Linköpings Universitet
Institution för ekonomisk och industriell
Utveckling
FN i världspolitiken 15 hp
Linda Olsson
FN och urbefolkningarna
Linda Olsson
Vt 2011
Linda Olsson
Innehåll
Inledning .............................................................................................................................................. 3
Syfte ..................................................................................................................................................... 3
WGIP ................................................................................................................................................... 4
UNPFII ................................................................................................................................................. 6
Urbefolkningarnas andra årtionde .................................................................................................... 6
ILO ....................................................................................................................................................... 7
Situationen i Sverige ............................................................................................................................ 8
Sammanfattning och diskussion......................................................................................................... 10
Referenser .......................................................................................................................................... 12
Linda Olsson
Inledning
Det finns uppskattningsvis 370 miljoner människor som räknas tillhöra en urbefolkning i världen.
De har under historien fått ta ett steg tillbaka för att anpassa sig till andra majoritetsbefolkningens
önskningar. Det är de som har fått ge upp sina traditioner, sin kultur och religion för att den vite
mannen och dess kolonisering skulle få sin vilja igenom. De har ansetts vara primitiva och lägre
stående i jämförelse med andra människor. Men de har inte gett upp, det har fortsatt att kämpa för
sina rättigheter. För att få leva på det sätt som de önskar, så som deras förfäder en gång gjorde men i
samklang med det nutida och moderna.
Fortfarande finns det, tyvärr, de som inte ser dem som jämlika. Fortfarande har de på vissa plaster
inte rätt att leva som de känner, fortfarande accepteras inte deras tro och kultur. Men deras frågor
och deras kamp har kommit fram i dagens ljus och allt fler människor är inte längre obekanta med
urbefolkningarna. Många finns vid deras sida för att hjälpa dem att bevara sina traditioner och
samtidigt följa med i den globala utveckling som sker runtomkring oss.
Syfte
Detta kommer i första hand bli en deskriptiv överblick som beskriver FN´s arbete gällande
urbefolkningar i världen från 1900-talets mitt och framåt. Det som kommer att undersökas är:
Varför började man intressera sig för dessa frågor?
Har FN kunnat bidra till att situationen blivit bättre för urbefolkningarna?
För att arbetet inte ska sväva ut och bli alldeles för stort kommer fokus att ligga på några specifika
organisationer. Dessa är Working Group on Indigenous Peoples, WGIP, och United Nations
Permanet Forum on Indegounus Issues, UNPFII, inom FN samt kort om Internation Labour
Organisation, ILO som är en del av FN. Non Goverment Organisations, NGO:s, kommer även att bli
inkluderade till en viss del, men utan närmre beskrivning.
Utöver dessa finns det flera grupper, både inom och utanför FN systemet som arbetar med dessa
frågor, men dessa kommer jag medvetet att bortse ifrån.
I slutet kommer jag även kort att berätta lite om hur situationen är för vår svenska urbefolkning,
samerna.
Linda Olsson
WGIP
Redan i ett tidigt skede av FN:s arbete utarbetades deklarationen för mänskliga rättigheter som en
reaktion av andra världskrigets fasor och det faktum att stater inte var förmögna att ens se efter den
egna befolknings väl och ve. Denna deklaration behövdes för att verkligen specificera människors
lika värde och rätt till liv något man inte ansåg stod tydligt nog i FN stadgan. I deklarationen står det
även att alla människor har rätt till frihet, kultur, religion oavsett social eller nationell bakgrund.
