Infektionssjukdomar Infektionssjukdomar

Infektionssjukdomar
1
Aciklovir- och
valaciklovirinducerade CNSbiverkningar. En svår diagnos vid
samtidig CNS-sjukdom. Kan
koncentrationsmätning av aciklovirs
huvudmetabolit CMMG underlätta i
diagnostiken? Redovisning av 100
fall.
Anders Helldén (1), Ingegerd Odar-Cederlöf (3), Lars Ståhle (2)
Avdelningen för klinisk farmakologi, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge (1).Farmakologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset
Huddinge (2).Klinisk Farmakologi, Karolinska Universitetssjukhuset,
Huddinge (3).
Herpes simplex (HSV) och varicella zoster (VZV)- infektioner (bältros) är
mycket vanliga och behandlas vanligen med de antivirala läkemedlen
aciclovir eller valaciklovir. HSV kan orsaka livshotande herpesencefalit
som obehandlad kan ge svåra sekvele. Vid besvärlig bältros hos äldre med
risk för postherpetisk smärta och hos immunosupprimerade förskrivs ofta
aciklovir eller valaciklovir och ungefär 18000 patienter äldre än 65 år
behandlas med dessa läkemedel per år. Bägge kan orsaka allvarliga CNSbiverkningar, ffa hos patienter med nedsatt njurfunktion. I många fall kan
det vara svårt att differentiera mellan CNS-sjukdom och biverkan, vilket
har lett till att dosen av aciklovir ökats i stället för att preparatet sätts ut. Ett
mindre antal patienter har drabbats av svåra CNS-symtom och koma. Vi
redovisar ett antal fall av misstänkta CNS-biverkningar av (val)aciklovir
och nyttan med att analysera serumkoncentrationer av aciklovir och dess
metabolit CMMG.
Misstänkta fall av aciklovir-inducerade CNS-biverkningar identifierades
under åren 1995- mars 2007 via remisser på acikloviranalyser genomförda
på Klinisk farmakologi, Karolinska Huddinge eller via personliga kontakter
med behandlande läkare. Serumkoncentrationer av aciklovir och
metaboliten CMMG studerades i relation till CNS-symtom,
laboratorieprover, resultat från CT- och MR-undersökningar och
virologiska undersökningar. Biverkningsfallen jämfördes med 50 patienter
utan CNS-symtom.
Totalt 100 fall av misstänkta CNS-biverkningar identifierades. Vanliga
symtom var konfusion, somnolens, hallucinationer, ataxi, malign hypertoni,
delirium och talsvårigheter. Majoriteten hade akut eller kronisk njursvikt.
Forcerad diures och uppvätskning minskade symtomen i de lindriga fallen,
men dialys krävdes i de svårare fallen. CT-undersökningar var vanligen
invändningsfria medan MR-undersökningar visade tecken på
leukoencefalopati eller vaskulit. Både aciklovir och ffa CMMGkoncentrationerna i serum var förhöjda (S-aciklovir 27,5 +/- 41,1 µmol/L,
S-CMMG 37,7 +/- 44,8 µmol/L) hos symtomatiska patienter jämfört med
patienter utan symtom (S-aciklovir 7,7 +/- 8,9 µmol/L, S-CMMG 4,5 +/5,9 µmol/L, N=50).
Aciklovir-inducerade CNS-biverkningar är allvarliga, men är i de flesta fall
reversibla. De förekommer ffa hos patienter med njursvikt. Diagnosen
CNS-biverkan kan vara svår. Bestämning av serumkoncentrationer av
aciklovir och ffa dess metabolit CMMG är ett värdefullt diagnostiskt
hjälpmedel.
Infektionssjukdomar
2
Mängd men inte typ av Mycoplasma
pneumoniae speglar sjukdomsgrad.
Anna C. Nilsson (1), Per Björkman (1), Kenneth Persson (2)
Inf klin, Umas (1).Klinisk Mikrobiologi, UMAS (2).
Mycoplasma pneumoniae (MP) är en vanlig orsak till övre och nedre
luftvägsinfektioner. Den primära diagnostiken är ofta enbart klinisk,
eftersom infektionen med nuvarande metoder kräver serologisk
titerstegring för diagnos. Under en MP-epidemi i södra Sverige vintern
2005–06 genomförde vi en utvärdering av den kliniska användbarheten av
PCR för akutdiagnostik av MP.
170 patienter med kliniskt misstänkt mykoplasmainfektion (dels
polikliniska fall från infektionsmottagningen och olika vårdcentraler i
Malmö, dels sjukhusvårdade patienter) inkluderades, och genomgick
provtagning omfattande sekret från bakre svalgväggen samt akut- och
konvalescent- serum. Uppföljande sekretprover togs var 14:e dag tills två
konsekutiva negativa resultat erhållits, vilket definierade bakteriologisk
utläkning. Symptomutveckling under uppföljningstiden registrerades med
samma intervall. En kontrollgrupp av 240 friska skolbarn provtogs med
svalgsekret. Svalgsekret undersöktes med kvantitativ (realtids -) PCR, samt
med genotypning vid positivt fynd.
MP påvisades i svalgsekret hos 70 deltagare i patientgruppen, och hos en
person i kontrollgruppen (denna person hade luftvägssymtom vid
provtagningstillfället). Nio familjegrupperingar med 2 – 5 medlemmar
påträffades. Som tidigare rapporterats var sensitiviteten betydligt bättre för
PCR i svalgsekret an akutserum (första sjukdomsveckan: 100 % respektive
21% ; andra sjukdomsveckan: 96% respektive 56%).
Kvantitativ PCR liksom typning genom sekvensering av DNA har
relaterats till klinisk bild. Det visar sig att det genomsnittliga kvantifierade
PCR värdena är betydligt högre för patienter som var inlagda än de som
inte var inlagda när man kontrollerar för ålder, kön och sjukdomsduration
vid provtagningsillfället. Mängden organismer sjunker gradvis under
sjukdomsförloppet.
Typning av MP isolaten visar att MP1 och MP2 utgjorde ca 50 % vardera. I
de olika familjebildningarna hade alla individer samma MPgenotyp.
Något samband mellan typ och sjukdomsgrad påvisades inte- Lika stor
andel av patienterna med MP1 Och MP2 var inlagda.
sSjukdomsgrad liksom sjukhusvård kunde knytas till en högre mängd
organism –DNA i tidigt skede medan genotyp inte korrelerade med någon
sjukdomsparameter.
Infektionssjukdomar
3
Kartläggning av risk för sorkfeber
via humanfall och fjärranalys
Gert Olsson (2), Åke Lundkvist (2), David Rogers (1)
TALA Research Group, Tinbergen Building, Department of Zoology,
University of Oxford, UNITED KINGDOM (1).Virusavdelningen,
Smittskyddsinstitutet, Stockholm (2).
Sorkfeber, nephropathia epidemica, orsakas av Puumalavirus vars naturliga
reservoar är skogssork (Myodes glareolus). Under perioden juli 2006 till
och med juni 2007 rapporterades det högsta antalet sorkfeberfall sedan
sjukdomen blev anmälningspliktig 1989.
Via fjärranalys av satellitbilder extraherades miljöbetingelser vid 862
positioner i norra Sverige för säkra fall av sorkfeber från 1991-1998. Dessa
data baserades på MODIS sensor på NASA Terra satelliter och temporal
Fourier analys för att identifiera miljörelaterade mönster, genom att
använda mellan infra-rött, dag- och natt ”Land Surface Temperatures”, och
”Normalised Difference and Enhanced Vegetation Indices data” (NDEVI).
Sorkfeberfallen och satellitdata analyserades inom ramen av bootstrap och
icke-linjär diskriminantanalys för att utveckla riskkartor för PUUV
exponering.
Överlag var kappavärden högst signifikanta med ett omfång mellan 0.763
(±0.057) för de tio bästa modellerna och 0.658 (±0.108) för de tio sämsta
modellerna bland 100 körningar. Motsvarande siffror för respektive
Sensitivitet var 93.2% (±1.76%) och 89.93 (±3.48%) och för Specificitet
80.02 (± 2.94) och 70.77 (± 5.86%). ”Elevation” vid platsen för human
PUUV-infektion var den faktor som bäst definierade förekomst av
sorkfeber och som utkristalliserades i 99 av de 100 modellerna, följd av
”mean day-time Land Surface Temperatures” som föll ut i 96 av
modellerna.
Modellerna visar att sorkfeber förekommer föresträdesvis i områden med
låg temperatur i kombination med låg höjd över havet, i jämförelse med
områden där sjukdomen ej synes förekomma. Hur den här kombinationen
av temperatur och altitud påverkar PUUV transmission/cirkulation bland
skogssorkar och/eller skogssorkars populationsdynamik, kräver fortsatta
analyser. Det är ändå känt att PUUV viabilitet utanför reservoaren gagnas
av lägre temperaturer. Lägre altituder i norra Sverige implicerar ett tunnare
snötäcke under kortare tid jämfört platser med högre altituder på samma
breddgrad, och avsaknaden av ett skyddande snötäcke kan få skogssorkar
att i högre utsträckning sprida sig i terrängen och till människors uthus och
bostäder. De geografiska mönstren för risk att drabbas av sorkfeber
kommer sannolikt att förändras till följd av ändrat klimat. Att identifiera
nyckelfaktorer för PUUV förekomst och cirkulation i miljön är därför
väsentlig. En a priori oförutsedd validering av modellen erhölls genom en
spatial extrapolering av riskkartan för sorkfeber över Finland med hög
precision.
Infektionssjukdomar
4
Concepts and results in humans on
designing an effective HIV DNA
vaccine
Britta Wahren (4), Gunnel Biberfeld (4), Charlotta Nilsson (1), Andreas
Bråve (4), Karl Ljungberg (2), Pontus Blomberg (5), Patricia Earl (3),
Bernard Moss (3), Josephine Cox (7), Eric Sandström (6)
1Swedish Institute for Infectious Disease Control (1).Cancer Centre
Karolinska, Karolinska Sjukhuset (2).Laboratory of Viral Disease, NIAID,
NIH, Maryland, USA (3).Swedish Institute for Infectious Disease Control
(4).Vecura, Karolinska University Hospital, Huddinge (5).Venhälsan
Södersjukhuset, Infektionskliniken Karolinska Universitetssjukhuset
(6).Walter Reed Army Institute of Research, Rockville, Maryland, USA
(7).
Genetic immunization has recently proven that it is possible, with the aid of
correct dosing and suitable adjuvants, to induce strong and specific priming
against HIV antigens. The use of viral vectors with their different
capabilities to deliver genes is also becoming an important strategy for
gene based vaccination and immunotherapy.
In our clinical trial forty healthy volunteers were primed three times with
plasmids encoding multiple subtypes (A, B and C) of gag, envelope (env)
and reverse transcriptase (RT) with or without the addition of the adjuvant
rGM-CSF. Six months later the volunteers were boosted using recombinant
modified Vaccinia virus Ankara encoding HIV antigens of subtypes A and
E.
Eleven out of 38 volunteers displayed cellular responses against HIV-1
following the DNA priming immunizations. The viral vector boost
dramatically enhanced the vaccine-specific immune responses and after the
boost, all but one volunteer displayed HIV-1 specific cellular immune
responses.
Multigene, multiclade HIV-1 plasmid DNA prime followed by viral vector
boost vaccination appear safe and highly immunogenic in man (Sandström
et al, Antiviral Therapy 2006). The clinical trial clearly shows the potential
of combining these particular genes in a prime/boost regimen and that it is
possible to induce a strong and broad cellular response that are directed
against several parts of HIV as well as to several subtypes of the virus.
These favorable responses offer the opportunity to identify improved use of
both priming and boost schedules and of new routes of vaccine delivery.
Infektionssjukdomar
5
Utbrott av svår grupp A
streptokockinfektion i Uppsala län
Anna Vikerfors (4), Aili Low (5), Åsa Melhus (2), Anna Norrby-Teglund
(1), Johan Hedlund (3), Staffan Sylvan (3), Britt-Marie Eriksson (4)
Centrum för infektionsmedicin, Karolinska Institutet, Stockholm
(1).Klinisk Mikrobiologi,Akademiska sjukhuset i Uppsala
(2).Smittskyddsenheten, Uppsala läns landsting (3).VO
Infektionssjukdomar, Akademiska sjukhuset i Uppsala (4).VO
Plastikkirurgi, Akademiska sjukhuset i Uppsala (5).
Sedan slutet av 80-talet har från många länder rapporterats utbrott av svår
invasiv sjukdom orsakad av Streptococcus pyogenes (GAS) vilket föranlett
epidemiologiska studier. Prevalensen av olika serotyper i en befolkning
växlar över tiden. Många utbrott av invasiv GAS-infektion har visat sig
orsakas av isolat som karakteriserats som T1. Det är visat att ett dåligt
antikroppssvar mot vissa virulensfaktorer är en viktig riskfaktor, samt att
det föreligger en genetisk predisponering för att utveckla svår invasiv
streptokocksjukdom men samspelet mellan virulensfaktorer och
värdfaktorer som avgör om en invasiv sjukdom utvecklas eller ej är till stor
del okänd. Invasiv GAS-infektion blev anmälningspliktig i juli -04. Under
perioden fram till att det aktuella utbrottet uppmärksammades i november –
06 har i Uppsala län totalt 18 fall rapporterats.
Mål: Att beskriva ett utbrott av svår streptokockinfektion i Uppsala län
nov-06/maj-07.
En anhopning av fall med svår GAS- infektion noterades hos patienter som
lades in/ behandlades som konsultfall vid infektionskliniken, Akademiska
sjukhuset i Uppsala under ovanstående tidsperiod. Ytterligare fall av
invasiv GAS från andra enheter blev kända i och med anmälan till
smittskyddsläkaren. Totalt identifierades 33 patienter. Aktuella journaler
blev föremål för en strukturerad granskning avseende utvalda kliniska
variabler. T-typning utfördes med T-agglutinationstest i de fall där sparade
isolat fanns att tillgå.
De 33 patienterna utgjordes av 15 män och 18 kvinnor. Medelåldern var 52
år (29-93). En hög andel hade mjukdelsinfektion med påtagligt smärta,
vanligen i skulder-halsområdet. I flera fall fanns primär misstanke om
nekrotiserande fasciit vilket kunde verifieras makroskopiskt i ett av fallen
och med PAD i ytterligare ett. Hos 17 patienter fanns växt av GAS i
blododling, hos tre i cervix och hos en i CSF. Övriga hade positiva odlingar
från sår/svalg/NPH/sputum/urin. En stor del av patienterna uppfyllde vid
inkomsten kriterierna för SIRS. Många hade koagulationspåverkan vid
ankomsten och flera krävde intensivvård. Två patienter avled. Isolat från 20
av patienterna har hittills kunnat T-typas, av dessa utgörs 16 av T1.
Konklusion: Sannolikt är majoriteten av ovanstående fall av svåra
streptokockinfektioner del i ett utbrott av en specifik GAS-stam som fått
spridning i Uppsalaområdet under den aktuella tidsperioden.
Infektionssjukdomar
6
Yersinos hos barn – finns det några
riskfaktorer?
Sofia Boqvist (3), Helena Pettersson (2), Åke Svensson (4), Yvonne
Andersson (1)
Epidemiologiska avdelningen, Smittskyddsinstitutet
(1).Smittskyddsinstitutet (2).Statens Veterinärmedicinska Anstalt
(3).Stockholms Universitet (4).
Yersinos är en gastrointestinal infektion som är anmälningspliktig enligt
smittskyddslagen. Under 2004 var incidensen i Sverige 9 fall per 100 000
invånare och de flesta fall rapporteras under sommaren. Tjugoåtta procent
av rapporterade fall var barn yngre än 5 år. Detta kan jämföras med
salmonellos och campylobacterios där ca 5 % av fallen utgörs av barn.
Jämfört med dessa sjukdomar saknas det epidemiologisk information om
yersinos hos barn. Syftet med studien var att undersöka riskfaktorer för
inhemsk och sporadisk yersinos hos barn yngre än 6 år.
