorta, är den största artären, och utgår direkt från vänster
kammare. Aorta har en diameter på ungefär 2,5 centimeter. Kärlet går först uppåt i
en båge, och fortsätter sedan ned bakom hjärtat genom bröst- och bukhålan tills den
så småningom delar sig i två grenar. En till vardera sidan av den nedre kroppshalvan.
Arm-huvudartären utgår från aortabågen och delar relativt omgående upp sig i två
artärer. Den ena, höger nyckelbensartär, går till höger arm. Den andra, höger
gemensamma halsartär går till höger sida av halsen och huvudet. Vänster
gemensamma halsartär och vänster nyckelbensartär utgår direkt från aortabågen.
Axelartären är en direkt fortsättning av nyckelbensartären. Artären byter därefter
namn ytterligare en gång till överarmsartären. I armbågen delas den upp till två
artärer: strålbensartären som går på underarmens tumsida, och armbågsbensartären
som fortsätter på underarmens lillfingersida. I handen har dessa båda artärer kontakt
med varandra. De bildar två kärlbågar från vilka fingrarnas artärer utgår. När man
”tar pulsen” är det strålbensartären man känner vid handleden.
Den gemensamma halsartären delar upp sig på varje sida, i höjd med struphuvudet,
till inre och yttre halsartären. Pulsen kan lätt kännas på halsen före det ställe där
artären delar sig. Den inre halsartären förser ögat och hjärnan med blod, medan den
yttre halsartären går till halsen och huvudet.
Revbensartärerna utgår från den del av aorta som passerar genom brösthålan.
Blodkärlen går mellan revbenen och förser bröstkorgsväggen med blod.
Inälvsartären utgår från den del av aorta som går genom bukhålan. Artären delar upp
sig och går till magsäcken, levern och mjälten. Från mjältartären utgår även små
artärer till bukspottkörteln.
Övre och nedre tarmkäxartären utgår från bukaorta och förser tolvfingertarmen,
tunntarmen, tjocktarmen och ändtarmen med blod.
Njurartärerna och binjureartärerna utgår också från bukaorta.
Gemensamma tarmbensartärerna kallas de två artärer som bildas vid bukaortas slut,
nära fjärde ländkotan. Blodkärlen delar upp sig i lilla bäckenet till inre
tarmbensartären som förser bäckenorganen med blod, och yttre tarmbensartären
som fortsätter ner till benet.
Lårbensartären är en direkt fortsättning av den yttre tarmbensartären. På knäets
baksida byter artären namn till knävecksartären. Den delar sedan upp sig i främre och
bakre skenbensartären, som fortsätter ned i underbenet. Från bakre
skenbensartären utgår vadbensartären till vadens muskler. De båda
skenbensartärerna möts och bildar en blodkärlbåge i fotsulan från vilken tårnas
artärer utgår.
Lungpulsådern utgår direkt från höger kammare. Den delar direkt upp sig till två
lungartärer, en till varje lunga. Blodkärlen leder syrefattigt blod till lungorna där
koldioxid avges och syrgas tas upp. Dessa artärer är alltså ett undantag från regeln att
artärer leder syrerikt blod.
Om aktiviteten ökar i kroppens "stressystem", det sympatiska nervsystemet, blir kärlen
trängre. Då minskar blodflödet ut till vävnaderna. Det kan man känna genom att till exempel
fingrarna blir kalla. Om aktiviteten i det sympatiska nervsystemet däremot minskar får det
motsatt effekt. Kärlen vidgas och blodflödet ökar, vilket medför att huden blir varmare.
Artärerna utgår från hjärtat och förgrenar sig i allt mindre blodkärl. Genom artärerna
pumpar hjärtat ut syresatt blod i kroppen.
Venerna för blodet till hjärtat
Venerna samlar upp blodet ute i kroppen och leder det tillbaka till hjärtat. Vid
muskelsammandragningar i armarna och benen trycks venerna ihop. Blodet pressas i rätt
riktning tack vare klaffarna. Man brukar kalla fenomenet för muskelpumpen.
Venerna är antingen djupa eller ytliga. Ofta går två djupa vener bredvid varje artär.
Blodkärlen har som regel samma namn, men undantag finns. De ytliga venerna motsvaras
inte av artärer. Vener har ofta kontakt med varandra och bildar nätverk i kroppen.
Några av kroppens större vener är:
Lungvenerna. De transporterar det syrerika blodet från lungorna till vänster förmak.
Två lungvener kommer från varje lunga. Dessa kärl följer inte regeln att vener
transporterar syrefattigt blod.
