Den ekonomiska teorins historia
En komprimerad version
Staffan Stockeld, 2005
© Samtidsperspektiv
1
Innehållsförtekning
Doktrinhistoria:
Introduktion…………………………………………………………………………………... 3
Europas medeltid……………………………………………………………………………..
5
Merkantilism: Den ekonomiska strategin för de nybildade staterna 1500 – 1770…………..
7
De klassiska ekonomernas reaktion 1770-…………………………………………………..
13
Den neoklassiska teorin 1880-………………………………………………………………
20
Makroteori 1900-1930: Klassisk teori………………………………………………………
21
Keynes och depressionen: Makroteori 1930-1970..............…………………………………
26
Monetaristernas och nyklassikernas reaktion och konflikten mellan dessa teorier och
keynesianismen: Makroekonomi under 1970- 2005………….....................……………….
32
Referenser……………………………………………………………………………………
47
Om växelkurser och betalningsbalans:
The open economy and exchange rates……………………………………………………… 48
Kort om betalningsbalansen, valutaflöde och växelkurs…………………………………….. 57
Om statens budgetunderskott:
The governments budget deficit…………………………………………………………….. 63
Om EMU:
Teorin om optimala valutaområden…………………………………………………………. 73
2
INTRODUKTION
Detta är en komprimerad beskrivning av den ekonomiska teorins historia. För att förstå hur
den nationalekonomiska teorin har utvecklats under de gångna seklerna så måste ämnets
doktrinhistoria förklaras i ljuset av de ekonomisk historiska förhållanden som den ekonomiska
teorin har försökt förstå. Därför kommer denna korta beskrivning av nationalekonomins
doktrinhistoria att relateras till en mycket allmän beskrivning av de ekonomisk historiska
händelser som påverkat den ekonomiska teoriutvecklingen.
Huvudsyftet med denna uppläggning är inte att lära läsaren ekonomisk historia.
Målsättningen är i stället att förklara ämnets utveckling i termer av de händelser som tvingat
fram ny ekonomisk teori, så att läsaren dels ska förstå från vilka miljöer dagens ekonomiskpolitiska argument kommer och dels förstå hur olika ekonomiska modeller fungerar. Det
första syftet, att lära läsaren något om de miljöer ur vilka de olika teorierna är utvecklade, är
av stor betydelse när vi ska värdera teoriernas tillämpbarhet i dagens ekonomiska miljö.
Sådana insikter är viktiga då de västerländska marknadsekonomierna representerar dynamiska
system, vilket gör att dagens ekonomiska strukturer, eller miljö, alltid kommer att skilja sig
från gårdagens. Om vi idag försöker förstå den samtida ekonomin med hjälp av teorier som
har sina rötter i ett tidigare sekel, så måste vi alltid först ställa oss frågan om de ekonomiska
strukturer (marknadsformer m.m.) som då gällde utgör en god approximation av dagens
förhållanden. Först om detta är tillfredställt gäller att man approximativt kan beskriva dagens
ekonomiska beteende med dessa teorier.
Detta historiska angreppssätt är den metod som texten använder för att ge läsaren en
möjlighet att utvärdera relevansen i de konkurrerande teorier som t.ex. används som redskap
när effekterna av konvergenspolitiken ska utvärderas, eller när vi ska förstå innebörden av en
anslutning, alternativt icke-anslutning, till EMU.
Innan den nationalekonomiska teorin ska förklaras i termer av ämnets historia så måste först
något sägas om vad ekonomisk teori egentligen är. Den vanligaste definitionen är att
ekonomisk teori handlar om att undersöka hur människan fördelar sina knappa resurser.
Ekonomens uppgift blir sedan att förstå hur folk kan fördela dessa knappa resurser på
effektivast möjliga sätt. Denna definition baseras på antagandet att folk alltid vill ha mer än
vad de faktiskt har, vilket i sin tur definierar knapphet.
Ett alternativ, och bredare definition, hävdar att den ekonomiska vetenskapens uppgift är att
undersöka hur människan ordnar sin försörjning. Denna andra definition är bredare än den
första, då vi nu inte har förutsatt resursknapphet. Därmed blir det också möjligt att förklara
ekonomiska beteenden i samhällen där det inte råder någon resursknapphet (om sådana finns).
Föreliggande text kommer att utnyttja denna bredare definition av den ekonomiska teorins
uppgift. Texten kommer därför att låta den ekonomiska teorins utveckling representeras av de
teorier som ekonomer formulerat för att beskriva hur människor löst sina
försörjningsproblem.
Nästa problem blir att undersöka var, när och under vilka förhållanden som den ekonomiska
teorin har utvecklats.
3
Om den ekonomiska teorin utgör logiska system som försöker beskriva hur människan
ordnar sin försörjning, så måste den ekonomiska teorin ha skapats i områden som utvecklat ett
behov av en sådan kunskap. I statiska ekonomier där försörjningsvillkoren är approximativt
oförändrade över århundraden tvingas inte medborgarna till kvalificerade gissningar om
morgondagens försörjningssituation för att ordna för sin överlevnad. I sådana samhällen har
folk inte tvingats till att utveckla metoder, eller teorier, i syfte att göra tillförlitliga prognoser
om försörjningsläget i en osäker framtid.
Alla agrara högkulturer som har registrerats i historien (t.ex. Kina, Babylonien, Egypten
likväl som mer sentida Inka- och Mayakulturen) har det gemensamt att de som mål för “den
ekonomiska politiken” formulerat idén om att upprätthålla en stabil icke dynamisk ekonomi.
Detta innebar att den ekonomiska politiken var framgångsrik om man lyckades upprätthålla
en stabil ekonomi där livsbetingelserna var domsamma över långa perioder. I detta
sammanhang saknades incitament till att formulera sofistikerade gissningar om framtida
levnadsvillkor, m.a.o. saknades behovet av ekonomisk teori.
Efter det medeltida Europas sammanbrott, vilket utmärktes av alla de konflikter och
inbördes strider som varade mellan tolvhundratalets slut och femtonhundratalets början,
utvecklades förhållanden i denna del av världen som spontant genererade en målsättning för
den ekonomiska politiken som ingen tidigare högkultur formulerat. Dessa konflikter
resulterade i helt nya politiska och ekonomiska strukturer där det medeltida godsets betydelse
som ekonomisk och politisk enhet nu ersattes av den nybildade nationalstaten. Gemensamt för
dessa nya statsbildningar var att de representerade relativt svaga ekonomier med en
gemensam ambition att överleva. I den grälsjuka miljö som då rådde mellan de nybildade
nationerna, uppfattades det som självklart att en växande ekonomi skulle garantera nationens
överlevnad. Därmed kom dessa nya stater, vars historia representerar den västerländska
högkulturens framväxt, att formulera tillväxt som mål för den ekonomiska politiken. Detta
innebär att ekonomisk förändring för första gången formulerats som ett angeläget politiskt
mål.
Därmed kom européerna att skapa en civilisation med tillväxt som det viktigaste målet för
den ekonomiska politiken, vilket innebär att vi också har institutionaliserat en mycket större
grad av osäkerhet i medborgarnas levnadsvillkor. För att minska osäkerheten kring vår nya
försörjningssituation så kom den nya ekonomiska politiken att tvinga fram behovet av att
försöka förstå hur dessa livsvillkor kommer att utvecklas över tiden, vilket innebär européerna
hade starka incitament att utveckla ekonomisk teori. Detta kan vara en av huvudanledningarna
till att Europa (och USA) var de enda områden i världen som utvecklade ekonomisk teori före
1900-talets början. Under det senaste århundradet har den ekonomiska vetenskapen spridits
över hela världen tillsammans med ett globalt accepterande av tillväxten som ett viktigt mål
för den ekonomiska politiken.
Föreliggande text vill beskriva hur den ekonomiska teorin har utvecklats från europeisk
medeltid fram till dagens globala sammanhang.
4
EUROPAS MEDELTID: 800 - 1200
Vid 800-talets början blir det Karolingiska riket attackerat från norr, öster och söder av
vikingar, ungrare och vandaler. Som ett resultat splittras den Karolingiska staten (som
geografiskt motsvarade stora delar av nuvarande EU) upp i små självförsörjande enheter som
omfattades av godset. Därmed fick nu godsherren både den politiska och ekonomiska makten.
Detta decentraliserade system av relativt oberoende och självförsörjande enheter bildar vad
historiker i modern tid har kommit att kalla för det feodala samhället. Det kan vara intressant
att känna till att detta decentraliserade system, där de självstyrande godsen endast hade en
relativt betydelselös kontakt med en avlägsen och svag centralmakt, representerar en
organisation (den feodala) som är helt skild från de strikt centralstyrda byråkratier som
representerat förvaltningen i bl.a. Kina och Faraos Egypten. Det kan också vara intressant att
känna till att den decentraliserade organisationen av det feodala Europa mellan 800 - 1200talet har stora likheter med den japanska förvaltningsordningen under Shogunatet (1200 1800). Detta innebär att det troligtvis finns större likheter mellan europeisk och japansk
ekonomisk historia än det gör mellan japansk och kinesisk.
Åter till Europas medeltid. Perioden finns med i denna text då den representerar den senaste
epoken i Europas historia då målet för den ekonomiska politiken var att upprätthålla ett
statiskt samhälle, m.a.o. att förhindra ekonomisk förändring.
Då det medeltida jordbruket baserades på livegenskapens principer, så innebar detta att
bönderna i praktiken ingick som en del i godsherrens egendom. Därför saknades starka
incitament till innovationer inom jordbruket med syfte att höja dess avkastning, då överskottet
ofta överfördes till godsherren. Därmed kan man approximativt hävda att den medeltida
landsbygden automatiskt tillfredställde kravet på att upprätthålla en relativt statisk ekonomi.
I städerna var förhållandena däremot annorlunda då dessa befolkades av fria medborgare.
Detta gjorde att man i stadssamhällena började uppmärksamma embryon till aktiviteter som
genererade oacceptabel förändring. Städernas myndigheter utvecklade därför ekonomisk
politiska medel som användes för att tillfredställa målet att upprätthålla ett statiskt
samhälle. De medel som huvudsakligen användes var följande:
• Producenterna (hantverkarna) skulle sätta ett rättvist pris på sina varor
• Förbud mot ränta på utlånade medel
Med ett rättvist pris menade man att producenternas pris endast skulle täcka produktionskostnaderna. Tillämpades denna princip blev det omöjligt för någon producent att tillägna sig
en extraordinär vinst. Därmed blev det inte heller möjligt för producenterna att ackumulera en
förmögenhet som i sin tur kunde användas till att antingen utvidga verksamheten eller t.ex. för
politiska syften. “Skomakare, bliv vid din läst!” är ett uttryck som på ett utmärkt sätt
sammanfattar de medeltida myndigheternas ambitioner.
Detta innebar att om myndigheterna på ett effektivt sätt tillämpade principen om det rättvisa
priset så blev det omöjligt för producentgruppen att utvidga sin makt. Kravet på ett rättvist
pris blev därmed ett effektivt redskap som gjorde det omöjlig för denna grupp att etablera sig
som en politisk kraft i ett dynamiskt samhälle. Därmed gäller att en strikt tillämpning av
principen om det rättvisa priset blev ett effektivt redskap för att tillfredställa upprätthållandet
av det statiska samhället.
5
Med förbudet mot ränta ville man uppnå samma effekt som med tillämpningen av det
rättvisa priset, med den skillnaden att ränteförbudet riktades mot den finansiella sektorn. Om
penningutlånare erhöll ränta på utlånade medel så kunde detta generera vinster, vilket i sin tur
ackumulerade förmögenheter inom banksektorn. Dessa förmögenheter kunde sedan användas
för politiska syften, vilket i sådana fall förvandlade penningutlånaren till en ny politisk kraft.
Ett förhållande som inte kunde accepteras av det medeltida samhället.
Systemet fungerade relativt väl i de medeltida städerna där myndigheterna hade så gott som
full kontroll över ekonomin. Men på landsbygden var det annorlunda. Här var kontrollen mer
begränsad. Detta möjliggjorde att man på landsbygden kunde utveckla ett system
(förlagssystemet) som byggdes upp av olika nätverk bestående av bönder som “på sin fritid”
(när de inte arbetade i jordbruket) producerade varor åt någon handelsman. Handelsmannen
exporterade sedan de färdiga produkterna till försäljning på någon avlägsen marknadsplats
långt bortom den egna regionen och de lokala myndigheternas kontroll. Med
långdistanshandelns framväxt får man en verksamhet vars drivkraft är handelsmannens
vinstmotiv. Samtidigt representerar produktionen efter dåtida mått en “storskalig” verksamhet
som syftar mot att tillfredställa världsmarknadens behov. Denna verksamhet skiljer sig
därmed från den medeltida stadens småskaliga produktion, vars uppgift var att tillfredställa
den avgränsade lokala marknadens behov.
Långdistanshandeln resulterade i kostsamma projekt som för sitt genomförande krävde
kreditgivare som accepterade ett stort risktagande. Detta gör att långdistanshandeln genererar
framväxten av ett europabaserat internationellt finanssystem där räntan legitimeras av
bankirernas risktagande.
Därmed kom långdistanshandeln att utveckla en praxis som stred mot de medeltida kraven
på rättvist pris och ränteförbud. Under medeltiden representerar långdistanshandeln en relativt
marginell del av den medeltida ekonomin. Men samtidigt utgör utvecklandet av
långdistanshandeln embryot till en potentiell dynamisk rörelse i ekonomin, som långsamt
börjar få en växande betydelse. Med tiden kommer denna långdistanshandel att utgöra en
viktig faktor i de merkantilistiska staternas tillväxtstrategier.
Mellan 1200 och 1500 upplöses det medeltida samhället av krig, sjukdomar och den
befolkningsminskning som följer. Under denna omvälvande period förändras livsvillkoren för
den europeiska befolkningen, samtidigt som nya politiska strukturer och ekonomiska
organisationsformer byggs upp.
Det medeltida samhället baserades på ett jordbrukssystem där jorden huvudsakligen
brukades av livegna bönder. Detta innebar att bönderna under hela sin livstid var bundna till
godsherrens jord. Vid tolvhundratalets slut hade den medeltida agrara ekonomin nått
kapacitetstaket, vilket innebar att den inte längre kunde försörja en växande befolkning.
Denna försörjningskris resulterade i krig och sjukdomar som kraftigt minskade den
europeiska befolkningen. När befolkningen minskade så kom nu de överlevandes betydelse
och värde att öka på ett avgörande sätt. Befolkningsminskningen gjorde att jordägarna började
få ont om arbetskraft, och då jordägarna var beroende av att någon brukade deras jord så blev
det nu relativt lätt för en livegen bonde att bryta bandet till sin jordägare (bryta den livegna
relationen) för att sedan acceptera bättre villkor hos någon annan jordägare. Som resultat fick
man att förhållandet mellan bonden och jordägaren nu kom att bestämmas av ett kontrakt
(någon form av arrendekontrakt) som kunde sägas upp av antingen bonden eller jordägaren.
Detta nya förhållande mellan jordägaren och bonden markerar att jordbrukets organisation nu
6
genomgått en revolutionerande förändring från medeltidens livegenskap till 1500-talets
system där den representativa bonden är en fri arrendator.
Då bonden i det nya systemet betalar jordägaren ett fast arrende så kommer bonden nu att
behålla överskottet för egen del. Detta ger bonden incitament att experimentera med
jordbruksmetoder som höjer avkastningen, då brukaren vid framgång får behålla den
produktionsökning som ges. Detta förhållande är troligtvis en viktig förutsättning för den
agrara revolutionen som under 16- och 1700-talen ökar jordbrukets avkastning med nya och
effektivare brukningsmetoder.
Krigen mellan 1200 och 1500 genererar den nya nationalstatens framväxt (Sverige grundas
t.ex. i början på 1500-talet). Därmed speglar det medeltida samhällets sammanbrott en
situation där den politiska, ekonomiska och militära makten flyttas över från godsägaren till
nationalstatens centralmakt, eller kungen.
MERKANTILISM: DEN EKONOMISKA STRATEGIN FÖR DE
NYBILDADE STATERNA: 1500 - 1770
Nationalstaterna som nu grundas i början av 1500-talet har två gemensamma nämnare. De
var alla centraliserade och svaga. Relationerna mellan de nybildade staterna kan
karakteriseras av grälsjuk konkurrens på en “marknad” med få aktörer (stater). Då aktörerna
var få och relativt betydelsefulla kan de nya nationalstaternas kamp betraktas som ett spel på
en oligopolmarknad. En sådan marknad karakteriseras av att varje aktör, eller stat, är stor nog
att påverka de villkor under vilka de övriga aktörerna fattar sina beslut. På varje sådan
“marknad” ges därför starka incitament för det enskilda landet att fatta strategiska beslut som
samtidigt påverkar betingelserna för övriga nationer i regionen. Situationen genererar också
starka incitament till ett strategiskt samarbete, eller kartellbildning, vilket märks i det otal
temporära allianser som etablerats mellan de europeiska nationerna sedan 1500-talet.
Då de nybildade staterna var svaga och hade nationens överlevnad som ett gemensamt mål,
så blev den naturliga målsättningen för varje stat att växa sig stark. Detta innebär att en
framväxande civilisation för första gången formulerar tillväxten som mål för den ekonomiska
politiken, vilket samtidigt innebär att man accepterar förekomsten av en kontinuerlig
förändring som självklar del i ekonomins och samhällets funktionssätt. Detta innebär också att
man med denna målformulering har institutionaliserat en större grad av osäkerhet i
medborgarnas försörjningsvillkor.
Den ekonomiska politik som de europeiska nationerna nu kom att utveckla för att
tillfredställa målsättningen att låta ekonomierna växa, så att den enskilda nationen blir en
stark och konkurrenskraftig enhet, kallas för den merkantilistiska ekonomiska politiken.
Den merkantilistiska strategin sprids inte över Europa genom någon gemensam urkund. Det
är inte så att någon skriver den merkantilistiska boken som sedan ger beslutsfattare över hela
Europa insikter om hur man för merkantilistisk ekonomisk politik. I stället utvecklar de
europeiska nationerna sin merkantilistiska politik relativt oberoende av varandra, m.a.o. som
ett spontant svar på de gemensamma problem som de nybildade staterna ställdes inför.
Innan den merkantilistiska ekonomiska politiken ska beskrivas så måste vi presentera två
viktiga händelser som kom att påverka hela perioden, inte minst utformningen av den
ekonomiska politiken
7
Européer lyckas segla runt Afrika, vilket ger europeiska handelsmän direktkontakt med
marknaderna i orienten. På romarrikets tid handlade europeiska köpmän direkt med sina
kolleger i Asien. Men samtidigt med det romerska rikets sammanbrott bröts den europeiska
länken i detta handelssystem, som sträckte sig från Rom i väster till Peking i öster. Nu, i
början av 1500-talet, gör européerna sin come back i och med att man återknyts till
direkthandeln på orienten.
Från Asien importerar dessa handelsmän varor som är omöjliga att framställa i Europa, som
kryddor och te. Man importerar också förädlade varor som framställs till en bättre kvalitet i
orienten än i Europa, som bomullstyger, siden och porslin. Samtidigt producerar man i Europa
under denna tid varor med relativt dålig kvalitet, vilket präglar den europeiska exporten.
Därmed kan handelsutbytet mellan orienten och Europa karakteriseras som ett handelsutbyte
mellan dåtida i-länder (orienten) och dåtida u-länder (Europa).
Detta handelsutbyte resulterar i en situation där Europa importerar dyra förädlade varor från
Asien samtidigt som de flesta av våra billiga exportvaror inte möter något större intresse i
orienten. Som resultat ges en situation där den omfattande importen av lyxvaror från orienten
inte kan balanseras av europeisk export, vilket resulterar i ett europeiskt
bytesbalansunderskott gentemot orienten. Underskottet måste i sin tur täckas av ett nettoflöde
av ädelmetall från Europa till Asien. Och då samtiden inte representerades av några stora
internationella institutioner som världsbanken och internationella valutafonden, som kunde
finansiera detta underskott, så krävde en fortsatt handel att något överraskande måste inträffa
som löser detta finansieringsproblem. Problemet får sin lösning med den andra stora
händelsen under perioden, nämligen:
Européerna lyckas också segla till Amerika. Kontinenten koloniseras, framför allt av
spanjorer och portugiser. I det nyupptäckta landområdet hittar kolonisatörerna en stor del av
det guld och silver som efter att ha förts hem till Europa på olika vägar kanaliseras vidare för
att finansiera de europeiska bytesbalansunderskotten gentemot orienten.
