Käre användare!
Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Illustrerad Vetenskap Historia
(www.varldenshistoria.se) och får inte lämnas vidare till tredje part.
Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna.
Med vänlig hälsning
Redaktionen
AV ELSE CHRISTENSEN
D
en låga vintersolen sken
över Rikskansliet när
Adolf Hitler steg ut ur
byggnaden som Tysklands
nye rikskansler. För bara
ett par år sedan hade han fortfarande
varit en uppkomling – en person som
den politiska eliten såg ned på. ”Den
böhmiske korpralen” brukade president
Hindenburg kalla honom. Men nu efter
valet den 30 januari 1933 var rollerna
ombytta, och Hindenburg blev tvungen att låta Hitler svära trohetseden som
landets nye ledare.
Klädd i hög hatt och bonjour stod Hitler nu i det skarpa vinterljuset, redo att
inta sin roll som statsman.
På Hotel Kaiserhof, mitt emot Rikskansliet, väntade en skara av hans mest
trogna anhängare för att fira begivenheten. Hitler strålade av glädje och stolthet. När han klev in för att möta massorna i salen hade han tårar i ögonen,
berättade ett ögonvittne.
Firandet fortsatte på kvällen, då
25.000 medlemmar ur partimilisen
Sturmabteilung (SA) sjungande marscherade genom Brandenburger Tor och
fram till Rikskansliet. Lågorna från deras facklor reflekterades i de blankputsade stövlarna och lyste upp de tyska fanorna med sitt fladdrande sken. Framför Rikskansliet gjorde människomassan halt, medan det förväntansfulla sorlet växte till ett jubelrop: ”Sieg Heil!”
När ropen växte i
styrka, visade sig Hitler i ett av de upplysta
fönstren och lyfte sin
arm till hälsning.
I hela landet – från
Flensburg i norr till
München i söder –
rattade invånarna ivrigt på sina radioapparater för att följa händelserna, som
direktsändes från Berlin. Hitlers tillträde som rikskansler skulle bli hela Tysklands afton, det hade nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels drivit
igenom i den statliga radion.
Alla medborgare skulle förstå att någonting nytt höll på att ta form. Nu skulle Hitler göra upp med den gamla regimen, som enligt hans åsikt baserades på
”dumhet, medelmåttighet, halvhjärtade
ståndpunkter, feghet, svaghet och otillräcklighet”. Tyskland skulle lyftas upp
ur fattigdomen och den förödmjukelse
som kapitulationen efter första världskriget hade åsamkat landet. Goebbels
var mycket nöjd när han efter midnatt
lämnade Rikskansliet ”i ett rus av sanslös begeistring”.
Hitler själv kunde knappt tro att den
stora dagen äntligen hade kommit. För
en av sina betrodda berättade han att
han måste ha räddats av ett gudomligt ingripande ”när jag var nära att
lida skeppsbrott, nära att kvävas av intriger och ekonomiska svårigheter”.
Efter fjorton års politisk kamp – och
de senaste fyra åren som en enda lång,
utmattande valkampanj – hade han äntligen fått makten. Allt som han kämpat
för såg ut att bli verklighet.
En begåvad men lat pojke
Hitler föddes den 20 april 1889 i Braunau i norra Österrike. Hans far, Alois
Hitler, var en omutbar och karaktärsfast tulltjänsteman. De båda hade ständiga kontroverser, eftersom Alois ambitioner å sonens vägnar var helt andra
än de som drömmaren Adolf tänkte sig.
Pojken tog varje tillfälle i akt att tala om
för sin far att han inte ville sitta instängd
på ett tullkontor utan istället njuta det
fria livet som konstnär. Modern Klara
stod för omsorg snarare än uppfostran,
och henne stod Adolf nära.
När Adolf var fem år flyttade familjen till Linz, och här tillbringade han sin
skoltid. Adolf var begåvad men lat. Han
hade svårt att få vänner och försökte på
alla vis slippa skolan.
Sexton år gammal fick
han lov att sluta realskolan, utan examen.
Fadern hade dött två
år tidigare och kunde inte hålla honom
kvar i skolbänken.
