IBD 2007 - Torun Lindholm
Inledningsvis betonade Torun Lindholm att hennes forskning handlar om generella mekanismer som är relevanta i
alla sammanhang.
Vi delar in människor i grupper. Helt automatiskt kategoriserar vi. För att tydliggöra detta tar Torun Lindholm
exemplet med att du möter någon som du inte genast kan kategorisera i man eller kvinna. I stället för att
koncentrera sig på mötet eller samtalet tänker vi hela tiden på om det är en man eller kvinna och försöker komma
underfund med vilket. Varför håller vi på på det sättet, blir en naturlig fråga? Varför kan vi inte istället behandla
alla som unika individer? Svaret på dessa frågor är att vi har begränsningar i vår intellektuella förmåga att ta in. Vi
bombarderas med intryck och detta måste hanteras på något sätt. En nödvändig lösning är då att slå ihop olika
personer i olika grupper, att använda sig av stereotyper, och få en massa information på köpet. Som exempel på
detta berätta Torun Lindholm hur hennes eget småprat under en middag blir om hon har en 60-årig professor till
bordet eller en 5-årig pojke. Till pojken kan hon säga att det är duktigt att han äter upp sin sallad, men det skulle
bli helt fel med professorn. Kategoriseringen har automatiskt givit en massa information om personerna och som
får betydelse för hur mötet blir.
Fördomar och diskriminering är resultat av en vanlig kognitiv process. Det verkar vara universellt att vi ser
positivt på vår egen grupp och tillskriver till exempel etniska minoriteter negativa egenskaper. Många
undersökningar har givit samma resultat. Det gäller för vad vita tycker om svarta i USA, såväl som vad svenskar
tycker om invandrare. Utgruppen/minoriteten beskrivs ofta som lat, kriminell, dum och opålitlig. Dessa stereotyper
på gott och ont finns lagrade i vårt minne och aktiveras när vi möter en person tillhörande utgruppen. Torun
Lindholm har gjort en egen undersökning.
En grupp svenskar och en grupp personer med invandrarbakgrund fick se en videofilm med ett simulerat rån i
en matbutik. Butikens kassör tog tag i rånarens arm och blev svårt knivskuren i ansiktet. I den ena versionen
spelades rånaren av en man med skandinaviskt utseende, i den andra av en man som såg sydländsk ut. De
svenska deltagarna ansåg gärningspersonen med sydländskt utseende som mer klandervärd än
gärningspersonen med skandinaviskt utseende, medan gruppen med invandrarbakgrund gjorde precis omvänd
bedömning. Utifrån denna och liknade undersökningar kan man dra slutsatsen att man ligger sämre till även i
rättsliga sammanhang om man tillhör en minoritetsgrupp. En helsvensk domstol har lättare att förstå en
gärningsperson med svensk bakgrund än en gärningsperson med utländsk bakgrund. Medvetet eller omedvetet
identifierar man sig med ”svensken” den egna gruppen.
Under frågestunden kom många frågor om vad som kan göras för att komma åt denna diskriminering. Torun
Lindholm menade att det behövs insatser på individnivå och strukturell nivå. På individnivå är ett första steg är att
inse att det är mänskligt att ha fördomar och att man styrs av dem. Man måste försöka ta sig tid och träna sig att
se bakom stereotypen och att se den individuella människan. Ett sätt att öka denna medvetenhet är utbildning
och Torun Lindholm har föreläst för en stor del av den svenska domarkåren. På samhällsnivå är det viktigt att
beslutsfattare och viktiga opinionsbildare visar att diskriminering aldrig kan tolereras och att det finns en
medveten strävan att utjämna statusskillnader.
Torun Lindholms forskningsresultat redovisas bl.a. i Likhet inför lagen, red. C. Diesen, Natur och Kultur, 2005
och Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet,
SOU 2006:30 (s.39-66).
Rapportör: Ulla Graneli, BOJ
