Lunds universitet
Statsvetenskapliga institutionen
STV004
VT05
Handledare: Christian Fernández
Kan tortyr rättfärdigas?
En studie om rättfärdigande av brott mot mänskliga
rättigheter i namn av kriget mot terrorismen
Aleksandra Vasic
Sammanfattning
Efter den 11 september 2001 förändrades vårt sätt att se på världen.
Terrorattackerna mot USA:s symboler för ekonomi och försvar och efterföljande
krig mot terrorismen gav upphov till allvarliga brott mot Genèvekonventionen.
Avslöjandena om tortyr i fånglägren Abu Ghraib och Guantanamo Bay drev
debatten om mänskliga rättigheter kontra nationell säkerhet i en tid av osäkerhet
till sin spets. Framstående akademiker i USA menar trots de internationella
fördömandena att tortyr är ett legitimt medel i kriget mot terrorismen om det kan
leda till information som förhindrar framtida terrorattacker.
Syftet med uppsatsen är att undersöka om det finns grund för ett rättfärdigande
av tortyr och andra typer av brott mot mänskliga rättigheter. För att uppnå mitt
syfte användes följande frågor:
1.) Kan man rättfärdiga kränkningar av mänskliga rättigheter som ett instrument i
kriget
mot terrorismen? Kan tortyr i detta fall rättfärdigas?
2.) Hur resonerar man i USA kring tortyr som instrument i kriget mot
terrorismen? Bör det tillåtas i syfte att bevara den nationella säkerheten?
Valet av teori föll på realismen då den behandlar de internationella relationerna
och staternas ständiga kamp om överlevnad och makt. Ur det realistiska
perspektivet kan brott mot mänskliga rättigheter och då även tortyr rättfärdigas
bl.a. genom att staten bör bevara sin existens och säkerhet med alla till buds
stående medel utan hänsyn till internationella konventioner och lagar. En
statsledares plikt är att skydda staten och dess medborgare mot inre och yttre hot
och för att göra det bör han utgå ifrån ansvarets etik där målet rättfärdigar medlen.
Diskursen som förs i USA om huruvida man bör tillåta att tortyr används som
ett instrument i kriget mot terrorismen står mellan de om anser att tortyr bör göras
laglig i extrema fall och de som förespråkar fortsatt respekt för mänskliga
rättigheter och Genèvekonventionen. Förespråkarna för tortyren framhåller att
man genom att göra den laglig reducerar den till minimala nivåer och att den då
sker under kontrollerade former till skillnad från idag där det görs i hemlighet och
i stor omfattning. Motståndarna anser att en sådan åtgärd inte bara skulle skada
USA:s anseende internationellt sett utan även sända ett budskap till andra länder
att brott mot mänskliga rättigheter och tortyr är befogat i krig.
Nyckelord: realism,
kontraterrorism, tortyr
kriget
mot
terrorismen,
mänskliga
rättigheter,
Innehållsförteckning
1
2
Inledning ..................................................................................................................1
1.1
Syfte och frågeställning ......................................................................................2
1.2
Metodologiskt tillvägagångssätt .........................................................................2
1.3
Disposition..........................................................................................................3
Realism .....................................................................................................................4
2.1 Teorin för analys av internationella relationer ...................................................4
2.1.1
Statism ........................................................................................................5
2.1.2
Överlevnad..................................................................................................5
2.1.3
Självhjälp ....................................................................................................6
2.2 Realismens syn på…. .........................................................................................6
2.2.1
Den mänskliga naturen ...............................................................................6
2.2.2
Den nationella makten och det nationella intresset ....................................7
2.2.3
Det internationella samhället ......................................................................8
2.2.4
Diplomati och utrikespolitik.....................................................................10
2.2.5
Krig...........................................................................................................11
2.2.6
Moral och etik...........................................................................................12
2.3
3
Sammanfattning................................................................................................14
Kriget mot terrorismen.........................................................................................16
3.1 Attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11/9 2001 ........................16
3.1.1
Militära operationer mot Afghanistan ......................................................17
3.1.2
Militära operationer mot Irak ...................................................................17
3.2 Skandalerna kring tortyren ...............................................................................19
3.2.1
Militärbasen på Guantanamo Bay ............................................................20
3.2.2
Abu Ghraib ...............................................................................................21
4
Dilemmat – mänskliga rättigheter eller nationell säkerhet?.............................22
4.1 Internationella lagar och normer.......................................................................22
4.1.1
Genèvekonventionen ................................................................................23
4.2
5
Bör ”the ticking bomb” terroristen torteras? ....................................................24
Analys och slutsats ................................................................................................27
5.1 Kan man rättfärdiga kränkningar av mänskliga rättigheter som ett
instrument i kriget mot terrorismen? Kan tortyr i detta fall rättfärdigas? ...................27
5.2 Hur resonerar man i USA kring tortyr som instrument i kriget mot
terrorismen? Bör det tillåtas i syfte att bevara den nationella säkerheten? .................30
Referenser ......................................................................................................................32
1
Inledning
Morgonen den 11 september år 2001 flög kapade flygplan in i World Trade
Center och Pentagon vilket resulterade i en stor tragedi med flera tusen döda.
Terroristattackerna mot symbolerna för ekonomi och försvar i USA uppfattades
av både amerikaner och västvärlden som något enormt. Världens enda
kvarvarande supermakt hade provocerats och den länge ledande föreställningen
om att USA var ett land där attacker inte kunde inträffa hade slagits i spillror.
Terrorattackerna den 11 september definierades som en krigshandling riktad mot
USA som svarade med att proklamera ett krig mot terrorismen. Efter en FNresolution som legitimerade en militär motattack blev den första aktionen i kriget
mot terrorismen ett militärt angrepp mot talibanregimen i Afghanistan och
motiverades med att regimen vägrat ta avstånd från al Qaidas ledare Usama bin
Ladin, och därmed kunde ses som medansvarig för terrorangreppet mot USA.
Kriget tog dock inte slut där då Irak och dess diktator Saddam Hussein
misstänktes för att ha samröre med al Qaida-nätverktet och även tillverka
massförstörelsevapen vilket den 20 mars 2003 ledde till ett amerikansk-brittiskt
anfall mot Irak. (Jervas 2003:116)
Attackerna mot USA och kriget mot terrorismen ledde till att nationell säkerhet
sattes först på dagordningen av många länder i västvärlden. Fokuseringen på
säkerheten har dock inte sällan resulterat i kränkningar av mänskliga rättigheter.
Telefonavlyssning, frysning av ekonomiska tillgångar, tortyr och hot om tortyr av
misstänka terrorister har blivit allt vanligare. Humanitära organisationer varnar för
att tvångsmedel som introducerats under ett ”nödläge” löper risk att normaliseras
och bli permanenta.
Den dåvarande riksåklagaren i USA, Alberto Gonzales, skrev ett
memorandum, också kallat ”torture memo”, vilket gav president Bush en
möjlighet att bortse från internationell lagstiftning mot tortyr. Många anser att
PM:et bidrog till och gav klartecken för tortyren som ägde rum i Abu Ghraibfängelset i Irak. Gonzales skrev även på en militärorder som gjorde det möjligt att
åtala gripna ”terrorister” och ställa de inför rätta bakom stängda dörrar och utan
försvarsadvokat.
Skräckbilderna från det irakiska fängelset Abu Ghraib som cirkulerat i
världens medier har upprört många människor. Många har frågat sig om det är
värt att ”offra” mänskliga rättigheter i syfte att bevara den nationella säkerheten?
Händelsen reste även frågan om makthavare och allmänheten verkligen vill
1
avskaffa tortyr. Många menar att tortyr kan rättfärdigas om man genom att tortera
en terrorist kan få värdefull information som kan förhindra en framtida
terrorattack och på så sätt rädda många liv. Å andra sidan är tortyr enligt
internationella konventioner förbjuden och samtidigt är det omöjligt att veta om
den misstänkta terroristen verkligen har värdefull information förrän man torterat
honom eller henne. Konsekvensen kan bli att oskyldiga människor utsätts för
tortyr och omänsklig behandling.
1.1 Syfte och frågeställning
Kriget mot terrorismen är idag en aktualitet som har återupplivat debatten om
nationell säkerhet kontra mänskliga rättigheter. Trots de omfattande
fördömandena efter avslöjandet om tortyr av krigsfångar på amerikanska
fångläger förs idag en diskurs i USA där bl.a. framstående akademiker menar att
brott mot mänskliga rättigheter och tortyr i detta fallet kan rättfärdigas då det
handlar om att bevara den nationella säkerheten och i framtiden rädda liv på
amerikanska medborgare. Mot ovanstående bakgrund är mitt syfte med denna
uppsats dels att undersöka om det finns grund för ett rättfärdigande av tortyr och
andra typer av brott mot mänskliga rättigheter i syfte att bevara den nationella
säkerheten, dels att redogöra för och analysera den pågående debatten i USA.
Därav kommer den teoretiska biten av uppsatsen att appliceras på kriget mot
terrorismen samt skandalerna kring tortyren i Abu Ghraib och Guantanamo Bay.
För att uppnå mitt syfte har jag ställt följande frågeställning:
1.) Kan man rättfärdiga kränkningar av mänskliga rättigheter som ett instrument i
kriget mot terrorismen? Kan tortyr i detta fall rättfärdigas?
2.) Hur resonerar man i USA kring tortyr som instrument i kriget mot
terrorismen? Bör det tillåtas i syfte att bevara den nationella säkerheten?
1.2 Metodologiskt tillvägagångssätt
I min uppsats kommer jag att använda mig av sekundära källor i form av böcker,
artiklar och Internet. Eftersom studien är kvalitativt inriktad är det passande att
undersökningen sker inom ramen för en kvalitativ statsvetenskaplig metod. I
2
uppsatsen kommer jag att gå igenom relevant fakta, sammanfatta och belysa för
läsaren om det väsentligaste som berör mitt problemområde och frågeställning.
Då kriget mot terrorismen och skandalerna kring tortyren är en relativt ny
företeelse kommer källorna till denna del av uppsatsen mest av bestå av artiklar.
1.3 Disposition
Min uppsats kommer att bestå av fem kapitel. I detta första kapitlet inleder jag
med en kort bakgrundsfakta, presenterar problemet som jag kommer att behandla
samt fastställer mitt syfte och frågeställning. Följande kapitel är en teoridel där jag
kommer att redogöra för realismen som teori för internationella relationer. Även
om det finns fler teorier som beskriver de internationella relationerna såsom
liberalismen, pluralismen och globalismen för att nämna några, anses realismen
vara den som är mest framstående. Det är likaså den teori som är mest lämplig att
applicera på mitt fall, tortyr som instrument i kriget mot terrorismen, då den bl.a.
avhandlar krigstillstånd och staternas ständiga kamp om makt och överlevnad.
Realismens något kontroversiella syn på moral är ytterligare en anledning till att
jag anser den vara adekvat att använda till att analysera mitt problem och få svar
på min frågeställning. Enligt realismen bör staten utgå från ansvarets etik där
målen helgar medlen. Statens primära ansvar är att bevara sin existens och för att
göra det bör den använda sig av alla till buds stående medel. Realismen är även
en teori som säger sig utan några försköningar beskriva hur stater faktiskt agerar
på den internationella arenan och som utifrån deras agerande och mål ger riktlinjer
för hur de skall arbeta för att uppnå en maximering av det nationella intresset.
I det tredje kapitlet kommer jag att ge en redogörelse för kriget mot
terrorismen och händelserna i fånglägren Camp David på Guantanamo Bay och
Abu Ghraib i Irak. Det fjärde kapitlet kommer i huvudsak att behandla dilemmat
om man bör prioritera mänskliga rättigheter eller den nationella säkerheten. Jag
kommer att redogöra för de internationella lagarna och konventionerna för
mänskliga rättigheter och behandling av krigsfångar samt återge diskursen om
användning av tortyr som ett instrument i kriget mot terrorismen. Det femte
kapitlet kommer att vara en analys där jag applicerar teoridelen på mitt empiriska
fall och på bästa möjliga vis svarar på min frågeställning.
3
2
Realism
2.1 Teorin för analys av internationella relationer
Realismen är den dominerande teorin för analys av internationella relationer.