Sedan hans livsdröm
gått i kras drev han nu
omkring utan att finna
någon mening
i tillvaron.
Krossade konstnärsdrömmar
I stället för att gå i skolan ägnade Adolf
Hitler nu sin tid åt att dagdrömma, teckna, måla och gå på opera. Han var särskilt förtjust i Richard Wagners ödesmättade verk.
Arton år gammal åkte Hitler till Wien
för att förverkliga sina konstnärsdrömmar. Vid den här tiden var staden en sjudande metropol. På gatorna möttes folkslagen från det vidsträckta österrikiskungerska riket: österrikare, ungrare, polacker och andra folk från rikets slavis-
EN DIKTATOR
i förklädnad
Han var lat i skolan och
misslyckad som konstnär.
Under flera år levde Hitler
som dagdrömmare innan han
upptäckte sin talang som folkförförare. Han övertygade
tyskarna om sin idé och
förvandlade landet till en
nazistisk diktatur.
Bilden utelämnad
med hänsyn till
copyright
Under fyra års valkampanjer
spelade Adolf Hitler det demokratiska spelet. År 1933 nådde
han sitt mål och blev rikskansler.
BILDARCHIV PREUSSISCHER KULTURBESITZ
Historie 2 • 2008
17
ULLSTEIN BILD
BILDARCHIV PREUSSISCHER KULTURBESITZ
Som liten var Adolf Hitler en drömmare med
orealistiska planer på att bli konstnär.
Under första världskriget fann Hitler (t.v.) äntligen en mening med livet. Han trivdes bland
soldatkamraterna och visade så stor tapperhet i strid att han förärades två Järnkors.
ka områden. Konst, kultur och arkitektur blomstrade. Den unge Hitler fascinerades av mötet med storstadens pulserande liv. Timmar i sträck kunde han
beundra de monumentala byggnaderna
och han var en flitig gäst på operan.
Men snart förändrades allt. Sedan han
två gånger underkänts vid antagningsproven till Konstakademin fick Hitler
beskedet att han inte var någon talang
som målare men att han kanske kunde
bli arkitekt. Den vägen var emellertid
stängd, eftersom han ju inte tagit realexamen. Och med sin livsdröm slagen
i spillror drev han nu omkring utan att
finna någon mening med tillvaron.
Det var under denna period som han
upptäckte ”det andra Wien” – spänningarna mellan de olika folkslagen, det pyrande missnöjet bland arbetare och studenter, och en känsla av att det gamla
kejsardömet snart skulle gå under. Även
om han inte led någon ekonomisk nöd
– efter moderns död fick han understöd som föräldralös – var Hitler frustrerad. Han kände sig förbisedd och utanför samhället. Hans personliga känslor
fick näring av det han såg och hörde av
ömkliga trashankar på de härbärgen och
ungkarlshotell som han bodde på.
och lockade över dem till den internationella marxismen. Hitler blev maniskt
besatt av judarna. ”Bara i ett odjurs inte
i en människas hjärna kunde det växa
fram en plan till en organisation, vars
verksamhet skulle leda till den mänskliga kulturens sammanbrott och världens
undergång”, skrev han senare.
Hitlers antisemitism var inte ovanlig
vid den här tiden. Wiens överborgmästare Karl Lueger kombinerade en för-
Hitlers hat mot judarna väcktes
Liksom många andra som sökte en orsak till sitt personliga fiasko, började Hitler betrakta judarna som de skyldiga. De
antisemitiska pamfletter som i stort antal delades ut i Wien gav honom rätt: Judarna hade gått samman för att fördärva
Österrike. Genom propaganda förstörde
de arbetarnas kärlek till fäderneslandet
När Tyskland
kapitulerade kastade
sig Hitler på sängen,
begravde ansiktet i
kudden – och grät.
bättrad social omsorg med nationalism
och antisemitism – en cocktail som påminde om den senare nationalsocialismen. Lueger var en skicklig talare och
hade en förmåga att nå ”mannen på gatan” med sitt enkla budskap. Av Lueger
väcktes Hitler politiskt och inspirerades
av hans retorik. Men även socialdemokratin, som Hitler i övrigt avskydde, var
en inspirationskälla. Han beundrade deras parader och förmåga att mobilisera
massorna genom propaganda.