En prospektiv fall-kontroll studie som involverade alla län i Sverige
genomfördes under 2004. Fallen definierades som barn yngre än 6 år och
som insjuknade någon gång under 2004 i laboratoriekonfirmerad, inhemsk
yersinos. Fyra kontroller per fall utvaldes från befolkningsregistret. Data
insamlades brevledes med ett standardiserat frågeformulär, som
inkluderade frågor om konsumerade livsmedel och andra möjliga
smittskällor. En sk imputationsteknik användes för att uppskatta svaren på
de frågor som var obesvarade i de frågeformulär där dessa frågor utgjorde
mindre än 11 stycken. På så vis undveks att utesluta även den övriga
informationen i dessa frågeformulär. Den statiska metoden som användes
var multipel logistisk regression.
Totalt inkluderades 117 fall och 339 kontroller. Femtio procent av fallen
var mellan 12-23 månader, dvs ett år. För barn 0-6 år identifierades
följande riskfaktorer: konsumtion av livsmedel som beretts av råa
svinprodukter (OR=3.0, CI 1.8-5.1), behandlad korv (OR=1.9, CI 1.1-3.3),
användande av napp (OR=1.9, CI 1.1-3.2), och kontakt med tamdjur
(OR=2.0, CI 1.2-3.4). Eftersom ett år gamla barn utgjorde 50 % av antalet
fall gjordes en separat analys för barn 0-1 år. För dessa barn var livsmedel
av svinprodukter, behandlad korv och napp riskfaktorer. Motsvarande för
barn 2-6 år var livsmedel av svinprodukter och djurkontakt.
Detta är den första fall-kontroll studien som utförts för att identifiera
riskfaktorer för sporadisk yersinos i Sverige och till författarnas kännedom
även den första fall-kontroll studien om yersinos som fokuserar på barn.
Studien har bidragit med ny epidemiologisk kunskap om sporadisk yersinos
hos små barn. Detta är ett steg på vägen för att bättre förstå yersinos på
barn och på sikt kunna minska antalet rapporterade fall.
Infektionssjukdomar
7P
Tolv respektive 24 veckors
Peginterferon alfa 2a och ribavirin
för patienter med hepatit C genotyp
2 eller 3, resultat från NorDynamicstudien.
Martin Lagging (4), Åsa Alsiö (4), Court Pedersen (5), Martti Färkkilä
(1), Mads Rauning Buhl (2), Nina Langeland (3), Kristine Mørch (3), Johan
Westin (4), Gunnar Norkrans (4)
Dept. of Gastroenterology, Helsinki University, Finland (1).Dept. of
Infectious Diseases, Aarhus University, Denmark (2).Dept. of Infectious
Diseases, Bergen University, Norway (3).Dept. of Infectious Diseases,
Göteborg University, Sweden (4).Dept. of Infectious Diseases, Syddansk
University, Denmark (5).
Tidigare studier som utvärderat kortare behandlingstid än 24 veckor för
patienter med kronisk hepatit C genotyp 2 eller 3, har givit delvis
motsägelsefulla resultat.
Huvudsyftet med denna studie var att jämföra resultatet av 12 respektive 24
veckors kombinationsbehandling.
Vi viIle också undersöka om det slutliga behandlingssvaret kunde
förutsägas genom mätning av IP 10 nivåer, alfainterferonkoncentration,
ribavirinkoncentration, virusnivå (vid behandlingsstart, dag 3,7,8,v4 samt
v8 mätt med Roche COBAS Taqman), och / eller genom utvärdering av
leverbiopsier vid behandlingsstart.
382 genotyp 2 och 3 patienter vid 31 centra i Danmark, Finland , Norge och
Sverige randomiserades vid behandlingsstart till peginterferon alfa-2a 180
mikrog/vecka plus ribavirin 800 mg/dag under 12 alternativt 24 veckor från
Februari 2004 till November 2005.
303 av dessa patienter ( 79 %) erhöll minst 80% av både Peg-IFN och
ribavirin under minst 80% av den planerade behandlingstiden.
Resultat
12 veckors kombinationsbehandling var generellt sämre än 24 veckors
kombinationsbehandling både för genotyp 2 ((56% vs. 82%, p=0.007) och
3 (58% vs. 78%, p=0.001).
Även vid icke signifikant fibros ( p= 0,024 ) och bridging fibros ( p=0.0033
), var 12 veckors behandling sämre.
Multivariataanalys visade att ålder och HCV-RNA nivå dag 7 och 29 var
oberoende variabler för prediktion av bestående virologiskt svar SVR.
Vi kunde inte påvisa någon signifikant skillnad mellan 12 och 24 veckors
behandling om patienterna var under 40 år, oberoende av HCV-RNA nivå
dag 29. Detta gällde även för patienter 40 år och äldre om HCV–RNA dag
7 var lägre än 1000 IU/mL och negativt dag 29.
Resultaten i vår studie visar att 12 veckors kombinationsbehandling kan
vara tillräcklig för vissa patienter infekterade med hepatit C av genotyp 2
eller 3. För patienter under 40 år var 12 veckors behandling lika bra som 24
veckor.
Infektionssjukdomar
8P
Behandling med peg-INF alfa-2a och
ribavirin till patienter med återfall
av hepatit C efter
levertransplantation
Erika Hörnfeldt (1), Henrik Gjertsen (3), Ola Weiland (2)
Infektionskliniken Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge
(1).Infektionskliniken Karolinska Universtitetssjukhuset Huddinge
(2).Transplantationskirurgiskakliniken, Karolinska universitetssjukhuset
Huddinge (3).
Cirrhos orsakad av hepatit C är idag den dominerande orsaken till
levertransplantation. Transplanterade patienter reinfekteras dock alltid
direkt efter transplantationen och har betydligt sämre prognos än icke
transplanterade med hepatit C. Behandling av reinfektionen med hepatit C
är därför angelägen men behäftad med sämre tolerans än hos icke
transplanterade. Vårt syfte var att undersöka toleransen och det virologiska
svaret hos levertransplanterade patienter med hepatit C som behandlas med
pegylerat interferon (peg-INF) och ribavirin (RBV).
Patienter med recidiv av hepatit C efter transplantation som uppvisar tecken
på fibros motsvarande stadium ≥ 2 eller stadium 1 med
inflammationsgrad ≥ 2 erbjöds behandling med peg-INF alfa-2a
180µg/v och RBV i initialt låg dos som successivt ökades med hänsyn till
tolerans. Patienter med genotyp 1 och 4 behandlades 48 veckor och
genotyp 2 och 3 behandlades 24 veckor.
Sjutton patienter inkluderades mellan år 2001-2006 och behandlades med
RBV i initialt låga doser (200-800 mg/d) som successivt ökades efter
tolerans till högre doser (200-1000 mg/d) i kombination med peg-INF alfa2a. Medelåldern var 54 år och 71% var män. Genotyp 1/2/3/4 fördelades
följande hos patienterna: 11st/2st /3st/1st. 9 patienter hade avancerad
fibrosgrad motsvarande ≥ 3 på en 4-gradig skala. Medelvärdet för
kreatininclearance beräknades till 88 ml/min. Tidigt behandlingssvar
(EVR) uppnåddes hos 12 (71%) patienter och utläkning (SVR) hos 4 av 5
patienter (80%) med genotyp 2 eller 3 och hos 3 av 11 patienter (30%) med
genotyp 1. Ingen patient avbröt behandlingen i förtid.
En initialt låg daglig dos av RBV som successivt ökas efter tolerans i
kombination med peg-INF alfa-2a 180µg/v medger god följsamhet till
behandlingen och rimlig behandlingseffekt hos levertransplanterade
patienter med hepatit C recidiv. Således uppnådde 80% av patienterna med
genotyp 2 och 3 utläkning och 30% av patienterna med genotyp 1.
Infektionssjukdomar
9P
Ribavirin i hög dos kombinerat med
peg-INF alfa-2a vid behandling av
hepatit C genotyp 1 för patienter
som inte svarat på
standardbehandling
Erika Hörnfeldt (5), Lars Ståhle (1), Robert Schvarcz (3), Tony Carlsson
(4), Ola Weiland (2), Anna Hollander (3), Karin Lindahl (3)
Farmakologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge
(1).Infektionskliniken Karolinska Universtitetssjukhuset Huddinge
(2).Infektionskliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge
(3).Infektionskliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Solna
Det saknas effektiv behandling för patienter med hepatit C (HCV) infektion
orsakad av genotyp 1 som tidigare inte svarat på standardbehandling med
pegylerat interferon (peg-INF) i kombination med ribavirin (RBV). Syftet
med denna studie var att undersöka om höga doser RBV i kombination med
standarddoserat peg-INF alfa-2a kunde leda till behandlingssvar hos denna
patientgrupp.
Tio patienter med HCV genotyp 1 och tidigare uteblivet behandlingssvar på
peg-INF alfa-2a och RBV erhöll behandling med högdos RBV fördelat på
tre dygnsdoser kombinerat med peg-INF alfa 2a 180µg/vecka i 48 veckor.
Uteblivet behandlingssvar definierades som HCV-RNA aldrig mindre än
50 IU/ml under tidigare behandlingsförsök. Den initiala RBV dosen
beräknades individuellt enligt en farmakokinetisk formel baserad på
njurfunktion och syftade till att uppnå en steady-state koncentration av
RBV på >15µmol/l. Plasmakoncentrationenen av RBV analyserades under
behandlingen med HPLC och RBV dosen justerades vid behov för att
uppnå målkoncentrationen. Erytropoetin gavs till alla patienter från 2
veckor innan antivirala behandlingen.
Tio patienter med en medelålder på 52 år inkluderades varav sju patienter
hade fibrosstadium 3 på en 4-gradig skala. Den initiala medeldosen av
RBV var 2400 mg/dag. För att uppnå målkoncentrationen inom 6 veckor
höjdes medeldosen av RBV till 3000 mg/dag. Medelvärdet för hemoglobin
innan behandlingsstart var 153 g/l, vid behandlingsvecka 6 134 g/l och vid
behandlingsvecka 12 109 g/l. Två patienter har krävt blodtransfusion.
Virusnivån vid behandlingsstart var i medel 7,4 miljoner IU/ml och sjönk
3,6 log till behandlingsvecka 12 (virusnivå medel 1400 IU/ml). Sju
patienter har nått behandlingsvecka 24 varav sex patienter har HCV-RNA
<15 IU/ml (COBAS TaqMan), två av dessa patienter hade <15 IU/ml i
behandlingsvecka 12. Ingen har avbrutit behandlingen.
Ribavirin i högdos i kombination med peg-INF alfa-2a resulterade i 3,6 log
nedgång av HCV-RNA under de första 12 veckornas behandling hos
patienter med tidigare uteblivet behandlingssvar på standarddoserad
kombinationsbehandling med samma läkemedel. Att ge RBV i högdos
förefaller genomförbart och säkert, men kräver noggrann monitorering av
blodvärdet. Erytropoetin bidrar troligen till god tolerans. Det första
virologiska svaret är uppmuntrande och fortsatt uppföljning kommer att
visa om virussänkningen blir bestående.
Infektionssjukdomar
10 P
Minskar akut Hepatit B pga
vaccination?
Ala Sabzeparvar (2), Ragnhild Janzom (2), Anders Blaxhult (1)
Avdelning för epidemiologi, Smittskyddsinstitutet (1).Epidemiologiska
avd. Smittskyddsinstitutet (2).
Hepatit B blev 1969 anmälningspliktigt i Sverige enligt Smittskyddslagen.
Mellan 200 och 300 fall av akut hepatit B har anmälts årligen i Sverige
under de senaste decennierna. Till största delen har smittan skett genom
sprutdelning. Toppar har skett under 1994-95 samt 2003. Tolkningen här
har varit att smittan kommit in i en ny population injektionsmissbrukare
och att det därefter tagit tid för en ny mottaglig population att byggas upp.
Vi ser nu ett minskat antal infektioner som kan vara en del av den normala
cykeln. Samtidigt har ansträngningarna att förebygga sjukdomen med
vaccination vid narkomanvårdsmottagningar inom kriminalvård etc ökat
starkt de senaste åren. Vi vill undersöka i vilken utsträckning nedgången
kan relateras till ökad vaccinationsaktivitet.
Antal fall av akut hepatit B med angivande av sannolik smittväg
rapporteras per län. Genom att länsvis jämföra antalet givna
vaccinationsdoser med utvecklingen av antalet fall av hepatit B kan
vaccinationsaktiveteters effekt på incidensen studeras.
En 70%ig nedgång av antalet rapporterade fall av akut hepatit B efter
sprutdelning har skett från 2003(216 fall) till 2006 (63 fall). Motsvarande
minskning av antalet fall med sexuell smitta har inte skett. Förändringen i
förekomst av akut hepatit B nedbrutit på län med olika vaccinationsgrad
skall sammanställas.
Hepatit B kan effektivt förebyggas med vaccination. Införande av
vaccination av olika riskgrupper har genomförts vid olika tidpunkter i olika
landsting. Genom att jämföra utvecklingen av anmälda fall med
vaccinationsaktiviteter kan man få ett mått på vaccineringens bidrag till
minskningen.
Infektionssjukdomar
11 P
Seroprevalens av hepatit B markörer
bland anti-HCV positiva
injektionsmissbrukare i Uppsala län
Johan Hedlund (2), Eva Lundell (1), Staffan Sylvan (2)
Infektionskliniken, Akademiska sjukhuset (1).Smittskyddsenheten,
Landstinget i Uppsala län (2).
Hepatit virus B och C delar epidemiologi, smittvägar och sjukdomsbild.
Därför är dubbelinfektion vanlig bland injicerande narkotika missbrukare.
Vi analyserade förekomst av hepatit B markörer hos anti-HCV positiva
narkomaner med injektionsmissbruk i Uppsala län.
I en prospektiv studie av injicerande missbrukare analyserades förekomst
av anti-HCV och hepatit B markörer med kommersiellt tillgängliga
tekniker.
Sammantaget analyserades sera från 143 personer med uppgivet
injektionsmissbruk. Etthundratjugotvå personer hade svensk och 19
personer utländsk bakgrund samt 2 personer med oklar härkomst. Nittioen
av 143 (64%) var anti-HCV positiva.
Oavsett ursprung noterades ingen skillnad i hepatit C förekomst bland
injektionsmissbrukarna.
Av de hepatit C infekterade uppvisade 23 (25%) serologiska tecken på
genomgången hepatit B medan 12 (13%) var HBsAg bärare. Samtliga
hepatit C infekterade personer med positiv eller genomgången hepatit B var
av svensk bakgrund
Medelåldern bland de hepatit C infekterade med utländsk bakgrund var
29,7 år medan de med svenskt ursprung var 39,9 år. För de med både
hepatit B och C var medelåldern 41,2 år.
Virus transmissionen är intensiv bland injektionsmissbrukare jämfört med
medborgare i allmänhet där prevalensen för hepatit C markörer är cirka en
procent och hepatit B markörer är 2,7 procent. Då injektionsmissbruket
ökar är det viktigt att i tid nå missbrukare med information om risken för
hepatit smitta samt vacciner dem och deras sexualpartners mot hepatit B.
Infektionssjukdomar
12 P
Sprutbytesprojektet i Lund; god
vaccinationstäckning men nya fall av
Hepatit B (HBV) och Hepatit C
(HCV)
Ulrika Erlandsson (1), Bengt Ljungberg (1), Ann-Christine Zäll-Friberg
(1), Hans Norrgren (1)
Infektionskliniken, Universitetssjukhuset i Lund (1).
Flera exempel finns på städer runt om i världen där HIV-spridningen bland
intravenösa missbrukare har ökat lavinartat på bara ett till ett par år (1).
Sprutbytesprogram har i flera internationella studier visat sig vara effektiva
i syftet att förhindra spridningen av HIV, HBV och HCV bland narkomaner
(2, 3). WHO gick ut med rekommendationer om att dela ut sterila
injektionsmaterial till intravenösa missbrukare redan 1986 (4). Samma år
startade Sprutbytesprogrammet i Lund. Sedan projektets start har en
omfattande HIV-testning av deltagarna ägt rum, men inga nya fall av HIV
har kunnat konstaterats.
