revolutionär marxism

REVOLUTIONÄR
MARXISM
Organ för Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen
Nr 2 (september 2007)
De mo nstrati on i Te her an först a m aj 20 07
Innehåll:
Den iranska revolutionen och kommunistisk strategi
Den ojämna och sammansatta utvecklingen: Marx, Trotskij och globaliseringen
Lärdomar av den svenska FNL-rörelsens uppgång och fall
Grupp 8 och feminismen – en marxistisk granskning
Vad är queer?
Pris: 40 kr
Redaktionen har ordet
Första numret av Revolutionär Marxism publicerades i början av 2007. Utgivningen är tänkt att fortsätta med två
nummer per år. Tidskriftens syfte är att ge en fördjupad
analys av frågor som inte kan behandlas tillräckligt utförligt i vår tidning Arbetarmakt.
Det här numret har flera tyngdpunkter. Det inleds
med frågan om varför den iranska revolutionen 1979
slutade med att reaktionära, islamistiska krafter kunde få
överhanden och införa en religiöst motiverad diktatur
som förtrycker inte bara kvinnor och ungdomar utan också i hög grad landets arbetarklass.
I en längre artikel går Jens-Hugo Nyberg därefter
igenom revolutionens bakgrund och hur den iranska arbetarrörelsen och vänstern misslyckades med att ge någon
meningsfull ledning åt en arbetarklass som visade en betydande kampvilja och som spontant organiserade ett
slags arbetarråd (shoras). Analysen är ingen uppvisning i
historiska kunskaper. Här finns tvärtom avgörande lärdomar att hämta inför den kamp idag där islamistiska
krafter tävlar med socialister om ledningen.
I numrets längsta artikel, som är översatt från engelska, går Luke Cooper igenom hur Marx, Lenin och
Trotskij försökte förstå kapitalismens globaliserande tendenser under deras respektive tidsperioder. Inte heller här
är det frågan om rent historiska eller teoretiska resonemang. Den klassiska marxismens företrädare kan hjälpa
oss att förstå effekterna av dagens globaliserande kapitalism. Coopers genomgång tar främst fasta på den lag om
den ojämna och sammansatta utvecklingen som Trotskij
först formulerade för Ryssland, men som han senare ut-
sträckte till att också gälla andra länder och kontinenter.
Den svenska solidaritetsrörelsen med det vietnamesiska folket tog sig framför allt uttryck i den s.k. FNL-rörelsen (De förenade FNL-grupperna). Åke Kilanders nyligen
utkomna historik över rörelsen är utgångspunkten i en
artikel av Per-Olof Mattsson – själv en gång i tiden
FNL-aktivist. FNL-rörelsen hade från början en revolutionär dynamik som drevs ut ur rörelsen av de maoister
som själva tagit initiativet till rörelsens bildande. Det skedde som ett resultat av att de svenska maoisterna, istället
för att bryta med Beijings alltmer reaktionära utrikespolitik, lät FNL-rörelsen bli ett offer för högervridningen under Maos sista år vid makten. Därmed kom den största
delen av den svenska ungdomsvänstern under 1970-talet
att sluta fred med socialdemokratins ledare och den svenska kapitalismen.
Den svenska kvinnorörelsen har också varit föremål
för flera försök till historieskrivning. Det främsta intresset
har naturligt nog riktats mot Grupp 8. I en längre artikel
analyserar Gunnar Westin Grupp 8:s framväxt och
verksamhet ur ett marxistiskt perspektiv. Lärdomarna av
Grupp 8:s sönderfall – och därmed också huvuddelen av
den svenska kvinnorörelse som föddes under 1970-talet –
är av avgörande betydelse om vi ska förstå varför Feministiskt initiativ blev ett fiasko som politisk rörelse.
I en avslutande recension behandlar Johan Fogelstam en bok av Fanny Ambjörnsson och ställer frågan
om vad queer är?
Redaktionen
Revolutionär Marxism publiceras av Arbetarmakt
svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen (www.arbetarmakt.com)
internationell hemsida på engelska: www.fifthinternational.org
hemsida på engelska: www.workerspower.com
hemsidor på tyska: www.arbeiterinnenstandpunkt.net (Österrike),
www.arbeitermacht.de (Tyskland)
hemsida på franska: www.cinquiemeinternationale.org
hemsida på tjeckiska: sop.revoluce.info
2
Den iranska revolutionen och
kommunistisk strategi
I januari 1979 flydde en av dåtidens brutalaste diktatorer, den USA-stödde shahen av Iran,
borttvingad av ett massivt folkligt uppror. Utvecklingen ledde till att ayatolla Khomeinis blodiga diktatur upprättades, vilken har åtskilliga tiotusentals döda på sitt samvete – förutom
alla som har fängslats, torterats och flytt landet. Ofta beskrivs denna process som ”den
islamiska revolutionen”, och intrycket ges att det var Khomeinis trupper som störtade shahen, med syftet att upprätta mullornas diktatur. Denna beskrivning är grovt förenklad, eller
snarare helt felaktig. Den iranska revolutionen 1979 var ett djupgående folkligt uppror,
som kunde ha utvecklats åt ett helt annat håll. Jens-Hugo Nyberg analyserar den iranska
revolutionen.
Den folkvalde borgerlige nationalisten Mossadeq störtades
1953 i en CIA-regisserad kupp – Operation Ajax. USA
och andra imperialistmakter såg sig vid den tiden inte
tvingade att använda dagens hycklande demokratiska retorik för att rättfärdiga sina regimskiften, som dock helst
utfördes i skymundan. Det hade också varit svårt att hitta
trovärdiga demokratiska aspekter på shahens diktatur.
Han tog genast itu med att med brutalt våld krossa oppositionen, i första hand det sorgligt Moskvatrogna och stalinistiska kommunistpartiet, Tudehpartiet, som hade en
stark ställning bland arbetare och inte minst soldater, genom sina viktiga celler i krigsmakten.
Den nya shahen Reza Pahlavi såg till att bygga upp
inte bara en enorm krigsmakt, utan också en hemlig polis
SAVAK, en av världens mest blodsbesudlade och ökänd i
sitt slag, och med några av världens vidrigaste tortyranläggningar. Internationella Röda korset lyckades få undersöka Shahens fängelsehålor 1977. De hittade över 3 000
politiska fångar och kunde rapportera att dessa hade blivit
misshandlade, brända med cigaretter och kemikalier, torterade med elektroder, våldtagna, sodomiserade med flaskor och kokande ägg samt, för kvinnliga fångar, fått elkablar uppkörda i livmodern. De kunde konstatera att 124
fångar dött under tortyr. (1) De västliga demokratiernas
gunstlings insatser på de mänskliga rättigheternas område
kan vara något att hålla i minnet för dem som tror att
USA med allierade kan föra demokrati till Iran.
I 25 år satt shahen vid makten, en tid som förutom
hårt förtryck också såg industriell tillväxt under regentens
industrialiseringsprojekt i den så kallade ”vita revolutionen”. Arbetarklassen växte och fick en större social tyngd.
Särskilt viktig var oljearbetarnas roll, då dessa i sina händer höll kontrollen över Irans överlägset viktigaste produkt.
Som vanligt med allt för despotiska härskare, och den
utbredda korruptionen som det styrande skiktets ledande
ställning inbjuder till, växte dock missnöjet bland de mindre gynnade delarna av de härskande klasserna, dem som
var uteslutna från inflytande över statsmakten, och inte
fick sin del av de enorma rikedomar som shahens klick
samlade på sig. Inte minst mullorna, det muslimska prästerskapet, började uttrycka sitt missnöje, efter att det för-
sta årtiondet av diktaturen inte ha haft några större invändningar. Shahens ”vita revolution” och dess begränsade jordreform gjorde inte mycket för att förbättra för
landsbygdens fattiga – snarare drev den bort miljontals
människor och in i städerna. Den var dock tillräcklig för
att till viss del underminera mullornas och moskéernas
egendomar.
Shahen kände sig också, när han inte vältrade sig i
minnet av Persiens antika och förislamiska historia som
verklig stormakt, dragen till vissa västerländska idéer. Förutom mer effektiva tortyrmetoder inbegrep detta också reformer i utbildningen, västerländska filmer och annan kultur, och en högre grad av sekularisering än det konservativa prästerskapet uppskattade. Detta innebar en växande
konflikt med mullorna, som hade sin främsta bas bland
städernas fattiga. En annan, och ekonomiskt starkare
massbas, fanns hos basarernas köpmän, som också alltmer
kände sig missgynnade av shahens politik. Som bekant
kan trasproletariatet och småbourgeoisien, när de mobiliseras under en reaktionär ledning, ta sig tämligen otrevliga uttryck, och detta skulle upprepas här, om än på ett
annat sätt än i exempelvis Italien och Tyskland.
Shahen i kris
Shah Pahlavi stötte också på allvarliga hinder utifrån. Inte
från de västerländska demokratierna förstås. Dessa fortsatte att backa upp Irans regent samtidigt som de passade på
att utnyttja oljetillgångarna, vilka Mossadeq till sin olycka
hade tänkt nationalisera. Den nye president Carter, med
mänskliga rättigheter som något slags gimmick, kunde inte avhålla sig från lite förmaningar, och som vi sett pressa
på för att låta Röda korset få en inblick i tortyrhålorna,
men Iran var nu fast etablerat som USA:s främsta vakthund i den viktiga och oljerika regionen, vid sidan av Israel.
Det var förstås inte tal om att på något sätt destabilisera regimen. Carter försäkrade i november 1978 att shahen var en vän och lojal allierad. Den ekonomiska 70-talskrisen däremot var ett svårare slag. Att hålla sig med en
enormt uppsvälld armé och säkerhetspolis, samtidigt som
man försöker industrialisera och lägga undan dollarmiljarder till familjen är inte billigt, och ekonomiska kriser
3
kan då skapa allvarliga problem. Inflationen växte kraftigt, och även arbetslösheten steg. Iran var starkt beroende av import, särskilt av matvaror. Stigande världsmarknadspriser skapade brist samt stigande matpriser, vilket direkt urholkade arbetarklassens levnadsstandard. Arbetarnas klasskamp hade under shahens förtryck legat på en
mycket låg nivå, men samtidigt hade hans industrialiseringsprogram lett till att dess roll i samhällsekonomin
ökat. Arbetarklassen hade 1977 växt till 2,5 miljoner, varav många i stora fabriker. Prishöjningarna skapade förstås
missnöje, och strejker började åter bli vanligare under
1970-talets andra hälft. En siffra anger 60 större strejker
och arbetarprotester under åren 1975–77, vilket kanske
inte är någon enorm rörelse i ett stort land, men det var
en viktig föraning. Samtliga möttes förstås av hård repression.
Shahen hade i början av 1977 börjat göra vissa eftergifter, efter både internationell och inhemsk kritik. En del
politiska fångar släpptes, medborgerliga rättigheter stärktes i viss mån, och den gamle premiärministern Hoveyda
byttes ut mot en ny, Amuzegar. Eftergifter kan i vissa fall
vara en effektiv taktik för att avleda opposition, men vid
andra tillfällen kan det tvärtom tjäna som en uppmuntran. Despotism är inte det lättaste. Företrädare för författare, advokater och studenter började ställa krav på rättigheter och att konstitutionen skulle följas.
En muslimskt ledd militant massrörelse blommade
också upp. I januari 1978 antydde en artikel i en av landets ledande tidningar, Ettelaat, att Khomeini, den främste
av mullorna, var en brittisk agent, och satte hans fromhet
i fråga. Seminariestudenter i Qom, den förvisade Khomeinis hemstad, tog till gatorna, och i sammanstötningar
med polisen dödades flera demonstranter. Den 18 februari hölls med anledning av detta demonstrationer i flera
städer, med omfattande kravaller i Tabriz. Islamistiskt
ledda demonstrationer och sammanstötningar blommade
under våren och sommaren upp lite varstans. Bland annat
angreps biografer och nattklubbar, som symboler för moraliskt förfall, banker som symboler för utsugning samt
polisstationer.
Paroller mot Shahen började höjas. Situationen trappades upp ännu mer i augusti när mer än 400 personer
dog i en brand på biografen Rex. Utan att några bevis
fanns lades skulden av många på SAVAK, vilket gav
ytterligare bränsle åt protesterna. Shahen fortsatte med
eftergifterna och tillsatte en ny premiärminister igen, Sharif-Amami. Denne lättade på presscensuren, tillät öppnare
debatt i parlamentet (majlis) och frisläppte ytterligare några politiska fångar. Men vad hjälpte det? Den 4 september
demonstrerade över 100 000 i Teheran, och demonstrationen fortsatte de närmaste dagarna, med fler deltagare
och radikalare paroller.
Undantagstillstånd utropades, och som för att understryka att eftergifterna bara var en manöver sköt shahens
trupper på en demonstration på Zhalehtorget i Teheran
den 8 september och dödade hundratals obeväpnade demonstranter – den så kallade Svarta fredagen. Detta hade
nu, liksom tsarens svarta söndag över 73 år tidigare inte
alls någon lugnande effekt på oppositionen, som tvärtom
bara blev radikalare. Man kan förstå om shahen, som var
van vid lyx och lättja, kände en avsevärd frustration. Vad
han än tog sig för, eftergifter eller hårda tag – rent av så
långt som till massaker på civila – så blev allt bara värre.
4
Arbetarklassen griper in och shahen störtas
Den mullatrogna rörelsen spred sig och ställde till stort
besvär för regimen. Riktig tyngd fick rörelsen mot shahen
emellertid först när arbetarklassen på bred front lade sig i.
Mellan juni och augusti hade spridda strejker förekommit
både i den privata sektorn och i statsindustrier. Som ett
direkt svar på massakern på Svarta fredagen, blev för shahen lördagen ännu svartare när arbetarna på Teherans
oljeraffinaderi gick ut i strejk i solidaritet med offren och
krävde ett slut på undantagstillståndet.
Nästa dag spred sig strejken till oljearbetarna i Shiraz,
Tahriz, Abdan och Isfahan, dagarna därefter till de flesta
andra platser där oljearbetare fanns. Oljearbetarstrejken
inte bara fortsatte att spridas snabbt, lika snabbt tog den
sig allt radikalare uttryck. Snart höjdes parollerna ”Ner
med shahen!”, ”Ner med SAVAK!”, ”Död åt USA-imperialismen!”. Allt fler skikt av arbetare drogs in i strejken,
speciellt de offentliganställda: postarbetare, sjukhusanställda, transportarbetare, lärare, läkare, tjänstemän av alla
slag. Inte minst bankstrejken var effektiv. När banktjänstemännen gick i strejk kunde de avslöja att den härskande
eliten, inklusive shahens släktingar, under de senaste tre
månaderna hade fört ut över en miljard dollar ur landet –
att lägga till den dollarmiljard de redan hade på utländska
bankkonton.
Regeringen under den nye premiärministern SharifEmamis hade snabbt tillgodosett oljearbetarnas krav på
höjda löner och andra förmåner, men inte heller det hade
varit tillräckligt. Massrörelsen fortsatte sin uppgång, strejkerna fortsatte att sprida sig och den 9–10 december demonstrerade flera hundra tusen människor i Teheran mot
regeringen.
Vid denna tid började regenten, efter att nesligt ha
misslyckats med att lösa sina växande problem, desperat
att försöka splittra oppositionen genom att skapa en kompromissregering. Delar av den borgerliga oppositionen,
den mest respektabla delen, var organiserade i Nationella
fronten, och där fiskade en shah i gungning nu efter allierade. Efter att ha misslyckats i sina framstötar till en av
ledarna, fick han i slutet av månaden till stånd en uppgörelse med en annan av frontens ledare, Bakhitar. Denne
ställde dock kravet att shahen själv lämnade landet, och
efter att majlis båda kamrar hade ställt sig bakom detta
fann shahen för gott att lämna landet ”för en kort semester” den 16 januari 1979.
Ställföreträdande shahen Bakhitar hade nu till uppgift
att rädda det som räddas kunde av statsapparaten och att
återupprätta ordningen. Detta är nu ingen lätt uppgift under en fullskalig revolutionär situation, där landet är lamslaget av en generalstrejk, de regeringsfientliga massdemonstrationerna på gatorna beväpnar sig och delar av
armén helt vägrar lyda order och i vissa fall rent av vänder vapnen mot sina officerare. Speciellt inte om det är de
härskande klassernas privilegier man vill skydda och alla
de upproriska massorna hatar statsapparaten man vill bevara, med eller utan Pahlavi. Det höll heller inte speciellt
länge för Bakhitar. Två veckor efter den gamle regentens
landsflykt återvände Khomeini från sin, med sikte på
makten, men inte på att slutföra massornas revolution.
Officerare från viktiga arméenheter lovade honom trohet,
och bakom kulisserna försökte ayatollan få till stånd en
förhandlingslösning. Revolutionen ville inte riktigt avstanna dock, och shahens armé fortsatte falla sönder när
deserteringarna fortsatte sin löpeld, och en och annan
officer sköts av sina soldater. När shahlärlingen Bakhtiar
satte in militärpolis och kejserliga gardet mot ett myteri
bland flygvapnets ka-detter bröt nya strider ut. En sektion
av Nationella fronten under Bazargans ledning, den militantaste delen av Khomeinis anhängare, i likhet med
hittills underjordiska gerillagrupper som Fedayin och
Mujahedin slöt sig till upproret. På kort tid krossade de en
stor del av shahens kvarvarande krigsmaskin, och vapenfabriker, militärbaser, tevestationer, fängelser och parlamentet stormades. Februariupproret hade segrat, och
Bakhitar drog den rimliga slutsatsen att det var säkrast att
gå under jorden.
Situationen i februari
Februariupproret segrade, i det att det krossade monarkin
och dess förtryckarapparat. Däremot löste det inte problemet om hur makten därefter skulle organiseras. Mullorna
utgjorde otvivelaktigt en av de viktigaste organiserade
krafterna, även om det uppenbarligen vore en rejäl överdrift att tillskriva dem shahens störtande. Deras främste
ledare Khomeini utsåg Bazargan, representant för Nationella fronten, en annan maktfaktor i den kaotiska situationen, till premiärminister. Men huvudkraften i likvideringen av monarkin hade varit arbetarklassen, och i främsta ledet oljearbetarna. Arbetarna hade under strejkrörelsen och revolutionen organiserat sig i råd, shoras – som varierade i utvecklingsgrad från strejkkommittéer under en
mer konservativ ledning, till mer avancerade fabrikskommittéer som tog över kontrollen på sina fabriker. Arbetarna och de andra upproriska massorna var nu dessutom till
stor del beväpnade, samtidigt som ingen organiserad poliskår eller armé längre fanns. Vem skulle nu styra Iran,
och i vilkas intresse?
Till en betydande del avgjordes detta av det svar som
det parti som formellt kallade sig kommunistiskt, och andra som drog samma slutsats, gav: Anti-imperialisterna,
förklarade Tudehpartiet, det Moskvatrogna kommunistpartiet, står under ledning av ayatolla Khomeini – därför
står Tudeh bakom Khomeini.
I ett underutvecklat land, som Tsarryssland, hade den
industriella utvecklingen åstadkommits till stor del genom
utländska investeringar och statsingripanden. Detta innebär att den inhemska borgarklassen kommer att vara mindre utvecklad i förhållande till den ekonomiska utvecklingen och – framför allt – arbetarklassens utveckling. I den
mest klassiska borgerliga revolutionen, den franska 1789
och några år framåt, fanns i det närmaste ingen modern
arbetarklass, vilket inte hindrade att borgarklassens högre
skikt måste drivas på av den revolutionära småborgerligheten för att revolutionen skulle gå framåt. Under revolutionerna 1848 fanns den ännu outvecklade arbetarklassen
som en viktig faktor, vilket fick till följd att borgarklassen –
med Tyskland som klassiskt exempel – var beredd att
kasta sig i armarna på reaktionen för att hindra revolutionen från att gå för långt.
I Ryssland under 1800-talets sista år var borgarklassen
ännu svagare, och proletariatet tvärt om mer koncentrerat. Hur kritiska kapitalisterna än var mot tsarmakten behövde de, som Lenin ständigt påpekade, en stark stat, gärna en konstitutionell monarki, som skydd mot arbetarna.
När den liberala bourgeoisien började skapa fastare organisationer – deras politiska parti, Konstitutionella demokraterna (kadeterna) bildades efter arbetarpartiet, märk
väl – började tongivande mensjeviker att dra sig i en mer
opportunistisk riktning. Borgarklassen tilldelades den ledande platsen i den kommande demokratiska revolutionen, och arbetarrörelsen måste således tona ner sin radikalism för att inte skrämma bort sina allierade.
Irans kommunistparti
Under inverkan från ryska revolutionen hade i mars 1920
Irans kommunistiska parti grundats. Som de andra sektionerna av Kommunistiska internationalen kunde det
iranska partiet inte stå emot den byråkratiska utvecklingen
i Sovjetunionen på 20-talet. Det kritiska tänkandet rensades ut, och alla sektionerna formades till lydiga instrument
för Kremls alltmer opportunistiska och i slutändan kontrarevolutionära politik.
Tudehpartiets okritiska linje till Khomeini kan verka
helt bisarr. Det kan stämma, men om man studerar tidigare erfarenheter av stalinistisk politik blir den dock inte
helt obegriplig.
Bolsjevism och mensjevism
När den ryska socialdemokratin grundades på 1890-talet
– alltså innan splittringen i bolsjeviker och mensjeviker
uppkommit – gjordes det med förståelsen att även om det
var en borgerlig revolution de stod inför, innebar detta
inte att de kunde lämna ledningen till borgarklassen. G.V.
Plechanov, den ryska marxismens grundare, uttryckte saken på Andra internationalens grundningskongress 1889:
”Den ryska revolutionen kommer att segra som en arbetarrevolution eller inte alls.”
Mansour Osanloo, iransk arbetarledare, första maj
2007 i Teheran
Bolsjevikerna utvecklade, framför allt genom Lenins försorg, en mer konsekvent revolutionär linje. Den kommande revolutionen i Ryssland, ansåg han, skulle till sitt
innehåll vara borgerlig, den skulle röja bort alla feodala
hinder för kapitalismens vidare utveckling. Men inte bara
det – själva syftet som socialister måste ha i åtanke var att
röja snabbast möjliga väg för en socialistisk revolution. De
ryska kapitalisterna var allt för svaga, och framför allt alltför rädda för den organiserade arbetarklassen för att konsekvent kunna leda denna kamp. I stället måste arbetarna
leda revolutionen i allians med bönderna, som också de
hade intresse av att likvidera storgodsen och alla feodala
5
kvarlevor på landsbygden.
Lenins formulering arbetarnas och böndernas revolutionära demokratiska diktatur uttryckte just detta. De arbetande massorna skulle driva den borgerligt demokratiska revolutionen så långt det var möjligt, men utan att ännu ställa sig socialistiska mål. Lenin lyfte emellertid fram
revolutionens internationella karaktär, och insisterade på
att ett huvudsyfte för den ryska revolutionen var att ge
upphov till revolutioner i västra Europa. Dessa kunde bara vara socialistiska, och med deras hjälp skulle även Ryssland kunna slå in på en uttalat socialistisk revolution. Men
i Lenins perspektiv 1905 – och bolsjevikfraktionen ställde
sig nära nog enig bakom dessa – skulle den ryska revolutionen under den närmaste perioden, om den inte fick
hjälp utifrån begränsas till ett borgerligt-demokratiskt stadium. (2)
Men i intet fall kan Lenins formulering tolkas som att
arbetarrörelsen ska begränsa sina krav i den borgerliga revolutionen för att inte skrämma bort sin påtänkta allierade inom borgarklassen – vilket är precis hur parollen kom
att användas av Stalin och Bucharin efter Lenins död.
De som i det här avseendet formulerade den mest radikala och framsynta lösningen var Leo Trotskij och Parvus. Trotskij, som vid den här tidpunkten stod utanför de
båda fraktionerna – han skulle inte ta sitt förnuft till fånga
och ansluta sig till bolsjevikerna förrän 1917 – drog slutsatsen att arbetarklassen ofrånkomligen skulle ställa krav i
sitt eget intresse som direkt skulle hota kapitalisternas
egendom. En arbetarregering skulle inte kunna undgå att
genomföra socialistiska åtgärder utan att bryta med sin
klass. Den borgerliga revolutionen måste fortsätta över i
en socialistisk revolution – som för att överleva behöver
stöd från flera länders revolutioner.
Den framväxande stalinismen anammar
mensjevism
I den kinesiska revolutionen 1925–27 antog ledningen inom Kommunistiska internationalen en radikalt annorlunda politik. Det borgerligt-nationalistiska Kuomintang, under ledning av den våldsamt antikommunistiske Chiang
Kai-shek förklarades vara ämnat att leda revolutionen,
som strikt skulle begränsas inom sina borgerligt nationelltdemokratiska ramar. Inte bara det – det unga, men
snabbt växande kinesiska kommunistpartiet skulle gå in i
Kuomintang, och i praktiken helt likvidera sig som oberoende kraft. Detta i total kontrast till den betoning som Komintern – så länge Lenin levde vill säga – lade på det
absolut nödvändiga i att arbetarklassen och dess revolutionära politiska uttryck, kommunistpartiet, alltid skulle behålla sitt politiska oberoende.
Stalins och Bucharins politik innebar tvärtom att arbetarklassens politiska oberoende från borgarklassen helt lades i malpåse, i väntan på ett tänkt framtida stadium. Den
nya politiken rättfärdigades bland annat med några lösryckta citat från Lenin, men i själva verket var den helt
motsatt dennes politik från 1905. Då skulle som vi sett
arbetarklassen i allians med bönderna med revolutionära
medel likvidera tsarismen och de feodala resterna, utan
att vänta på den vacklande borgarklassens feghet och förutsedda förräderi. 1917 hade Lenin dessutom, med de första rapporterna om tsarens fall, dragit slutsatsen att de
revolutionära arbetarna genast skulle börja angripa den
kapitalistiska egendomen – revolutionen skulle inte kunna
begränsas till en borgerlig fas, utan den socialistiska stod
6
för dörren.
Många ledande bolsjeviker hade dragit slutsatser åt ett
helt annat håll än Lenin. När Kamenev och Stalin kom
till Petrograd i mars 1917 drog de politiken långt åt opportunistiskt håll, till ett villkorligt stöd för kapitalisternas
provisoriska regering, den som Lenin genast satte i gång
att organisera proletariatet för att störta. Stalins och andras politik i mars 1917, när han inte bara närmade sig,
utan faktiskt reste frågan om samgående med mensjevikerna, visade sig skvallra om framtiden på ett mycket oroväckande sätt. I Kina 1925–27 gick de längre i sin mensjevism – faktiskt längre än många mensjeviker hade gjort
1917.
Argumenten om att ”inte skrämma bort” borgerliga
allierade – och således lägga sig platt för vad dessa kunde
godta – fick en framträdande roll. Faktiskt var det inte
bara mensjevikernas argument som återanvändes – Stalin
var resurssparande nog att också göra en av de tidigare
främsta mensjevikiska talesmännen, Martynov, till ledande ideolog. Hade Martynov blivit bolsjevik i någon som
helst politisk mening? Absolut inte, han fortsatte med sin
högermensjevikiska kurs. Men det var opportunism som
var Stalins lösen för dagen. Han gick rent av så långt som
till att förneka behovet av sovjeter, eftersom Kuomintang
– ett borgerligt parti som organiserade en liten bråkdel av
folket, under en förrädisk och antikommunistisk ledning,
märk väl! – skulle duga gott. Ching Kai-shek skönmålades, och att han en i kupp avsatt sina rivaler förtegs i Sovjetunionen. Krypandet för honom fortsatte tills han massakrerade de kinesiska kommunisterna och många andra
arbetare.
Fångad i sitt mensjevikiska tänkande kunde Stalin inte
ens då komma på tanken att kommunistpartiet öppet skulle kämpa om massorna. Istället hittades snabbt en borgerlig ”vänsterledare” att uppvakta. Samma utveckling följde
i stort – anpassning, skönmålning och en avslutande massaker på kommunister. Slutligen, som för att visa att han
fortfarande inte hade förstått den kommunistiska taktikens
ABC, men väl att han kunde slå in på huvudlösa ultravänsterlinjer under vissa förhållanden, beordrade Stalin
kommunistpartiet till ett utsiktslöst uppror – när deras huvudstyrkor redan var krossade. Resultatet av Stalins och
Bucharins politik i Kina blev: fullständig politisk kapitulation, ohämmat anammande av det sämsta i mensjevismen
samt tre massakrer på kommunister. Och de sovjetiska
kommunister som förespråkade en politik i linje med Lenins, som Vänsteroppositionen med Trotskij och andra?
De tystades, uteslöts snart, förvisades, fängslades och mördades i stor omfattning.
Stalinismen i Iran
Poängen med detta var inte bara att göra en historisk
utläggning om Kina på 1920-talet, utan att visa på den
politiska praktik som det lade grunden till. Att ”inte
skrämma bort” borgarklassen och därför helt kapitulera
för deras ledning, i väntan på ett tänkt framtida stadium
där kommunisterna skulle kunna träda fram, hade aldrig
varit Lenins politik – och den var helt främmande för allt
som Komintern någonsin formulerade under hans levnad.
Det blev dock en huvudfaktor i Kominterns framtida politik, och alltid med samma resultat: nederlag.
Den revolutionära potentialen i Frankrike 1936 under
generalstrejken och massmobiliseringen avleddes i fjäsk
för liberalerna. I Spanien 1936–37 begränsade sig inte
arbetarna till att bekämpa de fascistiska arméerna, de slog
radikalt mot fascisternas första existensvillkor: kapitalismen. Bönderna, långt mera socialistisk sinnade och revolutionära än bönderna hade varit i Ryssland 1917, mobiliserade inte bara antifascistiska masstrupper, utan organiserade i stora delar av landet jordbrukskollektiv. Den stalinistiska politiken innebar att kampen skulle vara strikt
demokratisk och antifascistisk, en anpassning till det lilla
skikt av borgarklassen som inte slutit sig till Franco, och
med det utsiktslösa hoppet att vinna stöd hos kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien. I Spanien hade
Stalin dessutom en hemlig polis som kunde flygas in och i
stor skala tortera och mörda revolutionärer, samtidigt som
fabriker och konfiskerad jord återlämnades till de forna
ägarna. Den socialistiska revolutionen krossades under
stalinistisk ledning, och med den kraften i den antifascistiska kampen. Resultatet blev inte bara ett nederlag för
socialismen, utan även för borgerlig demokrati.