Många menar att anledningen till att realismen fortfarande är en central teori vid
studier av internationella relationer är att den erbjuder en ”handbok” för
maximering av det nationella intresset i en fientlig internationell miljö. Enligt
realisterna är staten den centrala aktören i internationella relationer och dess
främsta uppgift är att på bästa möjliga sätt värna om sina nationella intressen.
Realisterna utgår ifrån att stater är rationella aktörer med vissa bestämda mål som
de på olika sätt försöker att nå. Stater är även unitära då de nästan alltid har en röst
utåt. Politiker och myndigheter löser eventuella meningsskiljaktigheter och
problem innan man går ut och proklamerar statens ställning. Den realistiska teorin
fokuserar framförallt på staten som en internationell aktör och ser transnationella
organisationer som mindre viktiga.(Viotti&Kauppi 1999:55-56)
Den realistiska teorin försöker att förklara hur världen och de internationella
relationerna verkligen ser ut och inte hur vi skulle vilja att de såg ut. Världen är
enligt realisterna en farlig och osäker plats där våld regelbundet förekommer.
Realismen förklarar det internationella våldet genom att ställa staten och dess roll
i det internationella samhället i centrum. (Burchill 2001:70) Den klassiska
realismen som även kallas den historiska realismen erbjöd framförallt riktlinjer för
hur en stats ledare bör uppföra sig i den internationella politikens värld för att på
bästa sätt säkra sin stats intressen och överlevnad. Dessa riktlinjer brukar med ett
gemensamt namn kallas för ”raison d’état”, statens förnuft. Realismens tre
fundamentala hörnstenar är statism, överlevnad och självhjälp. Med statism menar
realisterna att staten är representanten av den kollektiva viljan i ett land. Detta ger
staten legitimitet som möjliggör utövandet av makt inom dess gränser.
Överlevnad är ett fundamentalt mål för staten som sin existens inte kan uppnå
några andra mål. Med den tredje hörnstenen i realismen, självhjälp, menas att en
stat aldrig kan förlita sig på en annan stat för hjälp till överlevnad. På grund av
strukturen av det internationella systemet är vänskap, tillit och heder begrepp som
är nästintill omöjliga. Det enda som råder är ett tillstånd av osäkerhet pga. av
frånvaron av en global auktoritet. (Baylis&Smith 2001: 150-155)
4
2.1.1 Statism
Som ovan nämns är staten den centrala aktören för realisterna och dess suveränitet
är det utmärkande för den. Betydelsen av suveränitet är direkt kopplat till bruket
av våld. Staten definieras av realisterna som ett monopol på bruket av fysiskt våld
inom ett givet territorium. Inom territoriets gränser har staten den avgörande
auktoriteten att stifta lagar och t.o.m. använda fysiskt våld för att tvinga
medborgarna att lyda de. Detta är egentligen en del av samhällskontraktet mellan
individerna och staten. Enligt Hobbes ger vi upp en del av vår frihet till staten i
utbyte mot säkerhet. Så fort säkerheten är upprättad kan det civiliserade livet
börja. När en suverän auktoritet inom staten är inrättad kan medborgarna börja att
leva det “goda” livet och inte behöva bekymra sig om sin säkerhet då staten förser
de med viktiga verktyg för inrikes säkerhet såsom polisen, lagarna, fängelser
o.s.v. Det är på utsidan av statens gränser, i relationerna mellan suveräna stater,
som faror och hot mot statens välbefinnande och självaste existens finns.
Realismen gör alltså en klar distinktion mellan situationen inom och utanför
statens territorium. Inom territoriet råder säkerhet och lag medan det utanför råder
anarki och faror. Anarki menas i det här fallet inte kaos och laglöshet utan
frånvaron av en central auktoritet som står över samlingen av suveräna stater.
Skillnaden mellan den nationella och den internationella politiken är enligt
realismen att den nationella är i stånd att kontrollera och lägga band på de som
eftersträvar makten och inrikta de på ett icke-våldsamt spår. I internationell politik
är förekomsten av våld mycket högre än på nationell nivå. Förklaringen till detta
är skillnaden i struktur och organisation. Inom en stat råder oftast hierarki vilket
förser staten med en viss ordning medan anarkin på den internationella arenan gör
att alla suveräna stater ser sig själva som sin egen högsta makt som inte behöver
lyda någon. I den internationella miljön råder stark konkurrens om säkerhet,
marknader, inflytande o.s.v. Realisterna menar att det inom konkurrens ofta
handlar om ett nollsummespel, med andra ord ju mer en stat vinner desto mer
förlorar de andra. Därför är det svårt att upprätthålla internationella avtal. Stater
strävar konstant efter maktackumulation för att på sikt kunna dominera på den
internationella arenan. (Baylis&Smith 2001:150-151)
2.1.2 Överlevnad
Det är främst pga. realisternas tolkning av den internationella arenan som de anser
att en stat borde ha överlevnad som sitt primära mål. Utan överlevnad kan man
inte uppnå något annat mål. En debatt som dock uppstått mellan realisterna är om
stater främst är maktmaximerare eller säkerhetsmaximerare. Denna diskussionen
har delat realisterna i två lag, de defensiva och de offensiva. Defensiva realister
såsom Joseph Grieco menar att staterna har säkerhet som sitt mål, vilket resulterar
5
i att de enbart kommer att kämpa för så mycket makt så att de kan garantera sin
säkerhet och överlevnad. De offensiva realisterna med John Mearsheimer i
spetsen hävdar däremot att staterna ultimata mål är att uppnå en hegemonisk
position i det internationella systemet. I enlighet med detta synsätt vill stater alltid
ha mer makt och är även villiga att i vissa fall äventyra sin säkerhet för att uppnå
detta mål. Vad gäller överlevnad menar de defensiva realisterna att konkurrensen
på den internationella arenan minskar då staterna bara vill ha så mycket makt att
deras säkerhet tryggas medan de offensiva realisterna hävdar att konkurrensen
alltid ökar då stater vill ha en hegemonisk ställning och därför alltid måste
konkurrera om makten. (Baylis&Smith 2001:151-152) (Donnelly 2000:52-53)
2.1.3 Självhjälp
Med självhjälp menar realisterna att alla suveräna stater i det internationella
systemet bör ansvara för sin egen säkerhet och inte förlita sig på att andra stater
kommer att hjälpa de med det. Stater bör vara medvetna om att det inom det
internationella systemet saknas vänskap och tillit. Detta beror bl.a. på den
anarkistiska strukturen av systemet. Realisterna betonar att skillnaden mellan det
nationella och det internationella systemet är att aktörerna inom det nationella
systemet inte behöver försvara sig själva, staten gör det åt de. I det internationella
systemet däremot finns det ingen högre auktoritet än de suveräna staterna och
därför kan säkerhet endast uppnås genom självhjälp. Problemet är att stater i syfte
att bevara sin egen säkerhet samtidigt gör de andra staterna osäkra vilket leder till
ömsesidig upprustning. Begreppet som används för denna typ av osäkerhetsspiral
är säkerhetsdilemma. Ett sätt att mildra osäkerhetsdilemmat är enligt realisterna
genom maktbalans. Detta skapas antingen via diplomativerksamheten eller genom
att skapa allianser och motallianser. Dock understryker realisterna att
maktbalanser ofta spricker, antingen genom krig eller genom fredliga
förändringar. Detta beror på den konkurrenspräglade miljön som stater agerar i.
Maktbalanser kan på sin höjd mildra osäkerhetsdilemmat men inte få den att
försvinna. (Baylis&Smith 2001:153-155)
2.2 Realismens syn på….
2.2.1
Den mänskliga naturen
Realismen är väldigt pessimistisk när det kommer till den mänskliga naturen.
Människan är en ond och slug varelse och mänskligheten är indelad i skurkar och
dårar där skurkarna livnär sig på dårarna. Liksom Machiavelli menar många
6
realister att människan är enbart ute efter egen vinst och skulle t.o.m. bedra sina
nära och kära om det bara låg i hennes intresse. Egenskaper som svartsjuka, hat,
girighet och hyckleri präglar människornas sinne och för att överleva bör man
därför inte lita på någon utan följa sina egna intressen. Människans habegär
utvecklas till konkurrens som till slut utvecklas till hat och krig. Människor är
nyttomaximerare av naturen och för att maximera sin lycka har de inga hämningar
utan kommer att bedra, ljuga och lura sina konkurrenter. (Boucher 1998:93)
Människan är väldigt korrumperad och inte ens bunden av kärlekens band då de
sliter sönder den om det ligger i deras intresse. Därför skall man som furste/ledare
hellre göra sig fruktad än älskad då fruktan är sammanbundet med en skräck för
straff som människan hela tiden tänker på. (Machiavelli 1958:92) Ett ordspråk
som anses beskriva dessa förhållanden är ”Homo homini lupus” (en man är en
varg bland andra män) och skrevs av den romerska poeten Plautus. (Wight&Porter
1991:25-26)
Thomas Hobbes skriver i sin bok Leviathan att det i den mänskliga naturen
finns tre fundamentala orsaker till att gräl människor emellan uppstår. Den första
är konkurrens, den andra brist på självförtroende och den tredje är ära. När
människor angriper andra människor så är det först och främst p.g.a. vinst, på
andra plats kommer säkerhet och på tredje ryktet. De använder våld i första hand
för att försvara dig själva. Hobbes menar att det är uppenbart att under tiden
människor lever utan en auktoritär makt som tvingar de att respektera varandra
kommer de att befinna sig i ett tillstånd av krig där alla krigar mot alla. (Hobbes
1946:81)
Anledningen till att ett allas krig mot alla uppstår i det naturliga tillståndet är
att människor i grund och botten är i konflikt med varandra. Konflikten beror
oftast på att tillgångarna i världen är otillräckliga för att fylla alla människors
begär. Människor är dock generellt sett intresserade av att överleva och bevara sin
långsiktiga säkerhet och därför kommer de, om de är rationella varelser, att se till
att trygga sina intressen. Detta gör de enligt Hobbes m.h.a. samhällskontraktet, där
de ger upp en del av sin frihet till staten för att få säkerhet och ordning i utbyte.
Därför är det statens primära uppgift att hålla ordning inom sina gränser och
beskydda sina medborgare från angrep av andra stater.
I fall av konflikt både mellan individer och grupper är det den starkaste som
m.h.a. våld eller hot om våld vinner. Även om våld inte skulle förekomma är det
alltid någon typ av tvång som ligger bakom lösningen på en konflikt som inte kan
lösas med hjälp av slughet eller diplomati. Grupper av människor är alltid mer
måna om sin grupps överlevnad och välmående är vad de är av andra gruppers.
(Spegele 1996:134) ( Frankel 1996:251)
2.2.2 Den nationella makten och det nationella intresset
Många realister däribland Machiavelli, Hobbes och den mer samtida Morgenthau
anser att statens beteende och politikens lagar bottnar i den mänskliga naturen. Då
människor är giriga och nyttomaximerande av naturen är och bör även stater vara
7
det. En stat bör alltid sätta sitt nationella intresse i centrum och sträva efter det i
första hand utan att bry sig om konsekvenserna för andra stater och deras
medborgare. Machiavelli skriver I sin bok Fursten att man för att bevara sina
intressen måste var hård, korrumperad och ond för att kunna handskas med
ondskan runtomkring en. En furste skall hellre göra sig fruktad än älskad då
fruktan är sammanbundet med en skräck för straff som människan hela tiden
tänker på. (Machiavelli 1958:92) Fursten i Machiavellis bok likställs idag av
många med en stat på den internationella arenan.
På den mest grundläggande nivån är det nationella intresset enligt realismen
lätt att definiera; alla stater eftersträvar makt och bevarandet av deras autonomi
och deras territoriella integritet. I andra hand kommer strävan efter
maktackumulation. Man talar dock om en relativ och inte en absolut makt. Det
gör man p.g.a. föreställningen om det internationella samhället som en anarki där
alla stater måste förlita sig på sina egna resurser för att bevara sin säkerhet. Därför
bör staternas primära intresse vara att i relation till andra stater skaffa sig så
mycket makt så att de kan överleva på den internationella arenan. Utan
överlevnad kan man inte uppnå andra målsättningar. På sikt söker stater
världsdominans.