Mycket av dessa ädelmetaller distribuerades över den europeiska kontinenten av bankhusen
i Genua, som på denna tid fungerade som den skuldsatta spanska kronans bankirer. En del av
det spanska silvret förmedlades också direkt till London av engelska pirater som med sina
snabba skepp framgångsrikt kapade de långsammare spanska skutorna.
Därmed gäller att Europa vid 1500-talets början bestod av nya svaga nationalstater, med det
gemensamt att man hade en u-landsstatus gentemot orienten, vilket resulterade i ett europeiskt
bytesbalansunderskott gentemot denna region. Situationen motiverade de nybildade staterna
att tillämpa en ekonomisk politik som skulle göra att de svaga ekonomierna växte sig starka
och internationellt konkurrenskraftiga. Detta innebar att man måste föra en ekonomisk politik
som förvandlade de nybildade staternas ekonomier från rådande u-landsstatus till
internationella vinstmaskiner.
De europeiska nationerna försökte därför att utveckla en ekonomisk politik som vid
framgång skulle omvandla ekonomierna från att vara importörer av dyra förädlade varor (som
till en del betalades med export av billiga halvdana varor och till en del av exporterad
ädelmetall) till internationellt konkurrenskraftiga ekonomier som till god vinst exporterar
förädlade varor. Importen skulle begränsas till de billiga råvaror som landet saknade. Som
resultat av en framgångsrik merkantilistisk ekonomisk politik skulle underskotten i ländernas
bytesbalanser därmed förvandlas till överskott. För en framgångsrik merkantilistisk ekonomi
8
gällde då att överskottet i bytesbalansen betaldes i ädelmetall, vilket gjorde att landet fick ett
nettoinflöde av ädelmetall. Nettoinflödet av ädelmetall kom sedan i sin tur att generera en
positiv effekt på penningmängden. Därmed gäller att en framgångsrik merkantilistisk politik
genererar ett bytesbalansöverskott som gör att penningmängden ökar. Merkantilisterna
hävdade sedan att en ökad penningmängd kom att stimulera produktionen av varor och
tjänster (BNP) och därmed generera ytterligare tillväxt.
Det är viktigt att känna till att merkantilisterna saknade en bra teori som förklarade varför en
ökad penningmängd skulle ge reala effekter (effekter på BNP). Man antog i stället att pengar
var någon sorts smörjmedel i ekonomin som fick det ekonomiska maskineriet att fungera
bättre. Med argumentet att en ökad penningmängd stimulerar produktionen av varor och
tjänster har merkantilisterna satt igång en diskussion som pågår än idag om pengars betydelse
för ekonomins funktionssätt. När de klassiska ekonomerna senare formulerar sin kritik mot
merkantilisterna, så innehåller denna kritik självklart argumentet att en ökad penningmängd
inte ger några reala effekter, utan endast skapar inflation.
Innan den merkantilistiska politiken ska beskrivas så ska något kort sägas om kopplingen
mellan nettoinflöde av ädelmetall och dess effekter på penningmängden.
Vi kommer att använda piraterna som anländer till London med sina skatter som exempel.
När t.ex. Francis Drake (en känd pirat som senare blev adlad för sina bedrifter) anlände till
London behövde han en säker plats att förvara sin last med ädelmetall på. Den säkraste
lösningen var att deponera ädelmetallen hos guldsmeden. När piraten deponerar sin last hos
guldsmeden erhåller piraten ett kvitto på vilket värdet på den deponerade ädelmetallen finns
registrerat. Därmed får kvittot ett värde motsvarande de deponerade medlen, då innehavaren
kan bege sig till guldsmeden och byta kvittot mot motsvarande värde i ädelmetall. M.a.o.;
innehavaren av kvittot har ett krav på guldsmeden motsvarande det värde som registrerats på
kvittot. Därmed kunde dessa kvitton användas som betalningsmedel, eller pengar, vilket
gjorde att de kom att representera de första moderna sedlarna. Som en konsekvens av detta
förlopp kom en del av guldsmederna att ändra inriktningen på sin verksamhet från guldsmed
till bankir.
Mot slutet av 1800-talet begränsas denna rättighet att ge ut sedlar till att bli ett centralbanksmonopol. Samtidigt kom kopplingen mellan de västerländska ekonomiernas penningmängd och en ädelmetall reserver att på ett eller annat sätt upprätthållas fram till det tidiga
1970-talet, då Bretton Woodssystemet med fasta växelkurser bröt samman. Sedan dess har de
västerländska valutorna saknat ett väldefinierat förhållande till någon ädelmetallreserv, vilket
gör att pengars värde idag bestäms av att folk tror på att pengar har ett värde. Om någon
tycker att denna omständighet verkar otrygg så kan vi påminna om att också guldets värde
bestäms av folks tro om saken.
Samtidigt är tron på pengars värde rationell i dagens masskonsumtionssamhälle. Detta
förklaras av att pengar är ett redskap som minskar tidsåtgången när vi gör våra dagliga inköp
av varor och tjänster, vilket är detsamma som att pengar är ett redskap som minskar våra
transaktionskostnader. Pengarna får denna funktion då pengar utgör den enda vara som man
med säkerhet vet att alla andra accepterar som betalningsmedel. I en marknadsekonomi som
producerar och byter många varor vinner medborgarna tid om ekonomin väljer ut en vara som
det allmänt accepterade betalningsmedlet (pengar). Denna tidsvinst som bruket av ett allmänt
accepterat betalningsmedel ger förklarar varför sådana varor spontant har etablerats på
marknader med ett stort varuutbud. Observera att det inte var genom något politiskt beslut
9
som guldsmedernas kvitton kom att användas som betalningsmedel. Valet att använda dessa
kvitton som betalningsmedel växte fram spontant, och först långt senare (vid 1800-talets slut)
kom sedlarna att lagstiftningsvägen bli en vara som endast fick produceras av en institution i
samhället. Därmed hade sedelutgivningen blivit ett centralbanksmonopol.
Om pengar inte existerar som ett allmänt accepterat betalningsmedel så förflyttas vi till en
bytesekonomi där transaktionerna på marknaden genomförs som direkta byten mellan varor. I
en sådan ekonomi blir varje vara både konsumtionsvara och potentiellt betalningsmedel. Men
observera att i en bytesekonomi saknas förekomsten av en vara som utgör ett allmänt
accepterat betalningsmedel. Detta innebär att om jag är en skomakare som vill köpa mig (byta
till mig) en bil, så erbjuder jag skor som betalningsmedel för den bil som jag vill ha. Bilköpet
kräver därför inte bara att jag måste hitta någon som vill sälja den bil som jag är intresserad
av. Jag måste dessutom hitta en bilförsäljare som är intresserad av att erhålla skor
motsvarande bilens värde i utbyte. (Därmed gäller för en bytesekonomi: att ett byte först
realiseras när det dubbla sammanträffandet av att jag hittar någon som vill sälja den vara som
jag är intresserad av samtidigt som säljaren ifråga är intresserad av de varor jag har att
erbjuda, är tillfredställt. Om det inte finns någon allmänt accepterad vara som kan användas
som betalningsmedel så kan det ta tid att få kravet på det dubbla sammanträffandet
tillfredställt).
För att återgå till bilexemplet, så kan jag alternativt först byta mina skor mot varor som jag
tror att bilförsäljaren är mer intresserad av, och sedan utnyttja dessa varor som betalningsmedel när jag byter till mig bilen. Men båda dessa alternativ kräver mer tid på
marknadsplatsen än om det existerat ett allmänt accepterat betalningsmedel (pengar). Detta
innebär att om vi idag skulle övergå från penningekonomi till bytesekonomi så skulle
transaktionskostnaderna (i form av tidsåtgången på marknaden) stiga dramatiskt, med en
minskad omsättning och kraftigt ökad arbetslöshet som följd. Detta gör det rationellt att tro på
pengars värde i dagens masskonsumtionssamhälle.
I ett sådant perspektiv är hyperinflation en farlig situation då hyperinflationen gör att pengar
snabbt förlorar sitt värde, och därmed också sin egenskap som allmänt accepterat
betalningsmedel... . Men mer om detta senare. Nu återgår vi till merkantilismen för att denna
gång beskriva utformningen av den merkantilistiska politiken.
Den merkantilistiska politiken skulle användas som ett redskap för att förvandla de svaga
europeiska ekonomierna till ekonomier som på ett internationellt konkurrenskraftigt sätt
producerade samtidens mest avancerade varor. För att få igång produktionen av sådana varor
beslutade sig de europeiska regeringarna för att utnyttja följande medel:
Reglera hemmamarknaden. Detta innebär att regeringen genom en statlig garanti skulle
ge “monopolrättigheter” till grupper av företag som började producera angelägna varor.
Regleringen skyddade därmed de nystartade verksamheterna från konkurrens från andra
potentiella producenter inom landet, vilket gav de nystartade företagen en möjlighet att
ostörda ackumulera den kompetens och erfarenhet som (vid framgång) utvecklade
verksamheten mot effektivitet och konkurrenskraft.
Reglera utrikeshandeln. En producent som garanterats en “monopolrättighet” på
hemmamarknaden, var fortfarande hotad av de effektivare konkurrenter som redan fanns
etablerade i andra länder (t.ex. Kina och Indien). För att ge de nystartade verksamheterna
möjlighet att ostörda utvecklas från ineffektiva till internationellt konkurrenskraftiga enheter,
10
så måste företagen som opererade på den reglerade hemmamarknaden också skyddas från
internationell konkurrens. I detta syfte reglerades utrikeshandeln så att importen begränsades
och fördyrades med tullar, kvoter och förbud. (Tullarna var också populära av ett helt annat
skäl, då dessa tullar gav ett angeläget tillskott i statskassan).
Om den merkantilistiska politiken blev framgångsrik, så hade regeringen lyckats med att
förvandla de initialt ineffektiva företagen (”infant industries”) till internationellt
konkurrenskraftiga företag som till god vinst nu sålde sina förädlade varor på
världsmarknaden. Detta innebar att en framgångsrik merkantilistisk politik nu skulle ge landet
en position på den internationella marknaden, där landets företag sålde förädlade varor till
konkurrenskraftiga priser och god vinst, samtidigt som importen kom att begränsas till de
billiga råvaror som landet inte var i besittning av. Som resultat fick landet nu ett
bytesbalansöverskott som betalades med ett nettoinflöde av ädelmetaller, vilket i sin tur
gjorde att penningmängden kom att öka. Och i det merkantilistiska perspektivet var en ökad
penningmängd det yttersta tecknet på framgång, en situation som kom att stimulera
produktionen av varor och tjänster (BNP) ytterligare.
Vi kommer nu att avsluta avsnittet om merkantilismen med några sammanfattande
synpunkter:
Det är först viktigt att vara medveten om den ekonomisk-historiska situation som gällde i
början av 1500-talet och som motiverade utformningen av den merkantilistiska ekonomiska
politiken. En politik som byggde på idén att man med hjälp av regleringar skulle skapa
konkurrenskraftiga ekonomier.
När den merkantilistiska teorin utvecklas har de europeiska länderna en u-landsstatus
gentemot orienten. Den merkantilistiska strategin utformas därför som en metod som syftar
mot att omvandla svaga ekonomier mot internationell konkurrenskraft. När sedan den
klassiska teorin utformas som en kraftfull kritik av det merkantilistiska systemet, så inträffar
detta först när de europeiska ekonomierna har lyckats med den avsedda omvandlingen till väl
fungerande och internationellt konkurrenskraftiga ekonomier. Därmed gäller att de klassiska
ekonomernas kritik mot den merkantilistiska teorin kommer i en tid då den merkantilistiska
ekonomiska politiken har uppnått sitt mål, och därför redan spelat ut sin roll.
Det är därför viktigt att komma ihåg att den klassiska teorin och den merkantilistiska teorin
har utvecklats för att förklara helt olika ekonomiska miljöer. Den merkantilistiska teorin är
formulerad för att omvandla 1500-talets svaga ekonomier mot internationell konkurrenskraft.
När detta mål är uppnått i slutet på 1700-talet, ersätts den merkantilistiska doktrinen med den
klassiska teorin vars uppgift är att förstå hur det sena 1700-talets relativt väl fungerande
marknadsekonomier kan göras ännu effektivare. Detta gör att den klassiska och den
merkantilistiska teorin egentligen inte utgör konkurrerande teorisystem, då dessa båda
modelltraditioner har utvecklats för att svara på helt olika frågor.
Det merkantilistiska argumentet att skydda nyckelindustrier för att erbjuda dess
entreprenörer en miljö i vilken de kan utvecklas från ineffektiva till internationellt
konkurrenskraftiga företag, återfinns idag följdriktigt inom u-landsteorin. Idag kallas denna
strategi för antingen “importsubstitutionspolitik” eller “the infant industry theory”.
Inom u-landsforskningen har det visat sig att denna tradition både innehåller stora
möjligheter och stora risker. Det är därmed inte riskfritt och enkelt att på ett framgångsrikt
sätt tillämpa dessa principer idag. Under 1900-talet har både Taiwan (framgångsrikt) och
11
Argentina (utan framgång) försökt tillämpa en sådan politik. De möjligheter som är förbundna
med importsubstitutions- och “infant industry”-politik är redan beskrivna, så här kommer vi
endast beröra några av de problem som kan uppstå, problem som gör att politiken helt kan
komma att motverka sina syften:
Ett land försvarar delar av sin industri genom att reglera utrikeshandeln. Syftet är att få
igång konkurrenskraftig produktion på hemmamarknaden. Till en början är de skyddade
företagen ineffektiva i ett internationellt perspektiv. Detta gör att varorna som säljs på
hemmamarknaden initialt både blir dyra och av låg kvalitet, jämfört med de varor som kunde
ha importerats under frihandel. Detta är självklart ett argument för frihandel. Men argumentet
att reglera utrikeshandeln är samtidigt mer långsiktigt. Syftet med en temporärt reglerad
utrikeshandel är att de skyddade industrierna ska ges en möjlighet att utveckla
konkurrenskraftiga företag. Ur konsumenternas perspektiv gör en sådan strategi att man på
lång sikt kommer att kunna köpa hemmaproducerade varor till samma pris och samma
kvalitet som importerade varor under frihandel. Denna möjlighet kommer att ges om det
temporära skyddet har skapat en “infant industry” miljö i vilken landets näringsliv lyckats
utveckla internationell konkurrenskraft på de utvalda marknaderna. Regeringen tvingar sedan
näringslivet att upprätthålla denna ställning genom att man avreglerar utrikeshandeln och
etablerar frihandel gentemot omvärlden.
Om strategin endast skulle syfta mot att göra det möjligt för det egna landets konsumenter
att köpa hemmaproducerade varor till samma pris som importerade varor så är argumentet
oekonomiskt. Detta då en tillämpad neomerkantilistisk strategi endast skulle fördröja
konsumenternas möjligheter att köpa angelägna varor till lägsta möjliga pris. Men en
framgångsrik neomerkantilistisk satsning gör också att det egna landet ackumulerar en
kompetens (humankapital) som möjliggör konkurrenskraftig produktion av varor som
framställs till en relativt hög produktivitet, och där världsmarknaden uppvisar en stor
betalningsvilja och goda vinstmarginaler. Detta gör att en framgångsrikt tillämpad
neomerkantilistisk strategi möjliggör högre reallöner, av samma anledning som att arbete på
teplantagen ger sämre reallön än en tjänst som utvecklingsingenjör på ett framgångsrikt
företag. Därmed kommer en lyckad neomerkantilistisk strategi dels att resultera i att man kan
köpa hemmaproducerat till samma låga priser som importerade varor och dels att de anställda
nu ges högre reallöner vilket möjliggör en mer omfattande konsumtion än tidigare.
Detta är framgångshistorien. Men faran med denna politik betingas av att de skyddade
företagen har starka incitament att se till att skydden mot omvärlden upprätthålls för
överskådlig framtid. Om företagen tror sig kunna lyckas med denna avsikt (m.a.o.: om
regeringens avvecklingsplaner för handelsrestriktionerna inte uppfattas som trovärdiga)
kommer de skyddade industrierna inte uppleva några starka incitament till att öka sin
produktivitet och konkurrenskraft, vilket får till följd att konsumenterna fortsätter att
konsumera dyra hemmaproducerade varor av låg kvalitet, samtidigt som den potentiella
reallöneutvecklingen uteblir. Situationen inträffar om producenterna inte ställs inför en
regering som på ett trovärdigt sätt förväntas minska handelsrestriktionerna i framtiden, vilket
annars skulle ha tvingat producenterna att antingen öka sin produktivitet eller att lämna
marknaden i en konkurs. Om regeringen saknar den nödvändiga integritet som genererar en
sådan trovärdighet, så kan producenterna använda en del av de övervinster som ges av
handelsrestriktionerna till mutor riktade mot de politiker och tjänstemän som ansvarar för
politikens genomförande. M.a.o., den reglerade utrikeshandeln genererar övervinster i de
skyddade företagen, där en del av vinsterna nu används till att muta politiker och tjänstemän
så att utannonserade planer på en avreglering av utrikeshandeln aldrig förverkligas. Detta
12
scenario skapar en ineffektiv ekonomi med en korrumperad administration. Som en viktig
följdeffekt ges en negativ effekt på välfärden som märks i att konsumenterna tvingas till att
också i fortsättningen konsumera lågkvalitetsvaror till höga priser. Och, som sagt, den väntade
reallöneutvecklingen uteblir. I värsta fall kan en sådan misslyckad importsubstitutionspolitik
skapa en ekonomi där den snabbaste vägen till en personlig förmögenhet går via politiken, i
stället för genom företagsamhet. M.a.o. att det politiska systemet blir vinstmaximerande i
stället för välfärdsmaximerande.
DE KLASSISKA EKONOMERNAS REAKTION 1770Under den andra halvan av 1700-talet hade de europeiska ekonomierna utvecklats till väl
fungerande och internationellt konkurrenskraftiga marknadsekonomier. I denna situation
kommer en reaktion mot den ekonomiska politik som baseras på den merkantilistiska
doktrinen. Reaktionen kommer från de klassiska ekonomerna vars analyser och argument är
anpassade till den nya ekonomiska situationen. Viktiga argument förs nu fram av ekonomer
som Adam Smith, David Ricardo och J.B. Say.
Problemet som de klassiska ekonomerna ställs inför är hur man ska öka tillväxten i
ekonomin. De klassiska ekonomerna hävdade att den merkantilistiska strategin skapade
ineffektivitet i ekonomin, vilket märktes i att tillväxttakten låg på en lägre nivå än den
optimala. Klassikernas uppgift blir nu att undersöka hur man kan göra ekonomin mer effektiv,
vilket som resultat ska generera en snabbare tillväxt.
Innan vi kommer att beskriva de klassiska ekonomernas argument så är det viktigt att
beskriva skillnaderna i den klassiska och den merkantilistiska teorins uppgifter. Den
merkantilistiska teorin var utvecklad för att svara på frågan hur man åstadkommer tillväxt i en
svag ekonomi, så att ekonomin utvecklas mot styrka och internationell konkurrenskraft. De
klassiska ekonomernas uppgift var i stället att undersöka hur man ökar tillväxttakten i en
relativt väl fungerande marknadsekonomi.
Därmed gäller att dessa båda traditioner har utvecklats som svar på två helt olika frågor,
vilket gör att de inte kan betraktas som konkurrerande teorier kring samma frågeställning.