(Pritchard 1998:40-45)
Trots detta förändrades, eller förbättrades inte situationen nämnvärt för världens urbefolkningar,
eller minoriteter. Något som verkade till deras fördel var frågan om kolonier och det faktum att
många stater blev självständiga från sina kolonisatörer. Det stod klart att de europeiska
kolonisatörerna inte följde det som stod skrivet i FN-stadgan eller i deklarationen om mänskliga
rättigheter. Urbefolkningarna skulle, enlig kolonisatörerna, helst integreras eller assimileras i deras
kolonier, bli mer som dem. De fick inte behålla sin kultur, sina traditioner eller religion. Detta
ålderdomliga och förlegade tänkande passade inte in i den nya, moderna, världen. (Niezen 2003:4042 )
Under 1960- och 70 talet började en lobbyverksamhet växa fram med syfte att för fram
urbefolkningarnas önskemål om rättigheter och lika värde. FN var inte i spetsen för detta utan det
var andra frivilliga organisationer som ledde arbetet. Urbefolkningarna ville inte längre bli
integrerade eller assimilerade i de samhällen och stater som de levde i. De ville ha möjlighet att leva
som de själva ville med sina traditioner och sin kultur. (Pritchard 1998:40-45)
Urbefolkningarnas stärkte sin ställning, tack vare att de ”blivit en del av” västvärlden när de tvingats
att gå i västerländska skolor. Detta gjorde att de lättare kunde mobilisera sig och starta lobbygrupper
för att driva sina frågor gällande rättigheter på ett sätt som fungerade. Med en större akademisk
kunskap, framförallt inom juridik, kunde de lättare agera på mer ovana arenor eftersom de hade
kunskap inom båda världarna. (Niezen 2003:40-42)
FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) tillsatte 1971 en sub-kommission med syfte att utreda
diskriminering av urbefolkningar samt föreslå metoder för att bekämpa denna diskriminering. José
R Martinez Cobo utsågs som ansvarig för att framställa en rapport. Detta ledde i sin tur till att
WGIP (Working Group on Indigenous Peoples) bildades och hade sitt första sammanträde i augusti
1982. gruppen bestod först av fem medlemmar som representerade fem olika geografiska regioner.
En viktig uppgift för WGIP var att definiera vilka som var urbefolkningar. De kom fram till att det
bland annat baserades på historisk kontinuitet, ett eget samhälle som fanns innan de blev invaderade
Linda Olsson
och/eller koloniserade. De hade egen kultur och religion samt att de själva definierade sig som en
särskild grupp. En person som är med i en urbefolkningsgrupp, accepteras av denne samt
identifierar sig själv som dem räknas in i kategorin urbefolkning. (Pritchard 1998:40-45)
WPIG var ingen faktasökande organisation utan baserade sin verksamhet och sitt arbete på verkliga
berättelser från urbefolkningarna själva. Organisationen anammade en flexibel metod som innebar
att urbefolkningarna själva fick komma till tals. Det blev ett forum där det kunde föras dialog
mellan urbefolkningar och stater samt ett värdefullt sätt för urbefolkningarna att samarbeta och
utbyta information gällande sitt arbete.
1985 påbörjades ett arbete att komma fram med ett utkast för en deklaration för urbefolkningarnas
rättigheter. Detta blev klart 1993 och Sub-kommissionen antog utkastet.
De rättigheter som fanns med i utkastet handlade bland annat om rätten till självbestämmande.
Urbefolkningarna skulle ha rätt att själva bestämma sin egen kulturella, ekonomiska och social
utveckling. De hade rätt att själva bibehålla och utveckla sina karakteristiska rättsliga system. De
skulle ha rätt att leva i frihet, fred och säkerhet utan att riskera att utsättas för etnisk diskriminering
eller riskera att förlora sina barn. De hade rätt att tillhöra en urbefolkningsgrupp eller samhälle och
de skulle inte kunna bli tvingade att flytta från sitt land eller territorier. De skulle även få
specialskydd under väpnade konflikter.
Artikel 12 och 14 handlade om kultur, religion och språkligt skydd. De skulle ha rätt att bibehålla
och om så behövdes återställa sin kultur och traditioner. De skulle kunna praktisera sin religion och
ha tillgång till religiösa platser. Språkligt skulle de kunna utveckla och bevara sitt språk och de
skulle ha rätt att på sitt eget språk namnge platser, samhällen och personer. Gällande utbildning
skulle de ha rätt till utbildning och det skulle ges utbildning på det egna språket.
Urbefolkningarna skulle ha rätt att yttra sig och ta del av beslut som påverkade deras liv. Stater
skulle inte ha rätt att utföra åtgärder innan dessa hade accepterats av urbefolkningen. Likaså skulle
urbefolkningarna ha rätt att äga och själva bestämma över landområden eller andra resurser som de
tidigare har nyttjat.
