Måltiden
När han sedan låg till bords med dem tog
han brödet, läste tackbönen, bröt det och
gav åt dem. Då öppnades deras ögon och
de kände igen honom, men han försvann
ur deras åsyn.
Måltiden
85
86
Steg på vägen
Kundvagnen gnisslar. Men idag gör det inget. Ingenting gör något idag.
Människor andas ut, har inte bråttom i den långa kassakön, ler och säger
nästan förvånat ja istället för nej till barnen.
Det är fredag eftermiddag. Den heliga stunden närmar sig för barnfamiljerna. Fredagsmyset.
Ungarna står redan vid lösgodiset. Kladdiga händer, knyckliga papperspåsar, stolta kan-själv-bärare av tablettaskar och stora nog att lägga
upp på kassabandet och hålla påsen hela vägen hem och ställa in i skåpet
i väntan på Bolibompa eller hyrda filmen.
Riten. Fredagskänslan. Ingen kommer sent från jobbet. Ingen ska
iväg. Längtan efter att samlas efter en inrutad arbets-, skol- och dagisvecka. En gränsstation mellan rutschkanan av ska-bara-stress och helgens utplanande ledighet.
Men det inneslutande utesluter. Reklamtexter om hur vi ska förhöja
fredagskänslan är outtalat riktade till ett ”vi”. Ett ”vi” som har någon att
ta en fredagsöl med, ett ”oss” som ska dela påsen med räkor, en ”någon” som kommer att bli glad över blombuketten som köptes under
lunchen.
Och bakom ordet lurar besvikelsen. Fredagsmyset är inte alltid mysigt. Alla är för trötta. För att umgås, för att tala, för att se varandra.
En filosof berättade för mig att vi är lyckligast på lördagar. Så är det,
enligt vetenskapliga mätningar av lycka. Och vi är det inte på grund av
att vi är lediga. Då skulle ju höjden av lycka vara ständig ledighet och så
är vi människor inte funtade. Vi är lördagslyckliga som en kontrasteffekt
– för vi är lediga efter att ha klarat av en lång arbetsvecka.
Egentligen självklart. Men ändå förvånande. Fredagsmysets rituella
samling, gränslandet mellan plikt och ledighet, fungerar som ett andetag. Fullproppat med chips, räkor, vin och godis. Men ett andetag fullt
av lyckolängtan.
87
Bibeln berättar
Lukas berättar om den sista måltiden:
När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna
påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer
inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” Man
räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ”Ta detta och
dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av
det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.” Sedan tog han
ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min
kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Efter måltiden
tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya
förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.” (Luk 22: 14-20)
Berättelsen om måltiden åtföljs omedelbart av en dispyt bland lärjungarna om vem av dem som är störst. Jesus griper in och vänder upp
och ner på den sociala rangskalan: Storheten förbinds med tjänandet!
Samma omvända ordning finns i Jesu liknelse om festen:
En av gästerna, som hörde detta, sade till honom: ”Salig den som får
vara med om måltiden i Guds rike.” Jesus svarade: ”En man skulle ha
en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han sin
tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ Men alla
hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ’Jag har köpt en
åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’
En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de
går för, förlåt att jag inte kan komma.’ En tredje sade: ’Jag har just gift
88
Steg på vägen
mig, så jag kan inte komma.’ När tjänaren kom tillbaka och berättade
detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och
gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda
och lytta.’ Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men
ännu finns det plats.’ Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna
och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag
säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få var med på
min fest.’”
(Luk 14: 15-24)
Till eftertanke
När profeten Jesaja skall måla en bild av det kommande fridsriket, där
Gud ”utplånat döden för alltid” och där Gud ”torkat tårarna från alla
kinder”, då beskriver han en måltid (Jes 25:6):
Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt
klarat vin.
Måltiden och vinet är i Gamla testamentet tecknet på att Guds rike
bryter in. Det är en bild som inte är så lätt ta till sig. För oss har ju inte
längre måltiden den betydelse som den hade förr och som den har i
Bibelns värld. Att dela en måltid med varandra var ett verkligt bevis på
djup vänskap, på innerlig gemenskap. Men vi har ändrat matvanorna.
Nu äter vi ofta för oss själva. Men inte alltid. Och nog har vi kvar en
viss känsla för den gemensamma måltiden, även när den bara är en fika
tillsammans.
Vår bristande förmåga att rätt värdera den gemensamma måltiden
gör att vi har svårt att läsa som det står, när vi läser vår bibel. Vi ser inte
Måltiden
89
att det handlar om måltider nästan hela tiden, där Jesus är med. Både
i det han gör och det han lär. Han äter med folk. Ja, han äter med syndare. Idag, Sackeus, ”skall jag gästa ditt hem” (Luk 19:5). Så säger Jesus
till tullaren som tog oskäligt betalt av folk. Att äta med en sådan väckte
anstöt.
Och det gör även hans tal, när han säger att ”människor skall komma
från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds
rike” (Luk 13:29), till bords med Abraham, Isak och Jakob, hedningar
vid patriarkernas bord!
Det gränslösa och det överflödande utmärker de måltider där Jesus är
med. Kanske har vi också lite svårt att smälta att det blir så mycket över.
