1 Vad jag har lärt mig om ekonomi
HISTORIK
1930-talet
Chicagoplanen
Under 1930-talets ekonomiska kris krävde några av dåtidens mest prominenta ekonomer en
radikal reform av penningsystemet, den så kallade Chicagoplanen. För att stabilisera
finanssystemet skulle staten förbjuda bankerna att skapa pengar i samband med kreditgivning.
En bank skulle därmed endast få ge lån om den hade en hundraprocentig reserv av
centralbankspengar.
Detta skulle radikalt förändra bankernas affärsmodell. Då som nu behöver bankerna endast en
kassareserv av centralbankspengar för en bråkdel av sina krediter. Bankerna har därför rätten
att nästan obegränsat skapa pengar genom kreditgivning i en process som kallas penning- eller
kreditmultiplikator. Begreppet syftar på en förvirrande cirkellogik: Varje kredit blir en
deposition någonstans i banksystemet som i sin tur berättigar banken till skapande av en ny
kredit (minus reserv). Så kan det hålla på, och resultatet är att 97 procent av alla pengar
skapas på detta vis. Resterande tre procent är kontanter skapade av centralbanken.
Centralbanken har alltså ingen bra kontroll över penningmängden.
Eftersom bankerna tjänar pengar på räntan har de naturligtvis intresse av att ge så mycket
kredit som möjligt. Vid eventuella kreditförluster måste banken täcka den förlorade summan
med sitt egenkapital. Är förlusterna för stora är banken bankrutt. Under boomande år tenderar
därför bankerna att skapa spekulationsbubblor genom extensiv kreditgivning. När bubblan
spricker förstärker däremot bankernas agerande de skadliga effekterna. De slutar ge krediter,
penningmängden krymper och därmed kommer en farlig deflation igång. Som under 1930talet ökar arbetslösheten dramatiskt och politisk extremism börjar florera. Dessa
självförstärkande effekter av nuvarande penningsystem hotar regelbundet hela vårt
finanssystem, med mycket destruktiva följder för samhället.
Redan under 1930-talet identifierade inflytelserika ekonomer den viktigaste orsaken till den
dåvarande djupa ekonomiska krisen: kopplingen mellan kreditgivning och pengaskapande. De
krävde därför att bankerna endast skulle låna ut det de verkligen hade som reserv i
centralbankspengar. På så vis skulle kreditgivningen förbli bankernas affär och
pengaskapandet återigen bli statens.
Kravet formulerades så småningom i en plan som senare döptes till Chicagoplanen. Den
centrala idén var att göra pengar oberoende av kredit: "100 procent reservkrav skulle effektivt
separera bankverksamheten från den penningskapande processen. Dessa två är i dag på
katastrofalt vis beroende av varandra".
Förslaget övervägdes på allvar av den då sittande amerikanska presidenten Franklin
Roosevelt. Men bankernas motstånd var för starkt, och planen genomfördes aldrig.
2 Två forskare vid Internationella valutafonden, Jaromir Benes och Michael Kumhof, har nu i
den aktuella systemkrisens spår återvänt till Chicagoplanen. Med hjälp av avancerade
datormodeller har de undersökt effekterna av en sådan penningreform för dagens USA.
Resultaten av studien, kallad ”The Chicago plan revisited”, är häpnadsväckande och bättre än
1930-talets ekonomer förutspått. Denna penningreform skulle avsevärt dämpa
konjunkturcyklerna, bank-runs skulle förhindras och de privata och offentliga skulderna
skulle minska dramatiskt. Sammantaget skulle detta leda till enorma samhällsvinster:
ekonomin skulle växa med nära 10 procent på grund av lägre räntor och skatter, bättre
fungerande marknad och låg inflation. IWF-forskarna anser därför reformen vara en ”ytterst
önskvärd politik.”