(Pritchard 1998:46-50)
Generalförsamlingen röstade för att utlysa det internationella årtiondet för urbefolkningar som
skulle vara 1995-2004. Under denna tid skulle man genomföra olika projekt gällande bland annat
hälsa, utbildning, utveckling och miljö för att främja och stärka urbefolkningarnas kultur och
traditioner. (URL 1)
Linda Olsson
UNPFII
I samband med att det utlystes att det skulle vara urbefolkningarnas årtionde började det även
diskuteras huruvida man skulle skapa ett permanent forum som behandlade dessa frågor inom FN.
WPIG var det enda forum där dessa frågor kunde tas upp men samtidigt kunde de inte möta de
behov som fanns. WPIG ansågs vara en alltför informell och svag organisation som saknade reella
möjligheter att faktiskt göra något. Visst fanns det andra institutioner och organisationer som
arbetade med urbefolkningarnas rättigheter men inte heller de ansågs vara starka nog för att kunna
påverka såpass mycket att de förändringar som behövdes blev genomförda.
Således bildades United Nations Permanent Forum on Indigenous Issues, UNPFII, som hade sitt
första möte 2002. Gruppen bestod av sexton medlemmar. Åtta var experter utsedda i samråd med
urbefolkningsgrupper, de resterande åtta var ledare från olika urbefolkningar. Precis om inom WGIP
höll man sina sammanträden öppna så att alla kunde komma med synpunkter.
(Anaya 2004:219-221)
Det kan tilläggas att diskussioner om att skapa ett permanent forum började långt tidigare. Ett första
möte för att diskutera frågan hölls 1995 i Köpenhamn där de kom fram till att frågan om ett
permanent forum var prioriterad under urbefolkningarnas årtionde. Efter mötet fick stater,
organisationer och urbefolkningsgrupper ta del av den rapport som arbetats fram och hade möjlighet
att komma med kommentarer. Ett andra möte hölls senare i Santiago 1997 där de kommentarer som
kommit in tillsammans med generalsekreterarens kommentarer diskuterades. Därifrån arbetade man
fram förslag för bildandet av ett permanent forum. (URL 2)
Även om det nu fanns ett permanent forum fortsatte WPIG sitt arbete, till mångas förvåning. Deras
roll är att ta emot rapporter från regeringar, organisationer och urbefolkningsgrupper om hur
situationen ser ut. Även om de inte kan göra något konkret gentemot stater som inte behandlar sin
urbefolkning väl väljer ändå de flesta att skicka in sina rapporter. Detta för att undvika att andra
organisationer kommer och granskar dem mer utförligt och helt enkelt för att slippa skämmas. För
även om det egentligen inte kan tyckas att det spelar någon roll så är det enklare att sköta sin
rapportering än att det kommer ut att man inte gör det. (Anaya 2004:221ff)
Urbefolkningarnas andra årtionde
2005-2015 är utsett till urbefolkningarnas andra årtionde, detta beslutat av generalförsamlingen.
Detta var för att ytterligare stäcka urbefolkningarna och deras rättigheter. Man utgick nu från fem
områden som man skulle fokusera på. Dessa var att stärka urbefolkningarna så att de inte skulle
Linda Olsson
diskrimineras samt att deras inflytande gällande bland annat internationell lag skulle öka. De skulle
få ökat inflytande i frågor gällnade deras landområden och territorier och de skulle få mer att säga
till om när det kommer till utveckling av dessa områden. Ytterligare utveckling gällande kulturell
och lingvistisk särart som de besitter, och som de har rätt att bibehålla och utveckla. Dessutom
skulle det antas olika program och åtgärder för att utveckling inom urbefolkningarna, extra fokus
skulle ligga på barn och kvinnor. Slutligen skapa starkare ramverk för att utveckla
urbefolkningarnas rättigheter.
(URL 1)
I september 2007 antog generalförsamlingen en ny resolution gällande urbefolkningarnas rättigheter.
Här går det att bland annat att läsa att urbefolkningar är fria och likvärdiga alla andra människor och
de har rätt att vara fria från alla typer av diskriminering. De har rätt till självbestämmande och rätt
att ha sin kultur, religion och sitt språk kvar.