Som vid bespisningsundret i ödemarken, när det blir tolv fulla korgar
över (Matt 14:13–21). Eller som i Kana, där vinet flödar över i sex stora
stenkärl (Joh 2:1–11). Det förefaller inte riktigt anständigt. Men nu är
det ju inte anständigheten som är tecknet på att Guds rike bryter in utan
den gränslösa och överflödande glädjen.
Vår oförmåga att se måltidens betydelse gör också att vi kan missbedöma vad kyrka och församling är. Församlingen är till sitt innersta
väsen en måltidsgemenskap med Jesus som värd, en tjänande värd: ”För
dig utgiven”, ”för dig utgjutet”. En måltid med hans ”trogna i alla tider
och med hela den himmelska härskaran”. Så är det varje gång vi firar
nattvard. Vi föregriper den stora nattvarden i himmelen. För ett ögonblick suddas gränsen mellan himmel och jord ut, upplöses avstånden
mellan det som varit, det som är och det som skall komma. Och det som
bjuds i måltiden delas lika.
Nog är nattvarden en märklig måltid. Och varje måltid, när man delar
sitt bröd med varandra, bär drag av denna märkliga måltid. Att säga så
är inte att profanera nattvarden. Tvärtom. Det är att göra allt omtänksamt delande av bröd heligt. Det visste urkyrkan. Där firades nattvarden
ofta inom ramen för en större måltid, en agape-måltid, en kärleksmål-
90
Steg på vägen
tid, där den som hade det sämre ställt skulle kunna äta sig mätt.
Författaren Ulla Isaksson berättar i romanen Paradistorg om en nattvardsgång, där måltiden och tjänandet av den andre hålls samman på
bibliskt vis. Berättelsen handlar om Arthur och Saga och om Jensklumpen. Den senare är ett vanskapt, oformligt barn, som till en början bara
kallas Klumpen av personalen på sjukhuset, däribland Saga. Men så ger
de honom ett namn, Jens, och då förändras deras relation till honom
helt och hållet. Jens blir en person, den allra viktigaste för dem. Det första som man gör på morgonen är att titta till honom. Och det är också
det sista som man gör på kvällen. När Jens sedan dör, förlorar Saga sin
tro. Senare följer hon ändå med sin man, Arthur, till kyrkan. Det är nattvard och Saga följer motvilligt med, när Arthur fattar hennes hand och
leder henne uppför altargången. Vid altarrunden upplever hon hur Gud
talar till henne:
Måltiden
91
”Saga, du är en del av Kristi kropp och som en del av hans kropp
måste du göra tjänst.” Och hon svarade: ”Jag vet inte hur det skall gå
till.” Och rösten sade: ”Du skall se honom i ögonen.” Och hon svarade:
”Han är död, Herre.” Och han sade: ”Ja han är död, men jag lever och
han lever i mig och hädanefter skall du möta honom i andra.”
Och i detsamma var prästen framme hos henne och han höll fram
kalken och vinet gungade emot henne mörkt och stilla: ”Jesu blod för
dig utgjutet.” Och hon drack som hon aldrig hade druckit förr. Inte i
förskräckelse utan i begärelse. Som om hon för första gången i sitt liv
förstått, vad Herrens heliga nattvard var till för.
Evangeliets tilltal väcker tro och hopp. Det återger människan hennes livsmod och sätter henne i stånd att tjäna nästan, att se den andre i
ögonen.
Vår tro och bekännelse
Jesus deltog i kvällsmåltiden i Emmaus. Vi kan känna igen vårt nattvardsfirande: ”han tog ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt
dem”.
Han tog ett bröd. Vi bär fram bröd och vin till nattvardsbordet (offertoriet). Ibland bärs också de insamlade pengarna i kollekten fram här.
Psalm 73:1 hjälper oss att förstå innebörden i denna handling:
Vi till ditt altarbord bär fram
som offergåva, o Guds Lamm,
vår glädje, våra nederlag,
oss själva, allt vad du oss gav.
Han läste tackbönen. Detta motsvaras i vår mässa av den långa nattvardsbönen. Den innehåller en hel rad lovprisningar, där vi tackar Gud
för Jesus Kristus och den frälsning som skänkts oss genom honom. I
bönen är nattvardens instiftelseord infogade.
Han bröt brödet. Detta har sin motsvarighet i brödsbrytelsen. Prästen
bryter brödet och säger: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp.” Församlingen svarar: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp,
ty alla får vi del av ett och samma bröd.”
Han gav åt dem. Utdelandet eller kommunionen är höjdpunkten i
hela mässan. Vi blir ett med Jesus Kristus och med varandra. Det är,
precis som dopet, ett mysterium där Gud handlar med oss. En sådan
helig handling kallar vi ett sakrament.
En av våra psalmer (Sv Ps 71), som återger en bön från fornkyrkan,
uttrycker den djupa enhet och innerliga gemenskap som nattvardsmåltiden upprättar:
Måltiden
93
Som spridda sädeskornen från när och fjärran fält
församlats och i brödet till ett har sammansmält,
så må din kyrka samlas, o Gud, från världen vid
och vi till ett förenas i himmelrikets frid.
Men måltiden slutar inte där. I tackbönen ber vi att Jesus Kristus, som
gjort sig till vår tjänare i måltiden, skall hjälpa oss att ta ansvar för vår
nästa:
Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva
Du blev ett svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger.
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem,
som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
ett enda bröd och en enda mänsklighet.
94