De klassiska ekonomerna stördes av den merkantilistiska politikens regleringar. Nu, vid
1700-talets slut, så upplevdes dessa regleringar som något som förhindrade de relativt väl
fungerande marknadsekonomierna från att utveckla ett optimalt beteende. De klassiska
ekonomerna formulerade därför följande strategi, som syftade mot att öka effektiviteten och
tillväxten i de europeiska ekonomierna:
1) Avreglera hemmamarknaden
De klassiska ekonomerna hävdade att det merkantilis-tiska systemet där ett fåtal producenter
gavs en av staten garanterad rättighet att producera någon vara genererade ineffektivitet av två
skäl. För det första var systemet ineffektivt då det inte tvingade de etablerade företagen att
anstränga sig för att överleva på marknaden. För det andra fungerade de statliga garantierna
som en inträdesbarriär som hindrade potentiella företag från att etablera sig på den skyddade
marknaden. Detta hämmade produktiviteten i ekonomin då troligtvis några av de potentiella
företagen skulle operera med en större effektivitet än de redan etablerade.
13
Om regeringen nu avreglerar hemmamarknaden så kommer de producenter som är bäst på
att producera olika varor och tjänster att etablera sig på dessa marknader. Detta ökar, enligt de
klassiska ekonomerna, produktiviteten och produktionen på varje marknad, med en positiv
effekt på tillväxten som följd.
Argumentet att en avreglerad marknad ger ökad produktivitet och tillväxt, förutsätter att det
råder något som ekonomer kallar för “fritt inträde” på varje marknad. Med fritt inträde menar
man att det inte är förbundet med några stora kostnader, eller att det förekommer andra hinder
(t.ex. regleringar), när ett företag vill etablera sig på en marknad. På Adam Smiths tid vid
slutet på 1700-talet var det troligtvis rimligt att hävda att den enda betydande
inträdesbarriären var de statliga regleringarna. Om dessa plockades bort gavs den duglige
möjlighet att etablera sig på den marknad som passade honom bäst, medan en del av de
tidigare skyddade producenterna konkurrerades ut. Den genomsnittliga produktiviteten på
varje marknad kom därmed att öka med positiv effekt på tillväxten som följd.
Då en av målsättningarna med denna text är att undersöka hur väl teorier som utvecklats
under tidigare sekler kan utnyttjas som redskap för att förstå dagsläget, så måste nu en
jämförelse göras mellan de marknadsstrukturer som rådde på Adam Smiths tid och dagens
marknadsstrukturer. Huvudfrågan som infinner sig är om marknadsstrukturerna sedan 1700talets slut har genomgått någon avgörande förändring som i sin tur påverkat förekomsten av
inträdesbarriärer. Om någon i detta avseende viktig förändring har inträffat, så begränsas
argumentet om att en avreglerad hemmamarknad ger optimal tillväxt huvudsakligen till att
gälla för Adam Smiths egen tid.
Adam Smith skrev sitt viktigaste arbete, “The wealth of nations”, under det som
eftervärlden har kommit att betrakta som den industriella revolutionens tidiga fas. England
fick nu sitt industriella genombrott inom bomullsindustrin, som byggdes upp av relativt
småskaliga företag. Arbetskraften som de nya industrierna kom att utnyttja bestod huvudsakligen av småbönder och torpare som under 1600- 1700-talens agrara revolution
rationaliserats bort från jordbruket. Dessa småbrukare från jordbrukslandskapets utmarker
hade tidigare drygat ut den magra utkomst jordbruket gav med hantverksarbete åt någon
handelsman, m.a.o. producerade dessa människor enligt de traditioner som förlagssystemet
utvecklat på 1100-talet för att tillfredställa långdistanshandelns behov av varor. När många
småbrukare nu rationaliseras bort från sin traditionella försörjning inom jordbruket, så sugs de
upp i någon hantverksbaserad industri för att på heltid ägna sig åt sådan verksamhet som
tidigare bara genererat extrainkomster. När en majoritet av befolkningen på detta sätt fått sin
försörjning utanför jordbruket, så var i praktiken den industriella revolutionen ett faktum.
Enligt detta synsätt är de första industrierna under den industriella revolutionen varken
storskaliga eller maskinintensiva. Inom den hantverksindustri som nu blomstrar utvecklas nya
produktionsmetoder som kontinuerligt ändrar företagens organisation och effektivitet. Men
det representativa företaget var fortfarande småskaligt och utnyttjade inte maskiner. Det var
därmed inte förbundet med speciellt stora etableringskostnader att starta upp produktion på
dessa marknader. Den duglige hade därmed stora möjligheter att bli framgångsrik.
Ångmaskinens betydelse är ytterst marginell under denna första industrialiseringsfas. Detta
orsakas bland annat av att metallurgin ännu inte upplevt de genombrott som krävdes för att
tillverka de tillförlitliga cylindrar och kolvar som var en nödvändig förutsättning för ett tryggt
utnyttjande av den nya maskinen. Dessa genombrott kommer först vid 1850-talets mitt, m.a.o.
70 år efter den industriella revolutionens genombrott. Och det är nu, vid 1800-talets mitt, som
14
vinstutvecklingen inom bomullsindustrin är så svag så att entreprenörer plötsligt börjar
dirigera om sina investeringar mot nya verksamheter som människan aldrig tidigare skådat.
Det är nu man börjar bygga järnvägar på allvar, vilket försörjer en framväxande kol, stål och
maskinindustri. Därmed har den tunga moderna storskaliga industrin sett världens ljus, vilket
genererar helt nya typer av marknadsstrukturer och organisationsformer. Det småskaliga
familjeföretaget som på Adam Smiths tid var den dominerande företagstypen blir inte längre
representativ på dessa nya marknader. Då den tunga industrin kräver betydligt större
finansiella resurser blir aktiebolaget en vanlig organisationsform, vilket får till följd att
ägandet ofta separeras från skötseln av företaget. Dessutom utvecklas många av de nya
företagen till byråkratiska organisationer vars uppbyggnad dramatiskt skiljer sig från det
typiska familjeföretagets. Då skötseln av de nya företagen kräver nya typer av kunskaper
grundläggs nu också högskolor som lär ut “business administration”, eller företagsekonomi.
De nya järnvägsbolagen blir prototypen för dessa nya företag. De representerar en
verksamhet som kräver finansiella resurser långt utöver vad varken svärmor eller den lokale
bankiren kan erbjuda. Det räckte inte ens med att söka finansiella medel inom det egna landet.
De amerikanska järnvägsbolagen tvingar fram de moderna amerikanska investeringsbankerna,
som i sin tur söker medel i Europa för att kunna finansiera de amerikanska järnvägsbyggena.
Då järnvägsbolagen kräver stora fasta investeringar så förutsätter lönsamheten inom företaget
en massproduktion av transporttjänster, vilket innebär att endast ett fåtal företag hinner
etablera sig innan marknaden är mättad. Sedan kan potentiella entreprenörer representera hur
mycket duglighet som helst, då det inte finns en tillräckligt stor marknad för att försörja
ytterligare ett järnvägsbolag så har marknaden själv etablerat inträdesbarriärer som kanske
förhindrar den dugligaste från att etablera sig.
Därmed gäller att vi från 1850-talets mitt har fått vad en del ekonomhistoriker kallar för den
andra industriella revolutionen. Då denna bärs fram av storskalig tung industri så genererar de
nya marknader som nu byggs upp av olika av marknaden bestämda inträdesbarriärer. Detta
innebär att de västerländska ekonomierna från 1800-talets mitt erhållit en större mångfald i
marknadsstrukturerna, där det småskaliga företaget som opererar på marknader utan några
avgörande inträdesbarriärer existerar parallellt med de storskaliga massproducerande
företagen som opererar på marknader där marknaden själv genererat hinder mot nyetablering,
eller inträdesbarriärer.
Denna senare typ av marknadsform existerade inte på Adam Smiths tid, vilket innebär att
den dominerande inträdesbarriären under det sena 1700-talet bestod av de inträdesbarriärer
som bestämdes av politiska beslut, m.a.o. av den reglerade marknadens monopolrättigheter. I
denna situation ger en avreglering av marknaderna en ökad effektivitet och tillväxt.
Detsamma skulle gälla om dagens pizzamarknad var reglerad. Men däremot är avregleringen
av den svenska elmarknaden en åtgärd som gäller på en marknad med marknadsbestämda
inträdesbarriärer, och ännu har inte hushållen märkt något symptom på ökad effektivitet i
form av sänkta priser.
Denna diskussion har dels haft som ambition att åskådliggöra betydelsen av fritt inträde, och
dels att visa hur marknadsstrukturernas förändring under de senaste två hundra åren har
kommit att utveckla förekomsten av marknadsbestämda inträdesbarriärer, vilket i sin tur har
kommit att begränsa marknadsekonomins flexibilitet. Dessa förhållanden kommer att vara av
betydelse när den Europeiska Monetära Unionen ska utvärderas.
15
De klassiska ekonomerna hävdade att en avreglerad ekonomi skulle ge en ökad effektivitet
och produktivitet på de enskilda marknaderna, då de dugligaste nu gavs möjlighet att etablera
sig. Detta skulle ge nationen en ökad tillväxt med ett ökat välstånd som följd. Då detta
argument gäller i det nationella perspektivet, så måste det också kunna generaliseras till att
gälla för samtliga nationer, eller i ett globalt perspektiv. De klassiska ekonomerna
förespråkade därför också:
2) En avreglerad utrikeshandel.
De klassiska ekonomerna betraktade också handelshindren som något som hindrade
ekonomin från ett effektivt resursutnyttjande, men denna gång var argumentet om
avregleringar ställt i ett globalt perspektiv och är i denna version känt som Ricardos teori om
komparativa fördelar. Idén baseras som sagt på samma principer som gällde för en
avreglering av hemmamarknaden.
Vi förklarar med ett standardiserat exempel: Vi har två länder som båda producerar samma
varor: vin och ångmaskiner. I utgångsläget tillåts inte de båda länderna att handla med
varandra p.g.a. att handeln är hårt reglerad (autarki). Därför måste båda länderna tillfredställa
sina hemmamarknader med hemmaproducerat vin och hemmaproducerade ångmaskiner.
De båda länderna är nu olika bra på att framställa de båda varorna. T.ex. är engelsmännen
relativt bra på att producera ångmaskiner men ineffektiva i vinproduktionen. Då nu England
är bra på att producera ångmaskiner så blir ångmaskiner relativt billiga i England.
Vinproduktionen däremot är relativt ineffektiv vilket gör att hemmaproducerat vin blir en
relativt dyr vara i England. Det omvända gäller för Portugal. En relativt ineffektiv portugisisk
maskintillverkning gör ångmaskiner relativt dyra i Portugal. Samtidigt ger landets effektiva
vinproduktion både gott och billigt vin.
Om dessa båda länder etablerar frihandel med varandra, så kommer nu varje land att
specialisera sin produktion på den vara man är bäst på att producera. Detta gör att man i
Portugal nu kommer att köpa de relativt billigare engelska ångmaskinerna, vilket gör att den
portugisiska maskinindustrin konkurreras ut, och att resurser därmed flyttas över till den
effektiva portugisiska vintillverkningen. Engelsmännen kommer att konsumera portugisiskt
vin, vilket både är godare och billigare än engelskt vin. Den engelska vintillverkningen
konkureras ut vilket gör att resurser i England flyttas över till den relativt effektiva
maskintillverkningen.
Därmed har frihandeln genererat en situation där varje land specialiserat sin produktion på
de varor man är bäst på att producera. En del av dessa varor kommer sedan att tillfredställa
hemmamarknadens behov, medan resten exporteras som betalning för de importerade varor
som andra länder är bättre på att producera. Därmed kommer produktiviteten i varje land att
öka vilket genererar en ökad global produktion och tillväxt.
Detta är Ricardos argument för frihandel.
Det kan vara viktigt att här kommentera Ricardos argument, vilket fortfarande utgör en
dominerande kraft i internationella förhandlingar om nya handelsvillkor.
Först ska den merkantilistiska ståndpunkten att en framgångsrik politik ger landet bytesbalansöverskott (vilket samtidigt innebär att något annat land får problem med underskott)
16
ställas mot det klassiska argumentet att frihandel alltid löper parallellt med en balanserad
bytesbalans (vilket innebär att det exporterade värdet alltid överensstämmer med det importerade). Skillnaden i synsätt bestäms av att de klassiska ekonomerna var intresserade av att
uppnå en optimal global produktion, medan merkantilisterna endast var intresserade av det
egna landets position. De klassiska ekonomerna hävdade att handeln både skulle ge upphov
till den internationella specialisering som gav den ökade globala produktionen, och samtidigt
fördela detta resultat på ett sådant sätt att det gav varje land en ökad välfärd. Därigenom
hävdade klassikerna att ett bytesbalansöverskott i sig inte kunde betraktas som ett mål.
För det andra gäller att kopplingen mellan teorin om komparativa fördelar och tillväxt inte
är självklar, vilket gör att argumentet att frihandel ger en positiv effekt på ett lands tillväxt är
ställt under debatt. Som alltid finns här både argument för och emot Ricardos ståndpunkt. Här
kommer vi bara att ge en intuitiv beskrivning av vad diskussionen handlar om.
Om vi bara undersöker de effekter som ges i de båda ekonomierna under den period då man
lämnar autarki och övergår till frihandel så gäller följande: Teorin om komparativa fördelar
hävdar att den globala produktionen och välståndet kommer att öka under den period som
ekonomierna öppnas för frihandel. Detta innebär att om problemet betraktas som ett spel över
en period så medför frihandel en entydig fördel för inblandade länder. Men därmed har inget
sagts om hur tillväxten kommer att påverkas.
Tillväxt definieras som den långsiktiga förändringen i ett lands bruttonationalprodukt, vilket
innebär att tillväxten mäter den trendmässiga utvecklingen i BNP över flera perioder.
Ricardos teori om komparativa fördelar gäller huvudsakligen för en period, nämligen den
period då de inblandade länderna överger autarkin för frihandel.
Antag nu att de båda länderna i vårt exempel överger autarkin för frihandel. Detta ökar de
båda ländernas välstånd under den första perioden. Resultatet ges av att respektive land
specialiserar sin produktion på den vara man är bäst på att producera. Lägg nu till antagandet
att olika varor är bärare av olika tillväxtpotential. Maskiner kanske representerar en större
tillväxtpotential än vin. Detta innebär att landet som specialiserar sin produktion på maskiner
genom detta val kommer att börja med en forsknings- och utvecklingsverksamhet som i sin
tur genererar den stora mängd av differentierade industriprodukter som vi har idag. Därmed
får landet som under den första perioden specialiserar sin produktion på maskiner en stor
tillväxtpotential också under kommande perioder.
Om vinproduktion däremot inte genererar en kunskap som kan användas för att differentiera
den ursprungliga produkten till en stor mängd framtida produkter, så har specialiseringen på
vinproduktion med stor sannolikhet inte utrustat det vinproducerande landet med en ökad
tillväxtpotential.
Ricardos argument att länder ska anpassa sin produktion i enlighet med landets komparativa
fördelar, för att därigenom åstadkomma en positiv effekt på samtliga länders välbefinnande
och tillväxt, är ett argument som är giltigt på kort sikt (eller under den period som länderna
etablerar frihandel). Men frihandelns egentliga effekt på tillväxten är oklar.
Ricardos argument baseras på ett implicit antagande om att de inblandade länderna är
jämnstarka. Dom skiljer sig från varandra endast i deras förmåga att producera de varor som
genererar handel. Men dessa varor representerar samtidigt samma tillväxtpotential och samma
möjligheter till normal vinst.
17
Den merkantilistiska doktrinen bygger, å den andra sidan, på antagandet att varor (och
nationer) representerar ett ojämlikt styrkeförhållande, och därmed olika potential för tillväxt
och vinster.
De båda argumenten har överlevt fram till vår samtida debatt om valet av utvecklingsstrategier inom (framför allt) u-landsteorins område. Här ställs “infant industry”-argumentet
(merkantilism) mot en utvecklingsstrategi baserad på frihandel, där landet rekommenderas att
plocka bort sina handelsrestriktioner för att sedan specialisera produktionen i enlighet med
landets komparativa fördelar (klassisk teori).
Jag vill sammanfatta denna diskussion med följande slutsats: Européerna använde “infant
industry” argumentet under den merkantilistiska perioden när våra ekonomier hade en ulandsstatus. Under den industriella revolutionen ändrades sedan argumentationen till förmån
för en frihandelsstrategi, där varje land nu skulle specialisera sin produktion i enlighet med
landets komparativa fördelar. Man bör också vara medveten om att frihandelsargumentet blev
populärt samtidigt med att de europeiska nationerna kom att erövra positionen som världens
effektivaste ekonomier.
Nu återgår vi till att beskriva den klassiska ekonomiska teorin: De klassiska ekonomerna
ville formulera en strategi som gjorde de nationella ekonomierna, och därmed också den
globala ekonomin, mer effektiv, så att tillväxttakten kunde öka. De medel som skulle
användas för att tillfredställa denna målsättning bestod i att man skulle avreglera hemmamarknaden och utrikeshandeln.
De klassiska ekonomernas argument att man skulle avreglera samtliga marknader baserades på idén om att en avreglerad marknad genererade en optimal produktion, som i sin tur gav
folk en optimal välfärd. Detta är detsamma som att hävda att marknaderna är överlägsna en
interventionistisk ekonomisk politik, eller att en marknadsekonomi med regleringar alltid ger
medborgarna en sämre välfärd jämfört med om samtliga marknader i ekonomin vore
avreglerade.
Ett problem som alltid dyker upp när marknadsekonomier diskuteras är om marknaden på
egen hand genererar jämvikt, m.a.o. om marknadsmekanismerna är sådana att man alltid får
ett utbud som motsvaras av en lika stor efterfrågan. (Observera att också arbetsmarknaden
utgör en av ekonomins många marknader). Den franske ekonomen J.B. Say utrustade de
klassiska ekonomerna med en lösning som formuleras i Says lag:
3) Says lag
Says lag hävdar att allt utbud av varor och tjänster alltid kommer att motsvaras av en lika stor
efterfrågan. Detta är detsamma som att vi enligt Says lag alltid har jämvikt på samtliga
marknader.
Under det tidiga 1800-talet hade inga utbuds- eller efterfrågekurvor utvecklats, vilket
innebär att Say inte kunde använda sig av någon pristeori för att beskriva varför jämvikt alltid
uppkommer. Says lag baseras därför på ett logiskt resonemang kring rationella producenters
beteende. Says lag baseras på antagandet att det är tråkigt att arbeta, vilket gör att
entreprenörer inte producerar varor och tjänster bara därför att det är roligt.
18
Vi kan nu som exempel undersöka hur en skoproducent agerar. Enligt Say har
skoproducenten två motiv till att producera skor. Först kan skoproducenten producera skor för
att tillfredställa sitt eget behov av denna vara. När detta behov är tillfredställt så ko-mer en
ytterligare produktion av skor att motiveras av att producenten vill bjuda ut dessa varor på
marknaden. Men då ingen producent tycker att arbete i sig självt är något trevligt, och då
skoproducenten redan tillfredställt sitt eget behov av skor, så är skoproducentens enda skäl att
producera skor som ska säljas på marknaden att värdet på de skor han säljer på marknaden
exakt överensstämmer med värdet på de andra varor och tjänster som skoproducenten vill
köpa från marknaden. Detta innebär att värdet på skoproducentens utbud här exakt kommer
att överensstämma med värdet på de varor och tjänster som skoproducenten kommer att
efterfråga. Då alla medborgare enligt Say uppför sig på samma rationella sätt som vår
skoproducent, så kommer ekonomins totala utbud (eller aggregerade utbud) att motsvaras av
en lika stor efterfrågan (aggregerad efterfrågan). Ett sådant beteende genererar därför jämvikt
på samtliga marknader i en ekonomi där produktionsnivån bestäms från utbudssidan, eller av
producenternas beslut att producera varor till försäljning på marknaden.