I land efter land, revolutionär situation efter revolutionär situation, försökte de staliniserade kommunistpartierna begränsa kampen till ett demokratiskt stadium, med
följden att socialismen uteblev. Italien och Frankrike efter
andra världskriget: Stalin i sitt försök till fredlig samlevnad
med imperialismen förhandlar bort Västeuropa och beordrar kommunistpartierna att inte kämpa om makten –
de hjälper rent av till att återbygga kolonialväldena! Vietnam 1945: Moskvas kohandel med de andra stormakterna
leder till att kommunistpartiet med våld – och i likhet med
den franska kolonialmakten! – undertrycker den revolutionära situationen. Indonesien 1965: kommunistpartiet
har miljontals medlemmar, men anpassar sin politik helt
efter Sukarnos borgerligt-nationalistiska ledning. Trots sin
enorma storlek har partiet inget att sätta emot när militärkuppen kommer, så istället för kommunistisk seger får vi i
runda tal en miljon dödade.
Det är just denna tradition som Tudehpartiet i Iran
fortsätter. Den har i praktiken gång på gång visat att den
inte har något gemensamt med vare sig Marx, Lenin eller
kommunismen. När Mossdeq störtades 1953 hade partiet
stått på toppen av sitt inflytande, med ledningen för fackliga massorganisationer och inflytelserika celler i armén.
Om dessa hade mobiliserats mot CIA-kuppen kunde förutsättningarna för ett maktövertagande ha skapats. Men
detta var nu inte Moskvas politik. Det speciella och extra
groteska med Iran 1979 är bara att den gången var det
Khomeini som politiken lades platt för.
Iran och kommunistisk enhetsfrontspolitik
I en intervju med Robert Fisk sa Tudeh-ledaren Kianuri:
”För oss är den positiva sidan hos ayatolla Khomeini så
viktig att den så kallade negativa sidan är betydelselös.” (3)
Att ställa frågan så, att bedöma om en kraft som inte
är kommunistisk är övervägande bra eller dålig, för att
sedan antingen stödja den helt eller inte alls – har inget
gemensamt med Lenin. Redan 1905 klargjorde han med
tillräcklig klarhet sin grundläggande inställning till vad
som senare skulle kallas enhetsfronter. Medan ledande
mensjeviker försökte komma överens med liberaler om så
radikala plattformar som möjligt, som sedan båda skulle
hålla sig till, var bolsjevikernas taktik att ingå begränsade
överenskommelser om konkreta mål – medan partiets politiska oberoende upprätthölls.
I Iran före 1979 var huvudmålet att störta shahen, folkets förtyckare och imperialismens gendarm. Detta vore
inte bara ett nödvändigt steg mot frihet för de iranska
massorna, utan också ett svårt slag mot imperialismens
kontroll i regionen. För att nå detta mål var det därför
principiellt riktigt och en plikt för kommunister att sträva
efter konkreta överenskommelser med andra krafter, inklusive de fundamentalistiska muslimerna. Direkta steg i
kampen mot regimen alltså, som att organisera och försvara demonstrationer, utbyta information, organisera
strejker och – när rörelsen gått så långt – direkta militära
attacker, inklusive själva upproret.
Detta innebär inte på något sätt att kommunisterna
ska uppge sitt oberoende. Tvärtom innehåller den kommunistiska enhetsfrontspolitiken, som Komintern på ett
mer systematiskt sätt formulerade under sina första år, två
sidor. Dels ska så stora massor som möjligt mobiliseras för
direkt kamp, och å andra sidan innebär den att kommunisterna får möjlighet att kämpa för inflytande och ledning i rörelsen. Samarbete även med massor som leds av
reaktionära mullor har därför båda dessa aspekter. Å ena
sidan är det en kamp för progressiva och nödvändiga uppgifter – störta den blodiga, imperialiststödda shahregimen
– och å andra sidan en kamp för att visa de sektioner av
massorna som leds av mullorna, både med argument och
i den praktiska kampen, att det är kommunisterna som
bäst representerar deras intressen. Men det var alltså
kommunistisk politik, något som de officiella kommunistpartierna, oavsett den ärliga subjektiva viljan hos majoriteten av partiernas medlemmar, hade avlägsnat sig från
redan under senare delen av 20-talet, allt under Stalins
fasta ledning.
Mullorna angriper genast revolutionen
Det var därför korrekt att demonstrera tillsammans med
islamister, försvara demonstrationer och kämpa mot shahens trupper tillsammans med dem. Khomeini själv kom
tillbaka till Iran efter att shahen flytt i januari. Att han
långt ifrån var någon konsekvent revolutionär ens i förhållande till den blodiga monarkin visar sig genom att han
bakom kulisserna försökte få till stånd en förhandlingslösning. Under stor press från massorna deltog hans styrkor i
upproret i februari som störtade shahens efterträdare.
Den del av massorna som såg Khomeini som sin ledare
spelade onekligen en viktig roll i segern. Så långt var ett
militärt samarbete helt korrekt.
Tudeh med sitt stadietänkande drog dock slutsatsen
att Khomeini var den naturliga ledaren för en hel period
av antiimperialistisk revolution. Detta var helt absurt –
om än logiskt för ett Moskvatroget parti. Vid en amerikansk invasion, eller CIA-operation för att återupprätta
monarkin, skulle det åter ha varit korrekt med ett militärt
samarbete för att slå tillbaka de imperialistiska styrkorna.
Inte genom att ta ner det kommunistiska baneret och avstå från antikapitalistiska paroller under en hel utdragen
period, men väl rent praktiskt och militärt samarbete. I
frånvaro av en sådan imperialistisk intervention, som inte
heller kom, blev det dock snabbt uppenbart: det var Khomeini själv och hans mullor som seglade upp som revolutionens huvudfiende. Faktiskt visade han det själv redan
de närmaste dagarna efter februariupproret, då han inte
bara vädjade till arbetarna att sluta strejka, utan även till
de beväpnade massorna att lämna ifrån sig vapnen. Redan efter erfarenheten av 1848 anmärkte Marx att efter
varje revolution var massorna beväpnade, och borgarnas
första uppgift för att försvara sitt styre var att se till att de
7
avväpnades. Detta för oss in på frågan: vilken sorts revolution stod för dörren i Iran 1979?
Vilken sorts revolution?
Iran var 1979 ett underutvecklat och halvkolonialt land.
Det återstod fortfarande delar av den borgerliga revolutionens uppgifter, som en radikal jordreform och att bryta
med det imperialistiska beroendet. För att inte tala om
uppgiften att helt skilja religionen från både staten och
undervisningen. Problemet var, som vi har sett, liksom i
Ryssland före 1917, Kina på 1920-talet och koloniala och
halvkoloniala länder över hela världen sedan dess, att den
inhemska borgarklassen inte var stark och radikal nog att
leda en sådan utveckling. Drömmen om en separat demokratisk utvecklingsfas med ständigt växande välstånd
för massorna under den patriotiska borgarklassens ledning, fredlig tillväxt av de socialistiska krafterna och därmed ökade möjligheter att i en tänkt framtid slå in på en
socialistisk väg, har överallt visat sig vara en utopi. Detta
speciellt i ett land med en sådan radikal omvälvning som i
Iran 1979, där arbetarklassen tagit sig långt större friheter
än någon kapitalist med självaktning kan acceptera. Få
om någon av historiens lagar visar sig med sådan förutsägbarhet: en sådan långtgående men inte fullbordad revolution måste framkalla en kontrarevolution.
Bolsjevikerna hade 1917 slutit sig till att trots Tsarrysslands efterblivenhet måste den borgerliga revolutionen
övergå i en socialistisk revolution – även som det enda sättet att fullborda den borgerliga revolutionen. Det var under den nyupprättade bolsjevikregeringen som godsägarväldet på landsbygden slutligen likviderades och alla lagliga privilegier för överklassen avskaffades. Efter att Komintern noga hade betonat vikten av att kommunistpartierna bevarade sin politiska självständighet och inte underordnade sig det borgarklassen kunde acceptera, var det
den numera förvisade Trotskij som mest systematiskt formulerade den marxistiska inställningen till revolutioner i
koloniala och halvkoloniala länder, i sin teori om den permanenta revolutionen. (4) Huvudpoängen är inte huruvida ett land ”omedelbart” kan införa socialismen, utan att
bara under en revolutionär arbetarregering kan de arbetande massornas intressen skyddas. Under den imperialistiska epoken är den socialistiska revolutionen uppgiften i
alla länder.
Arbetarklassen i Iran var fortfarande en minoritet av
befolkningen, men en större sådan än i Ryssland 1917 –
2,5 miljoner av 30 miljoner människor. Deras övertagande av många fabriker, organiserandet i shoras och att klassen fortfarande till stora delar var beväpnad visar att de
var redo att föra revolutionen längre. Det var nödvändigt
att välja: antingen stödde man en utveckling av kampen,
vilket innebar att arbetarklassen, med stöd av åtminstone
de fattigare bönderna och städernas fattiga tog över
statsmakten, nationaliserade fabriker, banker etc., med
andra ord en socialistisk revolution – eller också måste
man stödja borgarklassen och alla icke-socialistiska krafter
i deras strävan att avväpna arbetarna, bryta deras nyvunna ställning i produktionen och tränga tillbaka dem till
deras vanliga plats under kapitalismen. Det stod dessutom
klart på ett tidigt stadium att en stabilisering av kapitalismen skulle komma att ske under mullornas ledning – och
vilken kontrarevolutionär potential det hade borde ha
stått klart för alla socialister. Tragiskt nog gjorde det inte
det.
8
Den begynnande kontrarevolutionen
Att mullorna alltmer kom i konflikt med revolutionen borde ha varit uppenbart. Genast efter februariupproret började de islamistiska väpnade grupperna Pasdaran och
Hizbollah att organiseras, och på ett tidigt stadium började attacker på vänstern, arbetarorganisationer och kvinnor – om än först i liten skala. I mars utfärdade Khomeini
ett edikt om att kvinnor ska bära slöja. Inom ett dygn demonstrerade 20 000 kvinnor mot detta slag mot deras rättigheter. Tudeh fördömde de ”borgerliga kvinnorna” som
inte snällt lydde ayatollan.
Samma månad organiserades en folkomröstning där
valet stod mellan monarki och islamisk republik. Det var
ett typexempel på att folkomröstningar långt ifrån att vara
en garanti för ”folkviljan”, som metafysiska demokrater av
olika färg tänker sig, med samma lätthet kan användas för
att uppbåda ett passivt masstöd för reaktionära lösningar.
Hela frågeställningen var falsk: massorna hade just störtat
den hatade monarkin och var nu inte benägna att rösta
för den i någon form. Men när de uttryckte sitt hat mot
monarkin räknades nu deras röst som ett stöd för en annan reaktionär lösning: en islamisk republik. Ett grundläggande demokratiskt krav är kyrkans och religionens avskiljande från staten, och det är en plikt för progressiva att
stödja att staten sekulariseras. Folkomröstningen skulle ha
fördömts och bojkottats.
Tudehpartiet igen: ”eftersom vi eftersträvar enighet
med folket stödjer vi helhjärtat folkomröstningen”. (5)
Att prata om enighet i sig, utan att ange vilken sorts
enighet som avses är meningslöst. Kommunister är för
enighet kring progressiva mål, vi är för enighet i handling
i den kamp som för arbetarklassen framåt. Framför allt är
vi för att vinna största enighet bland massorna bakom ett
revolutionärt program. Enighet kan dock även vinnas bakom kontrarevolutionär politik, och därför blir det också
reaktionärernas paroll. Marxister är inte för abstrakt
”enighet”, utan stödjer just de revolutionära och kampvilliga elementen. Allra minst är de för enighet bakom reaktionära paroller – och det var just detta som Tudehs okritiska stöd innebar. Den något mer radikala vänstern, som
Fedayin förespråkade åtminstone bojkott, men Khomeinis
linje vann, och 1 april 1979 utropades den islamiska republiken. Därmed var inte revolutionen förlorad – klasskampen avgörs inte av formuleringar i konstitutionen.
Men lika klart var att det var en seger för mullorna.
På första maj angreps demonstrationer av islamistiska
ungdomar med cykelkedjor och andra tillhyggen, och i
augusti angreps vänsterns organisationer och tidningar.
Samtidigt anfölls kurderna för att de hade vågat ställa
krav på autonomi. Fedayin och Mujahedin försvarade sig
modigt, och Khomeinis ännu irreguljära trupper kunde
inte rå på kurdernas väpnade styrkor. Mullorna fick slå till
reträtt den gången, men deras uppsåt var uppenbart. Andra tecken man tycker borde ha varit oroande var att den
islamistiska milisen redan på våren började rensa ut antiklerikala böcker, och händelser som när vänsterböcker
brändes på bål i staden Khorramabad till ropen ”Islam
segrar, kommunismen är krossad”.
I november ockuperades amerikanska ambassaden av
en grupp islamistiska studenter. Fram till dess hade företrädare för den iranska regeringen – vilket förstörda men
hoplappade dokument på ambassaden visade – förhandlat
med amerikanerna om samarbete. Nu slog Khomeini in
på en linje med verbalt radikal ”antiimperialism”. Det var
fortfarande en plikt för revolutionärer att lojalt ställa upp
till försvar mot alla attacker från USA-imperialismen –
men det faktum att mullorna nu skrek Död åt Amerika!
som aldrig förr ändrade inte på det faktum att deras trupper redan hade angripit de revolutionära arbetarna och
vänstern med vapenmakt, och gjorde dem inte till ett mindre hot. Minst av allt gjorde det behovet att aktivt rusta
sig till försvar mot deras kontrarevolution under uppsegling mindre akut. Stadieteorins förkunnare drog dock inte
dessa slutsatser. Tudehs sjätte plenum i februari och mars
1980 slog fast den linje de skulle fortsätta följa: partiet
stödjer dem som står bakom ayatolla Khomeini. (6)
I juli 1980 stenades fyra personer till döds. När medelålders kvinnor kan dömas till döden genom stening för att
”förleda unga flickor” har uppenbarligen kontrarevolutionen i sin klerikala tappning rest sig en avsevärd bit. Inga
sådana händelser kunde dock ruska om stadietänkandet.
Tudeh och Fedayin-majoriteten fortsatte att stödja Khomeini när mulladiktaturen började bli väl befäst. Stödet
fortsatte till 1983, när de själva rensades ut i ett nytt blodbad.
Shorarörelsen
I likhet med så många andra situationer av förhöjd klasskamp och revolution bildades i Iran embryon till arbetarråd, shoras som de kallades. Med början i strejkkommittéer
organiserade de arbetarna på fabrikerna, lade sig i mer
radikala fall i bestämmanderätten över produktionen och
gick i många fall rent av så långt att de tog över fabrikerna. Kommunister har alltsedan 1917 sett grunden till den
nya arbetarmakten i dessa råd, som direkt mobiliserar de
revolutionära massorna. Uppgiften när dessa bildas är att
sprida och samordna dem. De måste enas i en landsomfattande struktur, organisera sina väpnade styrkor och ta
över statsmakten, genom att upplösa den borgerliga statsapparatens kvarlevor. Detta har ingenstans varit en helt
spontan process – om ingen målmedveten revolutionär
ledning framträder kommer utvecklingen att stanna på ett
uppsplittrat lokalt stadium, eller så kommer kompromissmakare som tvekar eller rent av är motståndare till att ta
över makten framträda.
Det verkliga alternativet till en målmedveten revolutionär ledning när kapitalismen störtas och arbetarklassen
tar över, är inte en fri, optimal och harmonisk organisering, utan en tvekande eller rent av – objektivt eller subjektivt – kontrarevolutionär ledning. Arbetarnas shoras visade många prov på radikal organisering, flera fall fanns
där de inte bara tog över driften av fabrikerna, utan även
ökade produktionen. Men när fienden beväpnar sig är
inte lokala exempel på arbetarstyre tillräckligt. Karl Marx
skrev 1848 angående Frankfurtparlamentet, som pratade
mycket men handlade mindre: ”– Vad spelar det för roll
om man antar den bästa dagordningen, när fienden sätter
bajonetterna på dagordningen?”
Utan att på minsta sätt jämföra det odugliga Frankfurtparlamentet 1848 med Irans kreativa och revolutionära arbetare 1979, kvarstår dock följande faktum: när kontrarevolutionen, det må sedan vara den preussiske kungens
eller Khomeinis trupper, förbereder sig för strid, kommer
alla ens planer att kullkastas om man inte kan bemöta det
militära hotet. Mullorna började också snart att angripa
shoras och begränsade sig bara av vetskapen om det nödvändiga i att till en början gå varsamt fram mot en organiserad och ofta beväpnad arbetarklass. Redan i februari
1979 hade Khomeini förklarat för de mobiliserade arbetarna: ”All olydnad och sabotage mot den provisoriska regeringen kommer att betraktas som opposition mot den
genuina islamiska revolutionen”. (7) Systematiskt angreps
shoras med strypta krediter, indragna leveranser och direkt
våld. De började dessutom snart ersättas med islamiska
råd, som uttalat var för samarbete mellan anställda och
chefer. Sommaren 1981 fanns ingenting kvar av den genuina arbetarmakten.
Vänsterorganisationerna
Förutom Tudehpartiet fanns exempelvis gerillarörelserna
Fedayin och Mujahedin, som både hade deltagit i upproret i februari. Den sistnämnda organisationen var en
blandning av islamism och maoism, medan Fedayin kom
från maoism av mer sekulär sort.
I vilken mån Mujahedin ska räknas som en vänstergrupp kanske är oklart, men Fedayin kunde ha spelat en
viktig roll. Tyvärr hade dessa också sin beskärda del av
det stalinistiska arvet och delade till stor del Tudehs stadietänkande. De uppmanade till bojkott av Khomeinis
folkomröstning i mars 1979, de fortsatte organisera massdemonstrationer, även i konflikt med Khomeini, och försvarade sig mot angrepp från Pasdaran. Dock lyckades de
inte dra några klara slutsatser om var kontrarevolutionen
kom ifrån. I början av 1980 splittrades Fedayin i två delar.
Majoriteten slöt sig allt mera lydigt bakom synen på Khomeini som den antiimperialistiska revolutionens ledare
och närmade sig Tudehs katastrofala linje, inte minst efter
utbrotten av verbal antiimperialism när USA-ambassaden
hade ockuperats. Fedayin(minoriteten) däremot gick i
motsatt riktning och reste öppet paroller om socialism och
att störta mullorna. Tyvärr räckte det inte för att vända
utvecklingen, men bland den övriga klass- och mullasamarbetande vänstern utgjorde Fedayin (minoriteten) med
sitt program för väpnat uppror mot Khomeinis kontrarevolution ett hedervärt undantag.
Den iranska vänstern bjöd också på exempel på hur
hopplösa föregivet trotskistiska grupper kan vara, och hur
formellt förkastande av stalinismen inte alls hjälper om
dess stadietänkande slukas med hull och hår. Fjärde internationalen – Förenade sekretariatet för att skilja dem från
andra organisationer som fortfarande höll fast vid det en
gång ärorika namnet – nöjde sig exempelvis inte med en
sektion i Iran, utan hade två. I synnerhet HKE (Irans så
kallade socialistiska arbetarparti), som var kopplat till
amerikanska Socialist Workers Party, uppvisade ett nära
nog totalt knäfall för Khomeini. När Islamiska studentorganisationen ville stänga universiteten våren 1980 till
exempel fick de stöd av ”trotskisterna” i HKE – som inte
drog sig för att fördöma Fedayin och alla andra som försvarade universiteten mot Hizbollahs angrepp. Ett av de
mest absurda exemplen på vänsterreformisters tro på
revolutionen som en automatisk process som fortgår utan
att revolutionärer inte måste ingripa lämnades också. När
mullornas kontrarevolution växte sig allt starkare förnekade HKE att det fanns någon antikommunistisk kampanj
i Iran, och hävdade bestämt att den revolutionära processen fördjupades. Verkligen – med sådana ”trotskister” och
”socialister”, vem behöver egentligen reaktionärer?
Utsikterna för arbetarnas seger
Arbetarklassen i Iran utgjorde en minoritet, men dess nyckelroll i ekonomin gjorde att dess sociala tyngd – som
9
överallt annars – var långt större än dess numerär. Dessutom var den 1979 välorganiserad, radikal och till stora
delar beväpnad. Shahens gamla armé var upplöst – tongivande delar hade under revolutionen vägrat skjuta på demonstranterna och i många fall slutit sig till de upproriska
massorna. Mullorna satte genast igång med att organisera
städernas fattiga och småborgare i de väpnade organisationerna Pasdaran och Hizbollah, som snart skulle utgöra
kontrarevolutionens spjutspets. Dessutom fanns som sagt
väpnade styrkor under Fedayin och Mujahedin.
Det är grundläggande marxism att trasproletariatet
och småborgerliga skikt inte har några separata klassintressen de kan styra staten efter – i slutändan kan de bara
mobiliseras under borgarklassens eller arbetarnas ledning.
Under Khomeini mobiliserades de för borgarklassens intressen, under starkt reaktionära politiska uttryck. Alternativet för kommunister skulle ha varit att kämpa för
ledningen över dessa skikt. Mullorna utlovade ekonomiska
förbättringar för de fattiga, och öppnade vissa karriärmöjligheter. Att alliera sig med de fattiga i städerna och på
landsbygden, under revolutionär ledning, är också en central uppgift för arbetarklassen – men vi kan dessutom göra
det bättre, då vi inte hämmas av respekten för den kapitalistiska egendomen.
Det är obestridligt att mullorna hade ett starkt stöd,
och det hade inte varit en lätt sak att vinna massorna
under deras ledning. Men detta är alltid fallet i revolutioner, och den enda chansen att vinna är att kämpa för det.
Alternativet är säkert nederlag. Möjligheten till seger låg
längs den väg som så många revolutioner visat vara den
enda möjliga: arbetarklassen måste upprätta sina egna
maktorgan, förena dessa i nationell skala, organisera sina
väpnade styrkor, dra in halv- och icke-proletära skikt i rörelsen och upplösa alla kontrarevolutionens maktpositioner. Vidare skulle målet ha varit att nationalisera storföretag och banker – för att sätta ekonomin under arbetarklassens centrala ledning, inte att förväxla med den fak-tiska borgerliga regeringens nationaliseringar som ett sätt att
ta tillbaka fabriker från upproriska arbetare – och framför
allt sprida revolutionen utanför landets gränser.
Iraks arbetare och bönder hade en lång tradition av
radikal kamp och kunde ha återuppväckts, även om de för
tillfället tyngdes av Saddams diktatur. Det palestinska folket kunde snabbt ha blivit en viktig allierad, liksom arbetare och förtryckta i hela regionen, som skulle ha fått ett
positivt exempel på något annat än imperialism och religiös fundamentalism. Inte minst kunde de nationella minoriteterna inom Irans gränser ha vunnits för ett försvar
mot mullorna. Särskilt kurderna hade en avsevärd militär
styrka, vilket de visade genom att slå tillbaka invasionen i
augusti 1979. Att erkänna minoriteternas självbestämmanderätt hade inte bara varit ett självklart demokratiskt
krav, utan hade också kunnat skapa en för revolutionen
livsviktig allians mot Khomeinis kontrarevolution.
Behovet av revolutionärt ledarskap
Den främsta faktorn som saknades i Iran var ett revolutionärt ledarskap som kunde visa vägen i kampen, ett parti
som kunde ena arbetarklassen. Embryonala sovjeter fanns
i shoras, på vissa håll mindre utvecklade och under borgerlig och islamistisk ledning, på många håll var de radikalare och tog över och organiserade produktionen. Det återstod att sammansluta shoras till en maktfaktor samt – inte
minst när all revolutionär organisering snart angreps med
10
våld – skapa en väpnad styrka i form av en arbetarmilis.
Strejkkommittéer och arbetarråd uppstår som en form
av enhetsfront, som drar in arbetarna och andra skikt i gemensam kamp för att organisera strejker, lägga sig i och
kontrollera direktörernas skötsel av fabrikerna och på en
högre nivå av kamp direkt ta över produktionen. Och när
organisationerna angrips med naket våld, som fallet är
när kontrarevolutionen reser huvudet, kommer den mest
pressande uppgiften att vara att organisera ett väpnat försvar. Revolutionärers uppgift är inte att på något sätt avskilja sig från eller begränsa råden, utan att lojalt kämpa
som de främsta förespråkarna för att ta över produktionen
och organisera försvar, sammansmälta råden över större
områden, och när möjligheten finns resa frågan om den
direkta statsmakten och organisera uppror för att upplösa
fiendens styrkor, i det här fallet organisationer som Pasdaran och Hizbollah. Detta innebär just att kämpa för ledningen inom arbetarråden.
Ingenstans, vid ingen tidpunkt har arbetarråden utan
ett revolutionärt parti i spetsen förmått gå hela vägen till
seger – vilket med nödvändighet måste innefatta att tillintetgöra kontrarevolutionens styrkor. Antileninister må sedan anföra exempel på självutnämnda ”revolutionära
partier” som på ett sekteristiskt sätt kräver lydnad av arbetarna, eller på grund av sina inbillat ”revolutionära” scheman kräver att arbetarna inte ska kämpa för sin rätt nu,
utan i framtiden. Detta kan på intet sätt upphäva de lärdomar som revolutionernas historia entydigt ger: utan ett
verkligt revolutionärt parti, som organiserar arbetarklassens mest radikala och kampvilliga skikt under korrekta
paroller är ingen slutgiltig seger möjlig.
Workers Power
Workers Power, nu brittisk sektion av Förbundet för Femte Internationalen, var då ännu en fristående organisation
som försökte orientera sig i den internationella klasskampen. Deras artiklar om revolutionen i Iran från hösten
1978 och framåt visade att de förmådde göra detta på ett
sätt som den övriga vänstern inte klarade. WP reste i januari 1979 paroller om att strejkkommittéerna måste utvecklas till arbetarråd, organisationer med uppgift inte bara att leda strejken utan även för det väpnade upproret.
Vidare påpekades behovet av ett trotskistiskt parti som
kunde bryta arbetarna från mullornas, Tudehs och maoistorganisationernas ledning, och konstaterades att revolutionens demokratiska krav bara helt kunde vinnas under
en medveten proletär ledning.
Rubriken på en artikel i numret månaden efter (februari 1979) varnade i rubriken för de religiösa ledarna och
sa nej till en islamisk republik. Artikeln avslutades med att
målet måste vara att kämpa för en arbetarstat. I marsnumrets uppslag ”Khomeini förbereder attack på vänstern” konstateras helt korrekt att även om mullorna hade
problem med att återuppbygga en effektiv armé var deras
mål uppenbart: krossa vänstern och arbetarorganisationerna. Khomeini hade trots allt redan kallat marxister för
förrädare mot den islamiska revolutionen och hotat att
krossa dem.
Workers Power förde i maj 1979 fram följande paroller:
* Bryt med bourgeoisien, bryt med mullorna!
* För en enhetsfront med arbetarpartierna kring legalitet för alla arbetarpartier, fackföreningar etc.
* För en beväpnad arbetarmilis.
* Försvara kvinnornas och de religiösa och nationella
minoriteternas rättigheter.
Workers Powers korrekta analyser och slutsatser borde
inte ens ha varit särskilt svåra att komma fram till. Det var
i grunden bara elementär marxistisk taktik, som bygger på
erfarenheter under mer än ett sekel, och har grundligt utretts av Lenin, Trotskij och Komintern, med flera. Men
än en gång visades hur djupgående krisen för det proletära ledarskapet är, och denna gång fick Irans arbetare betala med tiotusentals döda och en diktatur som fortfarande finns kvar.
Jens-Hugo Nyberg
Noter
1. Robert Fisk, The Great War for Civilisation (London 2006),
s. 123.
2. Mest utförligt förklarat i Lenins Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen. Se Lenin, Valda verk i
tio band. 3: 1905-1912 (Moskva/Göteborg 1983), s. 38–
156.
3. Fisk, s. 148.
4. Se Leo Trotskij, Den permanenta revolutionen (Stockholm
1983).
5. Citeras i Dr. Zayar, The Iranian Revolution: Past, Present
and Future, kap. 3, ”The Communist Party of Iran”.
6. Ibid.
7. Ibid, kap. 4, ”The February Revolution of 1979”.
Första maj i Teheran 2007: den iranska arbetarrörelsen växer sig allt starkare.
11
Den ojämna och sammansatta
utvecklingen: Marx, Trotskij och
globaliseringen
Globaliseringen har medfört en dramatisk tillväxt i en del av världens länder med moderna
fabriker och skyskrapor sida vid sida med skjul, fattigdom och en bondeliknande tillvaro.
Men inget av detta är nytt. Marx, Lenin och Trotskij pekade alla på kapitalismens globala
och revolutionerande effekter i kombination med tendensen för denna utveckling att vara
ojämn. Luke Cooper beskriver ursprunget till teorin om sammansatt och ojämn utveckling
och hur den lägger grunden för Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.
Det är hundra år sedan Leo Trotskij först formulerade teorin om den permanenta revolutionen i sin bok Resultat och
framtidsutsikter, som publicerades under efterdyningarna av
den ryska revolutionen 1905. Den innehöll en radikal utgångspunkt för ryska marxister, eftersom den uttryckligen
förband kampen för att störta den halvfeodala, tsaristiska
absolutismen med kampen för upprättandet av en arbetarregering som inte skulle övervaka en övergång från tsaristisk autokrati till modern demokratisk kapitalism, utan
likvideringen av den ryska kapitalismen och övergången
till socialismen.
Trots att de ryska massorna 1917 störtade den tsaristiska staten och gick vidare till att grunda världens första
arbetarregering, hindrade inte detta historiska bekräftande av den permanenta revolutionens strategi Stalins anhängare från att fördöma den som en revisionistisk, omarxistisk teori i deras kamp mot ”trotskismen” under 1920talet.
När han ställdes inför dessa angrepp, avsvor sig Trotskij inte alls teorin utan fördjupade och utvidgade sin analys. Han visade dess centrala roll i segern för kampen mot
imperialismen och demokratiska revolutioner i koloniala
och halvkoloniala länder världen över.
En central fråga i debatten om den permanenta revolutionens teori var förhållandet mellan uppgifterna i två
revolutioner som fram till 1905 traditionellt hade betraktats som åtskilda av den marxistiska huvudfåran. De var:
• Den demokratiska, eller borgerliga, revolution i vilken den historiska uppgiften var utplånandet av feodala
eller andra ålderdomliga hinder för en kapitalistisk utveckling och upprättandet av de bredast möjliga demokratiska rättigheterna för arbetarna att organisera mot kapitalisterna.
• Den proletära eller socialistiska revolutionen i vilken
den historiska uppgiften är störtandet av den kapitalistiska
staten, upprättandet av en proletär regim och övergången
till ett förenat – kommunistiskt – produktionssätt.
Både mensjeviker och stalinister har hållit fast vid att
Trotskijs teori utgör en brytning med marxismen, eftersom den inte tar tillräcklig hänsyn till de olika produktionssätten – feodalism och kapitalism – och därmed samhällsrevolutioners uppgifter. Detta inverkar direkt på arbetarklassens roll och karaktären av de allianser den behöver ingå med andra klasser under revolutionens gång.
I sitt försvar utvecklade och breddade Trotskij teorin
om den ojämna och sammansatta utvecklingen för att på
12
grundval av sammanfogandet av olika element i produktionssätten visa möjligheten och verkligheten i kombinationen av uppgifterna i de borgerliga och proletära revolutionerna.