Studien markerar ett paradigmskifte inom makroekonomin. Den nyliberala doktrinens
dominans de senaste decennierna har lett till att bankerna enbart setts som neutrala förmedlare
mellan sparare och investerare. Att bankerna själva skapar pengar och därmed skapar
efterfrågan genom kreditgivning har ignorerats i ekonomernas modeller. Denna faktor har en
avgörande betydelse, men den har helt förbisetts i den moderna makroekonomiska
litteraturen, menar de båda IMF-forskarna. Det förklarar också varför mainstreamekonomerna inte förutspå finanskrisen eller hitta en väg ut.1
1940-talet
Bretton Woodsystemet2
I slutet av andra världskriget (juli 1944) anordnades en konferens om monetära och finansiella
frågor i den lilla staden Bretton Woods, New Hampshire, USA. Deltagare representerade
fyrtiofem av de allierade länderna under andra världskriget. Konferensdeltagarna konstaterade
att 1930-talets importbegränsningar, drastiska och upprepade devalveringar av lokala valutor i
jakt på konkurrenskraft på exportmarknaden samt hårda valutarestriktioner för medborgarna
hade varit starkt bidragande orsaker till den minskade världshandeln, vilket i sin tur lett till
ökad arbetslöshet och försämrad levnadsstandard. Konkurrensen skulle bestå, men byggas på
samarbete och vissa gemensamma grunder.
Syftet med konferensen var att finna ett ekonomiskt samarbete, som skulle kunna garantera att
1930-talets djupa ekonomiska kris inte upprepades.
Internationella valutafonden skapades, som genom att övervaka det internationella
valutasystemet skulle försäkra stabila valutakurser och uppmuntra medlemsländerna att
avskaffa handelshinder. Internationella valutafonden är en föregångare till Världsbanken.
Avtalet innebar att medlemsländerna anslöt sig till ett fastkurssystem, där växlingskursen för
landets valuta gentemot den amerikanska dollarn fastslogs. USA garanterade i stället ett fast
inlösenpris av dollarn i guld. Kursförändringar fick enbart ske för att justera för
1 Yoshi Frey , Fria tidningar 1912 2 Wikipedia 3 "grundläggande obalans" i betalningsbalansen. I praktiken innebar avtalet ett slut för
upprepade och drastiska devalveringar av lokala valutor i jakt på konkurrenskraft på
exportmarknaden. Tidigare valutarestriktioner kunde också hävas, med följd att internationell
handel kunde öka. Systemet kom att kallas Bretton Woodsystemet och det reglerade
växelkurserna för medlemsländerna i Internationella valutafonden 1945-1971.
Så småningom slöts ett handelsavtal, General Agreement on Tariffs and Trade, med siktet
inställt på utökad och underlättad handel. Redan ett år senare kunde dock Internationella
valutafonden inrättas, med uppdrag att bevaka det internationella valutasystemet, försäkra
stabila valutakurser och uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder.
1950 – 1960 talen
Tillväxt, relativ stabilitet. Rådande ekonom är Keynes, d.v.s offentlig investering i
kommunikationssystem gynnar landets tillväxt. En av våra s.k. landsfädrar sade att ”Det som
är bra för Volvo är bra för Sverige”.
1970-talet3
Bretton Woodssystemet avbröts 1971, när USA beslutade att inte längre garantera
dollarvärdet med ett inlösenpris i guld. Då hade USA redan 1968 låtit dollarns växelkurs flyta.
Orsakerna fanns bland annat i det för USA:s räkning oerhört kostsamma Vietnamkriget.
1980-talet avregleringen4
Hösten 1985 avreglerade Sverige sin kreditmarknad som en av de sista västländerna. Beslutet
innebar bland annat att kapital fick röra sig obehindrat över Sveriges gränser och
finansbolagens utlåningstak slopades. Sedan 2002 har svenska banker växt från 200 till över
400 procent av BNP.
