Upplevd anknytning och psykisk hälsa hos ungdomar

GÖTEBORGS UNIVERSITET
PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN
Upplevd anknytning och psykisk hälsa hos ungdomar
- en icke klinisk grupp och en klinisk grupp
Kristina Bergergård
Examensarbete 15p
Psykoterapeutprogrammet
Inriktning individualpsykoterapi
med barn och ungdom
Höstterminen 2011
Handledare: Anders Broberg
Upplevd anknytning och psykisk hälsa hos ungdomar
- en icke klinisk grupp och en klinisk grupp
Kristina Bergergård
Sammanfattning: En studie har gjorts av 16–19-åriga ungdomars anknytning
till föräldrar, vänner och/eller viktiga andra och deras psykiska ohälsa. Två
grupper ingick, en icke klinisk grupp (N=79) som gick årskurs ett, två eller
tre på gymnasiet och en klinisk grupp (N=48) som hade kontakt med
psykolog inom primärvården. Upplevd anknytning skattades med Viktiga
Personer I mitt Liv (VIPIL) och Erfarenheter i Nära Relationer (ENR).
Psykisk ohälsa skattades med en kortversion av Youth Self Report (YSR).
Den kliniska gruppen upplevde lägre grad av upplevd trygghet i anknytning
till såväl föräldrar som vänner och högre grad av anknytningsrelaterad
ångest samt rapporterade högre grad av symtom avseende
ångest/depressivitet jämfört med den icke kliniska gruppen. Upplevd
trygghet i anknytning till såväl mamma, pappa som vänner var förenad med
lägre grad av både ångest/depressivitet (YSR) och anknytningsrelaterad
ångest i aktuella nära relationer (ENR). Resultaten talar för att otrygg
anknytning kan vara en riskfaktor för utveckling av psykisk ohälsa.
Som psykolog har jag alltid arbetat med barn och ungdomar, först inom barn- och
ungdomspsykiatrin, BUP, och därefter inom primärvården. Regionalfullmäktige inom
Västra Götalandsregionen beslutade år 2007 att den regionala utvecklingsplanen för
barn- och ungdomspsykiatrin ska vara ett styrande dokument. I planen anges som
önskvärt läge för år 2012 att primärvården är utbyggd som första linjens vård för barn
och ungdomar med lindrig till måttlig psykisk ohälsa. År 2009 kom riktlinjer för olika
verksamheter som möter barn och ungdomar med psykisk ohälsa där primärvårdens
tänkta ansvarsgränser gentemot BUP presenteras (Västra Götalandsregionen, 2009).
Med hjälp av statliga pengar inrättades år 2008 barn- och ungdomspsykologtjänster, en i
varje kommun, i Södra Bohuslän med syfte att minska och förebygga psykisk ohälsa
bland barn och ungdomar (Primärvården, Södra Bohuslän, 2007).
Under de senaste 10–20 åren har flera rapporter visat att det blivit vanligare med
nedstämdhet och oro hos ungdomar (Statens offentliga utredningar [SOU], 2006:77).
Ljungdahl, Malmgren och Bremberg (2007) visade i sin översikt att lindriga psykiska
symtom blir allt vanligare och att lindriga psykiska symtom ökar risken för utveckling
av allvarlig psykisk sjukdom. Under perioden 1980–2003 har antalet slutenvårdstillfällen för depression och ångest ökat åtta gånger för flickor i åldern 15–19 år (SOU,
2006:77).
Det förefaller angeläget att undersöka psykisk ohälsa bland ungdomar som
kommer i kontakt med psykolog inom primärvården, och intressant och angeläget att
göra detta ur ett anknytningsperspektiv. Otrygg, framförallt desorganiserad, anknytning
är en riskfaktor för utveckling av psykisk ohälsa (Allen, Hauser & Borman-Spurell,
1996; Allen, Porter, Mcfarland, Boykin McElhaney & Marsh, 2007; Broberg, Risholm
Mothander, Granqvist & Ivarsson, 2008; Rönnlund & Karlsson, 2006; Shaw & Dallos,
2005; Stroufe, Egeland, Carlson & Collins, 2005). I en svensk studie fann Carlgren
2
(2004) i en klinisk grupp som hade kontakt inom BUP och i en icke klinisk grupp 16–
17-åriga flickor, att trygg anknytning till föräldrar och vänner bland annat var relaterat
till psykiskt välbefinnande.
Anknytningsteorins bakgrund
Anknytningsteorins förgrundsfigur var den engelske barnpsykiatern och psykoanalytikern John Bowlby (1907–1990). Teorin växte fram i skuggan av andra världskriget där Bowlby började beskriva hur barns faktiska negativa erfarenheter (såsom
förluster, separationer, vanvård och försummelse) tidigt i livet kunde få stora negativa
konsekvenser för deras fortsatta psykiska utveckling (Bowlby, 1969; Broberg, m.fl.,
2008).
Anknytningsteorin avser beskriva de specifika relationsband som uppstår under
spädbarnstiden mellan barnet och dess primära vårdgivare, vanligtvis föräldrar, och hur
dessa relationsband tidigt utvecklas till inre mentala representationer, inre arbetsmodeller, som fungerar som ett slags prototyper att utgå ifrån för fortsatta nära
relationer under livets gång (Broberg, Granqvist, Ivarsson & Risholm Mothander,
2006).
Teorin har en evolutionsbiologisk bas. Spädbarnet är, på grund av sin omognad,
totalt beroende av primära vårdgivare och därför biologiskt utrustad att knyta an för sin
överlevnad (Bowbly, 1969). Evolutionen bygger också på att det finns en tillräckligt bra
omvårdnad. Hur denna omvårdnad ser ut har stor betydelse för anknytningens kvalitet.
Om omvårdnaden är utanför vad evolutionen förberett barn för, kan detta få stora
negativa konsekvenser för barns fortsatta känslomässiga och sociala utveckling
(Broberg m.fl., 2008; Simson & Belsky, 2008; Stroufe m.fl., 2005).
Bowlby (1969) talade om två kompletterande beteendesystem, behovet av
närhet, ömhet och beskydd (anknytningssystemet) samt behovet av utforskande av
omvärlden under gynnsamma villkor. Anknytningssystemet aktiveras vid någon form
av reellt eller upplevt hot och fyller funktionen att uppnå och ha tillräcklig fysisk
och/eller psykisk närhet till föräldern. För att dessa två system ska balanseras på ett
tillfredställande sätt för barnet och dess fortsatta utveckling, behöver vårdgivaren,
föräldern, vara en säker hamn för barnet när anknytningssystemet aktiveras och en trygg
bas för barnet att utgå ifrån i sitt utforskande. Detta utgör mönstret för trygg anknytning
och trygg bas är ett centralt begrepp inom anknytningsteorin (Bowlby, 1994).
Ainsworth, Blehar, Waters’ och Wall (1978) utvecklade anknytningsteorin
ytterligare. Utifrån forskning identifierades tre olika kategoriska mönster för anknytning
hos små barn och som bland annat utgjort underlag för vuxna anknytningsstilar (Welch
& Houser, 2010): Trygg anknytning, Otrygg undvikande anknytning och Otrygg
ambivalent anknytning. Till skillnad mot trygga barn har inte otrygga barn någon
implicit upplevelse av att anknytningspersonen är tillgänglig vid fara men i likhet med
trygga barn är dessa barns anknytningsbeteenden funktionella.
Barn med trygg anknytning söker kontakt och tröst hos föräldern och upplever
tillit till dennes lyhördhet och tillgänglighet. Barn med otrygg undvikande anknytning
minimerar uppmärksamheten gentemot anknytning som reaktion på tidigare erfarenheter av anknytningspersonens avvisande. Barn med otrygg ambivalent anknytning
maximerar uppmärksamheten gentemot anknytning som en reaktion på anknytningspersonens oförutsägbarhet (Ainsworth m.fl., 1978; Bowlby, 1994; Broberg m.fl., 2006).
2
En grupp barn kunde inte klassificeras i något av de ovannämnda mönstren varför en
fjärde kategori så småningom tillkom: Otrygg desorganiserad anknytning, där barnets
samspel med föräldern till stor del bygger på rädsla och oförutsägbarhet. Här är det
synnerligen svårt för barnet att hantera sina anknytningsbeteenden eftersom
anknytningspersonens omvårdnadsbeteende ligger utanför vad evolutionen förberett
barnet på. Förutsättningar för barnet att skapa någon form av organiserat anknytningsmönster finns inte. Källan till fara och anknytningspersonen är ofta en och densamma
(Broberg m.fl., 2008).
Inre arbetsmodeller och fortsatt utveckling utifrån tidiga anknytningen
I slutet av barnets första levnadsår börjar det skapa föreställningar, inre
arbetsmodeller, om sig själv och sina relationer till andra, innehållande såväl kognitiva
som affektiva aspekter. Inre arbetsmodeller skapar ofta automatiska och omedvetna
influenser på känslor, tankar och beteende. Modellernas funktion är att uppfatta, reglera,
tolka och förutse både anknytningspersonens och självets anknytningsrelaterade
beteende (Bretherton & Munholland, 2008; Bowlby, 1994; Broberg m.fl., 2006).
De erfarenheter som barnet gör när dess anknytningssystem är högaktiverat är av
särskild betydelse för utvecklingen av arbetsmodellerna. Anknytningspersonens
beteende gentemot barnet blir här primärt det material som anknytningsrelevanta arbetsmodeller baserar sig på, samt har funktionen att reglera och förutsäga. Anknytningspersonen blir för barnet modellen för arbetsmodeller av andra nära känslomässiga
relationer. På motsvarande sätt blir anknytningspersonens bemötande centralt för arbetsmodellen av självet. Av särskild betydelse är det värde barnet upplever att det själv och
dess beteenden har i anknytningspersonens ögon (Broberg m.fl., 2006).
Inre arbetsmodeller förefaller med tiden och med kognitiv mognad bli alltmer
kvalitativt hierarkiskt ordnade, från specifika interaktionsepisoder med olika
anknytningspersoner till allmänna modeller av andra och självet, högsta nivån i
hierarkin (Bretherton & Munholland, 2008; Broberg m.fl., 2008).
Flera studier har under åren visat att anknytningen är tämligen stabil från tidig
ålder upp i ungdoms- och vuxenåren. Inre arbetsmodeller fyller här en viktig funktion,
vilka med tiden tenderar att bli mer stabila och svårföränderliga (Aikins, Hoves, &
Hamilton, 2009; Ammaniti,Van Ijzendoorn, Speranza, & Tambelli, 2000; Buist, Reitz,
& Dekovic, 2008; Stroufe m.fl., 2005; Weinfield m.fl., 2008, Weinfield, m.fl., 2004;
Welch & Hauser, 2010). Anknytningens stabilitet och föränderlighet kan uttryckas som
generell kontinuitet och lagbunden diskontinuitet. Grunden till generell kontinuitet i inre
arbetsmodeller anges vara miljömässig stabilitet, assimilering och automatisering
(Broberg m.fl., 2008).
Miljömässig stabilitet handlar om att anknytningspersonens beteende utifrån
egna inre arbetsmodeller visar stabilitet över tid.
Nya erfarenheter som stämmer med etablerade arbetsmodeller tillmäts större
betydelse. Arbetsmodeller av tidigare samspel påverkar förväntningarna individen har
på senare liknande samspel. Ett barn eller en ungdom med trygg anknytning känner tillit
till sig själv och beter sig tillitsfullt mot andra. Detta underlättar för andra att svara på
barnets/ungdomens signaler som överensstämmer och bekräftar barnets/ungdomens
positiva inre arbetsmodeller av sig själv och andra (Broberg m.fl., 2008).
3
Väl inövade beteenden och kognitioner automatiseras så småningom och ”sitter i
ryggmärgen”. Särskilt automatiseras beteenden från arbetsmodeller som är baserade på
tidiga samspelserfarenheter. Dessa arbetsmodeller bygger till stor del på implicita
minnen eftersom hjärnans funktion för medvetna minnen är outvecklad under första
levnadsåren och arbetsmodellerna är därför oåtkomliga för medveten rekapitulering
(Broberg m.fl., 2008).
Diskontinuitet i arbetsmodellerna är lagbunden på så sätt att den är avhängig
anknytningspersonens förändrade tillgänglighet, exempelvis en förälder blir deprimerad;
förändringen kan gå både i positiv och i negativ riktning (Broberg m.fl., 2008,
Weinfield m.fl., 2008). Flera longitudinella studier har visat att förändringarna i
anknytningssystem är lagbunden (Aikins m.fl., 2009; Buist m.fl., 2008; Stroufe m.fl.,
2005; Weinfield m.fl., 2004).
Tidiga anknytningsrelationer är av särskild betydelse för den fortsatta
utvecklingen när det gäller upplevelse av kompetens, att kunna reglera starka känslor
och hantera interpersonella relationer (Weinfield m.fl., 2008). Otrygg, och framförallt
desorganiserad anknytning betraktas idag som en riskfaktor bland andra för senare
utveckling av psykisk ohälsa. Långt ifrån alla barn med otrygg anknytning utvecklar
psykisk ohälsa; en sådan utveckling handlar ofta om en myriad av influerande faktorer
över tid (Stroufe, 1997). Exempelvis fann Warren, Huston, Egeland och Stroufe (1997)
i den stora longitudinella Minnesotastudien en interaktionseffekt av temperament och
otrygg ambivalent anknytning för utveckling av ångeststörningar. På liknande sätt är
inte en trygg anknytning en garanti för psykisk hälsa utan en skyddande faktor. Psykisk
ohälsa används i föreliggande studie i vid bemärkelse, exempelvis inkluderas allt från
självrapporterade symtom på depression och ångest till deskriptiva psykiatriska
diagnoser enligt klassifikationssystemet DSM-IV (DSM-IV-TR, 2002).
Anknytning i adolescensen
Adolescensen är en utvecklingsövergång på många sätt, särskilt i förhållande till
anknytningssystemen. Adolescensen karaktäriseras av en ökad kognitiv differentiering
av sig själv och andra. Utveckling av det formella operationella tänkandet sker. Genom
förmåga till abstrakt tänkande och metakognition kan ungdomen på basis av sina
tidigare barndomserfarenheter såväl konstruera en mera övergripande inre arbetsmodell
av anknytningsrelationer som ha flera, distinkt olika sida vid sida, och jämföra olika
anknytningsrelationer med varandra och med relationer bortom anknytningsrelationer.
(Allen, 2008; Fraley, Heffernan, Vicary & Brumabaugh, 2011; Roisman, Collins,
Stroufe & Egeland, 2005; Treboux, Crowell & Waters 2004).
Det målinriktade partnerskapet, sista fasen i anknytningsutvecklingen som
påbörjades i barndomen, utgör en viktig kontext när det gäller en av de viktigaste
förändringar ungdomen har att möta - minskat beroende av föräldrarna som anknytningspersoner. I denna ålder utgör anknytningssystemet, nu implicit förvärvat, ett
hot mot ungdomens försök att etablera autonomi samtidigt som autonomisträvan utgör
ett hot mot anknytningssystemet. Denna konflikt är analog med de kompletterande men
konkurrerande beteendesystemen av utforskande och anknytning i spädbarnsåldern,
men pressen för autonomi och utforskandesystemet blir för ungdomen mer obeveklig.
För ungdomen handlar det om att hitta en ny balans mellan systemen. Ungdomens
känslomässiga och kognitiva utveckling minskar hennes/hans behov av beroende av
4
föräldrarna som anknytningspersoner, och det starka behovet av utforskande och
behärskande av nya miljöer stödjer hälsosam tillväxt i utforskandesystemet. Givet att
anknytningssystemet är homeostatiskt, att balans mellan säkerhet och utforskande finns,
är det förståeligt att en ökad mognad ökar upplevd säkerhet och utforskande samtidigt
som anknytningsbeteenden minskar. Trots detta vänder de flesta ungdomar fortfarande
sig till föräldrarna vid stark upplevd känslomässig stress (Allen, 2008). Studier visar att
föräldrar oftast är de viktigaste anknytningspersonerna ända upp i ung vuxenåldern
(Allen, 2008; Bauminger m.fl., 2008).
