BEHOVSBESKRIVNINGAR
Psykiska sjukdomar
Depression
.
Allmänt
Depression eller förstämningssyndrom indelas i unipolära och bipolära syndrom. .Det vanligaste unipolära
syndromet är egentlig depression. Depression är en av de vanligaste orsakerna till ohälsa,
produktivitetsbortfall och arbetsoförmåga världen över. I en internationell kartläggning som
Världsbanken och WHO publicerade 1997 var det bara luftvägsinfektioner, diarrésjukdomar och
spädbarnssjukdomar som orsakade större ohälsoeffekter. Senare analyser antyder att depression kan
vara den ledande orsaken till ohälsa, åtminstone i västländerna. Vid en viss tidpunkt uppfyller mellan
4 och 10 procent av den vuxna befolkningen kriterierna för egentlig depression. Livstidsrisken varierar
med 5–25 procent för kvinnor och 3–10 procent för män. Det föreligger således en könsskillnad med
en överrepresentation hos kvinnor. Studier talar för att depressioner har blivit vanligare under senaste
50 åren och debuten sker i lägre åldrar. Det är huvudsakligen de lindriga och måttliga depressionerna
som ökat. Någon vetenskapligt accepterad förklaring till dessa förändringar har inte kunnat
presenteras. Patienter med depression löper risk för tidig död på grund av suicid men har större risk att
drabbas av olika kroppsliga sjukdomar. Det föreligger också en ökad risk att insjukna i depression vid
många kroppsliga tillstånd. Sjukdomar som visat samband med depression är bland annat diabetes,
hjärt-kärlsjukdom, stroke, samt vissa neurologiska tillstånd såsom Parkinsons sjukdom. Depression är
här en riskfaktor för försämring i sjukdomsförlopp av kroppslig sjukdom och för ökad dödlighet. Efter
förlossning riskerar 10-20 % av nyförlösta att drabbas av depression.
45000
40000
35000
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
30000
25000
20000
15000
10000
5000
0
Rörelseorg. Hypertoni
ÖLI
Diabetes
Hjärtsvikt
Uvidiagnos
Depression Otitdiagnos Tonsillit
Antal patienter i de stora sjukdomsgrupperna inom primärvården 1999- 2010
KOL
Antal orsakskoder inom vuxenpsykiatrin över tid
Källa: Psykiatrisk öppenvård, insatser fördelat på kön 2010
Diagnoser i sluten vård Antal patienter/100 000 inv, F30-F39
Förstämningssyndrom, ålder 0-85+, 2009
F30-39 Förstämningssyndrom Dalarna män
F30-39 Förstämningssyndrom Dalarna kvinnor
F31 Bipolär sjukdom Dalarna män
F31 Bipolär sjukdom Dalarna kvinnor
F30-39 Förstämningssyndrom riket båda könen
F30-39 Förstämningssyndrom Dalarna båda könen
F 31 Bipolär sjukdom riket båda könen
F31 Bipolär sjukdom Dalarna båda könen
Källa: Socialstyrelsen, Statistikdatabas diagnoser i sluten vård
Kända riskfaktorer: Det föreligger viss ärftlighet, men omgivningsbetingade stressorer antas har en
stor betydelse vid unipolär depression. Låg födelsevikt, tidig separation samt övergrepp och vanvård i
barndomen kan öka sårbarheten för depression i vuxen ålder. Stress och negativa livshändelser,
missbruk och läkemedel kan vara utlösande faktorer.
Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande
Hälsofrämjande: Stödjande insatser för att motverka skadlig stress. Åtgärder att få individen att
uppleva en känsla av sammanhang och utveckla ett ökat självförtroende. Drogförebyggande insatser.
Sjukdomsförebyggande: Utbildning av personal inom barnavård, barnomsorg och skola för att tidigt
upptäcka personer i riskzon för psykisk sjukdom. Ökat socialt stöd som buffert vid traumatiska
händelser.
