Utrikesdepartementet
Denna rapport är en
sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en
fullständig bild av läget för de
mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör också sökas från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Panama 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och
trendanalys
Det förekommer brister i respekten för mänskliga rättigheter i Panama. I
samband med demonstrationer har övervåld av polisen förekommit. Under
2012 har fem personer omkommit till följd av sammandrabbningar med
polisen.
Det finns rapporter om kränkande och inhuman behandling av interner i
landets fängelser, utförda av polis och fängelsepersonal. De sanitära
förhållandena i fängelserna är dåliga. Fängelserna är överbelagda och över
hälften av de frihetsberövade har inte fått sin sak prövad i domstol. En rad
åtgärder har vidtagits för att förbättra situationen i landets fängelser, men
mycket återstår fortfarande att göra.
Rättsväsendet är underfinansierat med inslag av politisering. Den nuvarande
regeringen har åtagit sig att bekämpa korruption, men framstegen är små och
processen går långsamt.
Yttrandefrihet i tal och skrift stadgas i konstitutionen. Smutskastningskampanjer mot enskilda journalister har lett till ett dåligt klimat mellan den
nuvarande presidenten och flera landets medier. Mötesfrihet erkänns och
civilsamhällesorganisationer är fria att verka i landet. De grundläggande fackliga
rättigheterna erkänns, men det finns en rad bestämmelser som i praktiken
inskränker föreningsfriheten.
Panamas ekonomiska tillväxt är god, men den kommer bara en del av
befolkningen till godo.
Trots juridiska åtgärder och etablerandet av institutioner för att främja
jämlikhet fortsätter kvinnor att diskrimineras och ha begränsad tillgång till
politiska poster. Kvinnor med flyktingstatus är särskilt utsatta för könsrelaterat
2
våld och människohandel. Panama är ett ursprungs-, transit- och
destinationsland för män, kvinnor och barn som utsätts för människohandel
för sexuella ändamål och tvångsarbete.
Statens efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättigheter brister.
Barnarbete förekommer och många barn slutar skolan i förtid eftersom de
istället behöver bidra till familjens försörjning.
Urfolken utgör cirka tio procent av Panamas 3,5 miljoner invånare. I praktiken
respekteras inte alltid urfolkens lagstadgade rättigheter. Diskriminering
förekommer mot denna grupp liksom mot landets övriga minoriteter.
Det finns inget förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller
könsidentitet. Civilsamhälles organisationer som arbetar med hbt-personers
rättigheter har rapporterat om trakasserier av hbt-personer från medlemmar av
statens säkerhetsstyrkor.
Landets lagar inbegriper ett system för beviljande av asyl eller flyktingstatus,
och det finns ett mottagningssystem för flyktingar, liksom ett samarbete med
FN:s flyktingorgan UNHCR och andra organisationer för att ge skydd och
stöd till flyktingar. Dock har flyktingar blivit tillbakasända till länder där deras
liv eller frihet är i fara.
Ett antal lagar skyddar funktionshindrades rättigheter. I praktiken förekommer
betydande diskriminering av personer med funktionsnedsättning i fråga om
tillgång till sysselsättning, utbildning, hälsovård och andra statliga tjänster.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Panama har ratificerat följande centrala konventioner avseende mänskliga
rättigheter:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), ratificerad 1977, samt de
fakultativa protokollen om enskild klagorätt, ratificerat 1977 och
avskaffandet av dödsstraffet, ratificerat 1993.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR),
ratificerad 1977. Panama har inte ratificerat det tillhörande fakultativa
protokollet om enskild klagorätt.
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD),
ratificerad 1967.
- Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
3
-
-
-
-
-
Women (CEDAW), ratificerad 1981, samt det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt, ratificerat 2001.
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), ratificerad 1987,
samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, ratificerat
2011.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC), ratificerad 1990, samt de två tillhörande protokollen om barn i
väpnade konflikter, ratificerat 2001, och det tillhörande protokollet om
handel med barn, barnprostitution och barnpornografi, ratificerat2001.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, ratificerad 2007.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of all Persons from Enforced Disappearances (CED), ratificerad
2011.
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees,
ratificerad 1978, samt det tillhörande protokollet från 1967, ratificerat
1978.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC), ratificerad 2002.
Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter,
ratificerad 1978.