Enligt Bowlby (1969) är det fyra karaktäristika som särskiljer anknytningsrelationer från andra sociala relationer: Närhetssökande, Upplevd emotionell stress vid
separation, Säker hamn och Trygg bas. Zeifman och Hazan (2008) undersökte med
hjälp av en intervjumätning bland över 100 barn och ungdomar från 6 till 17 år huruvida
de helst vände sig till föräldrar eller vänner, avseende de fyra anknytningskaraktäristika. Zeifman och Hazan fann att majoriteten uppgav att de fortfarande vände
sig till föräldrarna vid aktiverat anknytningssystem. Endast bland dem äldre ungdomarna, 15–17 år, fanns relationer till vänner som uppfyllde alla fyra kriterierna för en
anknytningsrelation.
Hur ungdomen hanterar balansen mellan utforskande och strävan efter autonomi
å ena sidan och anknytningsprocesser å andra sidan förefaller vara en viktig markör av
en ungdoms inre arbetsmodeller när det gäller anknytning. Ett tryggt målinriktat
partnerskap möjliggör för både föräldern och ungdomen att lyhört uppmärksamma
ungdomens autonomisträvan samtidigt som relationen dem emellan bevaras (Allen,
Moore, Kuperminic & Bell, 1998; Bauminger m.fl., 2008).
En predicerande faktor för trygg anknytning hos ungdomen är närvaron av
förälder som är lyhörd för ungdomens inre mentala tillstånd (Allen m.fl., 2003). En
förklaring till sambandet mellan anknytning och föräldralyhördhet är att ungdomen
tillåter och underlättar för föräldern att kunna vara lyhörd genom att kommunicera sina
emotionella tillstånd mer exakt. Becker-Stoll, Delius och Scheitenberger (2001) fann
reliabla samband mellan trygghet hos ungdomen och graden av hur de kommunicerade
affektivt. Vidare visade Berger, Jodl, Allen, Boykin McElhaney och Kuperminc (2005)
i en studie att otrygg anknytning hos ungdomar hade samband med diskrepans mellan
ungdomens och föräldrarnas skattningar av ungdomens symtom. Dessa diskrepanser
gällde även mellan ungdomens och de närmsta vännernas symtomskattningar. Detta
tyder på att trygg anknytning är relaterat till egenskaper avseende ungdomens dyadiska
kommunikation med både föräldrar och nära vänner.
För en del ungdomar kan utvecklingen mot mer utforskande ge upphov till en
enorm emotionell stress och till ett nästan kroniskt aktiverat anknytningssystem. Detta
leder till ett aktivt sökande efter anknytningspersonerna, föräldrarna, men som då också
utgör ett hot mot autonomin (Allen, 2008). Forskning tyder på att ungdomar med otrygg
upptagen/ambivalent anknytning sannolikt har svårare att flytta hemifrån än ungdomar
med andra former av anknytningsorganisation; de rapporterar högre grad av både
konflikter och kontakt med föräldrar under denna övergång (Bernier, Larose &
Whipple, 2005).
En viktig slutpunkt när det gäller utveckling av vänskapsrelationer i
adolescensen är att uppnå romantiska relationer, vilka kan leda till ibland livslånga
anknytningsrelationer. Romantiska relationer är inte endast ett resultat av anknytningssystemet utan också av det sexuella- och reproduktionssystemet. Till skillnad mot
5
spädbarnsåren är anknytningsrelationen nu reciprok, en relation bland likar där man
omväxlande är starkare och visare för varandra (Allen, 2008).
Psykisk ohälsa i adolescensen
Adolescensen kännetecknas således av stora förändringar. Successiv övergång
från barn till vuxen ska ske med bland annat praktisk och psykisk frigörelse från
föräldrarna. Psykologiska teorier beskriver adolescensen som den ”andra individuationen” och att ungdomen har att hantera fasspecifika utvecklingskonflikter som
identitet/splittring och intimitet/isolering (Blos, 1979; Erikson, 1977).
Adolescensen kan för många ungdomar vara en utmanande och stressande
utvecklingsövergång. Exempelvis visar studier att förekomst av internaliserade problem
(exempelvis ångest och depression) och externaliserade problem (exempelvis aggressivt
och kriminellt beteende) har sin höjdpunkt i 15–16-årsåldern (Broberg m.fl., 2001;
Walker, Nishioka, Zeller, Severson & Feil, 2000). Carr (1999) sammanfattade resultat
från prevalensstudier avseende emotionella störningar och beteendestörningar hos
flickor och pojkar. Depression förekom lika ofta hos flickor och pojkar i preadolescensen men var vanligare bland flickor i adolescensen och med en tydlig ökning i
14–16-årsåldern. Detta går i linje med Sameroffs, Lewis’ och Millers (2000) översikt
avseende emotionella störningar bland barn och ungdomar i åldern 9–16 år. Det var en
ökning av depression hos flickor i 13-årsåldern samt en tydlig ökning hos flickor i 16–
årsåldern. När det gäller ångeststörningar gick åldersprevalensen i motsatt riktning, med
en minskning från 13-årsåldern till 16 år och inga könsskillnader förelåg. När det gäller
åldersprevalensen för beteendestörningar visade det sig att drogmissbruk ökade kraftigt
efter 13-årsålder hos båda könen (Sameroff, 2000). Carr (2006) beskrev att de
vanligaste problemen för ungdomar i kliniska sammanhang var drogmissbruk när det
gäller externaliserade problem och depression, ätstörningar och schizofreni när det
gäller internaliserade problem.
Den svenska normeringsstudien av självskattningsformuläret Youth Self Report
(YSR), som mäter upplevd kompetens och problematik hos ungdomar, bland 2522
skolungdomar (13-18 år) visade också på könsskillnader där flickor skattade högre på
flertalet problemskalor. Flickor skattade högre avseende emotionella problem och
pojkar avseende beteendeproblem. Studien visade också på höga korrelationer mellan
internaliserade och externaliserade problem (Broberg m.fl., 2001). Ytterligare två
svenska studier med YSR bland skolungdomar påvisade liknande statistiskt signifikanta
könsskillnader. I Ivarssons (2002) studie av 237 ungdomar i högstadieåldern skattade
flickor högre än pojkar på YSRs totala problemskala och på flera av YSR
syndromskalor, särskilt när det gällde depressiva och andra internaliserade problem.
Rönnlund och Karlsson (2006) använde i sin studie YSR bland 88 15–16-åringar där
könsskillnader också framkom. Flickor skattade högre på den internaliserade skalan och
på syndromskalorna ängslan/depression och somatiska problem. Inga statistiskt
signifikanta könsskillnader påvisades avseende de externaliserade problemskalorna.
Komorbiditeten avseende psykiska störningar bland barn och ungdomar är hög
(Broberg m.fl. 2001; Carr 2006; Sameroff m.fl., 2000). Carr (1999) beskrev studier där
psykiatriska intervjuer med barn genomfördes. Resultaten visade hög komorbiditet
mellan fyra av de vanligaste förekommande psykiska störningar under barndomen,
ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder), uppförandesstörningar, depressionsoch ångeststörningar.
6
Många faktorer spelar roll för utveckling av psykisk ohälsa där anknytning kan
vara en av dem.
Anknytning och psykisk ohälsa i adolescensen
Mycket forskning har gjorts som visat att otrygg anknytning kan ha samband
med psykisk ohälsa. Bland annat visade Allen m.fl., (2007) detta i en studie med 167
ungdomar där trygg anknytning hade samband med upplevelse av autonomi
tillsammans med känsla av närhet till kamrater och förälder samt att otrygg anknytning
hade samband med utagerande beteende och depressiva symtom. Andra studier har visat
samband mellan överdrivet upptagen anknytningsstrategi och internaliserade problem,
särskilt när det gäller ungdomens självrapportering avseende depression,
ångeststörningar och internaliserade symtom (Bernier m.fl., 2005; Stroufe m.fl., 2005).
Trygg anknytning i ungdomsåren har i studier påvisats korrelera positivt med
popularitet hos vänner samt högre självkänsla och otrygg anknytning med depression
och utagerande beteende (Allen m.fl., 2003; Allen m.fl., 1998).
I en longitudinell studie där en klinisk grupp, ungdomar i 14-årsåldern som varit
inlagda på psykiatrisk klinik, och en icke klinisk grupp i samma ålder följdes upp med
anknytningsintervjun i 25-årsåldern påvisades att alla i den kliniska gruppen uppvisade
otrygg anknytningsorganisation (Allen m.fl., 1996). Den longitudinella Minnesotastudien påvisade att tonåringar med ångeststörningar i större utsträckning än andra haft
en otrygg anknytning som spädbarn och då i huvudsak otrygg ambivalent anknytning
(Warren m.fl., 1997).
När det gäller ungdomar som varit inlagda på sjukhus på grund av psykisk ohälsa
påvisades samband mellan psykisk ohälsa och otrygg anknytning och i synnerhet
desorganiserad anknytning (Allen, 2008). I en studie med inneliggande psykiatriska
ungdomspatienter visade det sig att nästan alla hade otrygg anknytning och att otrygg
undvikande anknytning hade samband med externaliserade symtom. Dessa ungdomar
visade högre grad av uppförandestörning och användande av droger (Rosenstein &
Horowitz, 1996). Andra studier har påvisat att undvikande anknytningsstrategier
predicerade ökat kriminellt beteende samt att denna anknytning hade samband med
svårigheter att ta hjälp av vänner och lärare (Allen m.fl., 2007).
Rönnlund och Karlsson (2006) undersökte relationen mellan anknytning och
YSR, internaliserade och externaliserade problem bland 15–16-åringar. Resultaten
visade på samband, och att anknytning svarade för 48 % av variansen när det gäller
YSRs breda internaliserade problemskala.
I en studie av en grupp icke kliniska ungdomar (N=742) i åldern 12–18 år
undersöktes bland annat relationen mellan självrapporterad anknytningsstil och YSR
(internaliserade och externaliserade problem). Resultaten visade att anknytningsstil var
relaterad till såväl internaliserade som externaliserade symtom. Ungdomar som
klassificerades med otrygg undvikande anknytning eller med otrygg ambivalent
anknytning skattade sig själva högre både på den internaliserade och externaliserade
problemskalan (Muris, Meesters, & Van den Berg 2003). En nyligen publicerad
italiensk studie av Pace och Zappulla (2011) där YSR använts bland en grupp icke
kliniska ungdomar (N=535) i åldern 16–18 år visade också på samband mellan otrygg
anknytningsstil och internaliserade och externaliserade symtom.
7
Anknytningsmätning i adolescensen och tidigare studier med VIPIL och ENR
Inom anknytningsforskningen har det under de senast 20–30 åren vuxit fram två
ansatser avseende att förstå och fånga anknytningsrelaterade affekter och kognitioner.
Båda ansatserna bygger på anknytningsteorin men utifrån olika perspektiv (Fortuna &
Roisman, 2008; Roisman m.fl., 2007; Bernier, Larose & Boivin, 2007). Den ena
ansatsen är inom utvecklingspsykologisk forskningstradition och fokuserar på anknytningsmönster; narrativa metoder används för att fånga inre representationer av
anknytning där man tittar på koherens och konsistens av beskrivningar av anknytning
som är baserade på tidigare omvårdnadserfarenheter (Crowell, Fraley & Shaver, 2008;
Miga, Hare, Allen & Manning 2010). Den mest använda metoden är
anknytningsintervjun (eng Adult Attachment Interview, AAI) (Broberg m.fl., 2008).
Den andra ansatsen är inom socialpsykologisk forskningstradition. Den fokuserar på
dimensioner och där självskattningsformulär främst används för att fånga medvetna
aspekter av hur man relaterar till andra personer (Broberg m.fl., 2008; Crowell m.fl.,
2008; Miga m.fl., 2010).
Studier har visat att den empiriska överlappningen mellan de två ansatserna är
mycket liten och att de fångar relativt oberoende aspekter av kognitioner och affekter
avseende anknytningsrelationer (Bernier m.fl., 2007; Fortuna & Roisman, 2008;
Roisman m.fl., 2007). Intervjuer, såsom AAI, fokuserar främst på omedvetna förhållningssätt av anknytningsrepresentationer, medan självskattningsformulär främst
fokuserar på medvetna känslor och beteende i nära relationer (Bartholomew & Shaver,
1998). Studier har visat att samband mellan olika anknytningsmätningar bland
ungdomar och vuxna är en funktion av både metod (intervjuer eller självskattningar)
och relationsdomän (föräldrar eller andra). Kritik som har riktats mot självskattningsinstrument är att de inte fångar omedvetna aspekter av inre arbetsmodeller, att
exempelvis inte hänsyn tas till idealisering eller social önskvärdhet som kan påverka
svarsmönster. I studier där hänsyn tagits till detta har det också påvisats samband
mellan självrapporterad romantisk anknytning och anknytning i barndomen (Roisman
m.fl., 2005; Treboux m.fl., 2004).
Självskattningsformulären Viktiga Personer I mitt Liv, (VIPIL på engelska
Inventory of Parent and Peer Attachment) och Erfarenheter i Nära Relationer (ENR på
engelska Experiences in Close Relationships) är några av de mest använda instrumenten
för självrapporterad anknytning för ungdomar och vuxna (Crowell m.fl., 2008).
VIPIL. Armsden och Greenberg (1987) utvecklade VIPIL i syfte att fånga
ungdomars uppfattningar av deras relationer till föräldrar och nära vänner. VIPIL har
använts i flera studier för att belysa anknytningstrygghet i nära relationer och samband
med psykiskt välbefinnande. Exempelvis trygg anknytning till föräldrar och vänner har
påvisats korrelera positivt med självförtroende, livstillfredsställelse, tillämpning av
problemfokuserade copingstrategier och sökande av socialt stöd (Armsden &
Greenberg, 1987). I en studie av Armsden, McCauley, Greenberg och Mitchell (1990)
undersöktes med VIPIL trygga anknytningsrelationer till föräldrar och vänner bland fyra
grupper av ungdomar: klinisk deprimerade, icke deprimerade ungdomar men som hade
kontakt med psykiatrin av andra skäl, en icke klinisk grupp och ungdomar som tidigare
varit deprimerade. Resultaten visade att deprimerade ungdomar rapporterade signifikant
lägre grad av anknytningstrygghet till föräldrar än de tre andra grupperna. Ungdomar
som tillfrisknat från depression hade liknande resultat som gruppen icke kliniska
ungdomar avseende upplevd anknytningstrygghet till föräldrar. Bland alla psykiatriska
8
patienter var anknytningstrygghet till föräldrar negativt korrelerat med grad av svårighet
av depression. Lägre grad av anknytningstrygghet till föräldrar, men inte till vänner, var
också relaterat till mer närvaro av separationsångeststörningar och självmordstankar.
I en stor italiensk studie bland 2665 ungdomar där VIPIL använts påvisades att
ungdomar som skattade hög grad av anknytningstrygghet till föräldrar och vänner eller
bara föräldrar skattade högst när det gäller formulär som mäter upplevd autonomi och
kompetens (Laghi, D’Alessio, Pallini & Baiocco, 2009). Wilkinsons och Walfords
(2001) studie, där VIPIL använts för att mäta anknytning, stöder den positiva rollen av
anknytning till föräldrar avseende psykisk välbefinnande men relationen var mindre
säker mellan anknytning till vänner och psykisk hälsa. Hög grad av anknytningstrygghet
till föräldrar och vänner korrelerade högt med ungdomars totala livstillfredsställelse
(Nickerson & Nagle, 2004).
I en metaanalys av 53 anknytningsstudier som gjorts sedan 1970, där VIPIL är
det mest använda instrumentet, som belyser anknytning till föräldrar och vänner i
adolescensen framkom att anknytning till föräldrar var relaterat till både social
kompetens och kvaliteten i ungdomars nära vänskapsförhållanden (Benson, McWey &
Ross, 2006).