Första världskriget bryter ut
Trött på Wien och stadens kosmopolitiska oordning reste Hitler till München
i Tyskland. Där fortsatte han sitt dag-
drömmeri medan han försökte försörja
sig som konstnär. Men verkligheten
gjorde sig snart påmind.
Den 1 augusti 1914 förklarade Tyskland krig mot Ryssland och snart var första världskriget ett faktum. Hitler anmälde sig entusiastiskt till krigstjänstgöring
och placerades i det 16:e bayerska
reservinfanteriregementet. Efter knappt
tio veckors träning skickades regementet till västfronten och kastades in i ett
av krigets första, blodiga slag – slaget vid
Ypres i oktober 1914. Ögonvittnen har
berättat om hur de unga, militärt outbildade tyskarna arm i arm och fulla av
självförtroende gick rakt mot britterna,
medan de sjöng patriotiska sånger. Engelsmännen var däremot väl förberedda
och tyskarna led stora förluster. Men
trots fasorna beskrev Hitler kriget som
”den mest oförglömliga och största tiden under mitt jordiska liv”. Han kände sig hemma i soldatgemenskapen och
i striderna där han kunde utmärka sig
och kämpa för en stor sak.
Hitler var vid fronten i fyra år. Två
gånger tilldelades han Järnkorset, år
1918 till och med av första graden, vilket var ovanligt för en underkorpral.
Han var omtyckt bland kamraterna men
samtidigt lite av en enstöring. Han kunde vara totalt försjunken i sina egna tankar, utan kontakt med omvärlden, eller
ge sig in i långa utredningar om militärstrategi – vilket hans kamrater tyckte
var opassande.
Under en av de sista brittiska gasattackerna blev Hitler tillfälligt blind och
vårdades på sjukhus. Det var där han befann sig när han fick veta att Tyskland
hade kapitulerat. Beskedet kom som en
chock för Hitler, som enligt egen utsago
kastade sig på sin säng, begravde ansiktet i kudden och grät.
Hitler upptäcker sin speciella talang
Efter kriget tog Hitler sin tillflykt till kasernen vid sitt regemente i München
där han försökte vänja sig vid de nya
omständigheterna. Den tyske kejsaren
hade abdikerat och Tyskland var republik. Men demokratin var svag redan
från början, hotad av beväpnade sammanslutningar och ständiga revolter.
Hitler kände ett starkt hat mot ”novemberförbrytarna”, de politiker som
hade underminerat Tysklands stridsförmåga och tvingat landet att kapitulera. Hans tankar kretsade kring revansch
och att återupprätta Tysklands heder.
De ostrukturerade idéerna klarnade
plötsligt när han i september 1919
tjänstgjorde som underrättelseagent och
fick i uppdrag att hålla ett öga på det lilla
nationalsocialistiska Deutsche Arbeiterpartei. Hitler lämnade snart sin roll som
observatör och gav sig med stor iver in
i den politiska diskussionen. En månad
senare var han medlem i partiet och fick
ansvaret för partiets propaganda och nyrekrytering av medlemmar.
Genom partiarbetet återfick Hitler
självtilliten och han upptäckte sin talang
som talare. Hans beskrivningar av judarnas och kommunisternas förräderi mot
det tyska folket vann gehör hos många.
Åhörarna jublade och sveptes med
i den upphetsade stämningen
när Hitler dundrade på
i otyglat raseri över Versaillesfreden och Tysklands sammanbrott.
Partiet fick ständigt nya
medlemmar, och Hitlers genombrott kom
när ett offentligt partimöte år 1920 lockade drygt 2.000 åhörare.
Strax därefter ändrade
partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei
(NSDAP) och gjorde hakkorset till sin symbol.
NSDAP som fick emblem, armbindlar och fanor. Han bildade också SAkåren, som genom marscher på gatorna skulle locka till sig sympatisörer och
sätta skräck i nazisternas motståndare.
Republiken var försvagad av dels konflikten om Ruhrområdet som Frankrike
och England hade tagit som pant efter
första världskriget, dels en galopperande
inflation. På flera orter uppstod revolter.