Landet har lång eftersläpning i rapporteringen till FN:s konventionskommittéer. För närvarande saknas nio rapporter som gäller CAT (fyra
stycken, som mest försenad tolv år), CCPR, CERD, CESCR samt en rapport
vardera om efterlevnaden av de två tilläggsprotokollen till CRC.
Panama har sedan 2011 en stående inbjudan till alla FN:s specialrapportörer att
besöka landet. Senaste gången man mottog ett besök var 2009, då av specialrapportören för urfolk. I januari 2013 genomförde FN:s arbetsgrupp för
personer med afrikanskt ursprung ett besök i landet. Panama genomgick under
2010 FN:s råd för mänskliga rättigheters universella granskning av respekten
för mänskliga rättigheter (Universal Periodic Review, UPR).
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Sedan 2007 har antalet mord i Panama nästan fördubblats, trots att .landet
tillhör de länder i Centralamerika med lägre våldsnivåer. År 2012 mördades 665
personer, vilket ger en mordstatistik på 18 mord per 100 000 invånare.
En rad beslut av den nuvarande regeringen, framförallt med koppling till
exploatering av känsliga naturområden har lett till folkligt missnöje och
4
demonstrationer runt om i landet under de senaste tre åren. I samband med
protester mot dessa beslut har polisövergrepp förekommit.
Under 2011, efter flera anmälningar om övervåld från polisens sida, ingick
polisen och ombudsmannen för mänskliga rättigheter ett avtal om
kompletterande utbildning i mänskliga rättigheter. I oktober 2012 dödades tre
personer i samband med demonstrationer mot regeringens beslut att sälja
allmän mark i frihandelszonen i Colón. Ombudsmannen för mänskliga
rättigheter slog efter händelsen fast att den panamanska polisen var ansvarig
för de tre dödsfallen. I februari 2012 dödades två demonstranter i
sammandrabbningar med polisen under protester i provinsen Chiriquí över
gruvprojekt och ett planerat vattenkraftverk.
Konstitutionen förbjuder tortyr, men anklagelser har under längre tid
regelbundet förekommit om kränkande och inhuman behandling av interner i
landets fängelser och häkten utförd av såväl poliser som fängelsepersonal. Det
finns omkring 13 500 fångar i landets 23 fängelser (varav knappt 1 000 är
kvinnor), vilket innebär en överbeläggning som uppgår till 84 procent. I januari
2011 ledde en brand i ett ungdomsfängelse – som startats av att poliser kastat
in tårgas i en cell – till fem unga pojkars död. Åklagarämbetet väckte efter
händelsen åtal för mord mot nio poliser, två vakter och fängelsets direktör.
Rättsprocessen är ännu inte avslutad.
Under 2011 bildades en interinstitutionell kommission för att se över
arbetsrutiner inom fängelsesystemet. En handlingsplan för att successivt byta
ut poliser mot civila fängelsevakter inleddes, löner för fängelsepersonal höjdes
och en ny utbildning i mänskliga rättigheter för fängelsevakter introducerades.
Under året anställdes och utbildades drygt 350 nya fängelsevakter.
Ansträngningar gjordes även för att separera dömda fångar från personer som
inväntade rättegång. Nära tusen fångar som suttit av två tredjedelar av sina
straff släpptes i syfte att minska överbeläggningen.
Trots detta kvarstår problem med dåliga sanitära förhållanden, brist på
personal och tillgång till sjukvård och mediciner. Sammanblandning av
misstänkta och dömda personer är vanligt förekommande. Ombudsmannen
för mänskliga rättigheter utför regelbundna besök av fängelserna.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades 1993.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Misstänkta brottslingar tvingas ofta sitta häktade längre än de 48 timmar som
författningen tillåter innan man har rätt till häktningsförhandling. Långvariga
frihetsberövanden i väntan på rättegång är vanligt förekommande och leder till
överfulla fängelser. År 2011 hade motsvarande 66 procent av de fängslade
5
personerna i landet ännu inte fått en dom meddelad. Det är inte ovanligt att
tiden i fängelse i väntan på dom överskrider maxstraffet för brottet som
personen anklagas för.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Ett oberoende rättsväsende stadgas i konstitutionen, men politiska
påtryckningar i individuella fall förekommer. Kritik framförs mot att
utnämningssystemet av domare till de högsta instanserna är politiskt och inte
meritbaserat. Högsta domstolens nio ledamöter föreslås av presidenten och
godkänns av nationalförsamlingen för en tioårsperiod. Högsta domstolen utser
i sin tur domare i överrätter och dessa utser underrätternas domare.