Den nationella makten spelar en viktig roll i realismen då den möjliggör
statens existens och kan definieras i termer av militära, ekonomiska, politiska,
diplomatiska och även kulturella resurser. Morgenthau menar att den viktigaste
delen av den nationella makten är kvalitén på diplomatin. Diplomatin är en stats
hjärna medan moralen är dess själ. (University of Denver - Hans Morgenthau's
Fourteen Points) När statens överlevnad är säkrad kan det nationella intresset ta
andra former. Stater kan välja att inrikta sin politik mot maktackumulation och
strävan efter att dominera på den internationella arenan eller vända
uppmärksamheten mot inrikespolitiken efter att det primära målet är uppfyllt. En
stat vars utrikespolitik strävar efter att behålla makten och inte efter att öka den
eller omfördela den för en politik av status quo. En stat vars utrikespolitik strävar
efter att öka statens makt bedriver en imperialistisk politik och en stat som önskar
demonstrera sin makt ägnar sig åt prestigepolitik. Morgenthau menar vidare att
stater som för den imperialistiska politiken ofta uppstår ur krig, ibland som
vinnare och ibland som förlorare, och när ett tillfälle att föra en sådan politik visar
sig, då oftast på bekostnad av de svagare. (Donelly 2000: 46-47)
2.2.3 Det internationella samhället
En av definitionerna av det internationella samhället är att det är ett politiskt och
socialt faktum fastställt av det diplomatiska systemet, det diplomatiska samhället,
accepterandet av de internationella lagarna samt en viss förmåga till
sällskaplighet. (Wight&Porter 1991:30) Det internationella samhällets existens
har debatterats genom tiderna; finns det ett internationellt samhälle? Om ja, är det
verkligen ett samhälle eller bara en samling stater som agerar oberoende av
varandra?
8
Frågar man en realist om vad ett internationellt samhälle är får man till svar;
ingenting. Deras åsikt är att den suveräna staten är den centrala aktören på den
internationella arenan och att det internationella samhället på sin höjd är en
blandning av staternas viljor, nationella intressen med själviska mål, möjligheter,
brister, makt och orättvisor. Det finns inget internationellt samhälle som är så
samordnat och enhetligt så att det kan erbjuda staterna samma jämlikhet och
rättvisa så som en stat kan erbjuda sina medborgare. Det internationella samhället
kan liknas vid Hobbes ”allas krig mot alla” i det naturliga tillståndet. Förklaringen
till att det inte finns något internationellt samhälle är att ett samhälle är något som
är skapat ur samhällskontraktet, det är med andra ord en social konstruktion. Det
naturliga tillståndet som stater idag befinner sig i kan definieras som förkontraktuellt och att tala om ett samhälle av stater är därför en motsägelse enligt
realismen. Kritiken som riktats mot realisterna för denna uppfattning är att det
finns internationella lagar som på ett sätt knyter staterna till varandra och gör de
till ett samhälle. Realisterna svarar med att de internationella lagarna är för oklara
och alldeles för ofta kränkta för att anses vara något mer än en bekvämlighet för
de suveräna staterna under fredstid. Enligt de är lagarna svåra att följa då de
omfattar så många helt olika länder vilket gör lagarna mer anpassade till vissa
länders kultur och samhällen. Även det diplomatiska systemet skapades i syfte att
utvidga och försvara sig och känslan för mänskligheten och de mänskliga
rättigheter avdunstar alltid i stunder då den behövs som mest; att förhindra krig.
Diplomatin är ett instrument för förhandlingar. Detta instrument skapar allianser i
sin tur ger skydd mot yttre hot. (Wight&Porter 1991:30-33, 141)
På den internationella arenan är de suveräna staterna de centrala aktörerna då
det inte finns någon högre auktoritär makt som samordnar de. Därför menar
realisterna att det råder anarki på den internationella arenan. Med så många
suveräna stater som alla strävar efter sina egna intressen och ingen auktoritär makt
som framtvingar lagen är det lätt hänt att staterna hamnar i konflikt som i värsta
fall kan resultera i krig.( Viotti&Kauppi 1999:134) I en anarki finns ingen
automatisk harmoni. Följande tre påståenden inom realismen speglar detta
faktum;
1.) En stat kommer alltid att använda våld för att uppnå sina mål om den bedömer
att dessa mål är viktigare för staten än vad fred är.
2.) Varje stat bedömer självständigt värdet av sina mål och motiv vilket betyder
att varje stat kan använda sig av våld vid vilken tidpunkt som helst för att uppnå
dessa mål.
3.) Eftersom det finns en möjlighet att varje stat vid vilken tidpunkt som helst kan
använda våld mot andra stater, bör alla stater vid varje tillfälle vara beredda att
antingen svara med våld eller att betala kostnaden för svaghet. (Viotti&Kauppi
1999:135)
Ur de ovanstående tre påståenden kan man dra slutsatsen att det internationella
samhället är en farlig plats för den enskilda staten. Dessa påståenden är enligt
9
realisterna fundamentala för beskrivningen av den internationella miljön. Alla tre
påståenden är lika viktiga för att kunna förstå det internationella samhället. Lägger
man betoningen på ett av de kommer ens tolkning av de andra att bli oriktig. Det
är vanligt att de som ser på världen genom det första och det andra påståendet
hävdar att en stat bör rusta upp för att kunna försvara sig. De menar att
upprustning av staten medför säkerhet och även fred. Dock är det så att om en stat
börjar rusta upp så kommer de andra staterna att känna sig hotade och svara med
att själva rusta upp vilket leder till en spänd internationell stämning. Om alla stater
fördubblar sitt försvar så kommer de inte vara något säkrare än vad de var innan
upprustningen. Om de däremot halverar sitt försvar och därmed sprider en känsla
av fred kommer säkerheten för alla stater att öka. Problemet är dock bristen på
tilliten staterna emellan. Man är aldrig säker på att andra stater kommer att följa
ens exempel och rusta ner för det gemensamma bästa eller om de istället kommer
att rusta upp i smyg för att själva erhålla en hegemonisk position. Denna typ av
dilemma kallas för osäkerhetsdilemmat. (Viotti&Kauppi 1999:134-138)
2.2.4 Diplomati och utrikespolitik
Med diplomati menas inte bara interaktion mellan staterna utan även all
internationell interaktion, dess syfte och mål i fredstid. Även krig kan ibland ses
som en del av dynamiken i diplomatin.
Machiavelli är en av de viktigaste tänkarna inom realismen, framförallt den
klassiska realismen, och hans tankar sätter en stark prägel på den realistiska
synen på hur utrikespolitik och diplomati bör bedrivas. I likhet med många antika
tänkare såsom Sokrates reducerar Machiavelli moralens betydelse i
utrikespolitiken för att istället betona vikten av maktsträvan och statens intressen.
Liksom Trasymachus och Thucydidens menar Machiavelli att rättvisa bara är till
fördel för den starka och att jämlikhet bara kan mätas i styrka och makt. De
mäktiga gör vad de vill och de svaga accepterar vad de måste. Därför måste en
stat se till att vara så stark som möjligt och för att uppnå styrka använda sig av alla
till buds stående medel utan moraliska hämningar. (Frankel 1996:248-252)
Machiavelli menar att en statsledare inte kan jämföra sig med vanliga
medborgare vad gäller den konventionella synen på godhet då hans plikt är att
först och främst bevara statens säkerhet. Som ovan nämns är realisterna av åsikten
att det internationella samhället befinner sig i något slags naturligt tillstånd vilket
resulterar i att alla stater på den internationella arenan hänsynslöst strävar efter
makt och herravälde.
Stater kommer i konflikt med varandra av samma orsaker som individerna;
strävan efter dominans samt strävan efter överlevnad. I sin strävan efter dominans
tvekar staterna inte att använda sina mest effektiva instrument, makt och våld, för
att stilla sina begär för ära och rikedomar. Motiveringen av strävan efter
överlevnad bottnar i osäkerhetsdilemmat. Rädslan för andra staters eventuella
möjligheter att skada eller förinta den egna staten är stor. Även om ens egna stat
inte är direkt utsatt för hot, finns det alltid en risk att även den ”vänligaste” staten
10
beslutar om att angripa. Om fallet är så att staten hotas av en starkare yttre makt så
är det enligt Machiavelli lämpligast att ha så mycket militär makt att man kan
avskräcka fiendestaten och få den att tro att kostnaderna för attacken kommer att
överstiga vinsterna. Genom att bluffa på detta viset kan man undvika ett krig och
på så sätt rädda sin stat. Dock finns det problem med att gå till överdrift med
avskräckningspolitiken. Det som från början var avskräckande för andra stater kan
lätt uppfattas som hot mot deras säkerhet vilket leder till en upprustning som till
slut sätter igång osäkerhetsdilemmat. För att lösa detta problem måste man hitta
en balans. Staten får inte vara så svag att den inbjuder till krig men inte heller så
stark att andra stater känner sig hotade. Realisterna framhåller att upprätthållandet
av en sådan medelväg nästan är omöjlig p.g.a. staternas vilja att dominera över
andra stater. Någon stat kommer alltid att rusta upp mer och angripa de andra
staterna. (Frankel 1996:256-260)
I ett anarkistiskt tillstånd uppstår ibland kooperation och samverkan i form av
allianser av en enda anledning, att försvara sina medlemmar mot ett hot som är
större än hotet de utgör mot varandra. Allianser skapas av stater som känner sig
hotas i syfte att agera som en motkraft till den växande staten. På det sättet uppstår
en så kallad maktbalans vars existens verkar mildrande på osäkerhetsdilemmat.
Maktbalanser är inte naturliga utan måste skapas. Så fort hotet är eliminerat
splittras allianserna och nya maktbalanser tar form.. Maktbalanser är väldigt
ömtåliga och labila då de ständigt utsätts för risken att splittras innan hotet är
eliminerad p.g.a. enskilda stater och deras omedelbara nationella intressen.
(Boucher 1998:14)
(Donnelly 2000:116-117) Enligt realisterna innebär all typ av kooperation en risk
för förlust av makt, antigen genom att man får mindre makt i en allians eller
genom att man är för beroende av alliansens medlemmar. Även om allianser är ett
rationellt beslut så anser Machivelli att de är oeffektiva. Han menar att den
huvudsakliga svårigheten ligger i det kollektiva agerandet. Staterna i unionen
hoppas på att någon annan skall avvärja det gemensamma hotet och att de själva
skall kunna åtnjuta säkerheten som någon annan har åstadkommit. (Frankel
1996:261-263)
2.2.5 Krig
Krig spelar en central roll i internationella relationer. Man skulle kunna säga att
krig för internationella relationer är detsamma som revolution är för nationella
relationer. Beträffande krig gör man en distinktion mellan kriget som företeelse
och krig som instrument i syfte att uppnå nationella intressen och mål.
Realismen är den teori som p.g.a. sin acceptans av den internationella anarkin
mest låter sig spekulera och fascineras av kriget som företeelse. För realisterna är
människan en irrationell, stridande varelse av naturen som man inte kan förändra
då naturen inte låter sig förändras. Krig är därför en naturligt och ofrånkomligt
faktum till skillnad från fred som är ett konstruerat tillstånd. Den mest extrema
11
inriktningen av den realistiska teorin är militarismen som hävdar att krig inte bara
är oundvikligt utan även en bra företeelse då det tar fram den renaste sidan av den
mänskliga naturen. Militaristerna resonerar att hälsa kräver övning och att krig är
den perfekta övningen för en stat och hjälper den att behålla sin hälsa. Där freden
håller i sig för länge fördärvas männens mod och strävan efter heder. Krig bevara
även den etiska hälsan och förhindrar korruption av nationen. (Wight&Porter
1991:208)
Inom realismen anses krig vara en förlängning av den politiska taktikens andra
medel. Med detta menas att statsledarna helt utan några moraliska förbehåll
använder krig som ett politiskt instrument i syfte att genomdriva en viss politik.