Ännu mer betydelsefullt är kanske vad finansifieringen5 gjort med värderingarna av vad som
är viktigt. Ekonomerna på BIS6 talar om en tyst kostnad för det övriga samhället. På några
3 Wikipedia 4 Andreas Cervenka 5 Finansifiering, det faktum att en del av föremålet övertagits av ”finansierare” med global koppling. De använder föremålet som en ren penningplacering och använder själva inte föremålet, Elisabeth Lilja, sociolog 6 BIS Uppdraget för Bank for International Settlements (BIS) är att tjäna centralbankerna i deras strävan efter monetär och finansiell stabilitet, främja internationellt samarbete i dessa områden och fungera som en bank för centralbankerna. I stora drag bedriver BIS sitt uppdrag genom: att främja diskussion och underlätta samarbetet mellan centralbankerna; att stödja en dialog med andra myndigheter som är ansvariga för att främja den finansiella stabiliteten; att bedriva forskning om politiska frågor som står inför centralbanker och finansiella tillsynsmyndigheter; 4 decennier blev kapitalförvaltning hetare än statsförvaltning och leveraged finance7 mer
attraktivt än att vara läkare.
Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande
halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga
löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa
ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka
kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att
slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade
socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. 8
1980 uppgick de globala finansiella tillgångarna till 109 % av världens BNP9 enligt
McKinsey. 1980 tjänade en investmentbankir ungefär lika mycket som någon i industrin med
motsvarande utbildning.
1990-talet
När finansbolagens utlåningstak slopades 1985 började finansbolagen expandera stort.
Banksektorn växte från 130 procent av BNP till 193 procent 1990. Denna lånesituation
slutade i en krasch.
att fungera som en viktig motpart för centralbankerna i deras finansiella transaktioner och att fungera som en agent eller förvaltare i samband med internationella finansiella transaktioner Huvudkontoret ligger i Basel, Schweiz och det finns två representationskontor: i Hongkongs särskilda administrativa region i Folkrepubliken Kina och i Mexico City. Etablerat den 17 maj 1930, är BIS världens äldsta internationella finansiella organisationer. Eftersom kunderna är centralbanker och internationella organisationer, godtar BIS inte inlåning från, eller tillhandahålla finansiella tjänster till privatpersoner och företagsenheter. BIS rekommenderar starkt system för försiktighet mot bedrägerier. 7arrangörer av lånefinansierade finansiering för mid –market (Middle market companies or midmarket companies are those with revenues generally between US$10 million and $1 billion per year. 8 Var är tråkbanken? 9 Wikipedia: BNP per capita är inte ett mått på levnadsstandarden i en ekonomi , men det är ofta som en sådan indikator
grundar sig på att alla medborgare skulle ha nytta av sitt lands ökade ekonomiska produktion. På samma sätt är BNP per
capita inte är ett mått på personlig inkomst. BNP kan öka medan realinkomsterna för de flesta är på nedgång. Den stora
fördelen med BNP per capita som en indikator på levnadsstandard är att det mäts ofta och konsekvent. Den mäts ofta genom
att de flesta länder ger information om BNP på kvartalsbasis, vilket innebär att trender ses snabbt. Den mäts ofta genom att
ett visst mått av BNP är tillgänglig för nästan alla länder i världen, så det går att göra jämförelser mellan olika länder. Den
mäts konsekvent genom att den tekniska definitionen av BNP är relativt konsekvent mellan länder.
Den stora nackdelen är att det inte är ett mått på levnadsstandard. BNP är tänkt att vara ett mått på den totala nationella
ekonomiska aktiviteten, ett separat koncept.
Argumentet för att använda BNP som standard för levnadskostnader proxy är inte att det är en bra indikator på den absoluta
levnadsstandarden, men att levnadsstandarden tenderar att röra sig med BNP per capita, så att förändringar i
levnadsstandarden är lätta att upptäckas genom förändringar i BNP.