ILO
Internation Labour organisation, ILO, etablerades 1921 för att främja social fred med mottot att det
inte kan bli internationell fred om det inte finn social rättvisa. De började tidigt arbeta med
urbefolkningsfrågor framförallt gällande urbefolkningar som arbetare i olika kolonier. I samband
med bildandet av FN kom ILO att bli ett fackorgan inom organisationen. ILO är den enda
organisation som har samma yttrande och beslutsrätt som enskilda och medlemsstater inom FN. Så
deras roll är viktig när det kommer till urbefolkningarnas frågor. Kan tilläggas att de inte enbart
arbetar med urbefolkningsfrågor utan arbetar med frågor som handlar om arbete, till exempel
avskaffande av barnarbete och alla typer av tvångsarbete. (URL 3, URL 4)
ILO 107 antogs 1957 som ett steg för att stärka urbefolkningarnas ställning. Den fick inte det
genomslag som man hade hoppas på, enbart 27 stater ratificerade den och det stod ganska snart klart
att den var alldeles för svagt utformad. För att verkligen stärka urbefolkningarnas ställningen måste
de bli en del av det samhälle som de lever i. Medvetandet för dessas frågor ökade på 1960-och 70talet men det tog längre tid än så för att komma fram med mer tydliga, och starka föreskrifter. En
expertgrupp tillsattes och 1989 kom ILO169, konventionen om urbefolkningar och stamfolk. Denna
är mer tydlig gällande urbefolkningarnas rättigheter. Respekt för urbefolkningars traditioner och
kultur krävs för att de skall kunna leva vidare. De ska själva kunna påverka vad som händer i deras
samhällen, och de skall även rådfrågas, på alla nivåer, när det gäller utveckling på landområden som
de lever på, enligt urminneshävd. (URL 4)
Linda Olsson
ILO 169 är den konvention som fortfarande idag är den som gäller. Även om det gått mer än tjugo
år sedan den antogs är det idag, 2011, endast 22 stater som har ratificerat den de flesta från
Sydamerika. Det kan då tyckas att den saknar inflytande men trots det låga antalet stater som
ratificerat den är den ett starkt dokument som driver urbefolkningsfrågan framåt. Den hjälper andra
organisationer att föra arbetet framåt inom stater och den hjälper till att hålla en öppen dialog mellan
stater, organisationer, urbefolkningar och andra aktörer.
Inom ILO rapporterar de stater som anslutit till konventionerna om sina urbefolkningar och rådande
situation. ILO har tjugo oberoende experter som granskar dessa rapporter och som sedan publicerar
sina utlåtanden. De kan i vissa fall behöva mer information från en stat för att kunna bedöma om de
följer de konventioner som de är anslutna till. De skickar även kommentarer till stater där de anser
att staten bryter mot konventionen. (URL 3, URL 4)
Situationen i Sverige
Samerna är urbefolkning som lever i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. De har fått denna status
eftersom de kan visa på historisk kontinuitet på vissa landområden samt att de identifierar sig själva
som en särskild grupp. De har en egen kultur, religion och traditioner samt ett eget språk.
Samerna har genom historien utsatts för olika typer av diskriminering. På grund av sitt nomadliv
ansågs de vara lägre stående människor. Många är idag kristna på grund av missionärer som helt
enkelt tvingade dem att låta sig döpas. Under 1900-talets början insåg svenska staten att det fanns
dels gott om mark och även naturresurser i norra Sverige och började då helt sonika att flytta in
människor för att befolka området. Samerna blev marginaliserade och hade inga rättigheter att
hävda sin rätt till marken eftersom det ej fanns några dokument som kunde bevisa detta. De kom
även att bli offer för Statens rasbiologiska institut som dels mätte deras skallar för att definiera
huruvida de var av hög- eller låg ras. Dels tvingades många till sterilisering på grund av att de inte
ansågs vara bra nog för att få fortplanta sig.
Samernas situation idag är bättre men fortfarande pågår tvister om markrättigheter, renbetesrätt och
liknande. 1998 bad svenska regeringen samerna om ursäkt för de övergrepp och den kolonisering de
blivit utsatta för.
Idag har de både status som minoritet och urbefolkning. De har urminneshävd på ungefär en
tredjedel av Sveriges landyta men detta är inget som de direkt kan använda. Sverige har inte
ratificera ILO169 som skulle innebära att samerna lättare skulle kunna nyttja den mark de har hävd
på. I dagsläget är det domstolar som får avgöra huruvida samerna har rätt att låta sina renar beta på
Linda Olsson
marker som ägs av andra, och som ofta inte vill ha dem där.