Det finns tre huvudaspekter inom den realistiska teorin beträffande förandet av
krig;
1.) Den första är tron på krig i förebyggande syfte. För en realist finns inga regler
för startandet av krig. Misstänker man att ens fiende kommer att angripa den egna
staten, så är det bättre att attackera först än att låta fienden välja tidpunkten för
kriget. Det räcker med att en stat känner sig hotad för att den rättfärdigt skall
kunna starta krig. (Wight&Porter 1991:220-221)
2.) Den andra är tron på ett obegränsat krig, användandet av maximal styrka. Krig
är av naturen en okontrollerbar företeelse. ”Krigets lagar” eller andra försök att
sätta restriktioner på kriget och dess skador är ologiska. Överlägsen styrka ,
oavsett om det handlar om militär eller teknologisk bör användas utan hänsyn till
något annat än dess militära effektivitet. Ett krig är en konflikt och inte en
popularitetstävling. Realisterna menar att användandet av maximal stryka kommer
att förkorta kriget och till slut rädda liv. Detta argumentet användes bl.a. för att
rättfärdiga atombombningen av Japan år 1945. (Wight&Porter 1991:220-221)
3.) Den tredje aspekten är tron på att den totala förintelsen av fienden är krigets
mål. Det kan inte finnas några som helst kompromisser med fienden under kriget
och inte heller någon försoning efter segern. Om man visar barmhärtighet mot
fienden och inte förintar den helt är chansen för hämnd stora vilket kan försätta
ens egen stat i fara i framtiden. (Wight&Porter 1991:220-221) ( Boucher
1998:140)
2.2.6 Moral och etik
Realismen som teori har fått skarp kritik för vad kritikerna menar är moraliskt
fördärv. Enligt realisterna bör staten utgå ifrån en ansvarets etik, dvs. väga alla
konsekvenserna för staten noga innan de tar ett beslut. Om en stats existens hotas
är det statsledarens uppgift och ansvar att vidta de nödvändiga åtgärderna för att
avstyra hotet. Att starta krig i förebyggande syfte är ett legitimt medel för staten.
Även att bryta mot krigets lagar och andra internationella avtal och
överenskommelser kan enligt realisterna rättfärdigas genom ansvarets etik.
12
Machiavelli menar att staten alltid har legitima skäl att bryta mot de etiska
reglerna om dess existens hotas. Moral i konventionell mening är något som man
ska uppmuntra hos sina undersåtar medan en annan typ av moral gäller för en
furste. Enligt honom finns det två olika sätt att strida; med hjälp av lagen och med
hjälp av styrkan. Den förra metoden är specifik för människan och den senare för
djuren. En bra furste måste kunna använda sig av båda metoderna för att kunna
hålla sig på makten och säkra säkerheten för sitt stat. Den ena metoden kan inte
överleva utan den andra. Därför kan och bör en furste inte alltid hålla sitt ord om
det kan skada honom och när de skälen till hans löfte inte finns längre. Han bör
istället se sin eget stats intressen som viktigare än att hålla löften.(Machiavelli
1958:95) Detta kan exemplifieras med fallet då USA bestämde sig för att släppa
atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och därmed bryta mot både de
moraliska lagarna och krigslagarna. (Baylis&Smith 2001:152-153)
Många realistiska teoretiker är t.o.m. skeptiska till om det överhuvudtaget finns
något som universella etiska principer. De anser att moralen är relativ i
förhållande till det nationella intresset och därmed en omedveten reflektion av en
stats nationella policy som grundar sig på tolkningen av det nationella intresset i
en viss tidsperiod. Till följd av denna uppfattning om att moralen bara är en
reflektion av den nationella policyn ser realisterna ingen anledning för en stat att
sträva efter den i utrikespolitiken och i relationen med andra stater. Därför varnar
de ofta statsledare för att avstå från statens intressen för att istället vara trogna till
oklara normer av etiskt uppförande. De menar att det är viktigt för en statsledare
att distansera sig från de traditionella etiska koderna som ser positivt på
försiktighet, fromhet och mänskligheten i allmänhet. Det högsta moraliska
ansvaret en statsledare har är bevaranden av sin stat och strävandet efter det
nationella intresset. (Donnelly 2000:164,166)
Realismen talar även om en tvåfaldig moralisk norm, en för medborgarna
inom staten och en annan för staten och dess samverkan med andra stater på den
internationella arenan. En stat kan inte dömas moraliskt efter de etiska principer
som gäller för en individ utan bör dömas efter de som skapas av den miljön där
staten agerar och med hänsyn till statens plikter. Rättfärdigandet för den
tvåfaldiga moraliska normen menar de är att den internationella politiken ofta
kräver av en statsledare att han ska uppföra sig på ett sätt som annars vore
oacceptabelt för en medborgare, som till exempel ljuga, bedra och döda.
(Baylis&Smith 2001:142-143) (Donnelly 2000:164,187)
Vidare anser de att staten i sig själv representerar en etisk enhet då det är
statens existens som skapar möjligheten till tillvaron av ett etiskt politiskt
samhälle. Det kan inte finnas någon moral eller etik om det inte ligger inom
ramarna för lagar om en suverän auktoritet. Därför är bevarandet av staten en
moralisk plikt för statsledaren gentemot sina medborgare. (Boucher 1998:226)
En annan realistisk syn på krig och moral är att stater inte har något moraliskt
förhållande och att det därför inte är oetiskt att starta krig och bryta mot krigets
lagar. Människor som lever i ett samhälle har ett moraliskt ansvar gentemot
varandra; det är omoraliskt att skada andra människor, ljuga, bedra osv. Stater i
det internationella anarkistiska samhället har inte det, de behöver inte hålla löften
till varandra eller ha några andra moraliska skyldigheter. Därför kan man inte
13
kritisera de krigande staterna för deras brutalitet mot varandra. Det är varje stats
uppgift att försvara sig själv och inte förvänta sig förmildrande åtgärder av andra
stater pga. moralen. En stat som angriper en annan för att komma åt
naturresurserna bör endast ställa sig frågan ”Kommer attacken att löna sig?” Om
fallet är så att staten man ämnar attackera är militärt svag och de ekonomiska och
politiska kostnaderna är låga, med andra ord om det lönar sig så skall man
attackera. (Valls 2000:18)
2.3 Sammanfattning
Realismen är idag den dominerande teorin för analys av internationella relationer.
Teorin har oftast kritiserats för sin negativa och pessimistiska syn inte bara på den
mänskliga naturen utan även på världen i allmänhet.
Realisternas syn på världen och den internationella politiken bottnar i deras
negativa syn på människan och hennes natur. De menar att människor är onda,
giriga och svartsjuka varelser som alltid prioriterar sina egna intressen utan
hänsyn till andra. Hobbes menar att människor innan det fanns några stater och
samhällen befann sig i ett naturligt tillstånd där alla hade sin fulla frihet. Det
naturliga tillståndet präglades av ett allas krig mot alla då människor alltid kom i
konflikt med varandra framförallt p.g.a. sin själviskhet och habegär. För att få ett
slut på osäkerhet som präglade livet skapades samhällskontraktet där människor
gav upp en del av sin frihet till staten för att utbyte få säkerhet. Staten är därför en
nödvändighet för att ordning skall bevaras och dess främsta plikt är att förse sina
medborgare med säkerhet och skydda de både mot yttre och inre hot. Det absolut
viktigaste intresset en stat har är överlevnad. Utan överlevnad kan man inte uppnå
några andra intressen.
Stater är enligt realismen de centrala aktörerna på den internationella arenan
som i övrigt präglas av en anarkistisk struktur. Med anarkistisk struktur menas
inte att det råder allmänt kaos utan att det saknas en auktoritär makt som står över
de suveräna staterna. På grund av avsaknaden av en sådan makt som kan
framtvinga ordning kan det internationella samhället liknas vid Hobbes naturliga
tillstånd där allas krig mot alla råder. Alla stater strävar efter att uppnå sina
nationella intressen även om det sker på andra staters bekostnad. Begrepp som
tillit och vänskap existerar inte i det internationella samhället varför det är viktigt
att varje stat kan förlita sig på sina egna resurser för försvar. Att förlita sig på en
annan stat för försvar är inte bara naivt utan även farligt. Av rädsla för angrepp
börjar stater därför att rusta upp i syfte att kunna försvara sig vid ett eventuellt
krig. Deras upprustning kan av andra stater uppfattas som ett hot då dessa inte vet
om det handlar om försvar eller om förberedelse till angrepp. Resultatet blir att
även de staterna börjar rusta vilket leder till spända internationella relationer.
Denna spiral av upprustning och misstänksamhet kallas för osäkerhetsdilemmat.
Osäkerhetsdilemmat kan mildras genom så kallad maktbalans. Allianser som leder
till maktbalansen bildas p.g.a. gemensamma hot och rädslor. När hotet är
14
eliminerat splittras allianserna och det bildas nya. Maktbalansen är därför i ständig
förändring och rubbas den bör det ligga i allas intresse att återskapa den för att på
så sätt bevara den internationella ordningen.
Till följd av realismens syn på den mänskliga naturen och det internationella
samhället har de även en negativ syn på moraliska och etiska principer. Enligt
realisterna bör staten utgå ifrån en ansvarets etik, dvs. väga alla konsekvenserna
för staten noga innan de tar ett beslut. Om en stats existens hotas är det
statsledarens uppgift och ansvar att vidta de nödvändiga åtgärderna för att avstyra
hotet. Han bör göra det utan hänsyn till moral och internationella lagar. Realismen
talar om en tvåfaldig moralisk norm, en för medborgarna och en annan för staten.
En stat kan inte dömas moraliskt efter de etiska principer som gäller för en individ
utan bör dömas efter de som skapas av den miljön där staten agerar och med
hänsyn till statens plikter. Rättfärdigandet för den tvåfaldiga moraliska normen
menar de är att den internationella politiken ofta kräver av en statsledare att han
ska uppföra sig på ett sätt som annars vore oacceptabelt för en medborgare, som
till exempel ljuga, bedra och döda.
Många realister är tveksamma till om det ens existerar några universella etiska
principer. Därför anser de att en statsledare inte bör följa några etiska regler utan
distansera sig från de traditionella etiska kodernas som ser positivt på
mänskligheten. Det högsta moraliska ansvaret en statsledare har är att bevara och
skydda sin stats överlevnad. Stater har inget moraliskt förhållande med varandra
på det sätt som människor i ett samhälle har. Därför gör staten inte ett etiskt fel
när den startar krig eller visar prov på brutalitet mot sin fiendestat.
15
3
Kriget mot terrorismen
3.1 Attackerna mot World Trade Center och
Pentagon 11/9 2001
Terroristattackerna som genomfördes den 11 september år 2001 mot de
amerikanska symbolerna för ekonomi och försvar förändrade vårt sätt att se på
världen. USA har länge ansetts vara det land där sådana angrepp i stort sätt var
omöjliga. Nu hade världens enda kvarvarande supermakt utmanats och plötsligt
ifrågasattes allt, inte minst av västvärlden och amerikanerna själva. Kort efter
attackerna bedömdes situationen vara så osäker att USA:s president George Bush
som då befann sig i Florida, inte ansågs kunna flyga tillbaka till Washington utan
flyttades runt mellan olika flygbaser.
Trots den enorma chocken återhämtade sig den amerikanska ledningen relativt
snabbt och utvecklade en kraftfull motstrategi. Terrorattackerna den 11 september
definierades som en krigshandling riktad mot USA som svarade med att
proklamera ett krig mot terrorismen. Valet av att just kalla motåtgärden för krig
var avsett som ett verktyg att skaffa sig internationellt stöd och kunna motivera
en militär motattack folkrättsligt. I FN-stadgan är krig förbjudet med undantag för
insatser för att återställa och bevara fred och säkerhet. Med detta kan dock inte
ske direkt efter att någon har angripits varför stater även har rätt att försvara sig
med militära medel. Då USA var ett land som hade blivit utsatt för angrepp och
därför var i ett behov att försvara sig antog säkerhetsrådet två resolutioner som
lade grunden för ett amerikanskt militärt motangrepp. En omfattande kampanj
påbörjades för att mobilisera maximalt stöd från världssamfundet och bygga upp
det som senare kom att döpas till koalitionen mot terrorism
Stödet från de muslimska länderna var till skillnad från västländerna inte stort.
USA:s huvudmisstänkte terrorist, Usama bin Ladin och hans nätverk av terrorister
al – Qaida gillades av många muslimska grupper. Regeringarna i bl.a.