Data samlades in genom att granska HIV-preventionsprogrammets egna
journaler tillhörande förstagångsbesökarna i projektet mellan 1997-2005.
Inklusionskriterierna var minst två besök samt minst ett års deltagande.
Uppföljningsperioden sträckte sig till slutet av 2006. Resultat från
serologitester avseende HIV, HCV och HBV hämtades direkt från
Virologiska Laboratoriets databas i Malmö.
*282 narkomaner uppfyllde inklusionskriterierna.
*53 narkomaner var negativa i anti-HCV vid första besöket, varav 50,9 %
(n=27) serokonverterade till HCV.
*14,8 % (n=4) av serokonvertanterna serokonverterade inom 6 månader
och ytterligare 25,9 % (n=7) hade sitt senaste negativa prov vid första
besöket.
*54,4 % (n=148) var HCV-positiva vid första besöket. Hos ytterligare
28,3% (n=77) HCV-positiva deltagare var det omöjligt att fastställa om
tidpunkten för serokonversion legat före eller under tiden i projektet (sk
”Oklara” HCV-positiva).
*Bland de 155 narkomaner som var negativa i anti-HBc, serokonverterade
8,4 % (n=13).
Infektionssjukdomar
13 P
Epidemiologisk beskrivning av
Meticillin Resistenta Staphylococcus
Aureus (MRSA) i Landstinget i
Uppsala län
Bodil Ardung (1), Staffan Sylvan (2)
Smittskyddenheten, Landstinget i Uppsala län (1).Smittskyddsenheten,
Landstinget i Uppsala län (2).
MRSA har fått ökad spridning i Sverige sedan 1990-talet och flera utbrott
på sjukhus har observerats. Under senare år har emellertid även
samhällsförvärvade stammar av MRSA fått ökad spridning. Vi har
karaktäriserat förekomst av nosokomialt och samhällsfövärvade fall av
MRSA i Landstinget i Uppsala län.
MRSA är en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen sedan år
2000
Samtliga isolat har karakteriserats med DNA-baserad teknik avseende spatyp samt för förekomst av Panton-Valentin-Leucocidin (PVL) gen.
Under åren 2003-2006 anmäldes 85 fall av MRSA, varav 61 (72%) var
samhällsfövärvade. Den dominerande spa-typen bland dessa var t044 som
omfattade 3/3 fall (100%) 2003, 6/13 fall (46%) 2004, 8/24 fall (33%) 2005
och 1/21 fall (5%) 2006. Denna stam är PVL positiv. Av samtliga
samhällsförvärvade isolat var 39% PVL-positiva. Bland de 26 nosokomialt
förvärvade isolaten var majoriteten 16/26 (61%) utlandsförvärvade,
utgjordes av olika stammar och saknade i regel PVL-gen. År 2006 var
medelåldern för de med samhällsförvärvad MRSA 18 år och för de med
nosokomial smitta 54 år.
Prevalensen av samhällsförvärvad MRSA är låg i Landstinget i Uppsala
län. Den dominerande stammen tillhör spa-typ t044 som också bär
patogenicitetsmarkören PVL. De som är nosokomialt smittade har oftast
smittats i samband med sjukhusvistelse i utlandet. Ingen smittspridning av
MRSA har observerats inom slutenvården efter 2005 i Landstinget i
Uppsala län.
Infektionssjukdomar
14 P
ESBL i Östergötland: prevalens och
epidemiologi hos E. coli och K.
pneumoniae mellan 2002 och 2006
Åse Östholm-Balkhed (1), Maria Tärnberg (2), Maud Nilsson (2), Anita V
Johansson (4), Hans-Jürg Monstein (3), Lennart E Nilsson (2)
Infektionsmedicin, IMK, HU, Linköpings Universitet (1).Klinisk
mikrobiologi, IMK, HU, Linköpings Universitet (2).Klinisk mikrobiologi,
LMC, Universitetssjukhuset i Linköping (3).Klinisk mirobiologi, LMC,
Universitetssjukhuset i Linköping (4).
Plasmidmedierad resitens orsakad av ”extended spectrum beta-lactamases”
(ESBL) blir allt mer vanligt hos gram-negativa bakterier. Resistensen
orsakas av flera olika enzymgrupper där CTX-M under de senaste åren har
spelat en alltmer framträdande roll. ESBL-producerande Enterobacteriacae
blev anmälningspliktigt enligt smittskyddslagen i februari 2007. Det finns
ännu inte mycket rapporterat om ESBL-situationen i Sverige.
Alla isolat med nedsatt känslighet för cefotaxim och/eller ceftazidim med
diskdiffusion enligt referensgruppen för antibiotikafrågor (RAF)
konfirmerades med E-test för cefotaxim och ceftazidim med och utan
klavulansyra. En minskning av MIC ≥8 i närvaro av klavulansyra
eller närvaro av fantomzon tolkades som ESBL-fenotyp. Alla isolat
testades också med E-test för cefepim med och utan klavulansyra.
Screening för gener kodande för TEM, SHV och CTX-M enzymer gjordes
med PCR-amplifiering. CTX-M-positiva isolat DNA-sekvenserades för
ytterligare karaktärisering.
Mellan 2002 och 2006 påvisades 177 isolat med ESBL-fenotyp från
kliniska prover och hygienscreeningar (154 E. coli och 23 K. pneumoniae)
från 102 patienter i Östergötland. Av dessa karaktäriserades 141 E. coli och
18 K. pneumoniae . Proverna kom huvudsakligen från urinvägarna, men
isolerades även från blod och andra lokaler. Tio patienter hade fynd från
två eller flera lokaler och tre patienter hade både ESBL- producerande E.
coli och K. pneumoniae. Sex patienter hade upprepade isolat över två eller
fler kalenderår.
Etthundratjugonio E. coli (84%) och åtta K. pneumoniae (35%) hade CTXM-gener. Två tredjedelar av E. coli hade gener tillhörande CTX-M-grupp 1
och en tredjedel CTX-M-grupp 9. Generna hos K. pneumoniae tillhörde
CTX-M-grupp 1.
ESBL påvisades hos mindre än 1% av de kliniska isolaten i Östergötland.
År 2002 upptäcktes sex patienter jämfört med 41 patienter år 2006.
Infektionssjukdomar
15 P
ESBL-bärarskap hos kirurgpatienter
med akuta bukinfektioner
Maria Tärnberg (2), Åse Östholm-Balkhed (1), Christian Lindberg (1),
Maud Nilsson (2), Anita V Johansson (4), Hans-Jürg Monstein (3), Håkan
Hanberger (1), Lennart E Nilsson (2)
Infektionsmedicin, IMK, HU, Linköpings Universitet (1).Klinisk
mikrobiologi, IMK, HU, Linköpings Universitet (2).Klinisk mikrobiologi,
LMC, Universitetssjukhuset i Linköping (3).Klinisk mirobiologi, LMC,
Universitetssjukhuset i Linköping (4).
Bakterier vid kirurgiska infektioner (BAKKI) är en studie vid 9
kirurgkliniker i Sverige som syftar till att kartlägga förekomsten av
bakterier och deras antibiotikaresistens hos patienter med akut
bukinfektion. Ett syfte med denna studie är att kartlägga ”Extended
spectrum beta-lactamases” (ESBL)-bärarskap i tarmfloran. ESBL blir allt
mer vanligt hos gram-negativa bakterier. Resistensen orsakas av flera olika
enzymgrupper där CTX-M under de senaste åren har spelat en alltmer
framträdande roll.
Rektalprover togs före operation, vid utskrivning samt minst 48h efter
antibiotikaterapi. Odlingar utfördes på kromogen agar med
antibiotikadiskar. Alla isolat med nedsatt känslighet för cefotaxim och/eller
ceftazidim MIC-bestämdes med E-test för cefotaxim, ceftazidim och
cefepim, med och utan klavulansyra. En minskning av MIC ≥8 i
närvaro av klavulansyra eller närvaro av fantomzon tolkades som ESBLfenotyp. Isolaten undersöktes med PCR-amplifiering för påvisning av
CTX-M-gener. PCR-positiva isolat DNA-sekvenserades. Alla isolat
resistensbestämdes mot imipenem, meropenem, ertapenem,
piperacillin/tazobaktam, ciprofloxacin, gentamicin och trimetoprim-sulfa
med diskdiffusion.
Av 103 analyserade patienter uppvisade 12 patienter Enterobacteriacaeisolat med ESBL-fenotyp. Tio patienter uppvisade endast en art med
ESBL-fenotyp (E. coli (n=6), K. oxytoca (n=2), och Citrobacter spp.
(n=2)), en patient uppvisade två arter (E. coli och K. oxytoca) och en
patient uppvisade tre arter (E. coli, K. pneumoniae och P. vulgaris). Många
patienter hade isolat med ESBL-fenotyp i upprepade odlingar, och flera
olika subpopulationer av resistenta bakterier kunde påvisas. Sju av åtta
patienter hade ESBL-producerande E. coli redan i inskrivningsprovet, hos
fem patienter kvarstod dessa även vid senare provtagningar. Multiresistens
mot tre eller fler antibiotikagrupper med olika verkningsmekanismer sågs
hos två patienter med ESBL-producerande E. coli. Nio patienter hade
ESBL-isolat positiva i PCR för CTX-M-gener. Av patienterna med enbart
E. coli hade tre CTX-M-grupp 1 och en CTX-M-grupp 9. Det artspecifika
kromosomala enzymet K1 påvisades hos samtliga K. oxytoca, och det
kromosomala enzymet Sed1 hos Citrobacter spp. Hos P. vulgaris påvisades
ingen CTX-M-PCR-produkt.
Av 103 undersökta patienter uppvisade 8 (7,8%) bärarskap av ESBLproducerande E. coli. En patient hade samtidigt ESBL-producerande K.
pneumoniae.
Infektionssjukdomar
16 P
Hög förekomst av MRSA bland
familjemedlemmar till patienter med
MRSA
P. J. Hugo Johansson (1), Eva B. Gustafsson (2), Håkan Ringberg (2)
Avd. för Vårdhygien, Klinisk mikrobiologi och immunologi,
Universitetssjukhuset i Lund. (1).Smittskydd Skåne, Malmö (2).
Det är inte klarlagt om och i vilken omfattning spridning av
meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) kan förekomma bland
familjemedlemmar i en familj. Vi har därför undersökt familjemedlemmar
Infektionssjukdomar
17 P
Hög kinolonresistens hos Escherichia
coli vid urologkliniken i
Östergötland var inte orsakat av
klonal spridning
Maria Lindqvist (4), Christer Ahlstrand (5), Anita Hällgren (1), Håkan
Hanberger (2), Hans-Jürg Monstein (4), Lennart E. Nilsson (3)
Infektionskliniken, Östergötland (1).Infektionskliniken, Östergötland och
Institutionen för molekylär och klinisk medicin, HU, Linköping
(2).Institutionen för molekylär och klinisk medicin, HU, Linköping
(3).Klinisk mikrobiologi, LMC, Universitetssjukhuset i Linköping
(4).Urologiska kliniken, Östergötland (5).
Kinolonresistens hos Gramnegativa bakterier är ett ökande problem.
På urologkliniken i Östergötland observerades hos Escherichia coli under
2005 och 2006 en ökad kinolonresistens (20 %) och trimetoprimresistens
(24 %), ofta kopplad till varandra.
Syftet med denna studie var att utreda om detta var ett
vårdhygienrelaterat problem, m a o spridning av genetiskt besläktade isolat
(klonal spridning), eller selektion av obesläktade isolat, sannolikt som ett
resultat av över- och felanvändning av antibiotika.
Tolv ciprofloxacinresistenta E. coli urinisolat (nio trimetoprimresistenta)
isolerade under 20061031-20070226, och tre blodisolat (samtliga
trimetoprimresistenta) isolerade under 20060217-20060226 ingick i studien
(ett isolat/patient och år).
Isolaten resistensbestämdes för nalidixin, ciprofloxacin, trimetoprim, och
trimetoprim-sulfa med diskdiffusion och E-test enligt den svenska
referensgruppen för antibiotikafrågor.
För typbestämning av isolaten genomfördes pulsfältgelelektrofores
(PFGE), vilken baseras på restriktionsenzymsanalys av bakteriens DNA,
och ”Enterobacteria Repetitive Intergenic Consensus-PCR” (ERIC-PCR),
en metod där primers kopplade till så kallade ERIC-sekvenser i bakteriens
genom används.
Med hjälp av kumulativa personnummerbaserade odlingsdata från
Klinisk Mikrobiologi, LMC, undersöktes tidigare resistensmönster hos E.
coli isolerade från de aktuella patienterna för att avgöra om patienten bar på
en kinolonresistent stam redan vid ankomst till urologkliniken, eller om
resistensen selekterats fram under vårdtiden.
Tre isolat hade identiska PFGE-mönster, och bedömdes därmed klonala
enligt Tenovers kriterier (Tenover et al. 1995).Ytterligare ett isolat
bedömdes som möjligen besläktat med klonen.
ERIC-PCR bekräftade att de ovan nämnda isolaten var besläktade (~ 82
% överensstämmelse). Därutöver fanns ytterligare isolat som kunde tolkas
som besläktade. Dock visade inga av dessa något släktskap vid PFGE.
I de flesta fall var patienterna koloniserade med en unik kinolonresistent
stam redan vid ankomst till urologkliniken, vilket tyder på tidigare
resistensutveckling under antibiotikatryck.
Sannolikt var den höga förekomsten av ciprofloxacin- och
trimetoprimresistens bland E. coli isolerade från patienterna på
urologklinikerna inte orsakat av klonal spridning, utan av ett inflöde av
patienter koloniserade med resistenta E. coli, och i vissa fall selektion av
resistenta E.coli på urologkliniken.
Infektionssjukdomar
18 P
Metallo-β-laktamaserna är här
- utbrott av multiresistent klon av
Pseudomonas aeruginosa med VIM-2
på Blekingesjukhuset
Carl-Johan Fraenkel (1), Eva Tano (2), Markus Klint (2), Åsa Melhus (3)
Infektions klin, Blekingesjukhuset 371 38 Karlskrona (1).Klinisk
mikrobiologi, Akademiska sjukhuset, Uppsala (2).Klinsik mikrobiologi,
Akademiska sjukhuset, Uppsala (3).
Karbapenemerna har länge varit ett säkert alternativ för svåra infektioner,
inklusive de som orsakats av enterobakterier med ESBL-produktion. Därför
har förekomsten och spridningen av överförbara metallo-βlaktamaser (MBL) oroat världen över. Dessa enzymer kan bryta ner inte
bara cefalosporiner utan även karbapenemer. MBL har främst hittats hos
Pseudomonas aeruginosa och behandlingsalternativen vid infektion av
dessa stammar har varit ytterst få. I Europa har ett ökande antal rapporter
om MBL publicerats främst från Sydeuropa. I Norden har enstaka fall
främst med importerade stammar rapporterats. På Blekingesjukhuset
identifierades i början av 2006 flera fall med multiresistent P. aeruginosa
och en närmare kartläggning initierades.
De multiresistenta P.aeruginosa-stammar undersöktes med Etest-MBL
(Biodisk). Då testet utföll positivt, gick man vidare med PCR med primers
mot de vanligast förekommande MBL-typerna, efterföljande sekvensering
samt PFGE. MIC för karbapenemer, aztreonam, ceftazidim,
piperacillin/tazobactam, aminoglykosider, colistin och fosfomycin
bestämdes med Etest. Smittspårning med screeningodlingar på
medpatienter med öppna sår och/eller KAD på respektive avdelning, samt i
ett fall även faeces-odlingar på samtliga medpatienter, genomfördes och ca
100 miljöprover togs.
Ett klonalt MBL-utbrott av VIM-2- producerande P.aeruginosa kunde
konstateras. I dagsläget innefattar utbrottet åtta patienter. Stammarna har
hittats i urin, BAL, sår samt i faeces/perineum. De har varit känsliga för
gentamicin, colistin, indeterminanta för aztreonam men i övrigt resistenta. I
fyra fall har odlingsfyndet bedömts som infektion och patienten har fått
behandling med piperacillin/tazobactam och/eller gentamicin. I övriga fall
har stammen främst bedömts som en kolonisatör. Två av fallen delade sal
innan stammen identifierades. Stammen har också återfunnits i två av de
handfat som varit närmast MBL-patienten. Övrig smittspåring har varit
utan fynd.
Detta är det första dokumenterade utbrottet av metallo-βlaktamasproducerande P.aeruginosa i Norden men säkert inte det sista.
Utbrottet påkallar en ökad beredskap och vaksamhet på svenska sjukhus,
och visar på behovet av snabb verifiering av orsaken till multiresistens och
bedömning av klonalitet. Vårdhygieniskt är en mängd frågor obesvarade.
Kan man överhuvudtaget utrota denna typ av stam i en sjukhusmiljö?
Antibiotikamässigt måste också karbapenemernas ekologiska effekter i ett
längre perspektiv vägas in.
Infektionssjukdomar
19 P
Multiresistenta gramnegativer,
ESBL, MRSA och VRE hos en och
samma patient - en fallbeskrivning
Thomas Schön (2), Niklas Lönnbro (4), Christian Gieske (3), Jonas
Bonnedahl (1), Annika Wistedt (2)
Avd för klinisk mikrobiologi och vårdhygien och Infektionskliniken,
Kalmar (1).Avd för Klinisk Mikrobiologi och Vårdhygien, Kalmar (2).Avd
för Klinisk Mikrobiologi, Karolinska Sjukhuset, Stockholm
(3).Infektionskliniken, Kalmar (4).
Multiresistenta bakterier innebär en ökande utmaning för vårdhygieniker,
mikrobiologer och infektionsläkare. Vi rapporterar här om en svensk man
som drabbas av en trafikolycka i Sydeuropa och utvecklar livshotande
skador med uttalad hypovolem chock pga inre blödningar samt en
traumatisk subarachnoidalblödning innefattande stora delar av thalamus.
Patienten överflyttas efter 14 dygns vård i Sydeuropa till ett svenskt
universitetssjukhus där patienten insätts på Fortum pga lunginfiltrat och
efter 3 dygns vård anländer till länssjukhus. Patienten har då thoraxdrän
samt rikligt med pus kring trachealkanyl. Preliminära odlingsbesked från
universitetssjukhuset visar multiresistenta gramnegativer varför patienten
barriärvårdas. Man noterar stigande CRP, leukocytos och feber men
patienten kvarstår i brist på andra alternativ på Fortum och överflyttning
sker till infektionskliniken för fortsatt vård och rehabilitering där Fortum
sätts ut efter en vecka pga förbättring och sjunkande
inflammationsparametrar.
Vid ankomst till länsdelssjukhuset visar odlingar från tracheostoma och
trachealkanyl en totalresistent Pseudomonas-art och en totalresistent
Providencia stuartii samt multiresistenta Pseudomonas aeruginosa med
variabel känslighet endast mot ceftazidim. MRSA-screen med utodling av
anrikningsbuljong på SAID (kromogen agar för påvisning av S aureus) är
svårbedömd pga massiv överväxt av resistenta gramnegativer. Dock kan
MRSA isoleras vid konventionell odling från samma provtagningslokal
(trachealsekret). Vid pleuradrän noteras växt av ESBL-producerande och
aminoglykosidresistent Klebsiella pneumoniae samt senare också en VRE
(E faecalis). I upprepad odling från trachealsekret påvisas också en
multiresistent Acinetobacter baumanii. Resistentsbestämning mot
alternativa behandlingsmedel som tigecyklin, colistin, aztreonam och
kloramfenikol pågår liksom närmare karakterisering av
resistensmekanismer hos Pseudomonas och Acinetobacter spp såsom
produktion av metallobetalaktamas (MBL).
Denna fallbeskrivning visar en patient med massiv kolonisering av ett
flertal multiresistenta bakterierarter vilket leder till en svår diagnostisk,
vårdhygienisk och behandlingsmässig situation. Sannolikt har en
överföring av resistensmekanismer skett i bakteriefloran vilket vid samtidig
kolonisering av MRSA och VRE kan vara extra riskabel. Ett tätt samarbete
mellan vårdhygieniker, mikrobiologer och infektionsläkare kommer att
vara nödvändig för att möta denna växande problematik.
Infektionssjukdomar
20 P
Riskfaktorer för infektion med
bakterier som bildar ESBL
(Extended-Spectrum
Betalactamases) Sammanställning av
situationen i Halland 2006
Helena Hallgren (1), Ingegerd Gustafsson (3), Torvald Ripa (2)
Infektionskliniken, Länssjukhuset, 30185 Halmstad (1).Klinisk
mikrobiologi och vårdhygien i Halland, Länssjukhuset Halmstad
(2).Klinisk Mikrobiologi, Länssjukhuset, 30185 Halmstad (3).
Gramnegativa bakterier som producerar ESBL (Extended-Spectrum
Betalactamases) utgör ett växande resistensproblem både i Sverige och
internationellt. Tidigare betraktades ESBL främst som ett sjukhusbundet
problem, men under de senaste åren har allt fler fall diagnostiserats i
öppenvården. I Halland har vi inte haft något utbrott av ESBL, däremot ser
vi en ökning av antalet sporadiska fall de senaste åren.
Det finns ett antal vedertagna riskfaktorer att drabbas av infektion med
ESBL-bildande bakterier. Viktigast är hög antibiotikaanvändning, särskilt
cefalosporiner, kinoloner och trimsulfa. Ytterligare riskfaktorer är långa
sjukhusvistelser, IVA-vård, invasiva ingrepp, urinkateter, recidiverande
urinvägsinfektioner, hög ålder och utlandsvistelse.
Samtliga 32 journaler för de patienter som under 2006 diagnostiserades
med en ESBL-stam granskades, främst med avseende på riskfaktorer.
Granskningen hade etiskt godkännande av involverade chefläkare.
Av de 32 fallen var andelen kvinnor 69%, och 56% var äldre än 65 år. Två
tredjedelar kom från öppenvården. E.coli var dominerande patogen (29/32).
Bakterien påvisades i urinen i mer än 90 % av fallen. Hos inte mindre än
åtta patienter (25 %) gav bakterien upphov till invasiv infektion, oftast med
samtidig förekomst i urinen.
Riskfaktorer kunde påvisas hos 88 % av patienterna. Tjugosex av 32
patienter, dvs 81%, hade fått antibiotika (ett eller flera preparat) inom ett år
före ESBL-diagnosen och 66 % hade fått något ”riskantibiotika”, dvs
cefalosporiner, kinoloner eller trimsulfa.
De invasiva isolaten var i högre utsträckning resistenta mot kinoloner och
aminoglykosider jämfört med övriga isolat. Andelen invasiva isolat med
kinolonresistens var 88%, jämfört med 64% hos övriga isolat. På
motsvarande sätt var andelen blodisolat med aminoglykosidresistens 63%
och hos övriga isolat 29%.
Vårt material skiljer sig från många rapporter om ESBL-producerande
bakterier då det beskriver en situation utan ansamling eller utbrott.
Flertalet kom från öppenvården och hade någon känd riskfaktor för
förvärvande av ESBL, vanligen föregående antibiotikabehandling eller
sjukhusvård. En typisk patient är en äldre kvinna med upprepade
urinvägsinfektioner som nyligen behandlats med kinolon.
Hos ett fåtal patienter hittades inga uppenbara riskfaktorer. Hur dessa
samhällsförvärvade infektioner har uppstått är oklart, men
bakteriespridning via födan är en möjlighet.
Infektionssjukdomar
21 P
Salmonellos - konsekvenser av ett
utbrott
Birgitta de Jong (1), Bo Svenungsson (1)
Smittskyddsenheten, Stockholms Läns Landsting (1).
Det största salmonellautbrottet på 25 år i Stockholms län skedde hösten
2006. Totalt 115 vuxna personer (medianålder: 35 år) rapporterades enligt
smittskyddslagen. Den troliga orsaken till utbrottet var mungbönor som
blötlagts i ett dygn och sedan serverats på en restaurang i centrala
Stockholm. För att undersöka vilka personliga och ekonomiska
konsekvenser ett sådant utbrott har initierades en studie.
Två månader efter utbrottet skickades en enkät ut till samtliga 115 personer
med frågor om symtom, sjukhusvistelse, antibiotikabehandling samt
upplevda komplikationer och kvarvarande symtom i samband med
infektionen. De personer som angav i denna enkät att de fortfarande hade
någon form av besvär eller upplevt komplikationer fick ytterligare en enkät
5 månader efter utbrottet.. Frågorna i denna enkät gällde kvarvarande
symtom.
Enkät nr 1 besvarades av 104 personer (90 % svarsfrekvens). Av dessa
hade 13 (13 %) personer sjukhusvårdats i totalt 50 dygn, 23 (22 %)
personer hade fått antibiotikabehandling, 77 (74 %) personer hade varit
sjukskrivna i totalt 818 dagar. Sjukdomsdurationen var totalt 1109 dagar,
median 10 dagar. Fyrtiofem personer (43 %) angav att de upplevt
komplikationer såsom ledbesvär 5 %, gallbesvär 1 % och håravfall 1 % i
samband med infektionen och 22 personer (21 %) hade fortfarande besvär
2 månader efter utbrottet. De dominerande besvären var diarré/omväxlande
tarmvanor (13 %) och magont (12 %) samt huvudvärk/kroppsvärk (4 %).
Enkät nr 2 sändes ut till 43 personer, 25 (58 %) personer besvarade denna
enkät varav 5 personer uppgav kvarstående diarré/omväxlande tarmvanor,
2 ytterligare personer uppgav besvär som eventuellt kan relateras till
salmonellainfektionen (symtom och symtom) medan övriga 18 personer
angav att de var helt återställda.
I enkät nr 1 ställdes även frågor om vilka ekonomiska konsekvenser
sjukdomen medfört i form av förlorad arbetsinkomst, kostnader för
läkarbesök, mediciner samt transporter. Den totala summan som förlorats
pga. sjukdomen uppgick till närmare 400 000 kronor
Salmonellos uppfattas av många som en relativt lindrig infektion men vår
studie visar att minst 5 % av de rapporterade personerna i detta utbrott
fortfarande hade besvär, som kan härledas till salmonellainfektionen, 5
månader efter smittotillfället.
Infektionssjukdomar
22 P
Fortsatt ökning av klamydia i
Sverige 2007
Inga Velicko (1), Sharon Kühlmann-Berenzon (2), Anders Blaxhult (1)
Avdelning för epidemiologi, Smittskyddsinstitutet (1).Avdelning för
epidemiologi, Smittskyddsinstitutet; Stockholm Group for Epidemic
Modelling (2).
Klamydia är den anmälningspliktiga sexuellt överförda sjukdom som ökat
mest under de senaste tio åren. En ny genetisk variant av Chlamydia
trachomatis (nvCT) som ej detekteras med Roche eller Abbott plasmid test
hittades i Sverige hösten 2006. Detta ledde till en minskning av antalet
rapporterade fall. Fram till början av 2007 bytte Abbott/Roche
laboratorierna till andra testmetoder. Ökningen av rapporterade fall januarifebruari 2007 skulle kunna vara orsakad av bättre diagnostik. En närmare
analys påbörjades för att testa alternativa förklaringar.
Analysen omfattar alla rapporterade fall under perioden januari-februari
2000-2007. Försenad rapportering och dubbelrapportering av klamydia fall
för 2006 och 2007 kontrollerades. För analyser delade vi up alla landsting
beroende på vilken metod- Abbott/Roche (Grupp A/R) eller Becton
Dickinson (Grupp BD) de använde före 2007. Incidensen räknades per 100
000 invånare. Andel av provtagna personer räknades som procent i
åldersgruppen 15-49 år. En statistisk modell skapades för att skatta incidens
trend under 2000-2005 och extrapolera incidens för 2006 och 2007.
Undersökningen visar att oförändrat 1-2% av fallen var för sent
rapporterade under 2006 och under 2007. Ökning av incidensen under janfeb 2007 observerades inte bara i landsting i Grupp A/R utan också i
landsting i Grupp BD. Frekvensen av provtagna personer ökar varje år
2000-2006. Förutom en signifikant ökning i incidens varje år med 8%,
bidrog antal testade också till ökningen. Modellens uppskattning av
incidensen för 2006 var högre än den som observerades. Incidensen för
2007 uppskattades med antagande av 5% fler provtagna personer under
2007 jämfört med 2006. Antalet observerade fall under 2007 var fler än vad
modellen uppskattade.
Ökningen 2007 kan inte förklaras enbart med bättre diagnostik. Klamydia
hade stor publicitet i massmedia och befolkningen har blivit mer
informerad och kan därför testa sig i större utsträckning. Smittspårning av
nyupptäckta fall (med nvCT) bidrar nu också till ökningen. En annan
förklaring till ökningen skulle kunna vara en högre förekomst av klamydia.
Skattning av incidensen i jan-feb 2006 var högre än observerats vilket kan
tyda på att nvCT var utbredd redan i början på 2006. Övervakningen måste
intensifieras inte bara på nationell nivå utan också på lokal nivå för att
kunna följa utvecklingen. Fortsatta kampanjer behövs för att kontrollera
spridning av klamydia i Sverige.
Infektionssjukdomar
23 P
Handläggning av infektioner i
särskilda boenden i Uppsala län
Åsa Eklund (3), Inger Tverin (3), Mette Palm (3), Per Hartvig (1), Staffan
Sylvan (2)
Sjukhusapoteket, Akademiska sjukhuset (1).Smittskyddsenheten,
Landstinget i Uppsala län (2).Strama Upp (3).
Särskilda boenden är en riskmiljö för antibiotikaresistens eftersom många
infektionskänsliga individer lever nära varandra och antibiotikatrycket är
högt.
Sedan bildandet av STRAMA 1995 har den totala antibiotikaförbrukningen
i Sverige minskat. Dock inte i åldersgruppen 65 år och äldre. Syftet med
denna studie var att utreda hur infektioner uppmärksammas och
diagnostiseras i särskilda boenden samt om de behandlas rationellt med
avseende på preparat, dos och behandlingslängd. Vi avsåg även att utreda
vilket inflytande sjuksköterskor inom särskilda boenden har när det gäller
behandling av infektioner.
Sjuksköterskor vid 17 särskilda boenden i Uppsala län med totalt 817
individer ombads att registrera samtliga infektionsepisoder under en
tidsperiod om 6-13 veckor.
Elva sjuksköterskor intervjuades även kring rutiner vid infektioner och
antibiotikabehandling.
Totalt registrerades 152 infektionsepisoder. Urinvägsinfektioner (UVI)
dominerade med 52 % följt av luftvägsinfektioner (18 %) samt hud- och
mjukdelsinfektioner (16 %). Vid UVI var trimetoprim (34 %) och
kinoloner (27 %) de vanligaste antibiotikavalen. Infektioner i luftvägarna
behandlades med tetracykliner (39 %) tätt åtföljt av pencilliner (36 %)
medan hud- och mjukdelsinfektioner huvudsakligen behandlades med
penicilliner (79 %). Urinvägsinfektioner behandlades mestadels i sju eller
tio dagar (69% och 20 %) medan både luftvägsinfektioner samt hud- och
mjukdelsinfektioner huvudsakligen behandlades i tio dagar (54% och 87
%).
Resultaten överrensstämmer väl med tidigare studier i särskilda boenden
under de senaste tio åren. Hud- och mjukdelsinfektioner behandlas
rationellt med penicilliner medan en överanvändning av kinoloner vid
nedre UVI hos kvinnor samt tetracykliner vid luftvägsinfektioner ses.
Behandlingstiderna vid UVI är generellt för långa. Vid UVI ställs diagnos
vanligtvis av sjuksköterskorna med hjälp av diagnostiska hjälpmedel såsom
nitritstickor. Sjuksköterskor har stort inflytande när det gäller att sätta in
behandling vid infektioner men ej vid val av preparat. Asymtomatisk
bakterieuri (ABU) särskiljs ej tydligt från infektion vilket sannolikt medför
en överbehandling av UVI. Detta gynnar selektion och spridning av
resistens, varför utbildning om handläggning av urinvägsinfektioner för
vårdpersonal i särskilda boenden är av stor betydelse.
Infektionssjukdomar
24 P
Lokal implementering i Landstinget i
Uppsala län av WHO:s globala
strategi för att förhindra spridningen
av antimikrobiell resistens
Inger Tverin (3), Åsa Eklund (3), Ove Andersson (3), Britt-Marie Eriksson
(2), Staffan Sylvan (1)
Smittskyddsenheten, Landstinget Uppsala län (1).Strama Akademiska
(2).Strama Upp (3).
Antimikrobiell resistens är ett globalt problem med allvarliga
hälsokonsekvenser för folkhälsan. Överanvändning, felaktig användning
och underanvändning i form av alltför korta behandlingstider driver
resistensutvecklingen. WHO:s globala strategi för att förhindra spridningen
av antimikrobiell resistens kräver nationellt såväl som lokalt engagemang i
denna viktiga fråga.
I Landstinget i Uppsala län finns två STRAMA-nätverk, ett på Akademiska
sjukhuset och ett för primärvården och Enköpings lasarett. Dessa två
grupper är nu styrgrupper för en gemensam operativ STRAMA-grupp som
består av en samordnade sjuksköterska och en apotekare på heltid samt en
infektionsspecialist (för Akademiska sjukhuset) och en
primärvårdsspecialist (för primärvården), båda på halvtid.
Den operativa gruppen har sedan sin tillkomst arbetat gentemot
förskrivarna inom den slutna och öppna vården. Resistensproblematik och
antibiotikaanvändning diskuteras och utvärderas. Utbildningsinsatser
avseende diagnostik och handläggning av UVI har skett i samarbete med
lokal läkemedelskommitté. Särskilda behandlingsrekommendationer har
utarbetats. Profylaxschema har gåtts igenom med berörda kliniker. Årliga
kontroller av resistensläget hos mikrober som orsakar vanligt
förekommande infektioner i öppenvård planeras. Ett system med lokalt
antibiotikaansvariga läkare inom primärvården är under uppbyggnad.
Den fasta struktur som den nationella STRAMA-gruppen har erhållit
genom sin placering på SMI och med ordnad ekonomi måste följas upp
med motsvarande stabila lokala organisationer som kan arbeta långsiktigt
för att bevara verksamma antibiotika i vården.
Infektionssjukdomar
25 P
Serologisk typning av Neisseria
gonorrhoeae förbättrar den
epidemiologiska övervakning av STI
Johan Hedlund (1), Staffan Sylvan (1)
Smittskyddsenheten, Landstinget i Uppsala län (1).
Gonorré är en sexuellt överförbar infektion med utbredd spridning globalt.
Neisseria gonorrhoaea har visat en utbredd förmåga att utveckla resistens
mot antibiotika.
Vi karakteriserade isolat från de fall av gonorré som anmälts till
smittskyddsläkaren under perioden april 2004- februari 2007 serologiskt
med hjälp av monoklonala antikroppar samt för antibiotikakänslighet.
Gonokockisolat från anmälda fall karakteriserades med två skilda paneler
av monoklonala antikroppar (Genetic Systems och Pharmacia). Etest
utfördes på samtliga isolat på GC Medium Base agar för MIC-bestämning
avseende ampicillin, cefixim, ceftriaxon, azitromycin, ciprofloxacin och
spectinomycin.
Av 57 analyserade GC stammar var 7 B-lactamas producerande (13%).
Nedsatt känslighet mot traditionella gonnorréantibiotika som ampicillin
(81%) och ciprofloxacin (56%) förekom i hög utsträckning. Åtta stammar
(14%) hade en nedsatt känslighet mot azitromycin. Samtliga stammar var
fullt känsliga för cefixim, ceftriaxon och spectinomycin. Majoriteten isolat
till hörde serogrupp WII/III (98%). Bropyst (49%) och Brpyust (11%) var
de vanligast förekommande Ph serovarerna. Den epidemiologiska studien
visade att de flesta ciprofloxacin resistenta isolaten kom från män som har
sex med män (MSM) och att majoriteten av isolaten tillhörde samma
serovar. Könsskillnaden är markant (4 kvinnor, 7%). Medelåldern och
medianålder för kvinnor var 36 respektive 30 år och för män 28 respektive
24 år.
Ett klonalt utbrott av gonorré bland MSM har noterats under 2005-2006 i
Uppsala län. Klonen är resistent mot ciprofloxacin och har nedsatt
känslighet för ampicillin. Förebyggande åtgärder och ökad epidemiologisk
kontroll av GC bland MSM behövs.
Infektionssjukdomar
26 P
Hög förekomst av andra sexuellt
överförda infektioner (STI) hos
nyupptäckta HIV-positiva män som
har sex med män (MSM)
diagnosticerade vid Venhälsan,
Stockholm 2005 -2007
Anna Ohlis (1), Fredrik Pettersson (1), Bo Hejdeman (1), Göran Bratt (1),
Anders Karlsson (1)
Venhälsan, Södersjukhuset (1).
Venhälsan startade 1982 som en mottagning för MSM. Mottagningens
tyngdpunkt ligger på medicinskt och psykosocialt omhändertagandet av
HIV-positiva MSM. Venhälsan arbetar även preventivt med testning och
behandling av andra STI samt HIV-rådgivning och testning inom
målgruppen.
För kartläggning av HIV-epidemin bland MSM, den största grupp där HIV
sprids idag i Stockholm har kliniska och demografiska data från journaler
Infektionssjukdomar
27 P
Ökar spridningen av HIV i Sverige?
Malin Arneborn (1), Inga Velicko (1), Anders Blaxhult (1)
Avdelning för epidemiologi, Smittskyddsinstitutet (1).
Hiv-infektion är i Sverige anmälningspliktig sedan 1985 och till och med
maj 2007 har 7 500 rapporterats med hiv. Cirka 4 000 personer beräknas
idag leva med en känd hivinfektion. Antalet nyrapporterade fall av hiv har i
Sverige legat relativt konstant sedan början av 1990- talet. En ökning har
setts sedan början av 2000-talet med en tydligare ökning 2006 och 2007.
En fördjupad epidemiologisk analys har påbörjats.
Analysen omfattar alla rapporterade hiv-fall från 2002 till 2007. En
kvalitetsgranskning av inkomna anmälningar avseende dubbelrapportering
har gjorts. En deskriptiv epidemiologisk undersökning rörande
åldersfördelning, kön, smittväg, smittland och bostadsort,
landstingsfördelning utförs.
Under analysperioden rapporterades 2 328 hiv-fall vilket kommer att
uppdateras tom oktober 2007. Genomsnittsåldern för de anmälda fallen
ligger jämfört med andra STI relativt högt, mellan 35 och 40 år vid
diagnos. En liten ökning bland 15-24-åringar har setts under de fem första
månaderna 2007. Heterosexuell smittväg står för en betydande del av fallen
p.g.a. immigration från högendemiska länder. Den näst vanligaste
smittvägen utgörs av män som har sex med män (MSM) där de flesta
sannolikt smittats i Sverige. Under de två senaste åren har en ökning setts
bland MSM. Bland intravenösa missbrukare har nästan en fördubbling av
antalet rapporterade fall setts i Sverige det senaste året. Andelen
rapporterade fall från Stockholms län har varit konstant över tiden (46%).
Antalet anmälda fall av hiv har de senaste åren ökat även om det totala
antalet är lågt. Av de heterosexuellt smittade kommer fortfarande
merparten från högendemiska områden. Rapporteringen av inhemska fall
har ökat de senaste åren framför allt bland MSM och bland intravenösa
missbrukare. Detta kan bero på en ökad spridning men kan också delvis
förklaras av bättre och snabbare rapportering samt intensifierad
provtagning bland missbrukare. Den ökning av klamydia vi sett i
ungdomsgrupperna de senaste åren visar på ett ökat sexuellt risktagande
vilket även kan leda till spridning av hiv i denna åldersgrupp. Det är viktigt
att fortsätta övervakningen i Sverige både nationellt och lokalt för att få
tidiga indikationer på spridningsmönster av hiv i Sverige och därmed kunna
rikta de preventiva åtgärderna.
Infektionssjukdomar
28 P
Blocking of inhibiting receptors on
NK-cells from HIV-1 infected
patients leads to increased activation
in vitro
Susanne Johansson (2), Jorma Hinkula (3), Bo Hejdeman (4), Ronnie Ask
(4), Britta Wahren (3), Klas Kärre (1), Louise Berg (1)
Institutionen för Mikrobiologi, Tumör- och Cellbiologi, Karolinska
Institutet (1).Smittskyddsinstitutet och Institutionen för Mikrobiologi,
Tumör- och Cellbiologi, Karolinska Institutet (2).Swedish Institute for
Infectious Disease Control (3).Venhälsan, Södersjukhuset (4).
NK-cells have a potential importance in protection against primary
infection since HIV-exposed uninfected individuals have a stronger activity
of their NK-cells. Inhibitory Killer Ig-like Receptors (KIRs) on NK-cells
recognize MHC class I molecules on target cells. Genetic studies have
shown that the presence of specific KIR alleles on NK-cells can contribute
to a slower progressing HIV disease. It has previously been shown that
KIR-ligand mismatched NK-cells can kill tumor targets.
We aimed at investigating if blocking of KIRs recognizing MHC class I
molecules could upregulate degranulation of fresh NK-cells from healthy
individuals and HIV infected patients when using different target cells. And
more specifically if KIR-blocked NK-cells would have an increased
activity against HIV-1 infected target cells compared to uninfected target
cells.
Blood was drawn both from healthy individuals and from HIV infected
patients and PBMCs were activated with IL-2 and used as effectors in a
degranulation assay together with target cells. In the degranulation assay
the expression of the marker CD107a, which is exposed on the cell surface
when the cells degranulate is measured on NK-cells. Targets were HIV-1
infected or uninfected autologous CD4+ T-cells and Jurkat T-cells, which
is an HIV-susceptible cell line. PBMCs were treated with an anti-KIR
antibody before the cells were mixed with target cells. Fresh PBMCs were
also stained for a panel of NK-receptors.
In the CD107a FACS staining, increased NK-cell degranulation in PBMC
from healthy as well as HIV infected individuals could be seen after
treatment with the anti-KIR antibody. The increased reactivity was seen
both to HIV-1 infected and uninfected target cells. An altered expression
pattern of several NK-receptors in HAART treated aviremic HIV-infected
patients compared to non-treated viremic HIV-infected patients, long-term
non-progressors (LTNPs) and healthy individuals was also detected.
The results show that it is possible to increase the degranulation of NKcells by inhibiting the KIR - MHC class I binding both in healthy
individuals and in HIV-1 infected patients. It also shows that this treatment
can give an increased NK-activity against HIV-1 infected cells. Decrease of
the activation threshold for NK-cells in a similar manner might in the future
be used as a potential treatment for HIV infected patients.
Infektionssjukdomar
29 P
God korttidseffekt av raltegravir hos
18 mycket behandlingserfarna HIV
patienter med tidigare grav
terapisvikt
Veronica SvedhemJohansson (5), Eva Agneskog (10), Gunnar Briheim (7),
Lennart Englund (3), Magnus Gisslén (8), Sven Grützmeier (11), Per
Holmblad (2), Bo Johansson (9), Nils Kuylenstierna (4), Lars Navér (1),
Anders Sönnerborg (6)
Barnens Sjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge
(1).Infektionskliniken Centrallasarettet Västerås (2).Infektionskliniken
Centralsjukhuset Karlstad (3).Infektionskliniken Falu lasarett
(4).Infektionskliniken Karolinska Universitetssjukhuste Solna
(5).Infektionskliniken och Klinisk Virologi Karolinska
UniversitetsSjukhusetHuddinge (6).Infektionskliniken
Universitetssjukhuset Linköping (7).Infektionskliniken, SU/Östra,
Göteborg (8).Klinisk Virologi Karolinska UniversitetsSjukhusetHuddinge
(9).linisk Virologi Karolinska UniversitetsSjukhusetHuddinge
(10).Venhälsan Södersjukhuset (11).
Raltegravir (MK0518) tillhör en ny familj av HIV läkemedel,
Integrashämmare (INI) som verkar genom att blockera integrationen av
proviralt-cDNA i värdcellens DNA. Raltegravir är tillgängligt i Expanded
access program i Sverige sedan 2007 för HIV infekterade med särskilda
behov. Det ges po. 2 ggr dygn, i kombination med 2 eller flera läkemedel
ur andra läkemedelsgrupper. Naturlig resistens på >18 positioner i
integrasgenomet är identifierade, dess betydelse för resistensutveckling in
vivo är inte klarlagd. Korsresistens mellan olika läkemedel inom INI
gruppens finns rapporterade men inte med andra antivirala medel. Vi har
med inhouse metod för genotypning av integrasgenen identifierat INI
resistrens.
HIV RNA prepareras enligt rutin. Konsensus PCR primers konstruerades,
som amplifierade ett 912 bp långt fragment av integrasgenen. Primers
testades med cDNA från ett antal genotyper av HIV-1. Två olika
integrasprimers användes för DNA sekvensering av amplimeren. Vid
sekvenseringen användes optimerat protokoll för "Big Dye Terminator v.
3.1 Cycle Sequencing Kit" med ABI 3100 sekvenator. Alignment, editering
och tolkning av sekvensdata skedde i BioEdit.MATERIAL Vi har via
databasen InfCare HIV identifierat 18 behandlingserfarna patienter, med
känd HIV sedan medeltal 16 år, som varit under behandling med INI i 26
Infektionssjukdomar
30 P
ProteinHC/kreatin-kvot bestämning
i urinen är användbart för att följa
patienter med Tenofovirbehandling
Moa Ekman (1), Ronnie Ask (1), Göran Bratt (1), Anders Karlsson (1)
Venhälsan, Södersjukhuset (1).
Tenofovir är en nukleotidanalog som godkändes vid HIV-behandling 2002
inom EU. Dess släkting, adefovir, drogs tidigare tillbaka pga tubulär
njurtoxicitet. Tenofovir, som sesserneras i proximala tubuli ingår i
kombination med emtricitabin i T Truvada och i kombination med
emtricitabin+efavirenz i T Atripla (ännu ej i Europa), med den
eftersträvansvärda doseringen 1x1. Det finns nu ett 30-tal rapporter om
Fanconi syndrom liknande tubulära skador vid Tenofirbehandling. Vårt
syfte var att i ett pilotprojekt analysera urin ProteinHC/kreatin kvoten på ett
antal HIV-patienter med olika behandlingar för att utvärdera detta test vid
Tenofovirbehandling.
83 HIV+ patienter på varierande behandling provtogs avseende urin
ProteinHC/kreatin kvot i samband med rutinprovtagning
83 patienter provttogs, varav 72 stod på HAART och 11 var naiva. 25
patienter stod på Tenofovir sedan 23 månader (range: 1-55 månader).
Tenofovir patienterna hade högre s-kreatinin och högre ProteinHC/kreatinkvot jämfört med patienter utan Tenofovir (80 vs 73 micromolar/L
p<0,01,resp 1,70 vs 1,25 mg/mmol p<0,01, MW U test).
ProteinHC/kreatin-kvoten var >3,0 hos 9/25 Tenofovir patienter jmf med
5/47 icke Tenofovirbehandlade (p<0,01; Fisher´s exakta test). 6 av de 9
Tenofovir patienterna med förhöjd Protein HC/kreatin kvot stod på
ritonavirboostrad proteashämmare. Vid univariat regressionsanalys
avseende proteinHC/kreatin-kvot>3,0 förelåg signifikant samband för
Tenofovirbehandling (OR 6,0 (1,7-20,4) p<0,01).
Vi fann signifikant högre kreatinin och Protein HC/kreatin kvot hos de
Tenofovirbehandlade patienterna. Sannolikt bidrar samtidig ritonavir
behandling till den tubulära toxiciteten hos Tenofovir eftersom ritonavir
ökar AUC för Tenofovir med ca 30%. Vi föreslår att alla patienter på
Tenofovir följs med ProteinHC/kreatin-kvot vid varje provtagningstillfälle.
Tenofovir bör användas tillsammans med ritonovir med utomordentlig
försiktighet
Infektionssjukdomar
31 P
Översjuklighet i tumörsjukdomar 10
år efter start med
proteashämmarbaserad
antiretroviral behandling (PI-ART)
vid HIV.
Magnus Hedenstierna (1), Bernt Lund (1), Göran Bratt (1), Anders
Karlsson (1)
Venhälsan, Södersjukhuset (1).
HIV+ har en översjuklighet i tumörsjukdomar
Alla (n=202) patienter på Venhälsan som startade PI-ART före 1.1 1997
har följts upp under 10 år. 93% var homosexuellt smittade. Medianåldern
1996 var 40 år, en tredjedel hade AIDS och 58% antingen AIDS eller
CD4+ < 200x106/L. Under uppföljningen har behandlingen förändrats efter
diskussion på veckovisa behandlingsronder pga viral svikt, biverkningar
eller önskemål att förenkla.
37 (18%) har avlidit och 12 flyttat från Stockholm. Tumörsjukdom har
diagnosticerats hos 33 (16%), varav 6 (3%) analcancer, 6 (3%) lymfom och
2 (1%) Kaposi sarcom (KS) och 20 (10%) annan tumör, bla njurcancer
(n=2) och prostatacancer (n=3).
Vid univariat regressionsanalys avseende tumörsjukdom överhuvudtaget
förelåg ett signifikant samband för ålder över median (OR 3,2 (1,4-7,2), p
0,005), CD4+ nivå 1996 under median (OR 2,7 (1,2-6,0), p 0,017) och viral
svikt någonsin (OR 4,5 (1,2-16,3), p 0,022). Multivariatanalys visade
signifikant oberoende inverkan av ålder (OR 4,1 (1,3-12,5)) och viral svikt
(OR 4,1 (1,2-15,6), p<0,05. Vid univariat regressionsanalys avseende
tumörsjukdom utom Lymfom, KS eller analcancer förelåg ett signifikant
samband för ålder över median (OR 7,9 (2,2-28), p 0,001) och HIVmånader över median (OR 3,2 (1,1-9,3), p 0,045), men inte för CD4+
värde, HIV-RNA, rökning eller viral svikt. Multivariatanalys visade
signifikant oberoende inverkan endast av ålder (OR 7,0 (2,0-25,0)), p<0,01.
Vi fann stark överrisk för tumörsjukdomar överhuvudtaget och lymfom och
analcancer i synnerhet. Inte oväntat är ålder av stor betydelse. Utöver ålder
förefaller CD4+ nivå och viral svikt ha betydelse för tumörsjukdomar inkl
virusrelaterade tumörer såsom lymfom, KS och analcancer och tiden med
HIV om man exkluderar dessa. Klinikern bör vara uppmärksam på
överrisken även av t ex prostata och analcancer och screening avseende
dessa tumörer är motiverat. Även ur tumörrisksynpunkt är det angeläget att
undvika låga CD4+ värden och viral svikt.
Infektionssjukdomar
32 P
TBE trots vaccination - ett
diagnostiskt problem?
Sirkka Vene (4), Charlotta Rydgård-Andersson (3), Åke Lundkvist (4),
Mats Haglund (2), Göran Günther (1)
Infektionskliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala (1).Infektionskliniken,
Länssjukhuset, 391 85 Kalmar (2).Infektionskliniken,KS/Solna, Stockholm
(3).Virusavdelningen, Smittskyddsinstitutet, Stockholm (4).
Fästingburen encefalit (TBE) är en anmälningspliktig sjukdom i Sverige,
och varje år rapporteras 100-200 fall. Vaccination mot TBE sker på eget
initiativ. Insjuknande i TBE trots vaccination rapporteras endast sporadiskt
– beror det på att det sker mycket sällan eller att sådana fall inte
diagnostiseras?
Serum- och liquorprover från TBE-vaccinerade patienter som inkommit
med symptom förenliga med TBE undersöktes serologiskt med följande
metoder:
- in-house μ-capture test med peroxidasmärkt TBEV-antigen för IgM
- ett kommersiellt test, Immunozym FSME IgG (Progen) för TBEV-IgG
- ett neutralisationstest (RFFIT; Vene et al, 1998) för TBEVneutraliserande antikroppar (endast sera).
Serologin hos TBE-patienter med vaccinationsgenombrott karaktäriseras
av:
- tidigt påvisade specifika IgG-antikroppar
- tidigt påvisade neutraliserande antikroppar
- förhållandevis sen utveckling av specifikt IgM (både serum och liquor)
Patienter med vaccinationsgenombrott kan lätt förbises om endast enstaka
serumprov analyseras för att "utesluta TBE". Resultatet kan tolkas som
"vaccininduserad immunitet" eftersom TBEV-IgG och neutraliserande
antikroppar påvisas och TBEV-IgM är negativt.
Vid misstanke på TBE trots vaccination är uppföljningsprover, såväl serum
som liquor, nödvändiga för att bekräfta eller utesluta TBE-virus som
sjukdomsorsak.
Infektionssjukdomar
33 P
Effekt av influensa- och
pneumokockvaccination av
Brith Christenson (1), Staffan Sylvan (1)
Smittskyddsenheten, Landstinget i Uppsala län (1).
Ett 3-årigt projekt för att kartlägga effekten av influensa och
pneumokockvaccination av personer 65 år och äldre har genomförts i
Uppsala län. Effekten för sluten vården av antal vårdtillfällen och
vårddagar för influensa infektion, olika typer av pneumoni samt
pneumokock pneumoni, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och
hjärtsjukdom redovisas i jämförelse med den ovaccinerade kohorten liksom
skillnader mellan influensa säsong och icke-influensa säsong. En
enkätstudie från första året av studien visade att 40 % av de vaccinerade
tillhör en medicinsk riskkategori vilket är den grupp som huvudsakligen
även erhåller pneumokockvaccin.
Uppgifter från slutenvårdsregistret avseende de aktuella diagnoserna
jämfördes med landstingets vaccinationsregistrering.
Vaccinationsdeltagandet ökade under 3-års perioden från 31 % 2003, till 39
%, 2005. Andelen pneumokockvaccinerade ökade från 34 % av de
vaccinerade till 73 % 2005. Trots att influensa aktiviteten var låg 20032005 visade den preliminära analysen på en reduktion av antal vårdtillfällen
och signifikant färre vårddagar för influensa infektion för den vaccinerade
kohorten jämfört med de ovaccinerade under influensa säsongen.
För pneumokockpneumoni kunde signifikant färre vårdtillfällen och
vårddagar visas för de influensa- och pneumokockvaccinerade. Även vid
olika typer av pneumoni visades på signifikant färre vårdtillfällen och
vårddagar under influensasäsongen 2003-2005 för de vaccinerade, störst
effekt visades för de individer som enbart erhållit influensavaccin. Även
vid hjärtsjukdom visades signifikant färre vårdtillfällen och vårddagar för
de som fått bägge vaccinerna i jämförelse med de ovaccinerade. Speciellt
gällde det äldre ålderskohorter som visades ha signifikant färre vårddagar
om de varit vaccinerade med bägge vaccinerna.
Trots låg influensaaktiviteten under perioden och relativt få vårdtillfällen
för influensainfektion kunde en signifikant reduktion av antal vårdtillfällen
och vårddagar visas. Även vid pneumoni oavsett orsak sågs färre
vårdtillfällen och vårddagar speciellt för de som enbart erhållit influensa
vaccin. Vid hjärtsjukdom hade de som erhållit bägge vaccinerna en
signifikant reduktion av vårddagar och vårdtillfällen.
Infektionssjukdomar
34 P
Conjugation of peptides bearing HIV
drug-resistance mutations to the Bsubunit of recombinant cholera toxin
enhances the immune response
against the mutations
Andreas Boberg (3), Stefan Gaunitz (1), Andreas Bråve (3), Britta Wahren
(3), Nils Carlin (2)
Department of Laboratory Medicine, Division of Clinical Immunology,
Karolinska University Hospital (1).SBL Vaccines (2).Swedish Institute for
Infectious Disease Control (3).
As more HIV-1 infected patients receive anti-retroviral drug treatment the
occurrence of drug-resistant HIV variants is increasing. Therefore, when
developing new vaccines researchers need to include both drug-resistant
variants as well as the wild type virus. It is also believed that a strong
mucosal immunity is needed to lower the risk of transmission of virus. We
have previously shown that mutated peptide sequences are equally good
and often better immunogens than wild type peptides. The non-toxic B
subunit of cholera toxin (CTB) is an active substance in the oral cholera
vaccine, which has been shown to stimulate good mucosal immunity. By
combining mutant epitopes and the mucosal adjuvant it may be possible to
suppress upcoming mutant virus by triggering an immune response to the
targeted mutants.
Objectives: To investigate different combinations of peptide immunization
in experimental settings that may be applicable in humans. For this purpose
HIV peptides were linked to the B subunit of cholera toxin.
The nucleotide sequences of peptides representing protease or reverse
transcriptase mutants were genetically linked to the sequence of the Bsubunit of cholera toxin. These hybrid protein molecules expressed in E.
coli were used to immunize mice transgenic for the human leukocyte
antigen (HLA) A0201. Twelve days after each immunization, mice were
bled and the cellular immune response was analyzed by IFN-g ELISpot.
The response was compared between groups of mice immunized with
peptide alone or with a mixture of recombinant cholera toxin B peptide.
We identified strong enhancement of the immune response to the peptides
fused to the B subunit of the cholera toxin. Immunization with a mutated
peptide also triggered a cross-reactive immune recognition of the wild type
epitope. Studies on the long-term immunity showed a persistence of the
immune response for over four months. The response could be further
boosted by a late fourth injection.
Linking a peptide to the B subunit of cholera toxin stimulate a strong and
long-term immune responses to many peptide regions, significantly better
than by giving the peptide alone. This is important in the development of a
vaccine targeted to drug-resistant HIV.
37 P
Infektionssjukdomar
The pattern of epitopes recognized by CD4 and CD8 T-cells in response to
viral infection is dependent on the class I and class II human leukocyte
antigen (HLA) alleles expressed by each individual. It has been reported
that differences in the pattern of antigen recognition and
immunodominance between ethnic groups can be related to the prevalence
of HLA alleles within the population. To define immunodominant regions
recognized by different HIV-1 infected populations would facilitate the
design of worldwide efficacious vaccines
The cohort includes sixty patients originating from 19 different countries in
Europe, Africa, Asia and are infected with HIV-1 subtypes A, B, C, D, G,
CRF_01AE and CRF_02AG. Characterization of immunodominant regions
within the Gag p24 region was assessed by a IFN-gamma ELISpot using a
peptide matrix approach. HLA class I and II molecular typing was
performed by PCR with sequence-specific primers (SSP).
The cross-clade reactivity to Gag in this cohort was surprisingly broad, in
total 47 out of 60 (78%) patients responded by IFN-gamma secretion to
peptides of Gag p24 subtypes A or B. In 87% of the responders, crossreactivity occurred. The overall reactivity to peptides of gp120 was low and
there were no significant differences between the reactivities towards the
different variable parts of Env. Out of 46 Gag peptides tested in the matrix
approach, 25 induced an IFN-gammaresponse and 16 tested
individuals reacted with 1-4 epitopes. The dominant responses within Gag
generally overlapped with epitope-rich regions in HIV-1 described
previously. We also found one new epitope that has not been described
previously and seven epitopes likely restricted by HLA class I alleles not
previously associated with these particular epitopes. The HLA class II
typing revealed a spread among all different genotypes. A multitude of
responding individuals showed that almost everybody had a distinct
combination of HLA class I and II response. Serological analysis of Gag
and Env peptides and proteins is ongoing
Dominant T-cell responses to Gag within this cohort are broad and
overlapping and the antigen rich clusters within Gag p24 harbour epitopes
that are presented by HLA class I alleles prevalent in more than one racial
group. These data suggest that host genetic variation among different racial
groups may have less impact on the utility of candidate HIV-1 vaccines
than previously suspected.
35 P
Construction of a DNA vaccine
encoding the HIV-1 protease
David Hallengärd (2), Andreas Bråve (2), Andreas Boberg (2), Anna-Karin
Roos (1), Britta Wahren (2)
Cancer Center Karolinska, Karolinska Sjukhuset (1).Swedish Institute for
Infectious Disease Control (2).
We have constructed two DNA vaccines encoding the HIV protease
enzyme. One construct is based upon the wild type protease sequence and
the other construct contains a codon-optimized protease sequence.
The constructs, which are cloned in the pKCMV expression vector, have
successfully been expressed in HeLa cells and are now being examined for
immunogenicity in mouse models. Two strains of mice have been
immunized, C57BL/6 HLA-A2 transgenic and BALB/C mice. Mice were
primed intramuscularly with 50 µg DNA at day 0 and 21 with either
construct. At day 42 they were boosted intradermally followed by
electroporation using the Cyto Pulse electroporation device.
Both constructs are expressed in vitro and the codon-optimized version of
the gene is at least 2-fold better expressed than the wild type gene.
Furthermore, following the boost using electroporation both the wild type
and the codon-optimized gene gave rise to protease-specific cellular
immune responses as measured by IFN-gamma ELISpot.
Electroporation is a powerful method for delivering genetic vaccines and
can be used to induce immune responses to antigens that are generally not
very immunogenic.
Infektionssjukdomar
36 P
Detection of HIV vaccine plasmid
DNA by specific PCR and a standard
HIV RNA quantification assay
Gunnel Engström (1), Andreas Bråve (1), Lindvi Gudmundsdotter (1),
Kajsa Aperia (1), Jan Albert (1), Eric Sandström (2), Britta Wahren (1)
Swedish Institute for Infectious Disease Control (1).Venhälsan,
Södersjukhuset (2).
As several genetic vaccine trials against HIV-1 includes many of the viral
components it is important to carefully choose your diagnostic methods
used to confirm the non-infected status of vaccinated individuals
Different sera or plasma were spiked with vaccine plasmids and subjected
to DNA and RNA analyzes. Four different assays were used for vaccine
plasmid identification.Total nucleic acid was extracted from plasma or sera
using Nuclisens Isolation kit (Bio Merieux). Two nested PCRs for gag and
env were developed using specific primers designed for detecting the
vaccine plasmids including gene and vector sequences. A diagnostic PCR
directed against HIV protease, not present in the vaccine, was used as
negative control. The Roche Amplicor assay for RNA quantification was
used.
Env and/or gag encoding plasmids were detected in the plasma or serum,
and could be quantified down to approximately one plasmid. A PCR for
HIV protease (the protease gene is not included in the vaccine) was
negative in all cases. However, we have also noted reactions corresponding
to substantial RNA copy numbers in the viral RNA Roche Amplicor assay,
when vaccine plasmids containing gag-encoding sequences were added to
the samples.
The RNA standard method used in many laboratories for monitoring HIV
RNA viral loads can give positive signals/values for DNA vaccine
plasmids.It is therefore highly important to carefully choose the diagnostic
methods for monitoring vaccination with genetic vaccines.
Infektionssjukdomar
HLA Class I and II analysis of
patients with chronic HIV-1
Infection in association with crossclade responses to Gag
Lindvi Gudmundsdotter (3), D Bernasconi (1), Bo Hejdeman (4), R ThevePalm (2), A Alaeus (2), K Lidman (2), B Ensoli (1), S Butto (1), Britta
Wahren (3)
AIDS Division, Istituto Superiore di Sanità, Rome, Italy (1).Department of
Infectious Diseases, Karolinska University Hospital (2).Swedish Institute
for Infectious Disease Control (3).Venhälsan, Södersjukhuset (4).
Infektionssjukdomar
38 P
Intranasal immunization with a
multigene vaccine in combination
with a novel adjuvant, N3, induces
systemic and mucosal immune
responses
Andreas Bråve (2), Ulf Schröder (1), Britta Wahren (2), Jorma Hinkula (2)
Eurocine AB (1).Swedish Institute for Infectious Disease Control (2).
We have developed a multigene/multisubtype HIV-1 vaccine that is
currently being tested in two clinical phase I trials. The vaccine contains
genes encoding multiple subtypes of envelope, gag and RT. We are
currently investigating ways to enhance the vaccine specific mucosal
immune response. In order to enhance the delivery and immunogenicity of
the plasmids we are using a novel cationic lipid, N3, as adjuvant.
Young C57/BL6 mice (2 weeks old at the start of the experiment) were
immunized 3 times with the multigene vaccine intranasally or
intramuscularly with or without the adjuvant N3. The mice received 20 mg
of plasmid at each immunization. The production of vaccine-specific
antibodies, both IgG and IgA, was measured in sera as well as in vaginal
washes and feces. The cellular responses were assessed by IFN-g and IL-2
ELISpot on PBMCs.
After the second immunization all animals immunized with the addition of
the adjuvant N3, either intranasally or intramuscularly, responded with
significant titers of anti-gp160env and anti-p55gag IgG in sera.
Furthermore, animals immunized intranasally with addition of N3 had
significant vaccine-specific IgA titers in both vaginal washes and feces.
Following the third DNA immunization the humoral responses were
boosted even further in the adjuvanted animals. The cellular responses, as
measured by IFN-g and IL-2 reactivity of PBMCs following the third
immunization, were directed against both gag and env with the broadest
responses detected in the animals adjuvanted by N3.
By immunizing with a low dose genetic vaccine in formulation with a
novel cationic adjuvant, N3, we could induce broad humoral and cellular
anti-HIV responses. Furthermore, intranasal immunization resulted in a
mucosal IgA response directed against both envelope and gag. Our results
are encouraging since the immune responses in mucosal surfaces is
believed to be highly important in order to inhibit sexual transmission of
HIV.
Infektionssjukdomar
39 P
Pre-clinical evaluation of a CEA
DNA prime / protein boost
vaccination strategy against
colorectal cancer
Kristian Hallermalm (5), Susanne Johansson (6), Andreas Bråve (7),
Monica Ek (3), Gunnel Engström (7), Andreas Boberg (7), Lindvi
Gudmundsdotter (7), Pontus Blomberg (8), Håkan Mellstedt (2), Richard
Stout (1), Margaret Liu (4), Britta Wahren (7)
Bioject Medical Technologies Inc. Tualatin, OR (1).Cancercentrum
Karolinska, Karolinska Sjukhuset (2).Centrum för molekylär medicin,
Karolinska Institutet (3).ProTherImmune, Lafayette, CA
(4).Smittskyddsinstitutet (5).Smittskyddsinstitutet och Institutionen för
Mikrobiologi, Tumör- och Cellbiologi, Karolinska Institutet (6).Swedish
Institute for Infectious Disease Control (7).Vecura, Karolinska University
Hospital, Huddinge (8).
Despite recent advances in cancer treatment, a large proportion of patients
still cannot be cured. Cancer vaccination is a novel approach, which has the
potential to drastically increase the number of surviving patients. The
tumour-associated antigen Carcinoembryonic antigen, CEA, is expressed
on most human colon, gastric, and pancreatic carcinomas, as well as on
50% of breast cancers. Targeting CEA in humans by vaccination is safe,
and induction of antigen-specific immune responses, indicating break of
tolerance, have been observed. In a phase I clinical study in patients with
colorectal carcinoma, the induction of a long lasting immune response after
vaccination with recombinant CEA protein correlated with increased
patient survival. Current knowledge suggests that a combination of
different vaccine modalities is superior to repeated single modality
vaccination. To improve vaccination against CEA, we intend to perform a
DNA prime / protein boost vaccination study in patients with colorectal
cancer.
A vaccination strategy targeting the CEA was evaluated in mice using a
GMP-produced naked DNA vaccine, CEA66, encoding a truncated form of
CEA. The GMP-produced CEA DNA vaccine was also evaluated for
toxicity in mice. The mice received three intradermal DNA immunisations
four weeks apart followed by a booster vaccination with recombinant CEA
protein. CEA-specific immune responses were evaluated by ELISA and
ELISpot.
Repeated intradermal administration of the DNA vaccine using a novel
needle free jet injection device (Biojector) induced robust CD4 and CD8 T
cell responses in mice, and did not result in any vaccine-related toxicity. In
a DNA prime / protein boost setting, CEA-specific cellular responses after
the protein boost were higher in animals primed with CEA66 DNA than in
animals receiving only repeated doses of recombinant CEA protein. These
responses were further enhanced if recombinant murine granulocyte
macrophage colony-stimulating factor was given as an adjuvant prior to
vaccination.
Our results demonstrate that repeated intradermal delivery of the CEA66
DNA vaccine in mice was safe and highly immunogenic. A heterologous
CEA66 DNA prime / rCEA boost vaccination strategy resulted in a
qualitatively broader immune response than repeated administration of
recombinant CEA protein as a single modality vaccine. The data supports
clinical testing of this vaccination regimen in humans.
Infektionssjukdomar
40 P
Kan Acanthamoeba polyphaga vara
värd för
Vibrio cholerae O1 klassiska arter?
Hadi Abd (2), Johanna Larsson (2), Gunnar Sandström (1)
Karolinska Institutet, avd klinisk mikrobiologi/Kunskapcentrum
mikrobiologisk beredskap/SMI (1).Kunskapcentrum mikrobiologisk
beredskap/SMI (2).
Kolera är en vattenburen sjukdom som orsakas av bakterien Vibrio
cholerae och ger upphov till epidemier i Asien och Sydamerika. Smittvägen
är genom kontaminerat vatten och föda. Den infektiösa dosen är hög och är
ungefär 108-109 celler. Eftersom V. cholerae infektionsdos är stor behövs
någon typ av reservoar för att orsaka sjukdom. Andra organismer som finns
spridda i världens akvatiska miljöer är Acanthamoeba släktet.
Tidigare studier tyder på att Acanthamoeba castellanii har en roll i V.
cholerae O1 klassisk epidemiologi. I denna studie följdes V. cholerae O1
klassisk arts interaktion med Acanthamoeba polyphaga. Undersökningen
pågick i 15 dagar och utfördes med hjälp av ljusfältsmikroskopering och
viable count av bakterier på blodagarplattor. Prover togs för analys ur
ensamodling av bakterier och amöbor samt från samodling av dessa.
Elektronmikroskopi användes även för att se de intracellulära bakteriernas
lokalisering inuti amöban.
Resultatet tyder på att V. cholerae O1 klassisk art överlever längre tid i
samodling med A. polyphaga än i ensamodling och att amöban inte till
synes påverkades negativt i närvaro av V. cholerae. V. cholerae kunde även
växa intracellulärt i A. polyphaga vilket visar på att det finns ett
symbiotisktförhållande mellan dessa och att V. cholerae är en fakultativ
intracellulär bakterie
Infektionssjukdomar
41 P
Utvärdering av snabbtest för
malariadiagnostik
Lillemor Karlsson (3), Ulf Bronner (1), Birgitta Evengård (2)
Infektionskliniken, Karolinska Universitetssjukhuset (1).Klinisk
Mikrobiologi, Karolinska Universitetssjukhuset (2).Klinisk Mikrobiologi,
Karolinska Universitetssjukhuset Solna (3).
Sedan påvisandet av malariaparasiten har användande av ljusmikroskop
varit "golden standard" för diagnostik. Det krävs dock ett tränat öga och
regelbunden erfarenhet för att upprätthålla god kvalitet. Diagnostiken
behövs under dygnets alla timmar på akutmottagningar i hela landet och det
är omöjligt att hålla rätt kompetens tillgänglig. På 1990-talet introducerades
snabb-tester med immunokromatisk teknik med ambition att kunna
differentiera mellan de fyra slags malaria som förekommer. Plasmodium
falciparum kan ha ett snabbt och letalt förlopp och är den viktigaste att
säkert påvisa. Ingen av dessa tester har dock haft tillräckligt hög sensitivitet
och specificitet enligt ett antal utvärderingar. Idag finns ett test på den
svenska marknaden, BinaxNOW (tidigare MalaQuick). Vi beskriver här
utvärdering med detta snabb-test på prover inkomna till Parasitologiska
laboratoriet, Karolinska Universitetssjukhuset Solna.
475 konsekutiva blodprover med frågeställning malaria undersöktes under
perioden 2000-2007 med snabb-test BinaxNOW och med mikroskopi. Vid
undersökning av 299 prov befann sensitiviteten för Plasmodium falciparum
vara 100% och specificiteten 97%. För P.vivax, ovale och malariae var
sensitiviteten 45% och specificiteten 99%.
Studien visar att snabb-test BinaxNOW, rätt använd, har fullgod
sensitivitet och specificitet för att i den akuta situationen kunna
diagnosticera den malariaform, P.falciparum som kan vara dödlig.
Vi rekommenderar att BinaxNOW används i den akuta situationen för
diagnostik av Plasmodium falciparum och att diagnostiken fullföljs med
undersökning på parasitologiskt laboratorium.
Infektionssjukdomar
42 P
Sorkfeber (nephropathia epidemica)
- gott om skogssork talar för ny
norrländsk epidemi kommande
vinter
Gert Olsson (3), Birger Hörnfeldt (1), Marika Hjertqvist (2), Åke
Lundkvist (3)
Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, Umeå
(1).Smittskyddsinstitutet (2).Virusavdelningen, Smittskyddsinstitutet,
Stockholm (3).
Sorkfeber orsakas av Puumalavirus, vars enda naturliga reservoar är
skogssork (Myodes glareolus). Människor smittas vanligen genom
inandning av aerosoler med viruspartiklar från sork på ställen där de
uppehållit sig ungefär samtidigt. Säsongen juli 2006 till och med juni 2007
anmäldes det högsta antalet sorkfeberfall sedan sjukdomen blev
anmälningspliktig 1989.
Samtliga sorkfeberfall som rapporterats till Smittskyddsinstitutet från juli
1989 till och med juni 2007 inkluderades i studien. Vi använde perioden
1/7 till 30/6 för att beskriva ”sorkfeberåret”, eftersom de flesta fallen
diagnostiseras under vinterhalvåret och antalet fall kan korreleras till
mängden värddjur i höstpopulationen. Mängden skogssork under samma
tidsperiod kommer från den sedan 1970-talet pågående miljöövervakningen
av smådäggdjur i Västerbotten.
Antalet sorkfeberfall per ”sorkfeberår” var 273 i medelvärde (median 198).
I materialet syns en tydlig trend att antalet sorkfeberfall har ökat men med
mycket kraftiga mellanårsvariationer. Generellt observeras att både
lägstavärdena och topparna för antalet fall, som infaller med tre- till
fyraårsintervall, under senare år hamnat högre än tidigare.
I sorkmaterialet finns det under 1989 till 2007, förutom föregående höst,
ytterligare ovanligt höga sorktoppar, som inträffade inför vintrarna 1998-99
och 2004-05. I anslutning till dessa observerades även ett större antal
anmälda sorkfeberfall; 589 fall 1998-99, 438 fall 2004-05 och 1289 fall
2006-07.
Den observerade ökningen av sorkfeberfall speglar sannolikt en
kombination av en reell ökning, en mer fullständig rapportering på grund
av bättre igenkännande av symptomen och en förbättrad diagnostik. Men
mer än hälften av variationen i antalet sorkfeberfall under ett ”sorkfeberår”
i ex. Västerbottens län kan förklaras av hur många skogssorkar det finns i
den regionala populationen på hösten. Under den senaste tioårsperioden har
4 av de 5 år med ovanligt många skogssorkar infallit, sedan
miljöövervakningen initierades 1971. Under 2006 uppvisade skogssorkarna
i norra Sverige en ansenlig populationstillväxt med ovanligt högt numerär i
höstpopulationen och ett stort antal fall av sorkfeber under vintern som
resultat. Observationer under våren 2007 ger vid handen att kommande
hösts sorkpopulationer i norra Sverige med mycket stor sannolikhet
kommer att nå högsta värdet sedan 1973 och i ljuset av detta står vi inför en
höst- och vintersäsong med mycket stor risk för sorkfeber.
Infektionssjukdomar
43 P
44 P
Cryptosporidios – kliniska
manifestationer och molekylär
epidemiologi. En delrapport.
Mona Insulander (4), Marianne Lebbad (2), Lillemor Karlsson (1), Bo
Svenungsson (3)
Klin.mikrobiol.lab. Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm
(1).Parasitol.lab., Smittskyddsinstitutet (2).Smittskyddseneheten i
Stockholms Län (3).Smittskyddsenheten i Stockholms Län (4).
Infektion med Cryptosporidium är sedan 2004 en anmälningspliktig
sjukdom i Sverige. Under 2005 – 2006 rapporterades 139 fall i Stockholms
län. På senare år har genotypning av Cryptosporidium börjat användas vid
epidemiologiska utredningar. Vi har initierat en studie avseende
epidemiologiska data, kliniska manifestationer och molekylär epidemiologi
vid cryptosporidios.
Samtliga patienter som sedan 060401 diagnostiserats med cryptosporidios
inkluderas i studien, symtomatologi inhämtas via telefonenkät. Samtliga
Cryptosporidium isolat som diagnosticerats vid parasitol. lab. på
Karolinska Solna sparas för artidentifiering med PCR-RFLP och 18S rRNA
sekvensering samt mikrosatellit-baserad subgenotypning.
102 patienter, medianålder 29 år (range 0-73 år), har hittills inkluderats i
studien. Sex patienter har dubbelinfektioner med andra tarmpatogener. 82
patienter var sporadiska fall och 11 tillhörde ett utbrott. 78 patienter (76 %)
har smittats utomlands. Symtom: diarré 98 % (> 5/dygn 78 %), illamående
63 %, kräkningar 39 %, buksmärta 84 %, huvudvärk 40 %, feber > 38° 54
%. Symtomduration: 1-4 dagar (2%), 5-10 dagar (26%) >10 dagar (65%).
En patient var immunsupprimerad. Artbestämning gav följande resultat (%
smittade i Sverige inom parentes): C. parvum, 33 (33%), C. hominis, 24
(13%), C. meleagridis, 9 (0%), C. felis, 1 (0 %). Ytterligare 13 isolat är
ännu ej artbestämda, 24 fall diagnostiserades inte på Karolinska Solna.
En majoritet av cryptosporidios-fallen hade förvärvat smittan utomlands,
genotypning talar för att zoonotisk smittspridning förekommer i Sverige
och även ovanliga arter av Cryptosporidium kan drabba icke
immunsupprimerade patienter.
Candidemia in Sweden 2005-2006
Victor Fernandez (4), Kristina Lindberg (4), Eva Jakobson (4), Erja
Chryssanthou (2), Lena Klingspor (3), Erik Svensson (1), Jan Sjölin (5),
Per Hagblom (4)
Department of Clinical Bacteriology, Sahlgrenska University Hospital,
Göteborg, Sweden (1).Department of Clinical Microbiology, Karolinska
University Laboratory, Stockholm, Sweden (2).Department of Laboratory
Medicine, Division of Clinical Bacteriology, Karolinska University
Hospital Huddinge, Stockholm, Sweden (3).Department of Parasitology,
Mycology and Environmental Microbiology, Swedish Institute for
Infectious Disease Control (SMI), Solna, Sweden (4).Section of Infectious
Diseases, Department of Medical Sciences, Uppsala University, Uppsala,
Sweden (5).
An earlier pilot survey of yeasts causing bloodstream infections in Sweden
revealed a relatively high prevalence of Candida species intrinsically
resistant to azole antifungals(1). Statistics on the consumption of
antifungals in hospital care obtained from The National Corporation of
Swedish Pharmacies show a 10-fold increase in the use of the triazole
fluconazole during the last 15 years(2). These developments underscore the
importance of sustaining a nationwide program for the surveillance of
Candida infections and antifungal resistance. Here, results are presented on
the monitoring of systemic yeast infections in Sweden during one year.
From September 1st 2005 to August 30th 2006, the medical
microbiological laboratories of the country referred yeast bloodstream
isolates to the Mycology Unit of the Swedish Institute for Infectious
Disease Control where analysis were carried out for species identification
and antifungal susceptibility determination.
A case was defined as the first positive blood culture for any Candida
species. The estimated coverage of confirmed candidemia cases in the
country during the study period was >99%. The incidence of candidemia
was 4.3 episodes per 100,000 inhabitants and year, varying markedly
between age groups. Data on species distribution and
resistance/susceptibility is presented and discussed to the light of current
patterns of antifungal use for systemic prophylaxis and treatment.