Diagnos och behandling
Vid depressionsdiagnostik används två olika klassifikationssystem (DSMIV och ICD10) som är
symtombeskrivande och jämförbara med varandra, där en indelning av lätt, måttlig och svår
depression används. Under behandlingen bör svårighetgraden återkommande bedömas. Detta kan
göras med olika skattningsskalor. Det finns ett stort antal läkemedel med väldokumenterad
antidepressiv effekt. Vid akutbehandling av lindriga och måttliga depressioner hos vuxna är flera slags
psykoterapier lika effektiva som antidepressiva läkemedel. Bästa stödet har beteendeterapi, kognitiv
terapi samt interpersonell terapi. Väntetider för psykoterapi är ett problem och det föreligger
en brist på psykoterapeuter, särskilt med kognitiv inriktning. I primärvården består behandlingen av
patienter med depression ofta enbart av läkemedelsbehandling. Vid mera djupa, psykotiska alternativt
terapiresistenta depressioner är ECT (elektokonvulsiv behandling) ett alternativ. Ljusbehandling har i
studier ej gett en säkerställd större effekt än vad man har av placebo.
Svår depression och bipolär sjukdom är allvarliga och komplexa sjukdomstillstånd som kan innebära
att personen får stora till mycket stora svårigheter att klara vardagslivet med nedsatt livskvalitet som
följd- Om personen inte får adekvat behandling finns risk för successiv försämring med ytterligare
funktionsnedsättning, för långvarig sjukdom sant för återinsjuknande. Det finns också ökad riks för
självmordstankar, självmordsförsök och självmord.
Samtidigt missbruk kan försvåra såväl bedömning som bejhandling.
Omvårdnad och rehabilitering
Vid depression är information och psykologiskt stöd viktigt och närstående bör om möjligt engageras.
Vid läkemedelsbehandling är det viktigt med systematisk uppföljning och underhållsbehandling under
ett halvt till ett år efter uppnådd symtomfrihet, då det annars föreligger ökad risk för återinsjuknande.
Patienter med återkommande och särskilt svåra depressiva episoder rekommenderas långtidsprofylax.
Majoriteten av personer med depression upptäcks och behandlas inom primärvården. Flertalet
patienter med depression som behandlats inom den psykiatriska slutenvården följs upp och behandlas i
psykiatrisk öppenvård. Det måste finnas tillgång till slutenvårdsplatser vid hög självmordsrisk, för
djupa depressioner, maniska tillstånd och vissa utredningar.
Bedömning av framtida vårdbehov
Sjukdomen har blivit allt vanligare de senaste decennierna och debutåldern har sjunkit vilket medför
att vårdbehovet sannolikt kommer att öka. Ett mål bör vara att kunna erbjuda patienten möjlighet att
välja behandling enligt slutsatser i SBU-rapporten år 2004. Utifrån dessa slutsatser framgår också att
en integrerad behandling inom primärvården med bland annat psykoedukativa inslag (undervisning
om den psykiska sjukdomen till patienter och anhöriga), specialutbildad sjuksköterska, datorbaserade
påminnelser kring behandlingen och psykiatriska konsultinsatser har gett förbättrat behandlingsresultat
i studier utomlands. Detta har ej prövats i Sverige.
Samhällsekonomiska konsekvenser
Ett försök att beräkna summan av direkta och indirekta kostnader i Sverige under 1997 gav siffran 12
miljarder kronor på ett år. Personer med depression utgör en hög andel av sjukskrivna.
År 2005 var kostnaderna för antidepressiva läkemedel i öppenvård i Örebro län 29,1 miljoner kronor.
Uppskattningsvis gällde minst två tredjedelar av dessa kostnader depressionsbehandling.
Källor :
Socialstyrelsen: Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom, 2010.
SBU :Metoder för diagnostik, bedömning och uppföljning av personer med
förstämningssyndrom,2011.
Ångest
Allmänt
Ångest definieras som ett tillstånd som upplevs som rädsla eller spänning, beroende på om man
betonar en psykisk eller kroppslig aspekt. Den uppkommer inför en förväntad fara där hotet kan
komma utifrån eller inifrån. Ångesten kan vara rationell eller irrationell. Till de s.k. ångestsyndromen
hör bland annat paniksyndrom och generaliserad ångest, där ångesten är irrationell. Ångest hör till
livet och finns hos alla mer eller mindre intensivt. Det är först när ångesten är irrationell som den kan
betraktas som sjuklig. Ångesten är irrationell om man inte förstår varför alarmsystemet är igång och
rationell om det finns en begriplig orsak. Generaliserad ångest startar ofta redan i tonåren eller
i början av vuxenlivet och drabbar ingen särskild grupp av människor. Långtidsuppföljningar av
ångestpatienter visar att ångesttillstånden är långdragna, ofta kroniska; efter 7–9 års uppföljning var
endast drygt 20 procent symtomfria. Vid många av ångestsyndromen finns en betydande
överdödlighet. Vissa studier har visat att t.ex. personer med panikångest har dubbelt så hög dödlighet
jämfört med den övriga befolkningen. Internationella studier visar att 12–17 procent av befolkningen
under de senaste 12 månaderna har lidit av någon form av ångestsyndrom. Det gäller med stor
sannolikhet även för befolkningen i Sverige. Kvinnor löper högre risk än män att insjukna i
ångestsyndrom. Amerikanska och nederländska studier visar att 13–20 procent av männen och 25–30
procent av kvinnorna riskerar att någon gång i livet insjukna i ångestsyndrom. Även detta kan troligen
överföras till svenska förhållanden. Risken för en person att någon gång i livet insjukna i
generaliserad ångest är omkring 5 procent och risken för att insjukna i panksyndrom är omkring 2,5
procent.
