Förbud mot diskriminering vid uthyrning av bostäder och
lokaler
Diskrimineringslagen
Diskrimineringslagen trädde i kraft den 1 januari 2009. Lagen har ersatt jämställdhetslagen
och sex andra civilrättsliga lagar, bland dem lagen om förbud mot diskriminering som
infördes år 2003. Diskrimineringslagen innebär att en hyresvärd som yrkesmässigt hyr ut
bostäder och lokaler har ett ansvar för att den som hyr eller söker bostad eller lokal hos
hyresvärden, inte utsätts för diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller
uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell
läggning. Diskriminering är alltså förbjuden i dessa fall. Däremot finns det vid
tillhandahållande av bostäder och lokaler inte något förbud mot att diskriminera på grund av
ålder.
Så här undviker du som hyresvärd att diskriminera!
•
•
•
•
Skaffa dig kunskap genom detta faktablad och genom information från
Diskrimineringsombudsmannen www.do.se
Se till att utforma en tydlig policy för företaget så att alla vet vad som gäller.
Därigenom minskar risken för diskriminering på grund av missriktad hänsyn, slarv
och okunskap.
Se över avtal, bestämmelser och rutiner så att de inte är direkt eller indirekt
diskriminerande; reglerna måste utformas på så sätt att alla, oavsett etnisk
tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller
funktionshinder, behandlas likvärdigt i en jämförbar situation.
Gör till rutin att ta upp diskrimineringsfrågor när du introducerar ny personal; det är
du som blir ansvarig om din personal diskriminerar någon.
Vad är diskriminering?
Diskriminering innebär att en enskild person behandlas sämre än en annan person. När det
gäller tillhandahållande av bostäder och lokaler ställer diskrimineringslagen upp följande
diskrimineringsgrunder:
• Kön
• Könsöverskridande identitet eller uttryck
• Etnisk tillhörighet
• Religion eller annan trosuppfattning
• Funktionshinder
• Sexuell läggning
Med kön avses att någon är kvinna eller man.
Med könsöverskridande identitet eller uttryck avses att någon inte identifierar sig som
kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat
kön.
Med etnisk tillhörighet avses nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande
förhållande.
Med religion eller annan trosuppfattning avses endast sådan trosuppfattning som har sin
grund i eller samband med en religiös åskådning. Det gäller t.ex. buddism och åskådningar
som ateism (gudsförnekelse) och agnosticism (uppfattning som hävdar att kunskap om Guds
existens inte är möjlig). Andra etiska eller filosofiska värderingar faller utanför. Inte heller
politiska åskådningar omfattas av denna diskrimineringsgrund.
Med funktionshinder avses varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga
begränsningar av en persons funktionsförmåga till följd av en skada eller en sjukdom som
fanns vid födseln, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå.
Med sexuell läggning avses homosexuell, bisexuell eller heterosexuell läggning.
När diskriminerar man?
Lagen omfattar olika typer av diskriminering:
• Direkt diskriminering
• Indirekt diskriminering
• Trakasserier
• Sexuella trakasserier
• Instruktioner att diskriminera
• Repressalier
Direkt diskriminering
Direkt diskriminering sker när en person behandlas sämre än en annan person i en jämförbar
situation på grund av någon av diskrimineringsgrunderna.
Det ska vidare finnas ett orsakssamband mellan det missgynnande handlingssättet och
diskrimineringsgrunden.
Exempel: Nekas bostad på grund av funktionshinder
En hyresvärd som nekar en person att hyra en bostadslägenhet därför att denne är
funktionshindrad, gör sig skyldig till direkt diskriminering. Att hänvisa till att man inte vill ha
något ”besvär” i anledning av en eventuell handikappanpassning av lägenheten är ingen
ursäkt. En annan sak är att lagen inte ger skydd mot att en person med funktionshinder
missgynnas på grund av bristande tillgänglighet till lägenheten. Om hyresvärden erbjuder
lägenheten till en funktionshindrad person men denne tackar nej därför att lägenheten är
svårtillgänglig på grund av att det saknas hiss i huset, så är det inte fråga om diskriminering.
Hyresgästen får alltså ta lägenheten som den är.
Orsakssambandet behöver inte vara så starkt att det finns en egen avsikt hos hyresvärden att
missgynna någon. Ett missgynnande som sker för att tillgodose någon annans önskemål är
tillräckligt för att det ska vara fråga om diskriminering.