Mikulincer och Shaver (2007) presenterade i en översikt över 100 studier
avseende icke kliniska urval, där såväl narrativa metoder som självskattningsformulär
använts, som undersökt samband mellan anknytning hos unga vuxna/vuxna och graden
av svårighet avseende symtom på depression och ångest. VIPIL användes i flera av
studierna (exempelvis Muris, Meesters, van Melick & Zwambag, 2001) vilka visade att
högre grad av upplevd trygghet i anknytning till föräldrar och vänner hade samband
med lägre grad av symtom på depression och ångest.
I en italiensk studie (Pace, Martini & Zavattini, 2011) med över 1000 ungdomar i
åldern 13-18 år, med VIPIL, visade resultaten att flickor rapporterade högre grad av
trygghet i anknytning till vänner än vad pojkar gjorde. Dessa könsskillnader fann även
Haigler, Day och Marschall (1995) i deras studie när det gäller vänner.
ENR. Bartholomew och Horowitz (1991) utarbetade en fyrkategorisk modell
avseende vuxnas anknytningsstilar baserad på Bowlbys (1982) inre arbetsmodeller
avseende dimensionen självet och andra. Bartholomew och Horowitz (1991) delade
sedan in dimensionen självet och andra, positivt respektive negativt. Positiv bild av
självet och andra tyder på trygg anknytning; positiv bild av andra och negativ bild av
självet tyder på otrygg ambivalent anknytning. Den undvikande gruppen delades in i två
undergrupper, där positiv bild av självet och negativ sådan av andra tyder på en
undvikande/avvisande anknytning. En negativ bild av såväl självet som andra tyder på
en undvikande/rädd (fearful) anknytning där önskan om och rädsla för nära relationer
finns samtidigt. Bartholomew och Horowitz (refererad till i Mukulincer & Shaver,
2007) inspirerade till många olika självskattningsformulär och studier vilket resulterade
i att Brennan, Clark och Shaver (1998) under 1990-talet gjorde en faktoranalys av alla
items av dittills gjorda självskattningsformulär. Detta mynnade ut i instrumentet
Erfarenheter i Nära Relationer, ENR, som består av två 18-items dimensioner avseende
anknytningsrelaterad ångest och anknytningsrelaterat undvikande. I Brennans m.fl.,
(1998) normering av ENR ingick över 1000 deltagare, studenter, där medelåldern var 18
år.
I Mikulincers och Shavers (2007) ovannämnda stora översikt över studier där
samband mellan anknytning hos unga vuxna/vuxna och graden av svårighet avseende
symtom på depression och ångest undersöktes användes även ENR i flera studier
9
(exempelvis Mallinchrodt & Wei, 2005; Wei, Vogel, Ku & Zakalik, 2005). Utan
undantag visade studier som belyste anknytningsrelaterad ångest att hög grad av sådan
ångest hade samband med inåtvända symtom (depression och ångest). När det gäller
anknytningsrelaterat undvikande var bilden mindre tydlig. Ungefär hälften av studierna
kom fram till att personer med undvikande anknytning/hög grad av anknytningsrelaterat
undvikande hade samband med inåtvända symtom (depression och ångest). Viktigt är,
menar Mikulincer och Shaver (2007), att depression och ångest visade sig ha mer
samband med undvikande/rädd (fearful) anknytning, det vill säga hög grad av både
anknytningsrelaterad ångest och anknytningsrelaterat undvikande. Detta tyder på att
ångest och rädsloaspekter av undvikande är associerat med sårbarhet för utveckling av
depression och generell ångest (Mikulincer & Shaver, 2007). Flera ytterligare studier
har gjorts bland unga vuxna, icke kliniska urval, vars resultat visat på positiva samband
mellan anknytningsrelaterad ångest och symtom på depressivitet och ångest (Wei,
Mallinchkrodt, Larson & Zakalik, 2005; Wei, Heppner, Russel & Young, 2006; Wei,
Shaffer, Young & Zadalik, 2005).
I en norsk studie av Olssøn, Sørebø och Dahl (2010) med ENR där 437 vuxna
individer deltog visade resultaten att individer som skattade sig lågt både avseende
anknytningsrelaterad ångest och anknytningsrelaterat undvikande hade samband med
bättre upplevd hälsa och allmän tillfredställelse med livet. Man såg inga könsskillnader
avseende anknytningsrelaterad ångest och anknytningsrelaterat undvikande i den norska
studien (Olssøn m.fl., 2010) vilket en studie av Tsagararikis, Kafetsios och Stalikas
(2007) också visade. Andra studier med ENR har visat på könsskillnader. I en icke
klinisk studie av MacDonalds (1999) skattade män signifikant högre än kvinnor
avseende anknytningsrelaterat undvikande. Det var inga könsskillnader avseende
anknytningsrelaterad ångest. Fraley, Heffernan, Vicary och Brumbaugh (2011) fann att
män tenderar rapportera högre grad av anknytningsrelaterat undvikande och lägre grad
av anknytningsrelaterad ångest än kvinnor vilket även Parkers, Johnsons och Ketrings
(2011) studie visade.
I en italiensk studie med ENR med ett kliniskt urval (N=126) avseende vuxna
patienter med depressions- och ångeststörningar och ett icke kliniskt urval (N=126)
skattade den kliniska gruppen signifikant högre avseende både anknytningsrelaterad
ångest och anknytningsrelaterat undvikande (Marazziti m.fl., 2007).
Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet med studien var att undersöka ungdomars upplevelser av
nära relationer till föräldrar, vänner och andra viktiga personer samt hur de upplever sin
psykiska hälsa. Frågeställningar är:
 Vem upplever sig ungdomen stå närmast vid ifyllandet av ENR?
 Skiljer sig den icke kliniska och den kliniska gruppen inom primärvården åt
avseende upplevd trygghet i anknytning till föräldrar och vänner, avseende
anknytningsrelaterad ångest och undvikande samt upplevd psykisk hälsa?
 Finns könsskillnader mellan och inom grupperna avseende VIPIL, ENR och
YSR?
 Finns åldersskillnader avseende YSR inom icke klinisk och klinisk grupp?
10

Finns samband mellan upplevd trygghet i anknytning (till pappa, mamma och
vänner), anknytningsrelaterad ångest och undvikande samt psykisk hälsa i en
icke klinisk grupp respektive i en klinisk grupp?
Metod
Undersökningens syfte och innehåll förankrades hos och godkändes av verksamhetschefen för Barn- och ungdomsmedicinska verksamheten.
Tillvägagångssätt
Insamling av data för icke klinisk grupp. Gymnasieskolans verksamhetschef
kontaktades telefonledes och per e-post med information om undersökningen samt
bifogat informationsbrev till eleverna (bilaga 1 och 2). Därefter vidarebefordrades
informationen till rektorn. Efter godkännande av skolans verksamhetschef och rektor
avseende genomförande av studien, tillfrågade rektorn lärare för samhällsvetenskapliga
programmet samt vidarebefordrade information om studien till dem (bilaga 1 och 2).
Rektorn förmedlade namn på lärare att kontakta. Lärarna för de tre klasserna som deltog
informerade eleverna under lektionstid om studien (bilaga 2).
Studien genomfördes under lektionstid, vid tre tillfällen i tre klasser.
Inledningsvis informerades eleverna om undersökningens innehåll och syfte samt om att
det var frivilligt att delta och att man var anonym som deltagare. Kuvert med formulär
som låg i bestämd ordning delades ut. Eleverna ombads att klistra igen kuvertet efter
ifyllandet. Författaren fanns till hands för eventuella frågor. Författaren samlade in
kuverten med formulären och stannade sedan kvar en stund efter lektionstid för att vara
tillgänglig för eventuella frågor. Undersökningen tog cirka 20–30 minuter.
Insamling av data för klinisk grupp. Våren 2010 diskuterades med handledare
och med psykologkollegor när, var och hur deltagare i den kliniska gruppen skulle
tillfrågas samt hur undersökningen skulle administreras. Diskussionen utmynnade i att
psykolog/psykoterapeut skulle närvara när ungdomen skulle fylla i formulären, i syfte
att bistå vid eventuella frågor; formulären skulle bjudas vid en pågående kontakt, inte
vid nybesök eller i slutet av kontakten. Behandlande psykolog bjöd formulären och
närvarade när ungdomen fyllde i dem. Psykologen avgjorde själv om och när det var
lämpligt att tillfråga ungdomen om deltagande och dela ut formulären.
Efter godkännande från verksamhetschefen för Barn- och ungdomsmedicinska
verksamheten skickades i början av sommaren 2010 informationsbrev och förfrågan om
deltagande i undersökningen till enhetscheferna vid Barn- och ungdomsmedicinska
mottagningar (bilaga 3 och 4).
Psykologerna informerade ungdomar i åldern 16–19, som hade en pågående
kontakt hos dem, om studien samt tillfrågade ungdomen om hon/han ville delta (bilaga
4). På ett basdatablad (bilaga 5) noterade psykologen om ungdomen tackade ja
respektive nej till att delta. För de ungdomar som tackade ja delade psykologen ut
kuvert, innehållande formulär i samma ordning som för deltagare i den icke kliniska
gruppen. Om ungdomen tackade ja fyllde psykologen på basdatabladet (bilaga 5) i
kontaktorsak, eventuell diagnos samt hittills antal besök. Inga identifikationsuppgifter
fanns på formulären som lämnades till författaren. Psykologerna betonade att
11
deltagandet var frivilligt och att man som deltagare var anonym samt att om ungdomen
valde att inte delta eller avbröt deltagandet skulle detta inte på något sätt påverka dess
behandlingskontakt på mottagningen.
Formulären delades ut i samband med ett besök på mottagningen. Ungdomen
fick själv avgöra om det var något som hon/han ville ta upp med psykologen. Efter
undersökningen klistrades kuvertet igen av ungdomen eller av psykologen så att
ungdomen såg detta. Undersökningen tog cirka 20–30 minuter.
Undersökningsgrupper
Deltagare. Den icke kliniska gruppen utgjordes av ungdomar som gick i årskurs
ett, två eller tre på samhällsvetenskapliga programmet i en av Göteborgs gymnasieskolor. Ett bekvämlighetsurval gjordes. Rektorn tillfrågade lärare för programmet. De
lärare som svarade ja först valde ut tre klasser att tillfråga för deltagande. Datainsamlingen ägde rum vid tre tillfällen under december 2010. Sammanlagt deltog 79
ungdomar (N=79), 31 pojkar och 48 flickor. Bland pojkarna var 23 i åldern 16–17 år
och åtta i åldern 18–19 år. Bland flickorna var 34 i åldern 16–17 år och 13 i åldern 18–
19 år. En flicka som var 15 år kategoriserades in i gruppen 16–17 år. Gruppens
medelålder var 16,94 år (SD = 0,88).
Den kliniska gruppen utgjordes av ungdomar i åldern 16–19 år som hade kontakt
med barn- och ungdomspsykologer på Barn- och ungdomsmedicinska mottagningar
inom primärvården i Södra Bohuslän. Ungdomarna kom vanligtvis på remiss från
allmänläkare eller barnläkare inom primärvården. Psykologer på respektive mottagning
tillfrågade ungdomar (16–19 år), som hade pågående kontakt hos dem, om deltagande.
Datainsamlingen pågick från slutet av juni 2010 till slutet av mars 2011. Sju Barn- och
ungdomsmedicinska mottagningar tillfrågades. Fyra mottagningar och tillika fyra barnoch ungdomspsykologer deltog. Mottagningarna befinner sig i olika kommuner, där
varje mottagning täcker upp ett större geografiskt område. Sammanlagt deltog 48
ungdomar (N=48), 11 pojkar och 37 flickor. Bland pojkarna var fem i åldern 16–17 år
och sex i åldern 18–19 år. Bland flickorna var 21 i åldern 16–17 år och 16 i åldern 18–
19 år. En flicka som var 15 år kategoriserades in i gruppen 16–17 år. Gruppens
medelålder var 17,23 (SD =1,15).
Bortfall
I den icke kliniska gruppen tillfrågades 92 ungdomar varav 13 (14 %) inte
deltog. Två ungdomar valde att inte delta och 11 ungdomar var inte där vid
undersökningstillfällena. I den kliniska gruppen tillfrågades 57 ungdomar varav fem (9
%) tackade nej till att delta. Fyra (7 %) tillfrågades inte av behandlingsmässiga skäl,
(exempelvis att ungdomen nyligen påbörjat behandling när tiden för datainsamlingen
var slut).
Instrument
Tre frågeformulär har använts, vilka presenteras i den ordning de
administrerades i studien.
12
Undersökningsinstrument: Viktiga Personer i Mitt Liv (VIPIL)
Självskattningsformuläret Inventory of Parent and Peer Attachment IPPA, har
konstruerats av Armsden och Greenberg (1987) utifrån Bowlbys anknytningsteori med
betoning på begreppet inre arbetsmodeller. IPPA har översatts till svenska av Hwang
(2001) och kallas ’Viktiga Personer I mitt Liv (VIPIL). Formuläret mäter ungdomars
beteenden och affektiva/kognitiva dimensioner avseende anknytning till föräldrar och
vänner. VIPIL indikerar trygg eller otrygg anknytning och mäter inte anknytningsmönster utifrån Ainsworths (1978) kategorier. Formuläret vänder sig till åldrarna 16–20
år.
Delskalorna är separata för pappa, mamma respektive vänner. Varje delskala
innehåller 25 påståenden, vilka kan hänföras till tre dimensioner avseende anknytning
till föräldrar och vänner: Tillit, kommunikation och utanförskap.
Påståenden gällande föräldrar respektive vänner uttrycks på liknande sätt. Exempel på
påståenden är: ”Jag vill gärna få min mammas/pappas synpunkter på saker som
bekymrar mig”, ”Jag får inte mycket uppmärksamhet från min mamma/pappa”, ”Mina
vänner bryr sig om hur jag mår” och ”Jag känner mig ensam eller utanför när jag är
tillsammans med mina vänner”.
För varje påstående finns fem svarsalternativ på en femgradig Likert-skala:
Stämmer nästan aldrig eller aldrig, Stämmer sällan, Stämmer ibland, Stämmer nästan
alltid eller alltid. Dessa poängsätts ett till fem i tidigare nämnd ordning beroende på om
påståendet är negativt eller positivt formulerat. Poängen för varje delskala sträcker sig
från 25 till 125 poäng. Ju högre poäng desto högre grad av upplevd trygghet i
anknytning.
När det gäller reliabilitet har VIPIL hög homogenitet. Greenbergs studier fann
följande alfavärden för tillit α =,91, för kommunikation α =,87 och för utanförskap α
=,72 gällande skattning av anknytning till vänner samt: α =,91; α =,91 respektive α =
,86 gällande anknytning till föräldrar. En ytterligare studie visade en test-retest
reliabilitet med en korrelation motsvarande α =,93 för föräldraskalorna och α =,86 för
skalan avseende vänner (Arsmden & Greenberg, 1987).
Vid studier av korrelationer med andra utprövade test har VIPIL visat god
samstämmig validitet. Armsden och Greenberg (1987) undersökte utifrån olika
hypoteser korrelationer mellan VIPIL och instrument som Family Environment Scale
(FES), Tenneessee Self-Concept Scale (TSCS) och Family and Peer Utilization.
Exempelvis korrelerade anknytning till föräldrarna signifikant med faktorer i
familjeklimat, mellan -,20 till ,56 (FES). ”Family Self-Concept korrelerade ,78 med
föräldraanknytning. Anknytning till kamrater korrelerade högst ,57 med ”Social selfConcept” (TSCS). Senare studier har också visat goda psykometriska egenskaper
avseende reliabilitet och validitet (Gullone & Robinson 2005; Sorokou, & Weissbrod,
2005).
I föreliggande studie var korrelationerna höga mellan delskalornas underliggande
dimensioner tillit, kommunikation och utanförskap (r =,82 – r =,94). Dimensionerna har
därför slagits ihop till en övergripande delskala ”upplevd trygg anknytning” för pappa,
mamma respektive vänner.
13
Undersökningsinstrument: Youth Self Report (YSR)
Självskattningsformuläret Youth Self Report (YSR) avser mäta upplevd
kompetens och upplevda problem hos ungdomar. Formuläret har konstruerats av
Achenbach (1991) och har utvecklats för att användas för ungdomar i åldern 11–18 år.