Kända riskfaktorer: Generaliserat ångestsyndrom orsakas, precis som de andra ångeststörningarna,
förmodligen av en kombination av sårbarhet och stress. Det finns inga klarlagda riskfaktorer för att
insjukna i ångest. En vanlig uppskattning är att cirka 30 procent beror på ärftliga faktorer och 70
procent på påfrestningar och erfarenheter under livet.
Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande
Det finns inga direkta hälsofrämjande eller sjukdomsförebyggande metoder för att förebygga
ångestsyndrom.
Diagnos och behandling
Ångesttillstånden diagnostiseras på basen av bestämda kriterier. Men en svårighet kvarstår: att mäta
graden av ångest. Behandlingen avgörs av ångestens art och grad. Både medicinering och psykoterapi
var för sig eller i kombination utgör i dag gängse behandling.
Bedömning av framtida vårdbehov
Det finns ingenting som pekar på en minskning av ångeststörningarna, och därmed finns ingen grund
för ett antagande om ett minskat framtida vårdbehov.
Samhällsekonomiska konsekvenser
I en beräkning som gjordes 1996, skattades samhällskostnaderna för ångestsjukdomar till
18,5 miljarder kronor. Av dessa utgjorde 17 miljarder kronor indirekta kostnader (sjukskrivning och
förtidspension) och 1,5 miljarder kronor direkta sjukvårdskostnader.
Psykoser
Allmänt
Psykos är ett tillstånd där verklighetsuppfattningen förändras och sviktar. Några exempel på vanliga
symtom vid psykos är att höra röster, känna sig förföljd eller att tänka eller tala osammanhängande.
Schizofreni är den allvarligaste formen av psykossjukdomar. Schizofreni är en i de flesta fall kronisk
och invalidiserande psykiatrisk sjukdom. Det schizofrena syndromets vanligaste manifestationer är
hallucinationer och vanföreställningar samt symtom såsom apati och viljestörning. Knappt hälften av
alla förstagångsinsjuknade i psykos får så småningom schizofrenidiagnos. Schizofreni har
en sämre prognos än andra psykossjukdomar och ger i många fall betydande funktionshinder med
svårigheter att klara det dagliga livet. Av de personer som får schizofreni kommer merparten att under
lång tid behöva behandling med antipsykotika. Personer med schizofreni har en betydligt kortare
livslängd än den övriga befolkningen. Detta kan förklaras av den ökande självmordsrisken, ökade
risker för hjärt- och kärlsjukdom, missbruksrelaterade sjukdomar och skador, livsstilsrelaterade
sjukdomar som cancer samt diabetes som orsakas bl a av rökning, övervikt och bristande fysisk
aktivitet.
En psykossjukdom innebär bland annat en mycket hög suicidrisk, fullt jämförbar med risken vid
depression. Mellan fyra och femton procent av alla personer med psykosdiagnos tar sitt liv inom en
10-årsperiod efter första insjuknandet.
I Sverige insjuknar årligen 1 500–2 000 personer i en psykos. En mindre andel av dessa får diagnosen
schizofreni; förekomsten (prevalensen) av schizofreni vid en viss given tidpunkt är 0,2–0,5 procent.
Det innebär för Örebro län mellan 550 och 1 375 drabbade. Livstidsrisken för att insjukna i schizofreni
är omkring 0,8 procent, vilket betyder att omkring 70 000 personer i Sverige och ca 2 200 i Örebro län
någon gång under sin livstid kommer att insjukna i schizofreni. Begrundar man de redovisade siffrorna
förstår man att sjukdomen ofta har ett långdraget förlopp. Insjuknande i schizofreni före puberteten är
mycket ovanligt. Av de insjuknade behöver nästan hälften någon form av samhällsstöd.