Exempel: Övriga hyresgäster vill inte få granne med annan hudfärg
En hyresvärd nekar en person med viss hudfärg att hyra en lägenhet på grund av att
hyresgästerna i huset har en motvilja mot att få en granne med annan etnisk tillhörighet än den
de själva har. T.o.m. om avsikten är att gynna någon eller bespara någon lidande eller obehag,
men effekten blir att någon nekas att hyra en lägenhet, så finns sambandet. Positiv
särbehandling är inte tillåten. Inte heller är det möjligt att vägra uthyrning för att på så sätt
styra sammansättningen av hyresgäster i ett hus eller i ett bostadsområde, om styrningen
inriktas på personer som tillhör en skyddad grupp.
Orsakssambandet finns alltså om en person missgynnas på grund av att han eller hon själv
omfattas av någon av diskrimineringsgrunderna. Därutöver finns nödvändigt orsakssamband i
följande fall:
•
Felaktigt förmodad tillhörighet till någon av diskrimineringsgrunderna.
Exempel: En person nekas att hyra en lägenhet därför att hyresvärden tycker illa om
homosexuella personer och felaktigt tror att personen i fråga är homosexuell. Sambandet
mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden sexuell läggning finns då, även om
antagandet om den sexuella läggningen är felaktigt.
•
Anknytning till någon annans tillhörighet till någon av diskrimineringsgrunderna.
Exempel: En hyresvärd nekar att hyra ut en lägenhet till en person på grund av att
dennes make eller sambo har en viss etnisk tillhörighet eller för att en släkting till den
bostadssökande är homosexuell.
Exempel: En kvinna som själv är född och uppvuxen i Sverige men har gift sig med en
invandrare och tagit makens namn vägras hyra en lägenhet.
Hänsyn till en aktuell diskrimineringsgrund behöver inte vara det enda eller avgörande skälet
för ett missgynnande. Om diskrimineringsgrunden är en av flera orsaker till att en person
nekats hyra en lägenhet, är detta ett tillräckligt förhållande för att diskriminering ska
föreligga.
Lagen om förbud mot diskriminering är inte en minoritetslagstiftning. Följande exempel kan
illustrera detta. En hyresvärd har två sökande till en ledig lägenhet. Den ene är homosexuell,
den andre heterosexuell. Inga invändningar kan resas mot personerna som hyresgäster i och
för sig. Båda omfattas av diskrimineringsgrunden sexuell läggning. Hyresvärden hyr ut
lägenheten till den heterosexuelle. Har han därmed gjort sig skyldig till diskriminering av den
homosexuelle? Och omvänt, är det diskriminering av den heterosexuelle, om hyresvärden
låter den homosexuelle få lägenheten? Svaret är i båda fallen nej, eftersom lagen inte har till
uppgift att skydda en viss grupp framför andra. Hyresvärdens ställningstagande får dock inte
till någon del grundas på motvilja mot vederbörandes sexuella läggning. Motsvarande
resonemang gäller i fråga om etnisk tillhörighet, religion och annan trosuppfattning. Det
måste dock finnas en godtagbar förklaring till valet som har gjorts, dvs. valet får inte ha någon
anknytning till diskrimineringsgrunden.
Indirekt diskriminering
Indirekt diskriminering sker när någon tillämpar bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt
som framstår som neutrala, men som vid en närmare granskning i praktiken missgynnar
personer som tillhör någon av de grupper som skyddas av diskrimineringsgrunderna. Om
bestämmelserna, kriterierna eller förfaringssätten har ett berättigat syfte och medlen är
lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet, föreligger ingen diskriminering.
Jämförelsen för att avgöra om en viss grupp i praktiken är missgynnad eller inte ska ta sikte
på den andel av dem som kan, eller inte kan, uppfylla kravet i de grupper som jämförs. Om
jämförelsen visar en betydande skillnad i de båda gruppernas möjligheter att typiskt sett
uppfylla kravet talar detta för att indirekt diskriminering föreligger.
Exempel: Värden kräver kunskap i svenska språket
Som förutsättning för att hyra ut en lägenhet kräver en hyresvärd bl.a. att en bostadssökande
både förstår och kan uttrycka sig tydligt och korrekt på svenska. Invandrare kan tänkas vara
överrepresenterade bland dem som inte skulle uppfylla det kravet. För att hyresvärden i det
läget inte ska riskera att göra sig skyldig till indirekt diskriminering, måste språkkravet vara
motiverat av sakliga skäl utifrån den verksamhet som hyresvärden bedriver och vara lämpligt
och nödvändigt. Hyresvärden motiverar sitt krav med att hyresgästen måste förstå innehållet i
hyresavtalet och de förpliktelser som följer med detta och att hyresvärden och hyresgästen
utan svårigheter ska kunna kommunicera med varandra under hyresförhållandet. Eftersom
hyresvärdens önskemål kan uppfyllas på annat än genom ett språkkrav på hyresgästen, kan
förfarandet vara att bedöma som indirekt diskriminering.