5 Avreglering av el-, flyg-, post-, tele- och järnvägsmarknaderna
Den offentliga verksamheten i en stor del av världen kom att ifrågasättas i allt större utsträckning under de senaste årtiondena. I Sverige tog vågen av avregleringar och
konkurrensutsättning av offentlig verksamhet fart under 1990-talet då el-flyg-, post-, tele- och
järnvägsmarknaderna öppnades för konkurrens. Även inom andra områden skedde under
1990-talet reformer som syftade till att öka konkurrensen för att uppnå ökad effektivitet. I
denna rapport presenteras en genomgång av den empiriska forskningen kring
konkurrensutsättning och avreglering av svensk offentlig sektor med betoning på offentlig
kontra privat drift. Mycket tyder på att den konkurrensutsättning som hittills utvärderats har
haft positiva effekter på ekonomisk effektivitet, men den empiriska forskningen är inte
entydig. Av denna inventering framgår också att det finns stora luckor i vår kunskap om
ekonomisk effektivitet i offentlig kontra privat regi. 10
Övergången från offentligt monopol till konkurrensutsättning kräver oftast inte mer reglering
- däremot tydligare reglering.
Övergången från offentligt monopol till konkurrensutsättning kräver oftast inte mer reglering
- däremot tydligare reglering. Det som i det gamla systemet hanterades via ägarstyrningen
måste i det nya systemet finnas inbyggt i explicita regelverk.
Avregleringarna under 90-talet har varit av godo, men de har ofta genomförts på ett naivt
sätt. Lite som om de nya vinstdrivande aktörerna inte skulle vara vinstdrivande och utnyttja de
möjligheter som regelsystemet bjuder.
Men om de nya aktörerna inte förväntades agera för att göra vinst så var det väl ingen poäng
med att avreglera från första början? Eller?11
Avregleringarna höjde priserna
El, flyg, järnväg, post och taxi har alla blivit dyrare sedan 1988. Bara telekom blev billigare.
Alla, förutom telesektorn, har ökat klart snabbare i pris än inflationen. Värst har utvecklingen
varit på järnvägsresor som blivit 125 procent dyrare sedan liberaliseringen 1988.
Tanken med att avreglera marknader är bland annat att få in flera aktörer som skapar ett
konkurrenstryck och pressar priserna. Men denna effekt har inte uppnåtts i Sverige, visar
underlag till regelutredningen som ska undersöka avregleringen inom el-, inrikesflyg-,
järnvägs-, post-, taxi- och telemarknaden.
Den statistik som Statistiska centralbyrån, SCB, har tagit fram visar att fem av de sex
avreglerade marknaderna har haft klart högre prisökningar än konsumentprisindex (KPI), som
mäter hur konsumentpriserna utvecklar sig i genomsnitt.
Allra störst är prisökningen, rensat från skatter, på järnvägsresor i förhållande till
nettoprisindex. Järnvägstjänsterna har exklusive skatt gått upp med 112 procent sedan 1988,
jämfört med nettoprisindex ökning på 39 procent.
10 Matilda Karlsson: Avreglering, konkurrensutsättning och ekonomisk effektivitet – offentligt eller privat dec 2005 11 Mattias Lundbäck, DN april 2011 6 Det stora undantaget är teletjänster där priset har gått ned med 13 procent sedan
liberaliseringen 1993,jämfört med en ökning av KPI med 14 procent och 7 procent i
nettoprisindex.
Att priserna inte har fallit på flertalet områden behöver inte innebära att liberaliseringarna har
varit misslyckade, menar SCB. Även service och valfrihet har ett värde, anser man.
Exempelvis pekar SCB på att priset på taxiresor visserligen har blivit högre, men väntetiderna
har blivit kortare. Man framhåller också att hushållens valfrihet har ökat på elmarknaden.
Inte heller LO-ekonomen Dan Andersson, som ledde regeringens utredning, vill säga att
avregleringarna varit misslyckade. Han menar att flera av de statliga verken var misskötta och
att något måste göras. Han tror också att industriföretag mycket väl kan ha vunnit på
liberaliseringen av elmarknaden och nu kan förhandla till sig lägre priser, producentpriserna
syns inte i den statistik som redovisas här. Problemet är att vanliga konsumenter inte ser
förbättringarna.