Hitler hade sett hur Benito Mussolini år
1922 hade lyckats ta makten i Italien genom att låta sina partisoldater, ”svartskjortorna”, marschera till Rom. Ledningen i Tyskland var knappast starkare
än den regering som ”Il Duce” hade störtat, konstaterade Hitler och började planera en liknande marsch mot Berlin.
Mussolini var hans förebild
Hitler beundrade Mussolini. Han kopierade hans partiuniformer, hans
tal och hans kuppförsök, men ”Il Duce” gav honom kalla handen.
I
början hyste den italienske fascistledaren Benito Mussolini enbart förakt
för ”barbaren” Adolf Hitler, som han i
hela tio år vägrade att träffa.
Den avvisande inställningen från ”Il
Duce” irriterade Hitler, som beundrade
italiensk kultur och byggnadsverken i
det antika Rom. Han kände ett djupt,
ariskt släktskap med Mussolini och
kopierade många av hans idéer. Nazisternas stormtrupper (SA) bar bruna
skjortor – inspirerade av de fascistiska
”svartskjortorna”; den så kallade ölkällarkuppen år 1923 var en kopia av
Mussolinis maktövertagande i Rom
Hitler testade Mussolinis talarteknik inför en
kamera så att han kunde studera effekten.
POLFOTO/TOPFOTO/BILDARCHIV
PREUSSISCHER KULTURBESITZ
året innan; och hans eget teatraliska
manér i talarstolen var en efterapning
av ”Il Duces”.
När Hitler tog makten 1933 blev
Mussolini förvånad, och först året
därpå gick han med på att träffa den
tyske uppkomlingen. Mötet blev inte
någon större succé – förrän efter
1935, då Italien invaderade Abessinien (Etiopien) och fick internationell
kritik; då bildades ”stålpakten” mellan
de båda länderna.
Trots att Hitler snart blev besviken
på italienarnas kampvilja, fortsatte
han stödja sin förebild Mussolini.
L Ä RL
INGE
Bilden utelämnad
med hänsyn till
copyright
IDOL E N
Nazisternas
”ölkällarkupp”
År 1921 satte Hitler,
som nu var partiledare,
igång med att uniformera
Historie 2 • 2008
19
N
SCANPIX/CORBIS
GETTY
Myndigheterna i Bayern fick nys om Hitlers kupplaner och skickade polisen mot nazisterna.
I München dödades fyra poliser och 14 nazister. De 14 blev sedan nazistiska martyrer.
Hitler lovade britter
”fred i vår tid”
SCANPIX/CORBIS
Storbritannien och Frankrike ville till
varje pris undvika ett nytt krig mot
Tyskland. Första världskriget hade
krävt ofantligt många offer och premiärminister Neville Chamberlain
stod ända fram till 1939 fast vid sin
appeasement-politik, som innebar
eftergivenhet gentemot Tyskland.
Han lät tyskarna ta den tjeckoslovakiska provinsen Sudetenland, mot
att Hitler avstod från ytterligare expansion. Hitler skrev under avtalet
om ”fred i vår tid” men dokumentet
som Chamberlain viftade med vid
hemkomsten till London var ingenting värt. Året därpå tog Hitler resten
av Tjeckoslovakien och anföll Polen.
Den brittiske ledaren Neville Chamberlain fick Adolf Hitlers falska fredslöfte.
Första steget var en kupp i Bayerns
huvudstad München. På kvällen den
8 november 1923 störtade Hitler in i
ölkällaren Bürgerbräukeller, avfyrade
några skott i luften och utropade att
den nationella revolutionen hade
börjat. Han hade dock inte skaffat sig
tillräckligt stöd från politiskt håll, och
under natten lyckades de bayerska
myndigheterna säkra staden från ett
nazistiskt maktövertagande. När Hitler
segervisst tågade igenom staden med
sina män dagen därpå möttes han av en
överraskning. Vid Odeonplatz stoppades
marschen av bayersk polis som öppnade
eld och dödade 14 nazister.
Nazisterna väljer demokrati
Hitler hade gjort en missbedömning.