Saudiarabien och Egypten befarade att ett angrepp på bin Ladin skulle resultera i
oroligheter och kanske till och med uppror. För att få med stater som tvekade
hotade USA med att den som inte ställde sig på koalitionens sida automatiskt stod
på terroristernas och därför riskerade total isolering. Förutom de politiska och
militära taktikerna hade Bushadministrationen även utarbetat en ekonomisk
strategi som bestod av att frysa tillgångarna för organisationer som misstänktes ha
kopplingar till al Qaida. två åtgärder. (Jervas 2003:114-118)
16
3.1.1 Militära operationer mot Afghanistan
Samtidigt som man strävade efter att legitimera sina ambitioner att inleda ett
militärt motangrepp mot Afghanistan samt att skapa en stor koalition i kriget mot
terrorismen började man med en omfattande militär upprustning. Den planerade
operationen som man förberedde mot Afghanistan fick först benämningen
”Operation Infinite Justice” men döptes senare om till ”Enduring Freedom”. Den
första benämningen ansågs vara provocerande mot muslimer då det enligt de är
bara Allah som kan skapa oändlig rättvisa. Efter att den militära upprustningen
vuxit sig stor försökte president Bush att pressa fram ett utelämnande av bin Ladin
och hans medarbetare. Om man inte gjorde det skulle koalitionen gå till angrepp.
Talibanregimen i Afghanistan var emot ett utlämnande men ville däremot
förhandla. Detta förslag förkastades genast av koalitionen och man menade att
kravet på omedelbar utlämning inte var förhandlingsbart. Ledningen i Afghanistan
replikerade att de inte tänkte gå med på ett sådant ultimatum vilket ledde till ett
dött läge där nedräkningen för den USA-ledda attacken påbörjades.
Den 6 oktober 2001 framförde president Bush att tiden höll på att rinna ut och
den 7 oktober påbörjades flygattacker mot mål i Afghanistan. Efter att angreppet
inletts informerades FN:s säkerhetsråd om att så skett. Samtidigt fick man
beskedet av Washington att angreppen mot terroristerna och deras infrastruktur
även kunde utvidgas till andra länder om det fanns ett behov av det. Efterhand
flyttades attackerna från de viktigaste militära målen till sådana mål som skulle
kunna få talibanerna att mista sin motståndsvilja och överlämna Usama bin Ladin
och hans närmaste män. Talibanerna visade i början inga tecken på svaghet eller
vilja att ge upp och överlämna sin ledare. Detta oroade koalitionen bestämde sig
att intensifiera sina flygattacker mot Kabul. Samtidigt försåg man talibanernas
främsta motståndare i landet, Norra Alliansen, med vapen vilket resulterade i att
densamma intog Kabul den 13 november 2001 I stort sett utan strid och några
dagar senare gav talibanerna upp sina sista viktiga städer Kandahar och Jalalabad.
Man införde en övergångsregering och FN organiserade en internationell
fredsbevarande styrka ISAF ( International Security Assistance Force) som skulle
hjälpa den provisoriska regeringen att hålla ordning.
Även om kriget mot talibanregimen var framgångsrikt så hade man inte
uppnått sitt ursprungliga mål med kriget som var att fånga eller döda Usama bin
Ladin och eliminera hans terrornätverk al Qaida. Afghanistan visade sig nämligen
vara ett relativt ogenomträngligt land där mindre motståndsgrupper har en
möjlighet att fortsätta operera även i närvaro av USA:s högteknologiska trupper.
(Jervas 2003:118-120)
3.1.2 Militära operationer mot Irak
Genom att driva fram en FN-resolution legitimerade USA sitt angrepp på
Afghanistan folkrättsligt. Kriget mot terrorismen slutade inte där utan fortsatte
17
genom militära angrepp mot Irak. Anledningen till att USA kände sig hotad av
Irak var att Bushadministrationen misstänkte att landet tillverkade
massförstörelsevapen. De menade att Iraks dåvarande diktator Saddam Hussein
inte hade skrotat sitt program för tillverkning av massförstörelsevapen som han
hade lovat att göra efter Gulfkriget. Av den anledningen utgjorde han ett hot mot
USA och världsfreden. Den amerikanska presidenten George W. Bush höll av den
orsaken ett tal till generalförsamlingen där han begärde en FN-resolution för ett
militärt angrepp mot Irak om inte landet och dess diktator gick med på omfattande
vapeninspektioner. Irak delgav att man accepterade vapeninspektioner ledda av
FN och att man var redo att diskutera under vilka former kontrollerna skulle
genomföras. Samtidigt som FN:s vapeninspektörer med Hans Blix i spetsen letade
efter massförstörelsevapen i Irak förberedde USA sig för militära aktioner genom
att bl.a. fortsätta att kräva en ny resolution och begära ett godkännande av den
amerikanska kongressen för en militär operation mot Irak. (Totalförsvaret, Irak:
USA möter motstånd i FN:s säkerhetsråd ) När vapeninspektionerna avslutades i
mars år 2003 slogs det i rapporterna fast att Irak varken hade eller tillverkade
några massförstörelsevapen och att det inte funnits en sådan produktion sedan år
1993.
Till skillnad från Afghanistan-kriget var det internationella stödet för ett
militärt angrepp mot Irak tämligen litet. Många ansåg att även om Saddam
Hussein var en brutal diktator så fanns det inga bevis för att han skulle ha
massförstörelsevapen eller samröre med terrorister. Storbritannien borträknat fick
USA inget stöd från de övriga medlemmarna i säkerhetsrådet och därmed ingen
resolution. Trots det inleddes den 19 mars år 2003 militära angrepp mot Irakiska
mål med det officiella syftet att avväpna landet på dess massförstörelsevapen samt
avsätta diktatorn Saddam Hussein. Redan tre veckor efter att attacker inletts
lyckade de amerikanska trupper inta huvudstaden Bagdad vilket markerade slutet
på det aktiva kriget. Den 1 maj 2003 meddelade presidenten George Bush att
kriget var över. Man hade dock inte gripit Saddam Hussein och visste inte var han
och hans närmaste män befann sig. Under de följande veckorna ägnade sig
koalitionens trupper åt att aktivt leta efter nyckelpersoner från Saddams regering.
Den 21 juli dödade koalitionens styrkor Saddams två söner Qusay och Uday
Hussein under en eldstrid. Dock skulle det dröja fram till den 14 december tills
man hittade själva diktatorn nergrävd i ett hål vid en bondgård i närheten av hans
hemstad Tikrit.
Efter att president Bush förklarat slutet på Irak-kriget installerades i
övergångsregering i Irak. I och med det blev Irak till en viss del en suverän stat
där målet blev att varje amerikan i administrationen skulle ersättas av en irakier.
Den 30 januari år 2005 hölls demokratiska val där en ny regering utsågs och en
konstitution togs fram. Även om kriget officiellt är över präglas vardagen än idag
av oroligheter, strid, kidnappningar och sprängdåd. ( DN -Frågor och svar om Irak
efter maktöverlämnandet)
18
3.2 Skandalerna kring tortyren
Kriget mot terrorismen har fått långtgående konsekvenser, inte bara för
utrikespolitiken utan även för inrikespolitiken. Efter attackerna mot USA blev
den nationella säkerheten en av de viktigaste punkterna på många länders
dagordning. Fokuseringen på säkerheten har dock inte sällan resulterat i
kränkningar av mänskliga rättigheter. Den amerikanska humanitära
organisationen Human Right Watch har kartlagt hur terrorhotet missbrukats av en
rad regeringar och resulterat i allvarliga inskränkningar av mänskliga rättigheter.
Telefonavlyssning, frysning av ekonomiska tillgångar, tortyr och hot om tortyr av
misstänka terrorister har blivit allt vanligare.
Den 28 april år 2004 publicerade CBS bilder inifrån det irakiska fängelset Abu
Ghraib. Bilderna som chockerade en hel värld visade irakiska fångar som utsattes
för tortyr av amerikanska soldater. Några dagar senare avslöjade tidskriften The
New Yorker innehållet i en militärrapport, skriven i februari, om misshandel och
sexuella övergrepp i Abu Ghraib-fängelset. Detta var ett bevis på att den
amerikanska ledningen hade fått informationen om vad som försiggick på
fängelset långt innan allmänheten utan att på ett tillfredställande sätt reagera.
Förutom ovannämnda militärrapport erhöll ledningen redan sommaren år 2003
även rapporter från olika humanitära organisationer bl.a. Amnesty International
och Internationella Röda Korset om övergrepp av fängslade irakier. (DN - Abu
Ghraib var toppen av ett isberg ) Det har dock även visat sig att förhörsmetoderna
som användes i Abu Ghraib fängelset sedan länge tillämpades på basen
Guantanamo Bay på Kuba. Frisläppta fångar vittnar om både fysisk och psykiskt
tortyr framförallt vid förhören. En exfånge berättar att han informerades om att
han inte hade några mänskliga rättigheter så länge han satt fången. (Svenska
Dagbladet) En annan humanitär organisation Human Right First (HRF) skriver i
en rapport att USA har skapat ett globalt nätverk av fångläger varav minst hälften
är topphemliga. Organisationen menar att tusentals människor hålls fångna i Irak
och Afghanistan utan räckhåll för både myndigheter eller internationella
organisationer. (Hallands nyheter - USA får kritik för hemliga fångläger)
Efter avslöjandena om tortyren meddelade Bushadministrationen att det bara
rörde sig om några få soldater som på eget initiativ torterade fångarna. De som
idag står åtalade för tortyren hävdar däremot att de bara lydde order från
underrättelsetjänsten och andra högre tjänstemän. Olika rapporter visar att den
omänskliga behandlingen av fångar varit systematisk och beordrad av högre
tjänstemän. Många menar att det memorandum, också kallat ”torture memo” som
skrevs av den dåvarande riksåklagaren Alberto Gonzales och som gav president
Bush en möjlighet att bortse från internationell lagstiftning mot tortyr gav ett
klartecken för tortyren.
I sin bok På given order; från 11 september till Abu Ghraib skriver journalisten
Seymour Hersh att Bushadministrationen inte bara kände till utan även godkände
förhörsteknikerna som användes i fånglägren. Han skriver att presidenten Bush
bara några månader efter terrorattackerna den 11 september 2001 undertecknade
19
det hemliga dokumentet SAP (Special Access Programme) som gav amerikanska
agenter tillåtelse att använda sig av vilka metoder de ville var som helst i världen i
syfte att pressa fram information. Det undertecknade dokumentet innehöll enligt
Hersh formuleringen: ”Jag har beslutat att inga av Genève(konventionerna)s
villkor gäller i vår konflikt med al-Qaida i Afghanistan och i resten av världen”:
(DN – Bush godkände övergrepp på fångar) ( Hersh 2004:36-37)
Sammantaget har över 300 fall av tortyr och övergrepp registrerats i Irak,
Afghanistan och Guantanamo-basen. I Pentagon misstänker man även mord vid
cirka 26 dödsfall bland fångar sedan år 2002, dödsfall som i de flesta fallen
avskrivit som självmord. Man talar också om fångar som sedan september 2001
hållits hemliga av CIA och förflyttats med privatflygplan till länder som Egypten
och Syrien där de blivit torterade. (DN - Abu Ghraib var toppen av ett isberg)
3.2.1 Militärbasen på Guantanamo Bay
Krigsfångar tagna under Afghanistankriget har förflyttats till militärbasen Camp
David i Guantanamo Bay på Kuba. Trots den omfattande internationella kritiken
och fördömandena är hundratals fångar av ungefär 35 olika nationaliteter
fortfarande kvar i ett juridiskt vakuum helt avskurna från omvärlden, många utan
tillgång till domstol och advokat och utan rätt till kontakt med sina familjer och
släktingar. Fångarna nekas status som krigsfångar och får inte heller det mest
grundläggande skydd som alla frihetsberövade har rätt till. De sitter oftast i små
celler i upp till 24 timmar och riskerar att ställas inför en militärdomstol som kan
utdöma dödsstraff där den dömda inte har rätt att överklaga domen. (Amnesty Kritik mot behandling av fångar) Kritiken har även riktats mot de
förhörsteknikerna som används på basen. Enligt rapporter utsätts fångar för
brutala former tortyr och omänsklig behandling. En FBI agent rapporterade om att
han hade blivit vittne till när en fånge låg fastkedjat i golvet i fosterställning i ett
rum där man hade skruvat ned air-condition så att temperaturen i rummet var så
låg att den barfotade fången skakade av kyla. När FBI agenten frågade vakterna
vad som försiggick fick han svaret att förhörsledaren dagen innan hade beordrat
denna behandling och att man inte fick röra fången. ( Amnesty - Guantanamo , an
icon of lawlessness ) Andra typer av omänsklig behandling är att låta fångarna
sitta eller stå i obekväma ställningar i flera timmar. Amnesty och andra
organisationer har även riktat skarp kritik mot att barn under 18 år hålls fångna
och att de behandlas i strid med folkrätten. Enligt olika rapporter förhörs barn utan
kontakt med advokat och likt de andra fångarna har de ingen kontakt med sina
familjer.