Konjunkturinstitutet har studerat bland annat hur produktiviteten har påverkats av
liberaliseringarna. Enligt ekonomisk teori ska avregleringar leda till högre produktivitet,
högre sysselsättning och lägre arbetslöshet. Men några tydliga sådana tendenser har inte
Tomas Lindström på Konjunkturinstitutet funnit.12
12Marianne Björklund, DN sept. 2004 7 Kronfallet som skakade Sverige
Den 19 november 1992 är en milstolpe i svensk ekonomi och politik. Då
tvingades Riksbanken efter hårdnackat försvar mot spekulativa attacker att
överge den fasta växelkursen för kronan - mitt under en djup nedgång i den
ekonomiska aktiviteten.
Nu på dagen tio år efter kronans fall kan det vara lämpligt att se tillbaka. Det
finns ett nytt perspektiv att lägga på den svenska 90-talskrisen, nämligen
erfarenheterna från de finansiella kriser som svept fram över världsekonomin
under 1990-talet.
I början av 1990-talet, när den ekonomiska nedgången kom i Sverige och när
den fasta kronkursen började attackeras av spekulanter, fanns knappast någon
förståelse bland beslutsfattare, politiker och ekonomer för styrkan i de
mekanismer som drev krisförloppet. I dag är kunskapsläget ett annat. Den
typ av kris som drabbade Sverige för tio år sedan har gått i repris - förutom i
Finland och Storbritannien på hösten 1992 - i flera europeiska länder
sommaren 1993, i Mexiko 1995, i Asien 1997, i Ryssland 1998, i Brasilien
1999 och i Turkiet 2001.
Gemensamt för alla dessa kriser är ett mönster av "boom-and-bust" - eller av
en finansiell bubbla. "Boom", det vill säga stark högkonjunktur, har drivits
av snabb uppgång i kreditgivningen samtidigt som växelkursen varit fast.
Den utlösande faktorn har varit en avreglering av finansmarknaderna, vilken
öppnat för kapitalimport över gränserna. Det har blivit lätt och lönsamt att
låna och därmed att investera och spekulera i aktier och fastigheter. Hushåll
och företag har skuldsatt sig djupt till utlandet. Risktagandet har ökat hejdlöst
liksom den inhemska konsumtionen och inflationen.
Exakt detta hände i Sverige åren 1985-1990. Startskottet var den avreglering
som Riksbanken genomförde i november 1985. Den öppnade för snabb
expansion av affärsbankernas utlåning under de följande åren. Priserna på
aktier och hus följde raskt efter. Skuldsättningen ökade, i synnerhet i form av
kortsiktiga lån från utlandet. Inflationen och konsumtionen rusade i väg.
Svensk ekonomi gick in i höggradig överhettning i slutet av 1980-talet med
fallande konkurrenskraft och stagnerande tillväxt. Krisen maskerades till en
början av champagneyran på börsen och den låga arbetslösheten.
Enligt det internationella mönstret har sedan den finansiella bubblan
brustit. "Boom" har övergått till "bust". Någon typ av störning har förändrat
omvärldens syn på landet i fråga. Kapitalflödet har vänt. Kreditexpansionen
har brutits. Bankkriser och omfattande konkurser har blivit följden. Nu
ifrågasätts den fasta växelkursen av valutaspekulanterna - vilka tack vare den
finansiella avregleringen kan mobilisera oanade resurser.
För att stoppa kapitalutflödet och slå tillbaka spekulationen mot den fasta
8 växelkursen valde centralbanker världen över att höja sina räntor - ett steg
som ytterligare förstärkte nedgången genom att förvärra de skuldsattas
situation. Ju hårdare den fasta växelkursen försvarades med stigande räntor,
desto djupare sjönk den inhemska ekonomin. Till slut har den fasta kursen
övergivits. När valutan fått flyta fritt har den raskt sjunkit i värde. Därmed
läggs grunden för återhämtning.
Precis så utvecklades det svenska förloppet 1990-92. När
spekulationsattackerna mot kronan var som intensivast i september 1992,
försökte det politiska etablissemanget slå vakt om den fasta kursen. Pådrivna
av Riksbanken siktade regeringen under Carl Bildt och oppositionen under
Ingvar Carlsson på att skapa förtroende för kronan med hjälp av två
gemensamma krispaket.