I globaliseringens fas finns det idag ett förnyat intresse
för den ojämna och sammansatta utvecklingen. Akademiker pekar på teorin om den ojämna och sammansatta utvecklingens kraft att förklara när man undersöker de processer med vilka globaliseringen bevarar och även fördjupar strukturell obalans och ojämlikhet i världsekonomin,
geopolitiken och den mänskliga kulturen. (1)
Vi delar detta intresse och deltar nedan delvis i de debatter som detta återuppväckta intresse har givit upphov
till. När vi gör det, vill vi emellertid bekräfta Trotskijs centrala syfte i utvecklandet av teorin om ojämn och sammansatt utveckling: att upprätta en analys av globala motsättningar som tillhandahåller den teoretiska grundvalen
för en revolutionär strategi för arbetarklassen i den halvkoloniala världen, dvs. den permanenta revolutionens
program.
Vi börjar med att undersöka grunderna i Marx historiska materialism för Trotskijs teori om ojämn och sammansatt utveckling, och vi försöker tillbakavisa påståenden om att Marx omfattade en vulgär eller dogmatisk idé
om ömsesidigt uteslutande snarare än hopfogade produktionssätt. Sedan ser vi på de konkreta villkor under vilka
Trotskij utvecklade sin teori: Rysslands ojämna och sammansatta utveckling i den framväxande världsmarknaden
i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Genom att återvända till Marx bedömer vi sedan hans
behandling av analoga exempel på ojämn utveckling under 1800-talet, speciellt i förbindelse med världshandeln,
innan vi betraktar den stora förändring som ägde rum för
världskapitalismen i slutet av 1800-talet i och med konsolideringen av monopolkapitalets makt och inledningen av
vad Lenin och Hilferding kallade imperialismens epok, en
förändring med omfattande konsekvenser för varje teori
om global utveckling.
Efter att ha undersökt hur Trotskij utsträckte och
tillämpade teorin om ojämn och sammansatt utveckling
till det imperialistiska världssystemet under 1920-talet,
kommer vi sedan att vända oss till en bedömning av den
sammansatta och ojämna utvecklingens status som en lag
för kapitalistisk utveckling, och dess relation till lagen om
kapitalackumulation och tendenserna till kapitalistisk kris.
Vårt huvudargument är att ojämn och sammansatt ut-
veckling måste förstås som en lag för den kapitalistiska
ackumulationsprocessen.
Slutligen ger vi en överblick av sammansatt och ojämn
utveckling i världen idag, innan vi drar några slutsatser
beträffande teorins betydelse för att utrusta revolutionärer
i att orientera oss i samtidens komplicerade förhållanden.
Vi hoppas kunna visa att Trotskijs metodologi erbjuder en nödvändig grund på vilken vi kan utveckla en marxistisk analys av den nuvarande nyliberala globaliseringen, en period i vilken världsmarknadens integration har
nått nivåer som inte setts sedan början av 1900-talet och i
vilken, trots detta, ojämnheten förblir genomgripande.
Enbart nivåerna av global ojämnhet och fattigdom pekar
på att ojämn och sammansatt utveckling är en funktion
hos ett ekonomiskt system som med nödvändighet skapar
fattigdom för många, för att utveckla välstånd för några
få.
Revolutionen 1905
Trotskij var 1906 medlem av Ryska Socialdemokratiska
Arbetarpartiet och stod utanför dess två stridande fraktioner, bolsjevikerna och mensjevikerna. Dessa två fraktioner
hade radikalt olika uppfattningar om klasskaraktäriseringen av den kommande ryska revolutionen. Mensjevikerna
hävdade att bourgeoisien måste spela en ledande roll, i
”dess egen” borgerliga revolution. I praktiken ledde det
dem till att anpassa sig till och svansa efter den politik som
fördes av Rysslands liberala bourgeoisie.
Richard Brenner och Dave Stockton visade i ett tidigare nummer av Fifth International att det fanns nära släktskap mellan Trotskijs och bolsjevikernas ståndpunkter i
revolutionen 1905, eftersom båda argumenterade för att
arbetarklassen skulle spela en ledande roll. (2) Den punkt
där Trotskijs ståndpunkt, som han kodifierade ett år senare, avvek radikalt från bolsjevikernas var emellertid hans
uppfattning att denna ledande roll skulle placera makten i
arbetarklassens händer, och att de inte skulle ge upp den
till den utsugande borgerliga klassen. Till skillnad från Lenins och bolsjevikernas paroll om proletariatets och böndernas demokratiska diktatur, som förutsatte bildandet av
en provisorisk regering av arbetarnas och de revolutionära böndernas partier för att fullborda den demokratiska
(politiska) revolutionen, hävdade Trotskij att den ryska arbetarklassen för att kunna föra störtandet av tsarismen till
ett framgångsrikt slut skulle ställas inför möjligheten, och
faktiskt nödvändigheten, att gripa statsmakten och genomföra en social revolution, en övergång till socialismen.
I regeringsställning skulle arbetarpartiet tvingas upprätta
proletariatets diktatur, expropriera kapitalisterna och gå
vidare till att organisera produktionen på grundval av en
socialiserad ekonomi. Det enda alternativet skulle vara att
uppträda för kapitalets räkning i dess konflikt med arbetarklassen och därmed helt diskreditera socialismen och
partiet i arbetarnas ögon. Han hävdade dock, genom att
erkänna att arbetarklassen i det efterblivna Ryssland inte
kunde uppnå socialismen i isolering, att den ryska revolutionen, för att undvika att glida tillbaka mot kapitalistisk
restauration, måste vara det första ledet i världsrevolutionen mot kapitalismen.
Trotskij tillämpade denna teori när han först utvecklade den för Ryssland, efter en konkret analys av revolutionen 1905. Han trodde då att han tillämpade, snarare
än reviderade, Marx och Engels historiematerialistiska
metod, inklusive deras analys av dynamiken inom kapita-
lismen som skapar en världsmarknad, och deras betoning
av kapitalismens historiskt progressiva roll i förhållande till
tidigare produktionssätt. Detta tvingade honom att undersöka förmågan hos efterblivna politiska och ekonomiska
former att fortleva, trots existensen av den högt integrerade kapitalistiska världsmarknaden. Hans stora teoretiska
insikt var att visa att ojämn och sammansatt utveckling
var en samhällshistorisk lag för den kapitalistiska världsmarknadens expansion. (3)
Marx om historisk utveckling
Trotskij förankrade sin teori om ojämn och sammansatt
utveckling i Marx föreställning om historisk materialism, i
vilken historien betraktas som en process av klasskamp om
ägandet och kontrollen av merprodukten och i vilken en
rad produktionssätt kan identifieras.
En vanlig förvrängning av Marx, som propageras av
borgerliga skribenter, är att han föreställde sig detta som
en mekanisk eller automatisk process, och att produktionssätten som han identifierade antingen var fixerade utvecklingsstadier från vilka inga undantag var möjliga, eller att
de var alldeles för abstrakta och grova begrepp som inte
räknade med de samhälleliga processernas hela komplexitet. Denna vulgära men vitt spridda kritik kan användas
som en grund både för den mensjevikiska uppfattningen
att, eftersom samhället framskrider genom en förutbestämd uppsättning av produktionssätt och deras politiska
former, måste arbetarna under tsarismen enbart stöda
bourgeoisien i upprättandet av en modern demokratiskt
kapitalistisk stat, och för den på senare år populära, eklektiska uppfattningen, som är typisk för postmodernism och
populism, att hela föreställningen om produktionssätt är
godtycklig och bör överges (ofta med samma politiska resultat).
Det finns faktiskt inte en antydan om mekanisk, dvs.
odialektisk materialism i Marx metod. Samtidigt som han
använde sig av det arbete som de klassiska materialisternas utfört och som effektivt hade gjort sig av med idén om
Gud och som insisterade på materians företräde och dess
objektiva existens, kritiserade han dem också för att vara
mekaniska, för att betrakta människan väsentligen enbart
som en biologiskt bestämd maskin. Han vände sig till den
tyske idealistiske filosofen och utvecklaren av dialektiken
G.W.F. Hegels verk för att korrigera denna ensidighet.
Det stora framsteget med Hegels dialektiska filosofi var
utvecklandet av en logik som gick utöver den formella
logikens oföränderliga kategorier för att få grepp om ursprung och orsaker till förändring och utveckling. Även
om detta gjorde det möjligt för honom att förstå historiska
och samhälleliga förändringar som ett resultat av konflikter mellan motsatser, var dessa, givet hans filosofiska idealism, bara uttryck för framträdandet av den ”absoluta
idén”, vilken i allt väsentligt tog Guds plats i hans system.
Marx avvisade Hegels idealism men anammade hans förståelse av den dialektiska inställningen till historien som en
integrerad del av sin nya, moderna materialism.
I den första av hans prisade ”Teser om Feuerbach”
sammanfattar Marx denna aufhebung (en process som både
upphäver och bevarar) av den tidigare materialismen och
Hegels nya dialektik så här: ”Huvudfelet med all hittillsvarande materialism… är att föremålet, verkligheten, det
sinnliga, bara uppfattas i form av objekt eller åskådningen;
däremot inte som sinnlig mänsklig verksamhet, inte som praxis;
inte subjektivt. Detta är anledningen till att den verksamma
13
sidan utvecklats av idealismen men inte av materialismen
– men bara abstrakt, eftersom idealismen naturligtvis inte
känner den verkliga, sinnliga verksamheten som sådan.”
(4)
Han fortsatte: ”Den materialistiska läran – att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran – glömmer att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras.” (5)
Här är det mänskliga inte ett passivt element, som enbart reagerar på naturen, utan ’produkten och skaparen
av sin egen historia’. Dessutom var människan inte bara
en atomiserad individuell enhet, som liberala ideologer
hävdade, ett abstrakt juridiskt subjekt eller en egendomsägare, utan var fastlåst i sociala relationer med andra
människor. Marx materialism ledde honom till att betona
betydelsen av den sociala relation som gjorde produktionen möjlig: nämligen arbetet.
Engels förklarade: ”Liksom Darwin upptäckte den organiska naturens utvecklingslag, upptäckte Marx den
mänskliga historiens utvecklingslag: det enkla faktum, som
hittills dolts av en ideologisk vegetation, att mänskligheten
först av allt måste äta, dricka, ha skydd och kläder, innan
den kan syssla med politik, vetenskap, konst, religion
m.m.; att framställningen av de omedelbara materiella
medlen för överlevnad och i konsekvens därmed omfattningen av ekonomisk utveckling som uppnåtts av ett givet
folk eller under en given epok därför utgör den grund på
vilken de statliga institutionerna, de juridiska föreställningarna, konst och även religionens idéer, hos det berörda
folket har utvecklats ur, och i ljuset av vilket de därför
måste förklaras istället för tvärtom, vilket dittills varit fallet.” (6)
För Marx och Engels följde därur att de många politiska omvälvningarna, teknologiska innovationerna och
överflödet av intellektuell aktivitet från 1500-talet och
framåt hade en materiell grund i en förändring av produktionssättet. Det nya kapitalistiska produktionssättet
upprättade sin dominans över det gamla feodala systemet.
Medan feodalismen var koncentrerad på jordbruksproduktion, i vilken bondeproducenter var bundna till jord
som kontrollerades av den styrande aristokratin (och monarken), var kapitalismen baserad på allmän varuproduktion, industriell produktion och en marknad för varor och
arbetskraft.
När de utvecklade denna metod, införde de begreppen
bas och överbyggnad, i vilka ekonomiska förhållanden tillhandahåller en materiell grund för, dvs. bestämmer, andra aspekter av livet, såsom kulturella, politiska och sociala. Marx och Engels insåg betydelsen av att analysera basens dynamik i sammanhang med den bredare samhälleliga totaliteten. Speciellt Marx utvecklade en noggrann,
vetenskaplig analys av den kapitalistiska produktionen.
Han påvisade dess systematiska utsugning av arbetet för
att utvinna privat vinst, dess tendens till kris och, vilket var
viktigast, den potential som fanns för en nödvändig övergång till samhälleligt ägande och en plan för produktionen som leder till ett klasslöst samhälle. Kapitalismens
krisdynamik följde av dess ständiga krav på att revolutionera produktionen för att upprätthålla och utvidga dess
ackumulationsprocess.
Detta gjorde kapitalismen radikalt annorlunda än förkapitalistiska produktionssätt, som i jämförelse var relativt
stabila ekonomiska formationer. Lenin uttryckte det så
här: “De förkapitalistiska produktionssättens lag är upp14
repningen av produktionsprocessen i den tidigare omfattningen, på den tidigare tekniska grunden… Den kapitalistiska produktionens lag är, tvärtom, ständig omvandling
av sätten att producera, och den obehindrade tillväxten av
produktionens omfattning. Under de gamla produktionssätten kunde ekonomiska enheter existera under århundraden utan att undergå någon förändring… Det kapitalistiska företaget växer, tvärtom, oundvikligen utöver bygemenskapens, lokalmarknadens, regionens och sedan statens gränser.” (7)
Denna process skapade kapitalismens drift att globalt
upprätta sin dominans, skapa en världsmarknad för sina
varor och maximera utsugningen av mänskliga och naturliga resurser. Marx uttryckte det så här i Kommunistiska
manifestet: ”Behovet av en ständigt ökad avsättning för dess
produkter jagar bourgeoisien över hela jordklotet. Överallt måste den nästla sig in, slå sig ned och upprätta förbindelser.” (8)
Eftersom Marx och Engels kritik av kapitalismen var
grundad i en djupare historisk ram, erkände de att kapitalismen var historiskt progressiv jämfört med tidigare klasssamhällen. De var själva, när allt kommer omkring, en
produkt av den intellektuella och kulturella aktivitet som
den nya klassen av kapitalister hade uppmuntrat. De visste också hur bourgeoisien i sin kamp om makten ofta inför
massan av hantverkare, bönder och nya industriarbetare
måste lyfta fram löftet att de själva, om de stödde bourgeoisiens politiska kamp, kanske kunde säkra samma demokratiska rättigheter. Kapitalismens omfattande industriella, tekniska och vetenskapliga utveckling hade, vilket var
avgörande för Marx och Engels, vars hela historieteori var
baserad på den motsättning mellan produktivkrafternas
utveckling och de samhälleliga produktionsförhållandena
som överväger i ett givet samhälle, för första gången skapat en verklig materiell grundval för ett framtida socialistiskt samhälle utan klasser.
Den ryska utvecklingen
Trotskij var som revolutionär marxist i Ryssland i början
av 1900-talet väl medveten om det ryska samhällets ekonomiska, politiska, kulturella och intellektuella efterblivenhet i jämförelse med Västeuropa. Trotskij insåg betydelsen av att göra en analys av rysk efterblivenhet för att underbygga marxisternas strategi i Ryssland. Han strävade
speciellt efter att visa den politiska och ekonomiska grunden för den ryska bourgeoisiens svaghet, dess misslyckande med att fullborda den borgerliga revolutionen under
1800-talet och dess oförmåga att uppträda som en konsekvent agent för politisk revolution under 1900-talet.
Det fanns inget tvivel om att Ryssland var efterblivet.
Det feodala systemet av modifierat slaveri, livegenskapen,
i vilken bönderna tvingades arbeta på adelns jord, avskaffades först 1861 i Ryssland, 72 år efter att samma beslut
fattades i Frankrike. Ekonomin dominerades fortfarande
av jordbruksproduktion, till och med när den inträdde i
1900-talet, vars utveckling hölls tillbaka av de flesta bönders skuldsättning när de fortfarande betalade för den jord
de hade ”fått” under frigörelsen. Invånarna i städerna utgjorde vid den här tiden bara 13 procent av Rysslands
hela befolkning. (9) Den jordägande adelns makt hade
dessutom fortfarande sitt politiska uttryck genom den absolutistiska monarkin, tsaren, vars härstamning kunde följas till det medeltida moskovitiska imperiet.
Trotskij utgick, liksom Marx före honom, från premis-
serna hos den skotske nationalekonomen Adam Smith,
som hävdade att de två ”grundläggande påståendena i
samhällsutvecklingen” var att de producerande klasserna
skapade ett överskott och jordbruket utvecklades så att det
kunde livnära en befolkning som inte var baserad i jordbruket. (10) Det var Rysslands svaghet i dessa två avseenden som såg till att dess framsteg, trots att landet inträdde
i det feodala produktionssättet vid samma tid som resten
av Europa, hade varit markant långsammare. Det var
konkret dess mindre fördelaktiga geografiska situation och
sparsamt fördelade befolkning som hade orsakat det. (11)
Men det fanns emellertid också ett starkt motsägelsefullt inslag i denna bild. Det ryska imperiet var en av de
europeiska stormakterna, dess gränser sträckte sig från
våra dagars Polen till Asien, och omfattade däremellan
större delen av Centralasien, och var hem för mer än 128
miljoner människor. Därtill befann sig detta stora territorium, och detta var avgörande, under central kontroll av
en oerhört mäktig stat, vars armé hade blivit fruktad över
hela Europa som ett resultat av dess aggressiva utrikespolitik under 1700- och 1800-talet. Ryssland var faktiskt den
centrala makten i det som Marx och Engels hänvisade till
som ”den heliga alliansen” av absolutistiska stater i Europa som var fientliga till vidare utveckling av den borgerliga revolutionen.
Det var just för att Trotskij höll fast vid Marx analys
av det internationella tryck som skapades av kapitalistisk
expansion som han såg det som fruktlöst att fundera över
hur Rysslands utveckling skulle ha ”förblivit isolerat” och
”endast… under inflytande av inre strömningar”. Han
förklarade det så här: ”Det ryska sociala livet, som byggts
på en viss inre ekonomisk grund, har hela tiden varit under inflytande – ja till och med under tryck – från sin yttre
socialhistoriska miljö”. (12) För Trotskij fanns det två möjliga resultat av detta yttre tryck: antingen skulle den ryska
staten besegras av och helt underordnas sina europeiska
konkurrenter på ett kolonialt eller halvkolonialt sätt eller,
omvänt, skulle det faktiskt i sin egen ekonomi utifrån
absorbera den moderna kapitalistiska utvecklingens infrastruktur. (13)
Den ryska staten var tillräckligt utvecklad för att stoppa direkt underordning. Den framträdde ur Napoleonkrigen mot Frankrike på segrarnas sida, trots att Moskva
flyktigt hamnade under ockupation 1812. Det var statens
makt, i förhållande till dess samhällsklasser, som var den
viktigaste motsägelsefulla faktorn i Rysslands historiska utveckling. (14)
Trotskij hävdade att staten ”sög… upp en överdrivet
stor del av mervärdesprodukten, dvs. den levde på bekostnad av de nybildade privilegierade klasserna och fördröjde på så sätt deras redan långsamma utveckling.” (15)
Denna stat tog dessutom så mycket av överskottet från
bonden att det hade en tillbakahållande inverkan på befolkningens tillväxt. Samtidigt var den ryska staten, på
grund av sin militära och ekonomiska konkurrens med
Europa, tvingad att aktivt stimulera en borgerlig utveckling genom regeringens åtgärder.
Detta berodde, som Engels formulerade det, på att
1800-talets moderniserade krigföring förutsatte den borgerliga övergången: ”Modern krigföring är den nödvändiga produkten av franska revolutionen. Dess förutsättning
är bourgeoisiens och småböndernas sociala och politiska
frigörelse. Bourgeoisien tillhandahåller pengarna och
småbönderna soldaterna. Båda klassernas frigörelse från
feodala och skråmässiga bojor krävs för att tillhandahålla
dagens kolossala arméer; och den nivå av välstånd och utbildning som är förbunden med detta stadium i samhällsutvecklingen krävs lika mycket för att tillhandahålla materiel i form av vapen, ammunition, proviant och så vidare,
vilka är nödvändiga för moderna arméer och för att tillhandahålla det nödvändiga antalet utbildade officerare
och att ge soldaten själv den erforderliga nivån av intelligens.” (16)
Denna internationella militära och ekonomiska konkurrens tvingade den ryska staten att skapa vad Trotskij
kallade en ”hierarkisk ståndsorganisation” under sin dominans, (17) där gods ska uppfattas som element av borgerligt kapital och administration som inte är frigjorda, dvs.
inte uppträder som en härskande klass. Den ryska staten
kunde emellertid inte själv uppbåda kapitalet för sitt program för modernisering; istället var den beroende av stora
lån från de europeiska börserna. (18) Finanshusen i Bryssel och Paris var glada att foga sig, eftersom den tsaristiska
staten var en pålitlig låntagare, dvs. den kunde klara dess
höga räntor. (19) Det fanns således för den framväxande
bourgeoisien en andra sfär av beroende, förutom dess
band till staten, nämligen Rysslands ”ekonomiska förslavande” under utländskt kapital. (20) Samtidigt var den industri som utvecklades ur detta kapital relativt avancerad
och starkt koncentrerad i storstäderna.
Leo Trotskij vid tiden för första världskriget
Detta sammanhang skapade den samhällsekonomiska
konjunktur som var väsentlig för den första formuleringen
av Trotskijs teori: den ryska bourgeoisien var liten, mycket
svag och fullständigt underordnad den absolutistiska staten, samtidigt hade den ryska arbetarklassen, även om
den var liten i förhållande till den ryska befolkningen i
stort, en oerhörd ekonomisk och politisk makt i städerna.
(21) Han belyste en enhetlig bild av det ryska samhället
genom att utgå från Marx beskrivning av världsmarkna15
dens integration, och förklarade således Rysslands ”efterblivenhet” i detta sammanhang, samtidigt som han pekade på de framskridna element, dvs. arbetarklassen, som
pekade ut vägen till framtiden.
I detta speciella sammanhang, och med efterklokhetens hela fördel, kan vi se att Trotskijs analys har stor
förmåga att förklara. Men var det en avvikelse från Marx
ståndpunkt? Javisst, Marx hade alltid hävdat att den socialistiska revolutionen först skulle komma i de länder där
kapitalismen var mest framskriden, och i den meningen
var Trotskijs argument nyskapande (även om Karl Kautsky och vänsterflygeln i andra internationalen redan 1902
pekade på sannolikheten av en revolutionär utveckling i
Ryssland som skulle överflygla den i väst). I Marx verk
fanns emellertid, som vi ska visa, en embryonal förståelse
(dvs. inte uttryckligt konstaterad men inte desto mindre
närvarande och möjlig att utveckla) av ojämnheten i den
kapitalistiska världsmarknadens expansion.
Marx inställning till ojämnhet
Marx levde och verkade vid en tid när kapitalismen som
världsmarknad var relativt outvecklad. Eftersom han erkände kapitalismens historiskt progressiva karaktär jämfört med förkapitalistiska samhällen, ansåg han att det var
väsentligt att systemet expanderade globalt och blev dominerande. Hans skriverier om kolonialismen har framkallat kontroverser i detta hänseende. Marx var givetvis
väl medveten om att den brittiska dominansen över Indien skulle medföra stort lidande, men han såg det otvivelaktigt först som segern för ett överlägset produktionssätt,
och därmed en del av det historiska framsteget.
Det följande utdraget sammanfattar koncist hans
ståndpunkt: ”Allt som den engelska bourgeoisien kan
tvingas att göra kommer varken att frigöra eller materiellt
förbättra de sociala villkoren för folkets massa, vilket inte
bara beror på utvecklingen av produktivkrafterna, utan
folkets tillägnande av dem. Men vad dem inte kommer att
undgå att göra är att lägga ner de materiella förutsättningarna för båda. Har bourgeoisien någonsin gjort mer?
Har den någonsin genomfört ett framsteg utan att släpa
individer och folk genom blod och smuts, genom misär
och förnedring? Indierna kommer inte att skörda frukterna av de nya samhällselement som spritts bland dem av
den brittiska bourgeoisien förrän de nu härskande klasserna i själva Storbritannien kommer att ha ersatts av industriproletariatet, eller tills hinduerna själva har blivit tillräckligt starka för att kasta av det engelska oket helt och
hållet.” (22)
Å ena sidan uttryckte Marx sin solidaritet med de indiska massorna, som led av den brittiska kolonialismens
politiska dominans och ekonomiska exploatering. Å andra
sidan hade han inte heller några romantiska illusioner om
den orätt som fanns i förkapitalistiska produktionssätt, och
hans föreställning om historiskt framåtskridande erkände
den möjlighet som kapitalismens expansion erbjöd för en
övergång till församhälleligad produktion och kommunism.
Det var inte bara frågan om kolonialismen som gav
upphov till hans analys av den kapitalistiska utvecklingens
progressiva och nödvändiga karaktär. Under de 30 år som
följde på de misslyckade revolutionerna 1848 såg både
Marx och Engels fullbordandet av den borgerliga revolutionen i Europa som väsentligt. Storbritannien och Frankrike var de enda moderna kapitalistiska stater som kunde
16
sägas ha uppnått en borgerlig revolution i dess fulla innebörd. Marx och Engels karaktäriserade den ryska tsarstaten som ett bålverk för den europeiska reaktionen, som
strävade efter att undertrycka det historiska framåtskridandets gång. I detta sammanhang intog de, genom att
använda samma metod som de använt för att närma sig
den brittiska kolonialismen i Indien, en ståndpunkt beträffande den nationella frågan i Östeuropa som mycket väl
kan uppfattas som felaktig av marxister idag.
De stödde de borgerliga, nationella enhetsrörelserna i
Tyskland, Polen och Ungern. Detta innebar i sin tur ett
avvisande av ”panslavismen”, vilket var en maning till nationellt oberoende för alla östeuropeiska folk. Det berodde
på att de hävdade att de småstater som skulle bli resultatet
skulle komma att domineras av det tsaristiska Ryssland.
(23) Deras allmänna perspektiv under 1850– och 1860talet var att fullbordandet av de borgerligt demokratiska
revolutionerna i de större, mer ”livskraftiga” nationerna
oundvikligen skulle leda till ett revolutionärt krig med
Ryssland. Denna ståndpunkt ger verkligen sammanhang
åt Trotskijs senare arbete med Rysslands särdrag, eftersom det tydligt visar den politiska, diplomatiska och militära makt som Ryssland ansågs inneha i Europa under
1800-talet, trots dess ekonomiska efterblivenhet.
Under 1870-talet hade Marx och Engels ändrat sin
ståndpunkt som ett svar på utvecklingen inom flera områden. De såg framträdandet i Ryssland av sociala och politiska krafter som skulle kunna utplåna tsarismen inifrån.
Den borgerliga revolutionen hade fullbordats ovanifrån,
dvs. utan omfattande revolutionära uppror, i Tyskland; de
brittiska och franska härskarklasserna var i allt högre grad
konservativa i sina förehavanden med mer efterblivna stater. I sina texter om Irland hade Marx och Engels, slutligen, börjat utveckla en idé om stormakternas nationella
förtryck inom den kapitalistiska epoken, och såg därmed
att kampen för nationellt självbestämmande kunde förenas med en kamp mot tsaristisk absolutism i Östeuropa.
(24)
Marx och Engels ståndpunkt i fråga om kolonialismen
och den nationella frågan brottades med relationerna
mellan stater inom den kapitalistiska världsmarknaden
och, alldeles speciellt, den roll som spelades av mäktiga
nationalstater. Problemet var hur en kommunistisk strategi skulle kunna utvecklas i ett sammanhang med den kapitalistiska utvecklingens outvecklade nivå i världsskala. Där
Marx faktiskt kommenterar hur en helt integrerad kapitalistisk världsmarknad skulle se ut, ger han uttryck åt en
föreställning om ojämnhet och sammansatthet men går
inte, som Trotskij gjorde, så långt att han drar slutsatsen
att de är en av den kapitalistiska utvecklingens lagar.
I sitt tal ”Om frihandelsfrågan”, hållet inför brittiska
arbetare som av den liberala bourgeoisien utlovades fördelar av frihandeln, formulerade Marx följande insiktsfulla anmärkningar:
• Han hävdade att frihet för handeln i sanning innebär
frihet för kapitalet: ”Vad är frihandel, vad är frihandel
under nuvarande samhällsförhållanden? Det är frihet för
kapitalet. När man har störtat de fåtaliga nationella hinder som fortfarande begränsar kapitalets framåtskridande,
har man bara givit det fullständig handlingsfrihet.” (25)
• Han pekade på den roll som protektionismen spelade
för att upprätta storskaliga industrier i framväxande kapitalistiska länder som Tyskland: ”Det protektionistiska systemet är dessutom inget annat än ett sätt att upprätta stor-
skalig industri i varje givet land, dvs. att göra det beroende
av världsmarknaden, och från det ögonblick när beroendet av världsmarknaden är etablerat, finns det redan mer
eller mindre beroende av frihandeln. Det skyddande systemet bidrar dessutom till att utveckla frihandelskonkurrens inom ett land. Följaktligen ser vi att i länder där
bourgeoisien börjar känna sig som en klass, i exempelvis
Tyskland, gör den stora ansträngningar för att erhålla
skyddande avgifter.” (26)
• Han hävdade att ett frihandelssystem skulle öka dominansen för de industriella monopolen med band till de
europeiska stormakterna. Här var han nedsättande gentemot frihandelns förespråkare: ”Vi behöver inte undra
över varför frihandelns förespråkare inte kan förstå hur en
nation kan bli rik på bekostnad av en annan nation, eftersom dessa herrar också vägrar att förstå hur en klass inom
ett land kan berika sig på bekostnad av en annan klass.”
• Han avvisade slutligen idén att frihandeln skulle skapa en “naturlig” internationell arbetsfördelning i vilken
varje stat fann en speciell roll och hävdade att kapitalet i
en integrerad världsmarknad med omfattande konkurrens
skulle överge produktionen i stater som var för dyra och
flytta någon annanstans: ”Ni tror… att produktionen av
kaffe och socker är Västindiens naturliga öde. För två århundraden sedan hade naturen, som inte bryr sig om affärer, varken planterat sockerrör eller kaffe där… Inom
mindre än ett halvt århundrade kommer ni inte att hitta
vare sig kaffe eller socker, eftersom Ostindien, tack vare
billigare produktion, då redan framgångsrikt har bekämpat detta påstådda naturliga öde för Västindien.” (27)
Detta var förutseende iakttagelser. Frihet för kapitalet,
monopolisering, strävan efter att skydda marknader och
samtidigt öppna rivaliserande staters marknader och tävlingen mot botten vad gäller arbetsförhållanden är allihop
bekanta kännetecken för den samtida kapitalistiska globaliseringen. Marx skrev givetvis vid en tid när kapitalismen
ännu var underutvecklat som världssystem, och fastnade
slutligen för frihandeln genom att använda samma metodologi med vilken han närmade sig de nationella och koloniala frågorna.