20
3.2.2 Abu Ghraib
Redan under Saddam Husseins tid var fängelset Abu Ghraib en av världens mest
beryktade
fängelser.
Tortyr,
avrättningar
och
allmänt
eländiga
levnadsförhållanden hörde till vardagen. Upp till ungefär 50 000 män och kvinnor
– det finns dock inga exakta siffror – hölls fångna där vid vissa tillfällen där de
trängdes i små celler. (New Yorker - Torture at Abu Ghraib) Ett krig och ett
regimbyte senare är fängelset idag fortfarande ökänt för samma saker som för 10
år sedan, tortyr.
Tortyren av de irakiska fångarna i Abu Ghraib avslöjades i slutet av april år
2004. Bilder tagna av fångvaktarna visades i världens medier. De var bilder av
kvinnor som leder män i hundkoppel, nakna män staplade på varandra och
föreställande pyramider, simulerat oralsex mellan män, hundar som skällde på
fångar – listan kan göras lång. Många fångar vittnar om samma saker; misshandel,
sexuell förnedring, psykisk tortyr och t.o.m. mord. Då bl.a. medier började
undersöka saken visade sig att den amerikanska administrationen ända sedan
hösten arbetat med att hitta ett sätt att kringgå Genèvekonventionen och de lagar
mot tortyr som tidigare hade tillämpats inom den amerikanska militären. Målet
var nu att pressa så mycket information som möjligt från fångarna som man
misstänkte var al Qaida-anhängare. Man skrev den så kallade ”torture memo” där
man i detalj hade rett ut hur långt tortyren fick gå. Bl.a. isolering av de förhörda i
30 dagar godkändes och även förhör som kunde vara upp till 20 timmar i sträck.
Många fångar har vittnat om förhörstekniker som egentligen bygger på tabun i
den arabiska världen – hundar, sexualitet, nakenhet och religion – och som
utnyttjas mer eller mindre perverterat. (Amnesty - Spökfångar, hemliga fängelser
och tortyr- kampen mot terrorismen tänjer gränserna)
21
4 Dilemmat – mänskliga rättigheter
eller nationell säkerhet?
Med kriget mot terrorismen blev den nationella säkerheten en av de viktigaste
punkterna på många länders dagordning. Samtidigt uppstod ett moraliskt
dilemma; hur långt skall man gå för att bevara den nationella säkerheten? Det
kontroversiella fånglägret på Guantanamo Bay och avslöjandena om tortyr av
irakiska fångar i fängelset Abu Ghraib har väckt starka känslor och intensifierat
debatten om nationell säkerhet kontra mänskliga rättigheter och internationella
doktriner.
4.1 Internationella lagar och normer
I den Universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna står det :
”Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning.” (artikel 5)
”Envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens mening.” (artikel 6)
”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landförvisas”(artikel 9) (Baig,
Staaf, Wedin 2003)
Ett ämne som är mycket omdiskuterat i samband med tortyrskandalerna är bristen
på respekt för de mänskliga rättigheterna och Genèvekonventionens villkor för
behandling av krigsfångar. Humanitära lagar, rättigheter, konventioner o.s.v.
behandlar individens frihet och fundamentala rättigheter. Deras ursprung ligger i
det mänskliga samhällets vilja att människans rättigheter såsom att leva i fred och
säkerhet måste skyddas. Därför anser många att det behövs kontroller för att
försäkra sig om att stater inte förgriper sig på sina eller andras medborgare. Dessa
kontroller görs bl.a. av internationella humanitära organisationer såsom Amnesty
International och Internationella Röda Korset. (Zakir 2003:72) Deras rapporter är
dock oftast hemligstämplade i syfte att informationen inte skall användas i
politiska syften. De skickas istället direkt till de relevanta regeringarna i hopp om
att åtgärder skall vidtas.
Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
från den 16 december 1966 förbjuder liksom den Universella deklarationen om
22
mänskliga rättigheter tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling
(artikel 7). Efter att den blev antagen år 1966 och ratificerad av 35 stater blev den
år 1976 en internationell lag.(Zakir 2003:107) Vidare står det i artikel 9 att den
som arresteras redan vid arresteringen skall underrättas om skälen för denna
åtgärd samt om varje anklagelse mot honom. Den arresterade personen skall utan
dröjsmål ställas inför domare eller någon annan ämbetsman och även ha rätt till
rättegång inom rimlig tid. I artikel 14 läses att personer som berövats sin frihet
skall behandlas med respekt för mänskliga rättigheter. De skall även ha rätten att
få tillräckligt med tid att förbereda sitt försvar samt kunna rådgöra med ett
rättegångsbiträde. (Baig, Staaf, Wedin 2003)
FN:s konvention mot tortyr antogs år 1984 och förbjuder all sorts tortyr under
vilka som helst omständigheter. Konventionen definierar tortyr som ”varje
handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt,
medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information
eller en bekännelse av honom eller en tredje person, att straffa honom för en
gärning som han eller en tredje person har begått eller misstänks ha
begått…[…]” (artikel 1) Konventionen kräver även att stater vidtar legislativa och
administrativa åtgärder för att förhindra att tortyr sker inom deras territorium och
under deras jurisdiktion. Vidare kan läsas att tortyr inte kan rättfärdigas med några
som helst medel under vilka som hels omständigheter. ” Inga som helst särskilda
omständigheter, vare sig krigstillstånd eller krigshot, inre politisk instabilitet eller
annan allmän nödsituation får anföras för att rättfärdiga tortyr. En order från en
överordnad offentlig tjänsteman eller offentlig myndighet får inte åberopas för att
rättfärdiga tortyr. ” (artikel 2) (Amnesty- Konventionen mot tortyr, grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning)
Ingen stat som har antagit konventionens villkor får utvisa eller utlämna en person
till en annan stat om det finns en anledning att tro att personen där kommer att
utsättas för tortyr. Vidare skall alla konventionsstater se till att tortyr, försök till
tortyr samt deltagande i tortyr utgör brott enligt statens lagar. Lagarna skall
anpassas till de internationella lagarna. Straffen för tortyrbrott skall vara adekvata
och beakta brottets allvarliga karaktär.
4.1.1 Genèvekonventionen
Genèvekonventionerna förbjuder liksom de två ovanstående konventionerna tortyr
och våld mot krigsfångar. Den första Genèvekonventionen skrevs under år 1864
och behandlade normer kring skadade och döda soldater i fält. Andra
Genèvekonventionen antogs år 1907 och innehöll protokoll som utökade den
första konventionen. Utökningen kom även att gälla sjöstrid. Den tredje
konventionen som antogs år 1929 behandlade normer om krigsfångar och 20 år
senare 1949 antogs den fjärde Genèvekonventionen angående civila i krig. År
1977 antogs ytterligare två protokoll som syftade till att utöka civilas skydd i krig.
(Genèvekonventionerna)
23
Genèvekonventionen gör en klar distinktion mellan civila och krigsfångar. För
att kunna räknas som krigsfånge måste vissa villkor vara uppfyllda. Då dessa två
grupper bör behandlas olika av de stridande parterna bör soldater vara
utmärkande på något sätt. Detta villkor är en fördel för båda parterna; civila
undviker på att bli träffade av fiendeparten i tron om att de är soldater och
soldaterna blir immuna mot åtal för sina handlingar under kriget om dessa
handlingar inte strider mot krigets lagar. En civil som dödar en soldat riskerar att
bli åtala för mord medan en soldat som dödar en annan soldat ur fiendens armé
kommer inte att bli straffad. (Genèvekonventionerna)
För att räknas som en stridande part enligt Genèvekonventionen måste man
bl.a. ”stå under befäl av en person som är ansvarig för sina underordnade, bära
ett utmärkande tecken, som är fastsittande och igenkännligt på avstånd, bära sina
vapen öppet, iaktta krigets lagar och bruk vid sina operationer samt vara
medlemmar av regelrätta militära förband.” (artikel 4) (SOU 1979:73, : 149)
Soldater som medvetet bryter mot villkoren om en klar distinktion mellan
stridande parter och civila och därmed skadar den civila befolkningen kommer
inte att omfattas av Genèvekonventionens skydd. De soldater som dock faller
under Genèvekonventionens ramar och blir tillfångatagna skall behandlas i
enlighet med de mänskliga rättigheterna och inte utsättas för tortyr eller annan
förnedrande behandling (artikel 13). (SOU 1979:73, : 154)
4.2 Bör ”the ticking bomb” terroristen torteras?
Tortyr och andra kränkningar av mänskliga rättigheter är något som brukar
tillskrivas tyranniska stater ofta styrda odemokratiskt av en diktator, ett parti eller
en militärjunta. Inre och yttre fiender torteras i syfte att pressa fram information
och dödas sedan. För många människor är tortyr en förskräcklig handling, det är
ett otänkbart instrument i kriget mot terrorismen och bör inte få användas oavsett
vad som står på spel. Det är omoraliskt och strider mot internationella
konventioner och överenskommelser. Debatten tog fart i USA efter att FBIagenter beklagade sig över att de gripna terroristerna vägrar ge någon information.
Agenterna befarade att det enda sättet att få de att tala skulle vara tortyr. Många
människor reagerade starkt på dessa utlåtanden och menade att det inte var en
möjlighet. Vissa var av åsikten att även om man skulle få värdefull information så
skulle man bryta mot bl.a. Genèvekonventionen vilket skulle skada USA:s
anseende på sikt och även ge ett klartecken till andra länder att börja använda
tortyr och ett befogat medel i krig.( Physicians for Human Rights – No to torture)
Det finns dock ett moraliskt dilemma som idag är mycket omdebatterat.
Dilemmat kallas ”the tickning bomb” –dilemmat och används för att rättfärdiga
tortyr. Ett ”ticking-bomb” fall är en person som innehar information om ett
framtida illegalt dåd där människor kommer att mista livet. Antag att polisen har
gripit en person som har gömt sprängladdningar i någon stad och laddningarna
kommer att detonera inom 24 timmar. Personen vill dock inte tala om var
24
laddningarna finns. Med hjälp av tortyr finns det en stor chans att han avslöjar var
laddningarna är vilket resulterar att hela attacken avstyrs och människors liv
räddas. Bör man utsätta denna person för tortyr och på så sätt rädda andra liv eller
bör man följa konventionerna och lagarna och riskera att han inte talar vilket leder
till att oskyldiga människor dödas?
Alan M. Dershowitz är en av de mest framstående anhängarna till ”the ticking
bomb” argumentet. Han anser att tortyr kan ses som en tolkningsfråga. Det kan
sträcka sig från de mest brutala metoderna som ofta resulterar i döden till de
mildaste teknikerna som till exempel polisens manipulationer av de misstänkta att
erkänna sitt brott. Psykologisk tortyr är enligt honom något som används i många
demokratiska länder och som även har tillåtits av vissa domstolar
USA.(Dershowitz 2002:124) Tillsammans med bland andra kollegan Alfred
Rubin som arbetar som professor i internationell lag på Harvard Law School och
Steve Chapman, en kolumnist på Chicago-Tribune menar han att ingen kan
rättfärdiga offrandet av livet på miljoner människor för att bespara en mördare
lite intensiv smärta som han själv kan få ett slut på om han ger information.
Döden är för alltid medan smärtan går över. Att förhindra många människors död
bör värderas mer än den kroppsliga integriteten av en skyldig människa.
(Dershowitz 2002:144) Vidare menar de tillsammans med många andra av sina
anhängare att när hotet är så stort och lösningen så enkel finns det egentligen
ingenting att debattera om. (Townhall - Should we use torture to stop terrorism?)
(Project on Defense Alternatives - Agonizing Issue: is torture ever justified in
military interrogations of terror suspects?)