På lokal nivå utser borgmästare administrativa domare – corregidores – som har
behörighet att döma i civila mål samt möjlighet att utdöma böter och
fängelsestraff på upp till ett år. Dessa är dock sällan utbildade jurister och
saknar i vissa fall även gymnasieutbildning.
Panama placerar sig på plats 83 av 187 länder i Transparency Internationals
korruptionsindex 2012. Under 2011 ingick Panama ett avtal med FN:s kontor
för narkotika- och brottsfrågor (UNODC) för att etablera en regional antikorruptionsutbildning för domare, åklagare, poliser och andra statliga
tjänstemän i att förebygga, upptäcka och åtala för korruption i offentlig
verksamhet.
Regeringen har åtagit sig att bekämpa korruption, men framstegen är små och
processen går långsamt. Regeringen har en nationell kommission som arbetar
med korruptionsproblematiken i landet. Det faktum att Panama är ett
transitland för narkotikahandel anses ha ökat korruptionen i den offentliga
sektorn.
De offentliga försvararna har en hög arbetsbelastning, vilket leder till att den
lagstadgade rätten till en offentlig försvarare inte alltid garanteras. Rättsväsendets institutioner är kraftig underfinansierade och de senaste fyra åren
(2008-2012) har de utgjort endast 0,5 procent av BNP och omkring en procent
av statens totala budget. FN:s särskilde rapportör för domares och advokaters
oberoende har uppmanat Panama att åtminstone höja anslagen för rättssektorn
så att den uppgår till två procent av statsbudgeten.
Införandet av en ny rättegångsordning där åklagare och åtalade uppträder som
likställda parter (ackusatorisk rättsprocess), i stället för den tidigare där domare
både utredde och dömde (inkvisitorisk rättsprocess), har lett till kortare handläggningstider i de provinser där den införts. Regeringens mål är att den nya
ordningen ska tillämpas i hela landet till 2014.
Ombudsmannamyndigheten, Defensor del Pueblo, inrättades 1998 och är den
instans dit enskilda medborgare kan vända sig för att anmäla brott mot de
6
mänskliga rättigheterna. Procuraduría de la Administración, motsvarande
justitiekanslern, har i uppgift att övervaka offentliga tjänstemäns arbete och har
därmed en viktig roll i övervakandet av respekten för de mänskliga
rättigheterna.
Den nuvarande regeringen har vidtagit en rad åtgärder vad gäller att förbättra
polisens status, inklusive höjda av löner och ett ökat antal poliser. Panamas
polis står under civil kontroll, har civila chefer och har även en disciplininstans,
Dirección de Responsabilidad Profesional (DRP), vars syfte är att utreda och vid
behov bestraffa polisers otillbörliga uppförande. Ett flertal anmälningar om
korruptionsbrott begångna av polisen har utretts och resulterat i att disciplinära
åtgärder vidtagits. Korruption inom polisen rapporteras dock fortfarande vara
ett problem. En kontroversiell lag som stipulerar att poliser som är misstänkta
för övervåld inte får häktas inför rättegång, avstängas eller bli föremål för andra
disciplinära åtgärder innan en fällande dom, antogs år 2010. Under 2011
förklarade Högsta domstolen lagen oförenlig med konstitutionen i ett enskilt
fall, men lagen gäller fortsatt.
Det föreligger inga kända skillnader mellan mäns och kvinnors formella tillgång
till rättsväsendet.
Sedan 1989 har Panama inte någon försvarsmakt. Gränskontrollmyndigheten
SENAFRONT har av civilsamhällesorganisationer anklagats för en ökande
militarisering.
7. Straffrihet
Straffrihet förekommer, främst i fall av polisvåld.
8. Yttrande–, press– och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrandefrihet i tal och skrift stadgas i konstitutionen. Smutskastningskampanjer mot enskilda journalister har emellertid lett till ett dåligt klimat råder
mellan den nuvarande presidenten och flera av medierna. Journalister menar
därtill att regeringen försöker styra tidningarnas publicering genom att köpa
mer annonsplatser i press som publicerar regeringsvänliga nyheter. Journalister
som rapporterar om korruption eller utvinning av naturresurser är särskilt
utsatta för påtryckningar och trakasserier.