Det är givetvis frestande, och mycket lätt, att fördöma
Marx för denna inkonsekvens, utan att se det som ett svar
på en verklig, existerande objektiv motsättning i 1800talets sociala värld. Marx var själv inte omedveten om
denna motsättning; i ”Förordet till den första tyska upplagan” av Kapitalet (del 1) som publicerades 1867, säger han:
”Vid sidan av de moderna missförhållandena trycker
oss en hel rad av nedärvda missförhållanden som härleder
sig från ålderdomliga, utlevade produktionssätts fortsatta
vegeterande, med otidsenliga sociala och politiska förhållanden i släptåg. Våra lidanden kommer inte bara från de
levande utan också från de döda. Le mort saisit le vif!”
(28)
Marx och Engels gjorde båda helt rätt i att hänvisa till
behovet av en fullt utvecklad kapitalism för att kunna förverkliga en övergång till en socialistisk produktionsform.
Ur denna premiss drog de emellertid slutsatsen att detta
måste innebära att revolutionen först skulle uppträda i de
mest utvecklade staterna. De spekulerade emellertid, som
vi redan noterat, om möjligheten av en socialistisk omvandling i mindre utvecklade stater. När de gjorde detta,
som med hänvisningen till Indien, uppfattades den socialistiska revolutionen som ett långsiktigt perspektiv när kapitalismen väl var tillräckligt utvecklad.
Marx och Engels hade inte en fullt utvecklad teori om
ojämn utveckling som inneboende i den kapitalistiska
världsmarknadens sätt att fungera, även om de i punkterna som citerats ovan från ”Om frihandelsfrågan” ger frestande antydningar om ett sådant perspektiv. Det som gör
dessa (och andra utdrag som kan citeras) så anmärkningsvärda är att de formulerades när den kapitalistiska världsmarknaden inte var fullt utvecklad. Trotskij betraktade,
som vi sett, även 1906 den ojämna och sammansatta utvecklingen som ett uttryck för Rysslands särdrag, inte som
en allmän lag.
Det skulle vara en försummelse att inte nämna det tillfälle, i brevet 1881 till den ryska marxisten Vera Zasulitj,
där Marx föreställde sig möjligheten att en efterbliven stat
går direkt till socialismen, ironiskt nog utan hänvisning till
Ryssland. Han hänvisade till en återupplivad bondekommun, eller obsjtjina, som skulle kunna tillhandahålla dess
sociala grund, men enbart i samband med framgångsrika
socialistiska revolutioner i det mer utvecklade Västeuropa.
(29) Han närmade sig således från motsatt riktning jämfört medt Trotskij. I och med kapitalismens och arbetarklassens vidare utveckling i Ryssland och stärkandet av
kapitalismen i Västeuropa övergav både Marx och Engels
denna ståndpunkt.
Monopolkapitalismens roll
I början av 1900-talet hade kapitalismen upprättat sin
dominans som världssystem. Den utmaning som marxister ställdes inför var att utgå från Marx och Engels rika
politiska ekonomi för att förklara världshändelsernas förändrade dynamik. Lenin antog denna utmaning och hävdade, utifrån arbeten av den tyske socialdemokraten
Hilferding och den brittiske skribenten Hobson – som inte
var marxist, att kapitalismen hade inträtt i ett nytt, högre
stadium i sin utveckling, bort från fri marknadskapitalism
mot det han kallade imperialism. (30)
V.I. Lenin 1918
17
Imperialismens centrala ekonomiska kännetecken var
monopolens och finanskapitalets dominans gentemot mindre former av privata företag.
Lenin hävdade att monopolkapitalismen antog fem
konkreta former:
”1) karteller, syndikat och truster; produktionens koncentration har nått stadium, som gett upphov till dessa
monopolistiska kapitalistförbund; 2) storbankernas monopolställning; tre till fem jättebanker behärskar Amerikas,
Frankrikes och Tysklands hela ekonomiska liv; 3) trusterna och finansoligarkin (finanskapitalet är monopolistiskt
industrikapital, som smält samman med bankkapital) har
slagit under sig råvarukällorna; 4) det faktum att världens
(ekonomiska) uppdelning mellan de internationella kartellerna har börjat. Det finns redan över hundra sådana internationella karteller, vilka behärskar hela världsmarknaden
och delar den ’i godo’ – tills ett krig nyuppdelat den! Kapitalexporten såsom en särskilt karakteristisk företeelse till
skillnad från varuexporten under den icke-monopolistiska
kapitalismen står i nära samband med den ekonomiska
och politisk-territoriella uppdelningen av världen. 5) Världens territoriella uppdelning (kolonier) har avslutats.” (31)
Lenin använde den analys av tendensen till parasitism
och monopolisering som Marx hade konstaterat och visade hur dessa trender hade resulterat i en vändning till ett
nytt, högre stadium av kapitalismen. I detta stadium var
produktionen starkt koncentrerad i händerna på allt färre
stora bolag, med intima band till bankkapitalet. Lenin
hävdade att imperialismen hade framträtt under perioden
1898–1914. (32)
Detta var inte enbart en ekonomisk process, utan den
var förbunden med de stora imperialistiska makternas politiska dominans. Imperiestater som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA kämpade för att säkra tillgången
till marknader för sina monopol och sitt finanskapital. När
marknaderna i allt högre grad blev intecknade av varje
makt, förekom en markant intensifiering av imperialistisk
rivalitet som kulminerade i första världskriget.
Kapitalismen led under denna epok också starkt av
den tendens till överackumulation av kapital som Marx
förklarat i Kapitalet. Detta var, kort sagt, ett problem med
stora mängder kapital, alltmer koncentrerat, som kämpade för konkurrenskraftiga vinstnivåer på marknader som
led av överkapacitet. Denna process förvärras av den fortsatta revolutioneringen av produktionen, dvs. konkret intensiv konkurrens som krävde investeringar i ny teknologi,
genom vilken kapitalisten kunde öka produktiviteten hos
en liten arbetsstyrka och, därigenom, på längre sikt, sträva
efter att öka mervärdet. Detta förvärrade omvänt problemet med överackumulation, speciellt genom lagen om
tendensen för profitnivån (som är profitens massa i förhållande till investeringar) att falla, som uppkommer när andelen variabelt kapital som används för arbetskraften (som
är den del som ger upphov till mervärde) sjunker i förhållande till investeringar i fast kapital, dvs. fabriker, maskiner och råmaterial. Dessa processer förklarade dessutom
den stora ökningen av det parasitära och spekulativa kapitalets andel och storlek, ett kapital som inte är bundet till
specifika industribranscher och därför är fritt att röra sig
från plats till plats och sektor efter sektor och, i allt större
utsträckning, spekulation i själva kapitalmarknadernas rörelser. (33)
Vilken var effekten på den ekonomiska utvecklingen,
speciellt i de koloniala och halvkoloniala staterna, av att
18
världsmarknaden dominerades av imperialistiskt monopolkapital? Den var slående lik de resultat som Marx förutsett i sitt arbete om frihandel; mindre konkurrenter undertrycktes eller togs över av monopolen och stormakternas kapitalister kunde skoningslöst exploatera arbetskraft
och naturresurser i den halvkoloniala och koloniala världen.
Den dialektiska förbindelsen mellan protektionism och
frihandel hade också framträtt som en objektiv realitet.
Det fanns två konkurrerande tendenser inom det imperialistiska monopolkapitalet; å ena sidan försökte det undfly
nationella gränser i jakten efter nya marknader, å andra
sidan försökte det skoningslöst försvara dessa marknader
på hemmaplan och utomlands. Denna dynamik belyser
militarismens roll i denna epok, dvs. att säkra och kontrollera marknader och underordna kolonierna imperiemakten.
Imperialismen hade fört en viss nivå av industriell utveckling till den underutvecklade världen, exempelvis
järnvägar, men den var obenägen att utveckla staterna utöver dessa grundläggande infrastrukturella komponenter.
Detta var inte ett moraliskt val, utan uppstod ur ackumulationsprocessens själva dynamik. Monopol- och finanskapital krävde maximal utdelning på investeringar och
lån, vilket ledde till en överföring av överskott, som skapats i den koloniala och halvkoloniala världen, tillbaka till
de härskande klasserna i London, Paris, Berlin och New
York. De koloniala och halvkoloniala staterna hade inte,
till skillnad från Ryssland, en stor, militärt och diplomatiskt mäktig stat, som kunde neutralisera effekterna av förslavandet, utan fann sig militärt, politiskt och ekonomiskt
underordnade.
I renodlat empiriska termer hade världsmarknaden
blivit både sammansatt och ojämn i sin dynamik. Men
hur utvecklade Trotskij teorin om den permanenta revolutionen utöver Ryssland?
I och med den segerrika revolutionen 1917 och att
bolsjevikerna framträdde ur inbördeskriget efter att ha
vunnit en stor seger mot den internationella bourgeoisien,
blev frågan om politiska perspektiv och analysen av möjligheterna i världssituationen väsentliga för den kommunistiska (tredje) internationalen. Trotskij använde den sofistikerade inställning han haft till Rysslands ”särdrag”
1906. Det visade sig att den första socialistiska revolutionen i världshistorien inte hade uppstått i de mest framskridna staterna, men hur blev det då? Vilken roll skulle
de koloniala och halvkoloniala massorna spela i världshändelserna? I den period som följde efter den tyska revolutionens nederlag 1923 tog Trotskij itu med att analysera
framtidsutsikterna.
I ”Vilket stadium går vi igenom?” sammanfattade han
sin grundläggande inställning genom en undersökning av
den motsägelsefulla situationen i Storbritannien och Förenta staterna. Trots att dessa länder var de ekonomiskt
mest framskridna hade deras arbetarklass ett efterblivet
politiskt medvetande, vilket uttrycktes i deras kommunistiska partiers svaghet. (34) Han hänvisade till flera orsaker
till efterblivenheten i den brittiska och amerikanska arbetarklassen. Han hänvisade speciellt till Storbritanniens och
USA:s roll som imperiemakter, de materiella fördelar detta skapade för delar av arbetarklassen (arbetararistokratin)
och historiskt sett det faktum att dessa stater hade upplevt
en relativt stabil långsiktig kapitalistisk utveckling. (35) Det
var enbart möjligt att dra dessa slutsatser genom en kon-
kret analys av en motsägelsefull historisk utveckling. För
Trotskij finns det ingen ”abstrakt linjal som kan användas
för alla livets områden. Det är nödvändigt med levande
fakta i deras levande historiska interaktion. Om vi behärskar denna dialektiska inställning till frågan, blir det senare mycket tydligare för oss.” (36)
Det viktigaste i varje seriös analys var det dynamiska
förhållandet mellan den ekonomiska basen och den politiska överbyggnaden. I samma artikel drar han uttryckligen denna slutsats: ”Jag skulle vilja säga att själva frågan i
slutändan reduceras till det inbördes förhållandet mellan
basen och överbyggnaden och det inbördes förhållandet
mellan bas och överbyggnad i olika länder i medeltal. Vi
vet att överbyggnader, staten, lagar, politiken, partier och
så vidare, reser sig på en ekonomisk bas, närs av och bestäms av denna bas. Bas och överbyggnad måste följaktligen överensstämma. Och detta händer faktiskt, inte bara
på ett enkelt utan på ett mycket komplicerat sätt. En kraftfull utveckling av en överbyggnad (den borgerliga staten,
borgerliga partier, borgerlig kultur) håller ibland under
lång tid tillbaka utvecklingen av andra överbyggnader (det
revolutionära proletära partiet)…” (37).
Att anamma denna metod i sin inställning till den tidens situation i världen innebar att förstå hur ”världskapitalismens två sfärer”, imperie- och metropolcentra och i
perifierin kolonier interagerade med varandra i den ekonomiska basen och i skilda former av den politiska överbyggnaden.
De ekonomiska kännetecknen för situationen i världen
var dominansen för brittiskt och amerikanskt finanskapital
på världsmarknaden och deras stora investeringar och lån
(export av kapital) till de halvkoloniala och koloniala världarna. Den halvkoloniala världen erbjöd en omfattande
reservoar av lätt exploaterad arbetskraft, och den var rik
på råmaterial som efterfrågades av de industriella kärnländernas tillverkning i Storbritannien och USA. Detta
skapade en dynamik med ekonomisk underordning som
involverade både superexploatering av mänskliga och
naturliga resurser och industriell utveckling. Den senare
förde in en central aktör i världens utveckling på den
sociala och politiska terrängen, arbetarklassen i kolonierna. Förhållandet mellan de imperiala och koloniala staterna (överbyggnad) var antingen helt och hållet politisk
kontroll från den imperiala staten, eller ett förhållande
som formellt var fritt men i praktiken politisk underordning. Det fanns givetvis ytterligare ett överbyggnadselement i denna bild av världen: existensen av arbetarstaten i
Ryssland och Kommunistiska Internationalen.
Trotskij uppmärksammade Kommunistiska Internationalen på de stora politiska konsekvenserna av denna
förändrade situation. Han hävdade uttryckligen att ”den
revolutionära rörelsens gravitationscentrum helt och hållet överförs till Österlandet”. (38) I kampen för frihet från
imperialismens förslavande, för hela nationen, kunde
arbetarklassen komma i spetsen för kampen och gå vidare
till makten, som den gjort i Ryssland 1917. Detta skulle
vara centralt i brytandet av de imperialistiska makternas
globala hegemoni och för att öppna vägen till revolutionen i metropolerna.
Trotskij formulerade uttryckligen denna strategi för
den kinesiska revolutionen. Han tvingades göra det i konflikt med den framväxande härskande kasten i Sovjetunionen under ledning av Stalin och hans anhängare i Sovjetunionens Kommunistiska Parti. Den senare talade mot
att kämpa för kommunistisk ledning av kampen och föreslog istället att avstå den politiska ledningen till Guomindang-partiet (borgerliga nationalister) under förevändning
av parollen om ”de fyra klassernas block”. I den konflikt
som rasade i Kommunistiska Internationalen hävdade
Trotskij att Guomindang var ”riktat inte bara mot imperialisterna och militaristerna utan också mot den proletära
klasskampen.” (39) När Trotskij fördömer parollen om
”de fyra klassernas block”, klargör han sin förståelse av utvecklingen i den imperialistiska epoken:
”Vad innebär då detta block av fyra klasser? … Om
bourgeoisien leder folkets förtryckta massor under det
borgerliga banéret, och tar hand om statsmakten genom
sin ledning, då är detta inte något block utan bourgeoisiens politiska exploatering av de förtryckta massorna. Men
den nationella revolutionen är progressiv, svarar du. Förvisso. Kapitalistisk utveckling i efterblivna länder är också
progressiv. Men dess progressiva karaktär är inte bestämd
av klassernas ekonomiska samarbete, utan av bourgeoisiens ekonomiska utsugning av proletariatet och bönderna.
Vem som än inte talar om klasskampen utan om klassamarbete för att karaktärisera kapitaliskt framsteg, är inte
marxist utan en predikare av fredsdrömmar.” (40)
Vi kan se att Trotskij, liksom Marx, inte alls förnekar
den progressiva karaktären av kapitalistisk industrialisering av efterblivna länder. Det stod emellertid också klart
för honom att den kapitalistiska produktionens revolutionerande karaktär skapade våldsam klasskamp och motsättningar som gjorde det nödvändigt med proletariatets
fullständiga politiska oberoende. När utvecklingen gick
vidare i den halvkoloniala världen hade den på grund av
expansionens hastighet en speciellt destruktiv och motsägelsefull karaktär. Detta stod i skarp kontrast till den
långa, relativt stabila kapitalistiska utvecklingen i Storbritannien och Förenta staterna, vilket, som vi visade ovan,
bidrog till att förklara den relativa efterblivenheten i den
proletära rörelsen i de mest utvecklade kapitalistiska länderna.
Trotskijs ståndpunkt var baserad på hans analys av
världsimperialismens politiska ekonomi. Inte för en minut
övergav han Marx idé att produktivkrafterna behövde vara tillräckligt utvecklade för socialismen, utan han hävdade att detta var klart skönjbart i världsskala, oberoende av
den koloniala sfärens efterblivenhet:
”Den grundläggande, huvudsakliga förutsättningen för
den sociala revolutionen är en viss nivå i produktivkrafternas utveckling, en nivå under vilken socialismen och senare kommunismen som ekonomiskt system, som ett sätt att
producera och distribuera varor, erbjuder materiella fördelar. Det är omöjligt att bygga vare sig kommunism eller
ens socialism på en bondes plog… Har denna nivå redan
uppnåtts, om vi tar den kapitalistiska världen som helhet?
Utan tvekan, ja.” (41)
För att bevisa detta förlitar sig Trotskij på Lenins analys av monopolkapitalismen: ”Det är bevisat av fakta att
de storskaliga och de största kapitalistiska företagen och
deras kombinationer, truster och syndikat, erövrar medelstora och små företag över hela världen. Följaktligen skulle en socioekonomisk organisation som enbart vilar på
teknologin i storskaliga och stora företag, en organisation
som korrekt konstruerats på liknande sätt som truster och
syndikat men på solidaritetens princip, en organisation
som omfattar hela nationen, staten och sedan hela världen, erbjuda kolossala materiella fördelar. Denna förut19
sättning existerar och har dessutom existerat under lång
tid.” (42)
Trotskij pekar här på det motsägelsefulla element i
den imperialistiska epoken i vilket produktivkrafterna i allt
större utsträckning blev församhälleligade och planerade
men samtidigt koncentrerade i händerna på allt färre
kapitalister. Han går så långt att han hävdar att monopolkpitalismens seger var en förutsättning för övergången
till socialismen. Detta erbjuder återigen en bekräftelse på
kontinuiteten mellan Marx och Trotskij, och den sammanfaller även med Lenins uppfattning att monopolkapitalismen var kapitalismen i historiskt förfall och i övergång
till socialismen.
Trotskij går så långt som att säga att det var skillnaden
i denna grundläggande ekonomiska bas som bestämde
Marx och Lenins skilda politiska liv. Under Lenins liv var
produktivkrafterna och deras våldsamma motsättningar,
kort sagt, tillräckligt utvecklade för att erbjuda möjligheten att leda en verklig socialistisk revolution, och detta var
inte fallet för Marx: ”… en djupgående skillnad som inte
bara uppstod ur en skillnad i personlighet utan också ur
en skillnad i epoker. Marxismen är givetvis inte en akademisk doktrin utan en hävstång för revolutionär handling;
inte för inte skrev Marx: ’Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, det gäller att förändra den.’ Men under
Marx livstid, under första internationalens era och sedan
under andra internationalens tid, fanns det möjligheter för
en arbetarklassens rörelse som helt och hållet och till slutet
använde marxismen? Fick marxismen då ett verkligt förkroppsligande i handling? Nej det fick den inte. Hade
Marx möjligheten och turen att vägleda tillämpningen av
sin revolutionära teori på den avgörande historiska handlingen: proletariatets erövring av makten? Nej, det hade
han inte.” (43)
Därför visade Trotskij under 1920-talet hur:
• Den ojämna och sammansatta utvecklingen var en
nödvändig produkt av imperialismens utsugning av den
halvkoloniala världen.
• Teorin var på djupet grundad i en analys av det ömsesidiga förhållandet mellan bas och överbyggnad.
• Världskapitalismens globala utveckling i imperialismens epok gav en tillräcklig grund för övergången till socialismen – dess kris drev faktiskt på den.
Den här analysen ställer tre sammanhängande frågor.
För det första, är det alltså möjligt att förutsätta en lag om
ojämn och sammansatt utveckling? Och, för det andra,
om det är möjligt, hur hänger det ihop med de grundläggande mekanismerna i ackumulationsprocessen, dvs.
skapandet av profit genom exploaterad arbetskraft? Är
slutligen ojämnhet och sammansatthet en lag för mänsklig
utveckling i allmänhet, eller en lag som specifikt hänger
samman med kapitalismens seger?
Den ojämna och sammansatta utvecklingen
som lag
Under den period som följde på hans fördrivning från
Sovjetunionen, tog Trotskij itu med att skriva sin Ryska
revolutionens historia. Han såg det som mycket viktigt att
bevara en sanningsenlig redogörelse för händelserna i
samband med angreppen på revolutionens kommunistiska
arv från Stalin och ledarna för Kommunistiska Interntionalen. När han gjorde detta, återvände Trotskij till frågan
om Rysslands särdrag. Detta verk utgör hans mest utvecklade beskrivning av teorin om den ojämna och samman20
satta utvecklingen.
Trotskij gjorde en betydelsefull distinktion mellan förkapitalistiska samhällen och den historiska dynamiken i
kapitalismens införande och expansion. I förkapitalistiska
samhällen var existensen av ojämnhet mellan dem ”den
historiska processens mest allmängiltiga lag”. (44) Naturligtvis fortskred dessa samhällen till ett stadium i vilket det
fanns ömsesidig interaktion, handel, intellektuellt utbyte,
m.m. Detta innebar att efterblivna länder kunde assimilera ”de materiella och intellektuella framsteg som gjorts av
de utvecklade länderna.” (45) Men eftersom denna process nödvändigtvis var begränsad fanns det fortfarande en
tendens för vart och ett att gå framåt genom liknande
stadier. Sådan interaktion var, vilket var avgörande, tillfällig i varje samhälles inre utveckling. Detta förändrades
med kapitalismen, hävdade Trotskij:
”Kapitalismen innebär emellertid att dessa förhållanden övervinns. Den förbereder och förverkligar i viss mening allmängiltigheten och varaktigheten i människans utveckling.” (46)
Vi ser återigen Trotskij använda sig av Marx inställning till historisk utveckling och kapitalismens seger. Det
senare betraktas speciellt som ett universellt system som
fordrar ständig expansion (och en världsmarknad) och
revolutionering av produktionen och uppträder därmed
aggressivt för att absorbera tidigare produktionssätt och
för att föra in mer föråldrade stater inom sitt ekonomiska
och politiska kretslopp.
Trotskij hävdar att detta leder till ”[d]en historiska efterblivenhetens privilegium… som tillåter, eller snarare
tvingar landet att anta det som finns tillgängligt… och
därigenom hoppa över en hel serie av mellanliggande stadier.” (47) Han använder exemplen Tyskland och Förenta
staterna för att visa hur stater som en gång släpade efter
Storbritannien kan gå om. Formulerad på detta sätt förklarar lagen om ojämn och sammansatt utveckling två
distinkta men sammanhängande fenomen: ett i vilket
koloniala eller halvkoloniala stater genomgår en beroende
form av industriell utveckling, och ett andra, som kan
göra det möjligt att nya imperialistiska stater skapas genom rivalitet med äldre imperialistiska makter. Trotskij
insisterar på att resultatet för varje given nation eller nationell härskarklass inte bestäms abstrakt utan beror av
landets konkreta ekonomiska, kulturella och politiska
möjligheter. (48)
Lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen
var för Trotskij baserad på en konkret analys av den samhälleliga totaliteten, dvs. hela uppsättningen av relationer
mellan den ekonomiska basen och den politiska överbyggnaden i nationell och global skala. I sin slutliga formulering, klargör han detta:
”Ur ojämnhetens universella lag härrör sålunda en annan lag, som vi i brist på bättre kan kalla för lagen om den
sammansatta utvecklingen – med vilket vi avser sammanträngningen av olika stadier, en kombination av olika steg,
en blandning av föråldrade och mer samtida former.” (49)
Enligt denna modell framställs den ojämna och sammansatta utvecklingen som en funktion av den kapitalistiska världsmarknaden. Detta förklarar samexistensen av
stater på skilda nivåer av utveckling i ett vanligt förenat
världssystem. I imperialismens epok skapar speciellt dominansen för monopol och finanskapital beroende i de
koloniala och halvkoloniala staterna genom skapandet av
små härskande klasser med ett intresse av att bevara im-
perialistisk plundring av deras egna länder.
Produktionens förenade karaktär under kontroll av
monopolkoncerner innebär dessutom att den senaste
produktionstekniken är globaliserad. Medan efterblivna
statsformer i koloniala och halvkoloniala länder kan kompromissa med imperialismen för de härskande klassernas
självbevarelse, hittar proletariatet i de efterblivna staterna
sin historiska allierade i den globala arbetarklassen.
Trotskij utvecklade alltså den ojämna och sammansatta utvecklingen som en teori för att förklara betydligt mycket mer än bara interaktionen mellan framskridna och
efterblivna former inom en nationalstat, som en del teoretiker, exempelvis Neil Davidson, har hävdat. (50)
Ett besläktat fel förefaller ha begåtts av Colin Barker,
som utgår från Justin Rosenbergs arbete, när han hävdar
att den ojämna och sammansatta utvecklingen kan användas som analytiskt knep för att observera interaktionen
mellan förkapitalistiska samhällen. (51) Han betonar med
rätta att kapitalismen skapar en förenad världsmarknad
men postulerar felaktigt att begreppet sammansatt utveckling inte uttryckligen behöver förbindas med världsmarknaden, och den process av generalisering som Trotskij beskrev ovan, utan också utvidgad interaktion mellan förkapitalistiska samhällen. (52)
Detta riskerar att beröva begreppet sammansatt dess
innehåll, dvs. den integrerande dynamik och det tryck
som skapats av den kapitalistiska epoken, vars ackumulationsprocess kräver en ständig revolutionering av produktionen och sökandet efter nya marknader, råmaterial, billigare arbetskraft, etablerandet av abstrakt arbete i global
skala och så vidare. Detta var, som Lenin hävdade, en
kvalitativt annorlunda typ av interaktion jämfört med tidigare produktionsformer.
Barkers inställning utplånar den kvalitativa skillnaden
mellan partiell och lokal interaktion mellan samhällen i
förkapitalistiska epoker och den framhärdande och globala nödvändigheten för den imperialistiska kapitalismen att
idag påtvinga mindre utvecklade länder sina produktionsförhållanden. Kapitalismens utveckling i sådana samhällen är inte bara oförenlig med deras sociala och politiska
ordningar, utan den skapar också i arbetarklassen en social kraft vars samhälleliga frigörelse kräver inte bara störtandet av den gamla politiska regimen utan också av själva kapitalismen.
När vi säger det, har vi inte för avsikt att falla in i Neil
Smiths empiricism, som har hävdat att Trotskij först, och
alldeles riktigt, såg ojämn och sammansatt utveckling
”som ett empiriskt tillstånd i Ryssland” och först senare –
”omvandlad” till ”en universell lag för att rationalisera vilken som helst eller alla politiska ståndpunkter”. (53) Även
om det naturligtvis är sant att Trotskij först senare fastslog
lagbundenheten i den ojämna och sammansatta utvecklingen, är det för Smith ett kätteri – en lag som ”förklarar
absolut allting i världen [och därmed] förklarar ingenting”. (54)
En sådan grov empiricism skulle, om den dras till sin
logiska slutsats, upphäva varje försök att ge sociala processer universella förklaringar. Givetvis är den samtida sociala världens mångfald anmärkningsvärd, men det är också
dess vanlighet, speciellt dominansen för det kapitalistiska
produktionssättet, dess beståndsdelar, såsom arbetarklassen, och även de politiska och juridiska former som det
vanligtvis kräver, såsom det lagliga skyddet av privat egendom.
Globalisering
Det vi behöver är en förståelse av den ojämna och sammansatta utvecklingen som förbinder den med hur kapitalackumulationens process fungerar. Detta är speciellt
viktigt i en period med nyliberal globalisering som har ett
mycket komplicerat politiskt och ekonomiskt sammanhang.
Vi måste börja med de historiska politiska och ekonomiska faktorer som bestämmer de nuvarande händelserna. De är slutet på den långa perioden av uppgång med
kapitalistisk expansion under 1970-talet och Sovjetunionens sammanbrott. Vi har inte utrymme att här analysera
denna process på djupet, men vi behöver faktiskt se på
hur dess viktigaste kännetecken visar den lagbundna förekomsten av ojämn och sammansatt utveckling och dessutom hur en analys av ackumulationsprocessen kastar ytterligare ljus över begreppet. (55)
Uppgången efter kriget med expansion av kapital blev
möjlig genom storskalig utplåning av olönsamt kapital i
andra världskriget och dess omedelbara efterföljd. Existensen av postkapitalistiska stater (Sovjetunionen, Kina,
m.fl.) och strikt kontroll av kapitalrörelser i de imperialistiska kärnländerna skapade, tillsammans med fasta växelkurser, en exceptionell period inom imperialismen; en period som utmärktes av produktiv expansion och integrering av marknader mellan imperialistiska stater.
Det stadium i världshistorien som inleddes med slutet
för uppgången efter andra världskriget på 1970-talet och
Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet kan
inte vara mycket annorlunda. Recessionerna på 1970talet kan förstås som en kris med överackumulation av
kapital och fallande profitnivåer. De imperialistiska stormakterna som USA och Storbritannien försökte övervinna de strukturella problem som framträdde med låg produktivitet, minskade investeringar och överproduktion i
tillverkningssektorerna med en dramatisk brytning med
keynesianismen från uppgången efter kriget. Skapandet av
en internationell marknad för finanskapital, det aggressiva
öppnandet av halvkolonierna för denna marknad och sönderbrytandet av statsmonopol för att integrera dem i kapitalackumulationens process kan bäst förstås som svar på
denna nedgång.
Effekten av denna politik i den halvkoloniala världen
har i hög grad varit ojämn. Tendensen har varit att investeringarna av kapital har fokuserat på de områden som
erbjuder de lägsta arbetskostnaderna för tillverkning (exempelvis Kina och Indien) med märkbara, lokala ökningar av produktionen. Samtidigt lider andra områden av
nedgång i produktionen eller beroende av ”kontanta grödor” (cash crops), med Afrika som det uppenbara exemplet.
Dessa producenter opererar på en marknad med stark
konkurrens som erbjuder låga utdelningar, och som typiskt nog också domineras av monopolkapital, till nackdel
för mindre producenter. Utländska direktinvesteringar är,
som resultat av dessa faktorer, starkt koncentrerade till
länder som Kina och Indien och äldre imperialistiska stater. I dessa stater kan effekterna av marknadsreformer,
exempelvis i sjukvården, delvis kompenseras genom expansion av produktionen. I andra perifera stater har en
sådan politik en förödande mänsklig inverkan. I Afrika
tillhandahåller ofta utvecklingsagenturer den grundläggande service som staten inte kan leverera. När de gör
detta, skapar de emellertid faktiskt en egen ”utvecklingsindustri” som förvärrar beroende och efterblivenhet.
21
David Harvey har noterat att: ”Konkurrens mellan
territorier (stater, regioner, städer) om vilken som hade
den bästa modellen för ekonomisk utveckling eller det
bästa affärsklimatet var relativt obetydlig under 1950- och
1960-talet. Konkurrens av detta slag ökade i de mer flytande och öppna system för handelsförbindelser som upprättades efter 1970. Nyliberalismens allmänna framsteg
har drivits fram genom mekanismer för ojämn geografisk
utveckling. Framgångsrika stater eller regioner utövade
tryck på alla andra att följa i deras spår.” (56)
Robert Brenner har beskrivit denna process som ett
”nollsummespel”, i vilket fördelar bara kan erhållas på
andras bekostnad. Han lokaliserar detta i den långsiktiga
nedgången för USA:s ekonomi efter 1970-talet och misslyckandet med att lösa problemen med överkapacitet i
global tillverkning genom en ökning av den globala konsumtionen. (57)
Nedgången för vinstnivåerna i USA:s tillverkningsindustri, stagnerande tillväxt av produktivitet och en sjunkande dynamik i tillväxten av BNP per capita, driver kort
sagt de höga nivåerna av kapitalexport till perifera stater
som Kina, där en stor och billig arbetskraft kan upprätthålla USA-företagens profiter. Under tiden har konsumtionen i USA underbyggts av ökande nivåer av skulder
och en fastighets- och aktiebubbla. USA suger också, som
om detta inte var nog, in kapital från resten av världen för
att kompensera sitt nuvarande underskott.
