RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127
107
Recension: Åsa Gunnarsson och Eva-Maria
Svensson, Genusrättsvetenskap
Studentlitteratur (2009)
ANMELDT AV EVA SCHÖMER, UNIVERSITETSLEKTOR
FORUM FÖR GENUSVETENSKAP, VÄXJÖ UNIVERSITET
Eva Schömer
I JURIDIK SAMT ORDFÖRANDE I
I boken Genusrättsvetenskap av Åsa Gunnarsson och Eva-Maria Svensson myntar
författarna begreppet genusrättsvetenskap. Ett begrepp som på intet sätt är odiskutabelt. Å ena sidan kan begreppet leda till att genusvetenskapliga forskare inom
rättsvetenskapen avskärmar sig från övrig genusvetenskaplig forskning, å andra
sidan beskriver begreppet väl den problematiska ställning som genusvetenskapliga
frågeställningar har inom det rättsvetenskapliga forskningsfältet där myter om den
neutrala och objektiva rättsvetenskapen härskar. Finns det då skäl att skilja ut genusrättsvetenskapen från genusvetenskapen? Författarna menar att det är viktigt
att lyfta fram genusvetenskaplig forskning inom det rättsvetenskapliga forskningsfältet och på så sätt synliggöra och också utmana rättsvetenskapen som sådan. Myten om att rätten utgör en neutral och objektiv arena är starkt ifrågasatt från ett
feministiskt perspektiv. Författarna framhåller att en av grundvalarna i västvärlden,
att alla människor ska ha lika värde och behandlas på samma sätt, också leder till
att möjligheten att positivt särbehandla underordnade grupper ifrågasätts. Utgångspunkten är nämligen att samhället befinner sig i ett »neutralt läge« och att då
förbigå någon genom positiv särbehandling blir detsamma som ett missgynnande,
dvs. diskriminering.
Genusrättsvetenskap ger en god överblick över genusvetenskapliga avhandlingar,
forskningsrapporter och offentliga utredningar. Författarna visar genomgående hur
rätten i sin helhet är relaterad till kön, eftersom den just bygger på mänskligt skapade normer som står i samspel med människorna i samhället.
Behovet av litteratur och ett samlande begrepp rörande genusvetenskap på det
rättsvetenskapliga forskningsområdet är odiskutabelt. Redan år 1994 recenserade
jag antologin Feminist Legal Theory, Foundations (ed. D. Kelly Weisberg) för Retfærd
66/67, Nr. 3 och 4 (1994). I den recensionen efterlyste jag just feministisk litteratur
inom det rättsvetenskapliga forskningsområdet och ställde frågan när feministisk
rättsvetenskaplig teori skulle bli rumsren vid de svenska juristutbildningarna. Inte
ens under mina mest pessimistiska stunder kunde jag ana att det skulle dröja 15 år
innan det skulle komma en bok som introducerar genusvetenskap inom det rättsvetenskapliga forskningsfältet. Det är således glädjande att vi nu har en bok som samlar den genusrättsvetenskapliga forskningen i en gemensam publikation. Hur ofta
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
108
RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127
möts inte vi genusrättsvetenskapliga forskare med frågor och påståenden som men
vad menar du med genus och juridik, du kan väl inte på fullt allvar påstå att det är juridik
du sysslar med – du skriver ju om jämställdhet eller det är ju lätt att förstå att det går att
lägga ett genusvetenskapligt perspektiv på jämställdhet, men det är skillnad för oss som sysslar
med de stora frågorna inom juridiken såsom EG-rätt och förmögenhetsrätt. Genom Genusvetenskapsrätt blir det nu möjligt att svara på samma sätt som man gör inom de flesta
andra humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsfälten läs en bok; läs Genusrättsvetenskap.
Boken spänner över hela det genusrättsvetenskapliga forskningsfältet och bör
därmed kunna användas vid kurser i såväl rättsvetenskap som jämställdhet och
diskriminering. Genusvetenskap inom det rättsvetenskapliga fältet skulle kunna
beskrivas som en blind fläck för det stora flertalet jurister och rättsvetare. Boken ger
en bra överblick av genusvetenskapliga frågeställningar och lämpar sig väl som en
introduktion för studier till genusrättsvetenskap på såväl grund- som forskarnivå.
