”Förbjud ekonomisk diskriminering på bomarknaden”
Fattiga hänvisas till dyra bostäder. Diskrimineringslagen bör tillfoga en ny
diskrimineringsgrund: ekonomisk diskriminering. Den är relevant när bostadsföretag
ställer orimligt höga krav på kundens inkomstnivå. Hushåll med ”för låga inkomster”
får inte tillgång till bostad trots att de skulle klara av att betala för den, skriver tre
forskare.
Den svenska diskrimineringslagen urskiljer en rad olika grunder för straffbar diskriminering.
Texten i portalparagrafen lyder: ”Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och
på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet
eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell
läggning eller ålder.”
De exempel från bostadssektorn som presenteras nedan ger enligt vår mening argument för
att föra in ytterligare en diskrimineringsgrund: ekonomisk diskriminering. Detta begrepp
menar vi är relevant när ett företag ställer orimligt höga krav på kundens inkomstnivå.
Hushåll med ”för låga inkomster” får inte tillgång till en bostad trots att de i praktiken skulle
klara av att betala för den. Som exemplen nedan visar bör begreppet ekonomisk
diskriminering uppmärksammas för både hyres- och ägarmarknaden.
Exempel 1: Uthyrningspolicy.
Företag som hyr ut bostäder, både privata och kommunala, har ofta en så kallad
uthyrningspolicy som lägger fast krav och regler som hyresvärden använder för att fördela
lediga lägenheter. I rapporten ”Uthyrningspolicy” (av Kerstin Annadotter & Gunnar Blomé,
2014) analyseras uthyrningspolicyn i ett antal företag, både privata och kommunala. Att
företag ställer upp villkor som är direkt relaterade till sannolikheten att göra ekonomiska
förluster är väl rimligt, till exempel att personen inte ska ha misskött sin hyra tidigare. När
bostadsbristen och köerna ökar kan företagen i högre grad välja och vraka, och tendensen är
då, särskilt bland privata företag, att höja inkomstkraven.
Är det till exempel rimligt att kräva att ett hushåll ska ha en bruttoinkomst som är tre gånger
årshyran, vilket en tredjedel av hyresvärdarna i studien krävde? Bland företagen som
använder Stockholms bostadsförmedling finns exempel på inkomstkrav på 4,5 gånger hyran.
Mer än hälften av värdarna i studien ser inte föräldrapenning och sjukpenning som grund för
ett hyreskontrakt. Inte heller barnbidrag anses vara en säker inkomst och räknas därför sällan
med.
Såvitt vi vet finns inga studier som visar på enkla samband mellan hushållens ekonomiska
situation vid kontraktstillfället och framtida hyresförluster för företagen. Att ett hushåll får
svårt att betala hyran kan sammanhänga med senare händelser, till exempel att man förlorar
arbetet, skilsmässa eller någon annan typ av kris som alla kan drabbas av i livet.
Ett annat villkor som i dag borde ses som diskriminerande är när företag kräver fast
anställning som grund. I dag är det många personer som under längre tider försörjer sig med
tillfälliga anställningar och/eller att man driver ett eget företag eller en kombination av en rad
olika inkomstkällor. Fasta anställningar kan som bekant upphöra likväl som att en tillfällig
anställning/vikariat kan övergå till att bli fast.
Vi har i Sverige en hyresreglering som håller nere hyrorna och skapar köer. En tanke bakom
detta är att även hushåll med lägre inkomster ska kunna ha råd med en bostad. I dag är dock
ofta fallet att även om en person med låg inkomst har den längsta kötiden får denne inte
bostaden på grund av att personen anses ha för osäker ekonomiska situation. Personer med
låga och osäkra inkomster hänvisas istället till dyrare lösningar, till exempel att hyra en
Comment [A1]: Den här paragrafen är
ganska rörig.
Comment [A2]: Det är ändå rimligt att
tro att ett sådant samband finns. Om din
inkomst t ex är lika stor som hyran så är det
rimligt att tro att risken att du inte kommer
kunna betala hyran är stor.
Att företag ställer vissa krav på
hyresgästens inkomst eller förmögenhet är
således knappast orimligt. Jag har svårt att
se att författarna skulle invända mot det.
Vad de däremot invänder mot är att dessa
krav är för höga. Detta borde de emellertid
sagt klart och tydligt. De borde gett en
fingervisning av villka krav från
fastighetsägarnas sida de anser vara
rimliga.
Comment [A3]: Naturligtvis, men det
hindrar inte att den ekonomiska
situationen vid kontraktstillfället korrelerar
med förmågan att betala hyra.
Comment [A4]: Det torde ändå finnas
en klar skillnad här. Hela poängen med att
anställa någon tillfälligt är ju att kunna säga
upp denne lätt och smidigt. Det gör att
arbetsgivare torde anställa personal som
de tror sig vilja behålla fast, medan de
anställer personal som de är mer osäker på
tillfälligt.
bostadsrätt på den öppna marknaden. Detta drabbar särskilt unga vuxna, pensionärer och
ensamhushåll med barn.
Exempel 2: Bankernas krav för att ge lån.