Landets medier är privatägda, med undantag för en statligt styrd Tv-station och
en som drivs av den katolska kyrkan. Åberopande av brottet ”respektlöshet
mot statsmakten” gentemot journalister förekommer liksom anklagelser att
dessa publicerar information som kränker offentliga personers privatliv.
Reportrar utan gränser placerade Panama på plats 113 av länder på sitt
pressfrihetsindex 2011/2012. Detta är en försämring med 58 platser sedan
2010. Under 2011 försökte presidenten få igenom en lag som kriminaliserade
7
medial kritik mot presidenten och regeringen. Förslaget övergavs dock efter
nationella och internationella påtryckningar. Under 2011 utvisades två spanska
journalister som hade dokumenterat två urfolksgrupper som motsatte sig
exploatering av naturresurser.
En radiojournalist som var känd kritiker av president Martinelli mördades år
2011. Sex personer är misstänkta för brottet och utredningen pågår
fortfarande.
Det förekom inga rapporter om restriktioner vad gäller internetanvändning
under året. Drygt 40 procent av befolkningen hade tillgång till Internet 2011.
9. Mötes– och föreningsfrihet
Mötesfrihet erkänns och civilsamhällesorganisationer är fria att verka i landet.
Det har under året förekommit dödsfall och övervåld av polis i samband med
demonstrationer. De grundläggande fackliga rättigheterna erkänns, men det
finns en rad bestämmelser som i praktiken inskränker föreningsfriheten.
10. Religions– och övertygelsefrihet
Författningen föreskriver religionsfrihet och den respekteras av statsmakten.
Ett stort antal religiösa samfund är verksamma i landet.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Panama är en republik vars president är både stats- och regeringschef. Sedan
demokratin återinfördes 1989 råder fria och rättvisa val. Politisk pluralism
råder med flerpartisystem och återkommande val till beslutande församlingar.
Direkta val till presidentposten hålls vart femte år. Den lagstiftande nationalförsamlingen består av 71 ledamöter som utses på fem år i allmänna val.
Landet är indelat i nio provinser och tre självstyrande urfolksområden, comarcas
indígenas. Samtliga styrs av guvernörer utsedda av presidenten. Ytterligare två
comarcas finns på kommunnivå, i var sin provins. De 75 kommunerna styrs av
direktvalda borgmästare. Rösträtt gäller från 18 års ålder.
Inga påtagliga skillnader råder mellan kvinnors och mäns valdeltagande. I
senaste presidentvalet år 2009, som vanns av affärsmannen och politikern
Ricardo Martinelli, uppgick valdeltagandet till 74 procent. Martinelli fick 60
procent av rösterna. Såväl kvinnor som landets samtliga minoriteter är underrepresenterade vid politiska utnämningar. Idag upptas cirka åtta procent av
platserna i parlamentet av kvinnor. 5 av 17 poster i regeringen innehas av
kvinnor. Fem platser i parlamentet är reserverade för representanter för landets
comarcas.
8
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Panama har ratificerat samtliga av ILO:s (International Labour Organization) åtta
centrala konventioner om mänskliga rättigheter.
Även om endast cirka 10 procent av arbetskraften är organiserad, har
fackföreningarna en relativt stark ställning. En förutsättning för att få bilda en
fackförening är att antalet medlemmar på arbetsplatsen uppgår till minst 40
anställda och en sammanslutning av offentliganställda måste ha minst 50
medlemmar. Dessa minimiregler har sedan lång tid kritiserats av ILO. Endast
en fackförening per arbetsplats är tillåten och det fackliga skyddet omfattar
bara den fackliga ledaren och ytterligare elva medlemmar av fackföreningen.
För att tillhöra ledningsgruppen i en fackförening är panamanskt
medborgarskap ett krav. Visst politiskt och ekonomiskt inflytande utövas över
vissa föreningar. Inom de tullfria zonerna, områden med specialreglering för
att främja företagsinvesteringar, är de anställdas rättigheter märkbart beskurna
och föreningsfriheten respekteras inte.
Under 2010 drev regeringen igenom en lag som mötte stort missnöje då den
kritiserades för att den underminera fackföreningarnas möjlighet att utöva
fackliga rättigheter. Införandet av lagen ledde till strejk i provinsen Bocas del
Toro, där sammandrabbningar mellan demonstranter och polisen resulterade i
två dödsfall. President Martinelli beslutade att dra tillbaka lagen samma år.