Formuläret har översatts till svenska av Broberg (Broberg & Ekeroth, 2001), som också
ansvarat för den svenska normeringen som omfattar ungdomar på grundskolans högstadium och gymnasium (13–18 år). YSR består av två delar, kompetensskalor och
problemskalor. YSR-formulärets andra del innehåller 103 påståenden avseende problem
som ungdomen ombeds besvara genom att skatta grad av överenskommelse där; 0=
stämmer ej eller aldrig, 1= stämmer sådär, eller ibland och 2= stämmer mycket bra,
eller ofta (Broberg & Ekeroth 2001; Broberg m.fl., 2001).
De 103 påståenden avseende problem är kombinerade att forma åtta delskalor
avseende syndrom samt två övergripande dimensioner. De åtta delskalorna utgörs av:
’socialt tillbakadragen/inbunden, kroppsliga symtom, ängslig/deprimerad, sociala
problem, tankemässiga problem, uppmärksamhetsproblem, kriminellt beteende’ och
’aggressivt beteende’. De två övergripande dimensionerna utgörs av internaliserade
problem samt externaliserade problem där syndromen ’socialt tillbakadragen/inbunden,
kroppsliga symtom’ och ’ängslig/deprimerad’ ingår i den förra dimensionen och
syndromen ’kriminellt beteende’ och ’aggressivt beteende’ ingår i den senare
dimensionen (Broberg & Ekeroth, 2001).
YSR uppvisar god test-retest reliabilitet. Intern överensstämmelse har visat sig
vara god mellan de två övergripande dimensionerna ’inåtvänd’ och ’utagerande’(α >
0,83). För de olika delskalorna varierar resultatet något. Goda resultat har framförallt
uppvisats för ’ängslig/deprimerad’ och ’aggressivt beteende’ (α > 0,71) (Achenbach,
1991). Resultaten i den svenska normeringen stöder ovanstående homogenitet och för
båda könen (Broberg m.fl., 2001). När det gäller tidigare studier av YSRs validitet,
skriver Broberg och Ekeroth (2001) att den är relativt god och redovisar fyra
validitetsstudier gjorda på svenska ungdomar som ger stöd för YSRs användbarhet i
kliniska sammanhang. Resultaten från en svensk validitetsstudie (Ivarsson m.fl., 2002)
visade att depressionstestet Depression Self Rating Scale (DSRS) korrelerade högt med
YSRs delskala ’ängslig/deprimerad’ och med den internaliserade dimensionen.
I föreliggande studie har en kortversion av YSR använts innehållande
delskalorna ’ängslig/deprimerad’ och ’aggressivt beteende’. Två påståenden har på
delskalan ’ängslig/deprimerad’ tagits bort i denna studie och delskalan består här av 15
påståenden. Påståenden som tagits bort rör självmordstankar. Delskalan ’aggressivt
beteende’ består av 19 påståenden.
Undersökningsinstrument: Erfarenheter i Nära Relationer (ENR)
Självskattningsformuläret Experiences in Close Relationships, vänder sig till
äldre ungdomar och vuxna (Brennan & Clark 1998). Formuläret, som översatts till
svenska av Broberg och Granqvist (2003) och kallas Erfarenheter i Nära Relationer
(ENR), syftar till att mäta dimensionerna anknytningsrelaterat Undvikande och
anknytningsrelaterad Ångest. Formuläret har 36 påståenden, 18 påståenden fångar
dimensionen undvikande och 18 påståenden fångar dimensionen ångest.
14
Instruktionen lyder: ”Följande påståenden handlar om hur Du upplever din
relation till den person som Du upplever står dig närmast. Det kan, men behöver inte
röra sig om en kärleksrelation. Svara på varje fråga genom att ange i vad mån Du
instämmer eller inte instämmer med påståendet”. Respondenten får skatta sina känslor
och upplevelser av nära relationer på en sjugradig Likert-skala (1= instämmer inte alls,
4= neutral/blandad, 7= instämmer helt); ju högre poäng på de två dimensionerna desto
högre grad av anknytningsrelaterat Undvikande och Ångest. Formuläret finns i två
versioner. I den ena tillfrågas respondenten hur hon/han upplever sig fungera i
kärleksrelationer. I den andra versionen tillfrågas respondenten hur hon/han fungerar i
relation till den person som står henne/honom närmast. I slutet av formuläret får
respondenten fylla i vem respondenten tänkte på när formuläret fylldes i. Följande
alternativ finns att välja mellan: Min make/maka/sambo, En annan person som jag har
ett fast förhållande med sedan 6 månader eller mer, En person som jag har ett
förhållande med sedan mindre än 6 månader, Min mamma, Min pappa, Ett syskon till
mig, En nära vän till mig eller En annan person som står mig nära nämligen…Det är
denna version som använts i föreliggande studie.
Exempel på frågor som mäter dimensionen Undvikande är: ”Jag föredrar att inte
visa ….. vad jag känner innerst inne”, ”Jag försöker undvika komma alltför nära ….”
Exempel på påståenden som mäter dimensionen Ångest är: ”Jag oroar mig för att
bli övergiven”, ”Jag oroar mig mycket för mina relationer”. Instrumentet visar på hög
reliabilitet för både dimensionen undvikande (α =,94) och ångest (α =,91) (Brennan,
Clark, & Shaver, 1998). Instrumentet visar också på god validitet Brennan m.fl., 1998).
Flera senare studier med ENR har också visat på goda psykometriska egenskaper
avseende reliabilitet och validitet (Fraley, Waller, & Brennan, 2000; Olssøn m.fl., 2010;
Parker m.fl., 2011; Strand & Ståhl, 2008).
Behandling av uteblivna svar
I den icke kliniska gruppen var det fyra flickor och två pojkar som inte besvarade
VIPIL för pappa varför delskalorna utgick i formulären. Avseende ENR var det en
pojke och en flicka som inte besvarade formuläret. En pojke skattade samma siffra på
samtliga påståenden varför formuläret uteslöts. Det var tre pojkar som inte besvarade
formuläret YSR.
I den kliniska gruppen var det tre flickor som inte besvarade VIPILs delskala för
pappa. En flicka besvarade inte sista sidan av VIPILs delskala avseende pappan. Dessa
delskalor utgick i formulären.
För skattningsformulären gällde att 20 % av utelämnande svar på skalorna
accepterades. I de fall detta inträffade ersattes utelämnade poäng med medelvärdet på de
svar ungdomen uppgivit på skalans övriga påståenden.
Bakgrund
Följande bakgrundsvariabler (bilaga 6) undersöktes: ålder, går i skola eller annat,
årskurs, boendesituation, etnicitet, föräldrars yrke, sjukskriven eller arbetslös
mamma/pappa samt om eleven hade kontakt med elev- eller sjukvård på grund av
psykiska problem. För den kliniska gruppen efterfrågades också kontaktorsak, eventuell
15
diagnos samt antal hittills besök vid undersökningstillfället. Bakgrundsvariabel diagnos
togs bort för databearbetning bland annat med anledning av att diagnos inte alltid
uppgivits. Där det för den kliniska gruppen (N=48) uppgivits mer än en kontaktorsak,
valdes den förstnämnda ut för övergripande kategorisering. Fem sådana gjordes.
Depressiva symtom, Oro, Kris/trauma, Psykosomatik och Annat. Föräldrarnas yrken
kodades enligt Hollingshead – index som sträcker sig från ett till nio (Hollingshead,
1975). En indelning i tre socioekonomiska grupper gjordes, ”låg” (index ett till tre),
”medel” (index fyra till sex) och ”hög” (index sju till nio).
Statistiska analyser
För databearbetning användes SPSS (Statistical Package for the Social Sciences,
utgåva; 18). Frekvenser och crosstabulering gjordes. Intern reliabilitet avseende
formulären VIPIL, ENR och YSR uppmättes med Cronbach´s alfa som bör vara mellan
0.70-0.90 (Salkind, 2008). Parametriska test användes som T-test för jämförelse för
oberoende grupper. Effektstorlek, Cohens d, beräknades för medelvärdesjämförelser.
Liten effektstorlek är ett värde på 0.1–0.29, 0.3–0.5 anses vara måttlig och ett värde
mellan 0.51–1.0 anses vara en stor effektstorlek. För korrelationsberäkningar användes
Pearson product-moment correlation coefficient (Salkind, 2008).
Resultat
Först presenteras intern reliabilitet avseende VIPIL, ENR och YSR. Sedan
presenteras bakgrundsvariabler (bland annat i tabell 1). Sedan följer första
frågeställningen avseende antal och procent avseende vilken person som ungdomen
angett sig stå närmast i ENR, tabell 2. Därefter belyses studiens övriga fyra frågeställningar avseende statistiskt signifikanta skillnader och samband, tabell 3–5.
Intern reliabilitet
Instrumenten och deras delskalor hade hög intern reliabilitet och hade följande
alfavärden: VIPILs delskalor för pappa (α =,96), för mamman (α =,95) och för vänner
(α =,94); för ENRs dimension anknytningsrelaterat Undvikande (α =.91) och
anknytningsrelaterad Ångest (α =.92). YSRs delskalor för Aggressivitet (α =,77) och
Ångest/depressivitet (α =,88).
Bakgrund
Boendeförhållande, tabell 1. Alla utom en deltagare i den icke kliniska gruppen
hade uppgett boendeförhållanden. Ungefär två tredjedelar (74, 3 %) bodde hos både
mamma och pappa. Därefter bodde flest hos mamma och växelvis hos föräldrarna. Två
deltagare bodde hos pappa och en deltagare uppgav annat boende (sambo eller eget
boende). I den kliniska gruppen hade alla uppgett sina boendeförhållanden. Här såg
16
fördelningen annorlunda ut. Knappt hälften bodde hos mamma och pappa. Nästan lika
många bodde hos sin mamma. Därefter bodde fyra deltagare växelvis hos föräldrarna.
Tre deltagare uppgav annat boende och en bodde hos sin pappa.
Tabell 1. Boendeförhållande: antal och procent
Boendeförhållande
Mamma & Pappa
M & P växelvis
Mamma
Pappa
Annat boende
Totalt
Icke klinisk grupp
Klinisk grupp
Antal
58
8
9
2
1
78
Antal
22
4
18
1
3
48
Procent
74,3
10,3
11,5
2,6
1,3
100
Procent
45,8
8,3
37,5
2,1
6,3
100
Sysselsättning: För gruppen totalt (N=127) studerade 118 deltagare (92,9 %) på
gymnasiet; 46 deltagare gick i årskurs ett, 34 deltagare i årskurs två och 38 deltagare i
årskurs tre. Fyra deltagare i den kliniska gruppen arbetade, två studerade på högskolan,
en gick i årskurs nio, en hade annan sysselsättning och en deltagare hade ingen
sysselsättning.
Etnicitet. Nästan samtliga (97,6 %) deltagare var födda i Sverige. Uppgift om
mamman saknades för en deltagare i den icke kliniska gruppen. Här var ungefär två
tredjedelar (71,1 %) av deltagarnas mammor födda i Sverige. I den kliniska gruppen var
andelen 87,5 %. Uppgift om pappan saknades för en deltagare i den icke kliniska
gruppen. Ungefär två tredjedelar (74,3 %) av deltagarnas pappor i den icke kliniska
gruppen var födda i Sverige. I den kliniska gruppen var det 83,3 %.
Socioekonomisk status. I den icke kliniska gruppen saknades uppgifter om
mammans yrke för fyra deltagare. Fördelningen var följande för mamman: ”Låg” n = 15
(20 %), ”Medel” n = 31 (41,3 %) och ”Hög” n = 29 (38,7 %). Uppgifter om pappan
saknades i denna grupp för sju deltagare. Fördelningen var: ”Låg” n = 13 (18,1%),
”Medel” n = 26 (36,1 %) och ”Hög” n = 33 (45,8 %).
I den kliniska gruppen var fördelningen för mamman: ”Låg” n = 15 (31,3 %),
”Medel” n = 17 (35,4 %) och ”Hög” n = 16 (33,3 %). Fyra deltagare fyllde inte i
uppgifter om pappans yrke. Fördelningen för pappa var ”Låg” n = 13 (29,5 %), ”Medel”
n = 20 (45,5 %) och ”Hög” n = 11 (25 %).
Arbetslös/sjukskriven. I den icke kliniska gruppen saknades uppgift om mamman
för tre deltagare och om pappan för fyra deltagare. I denna grupp var 7,9 % av
mammorna och 6,8 % av papporna sjukskriva/arbetslösa. I den kliniska gruppen var
16,7 % av mammorna och 11,4 % av papporna sjukskrivna/arbetslösa. Uppgift om
pappan saknades för fyra deltagare.
17
Elev-/sjukvård. I den icke kliniska gruppen uppgav en pojke och sex flickor
(12,5 % av flickorna) att de vänt sig till elev- eller sjukvård med anledning av psykiska
problem under det senaste året.
Kontaktorsak, klinisk grupp. Depressiva symtom (n = 17) 35,4 %, Oro (n = 14),
29,2 %, Kris/trauma (n = 6) 12,5 %, Psykosomatik (n = 4) 8,3 %, Annat (n = 7) 14,6 %.
Under kategorin ”Annat”: skolproblematik (n = 2), självdestruktivitet (n =1), ätstörning
(n = 1), familjerelationsproblematik (n = 1), tvång (n = 1) och aggression (n = 1).
Antal besök. Av totalt N= 48 i den kliniska gruppen hade 22 deltagare (45,8 %)
haft 1-5 besök vid undersökningstillfället, 15 deltagare (31,3 %) 6-12 besök och 11
deltagare (22,9 %) 13 besök eller fler.
Står ungdomen närmast i ENR
Person närmast i ENR, tabell 2. Majoriteten i både den icke kliniska (60,8 %)
och den kliniska gruppen (54,2 %) uppgav en jämnårig (vän, syskon eller annan person)
som den person de tänkt på vid ifyllandet av ENR. Därefter var kärlekspartner (= en
person som jag har ett förhållande med) det vanligast förekommande i båda grupperna
(28,4 % respektive 33,3 %). Sedan följde förälder (10,8 % respektive 12,5 %).
Tabell 2. Person som är närmast i ENR, icke klinisk grupp och klinisk grupp. Antal och procent
Icke klinisk grupp
Person närmast
Kärlekspartner
Förälder
Jämnårig
Totalt
Antal
21
8
45
74
Procent
28.4
10,8
60,8
100
Klinisk grupp
Antal
16
6
26
48
Procent
33,3
12,5
54,2
100
Totalt
Antal
37
14
71
122
Procent
30,3
11,5
58,2
100
Medelvärdesskillnader mellan grupperna avseende VIPIL, ENR och YSR, tabell
3.
VIPIL. Den kliniska gruppen skattade signifikant lägre än den icke kliniska
gruppen avseende upplevd trygghet i anknytning till såväl pappa, mamma som vänner.
ENR. Det var även en signifikant skillnad mellan grupperna för ENRs delskala
avseende anknytningsrelaterad Ångest där den kliniska gruppen skattade signifikant
högre än den icke kliniska gruppen. Avseende anknytningsrelaterat Undvikande var det
ingen signifikant skillnad mellan grupperna.
YSR. Den kliniska gruppen skattade signifikant högre avseende YSRs delskala
för Ångest/depressivitet men det var ingen signifikant skillnad mellan grupperna
avseende YSRs delskala Aggressivitet.
18
Tabell 3. Upplevd trygghet i anknytning, anknytningsrelaterat undvikande och ångest samt
psykisk hälsa: medelvärden (M), standardavvikelse (SD), t-värden, frihetsgrader,
signifikansvärden och effektstorlek avseende formulären VIPIL (föräldrar och vänner) ENR
(anknytningsrelaterat undvikande och ångest) samt YSR (delskalorna aggressivitet och
Ångest/depressivitet).