Många vill äga sin bostad, och på lång sikt är ägande en billigare boendeform, även om man
bortser från reala värdeökningar. När bankerna i dag bedömer om ett hushåll ska få låna gör
de enligt uppgift kalkyler utifrån att hushållen ska klara boenderäntor på 6–7 procent. Med
tanke på dagens räntenivåer och Riksbankens bedömningar av framtida reporänta måste det
betraktas som extremt osannolikt att räntan når denna nivå inom fem år. Och under den
perioden kan hushållens ekonomiska situation förändras på en rad olika sätt (arbetslöshet,
skilsmässa med mera). Enligt vår mening bör krav på 6–7 procents ränta också ses som
ekonomisk diskriminering eftersom hushåll som med all sannolikhet klarar att betala räntan
på lånet och rimliga amorteringar ändå inte får låna. Vi tycker att en rimlig kalkyl i dag i
stället bör bygga på en ränta på 5 procent (som ju ändå är dubbelt dagens ränta) och sedan
kräva en amorteringstakt som innebär att lånet i relation till marknadsvärdet i dag blir högst
75 procent om 5–10 år.
Vi menar vidare att de kalkyler som exempelvis Konsumentverket tagit fram över ”skäliga
levnadskostnader” ligger på för höga belopp. Det hushåll som vill prioritera sitt boende kan
alltid snåla in på olika saker i livet och då leva betydligt billigare än Konsumentverkets
mallar. Kombinerar man dessa krav på levnadskostnader med att hushållet sedan ska klara
höga räntekostnader blir konsekvensen att hushåll, som med mycket stor sannolikhet skulle
klara lånen, ändå inte får låna. Då alternativet ofta är en dyr nybyggd hyresrätt blir detta ännu
absurdare: ”Tyvärr, du har för låg inkomst för att få låna pengar till vad som på sikt är en
billigare boendeform, så på grund av din låga inkomst måste du i stället flytta till ett dyrare
alternativ.”
Varken ur ett individuellt eller ett samhällsperspektiv kan det vara rationellt att utestänga
hushåll med lite lägre inkomster från vad på sikt med stor sannolikhet är en billigare
boendeform.
Slutsats: Den gemensamma konsekvensen i fallen ovan är att hushåll med lägre inkomst
tvingas till dyrare bostadsalternativ, medan hushåll med högre inkomst får möjlighet till en
relativt sett billigare bostad. Både när det gäller uthyrningspolicy och krav för att få lån
menar vi att diskrimineringsombudsmannen bör kunna ställa krav på att företagen kan visa att
hushåll som nekas hyreskontrakt eller lån faktiskt inneburit större risker än andra.
Som exempel på denna typ av bedömning kan nämnas att för något decennium sedan var
räntorna högre för de som skulle låna till en bostadsrätt än för de som skulle låna till köp av
en villa. Motivet var att en ägd fastighet var en bättre säkerhet än en bostadsrätt (som ju
formellt är ett medlemskap i en förening, ett medlemskap som ger rätt till att bo i en viss
lägenhet). En långivare gjorde emellertid en undersökning om företagets förluster på lån till
bostadsrätt respektive lån till egnahem och fann ingen skillnad. Därefter sänkte man
bostadsrättsräntorna till nivån för villalånen. Den ekonomiska diskrimineringen avskaffades i
det fallet.
Förutom de rent sociala aspekterna och rättviseaspekterna bygger en fungerande
arbetsmarknad och samhällsekonomi på att det finns en rörlig bostadsmarknad, och
mekanismerna försvårar denna rörlighet för hushåll med lägre inkomster. Det finns alltså
flera skäl till att se närmare på bostadsföretagens och bankernas krav.
Comment [A5]: Det hade varit bra att
få en fingervisning av vilka dessa belopp är.
Comment [A6]: Jag förmodar att
ägarna av dessa dyrare hyresrätter således
inte ställer samma krav. Detta borde
tydliggjorts.
Comment [A7]: Detta stycke belyser ett
viktigt problem. Jag tror att de flesta kan gå
med på att om sannolikheten för att
bostadsrättsägare inte ska betala tillbaka
lånen är densamma som sannolikheten att
villaägarna ska betala tillbaka lånen, så ska
de betala samma ränta. På samma sätt så
ska personer vars bruttoinkomst är x ggr
hyran få hyra i samma mån som personer
vars bruttoinkomst är y ggr hyran, om
sannolikheten att de kommer betala hyran
är densamma. I detta fall tjänar
fastighetsägarna ingenting på att
diskriminera mot de med lägre inkomster,
och bör inte få göra det.
En annan fråga är om fastighetsägare har
rätt att välja att inte hyra till
låginkomsttagare om det skadar dem
själva; om det faktiskt är så att risken att de
inte betalar hyran är större. (Det är ju t ex
förbjudet att diskriminera på etnisk grund
även om man har skäl att tro att
medlemmar av en viss folkgrupp i
genomsnitt underlåter att betala hyran
oftare än andra.) Här är det naturligtvis
viktigt att veta hur stor skillnaden i risk är.
Författarna är inte tydliga med om de
anser att inkomstbaserad diskriminering
bör vara förbjuden enbart i det första
fallet, eller om den även bör vara det i det
andra fallet. Detta är en helt central
distinktion. Att denna frågeställning inte
tas upp är en avgörande brist med artikeln.
