Vår patrull bekräftade att hon hade blivit muslim
JAG TYCKER INTE OM DENNA TEXT.
Nej.
Jag tycker det är obehagligt att inte tycka
om denna text.
Jaså?
Jag tycker inte om att stirra in i en vägg heller.
Finns en vägg ser jag genast dess
sprickor och uppfinner en karta, ett flodsystem
och befolkar det.
Krumelurer heter mitt folk.
De är så dumma, så dumma, men uppvisar en
förvånansvärd artrikedom.
De finns överallt där ångest luktar.
Men alltså ångest vadå?
Ja alltså ångest just så.
Nej.
Jo.
Säg!
Säg såhär att en text som går att överblicka
är tråkig, men en text som inte ens går
att inblicka är inte en text.
Den är sjögräs.
Den saknar en plats, en nurörelse.
Minnet av en rörelse som tagit mig hit,
aningen om hur det ska fortsätta men som
i de bästa texterna inte bekräftas.
Du tänker så. Men om texten är platsen?
Om texten är en korsställning, ett
x
mellan det första och andra kapitlet,
greppet och angreppet, hav och land.
Textens ryggsida i den första delen
och den (t)röstlösa människokroppen i den andra.
Mitt retroaktiva ställningstagande att det
var bättre under havet kräver att tillägnelsen
sker på bekostnad av begripligheten.
Rätten att inte bli förstådd.
Att förstå rätten till att inte behöva bli
förstådd.
Ja.
Jag är kvar i förståelsen. Jag förstår nu
att det finns en gräns mellan land och hav.
Efter sammanblandningen.
Efter att du pekat på land.
Finns bara hav, finns skräck.
Femgängets Anne: Jag tycker om äventyren
när de är över.
Det behöver dock inte sluta lyckligt
men jag vill att det ska börja lyckligt.
Den klassiska tragedins början.
Förför mig, bedra mig sedan. Hugg!
Ge mig mod att vara modig.
Se min skrift. Den är skön, en njutning
för ögat. Men tecknets regelbundenhet
som efterliknar den tryckta bokstaven
är på samma gång en rörelse mot
oklanderligheten.
Även den som är vänd mot solen skapar
en skugga.
Joo.
Rörelsens upprinnelse måste granskas
noggrant så att inte rädsla är drivkraften.
Den avtäckta rädslan däremot är ett bra
drivmedel.
Att det är jävligt djupt, men att det går
att simma.