För studeranden i genusvetenskap ger boken på motsvarande sätt en god presentation av de problem som genusvetenskapliga forskare inom det rättsvetenskapliga
området kan ställas inför.
I boken presenterar författarna »jämställdhetsrätt« som det rättsområde som
systematiserar den rättsliga reglering som handlar om jämställdhet, dvs. rättslig
reglering som har tillkommit som ett resultat av jämställdhetspolitiska överväganden. Enligt författarna har genusrättsvetenskap sin grund i just jämställdhet som ett
emancipatoriskt projekt. Men genom att hävda att jämställdhet i sig är emancipatoriskt negligerar författarna den feministiska kritik som riktats mot just jämställdhetspolitiken under de senaste decennierna.
Från feministiskt håll beskrivs emellanåt jämställdhetspolitiken och som en förlängning av denna även jämställdhetsrätten som synnerligen problematisk, eftersom
denna är ett verktyg för politiker och andra makthavare som har egna politiska
ambitioner. Jämställdhet blir på så sätt endast ett kvantitativt mått på relationen
mellan kvinnor och män. När Sverige fick sin första jämställdhetslag (1980) framfördes bl.a. argument som att politikerna hade tagit ifrån kvinnorna de politiska
frågorna och neutraliserat dem genom att klä dem i termer om likhet mellan könen.
I Genusrättsvetenskap lyfter författarna också frågan om förhållandet mellan politik
och rätt, något som från statsvetenskapligt håll är tämligen oproblematiskt. Men
som från ett rättsvetenskapligt perspektiv är desto mer ifrågasatt, givetvis inte det
faktum att rätten i sig har politisk grund, utan att rätten faktiskt inte är neutral och
objektiv. På så sätt blir utgångspunkten om rätten som politisk arena för såväl politiker som domstolar provocerande. Laura Carlson (2009) visar i en artikel i detta
nummer av Retfærd hur Arbetsdomstolen i diskrimineringsmål gång efter annan
godtar osakliga förklaringar – vilka grundar sig i skönsmässiga stereotyper om
kvinnor och män och att de lagar som var tänkta att skapa rättvisa i arbetslivet och
Eva Schömer
RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127
109
förhindra diskriminering har oskadliggjorts genom att domstolen avstår från att
tillämpa dem i enlighet med intentionerna.
Jämställdhetsrätt utgör den rättsliga reglering som tillkommit som ett resultat av
jämställdhetspolitiska överväganden. Det är fråga om såväl förebyggande aktiva
åtgärder som syftar till att skapa jämställda förhållanden som repressalier i form av
förbud mot diskriminering. Reglerna syftar till att garantera individer lika behandling oavsett kön. Det genusrättsvetenskapliga forskningsfältet utmanar den traditionella rättsvetenskapen på flera nivåer och i skilda sammanhang, bland annat när
det gäller metoder och möjligheter att använda sig av olika material vid den rättsvetenskapliga forskningen. Det är fortfarande så att flera läroböcker vid landets universitet grundar sig på idéer som att om den rättsvetenskapliga doktrinen ska vinna
gehör och nå auktoritet krävs det att den ska vara praktisk och nyttig; den ska innehålla förslag till goda lösningar på juridiska problem. Bert Lehrberg (2001) gör
till exempel gällande att det till och med kan vara en nackdel med rättsvetenskaplig
doktrin som innehåller nyskapande inslag och har en hög grad av originalitet. Detta
är något som starkt ifrågasätts i Genusrättsvetenskap, där författarna i stället understryker att detta snarare är ett uttryck för juridikens starka koppling till det
praktiska fältet och avsaknad av vetenskaplig grund. I propositionen (2008/09:50)
Ett lyft för forskning och innovation framhåller regeringen att forskning ska vara nyttig.
Men från ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv är det inte givet
vad som är »nyttig« forskning, eller ens att nyttan ska kunna mätas i pengar. Värderingar av vad som är nyttig forskning måste sättas in i ett vidare perspektiv och
då är det av vikt att även humanistiska och samhällsvetenskapliga värden uppmärksammas, vilket kan möjliggöras med hjälp av just genus(rätts)vetenskapliga frågeställningar.