Sametinget finns som en politiks instans som inrättades 1993. Genom sametinget kan de lättare göra
sin röst hörd och vara med och påverka olika samhällssatsningar inom deras område. De bestämmer
själva över frågor som gäller kultur, språk och sameskolorna. Genom sametinget har dialogen
mellan samer och regeringen blivit bättre. Men fortfarande finns det mycket arbete kvar att göra.
(Samer - ett ursprungsfolk, URL 5)
Linda Olsson
Sammanfattning och diskussion
Jag har nu i detta arbete gett en mycket kort och övergripande bild av FN:s arbete med
urbefolkningar och de frågor som rör dem. Klart är att det inte är en lätt fråga som kan lösas genom
några organisationers goda vilja eller urbefolkningarna själva säger att de inte vill bli behandlade
som en andra klassens medborgare.
Något som ändå är ganska klart är att det är svårt att komma till stånd med olika önskemål eller krav
när det ska gå genom FN-apparaten. FN är en bra organisation med ett ypperligt syfte och ändamål.
Men samtidigt är det inte den mesta effektiva sammanslutning av människor och stater när det gäller
att verkligen få fram något. Det har varit svårt att få alla att acceptera det som många av oss skulle
se som självklarheter, att alla människor har lika värde, att barn inte ska behöva arbeta, att kvinnor
är lika mycket värda som män och så vidare. Att då tro att en fråga som gäller urbefolkningar ska
hamna högst på agendan kan tyckas aningens naivt. Men det är ändå en viktig fråga.
Urbefolkningarna har genom olika organisationer fått upp sin fråga på det internationella bordet.
Och liksom allt annat går det i vågor och det påverkas av trender. Till exempel var det många inom
miljörörelsen på 1960- och 70-talet som blev intresserade av urbefolkningar på grund av deras
kunskap om hur man kan bruka marken på ett mer hållbart sätt. Inom alternativmedicin har de fått
uppmärksamhet när de besitter uråldriga kunskaper om växter. Inom new age och liknande religiösa
yttringar har de blivit uppmärksammade när det gäller deras tro och religion och det faktum att
flertalet av dem har, eller har haft en så kallad naturreligion. Om detta kan man såklart tycka vad
man vill. Det finns de som gärna åker och tittar på massajer när de är i Afrika, och Jokkmokks
marknad är en stor turistattraktion.
Ett problem som verkar uppstå är det att vi i väst kan tendera att ha en ganska trång syn på
urbefolkningarna och deras rättigheter. Det diskuteras om samerna egentligen kan säga att de håller
på med traditionell rennäring om de använder skotrar. För ungefär hundra år sedan var det samma
sak gällande frågan om huruvida de skulle ha rätt att bo i hus eller ej när de ägnade sig åt rennäring.
Det är som att det är mer accepterat ju ”underligare” eller mer annorlunda de är. Det kan verka som
att det är bättre, och mer genuint att se en same i traditionell kolt med en ren än en same i kostym i
Stockholms innerstad.
Frågan om framtiden är komplex och inte på något sätt enkelt. Men min personliga förhoppning är
att det kommer verka för urbefolkningarnas fördel så att vi andra kan få ta del av den kunskap de
besitter bland annat gällande naturresurser och nyttjandet av dessa. Men även för att människor ska
kunna leva och verka som de vill utan att behöva bli diskriminerade eller exkluderade ur
Linda Olsson
storsamhället.
Linda Olsson
Referenser
Tryckta källor
Anaya, S. James Indigenous Peoples International Law Oxford University Press 2004
Niezen, Ronald The Origins of Indigenism- Human rights and the Politics of Identity University of
California press 2003
Pritchard, Sarah red. Indigenous Peoples, the United Nations and Human Rights The federation
Press 1998
Samer- ett ursprungsfolk Regeringskansliet 2004
Internet
URL 1 http://www.un.org/esa/socdev/unpfii/en/history.html
URL 2 http://www.un.org/esa/socdev/unpfii/en/about_us.html
URL 3 http://www.humanrights.gov.se/extra/pod/?id=7&module_instance=6&action=pod_show
URL 4 http://www.ilo.org/indigenous/Aboutus/HistoryofILOswork/lang--en/index.htm
URL 5 www.samer.se