Dynamiska, exportdrivna ekonomier som Kina är
starkt beroende av kapitalflöden från USA och USA:s
konsumtion av dess export. Kina har utan tvivel spelat en
väsentlig roll i upprätthållandet av den kapitalistiska produktionen i världen och för att kompensera nedgången i
metropolernas ekonomier genom en superexploaterad arbetsmarknad. Det finns alltså en viss ”symbios” mellan
Kina och Förenta staterna som än så länge har avvärjt en
global recession.
Kina försöker upprätthålla en stark dollar på valutamarknaderna genom att köpa amerikanska statsobligationer, så att dollarn ska kunna fortsätta att ha en betydande
köpkraft på de globala varumarknaderna, och finansierar
därmed det växande budgetunderskottet i USA. Enligt
Global Money Trends har ”Kinas innehav av USA:s värdepapper gått i höjden från 59,5 miljarder till 342 miljarder sedan januari 2001, och hållit räntorna konstlat låga
inför stora federala budgetunderskott.” (58)
Sådana skillnader kan inte bestå för evigt, inte minst
därför att dollarn kommer att falla, och redan har sjunkit i
värde, när penningmarknaderna vaknar upp inför verkligheten i den nedgående inhemska ekonomin i USA.
Detta innebär att Beijing i slutändan sitter på tillgångar
som minskar i värde. Exempelvis resulterade den begränsade kinesiska revalveringen av yenen nyligen i en tioprocentig förlust på dess amerikanska statspapper. (59)
Robert Brenner sammanfattar det problem som detta
skapar för USA på följande sätt: ”I den utsträckning
som… [de] fortsätter att köpa dollar för att hålla sina egna
valutor relativt billiga, kommer de att driva upp USA:s
nuvarande underskott ännu mer genom att hålla nere
USA:s export och därmed göra det möjligt med ökad
USA-import, som i sig ökas genom att finansdepartementet fortsätter att tillhandahålla billiga krediter för USA:s
konsumenter. De kommer också att finna sig tvingade att
fortsätta att investera sina egna länders följenligt ökade
överskott i USA:s tillgångar, med illavarslande implikatio22
ner för världsekonomin. Å ena sidan kommer inflödet av
östasiatiska fonder på USA:s finansmarknader… tendera… att underblåsa de pågående prisbubblorna i aktier
och fastigheter. Å andra sidan kommer tillväxten av östasiatisk export blåsa upp både den högt värderade dollarn
och efterfrågan i USA som subventioneras av regeringen
och fortsätta att undergräva USA:s industri, medan den
förvärrar överkapaciteten inom tillverkningen i global skala.” (60)
Denna analys skjuter i sank mycket av den retorik om
”ekonomisk prestation” som kommit från Washington
sedan den nyliberala vändningen under 1970-talet. Det vi
kan se är att globaliseringen markerade en återgång till ett
”normalt mönster” för den imperialistiska epoken, i den
utsträckning som den återställde dominansen för ett starkt
parasitärt finanskapital och höga nivåer av kapitalexport,
som drivs på av krisen för metropolernas profitnivåer.
Denna analys berikar vår förståelse av den ojämna och
sammansatta utvecklingen genom att förbinda den med
ackumulationsprocessens funktion. På detta sätt reproduceras ojämnheten på en systematisk grund, med en pol
som vinner på bekostnad av någon annan.
Denna process är också i hög grad sammansatt på två
nivåer. Vi ser en storskalig överföring av teknologisk och
produktiv kunskap till de industriellt expanderande halvkoloniala staterna (Kina, Indien, m.fl.), och för det andra
en starkt integrerad global kapitalmarknad med höga nivåer av kapitalflöden. Det senare skapar en oerhörd ekonomisk instabilitet i den halvkoloniala världen, när brist
på förtroende på kapitalmarknaderna för utdelningen på
investeringar i en given stat över natten kan leda till omfattande kapitalflykt från dessa stater, som vi såg i Asienkrisen 1997 och härdsmältan i Argentina 2001–2003.
Patrick Bond erbjuder ett exempel på ett misstag som
det är möjligt att falla in i när man förutsätter ett förhållande mellan den ojämna och sammansatta utvecklingen
och ackumulationsprocessen. (61) Han hävdar helt riktigt
att ojämn utveckling leder till ackumulation och nedgång
på ett systematiskt sätt, som gör en hållbar modernisering
omöjlig i regioner som Afrika. Han ser emellertid sammansatt utveckling som ett separat begrepp, vilket är
baserat på en form av primitiv ackumulation som undertrycker utvecklingen. (62) I verkligheten är sammansatthet
intimt relaterad till ojämnhet och baserad på kapitalexport från imperiecentra till den halvkoloniala världen,
som har och fortsätter att förverkliga koncentrerad utveckling av tillverkning, även om det är i samband med
global nedgång. Bond bör, kort sagt, kritiseras för en i
slutändan ensidig inställning, där han bara ser ojämnheten i den ojämna och sammansatta utvecklingen.
Men vad skulle konsekvenserna bli för den ”sammansatthet” vi ser i globaliseringen? Det har förekommit mycket diskussion i den borgerliga pressen omkring fenomenet med framväxande marknader och speciellt möjligheten att Kina blir en supermakt under åren framöver. Den
nordamerikanska investeringsbanken Goldman Sachs
gjorde en berömd förutsägelse att ”BRIC-länderna” (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina) ”på mindre än 40 år [kunde] bli större än G6 i termer av USA-dollar” och ”av nuvarande G6 kan bara USA och Japan vara bland de sex
största ekonomierna i termer av USA-dollar 2050.” (63)
Goldman Sachs är givetvis en hejaklack med egna intressen i den starkt instabila och integrerade globala finansmarknaden, vilken tillåter dem att snabbt flytta sina
klienters kontanter mellan olika möjligheter till investeringar. De bryr sig inte om nedgången i metropolernas
produktivitet och tillverkning. I den slutgiltiga analysen
måste den parasitära finansmarknaden inte desto mindre
registrera det ”verkliga värdet” av sina tillgångar och
handla därefter. Marknaderna svarar på verkliga indicier,
såsom nedgångar i företagens vinster eller sammanbrott
för tillgången på billiga krediter. De kan därför inte i slutändan strunta i de allvarliga strukturella problemen i dagens globala ekonomi som gör det omöjligt med det slags
rätlinjig kapitalistisk utveckling som behövs för att förverkliga deras optimistiska förutsägelser.
De struntar naturligtvis också i de politiska konsekvenserna av ekonomisk expansion i ett land som Kina. Den
ekonomiska utvecklingen i Kina har redan fått igång
alarmsignalerna i delar av Washington, där den härskande klassen räds varje utmaning mot dess makt. Men av
ekonomiska skäl är USA intvingat i sitt ”symbiotiska” förhållande. Om Kina upprätthöll sin nuvarande nivå av
produktiv expansion, skulle detta givetvis få stora politiska
och ekonomiska konsekvenser för USA.
Detta är det projekt som drivs av ledningen för det kinesiska kommunistpartiet, som aktivt försöker stimulera
skapandet av ett inhemskt kinesiskt monopolkapital som
är bundet till staten och som kan vara en kraft på de globala marknaderna; vi har sett början till en begränsad
kinesisk kapitalexport. Kina hade emellertid 2006 bara 20
företag på tidskriften Fortunes globala lista över de 500
största företagen, medan USA hade 170 och Storbritannien 34. (64)
Vi kan alltså se att Kina än så länge förblir en stat som
är utsatt för imperial utsugning, snarare än att vara en
exponent för den. Det är förvisso en starkt motsägelsefull
stat och i Trotskijs föreställning om ojämn och sammansatt utveckling har den mycket mer karaktären av en stat i
övergång än en klassisk halvkoloni. Detta härrör ur dess
starka och centraliserade stat, storleken på dess befolkning
och omfattningen av den produktiva expansion som ägt
rum på senare år. Den har emellertid inte ännu den status
som ”stormakt” genom vilken Lenin betecknade stater
som ”imperialistiska”. För att få en sådan status skulle det
exempelvis krävas att Kina upprättade starka politiska och
ekonomiska intressen i de flesta av världens hörn och
krävde, med Lenins uttryck, en omfördelning av världen
till dess fördel och bort från Förenta staterna. Detta förblir
en potentiell, långsiktig framtidsutsikt, och är i sig avhängig en hel rad andra faktorer, inte minst omfattningen och
djupet i nästa världsrecession och utgången av den nuvarande fasen av stegrad klasskamp. Det som fallet Kina bekräftar är att samtidigt som den ojämna och sammansatta
utvecklingen har sina grundvalar i kapitalackumulationens funktion, uttrycks den inte enbart i ekonomiska termer. Konkret analys av den nuvarande världsperioden
kan inte utesluta faktorer i överbyggnaden, geopolitiska
faktorer och militära faktorer.
Slutsats
I sin analys av den ryska revolutionens klassdynamik visade Trotskij hur kapitalismens seger som världssystem hade
omintetgjort möjligheten av en rätlinjig eller klassisk utveckling av den ryska kapitalismen, befriad från de intensifierade motsättningarna globalt.
Trotskij brottades med problemet med den ojämnhet
som existerade i den kapitalistiska utvecklingen och för-
mågan hos efterblivna politiska och ekonomiska former
att överleva, trots existensen av den starkt integrerade
kapitalistiska världsmarknaden. Hans teori om ojämn och
sammansatt utveckling gav en teoretisk förklaring till
enheten mellan detta universellt dominerande system och
dessa utbredda efterblivna former.
Under 1920-talet kom Trotskij att vidareutveckla sin
teori om ojämn och sammansatt utveckling genom att
använda Lenins analys av kapitalismens omvandling till
imperialism i början av 1900-talet. Trotskijs analys av den
revolutionärt socialistiska potentialen i kampen mot imperialistisk dominans, ledde honom till att inse att hans teori
om den permanenta revolutionen hade en allmän användbarhet utanför Ryssland och att på den grundvalen
beskriva hur ojämn och sammansatt utveckling existerade
som en samhällshistorisk lag förbunden med den kapitalistiska världsmarknadens expansion.
Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet
har globaliseringen upprättat en nivå av kapitalistisk integration i världen som inte setts sedan början av 1900talet. Samtidigt förblir den ekonomiska utvecklingen envist ojämn med stora skillnader mellan städer, regioner,
nationer och kontinenter.
Trotskijs begrepp tillåter oss att behandla den ojämna
och sammansatta utvecklingen som en funktion av kapitalackumulationens process, som nödvändigtvis skapar
profit i ena änden av den globala skalan bara för att skapa
utblottning i den andra. Försvagade nivåer av global fattigdom är ett uttryck för överackumulationen av kapital i
världsekonomin, som varit ett drag i världskapitalismen
sedan slutet på uppgången efter andra världskriget under
1970-talet.
Detta imperativ har drivit fram skapandet av en starkt
parasitär finansiell världsmarknad, öppnandet av fattiga
stater för stora monopolkapital och privatisering av välfärdsstaten, och alltså vidgat sfären för den privata ackumulationsprocessen. Dessutom har Kina idag, precis som
Ryssland i början av 1900-talet drog nytta av det som
Trotskij kallade ”den historiska efterblivenhetens privilegium”, dragit nytta av stora mängder utländska kapitalinvesteringar för att driva fram den omfattande expansion
av produktionen som ägt rum.
Lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen
är central för kommunistisk strategi i det tjugoförsta århundradet. På senare år har starka tendenser till stagnation i metropolerna drivit fram en febrig expansion i Kina
och Indien, vid sidan av förhållanden som inte mildrar
utan intensifierar motsättningarna och instabiliteten mellan nationer och mellan klasser världen över. Det imperialistiska systemets själva funktion skapar nödvändigtvis
ojämnhet och sammansatthet i ekonomiska former. Genom att skapa sociala krafter som är oförenliga med nedärvda sociala och politiska strukturer, driver den upprepade gånger fram nationella, demokratiska och sociala
strider som kräver revolutionär ledning från arbetarklassen om de ska uppnå sin potential. Genom sin natur undergräver all sådan kamp bokstavligt de imperialistiska
makternas förmåga att exportera problemen i sina nedgående och parasitära ekonomier och förvärrar sociala motsättningar i de imperialistiska metropolerna själva. På detta sätt är de en integrerad del av förverkligandet av imperialismens funktion som kapitalismen i stadiet för övergången till socialismen.
Imperialismen förblir ett system av förfall och ned23
gång, i vilket produktivkrafterna i allt högre grad tas i
anspråk för utplåning – om det så är krig för erövring av
marknader, sänka löner och villkor för arbetskraften, utplåning av välfärd eller överhängande miljökatastrofer.
Den sociala och politiska agent som kan stoppa denna
process förblir arbetarklassen. Den måste ställa sig i spetsen för de förtrycktas kamp. Den permanenta revolutionens strategi måste därför förstås som kommunistisk politik i imperialismens epok. För hundra år sedan gjorde
Trotskij arbetarklassen en utomordentlig tjänst genom att
utveckla den metod, den analys och de strategiska principer som den politiken är baserad på. Det är upp till oss
idag att kreativt vidareutveckla den i ljuset av våra nya
villkor.
Luke Cooper
översättning ur Fifth International (London)
årg. 2, nr 2 (februari 2007)
Noter
1. Se exempelvis bidragen från Sam Ashman, Neil Davidson, Neil Smith, Colin Barker och Andrew Herod i 100
Years of Permanent Revolution: Results and Prospects. red. H. Radice & B. Dunne (London 2006).
2. D. Stockton & R. Brenner, ”1905 and the Origin of
the Theory of Permanent Revolution”, i Fifth International
årg. 1, nr 3, december 2005.
3. Se R. Brenner, Trotsky: An Introduction. The Life and
Struggles of a Revolutionary Marxist (London 1997) för en detaljerad introduktion till Trotskij; i fulltext på: www.fifth
international.org.
4. ”Teser om Feuerbach”, i K. Marx, Texter i urval,
red. S.–E. Liedman & B. Linnell (Stockholm 2003), s. 117.
5. Ibid, s. 118.
6. F. Engels, ”Speech at the Graveside of Karl Marx”,
i Marx & Engels, Collected Works 24 (London 1989), s.
467–468.
7. V. I. Lenin, ”The Theoretical Mistakes of the Narodnik Economists” (1899), i Collected Works 3 (Moskva
1969), s. 37–69.
8. Marx & Engels, Kommunistiska manifestet (Stockholm
1994), s. 13.
9. L. Trotskij, Resultat och framtidsutsikter (Halmstad
1972), s. 24.
10. Ibid, s. 14.
11. Ibid, s. 15.
12. Ibid.
13. Ibid.
14. Ibid, s. 16.
15. Ibid.
16. F. Engels, ”Conditions and Prospects of a War of
the Holy Alliance Against France in 1852”, i Marx &
Engels, Collected Works 10 (London 1989), s. 542.
17. L. Trotskij, Resultat och framtidsutsikter, s. 16.
18. Ibid, s. 28f.
19. Ibid.
20. Ibid, s. 29.
21. Ibid, s. 30.
22. K. Marx, ”The Future Results of British Rule in
India” (1853), i Marx & Engels, Collected Works 12 (London 1989), s. 217.
23. D. Stockton, ”Marxism and the National Question”, i Trotskyist International nr 12 [1993]; i fulltext på
www. fifthinternational.org.
24. Ibid.
24
25. K. Marx, ”On the Question of Free Trade”
(1848), i Marx & Engels Collected Works 6 (London 1989),
s. 450.
26. Ibid.
27. Ibid.
28. Ung. övers: ”de döda griper tag i de levande!”. K.
Marx, ”Förord till första upplagan”, i Kapitalet (Staffanstorp 1969), s. 4.
29. K. Marx, ”First Draft of Letter to Vera Zasulich”
(1881), i Marx & Engels, Collected Works 24 (London 1989),
s. 346.
30. Det förekom en lång debatt i andra internationalen om imperialismen. Se ”Revolutionary Theory and
Imperialism: From Hilferding to Trotsky”, i Permanent
Revolution nr 8, som är tillgänglig på www.fifhtinternatio
nal.org.
31. V. I. Lenin, ”Imperialismen och splittringen inom
socialismen”, i Valda verk i tio band 6: 1915–1917 (Moskva/
Göteborg 1986), s. 191–192.
32. Det finns en grov borgerlig missuppfattning av Lenins teori som hävdar att ingen vändning eller förändring
kan konstateras eftersom kolonialismen existerade innan
denna period. Detta missar hela poängen. Givetvis hade
kolonialismen funnits innan detta stadium, men imperialismen markerade den kapitalistiska världsmarknadens
fullständiga utveckling, och dominansen däri av stora
monopol, dvs. den var, som Lenin sade, fullbordandet av
det koloniala projektet.
33. Detta var emellertid inte uttryckligen teoretiserat i
Lenins Imperialismen. En sådan analys måste integreras och
det har utförts av Workers Power och Förbundet för en
Revolutionär Kommunistisk International/Förbundet för
Femte Internationalen. Se ”Revolutionary Theory and
Imperialism: From Hilferding to Trotsky”, i Permanent Revolution nr 8; tillgänglig på www.fifthinternational.org.
34. L. Trotsky, Through What Stage Are We Passing?
[1924] (London 1965).
35. Ibid.
36. Ibid.
37. Ibid.
38. L. Trotsky, Perspectives and Tasks in the East (1924]
(London 1973).
39. L. Trotsky, ”First Speech on the Chinese Question”, i Problems of the Chinese Revolution (London 1969).
40. Ibid.
41. L. Trotsky, ”Perspectives of World Development”
[1924], i Fourth International vol. 6 (1945), nr 6–8.
42. Ibid.
43. L. Trotsky, ”Perspectives and Tasks in the East”.
44. L. Trotskij, Ryska revolutionens historia 1 (Stockholm
1988), s. 21.
45. Ibid, s. 20.
46. Ibid.
47. Ibid.
48. Ibid, s. 20f.
49. Ibid, s. 21.
50. N. Davidson, ”From Uneven to Combined Development”, framlagt för en konferens med tidskriften Historical Materialism i London den 4–6 november 2005.
51. För ett antal artiklar av Rosenberg om ämnet, se
hans hemsida http://homepage.ntlworld.com/j.rosen
berg/. Han talade också inför Historical Materialisms
konferens 2005 och 2006 i debatt med Neil Davidson och
Alex Callinicos.
52. C. Barker, ”Beyond Trotsky: Extending Combined and Uneven Development”, i 100 Years of Permanent
Revolution: Results and Prospects, s. 72–88.
53. N. Smith, ”The Geography of Uneven Development”, i 100 Years of Permanent Revolution: Results and Prospects.
54. Ibid.
55. Se Förbundet för Femte Internationalen, ”Imperialismens offensiv och arbetarklassens ledningskris”, i Revolutionär Marxism nr 1 (januari 2007), s. 4–22.
56. D. Harvey, ”Uneven Geographical Developments”, i A Brief History of Neoliberalism (Oxford/New York
2005), s. 4–5.
57. R. Brenner, ”Persistent Stagnation: 1973–93”, i
The Boom and the Bubble: The US in the World Economy (London 2003), s. 7–48.
58. G. Dorsh, ”Will China lead a stampede out of the
US dollar?”, November 29th 2006, http://www.finan
cialsese.com/fsu/editorals/dorsch/2006/1129.html.
59. Ibid.
60. R. Brenner, ibid, s. 311.
61. P. Bond, ”Uneven and Combined Development”,
i Looting Africa: The Economics of Exploitation. London/New
York 2006, s. 11.
62. Det var så Marx hänvisade till plundringen och
stölderna från kolonierna under kolonialismen. Vi inser,
trots att vi kritiserar Bond, att sådana processer fortsätter
att existera i förhållandet mellan imperialismen och den
halvkoloniala världen idag, där plundringen av Afrikas
råmaterial är det centrala exemplet. Även om detta är en
funktion av imperialismen, är det emellertid inte vad
Trotskij menade med ojämn och sammansatt utveckling.
63. ”Dreaming with BRICs: The Path to 2050”, Global
Economics Paper nr 99, October 2003, Goldman Sachs
Group, London/New York, http://www2.goldmansachs.
com/insight/research/reports/99.pdf.
64. http://money.cnn.com/magazines/fortune/global 500/2006/, 24 juli 2006.
Brittisk demonstration mot ockupationen av Irak
25
Lärdomar av den svenska FNLrörelsens uppgång och fall
Recension av Åke Kilander, Vietnam var nära: En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965–1975 (Leopard förlag 2007)
Den svenska Vietnamrörelsens viktigaste komponent var
utan tvekan De förenade FNL-grupperna (DFFG), till vardags kallad FNL-rörelsen. Rörelsen startade med att några vänsteraktivister organiserade protester mot Vietnamkriget på Hötorget i Stockholm 1965. Efter bara några år
hade rörelsen blivit landsomfattande och kom i vissa avseenden att representera en ny typ av folkrörelse.
FNL-rörelsen ebbade ut när USA-imperialismen besegrades och ”fördr[e]vs från söderns land”, som en av
raderna lyder i rörelsens mest omhuldade sång – Befria
södern. Det har dock saknats en kritiskt hållen historik över
rörelsen. DFFG gav själv ut en historik 1975 – FNL i Sverige: Reportage om en folkrörelse under tio år. Den innehåller en
del värdefull dokumentation och en mängd intervjuer
med aktivister. Den har dock alltför mycket karaktären av
officiell historik och klarar inte att hålla gränsen mot panegyriken.
Den första och hittills enda akademiska behandlingen
av FNL-rörelsen återfinns i Kim Salomons Rebeller i takt
med tiden: FNL-rörelsen och 60-talets politiska ritualer (Rabén
Prisma 1996). Den är dock behäftad med stora brister,
eftersom författaren inte är särskilt intresserad av FNLrörelsens politiska innehåll och de konflikter och diskussioner som förekom inom vänstern. (1)
Nu har äntligen en mer omfattande historik publicerats, skriven av Åke Kilander. Förväntningarna har varit
stora, åtminstone från min sida. Desto större är besvikelsen över den under mer än ett år annonserade boken.
Den är en historik skriven utifrån samma politiska utgångspunkter som ledde stora delar av den svenska 70talsvänstern in i en återvändsgränd. I vissa avseenden är
boken politiskt skandalös. Mottot för den kan sägas vara:
Lär aldrig av historien, på det att du ska kunna upprepa
samma fel i all oändlighet.
Aktivisterna
Det är inte utan ett visst vemod jag tar del av Kilanders
rika dokumentation. Det handlar om mig och det handlar
om några tusen andra aktivister, de flesta unga och en del
mycket unga. Den ledande kadern var runt 30 men de
flesta aktivister var nog i 15- till 20-årsåldern.
Genom bokens många intervjuer med aktivister går
det att dra en del slutsatser om många aktivisters bakgrund. Många hade, i likhet med mig, sina rötter i arbetarklassen och väcktes till politisk aktivism genom den stora utbildningsvåg under 1960-talet som för första gången
släppte in arbetarbarnen i gymnasier och på universitet.
En hel del av aktivisterna hade, i likhet med mig, en bakgrund där föregående generationers politiska radikalism
spelade en stor roll. Det fanns givetvis en del som hade
mer gedigen borgerlig bakgrund, men det var aktivister
från arbetarklassen och småborgerligheten som helt dominerade. Den som tror att FNL-rörelsen handlade om
26
fadersuppror eller något liknande har helt fel. Det spelade
ingen som helst roll för rörelsen, vilket inte utesluter att
enskilda personer kan ha haft sådana drivkrafter. En av de
intervjuade var exempelvis dotter till personalchefen på
en fabrik som jag själv arbetade på under flera år.
Socialdemokratins och stalinismens svek
Den svenska socialdemokratin (SAP) hamnade i stora
svårigheter när FNL-rörelsen växte fram. Den kom efter
andra världskriget att tydligt ta ställning för de allierade
segrarna och framför allt USA i det kalla kriget. Allt skedde under skenbart bevarande av den svenska neutraliteten
”i händelse av krig”. Den snabbt uppblossande FNLrörelsen kom att tvinga SAP till allt tydligare ställningstaganden. Den inledningsvis starkt USA-vänliga hållningen
bland ledande socialdemokrater blev snabbt omöjlig om
partiet inte helt skulle förlora sitt inflytande bland politiskt
radikala ungdomar.
Så sent som i riksdagens utrikesdebatt den 29 april
1970 hänvisade både statsministern, Olof Palme, och utrikesministern, Torsten Nilsson – båda socialdemokrater –
till aktivisterna i FNL-rörelsen som ”lymlar”. Men redan
året efter kom DFFG:s politiska utveckling högerut att ge
socialdemokratin en andra chans.
Inte heller den sömniga svenska stalinismen i Sveriges
Kommunistiska Parti (från 1967 Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK) förmådde hantera Vietnamfrågan. Partiet
anslöt sig inledningsvis till den kampanj för ”Fred i Vietnam” som ledande socialdemokrater drog igång.
Vietnamkriget kom redan från början att bli en framträdande fråga i den strid som vid mitten av 1960-talet
splittrade den så kallade kommunistiska världsrörelsen när
Kina utmanade de sovjetiska ledarna om ledarskapet. De
blivande maoisterna tog ställning för den kamp som fördes i Sydvietnam av FNL mot den av USA understödda
militärdiktaturen. Deras linje blev att ge stöd till FNL och
Nordvietnam som de enda legitima företrädarna för Vietnams folk. Det ställningstagandet kom att bli en kraftfull
drivkraft i FNL-rörelsens framväxt.
Linjerna var mycket tydliga för alla oss som kom att
bli aktivister i FNL-rörelsen: å ena sidan de som i likhet
med de sovjetiska ledarna och de svenska stalinisterna i
SKP/VPK ville se fred i Vietnam, å andra sidan de som i
likhet med de kinesiska ledarna och alla ”sanna revolutionärer” i världen ville se ett nederlag för USA-imperialismen och dess lakejer och en seger för FNL och Nordvietnam.
Pacifismen ställdes mot stöd till rättfärdig revolutionär
kamp. När Kampanjen mot atomvapen anordnade sin
pingstmarsch 1963 fanns plakat med texten ”Släck gnistan
i Vietnam”. Några av dem som senare blev ledande aktivister upprördes med rätta.
Svenska Clartéförbundet
Många av de framtida aktivisterna samlades till att börja
med i Svenska Clartéförbundet, en socialistisk studentoch akademikerförening. I februari 1964 startade Clartés
sektion i Stockholm en studiecirkel om ”USA i dagens
värld”. Bland deltagarna fanns Sköld Peter Matthis, Åsa
Hallström och Gunnar Bylin. Inledare på första mötet var
Bo Gustafsson.
Både Matthis och Hallström kom att bli ledare för
FNL-rörelsen och Bylin blev så småningom det maoistiska
SKP:s första ordförande (1973). Gustafsson var en av centralgestalterna i den opposition inom det gamla SKP som
kom att bilda Marxistiska Sällskapen, som sedan i sin tur
midsommaren 1967 grundade det maoistiska KFML. (Inom parentes sagt köpte jag själv mitt första nummer av
KFML:s tidning Gnistan av just Åsa Hallström utanför ett
Kubaseminarium hösten 1968 på ABF-huset i Stockholm.
Under vintern gick jag sedan KFML:s grundcirkel i
”Marxismen-leninismen-Mao Tse-tungs tänkande” i just
den lägenhet på Pontonjärgatan som omtalas flera gånger
i boken.)
Drygt ett år efter att studiecirkeln inleddes var FNLrörelsen ett faktum. Första numret av Vietnambulletinen
stencilerades i maj 1965 i 500 exemplar. När gruppen i
Stockholm inledde sitt arbete kom det under flera år att
präglas av den för tiden typiska stormötesformen. Alla beslut fattades på allmänna möten. När DFFG bildades
1966 var det som ett nätverk för självständiga lokalgrupper, enskilda och andra organisationer som anslöt sig till
målsättningen. Året därpå bildades ett riksförbund.
Nästan alla aktivister som intervjuas tillhör de som troget håller fast vid den maoistiska politiken, men två ”avvikare” har slunkit med, dels Gunnar Thorell som gick med
i RMF (Revolutionära Marxisters Förbund, sektion av
Fjärde Internationalen), dels Guy Wallin som blev r:are.
Därtill nämns också Tom Gustafsson, central gestalt i Bolsjevikgruppen i Lund som 1970 gick samman med Revolutionära Marxister för att bilda RMF. Bolsjevikgruppen
växte fram i Clarté och FNL-gruppen i Lund. Tom Gustafsson valdes faktiskt till studieansvarig i DFFG:s första
förbundsstyrelse.
Revolutionär dynamik
Det finns flera exempel i Kilanders material som visar den
revolutionära dynamik som fanns i FNL-rörelsen. En av
aktivisterna, Tord Lundgren, berättar exempelvis om när
han och några andra i samband med första maj 1966
tågade vidare till USA:s ambassad och brände stjärnbanéret. Deras uppseendeväckande flaggbränning försvarades
bland annat av den radikale författaren Artur Lundkvist –
”Jag tycker flaggbränningar är utmärkta” – några veckor
senare vid ett möte på ABF-huset på Sveavägen. Tord
Lundgren hävdar att Sköld Peter Matthis höll ett tal där
han bland annat sade att ”det var ett klasskrig som pågick.” Jan Myrdal hoppade då upp ”och instämde livligt
och folk jublade.”
Ett ännu tydligare exempel är Sköld Peter Matthis
inledning vid DFFG:s första kongress 1966 – tryckt i
KFML:s tidskrift Marxistiskt forum nr 1 1967:
”Kriget i Vietnam är en revolutionär kamp. Det är folkets revolutionära kamp med politiska och militära medel
för att nå självständighet, frihet och fred. Den är den förtryckta klassens kamp för sin egen befrielse. En rörelse för
en verklig solidaritet med Vietnams folk måste med nöd-
vändighet själv bli revolutionär, eftersom den måste bygga
på klassolidaritet. […] Eftersom vår kamp sålunda bygger
på solidaritet med den revolutionära klassen i Vietnam, är
den revolutionär. Det är därför med glädje vi måste hälsa
det faktum att vår nuvarande regering, våra skol- och universitetsrektorer, polismakten, våra demokratiska partier
[…] och andra instrument i den svenska borgerliga apparaten börjar uppleva oss som en fara och börjar bekämpa
oss.”