Genusvetenskap kan beskrivas som ett samlingsbegrepp för det forskningsfält
som rör frågor om kön och genus. Frågan om vad som är manligt och kvinnligt har
länge stått i fokus för genusvetenskapen utifrån ett feministiskt perspektiv. Till
genusvetenskapen hör numera även såväl könsteoretisk forskning som mansforskning och queer studies. I de genusvetenskapliga studier som bedrivs vid högskolor
och universitet belyses kön och genus i rätt (juridik), samhälle, historia, filosofi,
litteratur, naturvetenskap och teknik ur ett tvär- och mångvetenskapligt perspektiv.
Ett par av de mest centrala frågorna för genusvetenskapen är om det finns av naturen givna kvinnliga och manliga egenskaper och vilka kopplingarna i så fall kan
tänkas vara mellan olika föreställningar om kön och sexualitet å ena sidan och politisk, social och ekonomisk makt å den andra. När det som från början kallades
kvinnoforskning etablerades i Sverige på 1960- och 1970-talen var just utgångspunkten att »manligt« och »kvinnligt« är socialt och historiskt konstruerade
företeelser. Begreppet genus började därför användas för att kunna urskilja det biologiska från det sociala könet. I likhet med vad som gäller för genusvetenskapen i
stort innebär det genusrättsvetenskapliga kunskapsfältet ett ifrågasättande av det
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
110
RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127
för givet tagna, det betyder att ramarna för vad som till exempel tillhör rättens
område kan ifrågasättas genom att det ställs frågor om vad som faktiskt är rättsligt
möjligt och vilka intressen som rätten premierar och vad detta kan ha för konsekvenser för kön och genus. I Genusrättsvetenskap förhåller sig författarna emellertid
huvudsakligen till kön som två polära individer, något som jag visserligen har
förståelse för, men som jag ändå ställer mig tveksam till, eftersom det svenska arbetet för jämställdhet hittills har varit inriktat på att uppnå lika rättigheter mellan
kvinnor och män ur ett »normalitetsperspektiv«. Det vill säga att arbetet främst har
fokuserat på möjligheten att skapa förändringar i maktstrukturer mellan dem som
normalt faller inom mallen, dvs. en jämförelse mellan alla män oavsett etniskt
ursprung och vita heterosexuella kvinnor; jämställdhet har på så sätt blivit en fråga
mellan alla män oavsett ursprung, härkomst, religion etc. på den ena sidan och
svenska kvinnor på den andra. Mot bakgrund av detta blir en muslimsk kvinna som
bär slöja i första hand etnisk och inte kvinna. En färgad kvinna, eller en kvinna som
bryter på svenska blir också mer etnisk än »de riktiga« kvinnorna – svenskorna. Det
svenska jämställdhetsbegreppet, är såsom jag ser det, etniskt kodat av vithet; de
kvinnor som har annat etniskt ursprung än svenskt osynliggörs i jämställdhetsdebatten.
Boken hade tjänat på om författarna hade knutit traditionella genusvetenskapliga
frågeställningar och kopplat dem till fler perspektiv och förhållningssätt. En starkare koppling till det intersektionella forskningsfältet hade kunnat skapa en brygga
mellan de tidigare lagarna om jämställdhet och diskriminering och den nu sammanhållna diskrimineringslagen som har som syfte att motverka diskriminering och
på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande
identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning,
funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Ett intersektionellt perspektiv utgör
kanske inte den enda lösningen på dessa problem, men det innehåller ändå en ambition att skapa förändring inom de givna kategorierna och skulle också kunna
minska jämställdhetsbegreppets vithet. Därmed skulle också möjligheten till ett
förändrat synsätt på rätten och hur den skulle kunna användas för att skapa nya
perspektiv på samhället och de människor som lever och verkar där öka. Boken
Genusrättsvetenskap är emellertid en långt om länge efterlängtad bok och kommer
med all sannolikhet att kunna fylla åtminstone några av de tomrum som kännetecknar frågeställningar som rör genus och rätt.
Eva Schömer