Icke klinisk
Delskalor
VIPIL Pappa
VIPIL Mamma
VIPIL Vänner
ENR U
ENR Å
YSR Aggr
YSR Å/D
n
73
79
79
74
74
76
76
M
95,44
99,80
104,57
48,08
54,39
8,94
6,85
Klinisk
SD
16,43
17,24
14,57
21,13
21,02
4,35
5,70
n
44
48
48
48
48
48
48
M
78,25
89,68
97,10
51,82
65,90
10,31
13,23
SD
24,56
19,49
14,36
17,12
24,13
5,22
6,30
t
-4,53
-3,05
-2,81
1,03
2,77
1,36
5,82
df
115
125
125
120
120
122
122
p
,000
,004
,006
,310
,008
,130
,000
d
,82
,55
,52
,19
,51
,28
1,06
Medelvärdesskillnader avseende kön, mellan och inom grupperna avseende
VIPIL, ENR och YSR, tabell 4.
Flickor. Den kliniska gruppen skattade signifikant lägre än den icke kliniska
gruppen avseende VIPILs delskalor för anknytningstrygghet till såväl pappa, (t(75) = 3,87, p <, 01; d = ,87), mamma (t(83), = -3,08, p < ,01; d = 2,66) som vänner (t(83) = 2,35, p < ,05; d = ,52).
Avseende ENR skattade flickor i den kliniska gruppen signifikant högre än
flickor i den icke kliniska för såväl anknytningsrelaterat Undvikande (t(80) =2,37, p <
,05; d = ,53) som anknytningsrelaterad Ångest (t(80) = 2,02, p < ,05; d = ,44).
Flickor i den kliniska gruppen skattade även signifikant högre, än flickor i den
icke kliniska, på YSRs delskala Ångest/depressivitet, (t(83) = 4,65, p < ,01; d = -.82).
Inga signifikanta medelvärdesskillnader förelåg för flickor mellan grupperna avseende
YSRs delskala Aggressivitet (p = ,59).
Pojkar. Inga signifikanta skillnader för pojkar mellan grupperna förelåg
avseende VIPILs delskala för pappa (p = ,07) eller mamma (p = ,39). En signifikant
skillnad var för anknytningstrygghet till vänner där pojkar i den kliniska gruppen
skattade signifikant lägre än pojkar i den icke kliniska gruppen (t (40) = -2,24, p < ,05; d
= ,74). Inga signifikanta skillnader för pojkar mellan grupperna förelåg för ENRs
dimensioner anknytningsrelaterat Undvikande (p = ,36), anknytningsrelaterad Ångest (p
=,15) eller för YSRs delskala Aggressivitet (p = ,06). Däremot var det en signifikant
skillnad för YSRs delskala Ångest/depressivitet, där pojkar i den kliniska gruppen
skattade signifikant högre grad av symtom än pojkar i den icke kliniska gruppen (t(37) =
4,65, p < ,001; d = ,1.51).
Könsskillnader. I den icke kliniska gruppen var det inga signifikanta
könsskillnader för VIPILs tre delskalor (p = ,18 – ,65). Däremot var det en könsskillnad
avseende ENRs dimension anknytningsrelaterat Undvikande där pojkarna skattade
19
signifikant högre än flickorna (t(72) = -3,58, p < ,01; d = ,88). Inom denna grupp var det
även en könsskillnad avseende YSRs delskala Ångest/nedstämdhet där flickorna
skattade signifikant högre (t(74) = 2,73, p < ,01; d = ,68).
I den kliniska gruppen var det inga signifikanta skillnader avseende flickors och
pojkars medelvärde för någon av delskalorna, VIPIL (p = ,05 – ,98), ENR (p = ,23 –
,89) och YSR (p = ,29 – ,82).
Tabell 4. Kön, jämförelse mellan och inom icke klinisk grupp och klinisk grupp:
medelvärde (M) och standardavvikelse (SD)
Delskalor
VIPIL P
VIPIL M
VIPIL V
ENR – U
ENR-Å
YSR Agg
YSR-Å/D
Flickor
Icke klinisk
Klinisk
(n = 44-48)
(n = 33-37)
M
SD
M
SD
94,7
17,6
76,0 24,9
101,6 17,3
89,0 20,5
106,3 14,6
99,3 12,5
41,9
20,0
51,6 16,7
57,7
22,4
68,2 24,9
9,2
3,8
9,7 5,0
8,2
5,9
13,2 6,3
Pojkar
Icke Klinisk
(n =27-31)
M
SD
96,5
14,7
97,1
17,1
101,8 14,4
58,9
18,8
48,6
17,3
8,6
5,3
4,6
,87
Klinisk
(n = 11)
M
SD
85,1 23,3
91,9 16,5
89,7 18,1
58,2 20,3
58,2 20,4
12,5 5,6
13,3 6,7
Medelvärdesskillnader avseende ålder för YSR
I den icke kliniska gruppen var det inga signifikanta skillnader mellan de yngre,
16–17 år, (n = 55) och de äldre, 18–19 år, ungdomarna (n = 21) avseende YSRs
delskalor för Aggressivitet och Ångest/depressivitet (p =, 39 – ,96; d = ,02 – 22). Inte
heller inom den kliniska gruppen var det signifikanta skillnader mellan de yngre (n =
26) och de äldre (n = 22) ungdomarna (p = ,75 – ,94; d = ,02 – ,56) avseende YSRs två
delskalor.
Samband, VIPILs tre delskalor, ENR och YSR i respektive grupp
Icke klinisk grupp, tabell 5, längst ner till vänster. Det var signifikanta samband
mellan VIPILs delskalor (pappa, mamma och vänner) avseende anknytningstrygghet.
Det var inga signifikanta samband mellan ENRs dimensioner anknytningsrelaterat
Undvikande och anknytningsrelaterad Ångest eller mellan YSRs delskalor Aggressivitet
och Ångest/depressivitet.
Ett signifikant samband var mellan anknytningsrelaterad Ångest (ENR) och
YSRs delskala Ångest/depressivitet och, men inte lika starkt, mellan
anknytningsrelaterad Ångest (ENR) och YSRs delskala Aggressivitet. Det var inga
signifikanta samband mellan Anknytningsrelerat Undvikande (ENR) och YSRs
delskalor Aggressivitet och Ångest/depressivitet.
Signifikanta negativa samband var mellan VIPILs tre delskalor (pappa, mamma
och vänner) avseende anknytningstrygghet och anknytningsrelaterad Ångest (ENR). Ett
20
signifikant negativt samband var mellan VIPIL för vänner och anknytningsrelaterat
Undvikande (ENR). Även mellan VIPIL för mamma och anknytningsrelaterat
Undvikande (ENR) var ett signifikant samband men det var inte lika starkt. Inget
signifikant samband var mellan VIPIL för pappan och anknytningsrelaterat Undvikande
(ENR).
VIPILs anknytningstrygghet till pappa, mamma och vänner visade på
signifikanta negativa samband med YSRs delskala Ångest/depressivitet men inte med
YSRs delskala Aggressivitet.
Tabell 5. Samband mellan upplevd anknytning, anknytningsrelaterat undvikande och
ångest samt psykisk hälsa. Icke klinisk grupp (N=79), längst ned till vänster, VIPIL P
(n=73), M (n=79), V (n=79), ENR (n= 74) och YSR (n=76); Klinisk grupp (N=48),
längst upp till höger. VIPIL P (n=44), M (n=48), V (n=48), ENR (n= 48) och YSR
(n=48).
1
1. VIPIL Pappa
2
3
4
5
6
7
,29 ns
,35*
,44**
-,18 ns
-,40**
-,41**
-,34**
-,45**
-,45**
,61**
-,25 ns
-,31*
-,29*
-,24 ns
,44**
-,49**
-,58**
-,55**
,39**
,56**
,38**
2. VIPIL Mamma
,51**
3. VIPIL Vänner
,30*
4. ENR Undvikande -,22 ns
5. ENR Ångest
-,43**
6.YSR Aggressivitet -,12 ns
7. YSR Ångest/Dep -,39**
,39**
-,24*
-,34**
-,11 ns
-,24*
-,40**
-,44**
,01 ns
-,55**
,23 ns
-,03 ns
,05 ns
,24*
,65**
,22 ns
*=p <,05 **=p <,01, ns= ej signifikant
Klinisk grupp, tabell 5, längst upp till höger. Mellan VIPILs delskalor avseende
anknytningstrygghet för pappa och mamma var det inget signifikant samband, däremot
mellan mamma och vänner och mellan pappa och vänner.
Signifikanta
positiva
samband
var
mellan
ENRs
dimensioner
anknytningsrelaterat Undvikande och anknytningsrelaterad Ångest samt mellan YSRs
delskalor Aggressivitet och Ångest/depressivitet. Det var även signifikanta samband
mellan anknytningsrelaterad Ångest (ENR) och YSRs delskalor Aggressivitet och
Ångest/depressivitet. Ett signifikant samband var mellan anknytningsrelaterat
Undvikande (ENR) och YSRs delskala Ångest/depressivitet men inte mellan
Undvikande (ENR) och YSRs delskala Aggressivitet.
Signifikanta negativa samband var mellan VIPILs tre delskalor (pappa, mamma
och vänner) avseende anknytningstrygghet och anknytningsrelaterad Ångest (ENR) och
YSRs delskala Ångest/depressivitet. Inget signifikant samband var mellan VIPIL för
pappa och YSRs delskala Aggressivitet, men ett signifikant samband var mellan VIPIL
för mamma och vänner och Aggressivitet (YSR). Det fanns heller inte något signifikant
negativt samband mellan VIPIL för pappa och anknytningsrelaterat Undvikande (ENR)
men mellan denna dimension och VIPIL för mamma och vänner.
21
Diskussion
Psykometriska egenskaper
När det gäller psykometriska egenskaper uppvisade samtliga skalor hög intern
reliabilitet, vilket stämmer väl med tidigare studier där instrumenten har använts
(Armsden & Greenberg, 1987; Brennan m.fl., 1998; Broberg m.fl., 2001; Fraley m.fl.,
2000; Gullone m.fl., 2005; Ivarsson m.fl., 2002; Parker m.fl., 2011). Alfavärden högre
än α = ,90 tyder på att vissa frågor frågar om samma sak varför antalet frågor, främst
formuläret för VIPIL, skulle kunna reduceras (Salkind, 2008).
Person närmast i ENR
Majoriteten i båda grupperna uppgav en jämnårig som den närmsta person de
tänkt på vid ifyllande av ENR. Resultaten kan tala för att vänskapsrelationer i
adolescensen blir allt viktigare och underlättar för ungdomen att minska beroendet av
föräldrar som anknytningspersoner samt att adolescensen är en period där vänskapsrelationer successivt övertar anknytningsaspekter från föräldrar (Allen, 2008; Zeifman
& Hazan, 2008). Deltagarna i studien utgörs av äldre ungdomar, vissa unga vuxna,
vilket också kan spela roll för resultaten. Vidare kan resultaten också ha att göra med
ENR-frågornas utformning. Likt andra självskattningsformulär avseende anknytning
”triggas” inte ungdomarna att tänka på barn-föräldrarelation utan mer på hur man
relaterar till andra personer som ungdom och vuxen (Crowell m.fl., 2008; Miga m.fl.,
2010). ENR fångar medvetna aspekter av upplevd anknytning avseende inre arbetsmodeller, som till stor del är omedvetna, varför viss bias i svarsmönstren kan föreligga
för personer med otrygg anknytning vars inre arbetsmodeller ofta är inkongruenta
(Broberg m.fl., 2006; Broberg m.fl., 2008; Roisman m.fl., 2005).
Skillnader
Studiens resultat visar som förväntat att den kliniska gruppen, jämfört med den
icke kliniska, upplevde signifikant lägre grad av upplevd trygghet i anknytning till såväl
pappa, mamma som vänner. Många tidigare studier har visat att kliniska grupper är
mindre trygga avseende anknytning än icke kliniska grupper och att otrygg anknytning,
och framförallt desorganiserad anknytning kan vara en riskfaktor för utveckling av
psykisk ohälsa (Allen m.fl., 1996; Allen m.fl., 2007; Broberg m.fl., 2008; Mikulincer &
Shaver, 2007; Muris m.fl., 2003; Shaw & Dallos, 2005; Stroufe m.fl., 2005). Resultat
från Rönnlunds och Karlssons (2006) studie påvisade att anknytning svarade för 48 %
av variansen när det gäller YSRs breda internaliserade problemskala. I Armsdens m.fl.,
(1990) studie med VIPIL visade resultaten att kliniskt deprimerade ungdomar
rapporterade signifikant lägre grad av anknytningstrygghet till föräldrar jämfört med
ungdomar som tillfrisknat från depression, ungdomar som hade kontakt med psykiatrin
av andra skäl och en icke klinisk grupp ungdomar.
Inte oväntat upplevde flickor i den kliniska gruppen jämfört med flickor i den
icke kliniska gruppen lägre grad av upplevd trygghet i anknytning (VIPIL) till pappa,
mamma och vänner. För pojkar var det inga skillnader mellan grupperna för föräldrar
22
men däremot för vänner där pojkar i den kliniska gruppen skattade lägre grad av
upplevd trygghet i anknytning. Det var få pojkar (n = 11) i den kliniska gruppen vilket
gör resultat från statistiska beräkningar osäkra. Dock skulle resultaten kunna tala för att
trygghet i nära relationer till vänner också är en skyddande faktor för psykisk ohälsa och
att relationer utanför familjen, såsom vänner, i tonåren blir alltmer betydelsefulla
(Armsden & Greenberg, 1987; Laghi m.fl., 2009; Muris, m.fl., 2003; Nickerson &
Nagle, 2005; Zeifman & Hazan, 2008).
Att den kliniska gruppen skattade signifikant högre avseende ENRs dimension
anknytningsrelaterad Ångest än den icke kliniska gruppen men inte för ENRs dimension
anknytningsrelaterat Undvikande kan gå i linje med följande. Kontaktorsakerna för den
kliniska gruppen var övervägande internaliserad problematik; depressions- och
ångeststörningar är mer relaterat till otrygg ambivalent anknytning än vad otrygg
undvikande anknytning är (Mikulincer & Shaver, 2007; Stroufe m.fl., 2005; Warren
m.fl., 1997). Flera studier med ENR har påvisat samband mellan hög grad av
anknytningsrelaterad Ångest och depressions- och ångestproblematik (exempelvis
Mallinchrodt & Wei, 2005; Wei, Vogel m.fl., 2005). Symtom på depression och ångest
har visats sig ha mer samband med undvikande/rädd anknytning (hög grad av både
anknytningsrelaterad ångest och anknytningsrelaterat undvikande) än med undvikande
anknytning (Mikulincer & Shaver, 2007).
Det var könsskillnader i den icke kliniska gruppen, där pojkar skattade
signifikant högre avseende ENRs dimension anknytningsrelaterat Undvikande. Andra
studier med ENR har visat liknande könsskillnader (Fraley m.fl., 2011; MacDonalds,
1999; Parker m.fl., 2011). I den kliniska gruppen var det inga könsskillnader för
instrumentet ENR eller för något av de övriga instrumenten VIPIL eller YSR. En
förklaring till här uteblivna signifikanser i den kliniska gruppen kan vara att det är stora
skillnader i antal i de olika grupperna som jämförs.
Inte oväntat visar studiens resultat att den kliniska gruppen skattade signifikant
högre avseende psykisk ohälsa när det gäller YSRs delskala för Ångest/depressivitet
jämfört med den icke kliniska gruppen. Detta går också i linje med att de två vanligaste
kontaktorsakerna för den kliniska gruppen var depressiva symtom (35, 4 %) och oro
(29,2 %). Efter dessa var vanligast förekommande kontaktorsaker kris/trauma (12,5 %)
och psykosomatik (8,3 %). Psykosomatik betraktas också som internaliserad
problematik (Broberg m.fl., 2001) vilket även kris/trauma kan göra. För endast en
deltagare var aggressivitet kontaktorsak. Mot bakgrund av detta kan det ses som
förväntat att inga statistiskt signifikanta skillnader var mellan grupperna avseende
medelvärde för YSRs delskala Aggressivitet. Detta resultat stämmer också med min och
andras psykologers kliniska erfarenhet av att arbeta med ungdomar i primärvården, det
vill säga att de ungdomar vi möter övervägande har internaliserad problematik. Likt
tidigare studier (Broberg m.fl., 2011) ger studiens resultat stöd för instrumentet YSRs
användbarhet i kliniska sammanhang, och här delskalan Ångest/depressivitet, eftersom
det diskriminerar mellan icke kliniska och kliniska grupper.