Ännu var det inte dags för en nazistisk revolution. I stället ställdes han inför rätta, anklagad för högförräderi. Hitler förklarade sig oskyldig. Det var makthavarna som var förrädarna, hävdade
han, själv hade han agerat i nationens
intresse. Hitler fann en lyhörd publik i
rättssalen – och även domarna accepterade hans motiv och berömde hans nationalism. Han dömdes till fem års fängelse, men efter drygt ett år frigavs han
tack vare gott uppförande.
Hitler tvingades inse att han måste hålla sig inom lagens råmärken om
han skulle kunna ta makten. Han började bygga upp NSDAP igen, som nästan
lösts upp i hans frånvaro. Genom rättegången hade han blivit känd i hela landet och och han hade fått många nya an-
”Jag är gift med det tyska folket”, sa Hitler
och smög med sin relation till Eva Braun.
hängare. Hitler fortsatte att dra fulla hus
med sina brandtal, ibland gick han dock
över gränsen. En samtida iakttagare berättade att Hitlers tal var som brutala
överfall – och han förbjöds därför att hålla tal i stora delar av Tyskland. Men han
fick fortfarande föreläsa inför slutna sällskap, och åren 1925–28 ägnade han sig
åt att organisera partiet som fick avdelningar över hela landet. Samtidigt knöt
Hitler skickliga personer till sig, bland
dem Joseph Goebbels.
På våren 1929 ställde nazisterna upp
i valet – som ett lagligt parti. Men den
stora framgången kom ett halvår senare. På hösten inträffade börskraschen på
Wall Street, och snart låg den tyska ekonomin i ruiner. Sex miljoner gick arbetslösa och inflationen nådde nya höjder.
Den uppgång som tyskarna känt under 1920-talet avstannade och snart ökade misstroendet mot politikerna som
varken lyckades samarbeta eller visa resultat. Nazisterna såg sin chans. Med en
välsmord propagandaapparat inledde de
ett frontalangrepp mot den vacklande
demokratin. Och Hitler var partiets mest
effektiva vapen. Han kände sig utvald till
rollen som Tysklands frälsare och tyskarna svalde tacksamt hans budskap.
Hitler: Tysklands Führer
Bilden av Hitler som en Messias fulländades genom hans ”Deutschlandflug”
(tysklandsflygning), när han med flygplan från april till november 1932 fanns
på plats överallt i Tyskland och deltog i
148 massmöten. Mötena, som ofta lock-
ade 20.000–30.000 åhörare, liknade religiösa väckelsemöten när Führern steg
ned från skyn för att tala till folket.
Berlinarnas euforiska hyllningar den
kväll år 1933 då Hitler intog Rikskansliet, riktades mot ”ledaren, profeten,
stridsmannen (...) massornas sista hopp,
den lysande symbolen för tyskarnas vilja
till frihet”, som Goebbels uttryckte det.
Hitler var nu ledaren i en koalitionsregering, vilket inte alls var vad han
tänkt sig. Han ville inte agera efter andras vilja, och i stället utlyste han genast
nyval. Stämningen bland folket skulle
utnyttjas till att säkra hans mandat som
landets nye ledare, och i valet den 5
mars 1933 röstade 51,9 % av väljarna
på den nya, Hitlerledda regeringen.
För tyskarna blev detta sista chansen
att gå till valurnorna. Strax efter valet
började Hitler montera ned demokratin.
Den 23 mars drev nazisterna igenom en
så kallad fullmaktslag. Den innebar att
Hitler kunde regera oberoende av parlament och statschef – nu var han i praktiken envåldshärskare.
Hitler formar den nazistiska staten
Med alla medel försökte Hitler skapa det
folk och den gemenskap som han fantiserat om under sina vandringar i Wien,
och som han sett en antydan till på de
leriga fälten vid Ypres. ”Vi ska bygga upp
en gemenskap av de tyska stammarna.
Av borgare, bönder och arbetare ska det
åter uppstå ett tyskt folk”, lovade han.