Rätten att få bilda fackföreningar gäller bara privat anställda. Offentliganställda
är tillåtna att bilda sammanslutningar som kan förhandla om kollektivavtal,
men har en begränsad strejkrätt. Strejker måste stödjas av en majoritet av de
anställda och avse bestämmelser i ett kollektivavtal. I händelse av strejk av
administrativa arbetare måste minst 25 procent av de anställda fortsätta att
tillhandahålla ett minimum av tjänster. I fall av strejk bland personer som
arbetar inom samhällsnödvändiga funktioner, såsom transport,
brandbekämpning, post- och telekommunikation, måste 50 procent av de
anställda fortsätta att arbeta.
Arbetsministeriet MITRADEL har otillräckliga resurser och stor eftersläpning i
handläggningen. Tillräckliga mekanismer saknas för att säkerställa att lagar som
förbjuder anti-facklig diskriminering efterföljs.
Den öppna arbetslösheten uppgick enligt officiella siffror till tre procent år
2012. Den informella sektorn sysselsätter 40 procent av arbetskraften, vilket
gör att officiell arbetslöshetsstatistik är missvisande. Undersysselsättningen
uppgick 2012 till 15 procent. Minimilönen höjdes cirka 15 procent år 2012 och
uppgick till mellan 430 och 490 USD, beroende på sektor och geografisk
region. I städerna når de flesta arbetarna upp till minimilönen, vilket är
9
ovanligare på landsbygden. Inom den informella sektorn tjänar de flesta långt
under minimilönen. Kostnaden för en basvarukorg för fyra personer uppgick
år 2012 till drygt 300 USD.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Panama har generellt en relativt väl fungerande hälso- och sjukvård. Ungefär
åtta procent av BNP allokeras till hälsosektorn. Den statliga socialförsäkringsmyndigheten La Caja del Seguro Social (CSS) är ansvarig för den offentliga
vården som i huvudsak är kostnadsfri för den stora majoriteten av
befolkningen. 80 procent av befolkningen är täckt av socialförsäkringssystemet.
I de delar av landet som till stor del bebos av urfolken är tillgången till hälsooch sjukvård eftersatt.
FN:s gemensamma program för hiv och aids (UNAIDS), beräknar att knappt
en procent av landets befolkning mellan 15 och 49 år är hiv-smittade.
Regeringen har ett program för att stödja hiv-smittade som når cirka 80
procent av de smittade. Enligt lagen är det förbjudet att diskriminera personer
med hiv inom utbildning och arbete, men i praktiken fortsätter
diskrimineringen.
14. Rätten till utbildning
Utbildning är obligatorisk och kostnadsfri till och med nionde klass. Nästan
alla fullföljer åtminstone det första sexåriga stadiet. Omkring två av tre elever
går även motsvarande högstadiet och gymnasiet. Det förekommer dock att
barn inte kan fullföra sin skolgång då de måste börja arbeta för att bidra till
familjens försörjning. Andra anledningar till att barn uteblir från den
obligatoriska skolgången är brist på transportmedel. År 2008 kunde 94 procent
av befolkningen läsa och skriva. Analfabetism är betydligt vanligare bland
urfolk. Enligt den senaste folkräkningen (år 2000) var andelen analfabeter 45
procent i vissa urfolksområden. Cirka tolv procent av statsbudgeten allokeras
årligen till utbildningssektorn, vilket utgör fem procent av BNP.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Panama klassificeras som ett medelinkomstland och placerade sig på plats 59
av 187 länder i UNDP:s utvecklingsindex år 2012, vilket innebär den bästa
placeringen av de centralamerikanska länderna. Den ekonomiska tillväxten är
god, men den ekonomiska och sociala ojämlikheten är mycket stor. Den
fattigaste femtedelen av Panamas befolkning tar del av knappt två procent av
landets totala inkomster medan den rikaste femtedelen delar på drygt 60
procent.
25 procent av befolkningen levde i fattigdom år 2012 varav tolv procent var
extremt fattiga. Panama har den tredje största andelen undernärda i
10
Centralamerika; 15 procent av befolkningen. Medellivslängden uppgick till 78
år 2011 (kvinnor: 81 år, män: 75 år). Spädbarnsdödlighet och barnadödlighet
uppgick till 17 respektive 20 per 1 000 levande födda barn år 2011.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Förbud mot diskriminering på grund av kön är stadgat i konstitutionen.