Finansdepartementets, Riksbankens och Konjunkturinstitutets experter
liksom ekonomerna vid bankerna och i den akademiska världen var inte i
stånd att förutsäga krisen och därmed varna i tid. Skälet är enkelt. De hade
ingen erfarenhet av styrkan hos de krafter som kunde utlösas när en ekonomi
som den svenska avreglerades som fallet var 1985-89.
Ansvariga beslutsfattare och ekonomer var inte lika insiktsfulla som Olof
Palme när Kjell-Olof Feldt söker upp honom 1985 för att förklara det första
stora steget i den finansiella avregleringen. Statsministern är föga intresserad
av finansministerns budskap utan svarar till slut: "Gör som ni vill. Jag
begriper ändå ingenting." Palme visade sig inte vara ensam: det var få som
begrep att avregleringen behövde kombineras med stram politik.
Alla kriser i utlandet under 90-talet har utlöst debatt om vem som är
skyldig till sammanbrottet. Samma diskussion har dykt upp i Sverige, nu
senast under valkampanjen för några månader sedan (2002). I ljuset av det
internationella mönstret är det uppenbart att kronans fall för tio år sedan
främst orsakades av den enorma överhettningen av svensk ekonomi i slutet
av 1980-talet. Länder som finansiellt avreglerat och samtidigt bedrivit stram
ekonomisk politik, såsom Danmark, har undvikit djup kris och förödande
valutaspekulation.
Krisens rötter går egentligen längre tillbaka i tiden än till den första
regeringen Ingvar Carlsson. De utvecklades redan under 1940-talet i skydd
av valutaregleringen och växte sig starka under 1950- och 1960-talet med
nya kontroller över räntor och kreditflöden. När Sverige till slut - senare än
övriga västländer - avreglerade sina finansiella marknader skulle åtgärder
som dämpade efterfrågan ha vidtagits samtidigt. Dessa kom aldrig till stånd,
vilket framgår klart i de memoarer som Bengt Dennis och Kjell-Olof Feldt
har publicerat.
Att lägga skulden på den borgerliga regering som ärvde den tidsinställda
finansiella bomben när den kom till makten hösten 1991, är att maskera de
långsiktiga drivkrafterna bakom krisen. Ingen regering, hur kraftfull den än
må vara, kan på mindre än ett år skapa en så djup nedgång som 90-talskrisen.
9 Det behövdes snarare 50 år, först med hårda finansiella kontroller och sedan
med avreglering kombinerad med högst expansiv politik, för att få till stånd
de obalanser som gav oss den djupa 90-talskrisen och kronans fall.13
NULÄGET
2000-talet14
2006 uppgick de globala finansiella tillgångarna till 347 % av världens BNP.
År 2006 var finansindustrin världens i särklass mest vinstrika industri med
sina 788 miljarder dollar. I USA kom år 2007 40 % av företagsvinsterna från
finansrelaterad verksamhet. Andra fenomen som kan noteras de senaste 30
åren är tillgångsbubblor, större kapitalrörelser och höjda avkastningskrav.
En växande finanssektor har länge ansetts som ett hälsotecken för en
ekonomi, något som ökar effektiviteten och tillväxten. Detta var också ett
viktigt argument för de stora avregleringarna under 80- och 90-talen. Men de
senaste åren har en annan slutsats knackat på dörren: att det som är väldigt
bra i lagom dos kan vara farligt om det intas i stora mängder. När
finanssektorn växer sig för stor slutar den tillföra syre till ekonomin och
börjar istället kväva den. Detta drastiska språkbruk kommer inte från ett av
Occupyrörelsens tält utan från två forskare i den internationella
finansvärldens allra innersta kontrollrum, Bank of International Settlements,
BIS.
En rapport visar att när privata bankkrediter överstiger 90 procent av BNP
tycks finanssektorn bli tärande istället för närande. I Sverige var motsvarande
siffra 143 procent år 2011 enligt Världsbanken. 15
Sammanfattning av viktiga faktorer som hittills nämnts.