Inom den icke kliniska gruppen skattade flickor högre än pojkar på YSRs delskala Ångest/depressivitet. Resultatet stämmer med tidigare svenska studier där YSR
använts i icke kliniska grupper (Broberg m.fl., 2001; Ivarsson, 2001; Rönnlund &
Karlsson, 2006.) Dessa könsskillnader går även i linje med ytterligare studier, (Carr,
1996; Sameroff, 2000; SOU 2006:77.) Tidigare studier med YSR har visat att förekomst
av såväl internaliserad som externaliserad problematik har sin höjdpunkt i 15– 16årsåldern (Broberg m.fl., 2001; Walker m.fl., 2000). I denna studie var det inga
23
signifikanta skillnader mellan de yngre (16–17 år) och de äldre (18–19 år) ungdomarna
avseende YSR varken inom klinisk eller inom icke klinisk grupp. En förklaring till här
uteblivna signifikanser skulle kunna vara att i denna studie var det överlag äldre
ungdomar, knappt några 15-åringar alls, jämfört med exempelvis Brobergs m.fl., (2001)
normeringsstudie där ungdomar i åldern 13–18 år ingick.
Samband
De måttliga signifikanta sambanden mellan VIPILs delskalor för pappa och
mamma i den icke kliniska gruppen stöder Armsdens och Greenbergs (1987) tidigare
studier där föräldradelskalorna visar på högre korrelationer sinsemellan än vad dessa
gör med delskalan för vänner. Det var även ett signifikant samband mellan mamma och
vänner och ett svagare sådant mellan pappa och vänner. Detta kan tala för flera saker.
Mamma som anknytningsperson kan ha fått mer genomslagskraft i ungdomens mer
övergripande inre arbetsmodell. I takt med ökad kognitiv och känslomässig mognad kan
ungdomen ha flera olika anknytningsrelationer sida vid sida och nu mer medvetet välja i
vilka anknytningsrelaterade situationer man ska vända sig till vem (Allen m.fl., 2003;
Allen, 2008; Broberg m.fl., 2008; Fraley, 2011; Roisman m.fl., 2005).
I den kliniska gruppen såg det annorlunda ut. Även här var det signifikanta
samband mellan upplevd trygghet i anknytning för mamma och vänner och ett svagare
sådant mellan pappa och vänner men inte för pappa och mamma. Här var det inget
signifikant samband alls. Det är viktigt att ha i åtanke att Armsdens och Greenbergs
(1987) studie baserades på ett icke kliniskt urval. Även här skulle en förklaring kunna
vara att anknytning till mamma haft mer påverkan avseende ungdomens övergripande
inre arbetsmodell och att ungdomen nu har kognitiv förmåga att medvetet välja vem
vända sig till avseende upplevd anknytning (Allen m.fl., 2003; Allen, 2008; Broberg,
m.fl., 2008; Fraley, 2011; Roisman, m.fl., 2005). Avsaknad av signifikant samband
mellan VIPILs föräldradelskalor i den kliniska gruppen kanske också skulle kunna ha
att göra med större pappafrånvaro? Om man ser på den kliniska gruppens boendeförhållanden bodde 45,8 % med båda föräldrarna och 37,5 % med mamma. I den icke
kliniska gruppen bodde 74,3 % med båda föräldrarna och 11,5 % med mamma.
Pappafrånvaro kanske också skulle kunna tala för att den kliniska gruppen skattade klart
lägst avseende VIPILs delskala för pappa, vilket också skulle kunna ha att göra med
avsaknad av signifikant samband mellan föräldradelskalorna. För att kunna uttala sig
mer om detta skulle signifikansprövningar ha gjorts avseende medelvärdesskillnader för
VIPILs tre delskalor och avseende samband mellan boendeförhållande och VIPILs
delskalor.
Minnesotastudien visade att närvaron av stödjande vuxna män var viktigare i
tonåren än under tidigare år (Stroufe, 2005). Carlgrens (2004) studie visade att upplevd
trygghet i anknytning till pappan var en skyddande faktor när det gäller förekomst av
depression och ångest. Även i denna studie var, i båda grupperna, upplevd trygghet i
anknytning till pappan (VIPIL) en skyddande faktor när det gäller Ångest/depressivitet
(YSR) och anknytningsrelaterad Ångest. I båda grupperna var även upplevd trygghet i
anknytning till mamma och vänner skyddande faktorer avseende Ångest/depressivitet
(YSR) och anknytningsrelaterad Ångest. Studiens resultat går i linje med tidigare
studier med VIPIL. Exempelvis i Armdens m.fl., (1990) studie bland en grupp
ungdomar inom psykiatrin och en grupp icke kliniska ungdomar påvisades att alla
psykiatriska patienters anknytningstrygghet till föräldrar korrelerade negativt med grad
24
av svårighet av depression. Muris’ m.fl., (2001) studie med VIPIL påvisade liknande
negativa korrelationer mellan upplevd anknytningstrygghet till föräldrar och symtom på
depression och ångest. Wilkinsons och Walfords (2001) studie med VIPIL påvisade
positiva samband mellan upplevd trygghet i anknytning till föräldrar och psykisk hälsa.
I den kliniska gruppen var upplevd trygghet i anknytning (VIPIL) till mamma
och vänner, men inte till pappan, skyddande faktorer avseende aggressiva symtom
(YSR) och anknytningsrelaterat Undvikande (ENR), vilket också skulle kunna hänga
samman med större pappafrånvaro i den kliniska gruppen. Om man tittar på den icke
kliniska gruppen var det inget signifikant samband mellan YSRs delskala Aggressivitet
och upplevd trygghet i anknytning till föräldrar och vänner (VIPIL). I denna grupp var
upplevd trygghet i anknytning till mamma och framför allt vänner (VIPIL) skyddande
faktorer för anknytningsrelaterat Undvikande men inte när det gäller upplevd trygghet i
anknytning till pappa och anknytningsrelaterat Undvikande.
I båda grupperna var det signifikanta samband mellan anknytningsrelaterad
Ångest och YSRs delskala Ångest/depressivitet. Detta stämmer med Mikulincers och
Shavers (2007) stora studieöversikt där alla studier som belyste anknytningsrelaterad
ångest visade att hög grad av sådan ångest hade samband med symtom på depression
och ångest. Ytterligare studier med ENR har också visat på sådana samband (Wei,
Mallinckrodt m.fl., 2005; Wei m.fl., 2006).
I den kliniska gruppen, men inte i den icke kliniska, var det även signifikanta
korrelationer mellan anknytningsrelaterat Undvikande och YSRs ångest/depressivitet.
Studier har visat att samband mellan anknytningsrelaterat Undvikande och inåtvända
symtom är mindre tydlig (Mikulincer & Shaver, 2007).
I den icke kliniska gruppen var det inga signifikanta korrelationer mellan ENRs
delskalor för undvikande och ångest. I den kliniska gruppen såg det annorlunda ut. Här
var det signifikanta måttliga korrelationer (r = ,61) mellan anknytningsrelaterad Ångest
och anknytingsrelaterat Undvikande vilket talar för ökad förekomst av rädd anknytning.
Andra studier har också visat på sådana korrelationer (Fraley m.fl., 2011; Marazziti
m.fl., 2007). Att den kliniska gruppen skattade högt både när det gäller
anknytningsrelaterad Ångest och anknytningsrelaterat Undvikande kan ses som
förväntat. Undvikande/rädd anknytning är framförallt en riskfaktor avseende psykisk
ohälsa (Allen m.fl., 1996; Allen m.fl., 2007; Broberg m.fl., 2008; Rönnlund & Karlsson,
2006; Shaw & Dallos, 2005; Stroufe m.fl., 2005; Weinfield m.fl., 2008). Mikulincer och
Shaver (2007) visade i deras stora översikt över studier att höga skattningar på både
ångest och undvikande har mer samband med ångest och depression än vad höga
skattningar på anknytningsrelaterat undvikande har. De signifikanta måttliga
korrelationerna i kliniska gruppen mellan ENRs dimensioner undvikande och ångest
skulle också kunna gå i linje med den signifikanta positiva korrelationen mellan
anknytningsrelaterat Undvikande och YSRs delskala för Ångest/depressivitet. Inga
signifikanta korrelationer fanns avseende dessa skalor i den icke kliniska gruppen.
Till skillnad från den svenska normeringsstudien med YSR (Broberg, m.fl.,
2001) avseende icke kliniskt urval bland 2522 ungdomar, var det i denna studie i den
icke kliniska gruppen inga signifikanta korrelationer mellan YSRs delskalor
Ångest/depressivitet och Aggressivitet. Här uteblivna signifikanta korrelationer skulle
kunna hänga samman med dels ett betydligt mindre urval, dels att ungdomarna i
föreliggande studie överlag var äldre. I den svenska normeringsstudien (Broberg m.fl.,
2001) var ungdomarna överlag yngre, mellan 13 och 18 år, och resultaten visade att
25
förekomst av såväl externaliserad som internaliserad problematik har sin höjdpunkt i
15–16-års-ålder vilket skulle kunna tala för högre komorbiditet bland yngre ungdomar.
Den signifikanta korrelation i den kliniska gruppen avseende YSRs två delskalor
talar för, vilket flera tidigare studier visat (Broberg m.fl., 2001; Carr, 2006; Sameroff
m.fl., 2000), att komorbiditet avseende psykiska störningar hos ungdomar är hög.
Metodologiska frågor, framtida studier och kliniska implikationer
Studien har metodologiska brister. I den icke kliniska gruppen administrerades
formulären i grupp och i den kliniska gruppen individuellt. Att inte ungdomen i den
kliniska gruppen tillfrågades vid nybesök eller i slutet av kontakten diskuterades fram
tillsammans med handledare och psykologer i primärvården under våren 2010. Att må
psykiskt dåligt och gå i behandling är en påfrestande situation varför en bedömning av
psykolog kan behöva göras kring när det är lämpligt att tillfråga ungdomen och
administrera formulären. Då vissa frågor i formulären kan vara känsliga och frågor
eventuellt kan väckas senare tillfrågades inte ungdomen i slutet av kontakten. Det
ansågs viktigt att psykolog/psykoterapeut skulle närvara när formulären skulle
administreras i den kliniska gruppen. Ursprungligen var det tänkt att psykolog/
psykoterapeut som inte hade kontakt med ungdomen skulle administrera
undersökningen. Eftersom barn- och ungdomspsykologen på vissa mottagningar arbetar
som ensam psykolog/psykoterapeut tillfrågade och administrerade behandlande
psykolog formulären. Ett alternativ som diskuterades var att författaren skulle
administrera undersökningen. Detta var praktiskt svårt eftersom Barn- och
ungdomsmedicinska mottagningarna sträcker sig över ett tämligen stort geografiskt
område. Fördelar med att mottagningens behandlande psykolog administrerade
undersökningen diskuterades. Exempelvis kan det vara lättare för ungdomen att ta upp
frågor som väcks med psykolog som man har en arbetsrelation till och som man träffat
tidigare. Författaren höll i början tät kontakt med psykologerna. Författaren fick inga
indikationer, under tiden för datainsamlingen, att undersökningen påverkade
behandlingskontakten negativt. Det visade sig att undersökningen var lättadministrerad.
Givetvis kan ovanstående tillvägagångssätt ha påverkat resultaten och
generaliserbarheten kan diskuteras. Den kliniska gruppen var homogen i det avseende
att ungdomarna hade en pågående kontakt; ungdomarna tillfrågades av behandlande
psykolog, inte i början eller i slutet av kontakten. Generaliserbarheten kan också
diskuteras utifrån litet urval samt ett icke slumpmässigt sådant. Det var något större
urval i den icke kliniska gruppen men även här kan generaliserbarheten diskuteras
utifrån urvalet, ett icke slumpmässigt urval. Den icke kliniska gruppen utgjordes av ett
bekvämlighetsurval. Även i den icke kliniska gruppen var undersökningen
lättadministrerad. I bakgrundsbladet (bilaga 6) fanns en fråga om ungdomen senaste året
sökt hjälp bland annat inom BUP för psykiska problem. Det var flera ungdomar i den
icke kliniska gruppen som inte visste att BUP stod för barn- och ungdomspsykiatrin;
detta skulle ha skrivits ut.
Av etiska skäl togs två frågor, som rör självmordstankar, bort på YSRs delskala
avseende ångest/depressivitet.
I den kliniska gruppen deltog få pojkar (n=11) varför statistiska beräkningar för
denna grupp är mycket osäkra och resultaten bör tolkas med stor försiktighet.
26
Självskattningsformulären VIPIL och ENR är flitigt använda instrument i internationella forskningssammanhang. Instrumenten, framförallt ENR (Alonso-Arbiol,
Balluerka & Shaver, 2007; Olssøn m.fl., 2010) har översatts och normerats i flera
länder. Instrumenten är översatta till svenska (Broberg & Granqvist, 2003; Hwang,
2001) och har använts i icke publicerade studier (exempelvis Strand & Ståhl, 2008) men
ännu inte normerats i Sverige. Normering av instrumenten och tillämpning av dem
skulle vara värdefullt att göra, dels för fortsatt forskning, dels för kliniska implikationer.
Det finns stora kunskapsluckor avseende forskning när det gäller barn och ungdomars
psykiska ohälsa avseende vad som främjar eller försvårar god psykisk utveckling
(Forskningsrådet Formas, 2011). Att normera instrumenten och använda dem i kliniska
sammanhang skulle kunna vara ett steg i att minska denna kunskapslucka.
Likt tidigare studier (Allen m.fl., 1996; Allen m.fl., 2007; Armsden och
Greenberg, 1987; Armsden m.fl., 1990; Broberg m.fl., 2008; Nickerson & Nagle, 2004;
Stroufe m.fl., 2005; Wilkinsons & Walfords, 2001) visar denna studie att upplevd
trygghet i nära relationer har samband med god psykisk utveckling. Denna studie visar
signifikanta negativa måttliga korrelationer mellan VIPILs tre delskalor och ENRs
dimension ångest, vilket talar för både instrumentens validitet och att de med fördel kan
användas tillsammans.
Att tillämpa instrumenten VIPIL och ENR i kliniska sammanhang, exempelvis
med YSR, skulle också vara värdefullt. Det skulle kunna öka klinikerns lyhördhet kring
eventuella riskfaktor som otrygg anknytning, förekomst av anknytningsrelaterat
undvikande och/eller anknytningsrelaterad ångest och därmed underlätta för klinikern
att anpassa sitt förhållningssätt.
De måttliga korrelationerna mellan anknytningsrelaterat undvikande och
anknytningsrelaterad ångest i den kliniska gruppen talar för ökad förekomst av rädd
anknytning/desorganiserad anknytning. Framförallt sådan anknytning är en riskfaktor
för utveckling av psykisk ohälsa (Allen m.fl., 1996; Allen m.fl., 2007; Broberg m.fl.,
2008; Rönnlund & Karlsson, 2006; Shaw & Dallos, 2005; Stroufe m.fl., 2005;
Weinfield m.fl., 2008). Instrumentet ENR, som är lättadministrerat, skulle kunna
tillämpas i klinisk bedömning avseende fånga upp denna riskfaktor för psykisk ohälsa.
Denna studie visar att en grupp ungdomar som har kontakt med barn- och
ungdomspsykologer i primärvården rapporterar att de har det sämre både avseende
psykisk ohälsa och nära relationer än en grupp icke kliniska ungdomar. Det har blivit
vanligare med nedstämdhet och oro hos ungdomar (SOU, 2006:77). I denna studie
uppgav 12,5 % av flickorna i den icke kliniska gruppen att de senaste året vänt sig till
elev- eller sjukvård med anledning av psykiska problem. Lindriga psykiska symtom
ökar risken för utveckling av allvarlig psykisk sjukdom (Ljungdahl m.fl., 2007).