Exempel: Tar depositionsavgift av utländska medborgare
Ett bostadsföretag tar ut en depositionsavgift av de hyresgäster för vilka det inte gått att ta en
kreditupplysning före kontraktsteckningen. Eftersom uttag av kreditupplysningsuppgifter
regelmässigt förutsätter att den som upplysningen avser har ett svenskt personnummer som
identitetsbeteckning, kan bostadsföretagets förfaringssätt i praktiken komma att drabba endast
utländska medborgare som inte fått svenskt personnummer. Bostadsföretagets skäl för
depositionskravet är önskemålet att undvika eller begränsa en hyresförlust vid eventuellt
bristande hyresbetalning. Detta är ett sakligt skäl, men för att indirekt diskriminering inte ska
föreligga, måste kravet på deposition vara lämpligt och nödvändigt. Eftersom den
bostadssökandes kreditvärdighet kan utredas på annat sätt än genom kreditupplysning via
svenskt personnummer, kan bostadsföretagets förfaringssätt komma att bedömas som indirekt
diskriminering.
Överväg noga vilka krav som kan ställas på en hyresgäst
Exempel: En hyresgäst ansökte hos sin hyresvärd, ett bostadsföretag, om att få byta sin
bostadslägenhet till en annan hyreslägenhet. Bostadsföretaget motsatte sig bytet och anförde
som skäl för detta att bytespartnern inte uppfyllde de krav på en hyresgästs betalningsförmåga
som hyresvärden tillämpade. Något byte kom inte till stånd. Bytespartnern anmälde
bostadsföretaget till DO och gjorde gällande att det egentliga skälet till att hon inte godtagits
som hyresgäst var att hon var invandrare och att företaget således gjort sig skyldigt till etnisk
diskriminering. I ärendet konstaterade DO bl.a. att de generella regler som företaget ställt upp
vid uthyrning och lägenhetsbyte tillämpades likadant mot alla bostadssökande och eventuella
borgensmän, att det i sig inte är olagligt att ställa särskilda ekonomiska krav på blivande
hyresgäster och att, såvitt framgick, bostadsföretaget inte tog hänsyn till den sökandes etniska
tillhörighet vid sin bedömning. DO beslutade att inte göra något mer i ärendet. DO uttalade
dock att typiskt sett drabbar bostadsbolags höga ekonomiska krav personer med utländsk
bakgrund, att detta är ett problem som DO är medveten om och att problemet är omfattande
och kräver strukturella förändringar. När detta fall behandlades gällde 2003 års lag om förbud
mot diskriminering. Den nya diskrimineringslagen innebär dock ingen ändring i detta
avseende.
Trakasserier
Med trakasserier avses ett uppträdande som kränker en persons värdighet och som har
samband med någon av diskrimineringsgrunderna. Det ska vara fråga om märkbara och
tydliga kränkningar. Det är den som utsätts för trakasserier som avgör om beteendet är
kränkande.
Exempel på trakasserier
Nedsättande tillmälen, nedsvärtning, förlöjligande eller nedsättande kommentarer om t.ex.
utseende eller beteende. Hit hör även visslingar, stirranden, kränkande gester, skapande av
rasistiska texter, bilder, märken och klotter.
Sexuella trakasserier
Med sexuella trakasserier avses ett uppträdande av sexuell natur som kränker en persons
värdighet.
Instruktioner att diskriminera
Med instruktion att diskriminera avses en order eller instruktion att diskriminera en person
genom direkt eller indirekt diskriminering eller genom trakasserier. Instruktionen ska vara
lämnad till en anställd eller en uppdragstagare.
Exempel: Förvaltare instrueras att sortera bort personer bland bostadssökande
En fastighetsägare instruerar en förvaltare som sköter uthyrningen av lägenheter att bland
bostadssökande sortera bort personer som tillhör någon av de skyddade kategorierna, t.ex.
invandrare och funktionshindrade. Motsvarande gäller instruktioner till mäklare eller
bostadsförmedlare som utan att vara anställda fullgör ett uppdrag åt fastighetsägaren.