Nazifieringen av den tyska staten var
genomgående: alla partier utom NSDAP
förbjöds eller upplöste sig själva, polis
och domstolar ställdes under nazisternas kontroll, fackföreningar och arbets-
”Av borgare, bönder
och arbetare ska det
åter uppstå ett tyskt
folk,” lovade Hitler.
givarföreningar slogs samman i en enda
nazistisk arbetsorganisation.
Redan 1933 sattes 50.000 kommunister och socialdemokrater i fängelse eller i de nybyggda koncentrationslägren.
Med Nürnberglagarna 1935 berövades
judarna sina medborgerliga rättigheter,
och tre år senare iscensatte nazisterna
kristallnatten, då tusentals judar mördades eller fick sin egendom förstörd.
Hitler blir ”främste soldat”
I mitten av 1930-talet förberedde sig
Hitler för andra delen av uppgörelsen med Versaillesfreden; att återupp-
rätta Tysklands heder. Han ville samla
alla etniska tyskar i sin nya folkgemenskap och skapa ”lebensraum” åt den
växande befolkningen. Men han ville även ha krig för krigets egen skull.
Med tanke på sina egna upplevelser
sa han att ”krig är den bästa uppfostran
för den tyska ungdomen”. År 1936 inledde han en omfattande upprustning;
nästan hälften av de offentliga utgifterna
gick till militära ändamål.
Österrike stod överst på listan över
nya landområden, och för Hitler var det
en stor personlig seger när österrikarna
rustade för den så kallade Anschluss år
1938 och lät sig inlemmas i Tyskland.
Året därpå tog han Tjeckoslovakien utan
att möta internationellt motstånd. Först
den 1 september 1939, då tyska trupper gick in i Polen, förklarade England
och Frankrike krig. Förtjust åtog sig Hitler rollen som härförare: ”Jag vill inte bli
annat än Tysklands främste soldat”, sa
han. ”Jag bär därför åter tröjan som var
min allra heligaste och mest dyrbara. Jag
tar inte av den förrän efter segern – eller
också upplever jag inte slutet.”
LÄS MER:
●
Chrisp, Peter & Dowsell, Paul: Andra världskrigets ledare/
Hitler, Liber, 2007 ● Joachim C. Fest: Hitler, Samleren, 1973
Alan Bullock: Hitler, Fremads Forlag, 1966 ● Sebastian Haffner: The Meaning of Hitler, Harvard University Press, 2004
●
●
www.jewishvirtuallibrary.org/
De snabba segrarnas tid var förbi
Frankrikes kapitulation år 1940 blev Hitlers sista stora triumf. Invasionen av
Sovjetunionen året därpå inledde slutet för honom som Europas starke man.
N
är Nazityskland år 1939 gick in i
Polen var andra världskriget oundvikligt och Hitler tog med glädje på sig
rollen som soldat. Han var väl insatt
i militär strategi och deltog med stor
energi i den militära ledningen. Polen
besegrades med ett blixtkrig, året därpå gav han sig på Frankrike.
Men Hitlers tro på sin egen ofelbarhet
ledde snart till ödesdigra misstag bl.a.
under invasionen av Sovjetunionen, och
efter det förödande nederlaget i Stalingrad i januari 1943 befann sig Tyskland
på reträtt på alla fronter.
I takt med de dåliga nyheterna från
fronten intensifierade nazisterna jakten
på Europas judar, som fördes till koncentrationsläger och mördades. Det
finns inga bevis för att Hitler personligen beordrade folkmordet, men den
2 april 1945 sa han i ett tal att ”man
kommer att vara nationalsocialismen
evigt tacksam för att jag har utrotat
judarna i Tyskland och Centraleuropa”.
Knappt en månad senare begick
Hitler självmord i bunkern i Berlin. I sitt
testamente beskrev han krigsåren som
historiens ”mest ärorika och modigaste
manifestation av ett folks vilja att leva”.
Före självmordet gifte han sig med sin
älskarinna sedan 13 år, Eva Braun, och
utsåg storamiral Dönitz till ny ledare.
Bilden utelämnad
med hänsyn till
copyright
I mars 1945 visade sig Hitler offentligt
en sista gång – sliten och sjuk.
BILDARCHIV PREUSSISCHER KULTURBESITZ
Bonniers Världens Historia 2 • 2008
21