Studiens resultat talar för att det är angeläget att ungdomar med psykisk ohälsa och
otrygg, framförallt desorganiserad, anknytning inom primärvården fångas upp och får
vidare hjälp.
27
Referenser
Achenbach, T. M. (1991). Integrative guide to the 1991 CBCL, YSR and TRF profiles.
Burlington, VT: University of Vermont, Department of Psychiatry.
Aikins, J. W., Hoves, C., & Hamilton, C. (2009). Attachment stability and the
emergence of unresolved representations during adolescence [elektronisk
version]. Attachment & Human Development, 11, 491-512.
Ainsworth, M. D. S., Blehar, M. C., Waters, E., & Wall, S. (1978). Patterns of
attachment: A psychological of the strange situation, Hilldale, NJ. Erlbaum.
Ainsworth, M. D. S. (1989). Attachment beyond infancy. American Psychologist, 44,
709-716.
Allen, J. P., Boykin McElhaney, K., Land, D. J, Kuperminc, G. P., Moore, C. W.,
O’Beirne-Kelly, H., & Liebman Kilmer, S. (2003). A secure base in adolescence:
Markers of attachment security in the mother-adolescent relationship
[elektronisk version]. Child Development, 74, 292-307.
Allen, J. P., Hauser, S. T., & Borman-Spurell, E. (1996). Attachment theory as a
framework for understanding sequelae of severe adolescent psychopathology:
An 11-year follow study [elektronisk version]. Journal of Consulting and
Clinical Psychology, 64, 254-263.
Allen, J. P., Moore, C., Kuperminc, G., & Bell, K. (1998). Attachment and adolescent
psychosocial functioning. Child Development, 69,146-1419.
Allen, J. P., Porter, M., Mcfarland, C., Boykin McElhaney, K., & Marsh, P. (2007). The
relation of attachment security to adolescents’ parental and peer relationships,
depression and externalizing behavior [elektronisk version]. Child Development,
78, 1222-1239.
Allen, J. P. (2008). The Attachment system in Adolescence. J. Cassidy, & P. R. Shaver
(red:er). Handbook of Attachment: Theory, Research and Clinical Application
(ss. 419-435) (2:a upplagan). New York: The Guildford Press.
Alonso-Arbiol, I., Balluerka, N., & Shaver, P., R. (2007). A Spanish version of
experiences in close relationships (ECR) adult attachment questionnaire.
Personal Relationships, 14, 45-63.
American Psychiatric Association. (2002). Mini-D IV, Diagnostiska kriterier enligt
DSM-IV (andra utgåvan). Danderyd: Pilgrim Press.
Ammaniti, M., Van Ijzendoorn, M., H., Speranza, A. M., & Tambelli, R. (2000).
Internal working models of attachment during late childhood and early
adolescence: an exploration of stability and change. Attachment & Human
Development, 2, 328-346.
Armsden, G. C., & Greenberg, M. T. (1987). The Inventory of parent and peer
attachment: Individual differences and their relationship to psychological wellbeing in adolescence. Journal of Youth and Adolescence, 16, 427-454.
Armsden, G. C., McCauley, E., Greeenberg, M. T., Burke, P. M., & Mitchell, J. R.
(1990). Parent and peer attachment in early adolescent depression. Journal of
Abnormal Child Psychology, 18, 683-697.
Bartholomew, K., & Horowitz, L., M. (1991). Attachment styles among young adults:
A test of a four-category model. Journal of Personality and Social Psychology,
62, 226-244.
28
Bartholomew, K., & Shaver, P.R. (1998). Methods of Assessing Adult attachment: Do
they Converge? J. A., Simsons & W. S. Rholes (Red:er). Attachment Theory and
close relationships (s. 25-46). New York: Guildford Press.
Bauminger, N., Finzi-Dottan, R., Chason, S., & Har-Even, D. (2008). Intimacy in
adolescent friendship: The roles of attachment, coherence, and self-disclosure
[elektronisk version]. Journal of Social and Personal Relationships, 25, 409-428.
Becker-Stoll, F., Delius, A., & Scheitenberger, S. (2001). Adolescents’ nonverbal
emotional expressions during negotiation of a disagreement with their mothers:
An attachment approach [elektronisk version]. International Journal of
Behavioral Development, 25, 344-353.
Benson, M. J., McWey, L. M., & Ross, J. J. (2006). Parental attachment and peer
relations in adolescence: A meta-analysis [elektronisk version]. Research in
Human Development, 3, 33-43.
Berger, L. E., Jodl, K. M, Allen, J. P, B. McElhaney, K., & Kuperminc, G. P. (2005).
When adolescents disagree with others about their symtoms: Differences in
attachment organization as an explanation of discrepancies between adolescent,
parent and peer reports of behavior problems [elektronisk version]. Development
and Psychopathology, 17, 509-528.
Bernier, A., Larose, S., & Boivin, M. (2007). Individual differences in adult attachment:
Disentangling two assessment traditions [elektronisk version]. European Journal
of Development Psychology, 4, 220-238.
Bernier, A., Larose, S., & Whipple, N. (2005). Leaving home for collage: A potentially
stressful event for adolescent with preoccupied attachment pattern [elektronisk
version]. Attachment and Human Development, 2, 171-185.
Blos, P. (1979). The adolescent passage. New York: International Universities Press.
Bowlby, J. (1969). Attachment and Loss: volume 1. Attachment. London: Pimblico.
Bowlby, J. (1994). En trygg bas. Stockholm: Natur och Kultur.
Brennan, K. A., Clark, C. L., & Shaver, P. R. (1998). Self-Report Measurement of adult
attachment. An integrative overview. J. A., Simsons & W. S. Rholes (Red:er).
Attachment Theory and close relationships (ss. 46-66). New York: Guildford
Press.
Bretherton, I., & Munholland, K. A. (2008). Internal working models in attachment
relationships: Elaborating a Central Construct. J. Cassidy, & P. R. Shaver
(red:er). Handbook of Attachment: Theory, Research and Clinical Application
(ss. 102-130) (2:a upplagan). New York: The Guildford Press.
Broberg, A., & Ekeroth, K. (2001). Att mäta ungdomars psykiska hälsa- manual till den
svenska översättningen av självskattningsformuläret Youth Self-Report. (Aetolia,
2001:1). Göteborg: Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus.
Broberg, A. G., Ekeroth, K., Gustafsson, P. A., Hansson, K., Hägglöf, B., Ivarsson, T.,
& Larsson, B. (2001). Self-reported competencies and problem among Swedish
adolescence: a normative study of the YSR [elektronisk version]. European
Child & Adolescence Psychiatry 10, 186-193.
Broberg, A., Granqvist, P., Ivarsson, T. & Risholm Mothander, P. (2006).
Anknytningsteori – Betydelse av nära relationer. Stockholm: Natur och Kultur.
Broberg, A., Risholm Mothander, P., Granqvist, P., & Ivarsson, T. (2008). Anknytning i
praktiken – Tillämpningar av anknytningsteorin. Stockholm: Natur och Kultur.
Broberg. A., & Granqvist, P. (2003). Erfarenheter av nära relationer. Ej publicerat
material.
29
Buist, K., Reitz, E., & Dekovic, M. (2008). Attachment stability and change during
adolescence: A longitudinal application of the Social Relations Model. Journal
of Social and Personal Relationship, 25, 429-444.
Carlgren, M. (2004). Hör självbild, anknytning och psykisk hälsa ihop? En
undersökning av tonårsflickors upplevelser. Opublicerat psykoterapeutexamensarbete, Göteborgs Universitet: Psykologiska institutionen, Göteborg.
Carr, A. (1999). The handbook of child and adolescent Clinical Psychology: a
contextual approach. London: Routledge.
Carr, A. (2006). The handbook of child and adolescent clinical Psychology: a
contextual approach (2:a upplagan). London: Routledge.
Erikson, E., H. (1977). Ungdomens identitetskriser. Stockholm: Natur och Kultur.
Västra Götalandsregionen. (2009) Ett utvecklat samarbete” – Riktlinjer för
verksamheter som möter barn och ungdomar med psykisk ohälsa, störning och
funktionshinder. Hämtad, 29 mars, 2010. www.vgregion.se
Fraley, R. C., Heffernan, M. E., Vicary, A. M., & Brumbaugh, C. C. (2011). The
experiences in close relationships – Relationship structures questionnaire: A
Method for assessing attachment orientations across relationships. Psychological
Assessment, 1-11.
Fraley, R. C., Waller, N. G., & Brennan. K. A. (2000). An item response theory analysis
of self-report measurees of adult attachment. Journal of Personality and Social
Psychology, 78, 350-365.
Fortuna, K., & Roisman, G., I. (2008). Insecurity, stress, and symtoms of
psychopathology: constrasting results from self-reports versus interview of adult
attachment [elektronisk version]. Attachment and Human Development, 10, 1128.
Forskningsrådet Formas (2011). Barn och ungdomars psykiska hälsa – 300 miljoner till
ny forskningssatsning. Hämtad 4 juli 2011. www.formas.se
Gullone, E., & Robinson, K. (2005). The inventory of parent and peer attachment –
Revised (IPPA-R) for children: A psychometric investigation [elektronisk
version]. Clinical Psychology and Psychotherapy, 12, 67-7.
Ivarsson, T., Gillberg, C., Arvidsson, T., & Broberg, A. (2002). The youth self report
(YSR) and the depression self-rating scale (DSRS) as measures of depressioin
and suicidality among adolescents [elektronisk version]. European
Child & Adolescence Psychiatry, 11, 31-37.
Haigler, V., F., Day, H. D., & Marshall, D., D. (1995). Parental attachment and genderrole identity [elektronisk version]. Sex Roles, 33, 59-68.
Holllingshead, A.B. (1975). The four factor index of social position. Unpublished
manuscript available from the department of Sociology, Yale University, New
Haven, CT. Svensk översättning och bearbetning av Broberg, A. (1984/1992),
Psykologiska Institutionen, Göteborgs Universitet.
Hwang, P. (2001). Viktiga personer i mitt liv. Ej publicerat material.
Laghi, F., D’Allesio, M., Pallini, S., & Baiocco, R. (2009). Attachment representations
and time perspective in adolescence [elektronisk version]. Social indicators
research, 90, 181-194
Ljungdahl, S., Malmgren, L., & Bremberg, S. (2007). Lindriga psykiska symptom och
risk för psykisk sjukdom – en systematisk litteraturöversikt. Statens Folkhälsoinstitut R. 2007:19. Stockholm.
30
MacDonald, K. (1999). Love and confidence in protection as two independent systems
underlying intimate relationships. Journal of Family Psychology, 13, 492-495.
Mallinckrodt, B., & Wei, M. (2005). Attachment social competencies, social support,
and psychological distress. Journal of Counseling Psychology, 52, 358-367.
Marazziti, D., Dell’Osso, B., Dell’Osso, M., C., Consoli, G., Del Debbio, A., Mungai,
F., Vivarelli, L., Albanese, F., Piccinni, A., Rucci, P., & Dell’Osso, L. (2007).
Romantic attachment in patients with mood and anxiety disorders [elektronisk
version]. The Journal of Neuropsychiatric Medicine, 12, 751-756.
Miculincer, M., & Shaver, P. (2007). Attachment in adulthood: Structure, dynamic, and
change. New York: Guildford Press.
Miga, E. M., Hare, A., Allen, J. P., & Manning, N. (2010). The relation of insecure
attachment style and adolescent aggression in romantic relationships. Attachment
& Human Development, 12, 463-481.
Muris, P., Meesters, C., van Melick, M., & Zwambag, L. (2001). Self-reported
attachment style, attachment quality , and symtoms of anxiety and depression in
young adolescents. Personality and Individual Differences, 30, 809-818.
Muris, P., Meesters, C., & Van den Berg, S. (2003). Internalizing and externalizing
problems as correlates of self-reported attachment style and perceived parental
rearing in normal adolescents [elektronisk version]. Journal of Child and Family,
Studies, 12 171-183.
Nickerson, A. B., & Nagle, R. J. (2005). Parent and peer attachment in late childhood
and early adolescence [elektronisk version]. The Journal of early adolescence,
25, 223-249.
Olssøn, I., Sørebø, Ø., & Dahl, A. A. (2010). The Norwegian version of the experiences
in close relationships measure of adult attachment: Psychometric properties and
normative data. Nordic Journal of Psychiatry, 64, 340-349.
Pace, C., S., San Martini, P., & Zavattini, G., C. (2010). The factor structure of the
inventory of parent and peer attachment (IPPA): A survey of Italian adolescents
[elektronisk version]. Journal of Personality and Individual Differences, 51, 8388.
Pace, U., & Zappulla, C. (2011). Problem behavior in adolescence: The opposite role
played by insecure attachment and commitment strength. Journal of Child and
Family Studies, doi 10.1007/s10826-011-9453-4
Parker, M. L., Johnson, L. N., & Ketring, S. A. (2011). Assessing attachment of couples
in therapy: A factor analysis of the experiences in close relationships scale
[elektronisk version]. Contemporary family therapy: An International Journal,
33, 37-48.
Primärvården Södra Bohuslän. Sammanträde enligt § 11 och 19 MBL med central
samverkansgrupp. Protokoll 5 november 2007.
Roisman, G., I., Collins, W., A., Stroufe, L. A., & Egeland, B. (2005). Predictors of
young adult´s representations of and behavior in their current romantic
relationship: Prospective tests of the prototype hypotesis. Attachment and
Human Development, 7:2, 105-121.
Roisman, G., I., Holland, A., Fortuna, K., Fraley, C., R., Clausell, E., & Clarke, A.
(2007). The Adult attachment interview and self-reports of attachment style: An
Empirical rapprochement. Journal of Personality and Social psychology, 92,
678-697.
31
Rosenstein, D. S., & Horowitz, H. A. (1996). Adolescent attachment and psychopathology. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 62, 244-253.
Rönnlund, M., & Karlsson, E. (2006). The relation between dimensions or attachment
and internalizing or externalizing problems during adolescence [elektronisk
version]. The Journal of Genetic Psychology, 167, 47-63.
Salkind, N., J. (2008). Statistics for people who (thinks they) hate statistics (3:e
upplagan). Thousand Oaks: Sage Publications.
Sameroff, A. J., Lewis, M., & Miller, S. M. (2000). Handbook of developmental
psychopathology (2:a upplagan). New York: Kluwer Academic/Plenum.
Shaw, S. K., & Dallos, R. (2005). Attachment and adolescent depression: The impact of
early attachment experiences [elektronisk version]. Attachment & Human
Development, 7, 409-424.
Simson, J. A., & Belsky, J. (2008). Attachment Theory within a Modern Evolutionary
Framwork. J. Cassidy, & P. R. Shaver (red:er). Handbook of Attachment:
Theory, Research and Clinical Application (ss. 131-157) (2:a upplagan). New
York: The Guildford Press.
SOU (2006:77). Ungdomar, stress och psykisk ohälsa – Analyser och förslag till
åtgärder.
Strand, L., & Ståhl, K. (2008). Att skatta sin kärleksrelation. En studie av
självskattningsformuläret
ENR.
Opublicerat
psykologexamensarbete,
Stockholms universitet: Psykologiska institutionen, Stockholm.
Stroufe, L. A. (1997). Psychopathology as outcome of development. Development and
Psychopathology , 9, 251-268.
Stroufe, L. A., Egeland, B., Carlson, E. A., & Collins, W.A. (2005). The Development
of the person: The Minnesota study of risk and adaption from birth to adulthood.
New York: Guildford Press.
Treboux, D., Crowell, J. A., & Waters, E. (2004). When “New” Meets “Old”:
Configurations of adult attachment representations and their implications for
marital functioning. Development Psychology, 40, 295-314.
Tsagarkis, M., Kafetsios, K., & Stalikas, A. (2007). Reliability and validity of the greek
version of the revised experiences in close relationships measure of adult
attachment [elektronisk version]. European Journal of Psychological
Assessment, 23, 47-55.
Walker, H, M., Nishioka, V., Zeller, R., Severson, H., & Feil, E. (2000). Causal factors
and potential solutions for the persistent under-identification of students having
emotional and behavioral in the context of schooling. Assessment for Effective
Intervention, 26, 29-40.