Bretton Woodsystemet
1930-talets importbegränsningar, drastiska och upprepade devalveringar av
lokala valutor i jakt på konkurrenskraft på exportmarknaden samt hårda
valutarestriktioner för medborgarna hade varit starkt bidragande orsaker till
den minskade världshandeln. Den minskade världshandeln hade i sin tur lett
13Lars Jonung, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan och verksam som forskare i Bryssel och fristående kolumnist i Dagens Nyheter nov. 2002 14 Andreas Cervenka 15 Stephen Cecchetti och Enisse Kharoubbi 10 till ökad arbetslöshet och försämrad levnadsstandard.
•
•
•
•
•
Konkurrensen skulle bestå, men byggas på samarbete och vissa
gemensamma grunder.
Det ekonomiska samarbetet skulle garantera att 1930-talets djupa
ekonomiska kris inte upprepades.
Internationella valutafonden skulle försäkra stabila valutakurser och
uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder.
Medlemsländerna anslöt sig till ett fastkurssystem, där
växlingskursen för landets valuta gentemot den amerikanska dollarn
fastslogs. USA garanterade i stället ett fast inlösenpris av dollarn i
guld.
Ett handelsavtal, General Agreement on Tariffs and Trade, slöts med
siktet inställt på utökad och underlättad handel.
Chicagoplanen
Redan under 1930-talet identifierade inflytelserika ekonomer den viktigaste
orsaken till den dåvarande djupa ekonomiska krisen: kopplingen mellan
kreditgivning och pengaskapande. De krävde därför att bankerna endast
skulle låna ut det de verkligen hade som reserv i centralbankspengar. På så
vis skulle kreditgivningen förbli bankernas affär och pengaskapandet
återigen bli statens.
•
För att stabilisera finanssystemet skulle staten förbjuda bankerna att
skapa pengar i samband med kreditgivning. En bank skulle därmed
endast få ge lån om den hade en hundraprocentig reserv av
centralbankspengar.
•
Bankerna har rätten att nästan obegränsat skapa pengar genom
kreditgivning i en process som kallas penning- eller kreditmultiplikator.
•
Under boomande år tenderar därför bankerna att skapa
spekulationsbubblor genom extensiv kreditgivning.
•
När bubblan spricker förstärker däremot bankernas agerande de
skadliga effekterna. De slutar ge krediter, penningmängden krymper
och därmed kommer en farlig deflation igång.
16 Finansifiering, det faktum att en del av föremålet övertagits av ”finansierare” med global koppling. De använder föremålet som en ren penningplacering och använder själva inte föremålet, Elisabeth Lilja, sociolog 17arrangörer av lånefinansierade finansiering för mid –market (Middle market companies or midmarket companies are those with revenues generally between US$10 million and $1 billion per year. 11 Ingen politiker vågade ta denna typ av beslut.
Den nyliberala doktrinens dominans de senaste decennierna har lett till att
bankerna enbart setts som neutrala förmedlare mellan sparare och
investerare. Att bankerna själva skapar pengar och därmed möjliggör
efterfrågan genom kreditgivning har ignorerats i ekonomernas modeller.
Denna faktor har en avgörande betydelse, men den har helt förbisetts i den
moderna makroekonomiska litteraturen.
•
1971 beslutade USA att inte längre garantera dollarvärdet med ett
inlösenpris i guld. (Resursbrist p.g.a. Vietnamkriget)
•
Hösten 1985 avreglerades den svenska kreditmarknaden. Beslutet
innebar bland annat att kapital fick röra sig obehindrat över Sveriges
gränser.
•
Ännu mer betydelsefullt är kanske vad finansifieringen16 gjort med
våra värderingar av vad som är viktigt. På några decennier blev
kapitalförvaltning hetare än statsförvaltning och leveraged finance17
(riskkapitalister) mer attraktivt än att vara läkare.
•
Finansbolagens utlåningstak slopades 1985. Finansbolagen
expanderade stort. Banksektorn växte från 130 procent av BNP till
193 procent 1990. Denna lånesituation slutade i en krasch.
•
Avreglering av el-, flyg-, post-, tele- och järnvägsmarknaderna
•
Avregleringarna höjde priserna