Trots juridiska åtgärder och etablerandet av institutioner för att främja
jämställdhet fortsätter kvinnor att diskrimineras och ha begränsad tillgång till
politiska poster. Enligt en undersökning utförd av World Economic Forum år
2011 får kvinnor 36 procent lägre lön för lika arbete. Panama rankades på plats
95 av 135 länder på FN:s genderrelaterade utvecklingsindex 2011.
I Panama finns ingen särskild lagstiftning mot kvinnomord. Enligt den
nationella polisens statistik mördades 34 kvinnor under 2012, vilket var en
minskning jämfört med 2011, då 49 kvinnor dödades. Våld i hemmet är ett
utbrett problem. Att utöva psykiskt, fysiskt och sexuellt våld i hemmet är
olagligt och kan ge mellan två och fyra års fängelse. Dock väljer många offer
familjeterapi istället för åtal och antalet fällande domar är få. Under 2011
rapporterade polisen om 1 030 våldtäktsfall, men mörkertalet anses vara stort.
Särskilda härbärgen för kvinnor öppnades i Panama City och i David under
2011 och ett tredje öppnades i Colón 2012.
Enligt enskilda organisationer är situationen för kvinnorna bland landets urfolk
allvarlig. Många lever i fattigdom och har mycket begränsad tillgång till
sjukvård och utbildning. Statens resurser och insatser för dessa kvinnor är
undermåliga och otillräckliga. Kvinnor med flyktingstatus i gränsområden och i
vissa stadsdelar är särskilt utsatta för könsrelaterat våld och människohandel.
I Panama är abort tillåtet i tre fall; när graviditeten utgör en risk för kvinnans
liv, när fostret inte är livsdugligt samt när graviditeten är resultatet av en
våldtäkt eller incest. I alla andra fall är abort olagligt och en kvinna som får en
illegal abort utförd riskerar fängelsestraff på mellan ett och tre år.
Sexuella trakasserier på arbetsplatsen är olagliga. Lagöverträdelsen kan ge
mellan ett och tre års fängelse men fällande domar för sexuella trakasserier är
få, liksom anmälningarna.
17. Barnets rättigheter
Nästan 30 procent av befolkningen består av barn under 14 år. Statens
efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättigheter uppvisar vissa brister.
11
Barnarbete förekommer och många barn slutar skolan i förtid eftersom de
istället behöver bidra till familjens försörjning. Minimiålder för att börja arbeta
är 14 år och 15 år om man inte har avslutat grundskoleutbildningen. I vissa fall
tillåts enklare arbete för yngre barn om det inte hindrar dem från att gå i
skolan. Enligt Unesco arbetade ungefär sju procent av barnen i åldrarna fem till
14 år 2010. De flesta av dessa arbetar inom jordbrukssektorn eller inom den
urbana informella sektorn. Urfolken är överrepresenterade vad gäller
barnarbete, enligt officiella siffror arbetar 26 procent av urfolksbarn i åldrarna
5 till 17 år.
Det finns gatubarn i Panama men det saknas uppgifter om deras antal.
Barnmisshandel, sexuella övergrepp och sexuell, kommersiell exploatering av
barn förekommer. Ministeriet för social utveckling har en telefonservice för
barn och vuxna i syfte att rapportera om barnmisshandel. Ministeriet
finansierar barnhärbärgen som drivs av civilsamhällesorganisationer och har
olika former av informationskampanjer i skolor riktade till barn, lärare och
föräldrar för att informera om barnmisshandel och sexuella övergrepp.
Mörkertalet vad gäller sexuella övergrepp mot barn är stort. Människohandel
med barn förekommer och det förekommer att barn, oftast flickor från
urfolksgrupper, förs från landsbygden till städerna för att användas i
hushållsarbete.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Urfolk utgör cirka tio procent av landets 3,5 miljoner invånare och är
uppdelade på sju etniska grupper, varav ngäbe buglé är den största. Enligt
konstitutionen garanteras urfolken samma rättigheter som övriga medborgare
och staten har en skyldighet att erbjuda tvåspråkig undervisning i
urfolksområden. Urfolken har en lagstadgad rätt att delta i beslut som påverkar
deras mark, kultur, traditioner och utnyttjande av naturresurser. Fem av de sju
etniska grupperna utgör självstyrande områden, comarcas indígenas. Inrikesministeriet har en avdelning för urfolksfrågor.