Kända riskfaktorer: Sjukdomsrisken för schizofreni ökar om sjukdomen finns i släkten.
Adoptionsstudier visar att både arv och miljö har betydelse för risken att insjukna i schizofreni.
Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande
Det finns inga direkta hälsofrämjande eller specifika preventiva metoder för att förebygga
psykossjukdom. Emellertid spelar familjeklimatet en roll i fråga om nya sjukdomsskov
Diagnos och behandling
Schizofrenidiagnosen ställs på basen av symtomkriterier. De två använda systemen för
sjukdomsklassifikation – ICD-10 och DSM-IV – har likartade kriterier. Behandlingsinsatserna vid
Schizofreni består av flera delar, där varje del når sin fulla effekt genom samverkan med övriga delar.
Någon speciell och ”enda riktiga behandling” finns inte. Däremot finns mycket goda belägg för att ett
antal ”principer” som genomförs med strikt konsekvens kan betraktas som dagens ”bästa behandling”.
• Den första principen: att inte behöva vänta på hjälp.
• Den andra principen: det genomtänkta psykologiska bemötandet under hela vårdprocessen.
• Den tredje principen: snarast möjlig familjekontakt.
• Den fjärde principen: att vara lätt åtkomlig (psykiatrisk vård) vid det återfall som inträffar för tre
fjärdedelar av alla med förstagångspsykos.
• Den femte principen: medicinering. Här handlar det om att professionen beaktar dagens standard för
god vård i betydelsen bästa tänkbara farmakologiska behandling.
• Den sjätte principen: små, stimuluslåga, personligt inredda krishem för tre till sex patienter.
• Den sjunde principen: tidig rehabilitering. Den psykologiska och psykosociala behandlingen vid
schizofreni består av pedagogiska samtal och psykoterapi,familjeintervention och sekundärpreventiva
insatser. Pedagogiska samtal är viktiga för att hjälpa patienten att själv känna igen tidiga tecken på
återfall. Nyttan av dynamisk terapi i de former som kallas jagstärkande och stödjande är en erkänd och
väsentlig del i all schizofrenibehandling. Detsamma gäller för kognitiv beteendeterapi.
Familjeintervention är viktig på grund av närmiljöns påvisade betydelse för återinsjuknande i ett nytt
psykotiskt skov. I ett familjeinterventionsprogram får familjen kunskap om schizofrenisjukdomen och
de svårigheter som den medför för patienten.
Omvårdnad och rehabilitering
Omvårdnad av psykospatienter innefattar bemötande, omhändertagande, daglig tillsyn samt allt som
sker i vården och behandlingen.
Rehabiliteringen av psykospatienter är inriktad på att höja funktionsförmågan och att möjliggöra ett
deltagande i samhället och bör vara arbetslivsinriktad. Det finns vetenskapligt stöd för att samordnade
åtgärder med vård-och stödsamordnande funktion från multidisciplinära team minskar återfall, behov
av slutenvård och ökar andelen som lever ett självständigt liv. Då schizofreni kan vara en långvarig,
inte sällan livslång sjukdom, behöver många av patienterna långvariga insatser med varierande
intensitet.
Bedömning av framtida vårdbehov
Det finns inget som talar för att andelen personer i befolkningen med psykoser och schizofreni varken
kommer att öka eller minska i framtiden. Idag finns det stor kunskap om behandling och rehabilitering
av patienter med schizofreni. Det finns ingen botande behandling vilket gör att många patienter med
schizofreni är i behov av vårdinsatser från 15–30 års ålder och livet ut. För att kunna förbättra
situationen för de enskilda patienterna, behövs ytterligare kunskap om schizofrenins orsaker. Troligen
finns sådan kunskap att hämta i den snabba kunskapsutvecklingen inom neurovetenskaplig och
psykologisk forskning.
Samhällsekonomiska konsekvenser
I början av 2000-talet genomfördes samhällsekonomiska beräkningar som uppskattar
samhällskostnaderna för schizofrenivård till 13,5–18 miljarder kronor, varav 10–13,5 miljarder kronor
är indirekta kostnader.
Källa:
Socialstyrelsen : Nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller
schizofreniliknande tillstånd,2011.
SBU: Läkemedelsbehandling vid schizofreni, 2011.