Says lag hävdar därför att ekonomins samtliga marknader alltid kommer att befinna sig i
jämvikt, vilket innebär att det aldrig förekommer några utbuds- eller efterfrågeöverskott på
någon marknad. Därför kan det aldrig vara regeringens uppgift att hjälpa marknaderna att
uppnå jämvikt, vilket är detsamma som att marknaderna opererar optimalt utan ekonomiskpolitiska interventioner.
Observera att detta argument kan vara relativt väl anpassat till den småskaliga produktion
som gällde under den industriella revolutionens första fas. I denna miljö var det inte otänkbart att familjeföretaget anpassade storleken på utbudet efter familjens behov. Frågan är om
samma strategi är möjlig i de stora företag som utvecklats under den andra industriella
revolutionen, och som sedan dess har kommit att dominera industriproduktionen i västvärlden. ( Enligt den svenska koncentrationsutredningen från 1968 framställde de 200 största
företagen i landet 48 % av den svenska industriproduktionen). Därmed gäller åter att
marknadsstrukturernas utseende är av avgörande betydelse när relevansen i de ekonomiska
teorierna ska utvärderas. Detta är ett problem vi kommer att återkomma till.
4) Följdsats till Says lag: Pengar är neutrala
Om Says lag gäller så genererar detta följdsatsen att pengar är neutrala. Detta argument
sammanfattas i kvantitetsteorin och hävdar att en ökning av penningmängden i sig inte
kommer att förändra folks intresse för de varor och tjänster man vill köpa från marknaden
(m.a.o. en förändrad penningmängd påverkar inte folks preferenser). Och då varuutbudet
enligt Says lag ytterst bestäms av producenternas intresse för att byta till sig andra varor från
marknaden, m.a.o. av vad producenterna vill köpa från marknaden, så kommer nu inte heller
varuutbudet att påverkas av att penningmängden ökar. En ökad penningmängd kommer därför
endast att ge en effekt på prisnivån, som då stiger proportionellt mot
penningmängdsökningen. Därmed ger en ökad penningmängd endast effekt på landets
inflation utan att BNP kommer att påverkas, vilket är detsamma som att pengar är neutrala.
Observera att då argumentet om pengars neutralitet är en följdsats ur Says lag så ges detta
argument först full giltighet om de enskilda producenterna kan styra sitt utbud i enlighet med
de principer som gäller för Says lag. Detta förutsätter i sin tur att den representativa
marknaden karakteriseras av småskalig produktion.
19
För att nu summera den klassiska teorin, så ser vi att den klassiska ekonomiska teorin
formuleras som en frontalattack mot merkantilismen. När merkantilisterna argumenterade för
att regeringen ska reglera hemmamarknaden och utrikeshandeln samt för att en ökad
penningmängd stimulerade varuproduktionen, så svarade de klassiska ekonomerna med att
hävda det motsatta. Regeringens uppgift blir här att avreglera hemmamarknaden och
utrikeshandeln. Dessutom gäller att pengar är neutrala. Dessa skilda synsätt beror på att
merkantilisterna och de klassiska ekonomerna ställdes inför två olika problem. Den
merkantilistiska doktrinen utvecklas som en strategi ämnad att generera tillväxt i svaga
ekonomier, medan de klassiska ekonomernas uppgift var att utveckla en strategi som ökade
tillväxttakten i redan väl fungerande marknadsekonomier. Motivet bakom det klassiska
argumentet kan beskrivas i nedanstående diagram:
BNP
Klassisk tillväxtbana
Merkantilistisk tillväxtbana
TID
Detta innebär att om vi avreglerar ekonomin och därmed gör den mer effektiv, så kommer
en sådan klassisk strategi att generera en ökad tillväxt vilket i diagrammet åskådliggörs av att
tillväxtbanan vrids från den merkantilistiska mot den klassiska.
DEN NEOKLASSISKA TEORIN 1880De klassiska ekonomernas problem bestod i att undersöka hur man ökade effektiviteten i
ekonomin så att landets tillväxt kunde öka. De klassiska ekonomerna lät dessutom Say’s lag
beskriva ett beteende på de enskilda marknaderna, där jämvikt garanterades av de rationella
producenternas agerande. De neoklassiska ekonomerna översätter nu Say´s lag i pristeoretiska
termer. Till sin hjälp härleder man efterfråge- och utbudsfunktioner som beskriver
förhållandet mellan pris och utbjuden respektive efterfrågad kvantitet på varje marknad.
Baserat på ett antagande om att konsumenterna alltid försöker maximera sin nytta ges negativt
lutande efterfrågefunktioner, vilket innebär att ett sänkt pris på någon vara gör att
konsumenterna köpa mer av just den varan. Baserat på ett antagande att företagen alltid
försöker maximera sin vinst får man positivt lutande utbudsfunktioner, som beskriver ett
förhållande där ett ökat pris motiverar företagen att öka sitt varuutbud.
Då neoklassikerna nu använder sig av dessa utbuds- och efterfrågefunktioner för att
översätta Says lag i pristeoretiska termer så innebär detta följande: Om vi t.ex. till ett givet
pris får en situation där utbudet är större än efterfrågan på någon marknad så kommer priset
20
på denna marknad omedelbart att sjunka. Prissänkningen stimulerar nu efterfrågan samtidigt
som de vinstmaximerande företagen minskar sitt utbud. Processen fortsätter tills dess att priset
på marknaden har sänkts till den nivå där företagens utbud exakt motsvaras av
konsumenternas efterfrågan. I detta läge har prisförändringen genererat jämvikt på den
berörda marknaden.
Enligt de neoklassiska ekonomerna är det dessa omedelbara prisförändringar som
åstadkommer jämvikt på de enskilda marknaderna. Detta innebär att om vi har flexibla priser
på samtliga marknader i ekonomin så garanterar detta existensen av allmän jämvikt, m.a.o.
samtidig jämvikt på samtliga marknader i ekonomin. Observera att begreppet “flexibla priser”
här ges en mycket väldefinierad innebörd. Med flexibla priser menar vi inte bara att priserna
rör sig, utan att de alltid rör sig på ett sådant sätt att vi får omedelbar jämvikt på den
avsedda marknaden.
Det är också viktigt att förstå att då neoklassikernas pristeori är en vidareutveckling av Says
lag så bygger denna pristeori, eller “teorin om perfekt konkurrens”, på samma typ av
marknadsstruktur som den klassiska teorin utgår ifrån, nämligen en situation där den
representativa marknaden hyser en mängd små företag. Detta är ett förhållande som vi
kommer att återkomma till senare.
Utrustade med neoklassikernas teori om perfekt konkurrens hade nu de klassiska
ekonomerna en teori som beskrev de enskilda marknadernas funktionssätt. Och då denna teori
översätter Says lag i pristeoretiska termer, så passar den in i den klassiska traditionen. Teorier
som beskriver beteenden på de enskilda marknaderna kallas för “mikroteori”. Då den
klassiska teorins huvuduppgift var att undersöka hur man skulle få ekonomin i sin helhet
(eller: på aggregerad nivå) att växa så snabbt som möjligt, så undersökte den klassiska
teorin den summerade (aggregerade) effekten av utfallet från samtliga marknader. Teorier
som beskriver hur ekonomin beter sig på aggregerad nivå kallas för makroteorier. Med
neoklassikernas arbete fick de klassiska ekonomernas makromodell ett mikrofundament i
form av “teorin om perfekt konkurrens”, som beskriver de enskilda marknadernas beteende
och funktionssätt ett klassiskt perspektiv.
MAKROTEORI 1900 - 1930: KLASSISK TEORI
Vid 1900-talets början har de mål som ekonomin ska tillfredställa kommit att utvidgas
till följande fyra:
•
Önskad långsiktig tillväxt
•
Full sysselsättning
•
Extern balans
•
Stabila priser
21
Full sysselsättning
Med full sysselsättning menar vi approximativt en situation där alla som vill ha arbete till
rådande förhandlad lön också får arbete. Om ekonomin saknar organisationer som förhandlar
fram periodens lönenivå, så är lönenivån marknadsbestämd. I denna situation definieras full
sysselsättning som den situation där alla som vill ha arbete till rådande marknadslön också är
sysselsatta.
Vi hävdade att definitionen var approximativ. Detta gäller då man i ett makroekonomiskt
perspektiv undantar de båda arbetslöshetskategorier som inte kan påverkas med generella
makroekonomiska medel. Dessa båda arbetslöshetskategorier representeras dels av de korttidsarbetslösa som förlorat jobbet i branscher som går bra, och dels av de strukturarbetslösa
som förlorat sina arbeten p.g.a. att strukturomvandlingen i ekonomin har gjort att dessa
människors kompetens inte längre efterfrågas. Korttidsarbetslösheten, eller friktionsarbetslösheten, minskar man med information om var de nya jobben finns, medan strukturarbetslösheten begränsas genom att man anpassar de arbetslösas kompetens efter de nya
marknadsvillkoren, eller med omskolning. Den ständiga förekomsten av friktions- och
strukturarbetslöshet gör att ekonomer alltid talar om att det råder en specifik nivå på
arbetslösheten när vi har “full sysselsättning”.
Den sammantagna struktur- och korttidsarbetslösheten beskrivs antingen som “den naturliga
arbetslösheten” eller NAIRU (Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment). Det senare
begreppet är lättare att förstå och ska åskådliggöras med ett exempel:
Om vi har en procents korttidsarbetslöshet och två procents strukturarbetslöshet, så gäller att
om produktionen ökar så mycket att arbetslösheten sjunker under treprocentsnivån så blir den
faktiska arbetslösheten mindre än NAIRU. Detta tvingar företagen att anställa
strukturarbetslösa med fel kompetens, vilket gör produktionen mindre effektiv. Den
genomsnittliga produktiviteten i företagen sänks vilket gör produktionen dyrare. Ett
förhållande som kan bidra till en kostnadsbestämd inflation.
Alternativt tvingas företagen att uppmuntra den befintliga personalen att arbeta mer övertid
genom att erbjuda förmånliga löner. Detta resulterar i en löneglidning som kan spä på
inflationen ytterligare. Företagen kan också höja sina löner över den avtalade nivån för att
locka över arbetskraft från andra företag. Löneglidningen kan i sin tur förstärka inflationen,
ett förhållande som företagen i en högkonjunktur inte alltid uppfattar som illavarslande då
man kan kompensera sig med ökade priser nu när efterfrågan är stark.
Korttidsarbetslösheten bestäms av det matchningsproblem som uppstår när företag utan
omedelbar framgång söker folk med en speciell kompetens samtidigt som arbetslösa med den
efterfrågade kompetensen är på jakt efter just en sådan arbetsgivare. Detta problem lindras av
institutioner som arbetsförmedlingar och liknande. Men då korttidsarbetslösheten bestäms av
ett informationsproblem så påverkas inte korttidsarbetslösheten av en ökad efterfrågan på
arbetskraft. Därmed kommer det överhettningsproblem som uppstår på arbetsmarknaden, när
arbetslösheten sjunker under NAIRU, inte kunna lösas genom att man börjar utnyttja
korttidsarbetslösa.
Därför gäller att om efterfrågan på arbetskraft ökar så att arbetslösheten sjunker under
treprocentsnivån (NAIRU) så kommer flaskhalsar uppstå på arbetsmarknaden, vilket i sin tur
bidrar till en ökad inflation.
22
Två viktiga förhållanden är värda att belysa här:
1) Om vi har en faktisk arbetslöshet på 14% samtidigt som korttids- och
strukturarbetslösheten är tre procent (NAIRU), så innebär det att 11 % av arbetslösheten
varken förklaras av strukturomvandling eller informationsproblem. I detta läge beror 11 % av
arbetslösheten på otillräcklig efterfrågan i ekonomin. Ett förhållande som brukar beskrivas
som konjunktur-arbetslöshet. Det kommer snart att visa sig att denna typ av arbetslöshet
aldrig kan uppstå i en ekonomi som tillfredställer de klassiska principerna. I ett keynesianskt
system (förklaras senare) är det däremot fullt möjligt med en sådan typ av arbetslöshet. Vid
förekomsten av konjunkturarbetslöshet (en keynesiansk modell) så är det möjligt för
regeringen att minska arbetslösheten genom att stimulera efterfrågan i ekonomin tills dess att
arbetslösheten har nått NAIRU utan att någon effekt ges på inflationen. Att det förhåller sig
på detta sätt förklaras av att arbetsmarknaden först kommer att bidra till landets inflation när
den faktiska arbetslöshetens nivå ligger under NAIRU. Om i stället den faktiska
arbetslösheten ligger över NAIRU så kommer förhållandena på arbetsmarknaden inte att vara
inflationsdrivande.
2) Det är mycket svårt att avgränsa struktur- och friktionsarbetslösheten från de konjunkturarbetslösa. Detta har gjort att vi många gånger har hamnat i situationer där både politiker
och ekonomer relativt godtyckligt fastslagit innevarande års NAIRU.
Då man är överens om att föra en ekonomisk politik som undviker inflation och samtidigt
också är överens om att en arbetslöshet under NAIRU inte är önskvärd, så borde man också
vara överens om ambitionsnivån med avseende på arbetslöshetens nivå. Men då NAIRU är
svår att avgränsa så har 1900-talet visat fler prov på märkliga variationer i NAIRU.
Ett exempel är Franklin Roosevelds oro när New Deal politiken under 30-talet tvingat ner
den amerikanska arbetslösheten från en nivå på över 30 % ner till 18 %. I detta läge var
Rooseveld orolig för att den amerikanska ekonomin hade uppnått full sysselsättning, med
resultatet att ambitionsnivån i New Deal politiken skruvades ner för att därmed undvika ett
tänkt inflationshot.
Ett mer närliggande exempel ges av förhållandena i Sverige under 1980- och 1990-talen.
Under 1980-talets högkonjunktur, med en arbetslöshet på 1,5 %, var många överens om att
arbetsmarknaden var överhettad. Samtidigt diskuterade man en NAIRU på mellan 2-3%. Och
man talade hypotetiskt om ett scenario där en arbetslöshet på över fem procent skulle föra oss
bortom avgrunden. Efter det att nittiotalets lågkonjunktur har slagit till så talar man om 5 %´s
arbetslöshet som en drömgräns, samtidigt som diskussioner förs om en NAIRU på 4-8%. Och
märk väl, att då inflationsmålet gäller så anpassar sig ambitionerna i stabiliserings- (förklaras
senare) och arbetsmarknadspolitiken efter NAIRU. Ett exempel på detta märktes under
senhösten (1997) då riksbanken höjde reporäntan (stram penningpolitik, förklaras senare) i en
situation då den öppna arbetslösheten tenderade att sjunka ner mot 8%´s nivån (samtidigt som
den öppna arbetslösheten tillsammans med personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
representerade 14% av arbetskraften).
23
Den sänkta ambitionsnivån måste förklaras av att NAIRU har ökat från 80-talets nivåer på
2-3% till nittiotalets NAIRU på mellan 4-8%. Detta nya synsätt kan motiveras av att:
• Vi har fått en dramatisk försämring i landets arbetsförmedlingar, vilket i sådana fall skulle
förklara en dramatisk ökning i korttidsarbetslösheten.
• Vi har under 90-talet fått en dramatisk ökning av strukturomvandlingen i ekonomin, som i
sin tur har ökat strukturarbetslösheten.
• Vi har fått starkare fackföreningar under 90-talets lågkonjunktur än vi hade under
80-talets högkonjunktur, vilka driver upp lönerna på ett sådant sätt att arbetslösheten
förstärks.
• Att man har felbedömt situationen, vilket gör att struktur- och friktionsarbetslösheten
inte har ökat under 90-talet. Stämmer detta är all arbetslöshet över 3 % nivån att betrakta
som konjunkturellt betingad.
Detta var en mycket generell presentation av arbetslöshetsproblematiken. Vi har många
anledningar till att återkomma till problemen med begreppet “full sysselsättning”. Men nu
fortsätter vi med att presentera 1900-talets makroekonomiska mål för att sedan undersöka
vilka ekonomisk-politiska rekommendationer som den klassiska teorin ger för att ekonomin
ska kunna uppnå de uppställda målen.
Extern balans
Med extern balans menar vi att värdet på exporterade varor och tjänster ska
överensstämma med det importerade värdet. Detta är detsamma som att landets bytesbalans
ska uppvisa balans.
Stabila priser
Med stabila priser menar vi att inflationen ska hållas på en låg och jämn nivå. För Sverige
gäller att Riksbanken ska föra en penningpolitik som ser till att inflationen ligger på 2 % (som
ett genomsnitt). Den europeiska centralbankens (ECB) inflationsmål handlar om att
inflationen ska vara max 2 %.
Mellan 1900 och 1930 domineras det makroekonomiska tänkandet av den klassiska
teorin. Enligt denna tradition gällde följande:
Says lag gäller. Alternativt, att flexibla priser genererar omedelbar jämvikt på samtliga
marknader i en ekonomi där producenterna bestämmer hur mycket varor och tjänster som
kommer att produceras. M.a.o. att nivån på BNP är bestämd från ekonomins utbudssida.
Pengar är neutrala. Detta är ju en följdsats ur Says lag som hävdar att en förändring i
penningmängden endast påverkar landets inflation.
24
Vi ska nu utgå från den klassiska teorin och undersöka vilka policyimplikationer denna teori
ger om vi vill tillfredställa de fyra makroekonomiska målen:
Då de klassiska ekonomerna hävdar att Says lag gäller, alternativt att flexibla priser
genererar jämvikt på samtliga marknader, så gäller detta också arbetsmarknaden. Därför
implicerar den klassiska modellen att flexibla löner genererar jämvikt på arbetsmarknaden,
vilket i det klassiska perspektivet innebär att alla som vill arbeta till rådande marknadslön
också får arbete. Det är bara de som vill arbeta till en högre lön än marknadslönen som inte
erbjuds arbete, men dessa människor har ju frivilligt valt att inte arbeta till rådande marknadslön, vilket innebär att denna grupp inte kan betraktas som ofrivilligt arbetslös. Därmed
garanterar marknaden förekomsten av full sysselsättning i den klassiska modellen. Detta
innebär att regeringen inte behöver bedriva någon ekonomisk politik för att tillfredställa
detta mål.
Nästa uppgift blir att undersöka hur regeringen ska förhålla sig till målet “extern balans”.
För att lösa denna uppgift kommer vi att utnyttja de klassiska ekonomernas antaganden om
flexibla priser och pengars neutralitet.
Om ett land har överskott i sin bytesbalans så genererar detta ett nettoinflöde av
ädelmetaller, som i sin tur gör att penningmängden ökar. Men då pengar är neutrala så
kommer den ökade penningmängden att generera ökad inflation i överskottslandet. Detta gör
att överskottslandet ser hur de tidigare konkurrensfördelarna urholkas av den relativt höga
inflation som bytesbalansöverskottet genererar. Denna inflation kommer att fortgå så länge
som landet har överskott i bytesbalansen, då överskottet genererar fortsatt nettoinflöde av
ädelmetall och inflation. Till slut nås en situation där inflationen ätit upp de initiala
konkurrensfördelarna vilket märks i att bytesbalansöverskotten nu ersatts av balans i
utrikeshandeln. I detta läge upphör nettoinflödet av ädelmetall vilket gör att penningmängden
och prisnivån stabiliseras.
Sammanfattningsvis innebär detta att ett land som i det klassiska perspektivet har överskott i
bytesbalansen kommer att ställas inför en snabbare inflation, som i sin tur automatiskt återför
landet till en situation med extern balans. ( Argumentet gäller självklart också för initiala
lägen med bytesbalansunderskott, som i sin tur genererar ett nettoutflöde av ädelmetaller som
gör att landets prisnivå sjunker... .) Därför gäller att extern balans är ett mål som i det
klassiska perspektivet automatiskt tillfredställs av marknaderna. Detta innebär att regeringen
inte ska implementera någon ekonomisk politik med syfte att tillfredställa önskemålet om
extern balans.
Vi har nu visat att om den verkliga ekonomin bäst beskrivs av den klassiska modellen så
kommer marknaderna automatiskt att tillfredställa målen full sysselsättning och extern balans.