Warren, S. L., Huston, L., Egeland, B., & Strouf. L. A. (1997). Child and adolescent
anxiety disorder and early attachment. Journal of the American Academy of
Child and Adolescent Psychiatry, 36, 637-644.
Wei, M., Heppner, P. P., Russel, D. W., & Young, S. K. (2006). Maladaptive
perfectionism and ineffective coping as mediators between attachment and future
depression: A prospective analysis. Journal of Counseling Psychology, 53, 6979.
Wei, M., Mallinckrodt, B., Larson, L. M., & Zakalik, R. A. (2005). Adult attachment,
Depressive symtoms, and validation from self versus others. Journal of
Counseling Psychology, 52, 368-377.
32
Wei, M., Shaffer, P. A., Young, S. K., & Zadalik, R. A. (2005). Adult attachment,
shame, depression, and loneliness: The mediation role of basic psychological
needs satisfaction. Journal of Counseling Psychology, 52, 591-601.
Wei, M., Vogel, L., Ku, T-Y, & Zakalik, R. A. (2005). Adult Attachment, affect
regulation, negative mood, and interpersonal problems: The mediating roles of
emotional reactivity and emotional cutoff [elektronisk version]. Journal of
Counseling Psychology, 52, 14-24.
Weinfield, N. S., Stroufe, L. A., Egeland, B., & Carlson, E. (2008). Individual
Differences in Infant-Caregiver Attachment: Conceptual and Empirical Aspects
of Security. J. Cassidy, & P. R. Shaver (red:er). Handbook of Attachment:
Theory, Research and Clinical Application (ss. 78-101) (2:a upplagan). New
York: The Guildford Press.
Weinfield, N. S., Whaley, G. J. L., & Egeland, B. (2004). Continuity, discontinuity, and
coherence in attachment from infancy to late adolescence: Sequelae of
organization and disorganization [elektronisk version]. Attachment & Human
Development, 6, 73-97.
Welch, R. D., & Houser, M. E. (2010). Extending the four-category model of adult
attachment: An interpersonal model of friendship attachment. Journal of Social
and Personal Relationships, 27, 351-366.
Wilkenson, R. B., & Walford, W. A. (2001). Attachment and personality in the
psychological health of adolescents. Personality and Individual Difference, 31,
473-484.
Zeifman, D., & Hazan, C. (2008). Pair Bonds as Attachments. Reevaluating the
Evidence. J. Cassidy, & P. R. Shaver (red:er). Handbook of Attachment: Theory,
Research and Clinical Application (ss.435-455) (2:a upplagan). New York: The
Guildford Press.
33
Bilaga 1
Information till gymnasieskolans verksamhetschef, rektor och lärare
Ungdomars upplevelse av psykiska hälsa och nära relationer.
På senare år har ungdomars problem diskuterats alltmer. Det gäller bland annat förekomsten
av symtom på psykisk ohälsa och osäkerhet i relationen till föräldrar och andra. I olika
sammanhang, te x på ungdomsmottagningar, inom primärvården och barn- och
ungdomspsykiatrin finns ett stort behov av undersökningsmetoder med vars hjälp man relativt
snabbt kan få en uppfattning om omfattningen och tyngden av dessa problem.
Jag heter Kristina Bergergård och arbetar som psykolog vid en Barn- och ungdomsmedicinsk
mottagning. Jag går sjunde terminen på en fördjupningsutbildning i barn- och
ungdomspsykoterapi vid Psykologiska Institutionen, Göteborgs Universitet. I mitt
examensarbete har jag valt att undersöka och fördjupa kunskaperna om ungdomars, 16-19 år,
upplevelse av psykisk hälsa och utveckling nära relationer. De frågeformulär som jag avser
pröva avses i framtiden att kunna användas för att ungdomar med psykiska problem ska få
bättre hjälp. För att möjliggöra detta behöver vi först veta hur ungdomar i en icke-klinisk grupp
besvarar formulären. Handledare är professor Anders Broberg vid Psykologiska Institutionen,
Göteborgs Universitet.
Undersökningen vänder sig till ungdomar i årskurs ett, två och tre vid gymnasieskolans
samhällsvetenskapliga program. Jag kommer själv att administrera undersökningen som
innebär att eleverna under en lektionstimma får fylla i två formulär om nära relationer till båda
föräldrar och andra närstående samt ett formulär som ger en bild om olika svårigheter och
symtom som ungdomar kan ha. Då vissa frågor innehåller känsliga teman kommer eleverna
erbjudas möjlighet till personlig kontakt för att få svar på frågor och funderingar både i
samband med och efter undersökningen.
Det är frivilligt att delta i studien. Eleven kan avbryta eller avstå från att fylla i formulär eller
vissa frågor. Eleven behöver inte ange något skäl till varför hon avbryter eller avstår från att
delta.
Eleven är anonym i studien. Namn eller födelsedata uppges inte. Inga andra uppgifter samlas
in om eleven än de som hon själv fyller i. Resultaten kommer att redovisas som gruppresultat
och vi kommer inte att redovisa skola/skolor som deltagit i undersökningen. Eleven informeras
också om att varken föräldrar, lärare eller annan skolpersonal kommer att kunna ta del av hur
enskilda deltagare svarat.
Jag kommer att kontakta Er per telefon någon av de närmsta dagarna för att be om ert
tillstånd för att få utföra undersökningen på er skola på namn på några lärare som jag kan
kontakta.
Vänliga hälsningar
Kristina Bergergård
Leg psykolog. 031 -345 0916
34
Bilaga 2
Information till eleven
101019
Ungdomars upplevelse av psykisk hälsa och nära relationer
Följande brev är en förfrågan om att delta i en undersökning som gäller ungdomars, 16-19 år,
utveckling av nära relationer och psykisk hälsa. Jag har fått skolans verksamhetschefs tillåtelse
att tillfråga skolans elever.
På senare år har ungdomars problem diskuterats alltmer. Det gäller bland annat förekomsten
av symtom på psykisk ohälsa och osäkerhet i relationer till föräldrar och andra. I olika
sammanhang, t ex på ungdomsmottagningar, inom primärvården och barn- och
ungdomspsykiatrin finns ett stort behov av undersökningsmetoder med vars hjälp man relativt
snabbt kan få en uppfattning om omfattningen och tyngden av dessa problem.
Undersökningen ingår i ett examensarbete som genomförs vid Psykologiska Institutionen,
Göteborgs Universitet. Handledare är professor Anders Broberg.
Alla elever i din klass tillfrågas om att delta i en undersökning som syftar till att fördjupa
kunskapen om ungdomars upplevelse av psykisk hälsa och nära relationer. De som deltar i
undersökningen får under en lektionstimme fylla i två frågeformulär om nära relationer till
båda föräldrar och andra närstående samt ett formulär som ger en bild om olika problem och
symtom som ungdomar kan ha samt ett formulär om bakgrundsinformation. Vissa frågor är
vanliga och enkla medan andra kan upplevas ha ett känsligt innehåll. De frågeformulär som
eleverna får fylla i avses i framtiden att kunna användas för att ungdomar med psykiska
problem ska kunna få bättre hjälp. För att detta ska bli möjligt måste vi dock först veta hur
ungdomar med ”vanliga” bekymmer besvarar formulären.
Du har möjlighet att få personlig kontakt med mig och svar på frågor och funderingar både i
samband med undersökningen och efteråt då jag själv kommer att dela ut frågeformulären.
Det är frivilligt att delta i undersökningen och Du kan när som helst avstå ifyllandet av
formulären. Du behöver inte ange något skäl till varför Du avstår eller avbryter.
Du skriver inte namn eller födelsenummer på formulären. Inga andra uppgifter än de Du själv
skriver kommer att samlas in för undersökningen.
Resultaten i undersökningen kommer att redovisas som gruppresultat, d v s man kan inte
identifiera enskilda svar. Deltagande skola kommer inte att uppges i studien. Föräldrar, lärare
eller annan skolpersonal kommer inte att kunna ta del av enskilda elevers svar.
Om Du undrar över något får Du gärna kontakta mig:
Kristina Bergergård, Leg. Psykolog
Tel: 031-345 09 16
35
Bilaga 3
Enhetscheferna,
Barn- och ungdomsmedicinska mottagningar
Hej!
Jag heter Kristina Bergergård och arbetar som barn- och ungdomspsykolog inom primärvården
i Partille, barn- och ungdomsmedicinska mottagningen i Sävedalen. Sedan tre år tillbaka går jag
på den legitimationsgrundade utbildningen i barn- och ungdomspsykoterapi vid Psykologiska
Institutionen, Göteborgs Universitet. Min handledare är professor Anders Broberg.
I mitt examensarbete har jag valt att undersöka och fördjupa kunskaperna om ungdomars
upplevelse av psykisk hälsa och utveckling av nära relationer. I ett tidigare psykoterapeutexamensarbete har en psykolog gjort en liknande studie avseende ungdomar inom barn- och
ungdomspsykiatrin.
Undersökningen vänder sig till ungdomar, 16-19 år, som är patienter hos barn- och
ungdomspsykologer inom primärvården. Ungdomen informeras av sin behandlande psykolog
om den pågående studien, och tillfrågas om hon/han vill delta. Patienten får också skriftlig
information om undersökningen. Ungdomar som ger sitt medgivande till att delta får vid besök
på mottagningen besvara tre olika frågeformulär som handlar om relationer till föräldrar,
kamrater eller viktiga andra och psykisk ohälsa samt ett formulär om bakgrundsinformation (se
bilagor). Kontaktorsak, diagnos samt kontaktens längd fylls i av behandlande psykolog på
särskild blankett. Undersökningen tar ca 30-45 minuter. Behandlande psykolog, eller annan
psykolog, kommer att finnas till hands när formulären fylls i för att besvara eventuella frågor
som väcks men kan under tiden sköta andra arbetsuppgifter. Ett löpnummer följer med varje
ungdom och dess formulär. På Barn- och ungdomsmedicinska mottagningen, inlåst i ett
journalarkiv, försvaras en lista med detta löpnummer och ungdomens personnummer. Denna
lista ska INTE lämna mottagningen. Den som ansvarar för bjudningen (TL) av formulären
ansvarar också för att löpnumret och tillhörande personnummer förs upp på denna lista.
I brevet till ungdomarna informeras om att det är frivilligt att delta, att de när som helst kan
avstå från att delta utan att behöva ange något skäl till detta. Ungdomen informeras också om
att hennes/hans kontakt med mottagningen inte på något sätt påverkas av om hon/han väljer
att delta i undersökningen eller ej.
Resultaten från undersökningen kommer att redovisas som gruppresultat. Enskilda svar kan
inte identifieras. Namn eller födelsenummer anges inte på formulären. Vilka Barn- och
ungdomsmedicinska mottagningar som deltar kommer inte att uppges i undersökningen.
Föräldrar kommer inte att få ta del av enskilda svar.
Undersökningen är godkänd av verksamhetschefen, Björn Wettergren, för Barn- och ungdomsmedicinska verksamheten. Vid eventuella synpunkter och/eller frågor är ni mycket välkomna
att kontakta mig eller min handledare professor Anders Broberg.
[email protected]
Vänliga hälsningar
Kristina Bergergård, Leg. Psykolog
Tel 031-3450916; [email protected]
36
Bilaga 4
Information till ungdomarna
Ungdomars upplevelse av psykisk hälsa och nära relationer.
Följande brev är en förfrågan om att delta i en undersökning som gäller ungdomars, 16-19 år,
utveckling av nära relationer och psykisk hälsa. Jag har fått Barn- och ungdomsmedicinska
verksamhetens tillåtelse att tillfråga ungdomar som sökt hjälp.
På senare år har ungdomars psykiska ohälsa diskuterats alltmer. Det gäller bland annat
förekomsten av symtom på psykisk ohälsa och osäkerhet i relationer till föräldrar och andra. I
olika sammanhang t ex på ungdomsmottagningar, inom primärvården och barn- och
ungdomspsykiatrin finns ett stort behov av undersökningsmetoder med vars hjälp man relativt
snabbt kan få en uppfattning om omfattningen och tyngden av dessa problem.
Undersökningen ingår i ett examensarbete som genomförs vid Psykologiska Institutionen,
Göteborgs Universitet. Handledare är professor Anders Broberg. Jag har valt att undersöka
ungdomars psykiska besvär samt upplevelse av nära relationer. Syftet är även att arbeta fram
en arbetsmetod som hjälper till att snabbt få en bild av ungdomars problem och därmed kunna
erbjuda bättre hjälp. Det är viktigt att veta hur ungdomar som söker hjälp besvarar
frågeformulären.
Du som deltar i undersökningen får vid ett besök på den barn- och ungdomsmedicinska
mottagningen, du har kontakt med, besvara två frågeformulär som handlar om relationer till
föräldrar eller viktiga andra och ett formulär som ger en bild av svårigheter och symtom som
ungdomar kan ha samt ett formulär om bakgrundsinformation. Vissa frågor är vanliga och
enkla medan andra kan vara känsliga. Behandlande psykolog eller annan psykolog kommer att
vara närvarande när formulären fylls i för att besvara eventuella frågor. Du bestämmer själv
om Du vill ta upp något med din behandlare. Undersökningen tar 30-45 minuter.
Det är frivilligt att delta i undersökningen och Du kan när som helst avbryta ifyllandet av
formulären. Du behöver inte ange något skäl till varför Du avstår eller avbryter. Om Du väljer
att inte delta i studien kommer detta inte på något sätt påverka din behandlingskontakt på
mottagningen.
Resultaten från undersökningen kommer att redovisas som gruppresultat, d v s man kan man
inte identifiera enskilda svar. Namn eller födelsenummer anges inte på frågeformulären.
Orsaken till att Du söker hjälp och ifall de problem Du sökt för fått någon diagnos samt kring
kontaktens längd kommer att frågas om. I övrigt kommer inga andra uppgifter att hämtas än
de Du själv besvarar i frågeformulären. Föräldrar kommer inte att få veta hur just Du svarat.
Om Du undrar över något får Du gärna kontakta mig per telefon: 031-3450916
Kristina Bergergård, Leg. Psykolog
37
Bilaga 5
Ungdomars psykiska hälsa och nära relationer
Basdatablad, mottagning: XXX
Ungdomens ålder (antal jämna år): _____________
Ungdomens kön: Flicka
□
Pojke
□
Informerad om studien av ......................................................... Datum:
...............................
Väljer att delta i studien Ja
□
Nej
□
Eventuell angiven orsak till att delta?
..................................................................................
Kontaktorsak: ………………………………………….
Eventuell diagnos: ………………………………………
Antal besök (hittills): …………………………………..
38
Bilaga 6
Ungdomars psykiska hälsa och nära relationer
Lite information om dig själv och din situation:
1. Ålder (antal jämna år)………….
2. Kön: Flicka…………. Pojke……….
3. Går du i skolan: Ja
□
Nej
□
Om ja,  Grundskola Årskurs? ..................... Gymnasieskolan Program ?
........................................
Årskurs ? ......................
Om Nej, vad gör du i stället? ..................................................................................................
4. Vem av dina föräldrar bor Du tillsammans med?
Mamma och pappa
□
Växelvis mamma/pappa
Mamma
□
□
Pappa
□
På annat sätt
□
Vilket? ____________________
5. Är Du född i Sverige
Ja □
Nej □ i: ___________________
6. Är Din mamma född i Sverige
Ja □
Nej □ i: ___________________
7. Är Din pappa född i Sverige
Ja □
Nej □ i: ___________________
Vad arbetar/sysslar dina föräldrar med, även om de inte arbetar just nu (beskriv så precist Du
kan, t ex bilmekaniker, sjuksköterska, studerar på komvux etc)
8. Mamma: ______________________________________________________________
Är din mamma arbetslös eller sjukskriven sedan mer än ett halvt år? Nej □
Ja □
9. Pappa: ________________________________________________________________
Är din pappa arbetslös eller sjukskriven sedan mer än ett halvt år?
Nej □ Ja □
10. Har du haft kontakt med BUP, övrig sjukvård eller elevvården under senaste året
för psykiska problem? Nej
□
Ja □, för vad?________________________________
39