Självfallet bör en mildare grad av tortyr få användas och debatten bör egentligen
handla om huruvida tortyren skall få ske utanför det amerikanska lagsystemet
eller inom det. Svaret är för Dershowitz självklart; om man behöver använda sig
av tortyr så skall det vara lagstadgat. Är det dock inte inom lagens ramar bör man
inte använda sig av det. Därför bör lagstadga tortyren men dock som en metod
som bara får användas i extrema fall. Han menar att tortyren, hur hemskt det än
må vara, kan vara den sista utvägen för att få en terrorist att tala och på så vis få
värdefull information som kan rädda liv. I sin bok, Why Terrorism Works;
understanding the threat, responding to the challenge, skriver han att man genom
att lagstadga tortyren reducerar användningen av den till minimala nivåer. Istället
för att det görs i hemlighet i stor omfattning på olika fångläger eller i andra länder
som praktiserar tortyr bör det göras öppet, lagligt och under kontrollerade former.
(Dershowitz 2002:141) Många motståndare till tortyr framhåller att metoden inte
fungerar, att den som torteras kommer att säga vad som helst för att slippa
tortyren. (Physicians for Human Rights – No to torture ). De menar även att
tortyren som tillämpas idag på fånglägren kan få konsekvenser för det
amerikanska samhället i flera generationer framöver. Idag utbildas hundratals nya
förhörsledare i USA. Våldet och tortyren sätter inte bara sin prägel på offret utan
även på gärningsmannen. Användandet av våld utvecklas till ett beteendemönster
som kan få allvarliga konsekvenser för samhället. (Project on Defense
Alternatives - Agonizing Issue: is torture ever justified in military interrogations
of terror suspects?) Förespråkarna för tortyr menar att metoden är befogad just för
att den fungerar i de flesta fallen. Även om det inte betyder att terrorangreppen
25
kommer att minska i antal bara för att man råkar förhindra några enstaka så är det
värt att försöka då man kanske lyckas förhindra just ett sådant angrepp som
inträffade den 11 september 2001.
I en CNN-sänd debatt med Ken Roth, VD:n för organisationen Human Right
Watch, menar Dershowitz att tortyren bör utföras av officerare av hög rang och att
det borde ske öppet och med tillstånd från antingen presidenten eller Högsta
domstolen. Vidare medger han att det visserligen skulle vara ett brott mot
Genèvekonventionen men att alla länder i världen bryter mot den, dock i
hemlighet, och att det skulle vara bättre och mindre hycklande att öppet bryta mot
den. (CNN - Dershowitz: Torture could be justified En annan känd förespråkare
för tortyr, Pat Buchanan, menar att en handling är etiskt försvarbar om målet och
omständigheterna kring handlingen är goda. Därför anser han att tortyr av
misstänkta terrorister kan rättfärdigas etiskt då målet är gott. Många motståndare
till ”the ticking bomb” argumentet menar att tortyr är en ond och oetisk handling i
sig oavsett vilka motiv man har. Att tillåta tortyr skulle innebära att vi inte skiljer
oss från de förtryckande och tyranniska staterna som vi fördömer. Förespråkarna
menar dock att om man bara torterar de terrorister som man är säker på har
information så kommer gränser mellan oss och de tyranniska staterna att förbli
klar. Ken Roth säger i ovannämnda debatt med Dershowitz att förbudet mot
tortyr är ett av de mest fundamentala förbuden som återfinns i all internationell
lag och gäller oavsett om det är krig eller om den nationella säkerheten hotas. Om
man ”öppnar dörren” till tortyr och börjar legitimera den har man brutit den
absoluta tabun. Vidare hänvisar han till Israel där man började använda lätt tortyr
på enbart ”ticking-bomb” terrorister. Till slut utvecklade sig det hela till att man
inte bara torterade terrorister utan även de som kanske kände någon misstänkt
terrorist eller hade information som kunde leda till en terrorist. Till sist fick den
israeliska högsta domstolen medge att denna typ av laglig tortyr inte fungerar och
man tog bort den. (CNN - Dershowitz: Torture could be justified) Dershowitz
framhåller dock att tortyr är en metod som alltid har använts. De stater som inte
kunnat tortera p.g.a. sin lagstiftning har skickat iväg sina misstänkta till länder där
tortyr var tillåtet. Just nu står man inför ett svårt val; att tortera en terrorist i
enlighet med lagen och rädda livet på många av sina medborgare eller att tortera i
smyg genom att göra det i andra länder eller låta andra länder göra jobbet åt en
vilket i sig är hyckleri. (Dershowitz 2002:153)
Många menar att den uppkomna diskursen om tortyr som eventuellt laglig
förhörsmetod är en bidragande orsak till att tortyren i Abu Ghraib och Camp
David kunde äga rum. Även om det aldrig blev tydligt för soldaterna hur långt de
fick gå så hade budskapet om hårdare tag kommit fram. Tortyr är fortfarande inte
en lagstadgad metod för förhör i USA. Trots att presidenten Bush skrivit under en
rad dokument som ger den amerikanska armén och underrättelsetjänsten rätt att
bortse från de internationella konventionerna och därmed bryta mot de mänskliga
rättigheterna har flera av torterarna från Abu Ghraib åtalats och andra degraderats
eller förlorat sina tjänster. Många kritiker menar dock att det är fel att bara åtala
de soldater som direkt utförde tortyren och inte de som har beordrat den. Detta
kan i värsta fall tolkas som att administrationen fortfarande samtycker till tortyren
då den skyddar de egentliga förövarna.
26
5
Analys och slutsats
Mitt syfte med denna uppsats var dels att undersöka om det finns grund för ett
rättfärdigande av tortyr och andra typer av brott mot mänskliga rättigheter i syfte
att bevara den nationella säkerheten, dels att redogöra för och analysera den
pågående debatten i USA. För att uppnå mitt syfte ställde jag frågeställningen:
1.)Kan man rättfärdiga kränkningar av mänskliga rättigheter som ett instrument i
kriget mot terrorismen? Kan tortyr i detta fall rättfärdigas?
2.)Hur resonerar man i USA kring tortyr som instrument i kriget mot terrorismen?
Bör det tillåtas i syfte att bevara den nationella säkerheten?
Jag ämnar i denna analys att besvara frågorna en i taget för att underlätta för
läsaren och undvika eventuell förvirring om vad som är svar på vilken fråga.
Svaret på första frågan härleds ur den teoretiska delen av uppsatsen som behandlar
realismen som teori för analys av internationella relationer. Då andra frågan är
empirisk kommer svaret att härledas ur den empiriska delen av uppsatsen som
behandlar kriget mot terrorismen och diskursen om man bör kränka de mänskliga
rättigheterna i syfte att vinna kriget mot terrorismen
5.1 Kan man rättfärdiga kränkningar av mänskliga
rättigheter som ett instrument i kriget mot terrorismen?
Kan tortyr i detta fall rättfärdigas?
Ur det realistiska perspektivet är tortyr och kränkningar av mänskliga och
individuella rättigheter fullt acceptabelt i de fall det handlar om att bevara den
nationella säkerheten. Som jag nämnde i teoribeskrivningen anser realisterna att
en stat bör ha överlevnad som sitt främsta mål. Utan överlevnad kan staten inte
uppfylla något annat mål. Att en stat alltid måste bekymra sig för sin överlevnad
beror på den horisontella strukturen i den internationella miljön där en auktoritär
makt saknas och alla stater ser sig själva som suveräna enheter som inte behöver
lyda någon annan. Internationella avtal om fred och stabilitet skall man inte lita på
då de oftast är svåra att följa pga. den starka konkurrensen som råder mellan
27
staterna. Inom konkurrens handlar det ofta om ett nollsummespel vilket är ännu en
anledning för staterna att inte förlita sig på internationella avtal och lagar utan
hela tiden vara på sin vakt. Enligt de offensiva realisterna strävar varje stat efter så
mycket makt som möjligt med målet att uppnå en hegemonisk position i det
internationella samhället. Därför bör de andra staterna alltid vara beredda att
försvara sig då de känner sig hotade. När den nationella säkerheten och statens
existens hotas har staten rätt att använda alla till buds stående medel för att trygga
sin säkerhet och existens. Efter angreppet på bl.a. World Trade Center ansåg USA
sin säkerhet vara hotad och påbörjade ett krig i syfte att försvara sig vilket är helt
befogat ur det realistiska perspektivet. Enligt realisterna är det alltid bättre att
påbörja ett krig om man känner sig hotad än att vänta och se om hotet är befogat.
Då ger man sin fiende chansen att rusta upp och förbereda sig vilket kan resultera
i att man förlorar kriget och därmed även statens existens.
Om man skulle fråga en realist vad han/hon anser om tortyren och avsaknaden
av respekt för mänskliga rättigheter i fallen om fångarna på Camp David och Abu
Ghraib så skulle man få till svar att det är en befogad metod i ett krig. Om fallet är
så att man misstänker att fångarna på Abu Ghraib och Guantanamo Bay har
värdefull information som skulle kunna rädda liv i framtiden så är det inte bara en
stats rättighet utan även en skyldighet att göra allt, hur omoraliskt och oetiskt det
än må vara, för att pressa fram den informationen och på så sätt skydda sina
medborgare. I sådana fall bör en stat inte bry sig om internationella avtal och
konventioner, utan först och främst koncentrera sig på att bevara sin säkerhet och
säkerheten för sina medborgare. Detta idag något kontroversiella svar bottnar i
realisternas syn på moral och framförallt moraliska skyldigheter stater emellan.
Realisterna anser att en statsledare bör utgå ifrån en ansvarets etik, dvs. utgå ifrån
sitt ansvar att bevara säkerheten för staten och dess medborgare och sedan väga
alla konsekvenserna för staten innan han tar ett beslut. Beslutet att bryta mot
Genèvekonventionen och utsätta fångarna för tortyr kan därför rättfärdigas genom
ansvarets etik. Machiavelli skriver i sin bok Fursten att en stat alltid har legitima
skäl att bryta mot de etiska reglerna om dess existens hotas. Han menar också att
man i alla handlingar oavsett om det handlar om enskilda människor eller stater
alltid bör se till resultatet. En god statsledare bör enligt honom göra allt för att
bevara staten i ett så mäktigt skick som möjligt och de metoder som han använder
sig av kommer alltid till slut att bedömas som hederliga. Realisterna menar att
statens säkerhet är ett fundamentalt mål som rättfärdigar alla medel, hur onda de
än må vara i konventionell mening. Även om tortyr i sig är en oetisk och ond
handling kan det rättfärdigas genom målet att bevara statens säkerhet och
resultatet som handlingen kan ge.
Beträffande de universella etiska principerna såsom mänskliga rättigheter är
många realister skeptiska till om de överhuvudtaget finns. Därför anser de att en
statsledare bör distansera sig från de traditionella etiska koderna som ser positivt
på mänskligheten och sätter människan i centrum. Realisterna menar att de etiska
normerna är oklara och varnar därför statsledare för att låta sig påverkas av de vid
beslutsfattanden. Vidare anser de att en tvåfaldig moralisk norm bör gälla; en för
medborgare och en för staten och statsledare. Rättfärdigandet av den tvåfaldiga
moraliska normen menar de är att den internationella politiken ofta kräver av en
28
statsledare att han ska uppföra sig på ett sätt som annars vore oacceptabelt för en
medborgare, som till exempel ljuga, bedra och döda. Enligt denna norm som
realismen förespråkar har den amerikanska administrationen inte gjort ett etiskt fel
då de beslutade att ignorera Genèvekonventionen. Således kan den tvåfaldiga
moraliska normen användas som grund för ett rättfärdigande av kränkningar av
mänskliga rättigheter i kriget mot terrorismen. Enligt Hobbes samhällskontrakt
ger medborgarna i en stat en del av sin frihet för att i utbyte få säkerhet och skydd
mot inre och yttre fiender. Statens primära plikt är därför att förse sina
medborgare med säkerhet utan hänsyn till konsekvenserna för andra stater och
deras medborgare. Enligt detta resonemang gör USA rätt i att tillämpa tortyr som
ett instrument i kriget mot terrorismen trots att det är förbjudet.