Därför ska regeringen enligt det klassiska synsättet inte föra någon politik i syfte att
tillfredställa dessa mål. Denna slutsats kan sammanfattas i den klassiska teorins ståndpunkt att
marknaderna alltid är överlägsna den ekonomiska politiken.
Nästa steg blir nu att undersöka om regeringen bör föra någon ekonomisk politik för att
tillfredställa målsättningen om att upprätthålla stabila priser.
Som en följdsats ur Says lag fick vi att pengar var neutrala, vilket innebär att en ökad
penningmängd endast resulterar i ökad inflation (utan att någon effekt ges på landets BNP).
25
Argumentet om pengars neutralitet baseras på idén om att det är producenterna själva som
beslutar om hur mycket som kommer att produceras. Därför kommer också tillväxten, eller
den långsiktigt trendmässiga förändringen i BNP, att betingas av beslut fattade i företagen.
Och dessa beslut uppvisar ingen korrelation med landets penningmängd. Tillväxttakten kan
påverkas av ny teknologi och en förändring i kapitalstocken, men enligt klassisk teori är
pengar utan betydelse i detta sammanhang.
Men om BNP växer över tiden så kan regeringen och riksbanken anpassa utbudet på pengar
så att penningmängden växer proportionellt mot den långsiktiga förändringen i BNP, eller
tillväxten, för att på detta sätt undvika inflation. Enligt de klassiska ekonomerna är det endast
när penningmängden växer snabbare än produktionen som vi får inflation.
Vid 1900-talets början övergick rätten att ge ut sedlar och mynt till de olika ländernas
centralbanker för att bli ett centralbanksmonopol. Om nu pengar är neutrala så måste
regeringen och landets centralbank agera så att penningmängden inte växer snabbare än
produktionen för att tillfredställa prisstabilitetsmålet.
I enlighet med den klassiska teorin tillfredställs det långsiktiga tillväxtmålet av en
avreglerad ekonomi.
Detta innebär att de enda ekonomisk-politiska åtgärder som enligt de klassiska ekonomerna
krävs för att tillfredställa de fyra makroekonomiska målen är att regeringen och riksbanken
anpassar ökningen av penningmängden till den långsiktiga tillväxttrenden för att undvika
inflation, och att man avreglerar marknader som fortfarande är reglerade för att stimulera
tillväxten. Full sysselsättning och extern balans ges automatiskt av marknadernas
funktionssätt och kräver därför inga ekonomisk-politiska insatser. De klassiska ekonomernas
policyrekommendationer har därför gått under beteckningen “laissez faire”.
Oron för att inflation skulle genereras av en kraftig penningmängdsökning bekräftades av
händelseutvecklingen i Tyskland i början av 20-talet. Krigsskadeståndet efter första världskriget tillsammans med kostnaderna för landets återuppbyggnad gav den tyska regeringen
stora budgetunderskott som till stor del finansierades med lån i den tyska centralbanken. När
regeringen lånar säljer den statsobligationer och statsskuldväxlar till potentiella långivare.
Detta innebar nu att den tyska regeringen sålde en stor mängd statsobligationer till den tyska
centralbanken, som i sin tur betalade genom att sätta in nya pengar på regeringens konto i
centralbanken. När regeringen sedan använde dessa pengar för att finansiera sina
verksamheter så ökade penningmängden. Då den tyska regeringen under denna period lånade
mycket i den tyska centralbanken, fick man nu en situation där penningmängden ökade
betydligt mycket snabbare än produktionen, vilket i sin tur skapade ett gigantiskt
inflationsproblem.
KEYNES OCH DEPRESSIONEN: MAKROTEORI 1930-1970
Under den senare halvan av 1920-talet och det tidiga 30-talet fick man en avmattning i den
aggregerade efterfrågan över hela västvärlden. Situationen betingades till stor del av en
avmattning i investeringsefterfrågan, som kan förklaras av att återuppbyggnadsbehovet efter
första världskriget nu var tillfredställt. Detta resulterade i att många företag opererade med
överkapacitet samtidigt som arbetslösheten ökade (m.a.o. utbudsöverskott på arbetsmarknaden). I detta läge kom inte priserna att sjunka tillräckligt för att generera jämvikt på
26
samtliga marknader för varor, tjänster och arbetskraft. På den minskade efterfrågan svarade i
stället företagen med att minska sitt utbud utan att sänka sina priser på ett jämviktsskapande
sätt. Då företagen minskade sitt utbud så behövde de en mindre mängd arbetskraft, vilket
resulterade i en ökad arbetslöshet utan att lönenivån sjönk på ett jämviktsskapande sätt. Då
man på 1920- och 30-talen saknade den moderna välfärdsstatens transfereringssystem så gav
den ökade arbetslösheten en negativ effekt på den del av den aggregerade (totala) efterfrågan
som representerades av privat konsumtion. Och när aktiviteten i ekonomin nu dämpas på ett
sådant sätt att många företag ställs inför problem med överkapacitet, och när inga
förväntningar om en ökad orderingång märks i det pessimistiska klimatet, så svarar företagen
med att minska sina investeringar vilket i sin tur förstärker den negativa effekten på den
aggregerade efterfrågan.
Vid 1930-talets början ställs nu västvärlden inför ett gigantiskt arbetslöshetsproblem (18-30
procents arbetslöshet) samtidigt som priserna inte svarar på ett sådant sätt (sjunker) att
jämvikt uppnås på samtliga marknader. Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes drar
slutsatsen att då priserna inte rör sig tillräckligt för att generera allmän jämvikt, så gäller inte
Says lag. När företagen nu svarar på den minskade efterfrågan med att anpassa utbudet till
den nya efterfrågade nivån, utan att ändra sina priser på ett jämviktsskapande sätt
(kvantitetsanpassar), så drar Keynes slutsatsen att nivån på produktionen av varor och tjänster
(BNP) bestäms av nivån på den totala efterfrågan (och inte av hur mycket företagen vill
producera, eller av ekonomins utbudssida, som Say hävdade).
Keynes drar därmed slutsatsen att vi nu befinner oss i en ekonomi med relativt stela priser,
vilket gör att priserna inte är omedelbart jämviktsskapande. Därmed gäller inte Says lag,
vilket dels innebär att den moderna marknadsekonomin inte är det flexibla system som
kontinuerligt genererar nya jämvikter som svar på de nya marknadsförhållanden som den
moderna industriella ekonomin skapar. Dels innebär det att nivån på BNP inte längre bestäms
från ekonomins utbudssida, utan av nivån på den aggregerade efterfrågan.
Som orsak till att den moderna marknadsekonomin inte längre fungerar på det flexibla sätt
som den klassiska teorin implicerar hävdar Keynes att marknadsstrukturerna har genomgått en
avgörande förändring sedan Smith, Ricardo och Say skrev sina arbeten. Detta innebär att den
typiska marknaden inte längre representeras av en struktur där många små producenter utsätts
för effektiv konkurrens från både befintliga och potentiella företag, i en värld utan
marknadsbestämda inträdesbarriärer. 1930-talet utmärks i stället av “blandade”
marknadsstrukturer, där många betydelsefulla marknader karakteriseras av fåtalskonkurrens
(oligopol). M.a.o. av en situation där ett litet antal stora massproducerande företag bestämmer
marknadsvillkoren. I denna moderna marknadsmiljö genererar marknadsbestämda
inträdesbarriärer och fåtalskonkurrens en begränsad flexibilitet, viket bland annat märks i
förekomsten av relativt stela priser som inte ger upphov till några omedelbara jämvikter.
Behovet av att ersätta den klassiska teorin med något nytt (i detta fall keynesiansk teori)
förklaras ytterst av att den andra industriella revolutionen (från 1850-talet och framåt) på ett
avgörande sätt kom att förändra marknadsstrukturerna och därmed den verklighet som
teorierna gjorde anspråk på att förklara. M.a.o.: av att man i mikrofundamentet har fått en
förskjutning från den klassiska ekonomins perfekta konkurrenssituation mot den moderna
industriella ekonomins oligopol.
Då ekonomin nu, enligt Keynes, är efterfrågebestämd så anpassar företagen huvudsakligen
sitt utbud till förändringar i efterfrågan, utan att justera sina priser på ett avgörande sätt. Den
keynesianska teorin möjliggör därför situationer där årets produktion ges i ett läge där många
27
marknader inte befinner sig i jämvikt, vilket t.ex. kan innebära att många företag till rådande
prisnivå kan ställas inför en efterfrågan som är mindre än den mängd varor och tjänster som
man vill producera. Men då företagen på varje marknad anpassar sitt utbud till rådande
efterfrågan, så får vi om vi summerar produktionsbesluten på samtliga marknader i ekonomin
(aggregerar ekonomin) att det aggregerade utbudet bestäms av nivån på den aggregerade
efterfrågan. I ovanstående exempel ger detta en faktisk produktion (BNP) som är mindre än
den som företagen skulle vilja producera.
Ett alternativt sätt att beskriva samma förhållande är följande: Den aggregerade efterfrågan
är här skild från (mindre än) det aggregerade utbud som företagen skulle producera om det
rådde full sysselsättning. (Den produktion som ges vid full sysselsättning definierar begreppet
“potentiell BNP, m.a.o.: Potentiell BNP = BNP vid full sysselsättning). Den ovan beskrivna
situationen genererar därför arbetslöshet, vilket innebär att den keynesianska teorin kan
förklara förekomsten av konjunkturarbetslöshet (arbetslöshet betingad av otillräcklig
efterfrågan).
Keynes drar nu slutsatsen att då marknaderna inte själva på ett tillräckligt snabbt sätt kan
åstadkomma jämvikt, så behöver marknaderna i en modern marknadsekonomi hjälp av den
ekonomiska politiken för att uppnå detta resultat. Och då produktionsnivån är bestämd från
efterfrågesidan så rekommenderar Keynes att den ekonomiska politiken utformas på ett sådant
sätt att regeringen styr den aggregerade efterfrågan (och därmed BNP) så att de
makroekonomiska målen blir tillfredställda. Under 1930-talets lågkonjunktur bestod det
huvudsakliga problemet av att sysselsättningsmålet inte var tillfredställt, vilket vi här kommer
att utnyttja som exempel. Men den keynesianska ekonomiska politiken utformades också för
att styra den aggregerade efterfrågan i önskad riktning så att högkonjunkturens problem med
inflation och bytesbalansunderskott kunde lindras. De problem som uppkommer i en
högkonjunktur kommer att behandlas senare.
Så tillbaka till Keynes rekommendationer under 1930-talets arbetslöshetskris. I den
efterfrågebestämda ekonomin var den aggregerade efterfrågan nu otillräcklig för att kunna
åstadkomma en produktion vid full sysselsättning. Keynes letade efter en aktör som kunde
påverka den aggregerade efterfrågan tillräckligt mycket för att full sysselsättning skulle kunna
uppnås. Lösningen på problemet fann Keynes i att ge regeringen uppgiften att med
ekonomiskpolitiska medel styra den aggregerade efterfrågan i önskad riktning. De medel som
regeringen skulle utnyttja i detta syfte kan delas in i finanspolitiska medel och
penningpolitiska medel:
Finanspolitik
Regeringen kan med ett utnyttjande av de finanspolitiska medlen antingen styra den
aggregerade efterfrågan (AD) direkt genom att ändra den offentliga konsumtionen eller
indirekt; genom att påverka den privata konsumtionen med ett ändrat skattetryck.
Exempel:
Om regeringen ökar den offentliga konsumtionen så kommer den aggregerade
efterfrågan att öka, vilket i den efterfrågebestämda ekonomin resulterar i att företag nu
svarar genom att öka sitt utbud på de efterfrågade varorna och tjänsterna. BNP kommer
därför att öka vilket i sin tur genererar en ökad efterfrågan på arbetskraft som gör att
28
sysselsättningen ökar, och att ekonomin rör sig mot en produktion vid full sysselsättning.
Som ett resultat av den ökade offentliga konsumtionen (expansiv finanspolitik) ökar nu
sysselsättningen och folks inkomster. När inkomsterna ökar så ger detta en positiv effekt på
den privata konsumtionen, då Keynes hävdar att folk använder en given procent av sina
disponibla inkomster till konsumtion (hur stor denna procentsats är bestäms av den marginella konsumtionsbenägenheten).
Därmed kommer den ökade offentliga konsumtionen initialt att öka den aggregerade
efterfrågan och BNP. Men då detta ger folk ökade inkomster som efter skatt genererar ökade
disponibla inkomster, ger nu den expansiva finanspolitiken en sekundär effekt på den privata
konsumtionen som ökar och driver upp den aggregerade efterfrågan och BNP ytterligare
(utöver den initiala effekten som direkt betingades av storleken på den offentliga
konsumtionsökningen). Därmed ges en slutgiltig effekt på den aggregerade efterfrågan och
BNP som är större än den initiala efterfrågeökningen (som här utgjordes av den offentliga
konsumtionsökningen). Detta förhållande kallar Keynes den multiplikativa relationen mellan
en initial förändring i någon efterfrågekomponent (t.ex. ändrad offentlig konsumtion) och dess
slutgiltiga effekt på BNP, eller multiplikatorn.
Storleken på multiplikatorn bestäms av den vidare effekt som ges på den privata konsumtionen av de förändringar i BNP som orsakades av den initiala efterfrågeförändringen. Hur
stor den vidare effekten på privat konsumtion kommer att bli bestäms i sin tur av storleken på
de skattebetalningar och det sparande som BNP-ökningen genererar. Detta då de medel som
går till skatt och sparande inte används till vidare privat konsumtion.
Observera också, att om den initiala offentliga konsumtionsökningen kostar 100 milj.
kronor så genererar detta en ökad produktion och sysselsättning som i sin tur ger löntagare
ökade inkomster och företag ökade vinstmedel. På dessa ökade inkomster och vinster betalas
sedan skatt, vilket gör att den slutgiltiga negativa effekten på statsbudgeten av den offentliga
konsumtionsökningen blir mindre än 100 milj. kronor.
Det alternativa finanspolitiska redskapet är att ändra skattetrycket. Om regeringen
sänker skattetrycket så kommer folk få behålla en större andel av BNP i disponibel inkomst.
Detta kommer att öka den privata konsumtionen, och då den privata konsumtionen är en del
av den aggregerade efterfrågan, så ökar nu den aggregerade efterfrågan med en positiv
effekt på BNP och sysselsättning som följd. Även här får vi en multiplikativ effekt på BNP,
samtidigt som skattesänkningens initialt negativa effekt på statsbudgeten till en del
kompenseras av de skatteintäkter BNP-ökningen ger.
Penningpolitik
En expansiv penningpolitik åstadkoms genom att riksbanken ökar penningmängden.
Åtgärden ökar nu likviditeten i ekonomin, vilket gör det möjligt för banksektorn att öka sin
utlåning med billigare kredit (ränta) som följd. Därmed hävdar Keynes att en ökad penningmängd sänker räntenivån vilket gör det billigare för företag att låna pengar till investeringsändamål. Detta innebär att den expansiva penningpolitiken åstadkommer en billigare
kreditgivning som i sin tur stimulerar investeringsefterfrågan. Och då investeringsefterfrågan är en del av den aggregerade efterfrågan, så kommer den aggregerade efterfrågan att
öka med en positiv effekt på BNP och sysselsättning som följd.
29
Därmed gäller att pengar inte är neutrala i det keynesianska systemet, då en förändring i
penningmängden inte påverkar prisnivån (när priserna är relativt stela), utan i stället gör att
räntan sjunker. Den sänkta räntans positiva effekt på den aggregerade efterfrågan gör nu att
man i Keynes efterfrågebestämda modell får en positiv effekt på BNP. Därmed ger penningpolitiken reala effekter (påverkar BNP) vilket är detsamma som att pengar inte är
neutrala.
Det kan nu vara viktigt att göra följande kommentarer innan vi går vidare:
Den keynesianska teorin har inget gemensamt med ett planekonomiskt system. Då Keynes
observerade att marknaderna lämnade åt sig själva långtifrån alltid lyckas med att uppnå
jämvikt, så hävdade han att den ekonomiska politiken skulle utformas så att den hjälper
marknadssystemet att uppnå jämvikt. När jämvikten var uppnådd skulle målen full
sysselsättning, extern balans och stabila priser vara tillfredställda.
Detta innebär att Keynes inte accepterade de klassiska ekonomernas idé om att “marknaden
alltid var överlägsen den ekonomiska politiken”, vilket i annat fall skulle innebära att
marknaderna av sig själva alltid åstadkommer jämvikt på relativt kort tid. Ett förhållande som
gör att marknaderna aldrig är i behov av någon hjälp från den ekonomiska politiken för att
åstadkomma den angelägna jämvikten.
Det är också viktigt att förstå att den keynesianska teorin skiljer sig från merkantilismen.
Båda dessa system har det gemensamt att de inte tror att marknaderna lämnade åt sig själva
beter sig på det optimala sätt som den klassiska teorin hävdar. Därför är både merkantilismen
och keynesianismen utvecklade för att hjälpa marknaderna mot ett bättre funktionssätt. De
båda traditionerna skiljer sig från varandra i utformningen av de ekonomisk politiska
redskapen. Det merkantilistiska medlet att utnyttja regleringar är selektivt i den meningen att
merkantilisterna hävdade att bara vissa verksamheter skulle skyddas av de statliga
regleringarna. De keynesianska medlen är däremot generella då syftet med finans- och
penningpolitiska åtgärder är att styra den totala, eller aggregerade, efterfrågan i en sådan
riktning att de makroekonomiska målen blir tillfredställda.
Finans- och penningpolitiken har i överensstämmelse med den keynesianska teorin också
kommit att användas som medel när man vill undvika de bytesbalansunderskott som brukar
uppkomma i högkonjunkturer.
Enligt Keynes finns det ett relativt stabilt förhållande mellan ett lands BNP och import,
vilket innebär att vi i tidsintervall över 4-5 år kan hävda att landets import kan uttryckas som
en given procent av BNP. Ekonomer beskriver denna relation som den marginella
importbenägenheten. Förekomsten av en marginell importbenägenhet förklaras dels av att ett
lands konsumenter använder en del av sina inkomster till att konsumera hemmaproducerade
varor för och en del till konsumtion av importerade varor. Samma förhållande gäller för
företag som bundna av avtal med underleverantörerna brukar köpa en del av sina insatsvaror
från underleverantörer i omvärlden och en del från företag som opererar på
hemmamarknaden. Om nu landets BNP ökar så kommer konsumenter och företag att både
öka sin efterfrågan av hemmaproducerade varor och av importerade varor. Detta ger då att
en konjunkturuppgång som ökar landets BNP nu också ger en positiv effekt på landets import,
utan att exporten påverkas. Det är här viktigt att förstå att vår export inte påverkas av
förändringar i det egna landets BNP. Detta då vår export ju bestäms av omvärldens
efterfrågan på våra varor, som bl.a. påverkas av omvärldens konjunkturläge och marginella
importbenägenhet.
30
För den öppna ekonomin (ett land som handlar med andra länder) gäller då att en konjunkturuppgång ökar landets import utan att någon effekt ges på exporten. Om vi utgår från en
lågkonjunktur så gäller att då vi nu producerar relativt lite så kommer också importen att vara
relativt begränsad. Detta gör att vi under den rådande lågkonjunkturen har överskott i
bytesbalansen. Om nu BNP ökar och styr landet ur lågkonjunkturen så gör detta att importen
ökar vilket begränsar överskottet i bytesbalansen. Om konjunkturuppgången fortsätter och för
landet in i en högkonjunktur så kommer importen att öka ytterligare, vilket i sin tur gör att
bytesbalansöverskotten med tiden övergår i underskott. Under normala förhållanden uppstår
ett bytesbalansunderskott först när ekonomin förts in i en högkonjunktur.
Så under normala förhållanden kommer förekomsten av en marginell importbenägenhet
göra att landet uppvisar överskott i bytesbalansen under lågkonjunkturer, som i högkonjunkturer förvandlas till underskott.