Andra exempel är när FNL-grupperna i GällivareMalmberget och Porjus tog ställning för den stora gruvstrejken i Malmfälten 1969–70, den mest militanta strejk
som svenska arbetare organiserat efter andra världskriget.
Det allra märkligaste med Kilanders politiska hållning är
att han inte ser när den egna argumentationen helt går på
tvärs med den dokumentation som presenteras. Mot bakgrund av de exempel som anförts ovan, är det märkligt att
Kilander längre fram kan skriva följande:
”Trotskisterna hävdade att det pågick en socialistisk
revolution i Vietnam och att solidariteten därför måste
grundas på arbetarklasserna i de olika länderna (typisk var
deras paroll ’Internationell solidaritet, arbetarklassens
kampenhet’. De menade att det största slaget mot imperialismen utdelas genom att göra revolution i det egna landet.”
Censur och stalinistiska lögner
I början av 1970-talet fattade DFFG:s ledning beslut om
att röda fanor och andra socialistiska symboler och paroller inte skulle få förekomma i demonstrationerna. När flera grupper – RMF, Förbundet Kommunist, anarkister –
ändå insisterade på sin rätt att ha med socialistiska paroller och röda (eller svarta) fanor, organiserade DFFG en
omfattande grupp av vakter som avgränsade vänsteroppositionen från resten av demonstrationen. Avsikten var att
markera att vi som gick där inte hörde till demonstrationen. Den helt okritiske Kilander sammanfattar det så här:
”Åskådarna skulle förstå att de inte hörde till demonstrationen.” Idag skulle liknande försök till systematisk politisk
exkludering av radikala grupper i en demonstration vara i
det närmaste otänkbar, även om försök förekommer då
och då.
Den tradering av gamla stalinistiska lögner om trotskismen från 1930-talet som de äldre stalinisterna ombesörjde, och framför allt Jan Myrdal, som vi ska se, har Kilander inga synpunkter på. Istället döljer han det eller tillstyrker det nästan obemärkt i förbifarten.
När han behandlar diskussionerna om enhetsfrontens
karaktär framhåller han en broschyr som DFFG publicerade 1971 (Leve enhetsfronten mot USA-imperialismen, enligt
Kilander tryckt i 20 000 exemplar), där ett tal av Jan Myrdal innehåller hela paketet av lögner från spanska inbördeskriget till Moskvarättegångarna.
Det var särskilt i Uppsala FNL-grupp som antitrotskismen blev ett framträdande inslag. Hösten 1970 gav gruppen ut broschyren Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen (6
000 exemplar), som året därpå följdes av Än en gång om trotskismens frontpolitik (5 000 exemplar). Här finns hela den
gamla lögnkvarnen i verksamhet. Kilander är dock hederlig nog att i en not nämna att Uppsalagruppens första
broschyr bemöttes av både Kaj Håkansson och KenthÅke Andersson (2). Han nämner också KFML:s bok Marxism eller trotskism 1972 (författad av Lars Gustafsson och
Kurt Wickman) och Myrdals artikel om Trotskij i Skrift27
ställning. 4 (1973).
Kilander verkar dock helt omedveten om att de lögner
som presenterades av dessa förvaltare av stalinismen och
de så kallade fakta som återges numera endast tas på allvar av en starkt decimerad skara av inbitna stalinister
(som de gamla r:arna i KP).
Striden med r:arna och marschen högerut
Knut Carlqvist, ledande i Uppsala FNL-grupp, beskriver i
bokens intervju hur trotskisterna ”härjade” i Uppsala. De
slutsatser han drog av diskussionerna var att DFFG i sin
helhet också präglades av ”trotskism”. Uppgiften blev nu
att driva ut ”vänstersekterismen” ur DFFG. Det framgår
tydligt hur striden med r:arna efter valet 1970 släppte lös
en extremt opportunistisk instinkt hos DFFG:s ledande
kader.
Carlqvist – och med honom många andra i DFFG –
uppfattade nu delar av den tidigare verksamheten som
”trotskistisk”. Även r:arna uppfattades i början av sina
maoistiska motståndare som ett slags ”trotskister”. I verkligheten grep r:arna tillbaka på en tidigare period i stalinismens historia, den så kallade tredje perioden i slutet av
1920- och början av 1930-talet. Häcklandet av Palme
1968 uppfattades nu som en avvikelse. ”Vi betedde oss
som trotskister”, menar Carlqvist.
Tiden var nu kommen för att försona den rörelse som
fötts i radikal opposition mot socialdemokratin med fadershuset. I Kilanders historieskrivning – och här får han
understöd av många av de intervjuade veteranerna – blir
striden med r:arna och ”trotskisterna” om enhetsfrontens
karaktär inkörsporten till och förutsättningen för den alltmer utpräglade utvecklingen högerut.
Kilander medger att den tidigare inriktningen levde
28
kvar länge i kritiska röster som fortfarande fanns kvar –
och som bland annat menade att DFFG nu tonade ned
kritiken av den svenska regeringen och den svenska imperialismen: ”I flera avseenden påminde denna kritik om de
uppfattningar som r:are och trotskister förde fram.”
Den socialdemokratiske utrikesministern Torsten Nilsson noterade på ett möte i partiets verkställande utskott
inför första maj 1972: ”att det föreföll som om det skett en
tillnyktring bland FNL-gruppernas anhängare, något som
kan innebära ökade möjligheter för vårt parti. Det är en
stor vinst att alla politiska grupperingar från KFML på
vänsterkanten till Moderaterna på högerkanten nu sluter
upp bakom regeringens Vietnampolitik.”
Det är en klarsynt analys av den närmast klassiska
folkfront som växte fram i början av 1970-talet kring regeringen Palmes relativa självständighet i förhållande till
USA:s utrikespolitik.
Maoismens ödesdigra inflytande
Under FNL-rörelsens hela historia var kontakterna med
representanter för Nordvietnam (Demokratiska Republiken Vietnam – DRV) och FNL mycket viktiga. Men vid
vissa punkter uppstod konflikter – men bara när vietnameserna markerade självständighet gentemot Kina. Ett
sådant exempel var den sovjetiska invasionen för att krossa Pragvåren i Tjeckoslovakien i augusti 1968. När DFFG
tog ställning mot invasionen, och därmed tydligt anslöt sig
till den kinesiska sidan i konflikten mellan stalinismens
kolosser, blev vietnameserna upprörda. Det allt tydligare
ställningstagandet mot den så kallade sovjetiska ”socialimperialismen” blev orsaken till fler konflikter och inte
bara med vietnameserna. Även Sara Lidman blev djupt
upprörd, som bara hon kunde bli, och gick till offentligt
angrepp på DFFG 1974.
Anslutningen till den kinesiska maostalinismen tog sig
uttryck i den så kallade brännpunktsteorin, dvs. motsättningarna i världen mellan USA-imperialismen och världens folk hade sin brännpunkt i Vietnam eller hela Indokina något senare. Det argumentet användes för att motivera varför just kampen i Vietnam skulle stå i fokus för
FNL-rörelsen och varför man inte skulle utvecklas till en
mer allmän antiimperialistisk rörelse.
Mot slutet av DFFG:s verksamhet utvecklades en föreställning som hade sitt ursprung i den kinesiska partiledningen och som förmedlades av det maoistiska SKP. Hotet från det ”socialimperialistiska” Sovjetunionen ansågs
vara så stort att man började betona hur viktigt det var
med förstärkning av det kapitalistiska Sveriges försvar.
Riktigt så långt gick aldrig DFFG, men när Kilander ska
förklara vad DFFG höll på med mot slutet av perioden
kan det låta så här: ”det organiserade och tålmodiga stödarbetet grundades på solidaritet mellan folken, insikt om
att fienden var gemensam och att vietnamesernas kamp
ökade Sveriges säkerhet.”
Vid kongressen i Stockholm 1975, när vietnameserna
besegrat USA och marionettregimen, togs parollen ”Bekämpa USA-imperialismen” bort. Den hade spelat en
mycket stor roll för FNL-rörelsens radikala antiimperialism, men slopades nu med hänvisning till att en organisation ”som var allmänt antiimperialistisk och vände sig mot
Förenta staternas imperialism utan att ta avstånd från den
sovjetiska, riskerade att bli redskap just för Sovjetunionens
kamp om världsherravälde.”
Nu hade DFFG löpt linan ut och blivit ett offer för
uppslutningen kring den kinesiska maoismen.
Med Jan Myrdal som ledstjärna
Två år senare, dvs. 1977, bytte DFFG namn till Vietnam
& Laosförbundet för vänskap och solidaritet, men verksamheten slets sönder i konflikter som följde på den vietnamesiska invasionen i Kampuchea. I ett uttalande från
ledningen för förbundet påpekades att ”[d]et vi främst
stödde var det nationella oberoendet”. Nu hade Vietnam
brutit mot detta och fördömdes skarpt av sina tidigare så
lojala anhängare. Kilander följer helt och hållet svängarna
i rörelsens utveckling och saknar allt vad distans heter.
Det faktum att DFFG tidigare med skärpa vänt sig mot all
kritik av FNL och DRV, för att några år senare göra precis tvärtom, borde åtminstone ge anledning till någon
form av förklaring och analys.
Den strikta uppdelningen mellan vad vi gör här och
vad dem gör där fanns redan från början. Det var otänkbart att offentligt vara kritisk mot FNL:s eller Nordvietnams ledare. Kilander förklarar det så här: ”Den grundläggande principen var att det är svenskarnas sak att avgöra hur solidaritetsarbetet skall bedrivas i Sverige och det
är vietnamesernas sak att avgöra hur kampen skall föras i
Vietnam.” Den principen förfäktades faktiskt också av
KFML, som i högtidliga sammanhang påstod sig stå på
samma grund som Kommunistiska Internationalen.
I verkligheten hade de svenska maoisterna mycket lite
gemensamt med den revolutionära kommunismen på Lenins och Trotskijs tid. Istället var det en stalinistisk hybrid,
kinesisk maoism, som var rättesnöret. Maoismen blev den
speciella variant av stalinism som utvecklades av det kinesiska kommunistpartiet under Mao Zedongs ledning. Dess
främsta syfte var att till varje pris försvara den kinesiska
byråkratins ställning. Kring 1969–70 kom det till gränsstrider mellan kinesiska och sovjetiska trupper och den kinesiska byråkratin kände sig främst hotad av den sovjetiska byråkratin. Den kinesiska byråkratin försökte som försvar bygga upp vänskapliga förbindelser med regimer som
markerade självständighet mot stormakterna, även när
detta uppenbart skadade revolutionära rörelser och arbetarklassens kamp i dessa länder.
Vändningen i den kinesiska utrikespolitiken, från ultravänsterism i samband med ”den stora proletära kulturrevolutionen” 1966–68, till odlandet av förbindelser med
reaktionära regimer och offrandet av revolutionärernas
intressen, blev för många maoister ett tillfälle att bryta inte
bara med maoismen utan med stalinismen i dess helhet.
Den svenska maoismen höll dock ställningarna under lång
tid men delades i två läger. KFML/SKP följde den kinesiska byråkratins politik oavsett innehåll och gick under
först mot slutet av 1980-talet. KFMLr distanserade sig
från maoismen och knöt an till en mer traditionell stalinism, vilket blev gruppens räddning.
Den maoism som KFML/SKP följde, och därmed
den ledande kadern i DFFG, hade framför allt en uttolkare, nämligen Jan Myrdal. Kilander berättar om ett tillfälle
när Nordvietnams representanter i Sverige gick i taket
över att Myrdal inför den amerikanske presidenten Nixons besök i Kina skrivit att detta var ”en stor seger för det
kinesiska folket och även det vietnamesiska folket.” DFFG
ställdes då inför krav att ”upphöra med kritiken av Sovjetunionen, ta avstånd från Jan Myrdal och bli ’antikineser’.” Den stalinistiska regimen i Hanoi var av förståeliga
skäl upprörd över att den kinesiska regimen kunde ta
emot Nixon samtidigt som amerikanska trupper fortsatte
kriget mot deras land. Vem annan än Myrdal skulle kunna förvrida något så uppenbart som att de kinesiska ledarna slagit in på en extrem högerkurs i utrikespolitiken
till en seger inte bara för kineserna utan även vietnameserna?
Kilander slår fast Myrdals roll i rörelsen: ”Jan Myrdal
[var] dess politiska förgrundsfigur. Ingen annan enskild
person hade sådant inflytande på FNL:arnas världsbild.”
Han ser också Myrdal som förmedlaren av tidigare erfarenheter – ”en brygga till de tidigare decennierna och
dess radikala rörelse”, dvs. stalinismen. Han var helt enkelt FNL-rörelsens gråe eminens som utan någon formell
ställning utövade ett ödesdigert inflytande.
”Myrdalare”
Myrdals oförbätterliga stalinism av folkfrontstyp kommer
till uttryck på ett koncist sätt i en utskrift av en bandupptagning från ett möte 1967 som Kilander återger. Sköld
Peter Matthis slår i ett inlägg fast att det är ett klasskrig
som pågår i Vietnam och följs av Myrdal som i och för sig
håller med om att det är ett klasskrig. Han vågar dock inte
satsa på att arbetarklassen i västländerna kommer att solidarisera sig med vietnameserna. Därför är det nödvändigt
att basera solidariteten på något annat: ”det bör vara helt
klart, att också för en god högerman bör man därför kunna tala om att försvaret av den svenska nationella friheten
kräver att man aktivt försöker hejda USA i Sydöstasien.”
Från klasskrig till nationellt oberoende – så såg Myrdals väg ut. Han lyckades tyvärr släpa med sig flera tusen
aktivister på den vägen. Den blev allt vingligare och slutade med en dikeskörning: okritiskt stöd till Pol Pot och
mullorna i Iran som numera ersatts av islamister som Hizbollahs Nasrallah. Myrdal har förra året intervjuats av
29
Hizbollahs tidning och företräder även nu samma okritiska hållning till småborgerliga och nationalistiska rörelser
som tidigare. (3)
Kilander är en trogen ”myrdalare”, även om han inte
skyltar allt för mycket med det. Ett tydligt ställningstagande för Pol Pots blodbesudlade stalinistregim förlägger han
till en finstilt not: mot bakgrund av hungersnöd, dåligt
jordbruk och risken för epidemier och bombangrepp var
regimens ”omedelbara åtgärd efter den 17 april att utrymma stora delar av huvudstaden förnuftig.”
hur man skulle dölja sina förehavanden. Polisen var nämligen ofta mycket aktiv i att spåra olaglig affischering inför
demonstrationer och möten. Jag har själv kvar en gammal
gulnande anmälan om olaglig affischering. Påföljden blev
25 kronor i böter.
Vad blev det av dem?
När det gäller den vikt som FNL-rörelsen lade vid det så
kallade basarbetet – försäljning av Vietnambulletinen, insamling av pengar, affischering och utdelning av flygblad –
blev den något av ett mönster för osjälviskt och hängivet
arbete. Även ledarna förväntades utföra basarbete och
någon ersättning för allt arbete betalades aldrig ut. Alla
insamlade medel gick till FNL. Insamlingens omkostnader
låg i genomsnitt på 0,75 procent, vilket bör vara ett rekord. När den avslutades i september 1979 hade nästan
elva miljoner kronor samlats in.
Vad blev det då av dessa idealistiska aktivister senare i
livet? En del fortsatte som medlemmar i det maoistiska
SKP, andra bedrev olika former av solidaritetsarbete. En
del gjorde karriär och blev ministrar (Marita Ulvskog),
andra strävade på i fackföreningar och andra rörelser.
Mycket få fortsatte att bedriva revolutionär politisk verksamhet. De flesta slöt faktiskt fred med det etablerade, kapitalistiska Sverige.
Kilander skriver att Säpo under 1967–1969 såg FNLrörelsen som sitt främsta objekt för övervakning. I och
med 1970-talet trappades uppmärksamheten ner och när
regeringen 1973 fastställde en ny lista över organisationer
som hotade ”rikets säkerhet” fanns DFFG inte längre
med.
Ibland slås man av den politiska naivitet som präglar
Kilanders framställning. Han kan inte alls se hur DFFG
anpassade sig till socialdemokratin och kapitalismen. För
honom är det tvärtom; det var socialdemokratin och det
svenska etablissemanget som övertygades om att vietnameserna hade rätt att själva bestämma över sitt land: ”Rörelsen bekämpades aktivt av partier och polis. Fem år senare betraktades DFFG nästan som en del av etablissemanget.” Den oavsiktliga ironin i resonemanget går spårlöst förbi både författaren och säkert många läsare med
samma grundinställning.
Tusentals potentiella revolutionärer fördes av maostalinismen bort ifrån radikala och revolutionära utgångspunkter till försoning med borgerligheten, socialdemokratin och kapitalismen. Det enda bestående arvet blev en
närmast fetischliknande dyrkan av nationellt oberoende.
Det är därför knappast någon slump att ett antal av de
personer som intervjuas av Kilander numera är aktiva i
solidaritet med motståndskampen i Irak. Det är i sig utmärkt men de driver där samma linje som i FNL-rörelsen,
dvs. stöd till motståndet men ingen kritik av islamister,
borgerliga nationalister eller andra som försöker missleda
kampen.
Bokens bildmaterial är rikligt och därför värdefullt.
Här kan grånande aktivister beskåda affischer som vi
smög runt med på mörka kvällar och klistrade upp på alla
möjliga och omöjliga ställen. Varje aktivist var väl bevandrad i tapetklistrets (av märket Modokoll) konster och
30
Första maj 1972, Norra Bantorget i Stockholm
På många sätt kan Kilanders bok fungera som en uppslagsbok om FNL-rörelsen. Politiskt är den dock en katastrof. Den är en inofficiell historik med ”myrdalianismen”
som politisk ledstjärna.
Från Stockholm 1967 till Göteborg 2001
Till sist en sedelärande historia om hur det kan gå för unga radikaler utan politisk skolning i revolutionär marxism.
Den 20 december 1967 kom att markera kulmen på
motsättningen till det etablerade samhället och polismakten. En av dem som blev nedslagna och gripna av polisen
var Einar Heckscher, numera känd litterär översättare.
Han och hans bror Sten, sedermera minister och chef för
rikspolisen – bland annat under protesterna mot EU:s
toppmöte i Göteborg 2001 – är söner till den gamle högerledaren Gunnar Heckscher.
När Einar greps, begav sig brodern Sten till kriminalpolisen och bemöttes på följande sätt: ”Jag gick dit. Frågade hövligt varför min bror gripits. Fick inget svar. En
kommissarie satte ett knä i magen på mig, sparkade ned
mig mot en trappa.” (Aftonbladet 21/12 1967) Han är naturligtvis upprörd och undrar hur detta kan vara tillåtet.
Vi som var med i Göteborg 2001 känner igen historien, men då var det poliser under Sten Heckschers ledning
som slog och sparkade.
Per-Olof Mattsson
Noter
1. Se min recension av Salomons bok i Arbetarmakts nyhetsbrev nr 4 1997; även i Marxistiskt perspektiv nr 2 1997.
2. Kaj Håkansson, Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen (RMF 1971) och Kenth-Åke Andersson, Revolutionär
marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen (Partisanförlaget
1971). De flesta av de texter som nämns finns på www.
marxistarkiv.se
3. Al-Intiqad (Hizbollahs tidning) intervjuar Jan Myrdal
(Folket i bilds förlag 2006). Den är intressant nog översatt
av Teddy-John Frank, Kommunistiska Partiets internationella sekreterare. Myrdal uttalade sig på 1970-talet om
r:arna på ungefär samma sätt som om ”trotskister”. Om
dem inte direkt stod i USA-imperialismens sold, var det
enbart USA-imperialismen som tjänade på deras politik.
Grupp 8 och feminismen – en
marxistisk granskning
Det finns många skäl att uppehålla sig vid erfarenheter av kampen i det förgångna. Ett avsnitt som av marxister hittills behandlats otillräckligt är erfarenheterna av den svenska
kvinnorörelsens kamp på 1970-talet, främst representerad av organisationen Grupp 8.
Detta var en verklig rörelse som kunde spela en roll i att framtvinga förändringar. Det är
först på senare år som en del feministisk forskning tagit tag i det omfattande materialet.
Men denna forskning är ofta begränsad vad gäller slutsatser på grund av de akademiska
feministernas egen otillräckliga politik. Idag, när kvinnokampen, efter misslyckandet för Feministiskt initiativ, av många anses ha gått in i en ny krisperiod, är det av stor vikt för marxister att gå tillbaka och se vad dagens aktivister kan lära av denna erfarenhet.
I artikeln kommer jag att börja med att berätta om bakgrunden till Grupp 8 och redogöra för den tidens förutsättningar då rörelsen växte fram. Artikeln kommer sedan
att undersöka kvinnorörelsens utveckling och särskilt
uppehålla sig vid förhållandet mellan marxismen, tidens
vänstergrupper, Grupp 8 och feminismen. Avslutningsvis
kommer jag att diskutera Grupp 8:s betydelse och de lärdomar som revolutionära marxister kan dra utifrån 1970talets svenska kvinnorörelse.
Bakgrunden till kvinnorörelsen
Flera omständigheter bidrog till att lägga grunden för
framväxten av kvinnorörelsen i Sverige på 1970-talet. En
avgörande roll spelades av den ekonomiska utvecklingen
efter andra världskriget. Det för arbetarklassen och de förtryckta så förödande kriget förberedde i all sin destruktivitet en marknad för återuppbyggnad och därmed en omfattande ekonomisk expansion. Militärindustrins roll
frambringade samtidigt en teknologisk utveckling som bidrog till uppsvinget. När röken skingrats på slagfälten och
återuppbyggnaden börjat komma igång på allvar uppstod
snabbt ett underskott på arbetskraft inom industrin och en
i flera länder snabbt växande offentlig sektor. Samtidigt
skedde en utbildningsexplosion då behovet av utbildad arbetskraft växte snabbt.
Kvinnorna hade på många håll mobiliserats som arbetskraft för att ersätta de män som rekryterades till arméerna under krigsåren. Vid krigsslutet skedde en tillfällig
tillbakagång för kvinnoarbetet då kvinnorna i hög utsträckning förpassades till de ”traditionellt kvinnliga” sysslorna när männen återvände. Den ”traditionella” arbetsdelningen mellan könen var tillbaka igen. Men det starka
och utdragna ekonomiska uppsvinget medförde ett konstant växande behov av arbetskraft. Kvinnors arbete kom
därför att efterfrågas av allt fler borgare.
Det borgerliga familjeidealet, med en hemmafru som
utförde det obetalda hushållsarbetet samtidigt som mannen arbetade, hade sedan sekelskiftet stark förankring i
Sverige. Denna familjeform, som mer eller mindre reducerade kvinnan till att vara mannens slav i hushållet, var
en utbredd företeelse även inom arbetarklassen, och då
främst i de mer privilegierade skikten, den s.k. arbetararistokratin. En statlig utredning, Kvinnors liv och arbete, slog
1962 fast att 1,34 miljoner kvinnor i arbetsför ålder stod
utanför arbetsmarknaden. Det var en stor grupp i ett land
med cirka 7 miljoner invånare.
Detta familjesystem gynnades politiskt och ekonomiskt
på olika vis. Gemensam beskattning av gifta pars löner
slog främst mot kvinnors löner då dessa allmänt var mycket lägre än männens, samtidigt som avdragsrätt i skattedeklarationen för familjer där bara ena maken arbetade,
gynnade systemet. Ett annat påtagligt hinder för många
kvinnor som ville ut på arbetsmarknaden låg i avsaknaden
av en utbyggd barnomsorg. Detta bidrog också till att arbetande kvinnor sällan kunde ta annat än deltidsanställningar. Fyrtio procent av den kvinnliga arbetskraften
hade 1970 deltidsanställning. Efter att ha arbetat i några
timmar för en lön som sällan erbjöd någon verklig ekonomisk självständighet för henne gentemot den man hon
levde med, gick hon hem och utförde det obetalda arbetet
i hushållet med liten eller ingen hjälp från densamme.
1960-talet
Det fanns med andra ord många frågor för en kvinnorörelse att ta tag i. En av de viktiga förutsättningarna bakom
kvinnorörelsens framväxt var också existensen av den nya
generation av studenter, varav många var kvinnor, som i
ökad omfattning knackade på dörren till arbetsmarknaden. Under en 20-årsperiod (1950–1970) ökade antalet
studenter från bara 11 000 till 125 000 då skolsystemet
byggdes ut. Detta innebar självklart att ett tryck för förändringar skapades.
Kvinnors roll i samhället och på arbetsmarknaden
blev, inte så förvånande, en het potatis under hela 1960talet. Liberala studenter och debattörer med bakgrund i
den kulturradikala rörelsen började under tidigt 1960-tal
argumentera mot den traditionella arbetsdelningen och
för verklig jämlikhet mellan könen i hemmet och i arbetslivet. Liberalen Eva Moberg skrev redan 1961 om den
villkorliga frigivning hon menade att kvinnor utsattes för,
där hon å ena sidan erkändes som fullvärdigt jämställd
med mannen, men bara under förutsättning att hon tog
på sig det traditionella ansvaret för hem och barn vid sidan om sitt produktiva arbete. En annan liberal, Kristina
Ahlmark-Michanek, kritiserade i sin Jungfrutro och dubbelmoral den reaktionära sexualmoralens inskränkande funktion på kvinnors sexuella frihet.
Trots motstånd från kristna grupperingar och från
31
konservativa röster i alla politiska läger tycktes utvecklingen allmänt sätt gynna kvinnorna. Flera statliga utredningar gjordes under decenniet för att utreda frågan om hur
man skulle förändra och underlätta för kvinnor som ville
arbeta och borgerliga krafter samarbetade aktivt med socialdemokratin för att konfrontera negativa attityder gentemot kvinnoarbetet för att förbereda vägen för det på ett
ideologiskt plan. (1)
Men i praktiken skedde inte mycket som på kort sikt
förändrade situationen på något avgörande sätt för majoriteten av kvinnorna. Endast 5 procent av barnen hade så
sent som 1970 plats på dagis, kvinnolönerna var omkring
hälften av männens och den diskriminering och det förtryck som drabbade en majoritet av kvinnorna tycktes inte
minska med tiden.
När den liberala radikalismen inte tycktes leverera
kom kampen för jämlikhet och frigörelse att finna andra,
radikalare, uttryck. Vänsterradikaliseringen under 1960talet spelade en avgörande roll för framväxten av kvinnorörelsen. Vietnamrörelsen, solidariteten med USA:s svarta
och studenters och arbetares kamp i Sverige och
internationellt entusiasmerade till engagemang för
frigörelse.
Kvinnorörelsen växte mot slutet av 1960-talet och
början på 1970-talet fram i ett antal länder. Basen låg i
studentrörelsen som i sin tur formades i förhållande till en
vänster som var stalinistiskt färgad och ofta utpräglat sexistisk och mycket mansdominerad. Det stalinistiska inflytandet i många länder innebar till att börja med starka
positioner för en tradition som direkt motverkat kvinnors
frigörelse allt sedan 1930-talets slag mot kvinnors aborträtt i Sovjetunionen och framåt. Men även andra strömningar låg efter på området. Trotskismen hade inte förmått att utveckla det marxistiska programmet för kvinnors
frigörelse under det hårda 1930-talet. Trotskismens centristiska avarter hade under slutet av 1940-talet och i början på 1950-talet kapitulerat inför socialdemokratisk och
stalinism reformism. Inte sällan tog den sig uttryck i en
ekonomistisk politik som, precis som sina nya socialdemokratiska och stalinistiska förebilder, förklarade allt som
inte direkt hade att göra med arbetares fackliga kamp för
småborgerligt och därmed inte värt att beblanda sig med.
Denna inställning betydde att den stod svagt rustad inför
kvinnornas radikalisering.
Kvinnor möter motstånd
En mycket viktig förklaring till framväxten av kvinnorörelsen, och i synnerhet de former den antog, var just det
motstånd som kvinnor mötte inom de existerande rörelserna då de förde fram sina egna krav och krävde jämlikhet. Stokely Carmichaels berömda yttrande på ett möte
med studenter i USA, då han fastslog att ”den enda positionen för kvinnor i vår rörelse är på rygg”, är ett talande
exempel för denna situation. Även i den svenska vänstern
och i studentrörelsen var sexismen omvittnad och utbredd. Barbro Werkmäster och Maud Hägg skrev i boken
Frihet, jämlikhet, systerskap att ”[d]agens radikala kvinnogrupper har på många håll spontant uppstått därför att
männen helt självklart har satt kvinnorna att syssla med
kaffekokning och annan markservice. Deras uppgift är att
dra stenciler på manliga beslut!” (2)
Grupp 8 växer fram
Werkmäster och Hägg var med och grundade Grupp 8,
den organisation som kom att bli den främsta represen32
tanten för den nya kvinnorörelsen i Sverige. Namnet härstammar från de åtta kvinnor som med bakgrund i en
akademisk miljö bildade organisationen i maj 1968. Under de två första åren hade organisationen karaktären av
en grupp utvalda som tillsammans studerade kvinnofrågan, publicerade artiklar i ämnet och uppmärksammade
situationen för kvinnorna. Artiklar i de större tidningarna,
som var delvis vänligt inställda, bidrog till uppmärksamheten. I Dagens Nyheter fick de 1969 in en artikel där man
argumenterade för behovet av en direktaktionistisk rörelse
för att utöva påtryckningar på makthavarna. (3)
Året därefter, på sommaren 1970 genomförde Grupp
8 den vändning utåt, genom öppna informations- och rekryteringsmöten, som innebar att organisationen utvecklades till en verklig rörelse. Gensvaret lät inte vänta på sig.
Med centrum i Stockholm växte Grupp 8 snabbt och blev
småningom en nationell organisation. I Stockholm fick organisationen på några månader ett par hundra medlemmar som organiserades i ett växande antal lokalgrupper.
Hösten 1972 fanns 43 lokalgrupper i Stockholm. Sex år
senare, 1978, fanns ett tjugotal Grupp 8-avdelningar i hela landet.
Socialistisk kvinnokamp
Grupp 8 var från början en socialistisk organisation. De
ledande ideologiska urkunderna var marxismens klassiker.
Man studerade Marx, Engels, Bebel och Kollontaj.
Grupp 8:s ideologiska deklaration, handlingsprogram och
aktivism reste frågor som i stor utsträckning berörde kvinnor överhuvudtaget, men man hade en uttalad inriktning
mot det förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor.
Man betonade upprepade gånger i Kvinnobulletinen, rörelsens tidning, behovet av att organisera och stödja arbetarkvinnorna. Utan deras frigörelse, bara möjlig genom byggandet av ett socialistiskt samhälle, kunde det inte bli tal
om någon verklig frigörelse, resonerade man.
De centrala krav som man förde fram i handlingsprogrammet var rätten till heltidsarbete, utbyggnad av barnomsorgen, fri abort och smärtfri förlossning, full ersättning och studiemöjligheter för arbetslösa kvinnor, förbättrat utbildningsstöd som inte skulle vara beroende av en
makes inkomst, krav på lagstiftning mot exploateringen av
deltidsarbetande personal och en utbyggnad av kollektivhus samt kollektiv service i alla bostadsområden i tätorter.