Undantag från diskrimineringsförbudet när det gäller kön
Diskrimineringsförbudet gäller inte vid tillhandahållande av bostäder, om olika behandling av
kvinnor och män har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och
nödvändiga för att uppnå syftet. Undantaget gäller formellt också tillhandahållande av lokaler,
men torde i första hand göra sig gällande i fråga om bostäder.
Exempel på tillämpning av undantaget
Skyddade boenden för kvinnor eller män som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld eller annat
utnyttjande omfattas inte av förbudet. Det kan bl.a. vara fråga om kvinnojourers eller liknande
organisationers boenden för kvinnor och härbärgen för hemlösa kvinnor. Både akutboenden
och stadigvarande boenden avses. Även yrkesmässigt tillhandahållande av bostäder som inte
har karaktären av skyddat boende kan i vissa fall undantas från förbudet, t.ex. bostäder som är
avsedda enbart för kvinnor i s.k. kollektivhus. Ett särskilt fall är bostäder som yrkesmässigt
tillhandahålls enbart män eller kvinnor av stiftelser som enligt sina stiftelseförordnanden
driver näringsverksamhet i form av uthyrning av bostäder (s.k. verksamhetsstiftelser). En
sådan stiftelse kan ha sin grund t.ex. i ett testamentsförordnande.
Förbud mot repressalier
Det är förbjudet för den som påstås ha diskriminerat att utsätta en enskild person för
repressalier för att han eller hon har anmält eller påtalat diskrimineringen eller medverkat i en
utredning om diskrimineringen. Med repressalier avses ogynnsam behandling eller
ogynnsamma följder av anmälan om eller klagomål mot diskriminering. Karakteristiskt för
repressalier är att de har drag av bestraffningsåtgärder.
Tillsyn
Diskrimineringsombudsmannen (DO) utövar tillsynen över att lagen följs. DO kan förhandla
med den som bryter mot förbudet att diskriminera och kan också driva enskilda fall i domstol.
Den som omfattas av förbud mot diskriminering och repressalier är skyldig att på begäran av
DO bland annat lämna de uppgifter om förhållandena i verksamheten som kan ha betydelse
för tillsynen och att komma till överläggningar med DO.
Den som inte följer DO:s begäran kan av DO föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet.
Ett beslut om vitesföreläggande får överklagas till en särskild nämnd kallad Nämnden mot
diskriminering. Nämndens beslut får inte överklagas.
Ersättning och ogiltighet
Den som bryter mot förbuden mot diskriminering eller repressalier ska betala
diskrimineringsersättning för den kränkning som överträdelsen innebär. När ersättningen
bestäms ska särskilt syftet att motverka sådana överträdelser av diskrimineringslagen beaktas.
Diskrimineringsersättningen ska både utgöra ersättning för den kränkning som överträdelsen
innebär och avskräcka från diskriminering. Det ska med andra ord kosta att diskriminera.
Om en arbetstagare diskriminerar eller utsätter någon för repressalier ska ersättningen betalas
av arbetsgivaren. Arbetsgivaren ansvarar för allt som en anställd gör i sitt arbete och som är
diskriminerande enligt lagen. Det innebär bl.a. att arbetsgivaren blir ansvarig även i den
situationen att en anställd diskriminerar någon i strid med arbetsgivarens anvisningar om ett
icke-diskriminerande bemötande av kunder.
Diskriminerande avtalsbestämmelser kan jämkas eller förklaras ogiltiga.
Exempel på diskriminerande avtalsbestämmelser
En hyresvärd begär flera månadshyror i förskott eller tar ut en högre hyra av personer som
inte har svenskt etniskt ursprung än av personer med svenskt etniskt ursprung.
Bevisbördan när diskriminering påstås ha skett
Diskrimineringslagens bevisregel innebär att först måste den som anser sig ha blivit
diskriminerad eller utsatt för repressalier visa omständigheter som gör det antagligt att
diskriminering eller repressalier förekommit. Om sådana omständigheter presenteras, måste
därefter den som påstås ha diskriminerat styrka att så inte var fallet för att freda sig mot
påståendet om diskriminering eller repressalier. Det är alltså inte den som anser sig ha utsatts
för diskriminering eller repressalier som har den fulla bevisbördan för att detta skett. Ett sätt
för den som påstås ha diskriminerat att styrka att diskriminering inte har skett, är att bevisa att
agerandet inte har något samband med den åberopade diskrimineringsgrunden.
Januari 2009, Rune Thomsson, chefsjurist
Fastighetsägarna Sverige