Detta innebär att om ett land under normala förhållanden förs in i en högkonjunktur så
uppvisar bytesbalansen underskott. Därmed gäller att vi i högkonjunkturer har en för stark
efterfrågan för att kunna undvika bytesbalansunderskott, vilket gör att vi enligt keynesiansk
teori bör bedriva en kontraktiv finans- eller penningpolitik som dämpar den aggregerade
efterfrågan. Detta resulterar i att att högkonjunkturen kyls av med en avmattning i BNP och
import som följd, vilket i sin tur gör att bytesbalansen rör sig från underskott mot balans.
Som en sammanfattning kan man hävda att ekonomins funktionssätt enligt den
keynesianska teorin genererar följande policyimplikationer:
I en lågkonjunktur uppstår problem med arbetslösheten, samtidigt som bytesbalansen
visar överskott. Regeringens uppgift blir att lösa arbetslöshetsproblemet genom att stimulera
den aggregerade efterfrågan med expansiv finans- eller penningpolitik. Den expansiva
politiken för nu BNP mot den potentiella nivån där sysselsättningsmålet är tillfredställt,
samtidigt som bytesbalansen uppvisar balans.
I en högkonjunktur är efterfrågan på varor och tjänster stark vilket i sin tur gör att
företagens behov av arbetskraft är stort. Detta genererar inflationstendenser i ekonomin, dels
betingat av att företagen vill öka sina vinstmarginaler och dels på grund av den löneglidning
som det överhettade arbetsmarknadsläget genererar. Samtidigt växer importen förbi exporten
och landet får problem med bytesbalansunderskott. Regeringen måste nu dämpa den
aggregerade efterfrågan med en kontraktiv finans- eller penningpolititik vilket styr den
faktiska bruttonationalprodukten tillbaka mot den potentiella nivån. När detta är uppnått är
inflationstrycket omintetgjort samtidigt bytesbalansen uppvisar balans.
Under 50- och 60-talen lyckades de västerländska regeringarna med att på ett framgångsrikt sätt tillämpa den keynesianska teorin, vilket innebar att man stimulerade ekonomin ur
lågkonjunkturer samtidigt som de problem högkonjunkturerna förde med sig bemästrades
med kontraktiv politik.
31
MONETARISTERNAS OCH NYKLASSIKERNAS REAKTION
OCH
KONFLIKTEN MELAN DESSA TEORIER OCH KEYNESIANISM
MAKROEKONOMI UNDER 1970- OCH 1980-TALEN
I början av 1970-talet inträffade två viktiga händelser som kom att göra det betydligt svårare
att bedriva en framgångsrik keynesiansk politik:
Vietnamkriget kom att under det sena 60-talet och det tidiga 70-talet leda till en ökning i
de amerikanska försvarsutgifterna. Detta innebar att den amerikanska regeringen ökade den
offentliga konsumtionen, som här är att betrakta som expansiv finanspolitik. Därmed ökade
den aggregerade efterfrågan i den amerikanska ekonomin vilket förde in landet i en
högkonjunktur. Under denna högkonjunktur växte importen förbi exporten vilket gav USA ett
bytesbalansunderskott som betalades med amerikanska dollar. Som resultat ökade mängden
dollar i det internationella betalningssystemet snabbare än den trendmässiga ökningen i BNP.
De länder som nu fick ett bytesbalansöverskott gentemot den amerikanska ekonomin gavs ett
nettoinflöde av dollar som de exporterande företagen växlade mot inhemsk valuta i respektive
lands centralbank. Detta gjorde att centralbankerna utökade sina valutareserver med dollar,
samtidigt som företagen fick ökade tillgångar i sina lokala valutor, med resultatet att
penningmängden i dessa länder växte i takt med det ökade dollarinflödet. Och då
dollarutbudet växte snabbare än den trendmässiga ökningen i västvärldens BNP, så kom också
penningmängden i de länder som handlade med den amerikanska ekonomin att växa snabbare
än tillväxten.
Därmed genererade Vietnamkriget en situation där ökningstakten i penningmängden
accelererade över hela västvärlden. Som en konsekvens ökar nu inflationen, vilket innebär att
de båda föregående decenniernas låga inflation nu ersätts av en period med relativt hög och
varierande inflation. Som en naturlig konsekvens ges att det system med fasta växelkurser,
Bretton Woodssystemet, som tillämpats under 1950- och 1960-talen, nu inte längre klarar av
en situation där medlemsländerna uppvisar stora variationer i ländernas inflation.
Spänningarna som uppstår leder till Bretton Woodssystemets sammanbrott.
Detta innebär att redan före oljeprischocken 1973 genererar Vietnamkriget en ökad
inflation vilket gör att prisstabilitetsmålet inte längre är tillfredställt.
Den andra händelsen som kom att försvåra implementeringen den keynesianska
politiken inträffar när de oljeproducerande länderna på ett framgångsrikt sätt bildar en
kartell (OPEC) som fattar beslut om minskat utbud och ett ökat pris. Detta beslut gav tre
betydelsefulla effekter som kom att påverka möjligheterna att bedriva keynesiansk politik:
1) Oljeprischocken ökade på inflationen ytterligare.
2) Oljeprischocken kom också att ge en negativ effekt på den globala aggregerade efterfrågan av följande skäl: Under det tidiga 70-talet när OPEC höjde priset på olja så var de
oljekonsumerande länderna så beroende av olja att de inte kunde minska oljeimporten på
något betydelsefullt sätt. Oljeprischocken gjorde då att de oljekonsumerande länderna
fortsatte att köpa nästan lika mycket olja som tidigare, men nu till ett mycket högre pris. Detta
resulterade i en stor inkomstöverföring från oljekonsumerande till oljeproducerande länder,
32
vilket representerade inkomster som annars till största delen skulle använts till konsumtion
och investeringar. Men, då de oljeproducerande länderna var förståndiga nog att inte använda
de ökade inkomsterna till omedelbar konsumtion så gick nu en stor del av dessa inkomster till
sparande. Som en konsekvens av oljeprischocken ökar därför det globala sparandet, vilket ger
en avmattning i den globala efterfrågan som i sin tur bidrar till 1970-talets lågkonjunktur och
arbetslöshet.
3) Det tredje problemet som följde på oljeprischocken betingades åter av att de
oljekonsumerande länderna nu betalade mycket mer för en nödvändig importvara. Detta gav
underskott i de oljekonsumerande ländernas bytesbalanser.
Oljeprischocken gav därmed ökad inflation, bytesbalansunderskott och lågkonjunktur med
arbetslöshet som följd. Detta gjorde att de oljeimporterande västländerna förpassades till en
position där inget av de tre stabiliseringspolitiska målen var tillfredställda, och det var detta
förhållande som ställde den keynesianskt influerade politiken inför problem.
En situation med t.ex. både arbetslöshet och bytesbalansunderskott samtidigt var tillräckligt
för att förvandla 50- och 60-talens gyllene keynesianska decennier till 1970-talets
keynesianska trauma.
För att råda bot på arbetslösheten rekommenderades expansiv politik. Men en sådan politik
ökade ju landets BNP som i sin tur gav en ökad import med en ytterligare försämring av det
redan existerande bytesbalansunderskottet.
Om regeringen i stället ville lösa problemet med bytesbalansunderskottet så måste den
implementera en kontraktiv politik som minskar landets BNP och import. Men en sådan
politik kommer samtidigt att ytterligare förvärra den redan dystra arbetslöshetssituationen.
Denna målkonflikt mellan målen full sysselsättning och extern balans fångade den
keynesianska politiken i en situation som den hade svårt att finna en lösning till. Problemet
förvärrades ytterligare av att inte heller prisstabilitetsmålet var tillfredställt.
När de europeiska ekonomierna nu hamnade i en situation där den dominerande ekonomiskpolitiska doktrinen inte på ett framgångsrikt sätt kunde finna någon lösning till de rådande
problemen, så kommer en reaktion mot den keynesianska traditionen från ekonomer som alla
har det gemensamt att dom inspirerats av den klassiska traditionen. Denna reaktion kom
visserligen från ekonomer som kom att utveckla olika skolbildningar som monetarism,
nyklassisk teori, “real business cycle school”,... men som alla har det gemensamt att man
som mikrofundament utnyttjar den neoklassiska perfekta konkurrensmodellen. Vi kommer
nu låta monetaristerna representera dessa olika skolbildningar.
Trots att Keynes antog trögrörliga priser (vilket innebär att priserna inte är omedelbart
jämviktsskapande, men att priserna på lång sikt ändå har en jämviktsskapande funktion), så
kom keynesianerna (eller de ekonomer som kom att tillämpa Keynes teorier) att på 50- och
60-talen ändra Keynes antagande om trögrörliga priser till ett antagande att priserna var stela.
Om man antar stela priser så ges priserna ingen som helst jämviktsskapande funktion, vilket
innebär att så fort som marknadsekonomin hamnat i ojämvikt (t.ex. arbetslöshet) så kräver
uppnåendet av en ny jämvikt att regeringen styr den aggregerade efterfrågan i önskad riktning
med finans- och penningpolitiska medel.
33
Vid 70-talets början blev inflationen åter ett problem, vilket då representerade en möjlighet
som den keynesianska teorin hade kommit att definiera bort. Den monetaristiska reaktionen
drog samtidigt en väldigt stark slutsats ur observationen att priserna nu rörde sig (inflation).
Monetaristerna hävdade nu inte bara att priserna rörde sig, utan man hävdade också att
priserna rörde sig på ett sådant sätt att prisförändringarna relativt snabbt kom att generera
jämvikt på samtliga marknader. Detta innebär att ekonomer återigen kom att utnyttja Says lag
som en fundamental princip för ekonomins funktionssätt, vilket i sin tur gör att antagandet om
flexibla priser gör come back inom makroteorin.
Men monetarismen är en modifierad variant av den klassiska teorin, vilket innebär att man
antar att Says lag gäller approximativt, alternativt att approximativt flexibla priser genererar
jämvikt på samtliga marknader snabbare än vad som kan åstadkommas med ekonomisk
politiska medel. Nivån på BNP blir därför åter bestämd från utbudssidan, vilket här innebär
att produktionen av varor och tjänster oftast bestäms av den produktionsvolym som ges vid
full sysselsättning (jämvikt på arbetsmarknaden). Detta innebär att produktionsvolymen
bestäms av det arbete som blir utfört när de som vill arbeta till rådande marknadslön också
arbetar.
När monetaristerna hävdar att marknaderna genererar jämvikt snabbare än vad som kan
åstadkommas med ekonomisk politik, så introducerar man den korrekta observationen att det
förflyter tid från det att regeringen påbörjar en diskussion om någon finans- eller
penningpolitisk åtgärd, över det att beslut fattas, fram tills dess att åtgärden fått full effekt på
landets BNP och sysselsättning. När nu monetaristerna hävdar att marknaderna är snabbare än
den ekonomiska politiken, så innebär detta att marknaderna lämnade åt sig själva kommer att
anpassa ekonomin till produktion vid full sysselsättning på kortare tid än man kan
åstadkomma med generella finans- och penningpolitiska åtgärder. Därför hävdar
monetaristerna att ett utnyttjande av de ekonomisk politiska redskapen är ett sämre alternativ
än marknaden när det gäller att uppnå produktion vid full sysselsättning.
Monetaristerna hävdar dessutom att den ekonomiska politiken inte är harmlös, utan att den i
stället är värre än meningslös. Denna slutsats följer som ett naturligt resultat ur påståendet att
marknaderna (med hjälp av prisanpassningen) alltid är snabbare än stabiliseringspolitiken, när
det gäller att återföra ekonomin till produktion vid full sysselsättning. Förklaringen är
följande:
Om det alltid tar mellan två till tre år att få önskad effekt av en finans- eller penningpolitisk
åtgärd, så hävdar monetaristerna att marknaderna alltid kommer att återanpassa ekonomin till
allmän jämvikt på kortare tid än dessa två till tre år. Om vi initialt befinner oss i en
lågkonjunktur så kommer därför marknaderna via prisanpassningen att stimulera ekonomin
till produktion vid full sysselsättning på maximalt tre år. Om detta är sant och om regeringen
ändå försöker stimulera ekonomin med en expansiv åtgärd, så kommer effekten av den
expansiva politiken först när marknaderna redan återfört ekonomin till produktion vid full
sysselsättning. Om den expansiva effekten först infinner sig i detta läge så kommer den
stabiliseringspolitiska åtgärden inte att föra ekonomin från en lågkonjunktur till
produktion vid full sysselsättning, utan effekten blir i stället att föra ekonomin från
produktion vid full sysselsättning in i en högkonjunktur. Då effekterna av
stabiliseringspolitiken under dessa förutsättningar alltid kommer för sent så kommer
stabiliseringspolitiken egentligen att destabilisera ekonomin (föra ekonomin från lägen med
allmän jämvikt). Därför betraktar monetarister inte stabiliseringspolitiken som harmlös, utan
hävdar i stället att den är värre än meningslös.
34
När monetaristerna nu har gjort antaganden om ekonomins funktionssätt som förvandlat
hög- och lågkonjunkturer till underordnade problem, och definitivt till något som politiker
inte ska försöka neutralisera med ekonomisk-politiska åtgärder, så fokuseras åter de ekonomisk-politiska problemen på de klassiska problemområdena inflation och tillväxt.
Då monetaristerna hävdar att Says lag gäller approximativt så ger detta att pengar måste
vara approximativt neutrala. Detta förhållande baseras på förutsättningen att stabiliseringspolitiska åtgärder alltid kommer för sent (m.a.o. när marknaderna redan har återfört
produktionen till den nivå som ges vid full sysselsättning). I en sådan ekonomisk miljö gäller
följande vid expansiv penningpolitik:
Om riksbanken i en lågkonjunktur ökar penningmängden så kommer effekten av denna
expansiva åtgärd först när marknaderna redan genererat full sysselsättning. Detta innebär att
effekten av den penningpolitiska åtgärden blir att föra in ekonomin i en högkonjunktur. Men
då en högkonjunktur representerar ett efterfrågeöverskott, så kommer nu prisnivån att stiga
och relativt snabbt återföra ekonomin till den produktion som ges vid full sysselsättning.
Därmed ger expansiv penningpolitik en kortsiktig effekt på BNP (politiken för in landet i en
temporär högkonjunktur), men relativt snart kommer stigande priser att återföra produktionen
till den nivå som gäller vid full sysselsättning (den ursprungliga nivån). Därmed ger den
expansiva penningpolitiken på lite längre sikt endast effekt på landets inflation, vilket gör att
pengar enligt det monetaristiska synsättet är approximativt neutrala.
Därmed kan penningpolitiken inte på något betydelsefullt sätt påverka något annat än
landets inflation, vilket gör att riksbanken åter får till uppgift att anpassa ökningen i
penningmängden till den trendmässiga ökningen i BNP (tillväxten) för att på det sättet
undvika oacceptabel inflation. Därmed penningpolitikens enda uppgift att tillfredställa
prisstabilitetsmålet.
När konjunkturcykler inte längre är något problem för den ekonomiska politiken så ska
regeringen, utöver att upprätthålla inflationsmålet, koncentrera sina ansträngningar på en
politik som stimulerar tillväxten. Detta är ett problem som vi kommer att återkomma till.
Monetaristerna kom också att göra förväntningar till ett viktigt begrepp inom
nationalekonomin. Då folks beslut ofta bestäms av deras förväntningar om den framtida
händelseutvecklingen så kommer förväntningsbildningen att påverka ekonomins
funktionssätt, och därmed också den ekonomiska miljö i vilken regeringen fattar sina beslut.
Om t.ex. arbetsgivar- och löntagarorganisationerna förväntar sig en hög inflation under det
kommande året, så kommer årets löneförhandlingar att resultera i kraftigare löneökningar än
om arbetsmarknadens parter förväntat sig en lägre inflation. Därmed gäller att
förväntningarna om en hög inflation gör att arbetsmarknadens parter kommer överens om
löner i överensstämmelse med rådande inflationsförväntningar. Företagen betingas sedan av
samma inflationsförväntningar när dom sätter sina priser, vilket då genererar en faktisk
inflation som stämmer överens med inflationsförväntningarna, eller att inflationsförväntningarna blir självuppfyllande.
Då utformningen av den ekonomiska politiken också påverkas av nivån på den rådande
inflationen, så kommer olika inflationsförväntningar generera olika ekonomisk-politiska
beslut.
35
Under 1970- och 1980-talen pågick en het debatt mellan monetarister och keynesianer som i
sin tur kom att påverka utformningen av den ekonomiska politiken. Monetaristerna hävdade
att konjunkturvariationer inte var något problem som krävde insatser från regeringen i form av
stabiliseringspolitiska åtgärder, då marknaderna alltid var snabbare än den ekonomiska
politiken. För monetaristerna blev därför regeringens uppgift att undvika inflation och
stimulera tillväxt.
Keynesianerna, å den andra sidan, fortsatte att hävda att konjunkturvariationer genererade
betydelsefulla problem som man snabbast löste med stabiliseringspolitiska åtgärder. Därmed
fortsatte keynesianer att hävda att marknaderna inte beter sig på det optimala sätt som
monetaristerna hävdade, vilket innebar att marknaderna behövde hjälp av den ekonomiska
politiken. Keynesianerna exemplifierade sin ståndpunkt med att hävda att både
lågkonjunkturen under 70-talet och högkonjunkturen under 80-talet pågick under så långa
perioder att man omöjligt kunde hävda att marknaderna under dessa decennier uppvisade en
förmåga att snabbt återföra produktionen till att motsvara det potentiella utbudet.
Denna konflikt hade sina rötter i keynesianers och monetaristers olika synsätt angående de
verkliga marknadernas beteende och funktionssätt, vilket är liktydigt med att man hade olika
uppfattning om ekonomins mikrofundament. Monetaristerna hävdade förekomsten av
effektiva marknader som snabbast uppnådde jämvikt på egen hand, medan keynesianer
argumenterade för att imperfektioner i marknadssystemet motiverade implementeringen av en
aktiv stabiliseringspolitik.
Alternativt, hävdade den monetaristiska ståndpunkten att de småskaliga marknadsförhållanden som rådde på Adam Smiths tid och som genererade Says lag och den neoklassiska
teorin om perfekt konkurrens, fortfarande på 1970- och 1980-talen utgjorde en god
approximation av de verkliga marknadsförhållandena. Implicit hävdade man att den andra
industriella revolutionen (från 1850-talet) inte ändrade marknadsvillkoren på ett så avgörande sätt att man måste ersätta det klassiska synsättet med något nytt.
Utvecklingen av den keynesianska teorin betingades ytterst av att keynesianerna kom att
inta motsatt ståndpunkt. Keynesianer hävdar därför att den andra industriella revolutionen
kom att förändra marknadsstrukturer och marknadsvillkor på ett såpass avgörande sätt att den
klassiska och neoklassiska teorin inte längre ens utgör en god approximation av de
marknadsförhållanden som kommit att gälla under 1900-talet.
Efter en längre tids konflikt mellan dessa båda skolbildningar kom en del ekonomer att
försöka kombinera “det bästa” ur de båda traditionerna, för att ur en sådan syntes bygga vad
vi kommer att kalla för “kompromissmodeller”. Dessa nya modellers struktur kan förklaras
utifrån de grundläggande antaganden som den framväxande syntesen bygger på:
36
Kompromissmodellen antar
Trögrörliga priser (vilket representerar en kompromiss mellan keynesianers antagande
om stela priser och monetaristers antagande om flexibla priser). Med trögrörliga priser menar
vi två saker:
Dels att prisnivån är approximativt given i varje period (eller år), vilket gör att företagen
kvantitetsanpassar i varje period som i sin tur ger att nivån på BNP blir bestämd av nivån på
den aggregerade efterfrågan i varje period. Därmed kan man hävda att kompromissmodellen
på mycket kort sikt (under ett år) får ett keynesianskt funktionssätt.
