Predikan i S:t Hans Sexagesima den 15 februari 2004 Jesaja 55:8-11 * Romarbrevet 10:13-17 * Johannes 7:40-52 G ud förstår vi oss inte på. Det betyder inte att Han är oförnuftig, ologisk, ovetenskaplig eller något liknande, utan bara att Hans väsen och Hans tanke är så överväldigande att Han övergår vårt förstånd. Vi förstår oss inte heller på Guds Ord – i alla fall inte i den meningen att vi kan förklara allt eller fullt förstå varför det står som det står. Guds Ord är därmed inte opålitligt eller oförståndigt; det obegripliga i Guds Ord beror på dess helighet och gudomlighet. Samtidigt behövs just hörandet av Guds Ord för vår tro och vår frälsning. Episteln beskrev i sex steg vägen till vår frälsning: Först Kristi ord, som dels är orden som Jesus sade här på jorden, dels orden om vad Han gjorde. Därefter Hans befallning att förkunna Ordet. Därefter hörandet av Ordet, sedan tron och slutligen livet i tro: åkallan och bön. Hörandet är den kritiska punkten. Det hörande det handlar om är inte bara ett rent tekniskt lyssnande till Kristi Ord eller bara ett läsande av den Heliga Skrift utan en fråga om ett lydigt hörande eller läsande. I originaltextens ord för att höra, άκούω, ligger att höra och göra därefter, att höra och lyda och vara hörsam mot det man hör. Frågan till oss är alltså hur vi förhåller oss till Kristi Ord. Med Kristi Ord menar jag dels Bibeln, dels den förkunnelse och de skrifter som utgår från Bibeln och utlägger Bibeln i trohet mot den. En variant är att bara inte bry sig om Kristi Ord, läsa Bibeln som en skönlitterär bok eller en känd religiös urkund, men inte mer. Man kan också se Guds Ord som ord om Gud till hjälp och vägledning, eller som vittnesbörd om hur människor tänkt sig Gud. Då kan man själv avgöra vad som är trovärdigt och värt att förlita sig på. Men det är inte άκοη, det lydiga hörandet. Ty det lydiga hörandet ställer sig under Ordet, litar på det också när man inte begriper det – och lyder det. Det hörandet är varken oförnuftigt, omänskligt eller blint. Kanske kan jungfru Maria hjälpa oss att förstå hur det fungerar. När Guds Ord kom till henne genom ärkeängeln Gabriel och sade att hon skulle bli havande och föda den Högstes Son sade hon: "Hur ska detta ske?" Ängeln svarade och förklarade och gav henne samtidigt ett tecken. Och Maria sade: "Må det ske med mig som Du har sagt." (Luk 1:28-38). Eller, för att citera Jesus vid ett annat tillfälle: Maria hörde Guds Ord och tog vara på det. (Luk 11:28) Vi kan jämföra med Elisabeths man Sakarias, som ett halvår tidigare också fick änglabesök. Den ängeln berättade att hans hustru skulle bli havande efter många år av barnlöshet. Men Sakarias frågade inte efter hur det skulle gå till, utan ifrågasatte ängelns budskap: "Hur ska jag kunna vet att det du säger är sant?". Både Maria och Sakarias frågade. Att lyssna till Kristi Ord eller att läsa Bibeln betyder nämligen att använda sitt förnuft, sin erfarenhet och sitt förstånd. Men medan Maria litade på Guds Ord, gjorde Sakarias inte det. Och det är den avgörande punkten: Vågar vi lita på att Guds Ord är sant, också när det säger sådant som övergår vårt förstånd? Nog ska vi vara noga med att förstå vad Guds Ord säger och menar; det gäller att ta reda på det, för det är lätt hänt att man inte först förstår – kanske till och med missförstår. Men sedan: litar vi på det? Vågar vi säga som Maria – när ängeln förklarat detta hur det skulle gå till – "Må det ske med mig som du har sagt?" eller säger vi som Sakarias "Hur ska jag kunna vet att det du säger är sant?"? Det viktigaste ordet att lydigt höra till är det ord genom vilket en människa blir frälst – eller "räddad" som det stod i episteln. Målet för den väg med sex olika steg som Paulus beskrev där är ju frälsningen, "var och en som åkallar Herrens namn ska bli räddad, frälst". Det viktigaste ordet från Gud är ordet om frälsningen hos Jesus. Det ordet säger att vi, likt den yngre sonen i Jesu liknelse om den gode Fadern, är i främlingsland med sysslor långt vidrigare än vi är skapade för, och detta därför att vi är syndare som dåligt tagit vara på de gåvor Gud har gett oss, både dem vi fick i vår skapelse och dem vi fått under vår levnad. Ordet om frälsningen hos Jesus säger att Gud Fader ändå älskar oss – och det så till den grad att Han sänt sin egen Son in i främlingslandet, ned i synden ända till lidandet och döden för vår skull, för att Gud Fader i sin kärlek ville se oss hos sig, trots vår synd. Han ställer därför till med fest – inte med dom – när vi kommer till Honom och bekänner vår synd, när vi lyder Ordet om Jesu frälsningsgärning, och därför kommer till Honom i åkallan och bön. Vill vi lydigt höra Guds Ord kan vi inte blunda för vår synd eller för att vi är syndare. Vi kan gärna Honom fråga varifrån synden kommer och hur den ter sig i våra liv – men ändå lita på att Hans Ord talar sanning härvidlag. Vill vi lydigt höra Guds Ord ska vi inte heller förringa nåden utan lita på att förlåtelsen gäller också vår synd, att också vi kan få det eviga livet och att orden om salighet och Andens goda gåvor här i livet gäller också oss, inte bara andra. Vi får gärna fråga hur det livet ter sig – bara vi sedan säger som Maria: Må det ske med mig som Du har sagt. Målet för Guds Ord är att vi åkallar Herrens namn och därmed blir räddade. Vår och hela världens frälsning är det yttersta syftet också med Guds Ord. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst