Essä om P.K.
Dilsa Demirbag-Sten
Termen "politisk korrekt" förekommer allt oftare i det offentliga samtalet. Det som i ett politiskt läger
hånfullt utpekas som politiskt korrekt (PK) är inte sällan för en annan politisk falang modiga
ställningstaganden. Begreppet, som allt oftare används i känsloladdade frågor som feminism, rasism och
antisemitism, har snart lika många bottnar som användare.
När jag och min familj kom till Sverige 1976 hade nog inte många hört talas om begreppet, även om en
del åsikter och ställningstagande som i dag kallas för PK fanns redan då. Oavsett var man står i debatten
uppfattar nästan alla epitetet ”politiskt korrekt” som ett hån. PK likställs ofta med osjälvständighet och
medlöperi, något som få vill förknippas med.
Ett starkt minne från våra första år i Sverige är ett samtal mellan mina föräldrar som berörde debatten
om vilken yrkesbeteckning man skulle ge dem som städade. Mina föräldrar som städade de tio första
åren i Sverige verkade mest förvirrade när man började kalla dem för hygientekniker och lokalvårdare.
Jobbet förblev ju detsamma, varken villkoren eller själva arbetsuppgifterna hade förändrats efter
namnbytet, förklarade de och undrade vad som var meningen med att kalla saker något annat än vid
dess rätta namn.
Ganska snart kunde mor och far konstatera att begreppen mer speglade samhällets oförmåga att
hantera det faktum att det fanns människor som städade toaletter för brödfödan. Ingen av mina
föräldrar skämdes över sitt yrke, i deras ögon förblev tjänstebenämningen en påminnelse om andras
skam över deras yrke. Namnbytet speglade en kollektiv skuld över att det fortfarande i det moderna och
internationellt högt ansedda Sverige fanns de som torkade upp andras smuts. Var och en ska ta hand om
sin egen skit, heter det i Sverige. Genom att byta namn på yrket hoppades man kunna sminka över
verkligheten och skapa en eftersträvad jämlikhet mellan läkarna på Akademiska sjukhuset och städarna.
Det var som om det fanns en tyst överenskommelse om att dölja skavankerna i världens mest jämlika
samhälle, internationellt känt som ”den svenska modellen”. Det finns visserligen många sätt att beskriva
en och samma verklighet, men man förändrar ingenting bara genom att byta vokabulär. I fallet med
städyrket var namnbytet inte alltför dramatiskt och orsakade inga större protester, men det lämnade en
bitter eftersmak av förljugenhet.
I varje samhälle finns det normer för det politiska samtalet som dikterar vad som är tillåtet att säga och
göra. Det mest grundläggande i en demokrati är de rättigheter som garanterar att individen kan utöva
sina friheter utan att riskera repressalier. I en demokratisk stat är varje myndig individ fri att röra sig i det
offentliga rummet och säga sin mening utan risk för hot eller våld. Detta är för många i Sverige
självklarheter. Men vet vi verkligen hur fri- och rättigheter hänger ihop och är vi tillräckligt principfasta?
Det finns anledning att återkomma till denna fråga lite senare.
Oavsett var man befinner sig i världen finns utöver de skrivna också så kallade ”oskrivna lagar” som
sätter ramarna för alla politiska och offentliga samtal. De nedtecknade och konstitutionaliserade lagarna
definierar vår minsta gemensamma moral men lämnar, i demokratier, stora utrymmen för individuell
frihet. Allt kan och bör inte regleras genom lagstiftning. Det finns med andra ord i ett frihetligt samhälle
stort utrymme för avvikelser. I en väl fungerande demokrati har varje människa rätt att ifrågasätta ett
politiskt system och forma sitt eget liv, så länge det inte inskränker på andras individuella fri- och
rättigheter. Försöken att lagstadga varje del av livet förknippas med totalitära regimer och är en ständig
påminnelse om hur ungt och skört det demokratiska projektet är. En stat som garanterar individens
möjlighet att själv påverka sin tillvaro och rätt att äga sin egen tanke är nog den tydligaste definitionen
på en väl fungerande demokrati där fri- och rättigheter som till exempel äganderätten, rörelsefriheten
och yttrandefriheten är institutionellt garanterade.
Rätten att forma, formulera och uttrycka sina egna tankar är grundläggande för oss människor. Vad
händer med ett samhälle när människor inte vågar uttala eller stå för sina åsikter? Eller när något blir
politiskt korrekt till den grad att den som är av annan uppfattning hellre avstår från att yttra sig än
utsätter sig för konsekvenserna?
De demokratiska landvinningarna har oftast föregåtts av en lång och intensiv offentlig debatt. I Sverige
har debatterna handlat om bland annat kvinnlig rösträtt, rörelsefriheten för dem som lämnade Sverige
för USA, liberaliseringen av tullagarna eller sekularismens framväxt. Dessa historiska framsteg skulle Inte
ha uppnåtts utan kritiskt tänkande och förmåga att argumentera för en principiell hållning, men heller
inte om ingen vågat utmana rådande konsensus. Att gå emot det som är politiskt korrekt är som att
svära i kyrkan. Det kritiska tänkandet är smörjmedlet i demokratiseringsprocessen och avgörande för
såväl vetenskapliga som politiska framsteg.
Det bör understrykas att lagstadgade fri- och rättigheter är en grundförutsättningen för en konstruktiv
debatt och de bör därför inte relativiseras. Men även i demokratier finns det hinder som bromsar upp,
eller ibland rent av motverkar en kritisk debatt i olika frågor. De flesta skulle nog instämma i att ett
samtalsklimat som uppmuntrar och bidrar till en öppen och fri debatt lyfter samhället och är viktig för en
fortsatt demokratisering. Hur tillåtande offentligheten är mot oliktänkande är ett sätt att mäta
temperaturen på det politisk korrekta i ett land.
Vi vet att det som kan vara politiskt korrekt i ett land kan vara högst kontroversiellt i ett annat. I Sverige
är det helt i linje med den allmänna opinionen att kräva rätt att få välja vem man vill gifta sig med,
medan det i många länder är en högst olämplig åsikt. Där det i Sverige är kontroversiellt att utrycka
rasistiska åsikter om mörkhyade har det varit ett lagstadgat politiskt system i Sydafrika. Medan vi i det
sekulariserade Sverige eftersträvar jämlikhet mellan olika religiösa grupper är diskriminering av olika
etniska och religiösa minoriteter självklar i många andra länder. Det politiskt korrekta definierar vad som
av den allmänna opinionen anses lämpligt att säga i ett samtalsrum och varierar från land till land.
Varje konstellation av människor skapar sin egen samtalskultur. Varje familj har sin egen kultur och
samtalston, så även arbetsplatser, organisationer, samfund och alla andra lösa eller organiserade
enheter av människor. Alla dessa samtal och deras skilda tonarter bidrar till det offentliga samtalet och
bestämmer därför också vårt politiska klimat.
Begreppet ”politisk korrekthet” är starkt kopplat till konsensus, en kollektivt delad åsikt som det råder
stor enighet om. Det kan, vid första anblicken, verka sunt med en konsensus kring vissa frågor, rentav
eftersträvansvärt, som till exempel att kvinnor är lika mycket värda som män. Problemet är att man inte
kan lita på att konsensus och politisk korrekthet alltid är av godo och drivs av frihetliga principer. I
Europa har det varit politiskt korrekt att tycka att judar bör elimineras. I många länder är det ännu i dag
politiskt korrekt att döda homosexuella. Att många tycker samma sak är med andra ord ingen garanti för
att åsikten är demokratisk.
Konsensus om ökad frihet för individen är eftersträvansvärt, liksom att avskaffa dödsstraff eller att ge
kvinnor samma rättigheter som män. Men processen fram till en konsensus bör alltid föregås av en
öppen debatt där avvikande röster ges utrymme, ja ibland rentav uppmuntras.
Politisk korrekthet och den konsensus som eftersträvar enighet kan ha ett pris, om man inte är vaksam,
och i sista ändan undergräva demokratin. Det händer dagligen runt omkring i världen. Friheter är inget
man kan eller bör ta för givet. Konsekvensen av nazisternas maktövertag i Europa visar att utvecklingen i
ett land kan gå mot en drastisk inskränkning av människors, i synnerhet kvinnors, rättigheter. Människor
har en olycklig förmåga att anpassa sig till de värsta regelverken och för den egna överlevnadens skull bli
hantlangare åt förtryckande regimer.
Det kan verka långsökt att tala om diktaturer och folkmord i ett land som Sverige för att belysa politisk
korrekthet. Sannolikheten för att ett inbördeskrig utbryter eller att en diktator tar makten i Sverige är
liten. Men trodde vi för tio år sedan att romer skulle fördrivas ur ett västeuropeiskt land, eller att Irland
skulle anta nya lagar mot blasfemi? Hur många trodde efter Ny demokrati och lasermannen att ett annat
främlingsfientligt parti skulle ta plats i riksdagen?
Även om Sverige inte deltog i andra världskriget lever vi i samma Europa som till stora delar låg i ruiner
efteråt. Sveriges ekonomiska framgångssaga byggde på innovationsrikedom, industrialisering och en
genomtänkt politik som med ett öppet och jämlikt samhälle som mål påskyndade demokratiseringen av
Sverige. Allmän skolgång och andra faktorer skapade en socioekonomisk rörlighet som gav den svenska
befolkningen möjligheten att göra klassresor. För att snabbare utvidga välfärden förbättrades
barnomsorgen och nya bostäder byggdes i en imponerande takt, med miljonprogrammet som kulmen på
de så kallade ”rekordåren”. Kvinnor deltog i allt större utsträckning på arbetsmarknaden, och invandrare
rekryterades för att möta efterfrågan på arbetskraft.
Två generationer delar de erfarenheter och den resa som de där åren innebär för många av oss. Vi, som
tillhör dessa generationer, vet var vi kom ifrån och vad ökade fri- och rättigheter har medfört inte bara
för individen utan för hela samhället.
Sveriges geografiska närhet till Sovjetunionen påminde oss om vad diktatur kunde innebära. Det kalla
kriget som avlöste andra världskriget styrde geopolitiken. Få människor under trettio har något minne av
vad Berlinmurens fall betydde för Europa och resten av världen.
Enligt en aktuell Word Values Survey-undersökning som genomfördes i Sverige februari-april 2011 tycker
var fjärde person i åldern 18-29 år att det vore ”ganska” till ”mycket” bra om Sverige styrdes av en stark
ledare som inte behöver bry sig om demokratiska val. Många har, med rätta, förfasats över detta och
verkar förvånade över nyheten. Röster har höjts för att skolan ska utöka och fördjupa undervisningen om
vad demokrati innebär.
Men är det verkligen bara skolan som ska ta ansvar för att landets unga lär sig innebörden av demokrati?
Låt oss för ett kort ögonblick vara lite självkritiska. Råder det i vårt land en tydlig konsensus kring vikten
av demokrati? Finns det en klar och bred enighet om att de fri- och rättigheter som utgör demokrati är
förutsättningen för den fria världen?
Jag är inte så säker på det. Efter murens fall har synen på individuella fri- och rättigheter alltmer
relativiserats. Utvecklingen från individuella rättigheter mot grupprättigheter baserade på kön, etnicitet,
kultur och religion har varit tydlig i det offentliga samtalet.
Än en gång måste det upprepas att i en demokrati är det individer som har rättigheter - inte religioner
eller ideologier. Friheter som yttrande- och föreningsfrihet utgår från individen. Kollektiv existerar inte
oberoende av sina enskilda medlemmar och är inga självständiga subjekt med egna rättigheter. Den
enskildes rätt ger kollektiven den legitimitet som ligger i att samhörigheten byggs på frivillighetens
grund.
Det borde vara självklart i dagens Europa, en kontinent som återuppbyggdes ur folkmordspolitikens
ruiner. Att detta sorgliga arv hade sin grund i förtrycket av individer borde vara lika omöjligt att
ifrågasätta som att vår världsdels triumfer är förbundna med demokratiska reformer och liberal praxis.
Men så är det inte.
I många europeiska länder har främlingsfientliga partier, med goda marginaler, tagit sig in i parlamenten.
Antidemokratiska krafter värvar alltfler anhängare och verkar dessutom numera i symbios med varandra.
Just nu är, framför allt, muslimer, romer och judar de grupper som främlingsfientliga krafter riktar sig hat
emot. Hur hamnade vi här? Hur kan detta hända i den del av världen som har Förintelsen som det
mörkaste kapitlet i sin historia?
Oförmågan att i grunden förstå innebörden av de individuella fri- och rättigheter slutar alltid i konflikter
mellan grupper, oavsett om intentionerna i början är goda och välmenande. All form av kollektivisering i
normerande politik är ett symptom på ett samhälles oförmåga att se individen i de utpekade grupperna.
Låt oss ta ett aktuellt exempel med ”muslimer”.
Alltsedan den iranska teokratins fatwa mot Salman Rushdie har skäggiga islamistiska män - som bränner
böcker och hatar individuell frihet - blivit representanter för alla muslimer. Islam befästs i den fria
världens medvetande som ett mäktigt hot mot yttrandefriheten, demokratins stolthet och de dödligas
möjlighet att kräva sina rättigheter. I Sverige har dock de flesta muslimer samma demokratiska
inställning till sin religion sin omgivning som andra svenskar har.
För ett fåtal rastlösa och vilsna personer har religionen däremot blivit en politisk kraft och ett medel. De
är tillräckligt många och högljudda för att befästa bilden av islam som intolerant, och någon gång också
utgöra konkreta säkerhetshot.
Anhängarna till islamistiska organisationer och rörelser är en minoritet bland muslimerna i Europa. Ändå
är det de som har fått tolkningsföreträdet för muslimer i det politiska och offentliga rummet. Hur
kommer det sig?
Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. De
flesta muslimer är lika sekulära som de flesta andra svenskar. Hur många svenskar låter kristendomen
diktera livets alla aspekter? Få orkar eller vill vara muslimer eller kristna på heltid. Vi är också föräldrar,
grannar, journalister, entreprenörer, fjärilssamlare, hyresgäster och feminister.
Islamisterna hade varit mindre framgångsrika om det inte tagits emot så väl av medierna, politikerna och
det kulturella etablissemanget. Om individuella fri- och rättigheter hade varit självklarheter och
försvarats som sådana hade politisk islam inte fått samma utrymme.
Sverige och många andra europeiska länder har en lång tradition av socialdemokratiskt styre som vilade
stabilt på en liberal grund av individuella fri- och rättigheter. Politiker vänder sig till gärna till
organiserade grupper för att bredda väljarbasen. Muslimer har blivit ytterligare en sådan grupp. De
senaste tjugo åren har svenska regeringar, oavsett politisk färg, samtalat med självutnämnda företrädare
som gärna ger röst och ansikte åt ”muslimers” kränkthet och krav.
För att kompensera rasism och diskriminering går man högljudda islamistiska grupper till mötes och
beviljar pengar och resurser för att stärka den islamiska självkänslan. Snart har väl varje statligt
finansierad institution, organisation och stiftelse inlett ”brobyggande” och ”dialogarbete” med olika
islamiska organisationer. Politikerna talar visserligen inte med vilka muslimer som helst, som med andra
svenskar, utan med dem som utan mandat säger sig företräda muslimska intressen.
Sekulära föräldrar ser med förfäran sina barn söka sig till politisk islam, antingen frivilligt eller för att de
blir värvade. Den sneda samhällsdebatten kastar en ung, orolig och sökande generation barn och
ungdomar i armarna på just de religiöst ortodoxa krafter som föraktar demokratiska värden Välvilligt
göder vi den minoritet som alltid varit en marginalgrupp bland muslimer.
Samma kollektivisering som missriktat används för att kompensera för rasism och diskriminering har
också blivit ett verktyg för främlingsfientliga krafter att skuldbelägga alla muslimer för samhällets brister.
Utgångspunkten är att muslimer är programmerade att vara odemokratiska och kvinnoförtryckande.
Utifrån valda rader i Koranen och handlingar som begås av islamister målar bland andra
Sverigedemokraterna upp hotbilder av muslimer som genetiskt onda, redo att med våld erövra hela den
fria världen.
Förslaget om minaretförbudet i Schweiz är ett utryck för den rädsla som politisk islam sprider. En
demokrati i den fria världen gjorde avkall på religions- och yttrandefriheten för att markera mot en
frihetsfientlig grupp. På så vis fråntogs muslimer i gemen det individuella handlingsutrymmet i sitt
förhållningsätt till islam. Den politiska symbolhandlingen mot islamismen blev en kollektiv bestraffning
av alla muslimer. Det blev plötsligt politiskt korrekt att kollektivisera en heterogen grupp som
”muslimer”.
I tider med stor arbetslöshet och social oro vädrar alla antidemokratiska krafter morgonluft. När den
kollektiviserande retoriken genomsyrar det politiska och kulturella livet liksom medierna är det
demokratins grundprincip om individens suveränitet som urholkas.
Kollektivisering av människor har vuxit fram i rörelser som vill verka mot orättvisor som drabbar vissa
grupper. Det är, och bör vara, politiskt korrekt att motarbeta rasism och diskriminering. Men i
enighetsyran är det lika viktigt att inte kollektivt bestraffa andra grupper som man anser stå i vägen för
jämställdheten.
En annan politiskt korrekt kollektivisering är den som sker i feminismens namn.
Feminismen är bred och heterogen men på senare tid har den gren som kollektiviserar könstillhörighet
börjat föra fram normerande förslag som till exempel lagstiftad kvotering av kvinnor i styrelser. För
många låter det som en rimlig kompensation för tusentals år av kvinnoförtryck. Men kvoteringskrav är
ett kollektiviserande tänkesätt som kompenserar den ena gruppen genom att bestraffa den andra.
Kvinnors tillgång till individuella fri- och rättigheter är resultatet av en lång och mödosam kamp, som har
skördat vissa framgångar framför allt i de delar av världen som erkänner individens suveränitet.
Verkligheten är dock den att större delen av världens kvinnor fortfarande lever som andra klassens
medborgare, ibland helt utan rättigheter. Kampen för rätten att få vara människa först och främst, en
suverän individ med rätt att skapa, ingå i, byta och kombinera identiteter är viktig. Men de flesta kvinnor
i världen reduceras fortfarande till en kropp och ett kön. Vi påminns om detta varje dag. Försöken att
rättfärdiga kvinnoförtryck, vare sig argumenten framförs av katolska kyskan eller västerländska
kulturrelativister, är en uppvisning i enfald och inskränkthet.
Feminismen i Sverige är i stora drag engagerad, kunnig och pluralistisk. Att främja kvinnors rättigheter
har historiskt sett handlat om att avlägsna kollektiva generaliseringar om vad det innebär att vara kvinna.
Liksom i fallet med demokratins genombrott har också kvinnans frigörelse handlat om ge alla, oavsett
kön, lika rättigheter och skyldigheter som individer.
Tidigare generationer tycks i större utsträckning ha förstått att en normerande identitetspolitik
reducerar individer till enbart bärare av kulturer, kön och andra egenskaper som man inte själv kan välja
och därför inte heller kan hållas ansvarig för. Skuld går inte i arv och den kan inte heller fördelas
kollektivt. Men när vissa kollektiviseringar anges som politiskt korrekta är det bara en tidsfråga innan
metoden används för att peka ut andra grupper i helt andra syften.
Just nu råder det en ekonomisk kris i Europa och främlingsfientliga krafter värvar ständigt nya
medlemmar. De verkar inte ha några större problem att få gehör för sina kollektiviseringar av människor
efter deras religiösa, kulturella och etniska tillhörigheter. Det är på väg att bli politiskt korrekt att uttala
sig nedlåtande om människor utifrån deras arv som etnicitet, hudfärg, kön och religiös tillhörighet. Det
gäller även i Sverige.
Det rådde länge konsensus om hur man skulle behandla Sverigedemokraterna. Få journalister ville
befatta sig med partiet och för dem som tog sig an ämnet var utgångspunkten att Sverigedemokraterna
hade fel i alla frågor. I stället för att kritiskt granska och förhålla sig till SD som till andra partier, utgick
man från att det rådde konsensus om partiprogrammets främlingsfientlighet. Man tog tolerans och
demokrati för givet. Det rådde på redaktionerna två förhållningssätt – antingen befattade sig man inte
alls med partiet eller också gjorde man det till alla frågors epicentrum. Efter valet stod det klart att över 5
procent av landets röstberättigade inte uppfattade partiet på samma sätt som den opinionsbildande
eliten.
En stark konsensus mot främlingsfientlighet är bruten. Vi kan inte längre ta för givet att människor inte
röstar på partier som kollektivt skuldbelägger och som hävdar att de flesta problem i samhället orsakas
av invandring. Hur kommer det då sig att vi inte redan i ett tidigt skede valde att bemöta de krafter som
ger invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet skulden för arbetslöshet och kriminalitet? Varför
valde så pass många att ”tiga ihjäl” rösterna som höjdes mot invandringen och invandrare?
Kanske hoppades man på att en bred konsensus om att inte ta debatten med SD skulle skrämma dem
som verkade villiga att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti? Tog vi för givet att kampen redan var
vunnen och att demokratin var för evigt säkrad? Någonstans på vägen slutade offentligheten att
formulera principiella argument mot kollektiviserande tankefigurer. Det har länge varit så PK att
kollektivisera i vissa fall, att vi förlorade siktet och inte kunde se klart och hålla isär begreppen. I dag har
vi en ung generation som inte är tränade att se och förstå skillnaderna och därför uppfattar diktatur som
ett alternativ, givetvis förutsatt att diktatorn är en ”god” man som får lite ordning på saker.
Det lönar sig inte att förfasa sig över situationen. Vi har inget annat val än att rensa i de igenvuxna PKrabatterna. Vi litar inte längre på vår förmåga att erbjuda en annan världsbild än den som delar upp
människor i grupper och kollektivt skuldbelägger invandrare.
1976 flydde min familj från Turkiet, där man då som nu tystar oliktänkande. När människor säger att vi
ska tiga ihjäl avvikande röster hör jag därför något annat mellan raderna. Är det kanske så att de politiker
och opinionsbildare som väjer för att ta en debatt med främlingsfientliga krafter inte tror sig kunna
argumentera tillräckligt bra för sin sak? Kan det vara så att man tycker att den offentliga debatten ska
vara konfliktfri och därför undviker den friktion som är motorn i demokratiseringsprocessen?
Demokrati bygger på att man vågar ta debatter och skapar förutsättningar för olika och avvikande tankar
att mötas och mätas. Det är provocerande med någon som förnekar Förintelsen men det är mer
oroväckande om det inte finns några som kan argumentera emot och bemöta historierevisionism. Det
bör vara politiskt korrekt att förkasta nazism, främlingsfientlighet och homofobi men man får aldrig tro
att konsensus i sig sköter argumentationen och luta sig tillbaka i tron att alla alltid kommer att vara eniga
i frågan.
Politisk korrekthet måste alltid utmanas, i vissa fall för att åsikterna är ickedemokratiska, men framför
allt för att vi aldrig ska ta fri- och rättigheter för givna och att alltid vara beredda att försvara de
grundläggande demokratiska principerna.
Varje demokratiskt sinnad och kritiskt tänkande människa bör dra öronen åt sig när det starkaste
argumentet i ett politiskt samtal är att många tycker något och att det i sig är tillräckligt övertygande. De
åsikter som många ungdomar World Values Survey-undersökningen uttrycker skulle inte ha varit
tänkbara i Sverige för trettio år sedan. Det enda vapnet vi har att motverka att liknande
tankeströmningar etablerar sig som politiskt korrekta är vår vilja och förmåga att inpränta de individuella
fri- och rättigheterna som universella värden överordnade allt annat.
World Values Survey-undersökningen kan fungera som en väckarklocka om allt fler förstår hur förödande
det är för ett land att förlita sig på att en ”allmän opinion”, det vill säga det politiskt korrekta, sköter
försvaret av demokratin.