Kraven, i högsta grad klasskrav, svarade i många fall
direkt mot behov som upplevdes som centrala för många
kvinnor.
Organisationens struktur
Organisationen avvisade från början de traditionella organisationsformerna som dominerade i vänsterrörelsen och
tog istället efter den mer lösliga organisationsstruktur som
var vanlig under 1960-talet i studentrörelsen. Det var en
antihierarkisk organisation som utvecklades med stor
autonomi för lokalgrupperna. Ett roterande representantskap kunde inledningsvis ta beslut på riksplanet i organisationens namn, men lokalgrupperna kunde på egen hand
besluta om de ville godkänna dessa. Organisationsformen
förändrades delvis över tid, under en period var det enbart stormöten som kunde fatta beslut å samtliga lokalgruppers vägnar, senare återuppstod representantskapet,
men principen med stor självständighet för lokalgrupperna bestod. (4)
Den decentraliserade organisationsstrukturen spelade
inledningsvis en roll i att snabbt dra in kvinnor i organisationen, kvinnor som många gånger saknade organisationsvana och därtill såg med misstro på de manligt dominerade vänsterorganisationernas funktionssätt. I sammanhanget bör sägas att dessa funktionssätt, i kombination
med sexism, ofta gick tillbaka på den ”demokratiska centralism” som stalinistiska grupperingar praktiserade. Denna var inget annat än en parodi på verklig demokratisk
centralism. Den hade mer gemensamt med den stalinistiska antidemokratiska byråkratiska centralism som krävde
uniform uppslutning kring ledningen, men förvägrade minoriteter att på ett organiserat sätt föra fram sina uppfattningar inom partiet.
Kampen mot kvinnoförtrycket
Grupp 8 var, precis som FNL-rörelsen, en aktivistorganisation, och trots den lösa organisationsformen så fick man
mycket uträttat. Aktiviteterna varierade stort med lokalgruppernas prioriteringar, men de utgick i allmänhet från
handlingsprogrammet. De omtalade antiporraktionerna
och BH-bränningarna hörde till inslagen, men var knappast något huvudfokus. Några exempel från Stockholmsgruppernas verksamhet kan tjäna som uttryck för den
kamp, på olika fronter, som organisationen förde:
– Ett par av lokalgrupperna i Stockholm koncentrerade sig på att skriva remisser till den pågående barnstugeutredningen. En aktion genomfördes på ett politikermöte
där man till de församlade förtroendevaldas förvåning
vecklade ut banderoller och högröstat skanderade slagord
till stöd för gratis och väl fungerande barnomsorg.
– Gruppen i Täby tog initiativ till ett stormöte som beslöt om demonstration som svar på lokalpolitikernas planer på att ta pengar från barnomsorgen för att klara ett
budgetunderskott (flygblad, affischer och dörrknackning
användes).
– Ett specialnummer av Kvinnobulletinen uppmärksammade den statliga låginkomstutredningen, vars resultat
offentliggjordes våren 1970. Låglöneutredningens resultat
var chockerande för stora delar av det politiska etablissemanget. Inte minst inom socialdemokratin, där Gunnar
Sträng nyligen slagit fast att uppbyggnaden av folkhemmet nu var färdigt, blev reaktionerna stora då det svenska
klassamhället plötsligt åskådliggjordes sida upp och sida
ner i en omfattande redovisning av arbetarklassens ekonomiska och sociala situation. Kvinnobulletinen belyste i ett
specialnummer verkligheten bakom siffrorna. Utredningen beskrevs med stora bokstäver som ”ett dokument över
kvinnans förtryck”.
Vissa lokalgrupper försökte aktivt att ta kontakt med
kvinnliga arbetare för att stödja och organisera dem:
– Lokalgruppen i Farsta besökte fabriken RIFA och
fick kontakter. Då många av fabrikens anställda var arbetarkvinnor som emigrerat från Finland som hade svårighet att förstå gruppens flygblad, återkom man en vecka
senare med flygbladet översatt till finska.
– I en annan lokalgrupp tog aktivister anställning på
chokladfabriken Marabou i Sundbyberg för att komma i
kontakt med arbetarkvinnor.
– I centrala Stockholm anordnade man teach-in om
låga löner på ABF-huset med en uppmärksammad debatt
mellan representanter från LO och SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen).
– Inför en demonstration för kvinnofrigörelse delades
20 000 flygblad ut. Man återupptog firandet av 8 mars
1972 och höll ett stormöte med ett tusental deltagande
kvinnor. Med paroller som ”Vi är trötta på att få jobb sist,
att sparkas först, att daghemsköa, att dubbelarbeta” reste
man krav som många arbetarkvinnor kunde känna igen
sig i.
Kampen för rätten till fri abort spelade en viktig roll.
Även om det efter det skandalomsusade uppmärksammandet av svenska kvinnors abortresor till Polen under
1960-talet blev lättare för svenska kvinnor att få aborttillstånd, så förblev aborträtten i stort oförändrad fram till
1975 då en ny lagstiftning röstades igenom i riksdagen.
Grupp 8 ingrep på valmöten, massaffischerade på stan
och gjorde bl.a. en aktion på Läkarförbundets möte i
abortfrågan. På 1972 års SAP-kongress, då Palme höll ett
tal om kvinnofrigörelse samtidigt som partiet lade abortutredningen på is, genomförde Grupp 8 en aktion då man
delade ut ett flygblad till delegaterna som i hårda ordalag
kritiserade partiledningen.
En rad andra exempel på Grupp 8:s aktiviteter skulle
kunna nämnas. Aktivismen kombinerades med ett omfattande kulturellt uppsving som hörde ihop med rörelsens
framväxt. Teateruppsättningar som Susanne Ostens och
Margareta Garpes Jösses flickor – befrielsen är nära drog stor
publik. Pjäsen Tjejsnack spelades på ungdomsgårdar för
unga tjejer i hela landet. Ett antal välbesökta utställningar
där konst, foto och andra uttrycksformer användes på kreativa sätt anordnades och skivor spelades in. (5)
Framgångar och bakslag
Grupp 8 var en kämpande kvinnorörelse med en ytterst
aktiv medlemskår. Omsättningen på medlemmar var naturligtvis hög, och ändå lyckades organisationen med sin
struktur upprätthålla en kontinuitet i utgivningen av Kvinnobulletinen (vars produktion dessutom roterade mellan lokalgrupperna) under hela 1970-talet. Man anordnade en
rad lokala, regionala och nationella aktiviteter. Detta vittnade om kvinnofrågans starka potential och det stora antal kvinnor som var beredda att lägga ned enorma mängder tid och energi i kampen.
Grupp 8:s aktivism gav resultat. Kampen bidrog tydligt till att socialdemokratin genomförde rätten till abort
och en påskyndad utbyggnad av dagis under mitten på
1970-talet. Viktigt var också att Grupp 8:s aktivitet bidrog
till att en hel generation av kvinnor fick ett politiskt självförtroende som många saknat tidigare. Också inom arbetarrörelsen började kvinnorna mot decenniets slut att göra
sina röster hörda. Och ofta använde de sig av Grupp 8:s
retorik och material, vilket bevisar rörelsens betydelse.
När sjukvårdsbiträden och sjuksköterskor på Sabbatsbergs
sjukhus hotades av avsked, tog de exempelvis direkt kontakt med Grupp 8 för stödaktioner. Även arbetarkvinnor
vid Skandia sökte samarbete liksom strejkande städerskor.
Men framgångarna till trots, i början på 1980-talet
tappade rörelsen initiativet och merparten av medlemmarna. Det var också då som den dåvarande högerregeringen påbörjade angreppen på den offentliga sektorn.
Arbetarkvinnornas ställning var det första som angreps.
Men nu fanns ingen betydande rörelse bland kvinnorna
som kunde ta upp kampen för att försvara det man uppnått. Det hade alltså ägt rum en förändring. Situationen i
Grupp 8 under tidigt 1980-tal beskrivs av ”åttan” Gunilla
Thorgren:
”Nyliberalismen var patriarkatets försvarsstrid mot de
små landvinningar som kvinnokampen åstadkommit un33
der sjuttiotalet för kvinnorna. Men kvinnorörelsen hoppade numera bara på ett ben, det ideologiskt feministiska
avantgardets ben, och hade lämnat det andra, det ekonomiskt politiska, bakom sig. Därmed förlorade den också
i auktoritet. När åttiotalets strid om välfärden kom, fanns
inte kvinnorörelsen med som aktör.” (6)
Feminismens klasskaraktär och betydelse
I citatet ovan finns en antydan om den ideologiska kraft
som spelade en roll i Grupp 8:s utveckling bort från klasskampen. Det var den feministiska. Feminismen brukar i
vanligt tal numera definieras som ett ställningstagande för
jämlikhet mellan könen, eller som erkännandet av att det
finns en maktordning mellan könen. Sådana definitioner
säger emellertid ganska lite om feminismens karaktär och
historiska roll. Feminismen har i själva verket till sin kärna
alltid haft ett borgerligt innehåll då kön tas som politisk
utgångspunkt på bekostnad av klass. Detta var tydligt under förra sekelskiftets kvinnorörelse där feminismen förkroppsligades av kvinnor ur de övre klasserna som systematiskt begränsade sig till att kräva jämställdhet i förhållande till sina egna klassbröder, vilket oftast skedde på
bekostnad av arbetarkvinnornas mer långtgående krav på
frigörelse.
I den svenska kvinnorörelsen på 1970-talet kom feminismen återigen att angripa kvinnokampens relation till
klasskampen, men nu inom ramen för de nya radikalfeministiska strömningarna. Detta spelade en avgörande
roll för Grupp 8:s utveckling. Det radikalfeministiska inflytandet kom genom kontakterna med den internationella
kvinnorörelsen, främst i form av inflytandet från den amerikanska kvinnorörelsen men också från exempelvis de
danska rödstrumporna. På ett möte med internationellt
deltagande i Lund på våren 1971 knöts kontakt med amerikanska och danska radikalfeminister. Senare samma år i
augusti hölls ett liknande möte med representanter från
kvinnorörelsen i flera länder i Stockholm på VPK:s lokal
Kafé Marx på Kungsgatan. Resultatet av detta inflytande
blev att texter som var viktiga för radikalfeminismen, såsom Kate Millets Sexualpolitiken, lästes i studiecirklar och
rekommenderades i Kvinnobulletinen. (7)
De radikalfeministiska teorierna lånade från både den
liberala och den socialistiska traditionen (och gav intryck
av att stå över båda ideologierna). Dess gammalfeministiska kärna stod dock kvar intakt. Radikalfeministerna brydde sig lite, om ens överhuvudtaget, om klassfrågan och
försökte, förvisso med radikal revolutionsretorik, utifrån
sina egna utgångspunkter bygga en klassöverskridande
kvinnorörelse.
Den marxistiska kritiken av feminismen var under
1960-talet, om än i sin stalinistiska tappning, väl förankrad inom vänstern. Det var därför otänkbart att Grupp 8
under det tidiga 1970-talet skulle kalla sig feministiskt.
Men ett decennium senare hade alltså bilden förändrats.
Mot slutet av decenniet bekände sig Grupp 8 öppet till
feminismen. Och då handlade det mest om en anpassning
till en förändring som redan ägt rum.
Flera orsaker medverkade till att feminismen kunde
vinna inflytande i Grupp 8. Det fanns för det första en
materiell grundval för sådana idéer inom rörelsen. Grupp
8 var som vi tidigare noterat främst en studentbaserad rörelse. Röster ur detta skikt som var mindre påverkade av
socialistiska idéer argumenterade för att man istället för
en huvudinriktning gentemot arbetarkvinnor borde syssla
34
med de frågor som stod medlemmarna närmast. Det var
onekligen ett uttryck för ett i grunden småborgerligt skikts
strävan efter att frigöra sig från den arbetarklass man höll
på att lämna.
Grupp 8:s reformism
Kvinnorörelsens småborgerliga klasskaraktär är dock sekundär i sammanhanget. Studentbaserade rörelser har i
andra situationer kunnat spela en vikig roll i revolutionär
kamp. Ännu mer avgörande var motsättningen mellan
Grupp 8:s karaktär och organisationens fastslagna syfte
och långsiktiga målsättning. Den sistnämnda var som vi
fastslagit det socialistiska samhället. Men även om Grupp
8 kallade sig för en socialistisk rörelse var den inte vad
marxister skulle definiera som revolutionär. Snarare bör
Grupp 8 beskrivas som en utomparlamentarisk rörelse
som genom direkt aktion kämpade för omedelbara reformer som (till stora delar) kunde uppnås inom ramen för
det kapitalistiska systemet. Kampen för reformerna sammanfördes inte heller på något djupare och mer allvarligt
menat plan med en strategi för socialistisk revolution och
uppbyggandet av ett socialistiskt samhälle. Grupp 8 slog
förvisso fast i sin ursprungliga ideologiska deklaration att
målet för verksamheten var det socialistiska samhället och
att endast detta skulle kunna befria kvinnorna en gång för
alla. Men socialismen formulerades i vaga formuleringar
och man drog sig medvetet och uttryckligen för att diskutera hur denna skulle genomföras – och därmed vad
Grupp 8 skulle spela för roll för att bistå en sådan samhällsomvandling.
Det är en paradox att Grupp 8 följdriktigt i praktiken
kom att bedriva en praktik som på grundläggande plan
förlade kampen för socialismen till framtiden och istället
prioriterade kvinnokampen, obeaktat inriktningen gentemot arbetarkvinnorna. Vänstern i övrigt, och de stalinistiska grupperingarna i synnerhet, hade ju gjort det omvända i kvinnofrågan – bortsett från behovet av kvinnokamp med argumentet att denna fråga per automatik
skulle lösa sig i och med socialismen.
Grupp 8:s position inom vänstern
Denna reformism går delvis tillbaka på organisationens
ursprungliga syfte. Iréne Matthis, en tidig och tongivande
”åtta”, motiverade Grupp 8:s existens med att vänsterorganisationernas problem med manlig dominans var det
som legitimerade en separat kvinnorörelse. Grupp 8 såg
hon i denna mening som en oönskad konsekvens av sakernas tillstånd. Det saknades alltså möjligheter för kvinnorna att bedriva kvinnokamp i de befintliga organisationerna. Grupp 8 skulle möjliggöra detta samtidigt som
kvinnoaktivisterna, enligt Matthis, borde föra in kampen i
övriga vänsterorganisationer och förmå dessa att ta kvinnokampen på allvar. I slutändan borde målet med Grupp
8 vara att organisationen löstes upp i de andra organisationerna då den spelat ut sin roll. (8)
En existens som separat kvinnoorganisation stred uppenbarligen mot de ståndpunkter som formulerats av
Kommunistiska Internationalen i början av 1920-talet,
vars teser slog fast att organiseringen av kvinnor och kampen för kvinnors frigörelse är en fråga för hela arbetarklassen och därmed för det revolutionära partiet självt.
Organiseringen av kvinnorna i en proletär kvinnorörelse
bör därför inte heller separeras från den av partiet organiserade verksamheten, även om detta måste använda sig av
särskilda tillvägagångssätt för att dra in denna dubbelt förtryckta grupp i arbetet för revolutionen. Matthis och
andra ”åttor” med bakgrund i olika marxistiskt influerade
grupperingar var medvetna om detta. Om Grupp 8 sade
en ”åtta” apropå detta, att organisationens separata roll
inom vänstern var ”principiellt felaktig, men strategiskt
korrekt”. (9)
En biprodukt av detta blev att synsättet bland vänsteraktivisterna inom Grupp 8 gjorde gällande att organisationen, fram tills dess att situationen inom vänstern blivit
mer fördelaktig för rörelsens kvinnor/alternativt tills den
socialistiska revolutionens genomförande, borde undvika
en debatt om strategi för socialismens förverkligande då
en sådan kunde verka splittrande. Denna arbetsdelning
mellan Grupp 8 och den övriga vänstern, där ”åttorna”
skulle sköta kvinnokampen medan vänstern i övrigt kunde
syssla med teoretiserandet om kampen för socialismen,
blev ett uttryck för vänsterns oförmåga att förena kvinnokampen med klasskampen – i slutändan kom ju denna
arbetsdelning att på ett omvänt vis bidra till att reproducera denna oförmåga inom kvinnorörelsen.
nade och okvalificerade jobb i den kapitalistiska produktionen eller offentliga sektorn.
Samtidigt gav kritiken uttryck för vänsterns oförmåga
att ta upp den situation som arbetarkvinnorna befann sig
i, och kvinnans situation överhuvudtaget i samhället. I en
mening är det uppenbart att en ”improduktiv” hemmafru
i en arbetarfamilj på ett såväl socialt som ett ekonomiskt
plan har klara bindningar till arbetarklassen. Arbetarklassens situation är i sista hand avgörande för hennes situation. Men hon lider därtill under ett socialt förtryck som
utövas av såväl samhället och i de flesta fall av hennes
egen man, som så klart njuter privilegiet av hennes obetalda arbete. Detta står inte i motsättning till att även han
förlorar på hennes förtryck, då detta bidrar till att splittra
arbetarklassen och försvaga den inför klassfienden. Samtidens vänster uppmärksammade i bästa fall att kvinnoförtrycket bidrog till arbetarklassens splittring, men utan att
uppmärksamma arbetarmannens ansvar för att upphöra
med sitt individuella förtryck.
Ideologiska oklarheter
De ideologiska uttrycken för denna slagsida doldes bakom
vaga formuleringar. I Grupp 8 drog man tidigt slutsatsen
att den socialistiska revolutionen måste kompletteras med
en kvinnornas egen revolution ”för att den socialistiska
revolutionen ska bli en frigörelse för alla människor” (ur
programförklaringen från 1970). (10) Men vad skulle en
”kvinnornas revolution” bestå i? Var det ett sätt att framhäva betydelsen av kvinnornas roll i den socialistiska revolutionen, eller föreställde man sig en revolution genomförd av gruppen kvinnor oberoende av klass? Det var en
outredd öppen fråga och liksom i många andra fall kunde
sådana formuleringar fyllas med det mest skiftande innehåll.
Klassanalysen urvattnas
Den marxistiska klassanalysen var något som diskuterades
återkommande i Grupp 8. Denna tycktes inte, åtminstone
inte i sin stalinistiska tappning, på ett självklart sätt inkludera kvinnorna. Hur kunde kvinnors situation förstås inom ramen för denna då den framförallt fäste uppmärksamhet vid den traditionellt mansdominerade industriarbetarklassen och inte tycktes uppmärksamma kvinnors arbete i till exempel hemmet? Var befann sig exempelvis
den hemmafru som hade en arbetarman men som själv
utförde obetalt arbete i hemmet? Eller den deltidsarbetande och ensamstående kvinnan som levde under villkor
som skilde sig från de flesta mäns situation i arbetarklassen? Var befann sig den fattiga studentskan på klasstegen?
En slutsats som vann gehör var att marxismen var
otillräcklig för att förstå kvinnans specifika situation. Detta
diskvalificerande av marxismen var delvis ett uttryck för
ett medvetet försök från feministiskt håll att lösgöra sin
kamp från det, i och med den nära relationen till vänstern, upplevda ansvaret gentemot arbetarklassens kvinnor.
Detta kunde på ett teoretiskt plan berättigas genom ett
urvattnande av klassbegreppet. En strategi gick ut på att
hävda att studerande kvinnor också tillhörde arbetarklassen. Med en sådan utgångspunkt, som bortsåg från den
avgörande betydelsen av relationen till produktionsmedlen för klassdefinitionen, så behövdes ingen särskild inriktning gentemot kvinnorna som arbetade med lågavlö-
”Det dubbla förtrycket”
När man tog sig an frågan om kvinnoförtryckets särdrag i
Grupp 8 pekade man bl.a. på kvinnornas dubbla förtryck.
Ett tidigt och slagkraftigt omslag på Kvinnobulletinen visar
en tecknad bild med en kapitalist som står på en manlig
arbetares rygg, som i sin tur står på en golvskurande kvinnas rygg. Budskapet var tydligt: I egenskap av arbetare
förtrycktes hon av kapitalisten, i egenskap av kvinna förtrycktes hon dessutom av mannen. Men detta konstaterande, som ju inte var en utvecklad teori om kvinnoförtrycket, fylldes vidare med olika innehåll. Kapitalismen spelade uppenbarligen en roll i upprätthållandet av kvinnoförtrycket. Men hur skulle man då förstå arbetarmannens
roll i detta? När mannen förtryckte henne var det enligt
35
en tolkning på grund av att det kapitalistiska systemet
tvingade honom att handla förtryckande. Han gjorde det
alltså närmast ofrivilligt. En annan tolkning drog den motsatta slutsatsen. Förtrycket av kvinnan i egenskap av att
vara kvinna var, enligt denna kritik, något som upprätthölls av män överhuvudtaget eftersom dessa fick privilegier på kvinnors bekostnad, och ansvaret för förtrycket tycktes stå att söka i vad man betecknade som ”manssamhället”.
”Ekonomiskt” och ”ideologiskt” förtryck
Grupp 8 betonade huvudsakligen två överordnade nivåer
av förtryck: det ekonomiska respektive det ideologiska.
Hur dessa nivåer förhöll sig till varandra och vad det betydde för Grupp 8:s praktik var omtvistat. Det ekonomiska förtrycket lokaliserade man på marxistiskt manér i den
ställning kvinnorna intog i förhållande till produktionen.
Det ideologiska förtrycket hörde enligt detta synsätt till
samhällets överbyggnad. Betydelsen av uppdelningen
mellan ett ekonomiskt och ett ideologiskt förtryck kunde i
en ortodox marxistisk version betyda att kampen mot ideologiskt förtryck förvisso sågs som viktigt och avgörande
för kvinnofrigörelsen, men att inga verkliga och djupgående förändringar skulle kunna genomföras om inte samtidigt de kapitalistiska produktionsförhållandena revolutionerades i grunden och ersattes med socialism. (Här kan
man hålla i åtanke att den stalinistiska vänstern länge hade bortsett från behovet av en ideologisk kamp i kvinnofrågan och på ett reduktionistiskt sätt reducerat dess lösning till en automatisk funktion av socialismens införande.) En annan inriktning kunde argumentera för att
Grupp 8 framförallt borde konfrontera det ideologiska
förtrycket, även om den ekonomiska kampen förvisso kunde erkännas som viktig. Det var den aspekt vars betydelse
inte minst män inom vänstern, enligt många aktivisters
erfarenheter, hade svårast för att erkänna och uppmärksamma. Var det inte Grupp 8:s huvudsakliga uppgift att
koncentrera sin energi på att göra detta?
Denna senare ståndpunkt, som anammades av ledande feminister som Ebba Witt Brattström, skulle komma
att dominera i Grupp 8 mot slutet av 70-talet. (11) Den
återspeglade återigen Grupp 8:s reformistiska inriktning
och den rådande arbetsdelningen gällande kvinnofrågorna och klassfrågorna inom vänstern överhuvudtaget. Alltså: Då Grupp 8:s uppgift främst bestod i att organisera
kvinnor, för att dessa i ett senare skede skulle kunna spela
en jämlik roll med män i den socialistiska revolutionen,
kunde det tyckas naturligt att den ”ekonomiska kampen”,
alltså fokuseringen på klasskampen och byggandet av en
revolutionär arbetarrörelse, skulle överlåtas åt de existerande revolutionära organisationerna och kvinnor som
var aktiva i dessa. Det feministiska ideologiska avantgardet hade en uppenbar möjlighet att stärka sin position i
detta utrymme.
Radikalfeministerna utnyttjar oklarheterna
Vad menades då med ”ideologiskt förtryck”? Begreppet
var brett och öppnade för en betoning av olika aspekter.
Uppenbarligen ingick sexistisk ideologi och de reaktionära
könsrollerna som samhället föreskrev överhuvudtaget,
men även en mer specifik betoning av psykologiskt och sexuellt förtryck fick plats här. Radikalfeminismen skulle av
många av de ”åttor” som kom i kontakt med den upplevas
som den strömning i kvinnorörelsen som mest konsekvent
36
tycktes konfrontera just det ideologiska förtrycket. Orsaken till kvinnoförtrycket lokaliserades i den arbetsdelning
som blivit resultatet av kvinnans reproduktiva förmåga
och i den manliga kontrollen över kvinnors sexualitet.
Samtidigt som man bortsåg från kvinnoförtryckets ekonomiska grundval uppehöll man sig desto mer vid kvinnoförtryckets ideologiska och sociala särdrag. Och på denna
punkt, som samtidigt var vänsterns svaga punkt, hade radikalfeministerna mycket att säga som kändes relevant.
Radikalfeministerna satte fingret på den roll som familjen spelade för upprätthållandet av kvinnoförtrycket,
med mannen som den ytterst ansvarige inom denna patriarkala institution. De fäste uppmärksamhet vid de psykologiska aspekterna av kvinnoförtrycket, uppehöll sig vid
hur kvinnan socialiserades till en förtryckt och jämte mannen underställd samhällsvarelse alltifrån barnstadiet, och
vid det sexuella förtryckets karaktär och uttryck. Radikalfeministerna dissekerade den av det borgerliga samhället
och av stora delar av vänstern strängt dragna gränsen
mellan det offentliga livet och den privata sfären i all sin
godtycklighet och drog fram kvinnoförtrycket för allmän
beskådan, såsom det genomsyrade hela samhället i alla
dess formellt åtskilda sfärer, och i termer som talade direkt
till många kvinnors personliga erfarenhet av relationerna
till män. Dessutom förde de fram en ståndpunkt som i all
sin kompromisslöshet kunde tyckas vara konsekvent och
värd att anamma.
Sådana teorier kunde som sagt inte helt enkelt vinna
fäste i Grupp 8, med dess bakgrund i vänsterrörelsen.
Men det fanns helt uppenbart ett sug efter teorier som
uppmärksammade det ideologiska förtrycket och dess personliga konsekvenser för kvinnor. Detta hade vänstern negligerat, och nu tog radikalfeministerna patent på frågorna. Efter den internationella konferensen i Stockholm
1971 som nämndes ovan skrev en ”åtta” i ett internt dokument:
”I Grupp 8 hittills hade man bara fått den socialistiska
biten, nu fick man äntligen den sexuella-psykologiska.
Och med detta kom känslan att en kvinnorörelse måste
fungera spontanare, utan fast organisation men framförallt så att alla medlemmar – inte bara de vana gamla och
de aktiva nya – skulle få en chans.” (12)
En ensidig fokusering på det ideologiska förtrycket
kunde alltså, mot denna bakgrund, finna berättigande på
mindre ideologiskt uttalade sätt och tjäna som argument
för en lös organisationsstruktur.
Det stod tidigt klart för många socialister att feminismen fått grepp om Grupp 8 och att den innebar en utveckling bort från socialistisk kamp. Mindre splittringar,
som den med Arbetets Kvinnor 1973, ägde rum. Men
många socialister valde att stanna kvar inom kvinnorörelsen. Utöver argument där man anklagade grupper som
Arbetets Kvinnor för att agera sekteristiskt, kunde socialister även på ett ideologiskt plan berättiga en praktik som
främst sysselsatte sig med att angripa det ideologiska förtrycket. Det gjorde man med stöd i teorier som på ett
eklektiskt sätt blandade radikalfeministiska och mer marxistiskt influerade teorier. Dessa teorier var de socialistiskt
feministiska.
Socialistiskt-feministiska teoriers roll
Den socialistiska feminismen utvecklades på 1960- och
70-talet och var främst en produkt med brittiskt ursprung.
Dess teoretiska bidrag formades i och omkring kvinnorö-
relsen som vi beskrivit inledningsvis i denna artikel. Det
som kännetecknade den socialistiska feminismen var ett
försök att förena radikalfeministiska ståndpunkter med
marxistiska. De socialistiskt feministiska teoretikerna försökte huvudsakligen förena den radikalfeministiska teorin
om det universella patriarkatet, grundat ytterst i mäns
makt över kvinnor, med den socialistiska insikten om att
kvinnokampen måste vara antikapitalistisk. Teorierna varierade mycket men det som kännetecknade dem var att
de, utan att tyckas ge upp kampen för socialismen, legitimerade en fortsatt separat kvinnokamp. (13)
Juliet Mitchells socialistiska feminism
Teoriernas eklekticism och opportunistiska karaktär förtjänar att här belysas med ett exempel. En tidig socialistisk
feminist som lästes i Grupp 8 var Juliet Mitchell. I hennes
text från 1966, Kvinnorna: den längsta revolutionen, argumenterade hon för att kvinnoförtrycket bestod i kvinnans förhållande till fyra olika ”strukturer” i samhället: produktionen, reproduktionen, barnuppfostran och sexualiteten.
(14) Mitchell, som hävdade att psykoanalysen var den huvudsakliga teori som patriarkatet kunde förankras i (på
samma sätt som marxismen förklarade kapitalismen), var
inspirerad av den strukturalistiska varianten av marxism
som propagerades av Louis Althusser, en fransk intellektuell som var medlem av franska kommunistpartiet, och
vars teori här ges en kort presentation.
Althusser hade precis som många andra djupt påverkats av Chrustjevs tal på tjugonde partikongressen 1956
då denne avslöjade Stalins brott. Althusser föresatte sig
efter detta att göra en omläsning av marxismen för att göra upp med de brister som han trodde låg bakom utvecklingen av stalinismen. Utan att överhuvudtaget ägna någon uppmärksamhet åt den kritik som riktades mot stalinismen från vänster, sökte Althusser efter brister i den
marxistiska filosofin. I sitt projekt gjorde han upp med det
mesta. De utgångspunkter med hegelskt ursprung som
återfinns i Marx teoretiska bidrag, såsom synen på historien som en utvecklingsprocess som drivs fram i samspelet
mellan produktivkrafternas, produktionsförhållandenas
och klasskampens utveckling, offrades. Därmed förkastade
Althusser historiematerialismen.
Althusser utsatte marxismen för en omfattande revision. Efter att ha offrat dessa marxismens hörnstenar föreslog han att samhället bestod av olika nivåer, eller ”strukturer”, som förhöll sig på ett självständigt sätt i sitt förhållande till varandra. Om den ena strukturen genomgick en
förändring betydde det för Althusser inte nödvändigtvis
att en annan påverkades av detta. Även om Althusser i
passager kunde erkänna att till exempel den ideologiska
utvecklingen ytterst gick tillbaka på den ekonomiska,
menade han att strukturernas självständiga förhållande till
varandra betydde att inget väsentligt kunde sägas om detta. Därmed offrades synen på strukturers/nivåers förhållande till varandra som delar av en social totalitet. ”Strukturerna” kunde istället, då de enligt Althusser kunde befinna sig på olika ”tidsnivåer”, förhålla sig till varandra lite
hur som helst. Om den ena strukturen genomgick en förändring kunde man inte förutsätta en förändring i den andra osv. Å andra sidan betydde det att olika strukturer allmänt påverkar varandra i lika hög grad, och därmed får
varje ”struktur” ett eget med andra strukturer likvärdigt
berättigande. (15)
Vad kunde då bli konsekvenserna av sådana smått ba-
nala förkunnelser? Vi återvänder till Mitchell. Hon hävdade i sin text att kampen för frigörelse måste bedrivas
framgångsrikt på samtliga ”strukturnivåer” för att garantera en mer allmänt omfattande samhällsförändring. Vidare försvarade hon behovet av antikapitalistisk kamp.