Integrationen av comarcas i landets ekonomi och politik är svag. Urfolk och
övriga minoriteter i landet är väsentligt underrepresenterade på maktpositioner
inom politiken och näringslivet.
I praktiken respekteras inte alltid urfolkens lagstadgade rättigheter och i en rad
beslut, framför allt om exploatering av naturresurser, har regeringen brustit i
skyldigheten att konsultera urfolksgrupper. I samband med demonstrationer
mot sådana beslut har polisövervåld rapporterats. I mars 2011 drog regeringen,
efter stort folkligt missnöje, tillbaka ett förslag som öppnade upp gruvdriften i
landet för utländska investerare. I februari 2012 dödades två demonstranter i
protester i provinsen Chiriquí över gruvprojekt och ett planerat vattenkraft-
12
verk. I mars 2012 ingick presidenten ett avtal med urfolken i comarcan ngäbe
buglé som innebar att alla nya gruvprojekt i comarcan stoppas och att framtida
vattenkraftsprojekt måste godkännas av invånarna.
Urfolken, särskilt kvinnorna, är hårt drabbade av fattigdom, sjukdomar,
undernäring och analfabetism. 90 procent av urfolken lever under fattigdomsgränsen och de flesta i extrem fattigdom. Urfolken talar inte alltid spanska och
då liten eller ingen information ges på deras egna språk, försvåras möjligheterna för dem att ta tillvara sina rättigheter samt förbättra sin situation i
samhället. Merparten av arbetarna på socker-, kaffe-och bananplantagerna är
urfolk och det förekommer ofta att grundläggande arbetsrättsliga regler om
minimilön, socialförsäkringsförmåner, anställningstrygghet och
avgångsvederlag inte efterföljs av arbetsgivare i denna sektor. Den avdelning
inom arbetsministeriet som övervakar att arbetsrättsliga regler följs har
bristfällig kontroll av genomförandet i otillgängliga områden.
Afropanamanerna, som utgör cirka tolv procent av landets befolkning, är
underrepresenterade i politiska församlingar och andra höga positioner i
samhället. Afropanamanerna lever ofta i fattiga områden med bristande
infrastruktur och uppvisar sämre sociala indikatorer än majoriteten av
befolkningen. Diskriminering förekommer i arbetslivet och inom det sociala
livet mot denna grupp. Under sitt besök i januari 2013 uttryckte FN:s
arbetsgrupp för personer med afrikanskt ursprung oro över existerande sociala
spänningar som en följd av de stora sociala och ekonomiska skillnaderna i
landet. Arbetsgruppen uppmanade regeringen att utan dröjsmål införa
åtgärdsprogram riktade till afropanamaner för att främja nationell integration
och fattigdomsbekämpning och därigenom minska sociala spänningar.
De flesta immigranter i Panama kommer från Kina, Indien och Mellanöstern.
Kulturella skillnader, immigrantstatus och bristande språkkunskaper utgör i
flera fall hinder för nämnda grupper att integreras i samhället och
diskriminering förekommer.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Det finns inget förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller
könsidentitet och homofobiska uppfattningar är vanliga. Hbt-personer får inte
tjänstgöra inom statens säkerhetsstyrkor. Sexuellt umgänge mellan personer av
samma kön är dock inte olagligt.
Sedan mitten av 1990-talet arbetar organisationen Asociación Hombres y Mujeres
Nuevos de Panamá, AHMNP, för hbt-personers rättigheter, bland annat för ett
erkännande av partnerskap mellan samkönade par. Organisationen uppger att
trakasserier av hbt-personer från medlemmar av statens säkerhetsstyrkor är
vanligt förekommande. AHMNP uppger också att arbetsgivare diskriminerar
hbt-personer som är öppna med sin sexuella läggning. En organisation som
13
företräder transpersoners rättigheter, la Asociación Panameña de Personas Trans
(APPT) rapporterar regelbundet om att polisen vägrat ta emot anmälningar om
trakasserier av transpersoner.