(1)Yeast bloodstream infections in Sweden 2003. Jakobson E, Skoog G,
Hagblom P and Fernandez V. The Swedish Reference Group for
Antifungal Agents. Platform presentation at the 4th meeting of the Nordic
Society for Medical Mycology. 2005. Copenhagen, Denmark.
(2)http://www.sram.se/
Infektionssjukdomar
Infektionssjukdomar
45 P
Feber och Prickar – En ovanlig
kombination?
Utvärdering av en möjlig metod att
tidigare diagnostisera invasiv
meningokocksjukdom
Cecilia Löfgren (2), Per Gustafson (1), Peter Lanbeck (1)
Sektionen för Infektionssjukdomar, Universitetssjukhuset MAS, Malmö
(1).Universitetssjukhuset MAS, Malmö Lunds Universitet (2).
Invasiv meningokocksjukdom karaktäriseras av ett plötsligt insjuknande,
snabb progress och hög mortalitet. Hudutslag är ett centralt symtom som
vanligen är peteckialt, men kan initialt vara maculärt, maculopapulärt eller
urtikariellt och lätt förväxlas med virala utslag. Faktorer som tidig
igenkänning, snabbt och adekvat omhändertagande, aggressiva
livsuppehållande åtgärder, övervakning av vården av erfaren läkare samt
pediatriskt team för pediatriska patienter har i flera studier visat sig ha
gynnsam effekt på sjukdomsförlopp och prognos. Vi ville undersöka om
det skulle vara möjligt att rekommendera alla i åldersgruppen 3–25 år som
insjuknar med feber och utslag att direkt söka sig till Barnakuten respektive
Infektionskliniken på Universitetssjukhuset Malmö Allmänna Sjukhus
(UMAS) med avsikten att snabbare diagnostisera och omhänderta dem med
invasiv meningokocksjukdom.
Genom retrospektiv journalgenomgång på Barn-, Medicin- och
Infektionsakuten på UMAS samt Jourläkarcentralen (JLC) i Malmö
undersöktes hur många i åldern 3-25 år som sökt vård med kombinationen
feber och utslag i femveckorsperioden 070127-070302 samt vilken diagnos
de fick.
Under studieperioden gjordes totalt 9844 besök på mottagningarna. Av
dessa var 2897 i åldern 3-25 år varav 787 hade feber och endast 51 hade
kombinationen feber och utslag. Av dessa hade 30 sökt på JLC, 19 på
Barnakuten och två på Infektionsakuten. De vanligaste diagnoserna var
scarlatina (15st), varicellae (7st) och allergisk reaktion (7st). Majoriteten
(84%) med feber och utslag var <10 år. På JLC hade 19/30 fall scarlatina
eller varicellae, samtliga <10 år.
Studien visar att antalet patienter i åldersgruppen 3-25 år med
symtomkombinationen feber och utslag är litet, framförallt i åldersgruppen
>10 år. Att hänvisa alla 3-25 år med symtomkombinationen feber och
utslag till specialist skulle öka belastningen på Infektionskliniken och
Barnkliniken i Malmö med <1 respektive 16 patienter per vecka. Med
tanke på den höga förekomsten av scarlatina och varicellae bland dem <10
år, anser vi det mera rimligt att alla patienter >10 år med feber och utslag
samt de <10 år där scarlatina och varicellae anamnestiskt kan uteslutas bör
hänvisas direkt till akutmottagningarna. Ett mindre antal
primärvårdspatienter skulle då handläggas på akutmottagningarna, men
med vinsten att tidigare diagnostisera dem med livshotande sjukdom. Detta
kräver ändrade triagerekommendationer samt information till allmänheten.
Infektionssjukdomar
46 P
Förekomst av Chlamydophila
pneumoniae i thorakala
aortaaneurysm
Marie Edvinsson (2), Ylva Molin (2), Eva Hjelm (3), Stefan Thelin (1),
Göran Friman (2), Christina Nyström-Rosander (2)
Inst. Kirurgiska vetenskaper, Thoraxkirurgi (1).Inst. Medicinska
vetenskaper, Infektionssjukdomar (2).Inst. Medicinska vetenskaper, Klinisk
bakteriologi (3).
Chlamydophila pneumoniae (C. pneumoniae) har på senare år associerats
med ateroskleros. Förekomst av C. pneumoniae i bukaortaaneurysm, där
ateroskleros är en viktig komponent, har påvisats i flera studier med PCR
eller odling. I en tidigare studie har vi kunnat påvisa C. pneumoniae i
thorakala aortaaneurysm med PCR med en prevalens på 12 %. Vissa
studier har visat att patienter med hjärt- och kärlsjukdomar har en ökad
prevalens av C. pneumonaie i de cirkulerande vita blodkropparna.
Studien inkluderade 30 konsekutiva patienter som opererades för thorakalt
aortaaneurysm, 21 män och 9 kvinnor, medelålder 60 år (intervall 30-81
år). Biopsier från aneurysmatiska delen av aorta samt blodprover samlades
in vid operationstillfället. DNA extraherades från de vita blodkroppar samt
från vävnadsprover med QiaAmp DNA mini kit (Qiagen) och RNA renades
fram från vävnadsprover med RNeasy Fibrous Tissue mini kit (Qiagen).
cDNA syntetiserades med SuperScript First-Strand Synthesis System for
RT-PCR (Invitrogen). Realtids-PCR mot C. pneumoniae ompA genen
kördes på DNA samt cDNA prover. Antikroppar mot C. pneumoniae i sera
testades med mikroimmunofluorescence teknik.
Vävnadsbitar erhölls från 27 patienter. Av dessa var 26% (7/27) positiva
för C. pneumoniae DNA och alla var negativa för C. pneumoniae mRNA.
C. pneumoniae kunde ej heller påvisas i de cirkulerande vita
blodkropparna. IgG ≥ 1:64 fanns hos 53% (16/30) och IgA ≥
1:16 fanns hos 23% (7/30) av patienterna. Medel IgG titer var1:108 och
medel IgA titer var 1:20.
Vi kunde påvisa C. pneumoniae i aortabiopsier från thorakala
aortaaneurysm i något högre frekvens i denna studie jämför vår tidigare
studie. Detta kan troligen bero på den mer känsliga PCR-teknik som
användes i denna studie. Ingen patient hade däremot C. pneumoniae i de
cirkulerande vita blodkropparna vilket tyder på att bakterien har spridits till
aortaväggen långt innan patienten behöver opereras för sitt aneurysm.
Infektionssjukdomar
47 P
Hög andel TSST-1 positiva
Staphylococcus aureus i
blododlingar från patienter med
infektioner i benvävnader.
Eva Tano (1), Maria Hylén (2), Åsa Melhus (3)
Klinisk mikrobiologi, Akademiska sjukhuset, Uppsala (1).Klinisk
mikrobiologi, Universitetssjukhuset MAS, Malmö (2).Klinsik
mikrobiologi, Akademiska sjukhuset, Uppsala (3).
S.aureus är den ledande sårpatogenen och har under många år varit ett
gissel för sjukvården. Under senare år har denna bakteries epidemiologi
ändrat karaktär och det har blivit vanligare med svårare infektioner. Denna
studie startade med en kartläggning av hur vanligt förekommande generna
för Panton-Valentine leukocidin, exfoliativt toxin A och B samt toxic shock
syndrome toxin 1(TSST-1) är hos S.aureus. I ett tidigt skede stod det klart
att TSST-1 genen var frekvent förekommande medan så ej var fallet för de
övriga toxinerna. Studien inriktades därför på förekomsten av S.aureus
med TSST-1 genen i blododlingar och en genotypisk jämförelse av
materialet.
S.aureus isolat från blododlingar analyserade på Akademiska sjukhuset och
Universitetssjukhuset MAS under tiden 2000-2004 undersöktes med PCRteknik för förekomst av TSST-1 toxingen. En kartläggning av
infektionsorsak utfördes på materialet från Malmö. Pulsfältgelelektrofores
(PFGE) med efterföljande klusteranalys utfördes på samtliga isolat med
identifierad TSST-1 gen.
Antalet TSST-1 positiva isolat var 40 i materialet från Uppsala och 17 i
Malmö materialet. Ett flertal av Malmö-isolaten var associerade till
Infektionssjukdomar
48 P
Subcutaneous cytokine microdialysis
in humans, results from infected
patients and healthy controls
Andreas Ohlin (2), Per Josefson (3), Jens Schollin (1)
Barn och ungdomskliniken USÖ Örebro (1).Barn och Ungdomskliniken
Örebro (2).Infektionskliniken USÖ Örebro (3).
With the development of new commercially available large poor
microdialysis catheters there is now a possibility to determine cytokine
concentrations in many human tissues. The objective of this study was to
determine whether subcutaneous cytokine microdialysis could deliver
diagnostic information in patients with suspected sepsis.
A CMA Microdialysis 106 pump, was used together with a CMA 71 High
Cut-Off brain microdialysis catheter with a cut-off of 100 kDa. All
catheters were perfused with RingerDextran 60. The catheters were placed
subcutaneously in the abdominal region, on 5 patients and 5 healthy
controls. All 5 patients were admitted at the department of infectious
diseases, they had very high CRP values (191-355 mg/L) and positive
cultures in blood or urine. All patients where included within 24 hours of
their first dose of antibiotics to ensure that they still were in an early fase of
inflammation.
Microvials were changed every 4 hours during a 48 hour period. Cytokine
analysis was made with a flowcytometric Bead Array-kit from Becton
Dickinson designed to analyse IL-6, IL-8, TNF-α, IL 1b, IL-10 and
IL-12. After cytokine analysis the rest of the samples were used for
glucose, lactate and pyruvate analysis using a CMA 600.
We performed microdialysis on 5 patients and 5 healthy controls without
any complications or serious adverse events. Detectable levels of all the
analysed cytokines were retrieved. For IL6 and IL8 a very obvious peak in
concentration was received during the first 24 hours thereafter the
concentrations declined without reaching a steady state during the studied
48 hours. Area under the curve was calculated, and for every cytokine the
mean area under the curve was higher in the control group compared with
the patients group, suggesting that healthy controls have a higher
concentration of cytokines around a subcutaneous catheter, compared with
patients with severe bacterial infection.
Subcutaneous cytokine microdialysis is safe and can give information
about the concentrations of IL6, IL8, TNFα,IL1b, IL10 and IL12
around an introduced subcutaneous catheter. We believe that the
introduction of the catheter provokes a substantial local release of
cytokines, which is much larger than the systemic effect of a severe
bacterial infection. If the catheter is used for a longer time it could be
possible that a steady state is reached and thereafter more subtle changes in
cytokine concentration could be detected and studied.
Infektionssjukdomar
49 F
HIV/AIDS - Från 100 till 0 på 25 år
Anders Sönnerborg (1)
Inst för Medicin Infektionskliniken Karolinska Universitetssjukhuset (1).
HIV/AIDS utvecklingen har få motsvarigheter i medicinhistorien. I början
av 1980-talet när "AIDS"-epidemin kom till Sverige växte initiativ fram
underifrån från ff.a yngre personer verksamma inom venereologi och
infektionsmedicin för att möta den nya sjukdomen. Det kliniska förloppet
talade för att dödligheten var 100% och hotbilden blev efterhand alltmer
allmänt uppmärksammad. Svårigheter för HIV-patienter i bemötandet inom
stora delar av sjukvården var besvärande. Det plågsamma
sjukdomsförloppet motiverade en sjukvård där omhändertagande i livets
slutskede var central.
Dysterheten kulminerade 1993 vid AIDS-konferensen i Berlin. Året därpå
kom de första behandlingsresultaten med 2 läkemedel i kombination.
Samtidigt hade molekylärbiologin utvecklats varvid HIV karakteriserades i
detalj och nya metoder för att följa behandlingseffekt kom fram. 1996 kom
de första proteashämmarna i bruk - dödssjuka patienter reste sig från
sängarna och gick hem. Sedan dess har dödligheten i AIDS gått mot 0% i
Sverige. Svensk HIV-vård har sålunda lyckats och behandlingsresultaten
står sig mycket väl. Detta är uttryck för ett flertal faktorer; engagerat teamarbete med olika yrkeskategorier, återhållsam attityd till insättning av
behandling följt av aggressiv fokusering på hämmande av virusförökning
när behandling insatts, tidig introduktion av nya diagnostiska metoder och
nära samarbete preklinik-klinik.
Parallellt har HIV-epidemin graserat vidare internationellt.
Antiretroviralterapi introduceras i låg-medel inkomstländer men visionen
100 till 0 synes ouppnåbar. Åsikter finns om HIV epidemins utveckling och
betydelse för samhällstrukturen men statistiken är osäker.
Inga effektiva profylaktiska vaccin är i sikte. Indikationer finns på att
läkemedelsresistensituationen internationellt kommer att bli att mycket
stort problem liksom dubbelinfektioner med hepatit och tuberkulos.
Scenariet de kommande 25 åren kan tänkas bli tre typer av HIV situationer
följande en nord-sydlig gradient; en välkontrollerad med fortsatt relativ
sakta spridning där forskning/vård runt biverkningar, bot och
"normalisering" dominerar; en där problemet domineras av uppkomst och
spridning av resistens, sviktande behandling och ökad AIDS-problematik;
en där vårdinsatser görs med stora svårigheter och begränsad eller ingen
påverkan på sjuklighet och dödlighet.
Infektionssjukdomar
50 SS
Infektionsproblematik vid en
drogberoende livsstil
Anders Widell (5), Anders Håkansson (2), Marianne Alanko (4), Christer
Lidman (3), Anders Thalme (3), Johan Franck (1)
Beroendecentrum Stockholm (1).Beroendecentum, UMAS
(2).Infektionskliniken, Karolinska (3).Infektionskliniken, UMAS
(4).Klinisk Mikrobiologi, UMAS (5).
Drogmissbruk, framför allt injektionsmissbruk, medför mycket stor risk för
infektioner, framför allt av blodburna virus som hepatit och HIV, men även
risk för svåra septiska infektioner – samt spridning av andra sjukdomar som
tbc. Från missbrukarna kan infektionerna spridas vidare till bredare skikt av
samhället, exempelvis via sexuella kontakter, varför infektioner hos
missbrukare måste ses i ett större perspektiv.
Det föreslagna symposiet syftar till att belysa olika aspekter och
möjligheter till prevention och intervention. Här finns skadereducerande
åtgärder som fri tillgång till rena sprutor och nålar, uppföljningsmöjligheter
med regelbunden blodsmittetestning, med och utan tillgång till fria sprutor,
genomförande av vaccinationsprogram samt erfarenheter av
substitutionsbehandling. Vidare presenteras hanteringen av svåra
bakteriella infektioner. En rad medverkande har vidtalats vilka alla som
arbetar inom specialiteter som hanterar personer med injektionsmissbruk.
Inledning Dr Anders Widell Klinisk Mikrobiologi, UMAS Moderator 1
Vilka droger och missbruksmönster befrämjar infektioner, Dr Anders
Håkansson, Beroendecentrum UMAS (handledare Mats Berglund). 2.
Blodburna virusinfektioner i svenskt sprutbytesprojekt: – prevalens incidens- intervention Dr Marianne Alanko, Infektionskliniken UMAS
(handledare A Widell). 3. Blodburna virusinfektioner i
narkomanpopulationer i Sverige utan tillgång till fria sprutor Dr Christer
Lidman, Infektionskliniken, Karolinska. 4. Bakteriella infektioner orsakade
av injektioner och missbruk Dr Anders Thalme, Infektionskliniken,
Karolinska. 5. Farmakologisk kontroll av missbruk Dr Johan Franck,
Magnus Husskliniken, Beroendecentrum Stockholm. 6. Avslutande
anmärkningar och några ord om förskjutning i missbruket, Dr Anders
Widell, UMAS.
Symposiet samarrangeras av Sektionerna för Infektionssjukdomar,
Beroendemedicin, och Medicinsk Mikrobiologi, men har även intresse för
medlemmar i Sektionerna för Psykiatri samt Allmänmedicin