Ytliga vener på armar och ben som går alldeles under huden. Blodkärlen tömmer sig i
djupare belägna vener i skulder- och ljumskregionen. Det finns inga artärer som följer
dessa vener. De ytliga venerna hjälper till reglera kroppstemperaturen genom att
blodet avger överskottsvärme när blodkärlen passerar nära huden.
Portådern. Den har inte heller någon artär som följer den. Portådern samlar upp blod
från magsäcken, bukspottkörteln, mjälten och tarmarna, och för det vidare till levern
där ämnen i blodet tas omhand.
Fingrarnas vener. De töms i underarmens vener, som fortsätter i form av överarmens
vener, axelvenen och nyckelbensvenen.
Inre halsvenen, som samlar upp blod från huvudet och halsen, och tömmer blodet i
övre hålvenen.
Yttre halsvenen. Den tar emot blod från bland annat nacken och halsens ytliga delar,
och tömmer blodet i nyckelbensvenen.
Arm-halsvenen, som tar emot blod från nyckelbensvenen och inre halsvenen på varje
sida. De båda sidornas arm-halsvener går ihop till övre hålvenen.
Övre hålvenen. Den samlar upp blod från hela övre kroppshalvan, det vill säga huvud,
hals, arm och bröstkorg. Venen tömmer blodet i hjärtats högra förmak.
Tårnas vener, som tömmer blodet i vadens vener. De fortsätter som lårvenen och
inre tarmbensvenen.
Yttre tarmbensvenen. Den tar emot blod från bäckenorganen.
Inre och yttre tarmbensvenen, som förenas till gemensamma tarmbensvenen. De
båda gemensamma tarmbensvenerna går ihop och bildar nedre hålvenen.
Nedre hålvenen. Den tar emot blod från nedre kroppshalvan, det vill säga ben,
bäcken och buk. Venen tömmer blodet i hjärtats högra förmak.
Venerna leder det syrefattiga blodet till hjärtat, och vidare till lungorna för att syresättas.
Kapillärerna är de minsta blodkärlen
I kapillärerna sker ett ständigt utbyte av näringsämnen och slaggprodukter. Totalt finns det
cirka 100 000 kilometer kapillärer i kroppen. Genom kapillärernas tunna väggar avger blodet
syre och näringsämnen till vävnaderna. Samtidigt gör sig vävnaderna av med koldioxid och
andra avfallsprodukter från ämnesomsättningen.
Även en hel del vätska lämnar kapillärerna och blandas med vävnadsvätskan. Det mesta av
vätskan sugs upp igen i slutet av kapillärerna. Den överskottsvätska som blir kvar i
vävnaderna sugs istället upp av lymfkapillärer och förs tillbaka till blodomloppet.
Mellan de minsta artärerna och venerna finns ett nät av mycket små blodkärl som kallas
kapillärer. De är så små att bara en röd blodkropp åt gången kan tränga sig igenom.
Stora kretsloppet når hela kroppen
Blodomloppet består av ett sammanhängande system av blodkärl. Men det brukar ändå
delas upp i två delar: stora och lilla kretsloppet. Vid varje hjärtsammandragning pumpas lika
mycket blod ut i stora och lilla kretsloppet.
Det stora kretsloppet är den blodcirkulation som når hela kroppen. Blodet som pumpas ut
från hjärtats vänstra kammare, genom aorta och artärerna, når kapillärnät ute i kroppen. Där
transporteras syre och näringsämnen ut i vävnaderna, medan avfallsprodukter från
ämnesomsättningen tas upp av blodet. Sedan går blodet tillbaka till hjärtats högra förmak
genom venerna.
Lilla kretsloppet går till lungorna
Lilla kretsloppet kallas även lungkretsloppet. Hjärtats högra kammare pumpar blodet till
lungorna genom lungartärerna. I lungorna tar blodet upp syre och gör sig samtidigt av med
koldioxid. Det syresatta blodet går tillbaka till hjärtats vänstra förmak genom lungvenerna
och fortsätter sedan till vänster kammare.
Blodet går alltså genom hjärtat två gånger. En gång genom vänster hjärthalva på väg ut i
kroppen genom stora kretsloppet, och en gång genom höger hjärthalva på väg till lungorna i
lilla kretsloppet.
I det lilla kretsloppet transporteras blodet från hjärtat till lungorna för att syresättas. Blodet
leds sedan tillbaka till hjärtat igen.
Från hjärtat pumpas det syrerika blodet vidare ut genom artärerna i stora kretsloppet. I
kapillärerna lämnar blodet syre och näringsämnen till vävnaderna ute i kroppen. Sedan leds
blodet tillbaka till hjärtat genom venerna.