20. Flyktingars rättigheter
Landets lagar inbegriper ett system för beviljande av asyl eller flyktingstatus,
och det finns ett mottagningssystem av flyktingar, liksom ett samarbete med
FN:s flyktingorgan UNHCR och andra humanitära organisationer för att ge
skydd och stöd till internflyktingar, flyktingar, återvändande flyktingar,
personer under tillfälligt humanitärt skydd (THP), asylsökande och statslösa.
Enligt UNHCR fanns det strax över 17 000 flyktingar inklusive cirka 800
asylsökande i landet i januari 2012, de flesta är colombianska medborgare.
Personer under tillfälligt humanitärt skydd (THP), framförallt de som befinner
sig provinsen Darién nära gränsen till Colombia, har begränsad rörelsefrihet
och kan lämna regionen endast med särskilda tillfälliga tillstånd som utfärdats
av det nationella kontoret för skydd av flyktingar (ONPAR). UNHCR har ett
kontor i Panama City där man framförallt arbetar med att ge stöd till
colombianska flyktingar.
Panama anslöt sig under år 2011 till de båda FN-konventionerna om
statslöshet. Inhemsk lagstiftning innehåller skydd mot avvisning (non-refoulement)
och förbud mot sanktioner för olaglig inresa. Det förekommer dock att
tjänstemän i gränskontroller inte har en klar förståelse för sitt ansvar när det
handlar om personer som söker asyl eller flyktingstatus. Denna brist på
tydlighet har resulterat i godtyckliga frihetsberövanden och har ibland lett till
att flyktingar har blivit tillbakasända till länder där deras liv eller frihet är i fara.
Panama är ett ursprungs-, transit- och destinationsland för män, kvinnor och
barn som utsätts för människohandel för sexuella ändamål och tvångsarbete.
De flesta offer för människohandel utnyttjas inom landet. De flesta utländska
människohandelsoffer som finns i Panama är kvinnor från Colombia och, i
mindre utsträckning, kvinnor i från angränsande länder i Centralamerika och
Dominikanska Republiken samt från Östeuropa. Vissa offer reser frivilligt till
Panama för att arbeta, men utnyttjas därefter till sexhandel genom underhållningsindustrin eller slavarbete i hemmet. Myndigheterna gör ansträngningar
för att bekämpa människohandeln. Under 2011 antogs omfattande lagstiftning
mot människohandel, antalet utredningar ökade och ett betydande antal
potentiella offer för människohandel identifierades. Enligt uppgift har dock
inga fällande domar meddelats under de senaste tre åren och stödprogram för
offer för människohandel finansierades inte av staten.
14
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Enligt officiella uppgifter beräknas mellan två och nio procent av befolkningen
ha någon form av funktionshinder. Diskriminering på grund av fysiska eller
psykiska funktionshinder är förbjuden, men konstitutionen innehåller en
bestämmelse som innebär att staten kan neka en ansökan om naturalisering
med hänvisning till psykiskt eller fysiskt funktionshinder.
Ett antal lagar skyddar funktionshindrades rättigheter, däribland tillgång till
offentliga byggnader för personer med funktionsnedsättning och krav på att
skolor integrerar barn med särskilda behov. I praktiken förekommer betydande
diskriminering av personer med funktionsnedsättning i fråga om tillgång till
sysselsättning, utbildning, hälsovård och andra statliga tjänster.
Vissa offentliga skolor tar emot barn med psykiska och fysiska
funktionshinder, men de flesta har inte tillräckliga resurser för barn med
särskilda behov. Få privata skolor accepterar barn med funktionsnedsättning.
Staten erbjuder skattelättnader för företag som anställer funktionshindrade
personer, men denna möjlighet utnyttjas inte i någon större utsträckning.
Det finns även en lag som anger att i företag med minst 50 anställda ska två
procent av personalstyrkan vara funktionshindrade. I praktiken tillämpas
bestämmelserna sällan. Under 2011 lanserade ministeriet för social utveckling
ett program med kontantbidrag på 80 per månad för fattiga barn med svåra
funktionshinder.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende människorättsorganisationer tillåts verka fritt och för en dialog
med berörda myndigheter. Bland dessa organisationer kan nämnas Cáritas
Panamá, Fundación para el Desarrollo de la Libertad Ciudadana och Centro de
Investigación y Promoción de los Derechos Humanos.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
FN-systemet är närvarande i Panama och bland annat UNHCR, OHCHR och
Unicef har regionala kontor i landet. Panama klassas som ett
medelinkomstland. Det internationella biståndet är begränsat.