Men hon kunde samtidigt, och detta var ett tydligt exempel på hennes (och Althussers) teoretiskt grundade opportunism och inkonsekvens, förespråka en avskild kvinnokamp (i själva verket avskild från klasskampen) utifrån resonemanget om kamp på olika nivåer som utifrån sin ”relativa självständighet” fick ”ett eget berättigande”. Därmed behövde uppenbarligen inte kvinnokampen förankras i en revolutionär socialistisk strategi för arbetarklassens
maktövertagande genom revolution.
Mitchells teorier är intressanta som exempel då hon
själv kom att spela en roll i Grupp 8:s diskussioner. I förhållande till Grupp 8:s och kvinnorörelsens diskussioner
om riskerna med en fortsatt reformistisk utveckling, och
om behovet av att gå in och kämpa inom den etablerade
vänstern och arbetarrörelsen, argumenterade hon uttryckligen emot. Att gå in i organisationer som saknade medvetenhet om kvinnoförtrycket skulle vara samma sak som
att ge upp revolutionen, menade Mitchell. Med sådana
argument diskvalificerades varje tanke på en kamp inom
vänstern och arbetarrörelsen. Kvinnorna skulle fortsätta
på egen hand tillsammans med feministerna. (16)
Mitchell, vars idéer bland annat kom att anammas av
tongivande ”åttor” som Iréne Matthis, liksom andra socialistiskt-feministiska teoretikers skiftande bidrag, serverade de socialistiska aktivisterna i Grupp 8 och den internationella kvinnorörelsen teorier som tycktes värna socialismen samtidigt som de på ett uppenbart opportunistiskt
vis undvek konflikten med de radikalfeministiska krafterna. Resultatet av den oheliga alliansen betydde inte, som
bör ha framgått, att socialismen försvarades i någon större
utsträckning. När Grupp 8 mot slutet av 1970-talet definierade sig som socialistiskt-feministiskt sysslade man så
gott som enbart med frågan om ideologiskt, psykologiskt
och sexuellt förtryck och talade inte längre om behovet av
att bygga en rörelse baserad på arbetarkvinnorna.
Vänsterns oförmåga att vända utvecklingen
Vänsterrörelsen under 1970-talet stod av olika skäl (tyvärr) mer eller mindre oförmögen att påverka kvinnorörelsens riktning. Men även om så hade varit fallet, så drog
olika grupper olika slutsatser.
De stalinistiska grupperingarnas inställning till kvinnorörelsen var behäftad med alla de typiska svagheterna. De
gjorde mer eller mindre gällande att det för arbetarklassens kvinnor inte existerade något specifikt kvinnoförtryck. I reduktionistisk anda var det enbart klassfrågan
som den uttolkades av stalinisterna som var betydelsefull
för arbetarkvinnornas frigörelse. Det hindrade inte
KFML/SKP:s Kajsa Ohrlander, som deltog aktivt i debatten med Grupp 8, från att motsätta sig kravet på kvinnors rätt till förvärvsarbete. Ohrlander menade att eftersom kvinnor som hamnade på arbetsmarknaden skulle
komma att utnyttjas av kapitalet var det bättre att kämpa
för kvinnors möjlighet till försörjning inom familjen. Det
gamla stalinistiska vurmandet för bevarandet av den borgerliga kärnfamiljen fick på så sätt på nytt en röst i Ohrlander. KFML-stalinisterna motsatte sig också kravet på
fri abort med argumentet att kvinnans ”naturliga funktion
var att föda barn”. (17)
37
KFML (senare delade i SKP och KFMLr) och de närbesläktade grupperna brydde sig i övrigt inte om att arbeta inom Grupp 8. Det gjorde dock många andra mer eller
mindre stalinistiska grupper genom kvinnor som var dubbelorganiserade. Grupp 8:s feministiska utveckling ledde
givetvis till splittringar. Den mest uppmärksammade var,
som vi redan nämnt, den med Arbetets Kvinnor. Arbetets
Kvinnor, som framförallt bestod av medlemmar med
koppling till Förbundet Kommunist (en gruppering som
på ett säreget sätt försökte förena maoistiska och delvis
trotskistiska idéer), förkroppsligade mycket av de inkonsekvenser som Grupp 8 led av. Arbetets Kvinnor kritiserade
å ena sidan Grupp 8 för feminism, samtidigt som gruppen, förvisso av strategiska skäl, var separatistisk och inte
förde fram något revolutionärt program. Till skillnad från
Grupp 8 förbjöd man också uttryckligt dubbelorganisering. Gruppen, som genom teoretisk verksamhet i form av
utgivningen av publikationen Rödhättan, syftade till att
väcka ett ”proletärt kvinnomedvetande”. Den blev aldrig
större än något 30-tal medlemmar. Trots kritiken av feminismen kunde inte heller Arbetets Kvinnor motstå den
allmänna utvecklingen i kvinnorörelsen och kapitulerade
för den socialistiska feminismen i början på 1980-talet.
Det stalinistiska VPK hade en opportunistisk och mer
välvilligt inställd politik gentemot Grupp 8 än de mindre
stalinistiska grupperna. Man gav materiellt stöd, lånade
gärna ut sina lokaler och deklarerade sin solidaritet i ord.
På så sätt hoppades man vinna kvinnorörelsens förtroende
i valen. Därtill var flera av de ursprungliga ”åttorna”
medlemmar i VPK. Trogen sin stalinistiskt-reformistiska
karaktär reste VPK här, som annars, inget revolutionärt
perspektiv för kvinnokampen och gjorde inga ansatser till
att försöka radikalisera kvinnorörelsen och på allvar utmana sexismen inom arbetarrörelsens massorganisatio38
ner. En sådan strategi skulle ha inneburit en konfrontation
med den maktgrupp inom arbetarrörelsen som så länge
motsatt sig varje mer allvarligt menad kamp för att förändra status quo, nämligen LO:s socialdemokratiska arbetarbyråkrati. Då, liksom i dagens Vänsterparti, var VPK
mer angelägna om att bevara sina förbindelser med socialdemokratin.
Det kanske mest intressanta bidraget till debatten och
analysen av Grupp 8 levererades av Revolutionära Marxisters Förbund (RMF), Socialistiska Partiets föregångare.
RMF kritiserade tidigt Grupp 8:s feministiska inslag. De
karaktäriserade, också korrekt, Grupp 8:s organisationsformer, samt den betoning som vissa delar av rörelsen
strategiskt lade på så kallad ”medvetandehöjning”, som
uttryck för feminismens styrka i Grupp 8. (18) De pekade
ock-så på att radikaliseringen bland arbetarkvinnorna gick
långsammare än i samtidens studentrörelse p.g.a. det förtryck som dessa levde under men argumenterade på ett
principiellt plan för den strategiska betydelsen att hålla
fast vid en klar inriktning gentemot dessa, majoriteten av
alla kvinnor. Teoretiskt stod också RMF betydligt bättre
rustad än stalinisterna i kvinnofrågan. RMF påvisade bl.a.
relationen mellan den borgerliga familjen, kvinnoförtrycket och kapitalismen. I en pamflett från 1973 skrev man:
”Det kapitalistiska samhället har inte ’råd’ att likställa
män och kvinnor inom samma klass. Det behöver fortfarande familjen som reproduktionsenhet, det behöver billig
arbetskraft som inte kräver sociala förmåner och anställningstrygghet.” (19)
Därmed gjorde RMF ett försök att teoretiskt förklara
familjens, och med det även kvinnoförtryckets, materiella
grund i de kapitalistiska produktionsförhållandena. Det
fanns förvisso slagsidor i RMF:s analys. Det gjordes inga
klara försök i den ovan citerade pamfletten att påvisa hur
även arbetande män på ett kortsiktigt sätt tjänar på upprätthållandet av kvinnoförtrycket, en fråga som vänstern
hade svårt för att integrera med uppfattningen att arbetarkvinnorna har mer gemensamt med arbetarklassens män
än med borgarklassens kvinnor. Att erkänna denna sanning, och att påtala behovet av att bekämpa sexismen inom arbetarnas massorganisationer, hade kunnat spela en
viktig roll för en vänster som velat vinna förtroende bland
de kämpande i kvinnorörelsen.
I slutändan var dock RMF oklara i fråga om att erbjuda en hållbar strategi för bygget av en revolutionär opposition inom kvinnorörelsen. Även om argumentet för en
inriktning gentemot arbetarkvinnorna var riktig tycks man
ha dragit sig för att dra konflikten med feminismen till sin
spets. I slutändan tycks man hellre ha värnat om enheten
med feministerna än att ta konflikten. Detta kom bl.a. till
uttryck i Kvinnobulletinen 1978, då RMF, som själva fick
komma till tals på tidningens sidor om sin inställning till
kvinnokampen, utan att kritisera den feministiska utvecklingen (som då var långt gången) enbart gav Grupp 8
positiva råd om hur den socialistiska kampen skulle föras.
(20) Man betonade återkommande, i pamfletten från
1973 och på andra ställen, det riktiga i Grupp 8:s självständighet som organisation gentemot riksdagspartierna.
Men självständighet, som kan fylla en viktig strategisk
funktion, kan också bli kontraproduktiv under vissa omständigheter. Även om det hade varit ofruktbart att argumentera för att Grupp 8 borde ha anslutit sig till exempelvis stalinistiska VPK, eller att ha drivit linjen att rörelsen
borde försöka omvandla sig till ett parti, är det fortfarande
en revolutionär sanning att arbetarkvinnorna, liksom arbetarklassen i sin helhet, behöver ett revolutionärt socialistiskt massparti om revolutionen skall segra och kvinnoförtrycket slutgiltigt kunna avskaffas. Marxister hade en viktig uppgift i att i förhållande till kvinnorörelsen kämpa för
denna insikt, samt för den politik och de organisationsformer som skulle ha gjort det möjligt med inte bara en
inriktning gentemot arbetarkvinnorna, utan även en
kamp för att inom arbetarrörelsen kämpa för ett revolutionärt parti.
Ytterst stod förklaringen till RMF:s inställning till
Grupp 8 att finna i dess internationella organisations politik kring mitten av 1970-talet. Fjärde Internationalens förenade sekretariat, RMF:s internationella tendens, omfamnade då okritiskt olika varianter av småborgerliga rörelser
utan att konsekvent kämpa för en inriktning gentemot arbetarklassen. Genom att applådera dessa rörelser okritiskt
hoppades man att dessa skulle dra revolutionära slutsatser
på egen hand, och därmed avsade man sig ansvaret för att
aktivt kämpa för en revolutionär praktik i förhållande till
dem. (21)
Lärdomar av Grupp 8
Avslutningsvis visade Grupp 8 att en kvinnorörelse är absolut nödvändig för att föra upp kampen mot kvinnoförtrycket på dagordningen. Men erfarenheten av rörelsens
utveckling visar också på bristen som varje rörelse onekligen stöter på som inte, förr eller senare, ansluter sig till
och kämpar för en revolutionär strategi. Grupp 8 och
kvinnorörelsens bedrifter, och de konkreta resultaten som
var en konsekvens av organisationens ihärdiga arbete, förtjänar absolut att lyftas fram. Men i dagsläget, när feministerna i Feministiskt initiativ, varav inte så få har sin
bakgrund i Grupp 8, så kapitalt återigen misslyckats med
att utveckla en strategi för kvinnofrigörelse, är det av stor
relevans att dra lärdom av Grupp 8:s historia. Annars
finns en uppenbar risk att dagens aktivister som reser
kamp mot kvinnoförtrycket gör om misstagen.
Bibehållandet av en lös organisationsstruktur kom att
leda till svårigheter i Grupp 8. Det var inte ett särskilt
effektivt sätt att motverka att vissa aktivister med förmåga
att leda eller att synas och höras tenderade att dominera
organisationen. I en organisation som förlitade sig på ett
representantskap, förvisso med begränsat mandat, betydde det också att enskilda aktivisters ledande roll per automatik kom att reflektera avsaknaden av ett effektivt demokratiskt funktionssätt på det nationella planet. Försök med
direktdemokratiska stormöten tycks inte heller ha löst problemet. Det är sammantaget inte så förvånande då det
saknades strukturer i Grupp 8 på det nationella planet
som kunde göra en debatt om program och strategi möjlig
att föra på ett sätt som också förpliktigade till ett genomförande av fattade beslut. Det är i slutändan det enda sättet
att verkligen testa olika ståndpunkters verkan i praktiken
och på så sätt ett medel för att lära aktivister att självständigt bidra i utformandet av en organisations ståndpunkter
och verksamhet.
Detta är inte samma sak som att säga att Grupp 8 borde ha omvandlats till ett revolutionärt parti. Men om organisationen hade getts strukturer som möjliggjort en produktiv debatt hade revolutionära socialister haft en större
möjlighet att påverka organisationens utveckling. Grupp 8
hade med en sådan politisk ledning kunnat bidra till kampen mot arbetarrörelsens reformistiska ledning och för ett
nytt revolutionärt arbetarparti, vilket på ett konkret sätt
kunnat föras samman med kampen för en proletär kvinnorörelse.
Organisatoriska frågor är, som bör ha framgått, i slutändan alltid politiska. På det ideologiska planet avgick
feminismen oavkortat med segern i kampen mot den ofta
stalinistiskt färgade förståelsen av kvinnoförtrycket som
marxisterna i Grupp 8 argumenterade för. Denna ”marxism” var inte revolutionär och erbjöd inte verktygen som
behövdes i denna debatt. I efterhand har även de radikalfeministiska teorierna lett kvinnorörelsen in i en återvändsgränd, vilket på ett uppenbart sätt i fallet med Feministiskt initiativs utveckling faller tillbaka på feminismens klassöverskridande kärna. De socialistiskt-feministiska försöken att bygga ett alternativ har av i grunden samma skäl misslyckats. Marxister har uppenbarligen mycket
att bevisa, det är uppenbart. Men marxister har också allt
att vinna på att med ny energi ta sig an frågan!
Ett tidigt men föga uppmärksammat försök att uppdatera marxismen genomfördes faktiskt av brittiska trotskister på 1970- och 80-talen som var organiserade i Förbundet för Femte Internationalens föregångare i Storbritannien. Det stora bidraget bestod inte minst i att utveckla den
historiematerialistiska analysen av kvinnoförtryckets bakgrund och historia, att analysera sexismens och familjens
roll inom arbetarklassen och enskilda mäns roll i upprätthållandet av kvinnoförtrycket. Arbetet belyste också bl.a.
reformisters och centristers ansvar för upprätthållandet av
kvinnoförtrycket inom arbetarrörelsen och sammanfattade de uppgifter som socialister ställdes inför i kampen för
att avskaffa detta förtryck. (22)
Detta arbete är dock att betrakta som en process och
kan inte anses avslutat. Förekomsten av nya generationer
av arbetarkvinnor, och de förhållanden dessa befinner sig
i under en situation av intensifierad kapitalistisk utsugning
i globaliseringens tidevarv, pockar på behovet av mer förståelse och insikt för att kunna knyta an till nya skikt av
potentiella klasskämpar. Men helt avgörande är att nu,
med de både vackra och bittra erfarenheterna av de senaste decenniernas kvinnokamp i minnet, föra kampen
för byggandet av en kvinnorörelse på 2000-talet, rotad i
och ledd av arbetarklassens kvinnor, som kan bistå den för
kvinnorna, för socialismen och för mänskligheten så nödvändiga revolutioneringen av arbetarrörelsen. En sådan
kan bara åstadkommas om kampen för kvinnofrigörelse
går i hand i hand med kampen för det revolutionära störtandet av kapitalismen, vilket förutsätter en strategi som
införlivar kampen mot alla kvinnoförtryckande drag inom
arbetarrörelsen (liksom i samhället i stort) med kampen
för att ersätta det nuvarande reformistiska ledarskapet för
arbetarrörelsen. Arbetarkvinnorna har återkommande
gått i spetsen för och initierat de revolutionära massrörelser som utmanat imperialismen och kapitalismen. Denna
deras roll kommer att vara av ovärderlig betydelse även
under 2000-talets revolutionära kamp. Därför måste kvinnokampen även fortsättningsvis på samma gång vara en
klasskamp.
Gunnar Westin
Noter
1. Om detta samarbete mellan socialdemokratiska och
öppet borgerliga krafter kan man läsa om i Christina
Florins och Bengt Nilssons Något som liknar en oblodig revolu39
tion… (Umeå universitet 2000).
2. Maud Hägg & Barbro Werkmäster: Frihet, jämlikhet,
systerskap – en handbok för kvinnor (Författarförlaget 1971), s.
21.
3. En kort men informativ historisk översikt över
Grupp 8:s framväxt och aktiviteter ges i Eva Schmitz inledande bidrag i antologin Kvinnorörelsen och ’68 – aspekter
och vittnesbörd, red. Elisabeth Elgán (Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola 2001).
4. Flertalet uppgifter hämtade från både Isaksson och
Schmitz. En annan feministisk forskare, Elisabeth Elgán,
utreder i ett nu pågående forskningsprojekt om 1970-talets kvinnorörelse Grupp 8:s organisatoriska utveckling.
5. Samtliga exempel är hämtade från Schmitz genomgång (se not 4).
6. Citat ur Gunilla Thorgren, Grupp 8 och jag (Norstedts
2003), s. 102.
7. Emma Isaksson har i sin avhandling Kvinnokamp: Synen på underordning och motstånd i den nya kvinnorörelsen (Bokförlaget Atlas 2007) behandlat Grupp 8:s inställning till
socialismen och den feministiska utvecklingen. Se kapitel
2 (”Kvinnokamp och klasskamp”, s. 99–179) för en utförlig, om än inte utifrån ett marxistiskt perspektiv oproblematisk, diskussion av Grupp 8:s förhållande till socialismen. Det avgörande problemet med Isakssons avhandling
är att hon på ett ensidigt sett tenderar att beskriva Grupp
8:s utveckling mot feminismen som en fråga som ytterst
förklaras som en könskamp – för de aktiva ”åttornas” frigörelse från inflytandet från den marxistiska patriarkala
ideologin. Oaktat diskussionen om huruvida marxismen i
sig är patriarkal, ger detta perspektiv en ensidig politisk
förståelse av denna process.
8. Se särskilt Isaksson, s. 107–121 för denna diskussion.
9. Isaksson, s. 119.
10. Citerat i Isaksson, s. 101.
11. Om Ebba Witt Brattströms roll, se Thorgren, s.
100–101.
Clara Zetkin
12. Citerat i Isaksson, s. 127.
13. Se Marxistiskt perspektiv (nr 6, 1999, utgiven av Arbetarmakt) Patriarkatet och kapitalismen, s. 45–46.
14. Texten, som ursprungligen publicerades i New Left
Review 1966, publicerades på svenska i tidskriften Zenit
1969. Texten finns också i Kvinnopolitiska nyckeltexter (Studentlitteratur 2006), s. 184–193.
15. Om Althussers marxism, se Trotskyist International nr
21 (League for a Revolutionary Communist International
1997), s. 44–45.
16. Om Mitchells roll i förhållande till diskussionerna
inom Grupp 8, se Thorgren, s. 265–67.
17. Proletären nr 48/1974 citerat i Zenit nr 4/1975, s.
44.
18. ”Medvetandehöjning” kan beskrivas som en kollektiv process där de deltagande utifrån personliga erfarenheter av uppväxt och förhållande till familj, män och
samhälle osv. drog slutsatser om kvinnoförtrycket. Det
personliga politiserades. Medvetandehöjning sågs av radikalfeminister som ett sätt att bygga ett systerskap mellan
de deltagande. Marxistiska kritiker framhöll att detta skapande av ett systerskap suddade ut behovet av klasskamp
och därför hade en inriktning gentemot arbetarkvinnorna,
samt tendensen att medvetandehöjning ofta ersatte utåtriktad kamp i de lokalgrupper där detta praktiserades.
19. Kvinnofrågan – en klassfråga! (RMF 1973), s. 2.
20. Kvinnobulletinen nr 3/1978, s. 42–43.
21. Läs mer om USFI:s politik under denna period i
Fjärde Internationalens dödskamp och trotskisters uppgifter idag, avsnittet ”1953–1983 Fjärde Internationalens degenererade
fragment, Förenade sekretariatet letar efter ’nya avantgarden’”. Texten finns på http://www.arbetarmakt.com
/f5i/fi_dkamp. php.
22. Resultaten sammanfattades i en svensk översättning i Arbetarmakts tidigare teoretiska tidskrift, Marxistiskt
Perspektiv (nr 6, 1999). Detta arbete finns även på http:
//www.arbetarmakt.com/mp/nummer6/artikel2.php.
Alexandra Kollontaj
Sylvia Pankhurst
Gå till www.arbetarmakt.com/texter/0701/revkvinn.pdf för att läsa om de tre kvinnor som lade grunden
för revolutionärt socialistiskt arbete bland arbetarkvinnor. Du kan ladda ner pamfletten i PDF-format utan
kostnad. Hemsidan innehåller även annat material av intresse – exempelvis Kommunistiska Internationalens riktlinjer för arbetet bland kvinnor (som framför allt författades av Clara Zetkin).
40
Vad är queer?
Vad är queer? Svaret på den frågan varierar beroende på vem du frågar och till och med
om du bara frågar en person kan du få flera svar. En del av meningen med queer är att
det inte finns en sann eller riktig definition, bara olika tolkningar och perspektiv. Fanny
Ambjörnssons svar på frågan i sin bok Vad är queer? är således bara en av många olika
tolkningar, vilket hon själv också påpekar.
Queer är ett engelskt ord som från början ba-ra betydde
konstig eller avvikande, sedan började det an-vändas som
ett nedsättande ord för homosexuella. I början av 1990talet började en grupp homosexuella i USA använda ordet om sig själva som ett sätt att göra det till något positivt. Men också som en protest mot den dominerande homorörelsen som de tyckte var alltför mesig men också exkluderande. Huvudfåran inom denna ville bli accepterad
av majoriteten heterosexuella inom ramen för det borgerliga samhället. Eftersom man inte strävade efter att utmana samhället med dess könsroller i grunden, försökte man
därför ofta tona ner, dölja eller exkludera de inom rörelsen som kunde uppfattas som alltför provocerande eller
avvikande av majoriteten i samhället, som till exempel
fjolliga bögar, sado-masochister, butchflator och transor.
De som kallade sig queer var inte intresserade av att anpassa sig till den heterosexuella majoriteten och ville inkludera alla som inte var heterosexuella.
Senare dök queerteorin upp och omdefinierade queer
till att bli ett ifrågasättande av heteronormen och av fasta
identiteter. Att vara queer innebär för de flesta som ansluter sig till någon form av queerteori att inte vilja definiera
sig eller att ens identitet inte är något fast, utan flytande
och föränderlig.
Men det är som sagt bara en definition, det finns många andra och ingen av dem är mera sann än den andra,
även om vissa queerteoretiker ibland oroar sig för att queerbegreppet riskerar att urholkas så det kan betyda nästan
vad som helst, och därmed förlora sin kraft.
Det är just det som är ett av problemen med begreppet queer. Det finns ingen enhetlig definition, så alla kan
tolka det lite hur de vill. Samma sak gäller queerteorin.
Eftersom det inte finns en sanning om vad som är queerteori, kan en queerteori vara väldigt radikal, men den kan
lika gärna vara reformistisk eller liberal. Men även om definitionerna varierar så betyder det förstås inte att queerteorin inte går att definiera alls eller att vilken teori som
helst kan vara queer.
Queerteorin handlar om att ifrågasätta normer som
har med framförallt sex, sexualitet och kön att göra. Queerteorin grundar sig på poststrukturalismen och dess relativistiska syn på kunskap/verkligheten. Enligt poststrukturalisterna är det språket som skapar verkligheten, eller i
alla fall hur vi ser på den. Det går alltså inte att få någon
objektiv kunskap om verkligheten eftersom vår syn på
verkligheten bestäms av vårt språk. Detta är en skillnad
gentemot den marxistiska synen på kunskap och verklighet, som hävdar att det går att få objektiv kunskap om
verkligheten, en materiell verklighet som finns oberoende
av individen. Det är queerteoretikernas poststrukturalistiska syn på verkligheten, en i grunden subjektivistisk kunskapssyn som faller tillbaka på idealism, som förklarar qu-
eerteorins totala motstånd gentemot fasta definitioner och
att man inte vill säga att något är sant eller falskt. Istället
talar man om olika perspektiv och sätt att se på saker.
Fanny Ambjörnsson tar i sin bok upp fyra olika teman
som kan sägas vara centrala inom queerteorin. De är heteronormativitet, sexualitet, genus och trans. Dessutom
tar hon även upp lite om olika former av queeraktivism.
Heteronormativiteten kan ses som ett av de mest
grundläggande begreppen inom queerteorin. För många
är queerteorin just ifrågasättandet av heteronormativiteten och det går knappast att vara queerteoretiker utan att
göra just det.
Heteronormativiteten säger att det normala och naturliga är att vara heterosexuell, allt annat är avvikande. Queerteorin ifrågasätter detta och vill visa att heterosexualiteten är socialt konstruerad. Man gör detta genom att till
exempel peka på att det finns och har funnits samhällen
där homosexualitet har setts som lika naturligt och i vissa
fall även lika vanligt som heterosexualitet. Man pekar också på det faktum att homosexualitet och heterosexualitet
som ord och identiteter uppfanns på 1800-talet. Innan
dess fanns det bara olika beteenden som alla eller vem
som helst kunde ägna sig åt. Sex med personer av det
egna könet sågs förvisso som en synd även innan ordet homosexuell fanns, men det sågs inte som en identitet utan
som ett beteende som vem som helst kunde göra sig skyldig till. Enligt queerteoretikerna är det eller tycks det åtminstone vara i samband med uppkomsten av själva ordet
”homosexuella” som homosexuella som grupp skapas.
Detta är dock en idealistisk syn på uppkomsten av
homosexuella som grupp och identitet. En mer marxistisk
analys skulle istället peka på hur kapitalismen skapade utrymme för individer att leva utanför kärnfamiljen. Under
feodalismen producerades det mesta av mat och kläder
inom familjen och det var svårt för en person att klara sig
utan en familj. I och med kapitalismen producerades inte
längre allt inom familjen och det blev möjligt för åtminstone en del att klara sig utan en familj. Detta gjorde det
möjligt för personer som attraherades av det egna könet
att leva som homosexuella och skapa en identitet kring sin
sexuella attraktion. Det faktum att homosexuella som
grupp förtrycktes på grund av sin sexualitet, då de utövade en sexualitet som gick på tvärs med den barnalstrande
sexualitet som borgarna värnade, bidrog detta också till
att ena homosexuella som grupp och fick dem att odla en
egen identitet och kultur.
Att homosexuella som grupp, med en gemensam identitet, skapades på 1800-talet, betyder dock inte att homosexuella preferenser är en social konstruktion. De som under feodalismen ägnade sig åt homosexuella beteenden
kan mycket väl ha varit homosexuella i den meningen att
de enbart attraherades av personer av det egna könet, det
41
är dock inte nödvändigt. Det har även funnits samhällen
där en majoritet av befolkningen har ägnat sig åt såväl homosexuella som heterosexuella beteenden.
Förutom att ifrågasätta heterosexualiteten som det
normala ägnar sig även queerteorin åt att visa hur heteronormativiteten fungerar med syftet att upprätthålla bilden av heterosexualiteten som det normala. Det kan till
exempel ske genom tystnad, ignorans, förlöjligande och
demonisering. Men detta är knappast något som queerteorin är ensam om att ha upptäckt eller uppmärksammat.
Marxister är väl medvetna om heteronormens betydelse
för förtrycket av avvikande sexualiteter. Men medan queerteoretiker enbart pekar på att det finns en norm och att
den är dålig, förklarar marxister även varför normen existerar. Det queerteorin inte nämner men som marxismen
visar är att heteronormativiteten har uppkommit som ett
resultat av kapitalismens behov av att försvara den heterosexuella kärnfamiljen, vars uppgift bland annat är att reproducera arbetskraften.
Under temat genus tar Ambjörnsson upp hur kön så
att säga ”skapas”. Här kommer queerteoretikernas syn på
verkligheten som konstruerad av subjektet inom språkets
värld klart till uttryck. Enligt många queerteoretiker är det
inte bara könsrollerna som är socialt konstruerade, en
åsikt marxister delar, utan även det biologiska könet ses
som i sista hand en social konstruktion. Som argument för
detta brukar de bland annat peka på att vetenskapen har
haft olika definitioner av biologiskt kön under olika perioder i historien. Som exempel på att det biologiska könet är
socialt konstruerat tar dock Ambjörnsson den moderna
vetenskapens syn på reproduktionen. Eller rättare sagt
amerikanska läroböckers beskrivning av spermiernas väg
till ägget. Spermierna beskrivs som aktiva medan ägget
beskrivs som passivt. Detta beror enligt Ambjörnsson på
42
vårt samhälles syn på mannen som aktiv och kvinnan som
passiv. För det finns nämligen forskning som visar att
ägget också är aktivt och väljer vilka spermier som ska få
komma in. Det ligger helt klart något i att hur vetenskapliga resultat beskrivs och analyseras påverkas av de rådande normerna och värderingarna i samhället, men det betyder inte att normerna skapar vår biologi eller att det inte
går att få någon objektiv kunskap om biologin.
Den queera aktivismen går främst ut på att ifrågasätta
och bryta mot heteronormen. Detta kan till exempel göras
genom att synliggöra det som heteronormen försöker dölja. Det kan exempelvis göras genom så kallade kiss-ins, ett
flertal personer av samma kön samlas på en offentlig plats
och kysser varandra. Tanken är att genom att synliggöra
det som heteronormen vill dölja så försvagas heteronormen. Som marxister ser vi inget fel i sådana här aktioner.
Men tagna för sig själva räcker de knappast för att bekämpa heteronormen eller homofobin i samhället. Problemet med queerteorin och queeraktivismen är att man
ser heteronormen i sig som orsaken till förtryck, man ser
ingen orsak bakom denna. Man ser inte att roten till heteronormen och förtrycket av alla som avviker från den
ligger i kapitalismen.
Nu är många queeraktivister och queerteoretiker någon form av vänster, men det syns inte alltid i deras kamp
eller deras analyser. Klass är med ibland, ibland inte, kritik av kapitalismen förekommer, men det är inte självklart.
Tal om att avskaffa kapitalismen vet jag inte om det finns.
Avslutningsvis vill jag dock säga att Fanny Ambjörnssons
bok ger en lättfattlig introduktion till queer och queerteorin som är värd att läsa om man vill veta lite mer om vad
det handlar om.
Johan Fogelstam