Dels hävdar antagandet om trögrörliga priser att prisnivån kan ändras mellan perioder (eller
att företagen ändrar sina priser en gång om året). Antagandet om trögrörliga priser hävdar att
företagen justerar sina priser till innevarande period om ekonomin under föregående period
befann sig i en hög eller lågkonjunktur. Prisförändringen kommer då vara sådan att den styr
ekonomin ur hög- respektive lågkonjunkturen i riktning mot det potentiella utbudet (den
produktion som ges vid full sysselsättning). Tanken är att dessa prisjusteringar en gång per
period ska åstadkomma en gradvis anpassning som över flera perioder styr den faktiska
BNP´n mot den potentiella nivån. Antagandet om trögrörliga priser hävdar däremot inte att
om vi under innevarande period är i en högkonjunktur så kommer priserna till nästa period att
stiga med så mycket att högkonjunkturen redan under nästa period är neutraliserad.
Antagandet om trögrörliga priser hävdar i stället att om vi är i en högkonjunktur under
innevarande period så kommer företagen till nästa period att öka sina priser, vilket därmed ger
en negativ effekt på den aggregerade efterfrågan som i sin tur för den faktiska produktionen
tillbaka i riktning mot den potentiella nivån, men inte hela vägen dit. Därmed gäller att vi
också efter det att företagen har justerat sina priser är kvar i en högkonjunktur också i nästa
period, men att ekonomin då är mindre överhettad än före periodens prisjustering. Detta gör
att prisnivån kommer att fortsätta att stiga också under nästa och kommande perioder tills dess
att den accelererande inflationen har tvingat tillbaka efterfrågan och BNP till den potentiella
nivån.
När vi antar trögrörliga priser får vi därför alltid en situation där prisanpassningen tar fler
perioder på sig för att föra ekonomin ur hög- och lågkonjunkturer. Detta innebär att
kompromissmodellen möjliggör för existensen av både kortare hög- och lågkonjunkturer (det
monetaristiska fallet med relativt snabb prisanpassning) och för mer långvariga hög- och
lågkonjunkturer (vid en relativt långsam prisanpassning över tiden). Det innebär också att den
faktiska bruttonationalprodukten över fler perioder alltid återförs till den produktion som
motsvarar det potentiella utbudet. Därför kan man hävda att kompromissmodellen är
utbudsbestämd på lång sikt (över fler perioder).
Observera också att företagen i t.ex. en högkonjunktur inte höjer sina priser i avsikten att
styra ekonomin ur högkonjunkturen. Företagen höjer i stället sina priser p.g.a. att efterfrågan
är stark, vilket dels gör att företagen har möjlighet att höja sina vinstmarginaler med ökade
priser och dels att företagen kompenserar sig för de kostnader som löneglidningen ger. Men
dessa beslut att öka priserna ger den icke avsedda effekten i form av en avmattning i den
aggregerade efterfrågan och BNP, som i sin tur för ekonomin ur högkonjunkturen.
Därmed gäller att antagandet om trögrörliga priser gör modellen efterfrågebestämd på kort
sikt (det keynesianska argumentet) och utbudsbestämd på lång sikt (det monetaristiskt/klassiska argumentet).
37
Kompromissmodellen antar också förekomsten av rationella förväntningar, vilket
innebär att folk använder den givna informationen på bästa möjliga sätt, eller som grund för
att fatta rationella beslut. Detta argument kommer från den monetaristiska/klassiska
traditionen.
Kompromissmodellen kan åskådliggöras i följande diagram:
BNP*
BNP, BNP*
BNP=AD
t1
t2
t3
TID
Då den faktiska BNP i varje period bestäms av nivån på den aggregerade efterfrågan
(AD), så visas den cykliska utvecklingen i landets BNP av: BNP = AD.
Utvecklingen i landets potentiella BNP, eller hur mycket landet vid olika tidpunkter skulle
ha producerat om man opererat vid full sysselsättning, beskrivs av BNP* kurvan. Hur landets
potentiella bruttonationalprodukt utvecklas över tiden brukar ekonomer använda som mått på
landets långsiktiga tillväxt. Därmed bestäms tillväxten av de faktorer som påverkar
ekonomins möjligheter att producera varor och tjänster vid full sysselsättning, m.a.o. av
förändringar i:
1) Befolkningen. En ökad folkmängd innebär att fler medborgare måste försörja sig med
arbete. En växande folkmängd ger därför landet en större arbetskraft vilket innebär att fler
kommer att ha arbete vid full sysselsättning. Som en konsekvens produceras nu också
mer vid full sysselsättning.
2) Kapitalstocken. Nyinvesteringar ger den existerande arbetskraften mer maskiner till sitt
förfogande. Detta ökar arbetskraftens produktivitet, vilket gör att produktionen vid varje
sysselsättningsnivå ökar. Därmed ökar också produktionen vid rådande full
sysselsättningsnivå.
3) Teknologin. En förbättrad teknologi genererar en effektivare produktionsapparat. Som
en konsekvens ökar de anställdas produktivitet med en ökad produktion vid full
sysselsättning som följd.
38
4) Utbildning och humankapital. Satsningar på utbildningsprogram kommer dels att
underlätta för de anställda att hantera och förstå mer avancerade produktionsmetoder,
och dels att förbättra landets forsknings- och utvecklingskapacitet. Därmed ger en
satsning på humankapital en mer effektiv arbetskraft, vilket i sin tur ökar produktionen
vid full sysselsättning.
Därmed gäller att tillväxten, eller förändringen i det potentiella utbudet, förklaras av den
sammantagna förändring som över tiden ges i landets kapitalstock, teknologi, folkmängd och
humankapital.
Trots att en positiv förändring i någon av dessa faktorer ger en positiv effekt på tillväxten,
så är det bara positiva förändringar i teknologin, kapitalstocken och humankapitalet som ger
en ökad produktivitet. Detta innebär att det bara är de tillväxtförändringar som betingas av
dessa tre faktorer som kan ge en tillväxt som möjliggör stigande reallöner.
En befolkningsökning som genererar ett ökat arbetskraftsutbud kommer inte att ge någon
positiv effekt på produktiviteten. En ökad folkmängd ger därför tillväxt till oförändrade eller
sjunkande reallöner. Reallönen kommer att sjunka om den ökade sysselsättningen nu ger en
ökade trängsel kring den befintliga maskinparken, med negativ effekt på produktivitet och
reallöner som följd.
Tillbaka till diagrammet:
Då den sammantagna förändringen av de fyra faktorer som påverkar tillväxten inte
genererar några plötsliga förändringar, så brukar tillväxten approximeras av en rät linje med
positiv lutning (BNP*).
I överensstämmelse med kompromissmodellens antagande om trögrörliga priser så kommer
utvecklingen i den faktiska bruttonationalprodukten (BNP) att i varje period bestämmas av
nivån på den aggregerade efterfrågan. Och då förändringar i den aggregerade efterfrågan kan
uppstå relativt snabbt, så kommer den aggregerade efterfrågan och BNP att uppvisa större
variationer över tiden än det potentiella utbudet. Detta ger en situation där den faktiska
bruttonationalprodukten uppvisar en cyklisk variation kring den jämnare utvecklingen i det
potentiella utbudet, eller att utvecklingen i den faktiska bruttonational-produkten uppvisar en
cykliskt rörelse kring tillväxten. Det är denna cykliska utveckling i BNP som förklarar
förekomsten av konjunkturvariationer, där högkonjunkturer representerar lägen där den
faktiska bruttonationalprodukten ligger över den potentiella nivån, medan lågkonjunkturer
gäller för situationer där den faktiska bruttonationalprodukten är mindre än den potentiella.
Förekomsten av konjunkturvariationer kommer i sin tur att störa uppfyllandet av de
stabiliseringspolitiska målen. I en lågkonjunktur (t0) producerar vi ju mindre än vad vi skulle
ha producerat vid full sysselsättning, vilket gör att ekonomin i lågkonjunkturer ställs inför ett
arbetslöshetsproblem (målet full sysselsättning är inte tillfredställt). I en högkonjunktur (t1)
är produktionen så omfattande att importen har vuxit förbi exporten och givit landet
bytesbalansunderskott (målet extern balans är inte tillfredställt). Samtidigt är efterfrågan så
stark att företagen passar på att höja sina vinstmarginaler med ökade priser på samma gång
som löneglidningen genererar ytterligare prisökningar, vilket sammantaget ger
högkonjunkturens inflation (prisstabilitetsmålet är inte tillfredställt). Av dessa skäl är det
intressant att studera förhållandet mellan faktisk och potentiell BNP, då denna relation
39
talar om hur pass väl de stabiliseringspolitiska målen är tillfredställda. Detta gör också att
vi för att tillfredställa de tre stabiliseringspolitiska målen bör agera så att
konjunktursvängningarna blir så små som möjligt, m.a.o. att vi stabiliserar utvecklingen i
faktisk BNP så nära den potentiella nivån som möjlig. I en modell som antar trögrörliga
priser tillfredställs denna målsättning av en kombination av prisanpassning och upplyst
stabiliseringspolitik.
Som en repetition kan vi förklara varför prisanpassning tillsammans med upplyst stabiliseringspolitik för den faktiska bruttonationalprodukten tillbaka mot den potentiella nivån i en
modell som antar trögrörliga priser:
Antagandet om trögrörliga priser genererar alltid sådana prisförändringar att den faktiska
bruttonationalprodukten över fler perioder styrs mot den potentiella nivån, om vi initialt
befinner oss i en hög- eller lågkonjunktur. Detta gör det potentiella utbudet till ett slags
långsiktigt gravitationscentrum. Som exempel kommer vi i högkonjunkturer att ställas inför
en ökande inflation som över fler perioder dämpar efterfrågan och BNP tillbaka mot den
potentiella nivån.
I situationer där den rådande hög- eller lågkonjunkturen förväntas bestå över en längre tid så
kan regeringen med upplysta stabiliseringspolitiska åtgärder skynda på återanpassningen av
BNP tillbaka mot den potentiella nivån. En sådan strategi är förenlig med regeringens
målsättning, då det endast är när den faktiska bruttonationalprodukten överensstämmer med
det potentiella utbudet som vi har full sysselsättning (enligt definitionen av det potentiella
utbudet), stabila priser (enligt antagandet om trögrörliga priser som hävdar att extraordinära
prisförändringar bara uppkommer när den faktiska BNP är skild från den potentiella nivån)
och balans i bytesbalansen (om inget ovanligt har inträffat som t.ex. en oljeprischock).
Därmed gäller att den kombinerade effekten av prisanpassning och upplysta stabiliseringspolitiska åtgärder kontinuerligt för ekonomin ur rådande hög- och lågkonjunkturer.
Samtidigt påverkas ekonomin av störningar som inte omedelbart kan lösas av varken
stabiliseringspolitik eller prisanpassning. Dessa ständigt återkommande störningar tvingar ofta
ekonomin bort från det potentiella utbudet och förklarar här uppkomsten av hög- och
lågkonjunkturer. Dessa störningar kallas för “exogena chocker” då modellen i sig inte kan
förklara varför dom uppkommer. Störningarna bestäms i stället av förhållanden som inte finns
specificerade i modellen, som m.a.o. är exogena (eg. bestäms utanför modellen).
Men trots att modellen inte kan förklara varför dessa händelser uppkommer, så kan
modellen tala om hur ekonomin kommer att reagera när störningen väl inträffat. Som exempel
kan nämnas dåligt väder som ger en usel skörd, som i sin tur gör att priset på mat plötsligt
stiger. Ett ytterligare exempel är när OPEC höjde priset på olja. Båda dessa fall representerar
förändringar i prisnivån som inte förklaras av modellen, m.a.o. som inte förklaras av
antagandet om trögrörliga priser (som ju hävdar att prisförändringar orsakas av
konjunktursvängningar). Både bildande av OPEC-kartellen och uselt väder uppkommer ju
oberoende av konjunkturläge, vilket gör att de prisförändringar som dessa händelser ger
upphov till förklaras av något annat (exogent betingade).
Men trots att uppkomsten av exogena prisförändringar inte kan förklaras av modellen, så
kan modellen tala om hur ekonomin reagerar på dessa prisförändringar. T.ex.: som resultat av
40
OPEC’s prishöjning (exogen förändring) så hävdar modellen att den aggregerade efterfrågan
kommer att dämpas, med en avmattning i BNP och sysselsättning som följd.
Utöver prischocker förekommer efterfrågechocker, som analogt betingas av exogena
förändringar i den aggregerade efterfrågan. Som exempel kan nämnas att när Gulfkriget
började så punkterade denna händelse 1980-talets optimism, som på kort tid nu förbyttes i det
tidiga nittiotalets dystra förväntningar. Som en konsekvens av den försämrade framtidstro
som betingades av kriget så minskade företagen sina investeringar, vilket representerar en
negativ effekt på den aggregerade efterfrågan. En händelse som i sin tur bidrog till att skapa
det tidiga nittiotalets lågkonjunktur.
Sammanfattningsvis gäller att kompromissmodellen förklarar konjunkturcykler i termer av
samspelet mellan exogena störningar som driver in ekonomin i hög och lågkonjunkturer, och
den prisanpassning som tillsammans med upplyst stabiliseringspolitik som styr tillbaka
produktionen mot den potentiella nivån.
Det är också viktigt att påpeka att regeringen inte behöver bedriva någon stabiliseringspolitik om man förväntar sig att den rådande hög- respektive lågkonjunkturen kommer att bli
kortvarig. Detta då effekterna av stabiliseringspolitiska åtgärder först kommer efter två till tre
år. Om man nu t.ex. förväntar sig att prisanpassningen återför ekonomin till det potentiella
utbudet på kortare tid så kommer effekten av den stabiliseringspolitiska åtgärden för sent,
m.a.o. när vi redan har återgått till full sysselsättning. Om effekten av den expansiva politiken
infinner sig i detta läge så kommer den expansiva politiken att föra in ekonomin i en
högkonjunktur, vilket innebär att stabiliseringspolitiken blir destabiliserande. Under dessa
omständigheter bedrivs en mindre upplyst stabiliseringspolitik som då destabiliserar
ekonomin på samma sätt som utbuds- och efterfrågechocker.
Under kortvariga hög- och lågkonjunkturer är det därför bättre att inte bedriva någon
stabiliseringspolitik, utan att i stället överlåta till marknadsmekanismerna (prisanpassningen)
att återföra BNP till den potentiella nivån. Det är bara när en hög- respektive lågkonjunktur
förväntas bli långvarig (längre än två till tre år) som det är meningsfullt för regeringen att
implementera stabiliseringspolitiska åtgärder i syfte att skynda på återanpassningen till det
potentiella utbudet, då effekterna av politiken nu kommer innan det att priserna har hunnit
återanpassa ekonomin. Det är samtidigt viktigt att veta att modeller som antar trögrörliga
priser inte har utvecklat någon metod som undersöker om det rådande konjunkturläget
kommer att vara långvarigt eller inte.
Trots att modellen som antar trögrörliga priser är en kompromiss mellan den keynesianska
traditionen och den monetaristiskt/klassiska traditionen, så är modeller som antar trögrörliga
priser ofta hårt kritiserade från den senare gruppen.
Den rena klassiska modellen antar flexibla priser vilket är ett förhållande som alltid
genererar jämvikt på samtliga marknader, inklusive arbetsmarknaden. I det klassiska
perspektivet opererar ekonomin alltid vid full sysselsättning, vilket innebär att den faktiska
produktionen enligt klassikerna alltid motsvarar det potentiella utbudet. Därmed ges inga
konjunkturvariationer i det klassiska perspektivet, vilket innebär att ekonomin rör sig utefter
den räta linje som beskriver utvecklingen i det potentiella utbudet i föregående diagram.
Därmed blir uppgiften för den ekonomiska politiken dels att undvika inflation, och dels att
stimulera tillväxten. Detta innebär att om man vill öka tillväxttakten så ska man föra en politik
som vid framgång gör GDP* funktionen brantare (som vid t2). Därmed gäller att de klassiska
41
ekonomerna hävdar att regeringen inte ska bedriva någon politik i syfte att stabilisera
konjunkturvariationerna, utan ska i stället inrikta den ekonomiska politiken på långsiktiga
problem rörande tillväxten. Detta gör att den ekonomiska politik som har sin har sina rötter i
den klassiska traditionen inriktas på tillväxtrelaterade problem som hur vi ska åstadkomma en
växande kapitalstock, förbättrad teknologi och vidareutveckling av vårt humankapital.
Åtgärder som syftar sedan mot att öka landet produktivitet och tillväxt.
Men det är viktigt att notera att också de ekonomer som antar trögrörliga priser arbetar med
modeller där den faktiska bruttonationalprodukten alltid cykliskt rör sig kring den potentiella
nivån. Detta implicerar att om regeringen för en framgångsrik tillväxtpolitik, så kommer den
faktiska bruttonationalprodukten att röra sig utefter en brantare tillväxttrend. Därmed gäller
att utvecklingen i den faktiska bruttonationalprodukten alltid kommer att påverkas av
förändringar i tillväxttakten. Därför kan den klassiska modellen vara ett intressant redskap att
använda till analys av hur ekonomin rör sig på lång sikt, eller av tillväxt, både av de
ekonomer som antar att ekonomins kortsiktiga beteende bestäms i enlighet med antagandet
om flexibla priser och dom som antar trögrörliga priser.
Som en sammanfattande slutsats kan man hävda följande: Om man antar trögrörliga
priser så blir både konjunkturcycler och tillväxt angelägna problem som kan kräva
ekonomisk-politiska insatser.Men om man, som de klassiskt inspirerade ekonomerna, antar
approximativt flexibla priser så reduceras regeringens uppgifter till att undvika inflation
och stimulera tillväxt.
Roten till konflikten mellan monetarister/klassiker å den ena sidan och ekonomer som antar
trögrörliga priser å den andra sidan står att finna i deras olika synsätt på marknadens
funktionssätt, som ytterst beror på att de båda makrotraditionerna i sina mikrofundament antar
olika marknadsstrukturer. De klassiska ekonomerna varseblir perfekta marknader som
kontinuerligt genererar jämvikt över hela ekonomin, medan de som antar trögrörliga priser
hävdar förekomsten av betydelsefulla “marknadsimperfektioner” som ställer krav på att en
relativt aktiv ekonomisk politik ska hjälpa marknaderna till att generera optimala lösningar.
Vad menar då ekonomer när dom talar om “perfekta” och “imperfekta” marknader, som i
sin tur genererar så olikartade prisbeteenden?
När vi talar om perfekta marknader så utnyttjar vi den neoklassiska teorin om “perfekt
konkurrens”. Denna teori utgör sedan mikrofundamentet till de klassiska ekonomernas
makromodeller, eller vad de klassiskt betingade ekonomerna i alla fall hävdar är den bästa
approximationen av de verkliga marknadernas funktionssätt.
Det är här viktigt att klargöra att det råder en väldefinierad skillnad mellan det teoretiska
begreppet “perfekt konkurrens” och det allmänna uttrycket “fri konkurrens”.
Fri konkurrens beskriver en situation där alla tillåts konkurrera med varandra utan
restriktioner och utan krav på förekomsten av några specifika marknadsstrukturer. Perfekt
konkurrens däremot beskriver en situation där alla är fria att konkurrera med varandra utan
restriktioner, men där marknadsstrukturerna samtidigt är sådana att de överensstämmer med
de villkor som ska vara tillfredställda för att “teorin om perfekt konkurrens” ska gälla.
Teorin om perfekt konkurrens är en teoretisk modell som beskriver en situation med fri
konkurrens mellan aktörerna på en marknad, där marknaden samtidigt måste tillfredställa en
uppsättning mycket restriktiva villkor. Detta är den marknadsmodell som den neoklassiske
42
ekonomen Leon Walras utvecklade för att renodla de villkor som måste vara tillfredställda för
att marknadsekonomin ska bete sig i enlighet med Adam Smiths principer. M.a.o. en marknad
där medborgarnas otyglade strävan efter att tillfredställa sitt egenintresse samtidigt gynnar
allmänintresset på ett optimalt sätt. Det är också en marknadsmodell som baseras på de
småskaliga och flexibla marknadsstrukturer som gällde under den första industriella
revolutionen.