Enligt en annan realistisk syn finns det inte något moraliskt förhållande mellan
stater. De har inga etiska skyldigheter gentemot varandra såsom vanliga
medborgare i ett samhälle har. Därför är det inte oetiskt att starta krig och bryta
mot krigets lagar. Hur brutal en stat än är mot sina fiender har den inte begått ett
moraliskt fel. När två stater krigar och den ena är militärt överlägset och dödar
många människor i den andra staten så kan man enligt realisterna endast hävda att
det starkare landet har skadat det svagare och dess befolkning men inte att det har
uppfört sig omoraliskt. Enligt detta synsätt är behandlingen av fångarna i Abu
Ghraib och Guantanamo Bay inte en omoralisk handling då de anses vara fiender.
Det enda som den amerikanska administrationen bör fokusera på är att få ut så
mycket information som möjligt ur fångarna och förhindra framtida terrorattacker.
Avslutningsvis kan man säga att det finns många infallsvinklar inom realismen
med vilkas hjälp man kan rättfärdiga olika typer av kränkningar av mänskliga
rättigheter. Det strakaste argumentet är som ovan nämns att en stat bör använda
sig av alla till buds stående medel för att trygga sin säkerhet även om det är fråga
om konventionellt oetiska handlingar som att tortera fientliga krigsfångar. En
realist skulle inte tolka händelserna i Abu Ghraib och Guantanamo Bay som
chockerande utan se tortyren som ett naturligt instrument i kriget mot terrorismen.
Beträffande det juridiska vakuumet som fångarna på Guantanamo Bay har försatts
i skulle en realist ha menat att det vore ett hot mot statens säkerhet att ställa
fångarna inför rätta där de eventuellt kan bli frisläppta p.g.a. till exempel bristande
bevis. Detta skulle kunna leda till en framtida terrorattack där många liv i den
egna staten kan gå förlorade. En sådan handling skulle därför ses som oansvarig
av realisterna. Deras syn på den internationella miljön som förrädisk och farlig för
en enskild stat tillsammans med deras tolkning av moral och etik leder till
uppfattningen att kränkningar av mänskliga rättigheter är ett logiskt led i alla krig
och därför även i kriget mot terrorismen.
29
5.2 Hur resonerar man i USA kring tortyr som
instrument i kriget mot terrorismen? Bör det tillåtas i
syfte att bevara den nationella säkerheten?
Diskursen om tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter för misstänkta
terrorister i USA står idag mellan de som resonerar i enlighet med realismen och
de som sätter normerna för internationellt mänskligt värde först. De som
resonerar som realisterna sätter USA:s säkerhet i första hand och menar att även
om kränkningar av mänskliga rättigheter är fel så befinner sig den amerikanska
staten idag i en situation där den måste välja mellan två onda handlingsalternativ.
Antingen så gör man ett brott mot de internationella konventionerna och räddar i
framtiden liv på sina medborgare eller så gör man det inte vilket kommer att
riskera den amerikanska säkerheten. Diskussionen som i början mest handlade om
att begränsa de medborgerliga fri- och rättigheterna har i dagens läge utvecklats
till en debatt om huruvida man bör tillåta grövre kränkningar av mänskliga
rättigheter bl.a. tortyr och använda det som ett redskap i kriget mot terrorismen.
Förespråkarna för tillämpning av tortyr har det så kallade ”the ticking bomb”argumentet som det starkaste underlaget för sina åsikter. De menar att man genom
att tortera en terrorist kan förhindra framtida terrorattacker och på så sätt rädda liv.
De värnar också om mänsklighetens värde men dock på ett annat sätt än vad deras
opposition i denna fråga gör. Deras resonemang bygger på att det är bättre och
mer moraliskt att kränka en persons kroppsliga integritet än att låta hundratals och
kanske tusentals människor dö. Döden för många är ett värre alternativ än intensiv
odödlig smärta för få. Förespråkarna anser att när hotet från terroristerna är så
stort och lösningen så enkel bör det inte vara ett svårt beslut att ta. Vidare menar
bland andra Dershowitz att tortyren inte bör användas om det inte sker inom
ramen för den amerikanska lagen. Han menar att begreppet tortyr ett diffust
begrepp; det kan handla om brutal dödlig tortyr men även om för kroppen helt
ofarliga metoder som ger intensiv smärta men inte skadar den torterade personen.
Vidare stödjer har sig på att tortyr alltid har använts, särskilt i krigstillstånd, och
även av demokratiska och liberala stater där det är olagligt men att det skett i
hemlighet eller i andra länder där tortyr inte är förbjudet. Detta har resulterat i att
tortyren varit omfattande, utförts av soldater med låg rang och ibland även
resulterat i döden. Då detta inte är önskvärt så skulle det enda sättet att reducera
den vara att få den att tillämpas under kontrollerade former. Detta gör man genom
att lagstadga den och göra den till en befogad metod i pressade situationer och
extrema fall. Tortyren bör inte vara dödlig och utföras av en högt uppsatt officer
efter ett tillstånd från en högre instans såsom presidenten eller Högsta domstolen.
På så sätt är den legitimerad och sker i öppenhet. Till skillnad mot många andra
länder som erkänner Genèvekonventionen men ändå bryter mot den i smyg skulle
ett brott mot den i öppenhet vara mindre hycklande.
30
Motståndarna till användandet av tortyr framhåller att metoden inte bara är
olämplig för att den bryter mot internationell lag utan även för att den inte
fungerar. De torterade personen kommer att säga vad som helst för att tortyren
skall sluta. Vidare menar de att en lagstadgad tortyr kommer att skada USA:s
anseende i framtiden samt även sända ett budskap att tortyr är befogat i krig. De
understryker även vilka följder tortyren kan ha inom det amerikanska samhället.
Våld och tortyr sätter inte bara sin prägel på den torterade utan även på den som
utför den. Detta leder till att ett våldsamt beteendemönster skapas hos torteraren
som senare kan komma att ta sig i uttryck även efter kriget och mot civila
amerikaner. Samtidigt så utbildas det idag hundratals nya förhörsledare som
riskerar att få psykiska skador om tortyren tillåts.
Motståndarna hänvisar till Israel där man beslöt att ”lätt” tortyr skall få
användas på ”the ticking bomb” terrorister. Omfattningen på tortyren växte sig
med tiden så stor att den ofta innefattade förutom ”the ticking-bomb” terroristerna
även deras vänner, familj eller vem som helst som de israeliska soldaterna
misstänkte kunde ge information om var terrorister befann sig. Till sist fick den
israeliska Högsta domstolen medge att denna typ av laglig tortyr inte fungerar och
man tog bort den.
Från den amerikanska regeringens sida har signalerna om vad som är rätt eller
fel varit oklara. Även om presidenten Bush redan några månader efter
terrorattackerna den 11 september skrivit på dokument som frigör den
amerikanska armén och underrättelsetjänsten från Genèvekonventionen har han
efter avslöjandena om tortyr i de båda fånglägren både fördömt handlingarna
officiellt och bett om ursäkt till det irakiska folket. Han menade att
militärpoliserna som utfört tortyren gjort det på eget initiativ och att tortyr inte är
en metod amerikanska soldater använder i förhören av sina fångar. Många menar
dock att det ”torture-memo” skrivet av Alberto Gonzales tillsammans med andra
dokument som presidenten skrivit under givit klartecken till tortyren. Flera av de
misstänkta för tortyren av irakiska fångar på Abu Ghraib-fängelset sitter idag
åtalade för sina brott. Många kritiker menar dock att Bush-administrationen
försöker lägga skulden på några få soldater av låg rang för något som egentligen
är de högre instansernas ansvar. Även de som har tillåtit och beordrat tortyren
borde hållas ansvariga för dessa brott.
31
Referenser
Baylis, John & Smith, Steve. The globalization of world politics; an introduction to
international relations, 2001, Oxford University Press, Oxford
Boucher, David. Political Theories of International relations, 1998, Oxford University Press
Bryder, Tom. Machiavelli and modern political analysis, 1990, Forlaget Politiske Studier,
Köpenhamn
Burchill, Scott m.fl. Theories of International Relations, 2001, Palgrave
Donelly, Jack. Realism and International Relations, 2000, Cambridge University Press
Dershowitz, Alan M. Why terrorism works; understanding the threat, responding to the
challenge, 2002, Yale University Press
Frankel, Benjamin. Roots of Realism, 1996, Frank Cass and Company
Hersh, Seymour M. På given order; från 11 september till Abu Ghraib, 2004, WS Bookwell,
Finland
Hobbes, Thomas. Leviathan, 1946, Basil Blackwell, Oxford
Jervas, Gunnar m.fl. Terrorismens tid, 2003, SNS Förlag, Stockholm
Machiavelli, Niccolo, Fursten, 1958, Ronzo Boktryckeri AB, Stockholm
SOU 1979:73. Krigets lagar; folkrättsliga konventioner gällande under krig, neutralitet och
ockupation, 1979 ,Liber Förlag
Spegele, Roger D. Political Realism in International Theory, 1996, Cambridge University
Press
Valls, Andrew. Ethics in International Affairs, 2000, Rowman&Littlefield Publishers, USA
Viotti, Paul R., Kauppi, Mark V. International Relations Theory; realism, pluralism,
globalism and beyond, 1999, A Viacom Company, USA
Wight, Gabriele. Porter, Brian. International Theory – the three traditions, 1991, Leicester
University Press, GB
Wedin, Lotta. Baig Mirza. Staaf, Annika. Traktatsamling i mänskliga rättigheter, 2003, Växjö
Universitet
Zakir, Abdullah M. Human Rights, crimes against humanity and state terror, 2003, ZapCritique Books, GB
Amnesty
www.amnesty.org
Guantanamo
an
icon
of
lawlessness
http://web.amnesty.org/library/Index/ENGAMR510022005, (2005-03-30)
Kritik mot behandling av fångar - Pressnotiser om Guantanamo Bay
www2.amnesty.se/hem.nsf/guantanamo, (2005-03-30)
Spökfångar, hemliga fängelser och tortyr- kampen mot terrorismen tänjer gränserna
http://www2.amnesty.se/C12568FF0050820A/0/7A19F7D2222E9729C1256FBE003926B3?
Open&Highlight=0,guantanamo, (2005-03-30)
Konventionen mot tortyr, grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
http://www2.amnesty.se/tortyr1.nsf/9512a85762bbc170c1256756004ab5b2/a5201e3b115ce7
7fc1256ca6004038d1?OpenDocument (2005-03-30)
CNN
32
www.cnn.com
Dershowitz: Torture could be justified, 2003-03-04
http://edition.cnn.com/2003/LAW/03/03/cnna.Dershowitz/ (050401)
Dagens Nyheter
Bush godkände övergrepp på fångar enligt ny bok, Michel Winiarski, 2004-09-24 (050419)
Abu Ghraib var toppen av ett isberg, Georg Sederskog, 2005-04-15
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=403195
Frågor och svar om Irak efter maktöverlämnandet, Mia Holmgren, 2004-06-28 (050411)
www.dagensnyheter.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=282169
Genévekonventionen
www.genevaconventions.org
Hallands Nyheter
USA får kritik för hemliga fångläger, av Deborah Pearlstein, 2004-06-19 sid. 18 (050413)
Physicians for Human Rights
www.phrusa.org
No to torture
http://www.phrusa.org/research/torture/washpost.html
Project on Defense Alternatives
www.comw.org/pda/index.html
Agonizing Issue: is torture ever justified in military interrogations of terror suspects?
http://www.comw.org/pda/0501cronin.html
Svenska Dagbladet
Ex-fånge berättade om helvetet i Guantanamo, 2004-03-13, sid 12 (050413)
The New Yorker
www. newyorker.com
Torture at Abu Ghraib, Seymour M. Hersh, 2004-03-30 (050330)
http://www.newyorker.com/fact/content/?040510fa_fact
Totalförsvaret
www.totalforsvaret.se
Irak: USA möter motstånd i FN:s säkerhetsråd, september 2002
www.totalforsvaret.se/pcm/05_telegrafen/omvarldsbevakning/arkiv_2002/september_2002.x
ml
Townhall
www.townhall.com
Should we use torture to stop terrorism?, Steve Chapman
http://www.townhall.com/columnists/stevechapman/sc20011101.shtml
University of Denver
Hans Morgenthau's Fourteen Points, Daniel Whelan, December 1999 (050325)
www.du.edu/~dwhelan/morgenthau.htm
33