Den perfekta konkurrensmodellen är ett system som beskriver de förutsättningar som måste
vara tillfredställda för att en fri marknad ska generera en optimal välfärd. Om den verkliga
ekonomin approximativt tillfredställer de antaganden som den perfekta konkurrensmodellen
baseras på, så innebär det att de verkliga marknadsförhållandena bäst beskrivs av den
mikroteori som den klassiska makroteorin vilar på. I sådana fall kommer marknaderna alltid
vara snabbare än stabiliseringspolitiken på att generera produktion vid full syssel-sättning.
Teorin om perfekt konkurrens baseras på följande antaganden:
• Att det finns många små producenter på varje marknad. Med detta antagande menar
vi dels att det på varje marknad finns många företag och dels att varje företag har en så
liten del av marknaden att företaget på egen hand inte medvetet kan påverka marknaden.
• Att det bara finns homogena varor. Med förekomsten av homogena varor menar vi att
det inte förekommer någon produktdifferentiering på någon marknad. Detta innebär att
man t.ex. på bilmarknaden bara producerar en bil, och att samma förhållande gäller på
tandkrämsmarknaden och alla övriga marknader.
• Det finns många konsumenter på varje marknad. Detta innebär att konsumenterna är
så många på varje marknad att ingen enskild konsument medvetet kan påverka utfallet på
marknaden.
• Ekonomin saknar organisationer. Detta innebär att det varken finns arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisationer eller något OPEC. Det innebär också att lönebildningen likväl
som all annan prisbildning bestäms på marknaden.
• Perfekt information. Detta innebär att alla vet och kan allt. Detta genererar bl.a. en
friktionslös arbetsmarknad utan omskolningsproblem vid strukturella förändringar i
ekonomin. M.a.o. som en konsekvens av antagandet om perfekt information ges en
perfekt flexibilitet på arbetsmarknaden.
• Fritt inträde på alla marknader. Detta antagande är relaterat till villkoret om perfekt
information. Detta innebär att om någon marknad uppvisar extraordinära vinster, så
kommer omedelbart nya företag att etablera sig på denna marknad tills dess att
övervinsten är utraderad. Förekomsten av fritt inträde ger därför en ekonomi där man får
en fullständig utjämning av vinstnivån mellan alla branscher.
Givet att dessa antaganden är tillfredställda så får vi nu följande resultat om konkurrensen
släpps fri:
43
På varje marknad kommer de många oorganiserade konsumenterna att möta de många
små och oorganiserade producenterna, samtidigt som ingen aktör på egen hand kan påverka
det pris som de mångas möte på marknaden ger upphov till. Om nu någon producent höjer
sitt pris över marknadspriset, så kommer ingen att köpa något från denne producent då alla
är perfekt informerade. Detta innebär också att en ineffektiv producent som inte kan sälja
sina varor till det rådande marknadspriset, tvingas att lämna marknaden. Ett förhållande som
garanterar en effektiv produktion på varje marknad.
Det är viktigt att förstå att detta system representerar en situation där konsumenternas (och
därmed allas) behov tillfredställs på ett optimalt sätt, vilket materialiseras i det flexibla sätt
på vilket den perfekta konkurrensmarknaden svarar på konsumenternas behov. Om
konsumenterna ändrar sina preferenser, eller smak, så märks detta i att vissa varor möter en
ökad efterfrågan. Som ett resultat genereras ett efterfrågeöverskott på dessa marknader med
ökade priser och vinstnivåer som resultat. Andra marknader möts av en minskad efterfrågan
med sjunkande priser och förlustbringande produktion som följd. Den perfekta
marknadsekonomin reagerar nu omedelbart på de nya signaler som kommer från dessa nya
priser och vinster, som i sin tur är ett resultat av konsumenternas nya önskemål
(preferenser). Producenter lämnar nu de förlustbringande marknaderna och startar nu upp en
ny verksamhet i de branscher som uppvisar övervinst. Detta är möjligt då ekonomin
opererar i avsaknad av några marknadsbestämda inträdesbarriärer (fritt inträde på alla
marknader) samtidigt som ingen behöver omskolning (perfekt information).
Nyetableringarna på marknader med övervinster genererar nu ett ökat utbud, med sjunkande
priser och vinster på dessa marknader som följd. Denna process fortsätter tills dess att
nyetableringarna har tvingat ner priser och vinster till en sådan nivå att övervinsterna är
utraderade. I detta läge tillfredställer den perfekta konkurrensekonomin konsumenternas nya
behov på ett kostnadseffektivt sätt.
Därmed gäller att vi i en verklig marknadsekonomi som tillfredställer antagandena för
perfekt konkurrens får en situation där konsumenternas behov alltid kommer att bli
tillfredställda på ett optimalt sätt.
I en ekonomi vars marknadsstrukturer bäst approximeras av teorin om perfekt konkurrens
kommer införandet av ekonomisk politik att störa den perfekta ekonomins funktionssätt.
Införandet av skatter kommer t.ex. att göra att prissignalerna inte längre på ett relevant sätt
speglar konsumenternas behov, vilket i sin tur omöjliggör för den flexibla marknaden att
längre tillfredställa konsumentintresset på ett optimalt sätt. Om regeringen avstår från att
implementera någon ekonomisk politik så kommer de flexibla priserna åter på ett
tillförlitligt sätt svara mot konsumenternas preferenser, vilket i sin tur åter gör det möjligt
för producenterna att tillfredställa konsumenternas behov på ett optimalt sätt.
Om den verkliga ekonomin nu karakteriseras av betydelsefulla avvikelser från teorin om
perfekt konkurrens, så uppvisar den verkliga ekonomin en uppsättning avgörande marknadsimperfektioner. (Observera att teorin om perfekt konkurrens här fungerar som ett
referenssystem. Allt som avviker från den perfekta konkurrensmodellen definieras som
marknadsimperfektioner). Om den verkliga ekonomin karakteriseras av betydelsefulla
marknadsimperfektioner så beter sig den verkliga ekonomin troligtvis också på ett annat sätt
än en perfekt konkurrensmarknad. Detta innebär till exempel att fri konkurrens (m.a.o
konkurrens utan restriktioner) i en ekonomi med betydande marknadsimperfek-tioner
inte behöver generera optimal välfärd.
44
Om vi, till exempel, på en del marknader har en oligopolsituation (betingad av att det här
förekommer marknadsbestämda inträdesbarriärer) där det enskilda företaget är tillräckligt
stort för att själv medvetet påverka prisbildningen på marknaden. Eller om vi har
organisationer på arbetsmarknaden som förhandlar om lönenivån, eller om vi saknar perfekt
information vilket får till följd att folk tvingas till långa omskolningsperioder innan de kan
hitta ett nytt arbete. I sådana fall kommer vi att få en marknadsekonomi som inte längre ens
approximativt kan beskrivas av teorin om perfekt konkurrens, vilket bl.a. kommer att
märkas i att priserna inte omedelbart kommer att förändras så fort som ändrade preferenser
ändrar efterfrågan någonstans i ekonomin. Då företagen nu kommer att ändra sina priser
någon gång om året så kommer dessa preferensförskjutningar att märkas i eventuella
prisförändringar på lite längre sikt. Men om nu en ökad efterfrågan på någon vara med viss
fördröjning också genererar ett ökat pris och därmed också en ökad vinstmarginal, så
behöver detta inte uppmuntra till att nya företag etablerar sig med sjunkande pris och vinst
som resultat. Om den berörda marknaden karakteriseras av marknadsbestämda
inträdesbarriärer, så är det inte säkert att ökade priser och vinstmarginaler genererar en
situation där nya företag etablerar sig tills dess att vi har uppnått en kostnadseffektiv
produktion i konsumenternas intresse. Detta kan till exempel bero på att efterfrågeökningen
riktas mot en differentierad vara som kräver omfattande investeringar i forskning och
utveckling för att framställa (vilket innebär att villkoren om perfekt information, homogena
varor och fritt inträde inte är tillfredställda här).
Förekomsten av marknadsimperfektioner genererar en situation med en långsammare
prisanpassning, vilket då innebär att flexibla priser inte längre genererar omedelbar någon
jämvikt. Vi befinner oss också i en ekonomi där producenterna inte längre alltid tvingas till
att tillfredställa konsumenternas behov på ett kostnadseffektivt sätt. Om avvikelserna från
den perfekta konkurrensmodellen är så betydande att teorin om perfekt konkurrens inte
längre kan utgöra en god approximation av de verkliga marknadsförhållandena, så har vi
därför förflyttat oss från en klassisk ekonomi med approximativt flexibla priser till en
ekonomi som karakteriseras av trögrörliga priser. Detta innebär att prisanpassningen mot ny
jämvikt inte längre är omedelbar, utan pågår över fler perioder.
Om den verkliga ekonomin representeras av sådana betydande avvikelser från teorin om
perfekt konkurrens så är det möjligt för regeringen att vid längre hög- och lågkonjunkturer
bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik som skyndar på återanpassningen mot
långsiktig jämvikt. Detta är möjligt om verklighetens mikrofundament representeras av
betydande marknadsimperfektioner, eller om den andra industriella revolutionsfasen (från
1850-) förändrade marknadsstrukturerna och marknadsvillkoren på ett såpass avgörande
sätt att de småskaliga marknadsstrukurer Adam Smith varseblev inte längre utgör en god
approximation av 1990-talets marknadsförhållanden.
Under 1980- och 1990-talen har den nationalekonomiska forskningen gjort studiet av
dessa imperfekta marknader till ett av ämnets huvuduppgifter. Detta har genererat en
mycket dynamisk utveckling av den del av mikroteorin som kallas för “industriell
organisationsteori”.
Som en sista slutsats vill vi betona att valet mellan ett klassiskt synsätt och det synsätt som
finns representerat av modeller som antar trögrörliga priser, inte ska bestämmas av den
modelltradition som vi tycker ger de trevligaste policyimplikationerna. Om valet av
analysredskap ska göras utifrån vår uppriktiga avsikt att förstå den verkliga ekonomins
45
funktionssätt, så måste valet bestämmas av vad vi tror om den studerade ekonomins
marknadsstrukturer.
Om teorin om perfekt konkurrens är den bästa approximationen av de verkliga
marknadsförhållandena så ska klassiskt inspirerade modeller användas när vi genomför vår
makroanalys. Då vet vi också att eventuella konjunktursvängningar är så kortvariga att de
inte kräver några ekonomisk-politiska åtgärder. Regeringen ska i stället koncentrera all kraft
på att undvika inflation och stimulera tillväxt.
Om den verkliga ekonomin i stället karakteriseras av så betydelsefulla avvikelser från
teorin om perfekt konkurrens så att teorin om perfekt konkurrens inte längre utgör en god
approximation av ekonomins funktionssätt, så kommer ekonomin att operera med
trögrörliga priser. Därmed måste vi använda en makromodell som antar trögrörliga priser
för att kunna säga något meningsfullt om vår samtida ekonomi. I sådana fall blir både de
problem som är förbundna med konjunkturvariationer och tillväxt av betydelse för
utformningen av den ekonomiska politiken.
Som ett tillämpat problem kan vi nu kort betrakta diskussionen om en eventuell svensk
anslutning till EMU. I ett makroperspektiv är EMU intressant dels p.g.a. att makroteorin
används för att utvärdera effekterna av den konvergenspolitik som ska föregå en anslutning
till EMU. Makroteorin används också för att bl.a. utvärdera effekterna av de eventuella
asymmetriska chocker som kan uppkomma när EMU har etablerats. Dessutom används
makroteorin för att utvärdera den nya europeiska centralbankens roll och funktion. Som en
gemensam nämnare för alla dessa diskussioner märks att de flesta av de
meningsskiljaktigheter som uppstår bestäms av debattörernas olika syn på den moderna
marknadsekonomins funktionssätt.
Om teorin om perfekt konkurrens är en god approximation av verkliga förhållanden så
kommer den kontraktiva finanspolitik som konvergensprogrammen ger upphov till att
generera en kortvarig lågkonjunktur som snabbt övergår i ökad sysselsättning och
förbättrade statsfinanser. Samtidigt kommer de strukturskillnader mellan de ingående
länderna som ger de asymmetriska chockerna att vara ett mindre problem då EMU kommer
att vara den institution som tvingar de potentiellt flexibla marknaderna till anpassning.
Dessutom gäller att ECB´s uppgift blir att föra en trovärdig låginflationspolitik genom att
anpassa penningmängden efter tillväxttrenden i EMU-området.
Om vi i stället antar förekomsten av betydande marknadsimperfektioner så genomförs
EMU-projektet i ekonomier som karakteriseras av trögrörliga priser. Detta gör att
implementeringen av konvergensprogrammen kan ge en mer långvarigt negativ effekt på
sysselsättningen inom EU-området. Samtidigt gör det också att förekomsten av
asymmetriska chocker dels är mer sannolika och dels att de imperfekta marknaderna
kommer att ta längre tid på sig för att åstadkomma den nödvändiga harmoniseringen av
näringsstrukturerna inom EMU. Dessutom kommer kanske behovet av en
stabiliseringspolitiskt motiverad penningpolitik på nationell nivå att kunna uppstå, om de
olika EU-länderna hamnar i olika fas i konjunkturcykeln.
Dessa problem kommer att behandlas under kursens gång. Denna komprimerade
presentation av den ekonomiska teorins historia är ett nödvändigt första steg, utan vilket de
makroekonomiska resonemangen kring EMU kan komma att uppfattas som en teoretisk
lekstuga utan verklighetsförankring.
46
REFERENSER:
Landreth, Harry & Colander, David: History of economic theory, Houghton Mifflin
company, 1988
Hall, Robert & Taylor, John: Macroeconomics, W.W Norton & Company, 1989
Bain, Joe: Industrial organisation, University of Carlifornia, John Wiley and sons,1968
Tirole, Jean: Industrial organisation, MIT press, 1988
Wade, Robert: Governing the market, Princeton university press, 1990
Chandler, Alfred: Thevisible hand, The Belknap Press of Harvard University Press, 1977
Braudel, Fernand: Civilisation and capitalism, volume 1-3, Collins 1981
Wittfogel, Karl: Oriental despotism, Yale university press, 1957
47
THE OPEN ECONOMY AND EXCHANGE RATES
When we talk about an open economy the discussion is then about an economy that trades
with other countries, or the rest of the world. I will here focus the discussion on exchange
rates because the exchange rate is a price that confronts a banker in his daily work.
First we will discuss the importance of exchange rates, which means that we will explain
why the price on our currency is of any importance for macroeconomics.
When this is done we will show how the exchange rate is determined on the currency
market. This will inform you about the conditions that influence the price on our currency
which then will make it easier for you to forecast changes in your exchange rate.
Lastly we will discuss different kinds of exchange rate regimes that the government can
implement. We will discuss fixed exchange rates, flexible exchange rates and a system called
crawling peg. We will finish with a discussion about the implementation of these three kinds
of systems in the Russian economy.
The importance of exchange rates
The exchange rate is defined as the amount of foreign currency that we will get for one unit
of our domestic currency, or the exchange relation between our own currency and any foreign
currency. This means that the exchange rate (E) can be defined in the following way:
The amount of foreign currency that we will have for one
E = unit of domestic currency
.
One unit of domestic currency
(This definition is sometimes inverted, but this does not change the definition as such because
the exchange rate still shows the exchange relation between two currencies. The reason for
using the above version is that it is the most pedagogical).
As an example we can treat the United States as home country and Germany as the foreign
country. This defines the US exchange rate as:
2 D-mark
2
E = 1 US dollar = 1 = 2
This means that we for every US dollar could buy 2 D-mark, which by the same time means
that Germans has to pay 2 D-mark when buying 1 US dollar. This is an example of that the
exchange rate shows the exchange relation, or relative price, between two currencies.
If now things happens that changes the exchange relation between the two currencies, for
instance holders of US dollars will suddenly have 4 D-mark for every dollar, or:
4 D-mark
4
E = 1 US dollar = 1 = 4
48
If the exchange rate increases in this way this then means that the value of the home
currency in terms of D-mark has increased, which is the same as to say that the foreign
currency has become cheaper to buy. For every dollar we now get 4 D-mark instead of two.
The increase in the exchange rate also means that foreigners, in this case Germans, have to
pay more in order to get one unit of our currency. This is natural because the increased dollar
value makes dollars more expensive to buy for foreigners. Germans now have to pay 4 Dmark for every US dollar instead of the two D-marks they had to pay before, at the lower
exchange rate.
When the exchange rate now is defined we will take the next step and discuss the
importance of the exchange rates for the aggregate economy. This is something that has to be
understood before any discussion about exchange rate regimes could be of any meaning.
In order to explain the importance of exchange rates I will use a very simple example where
we have a world economy containing two countries (US as home country and Germany as the
foreign country). These two countries just produce one good each namely US ice cream and
German ice cream. The consumers in both countries finds interest in consuming both home
produced and foreign ice cream. This is the reason for trade between the two countries. In
order to easily focus on exchange rates we simplify further in excluding all transport costs.
We also assume that the traded goods should be paid in the exporting country's currency.
This is an approximation of real world conditions where some contracts also are specified in
terms of currencies that are foreign both to the exporting and the importing part. For instance,
contracts between Sweden and Denmark could be specified in terms of US dollars. But still
many contracts are specified in terms of the exporting country's home currency, which means
that there are always some foreign buyers of our exported goods that first have to buy the
needed amount of our currency before they can pay for the imported goods. This then means
that an increase in foreign demand on our goods also will end up in an increased demand for
our currency. As an outcome we also need a currency market in-between the trading countries
markets for goods and services, in order to realise trade.
In the following example we will explain the importance of the exchange rates, and the
example will be based on the above stated principles. The example under discussion will also
be summarised in the figure on next page.
In accordance with these rules any US citizen (home country representative) that wants to
import German (foreign) ice cream first has to pass by the currency market where he buy’s
the amount of dollars that he needs in order to import the German ice cream. When the price
for German ice cream is 4 D-mark on the German commodity market, the US importer has to
by this amount of D-mark for each German ice cream before it could be imported. When the
importer on the currency market will have 2 D-mark for every dollar, he therefore has to pay
2 dollars for the 4 D-mark that he needs in order to buy one German ice cream. Therefore he
sells 2 dollars in order to buy 4 D-mark on the currency market. With these 4 D-mark he buys
the demanded German ice cream that is then freely transported home to US. The US importer
of German ice cream will then sell the imported ice cream on the home market at a price (Pg)
that equals the outlays in dollars (home currency) that the importer have made when he
imported the German ice cream. These outlays equals the amount of dollars that the US
importer has to sell on the currency market in order to buy the amount of D-mark that are
49
needed when he buys one German ice cream on the German commodity market. This then
means that the price of a German ice cream in US (Pg) is 2 dollars.
US ICE CREAM IMPORT FROM GERMANY
2 DOLLAR
CURRENCY MARKET
4 D-MARK =
2 DOLLAR
US
GERMAN
ICE
US
CREAM
DOLLAR
D-
ICE
MARK
CREAM
2 DOLLAR = 4 D-MARK
4 D-MARK
GERMAN ICE CREAM IMPORT FROM US
P = 2 DOLLAR
Pw = 4 D-MARK
Pg = 2 DOLLAR
Pus = 4 D-MARK
2 D-MARK
E = ---------------------- = 2
1 DOLLAR
The next step is to determine the price on home produced goods abroad, or the price of US
goods sold in Germany.
In order to determine the price of our exported goods abroad we have to look at the costs
that face the foreign importer. A German importer of US goods is confronted with the same
50
kind of transactions as the US importer of German goods. This means that the German
importer first has to buy the needed amount of foreign currency on the currency market in
order to buy the foreign good. The only difference between the German importer and the US
importer is that the German importer now sells D-mark when he buys US dollars (instead of
selling US dollars in order to buy D-mark).
The German importer of US ice cream then has to pass through the following steps: On the
currency market he sells D-mark when he buy’s the amount of dollars he needs in order to
buy one US ice cream. When one US ice cream costs 2 dollars on the US commodity market,
and when each dollar costs 2 D-mark on the currency market, the German importer then has
to buy 2 dollars at a price of 4 D-mark on the currency market. Equipped with these two
dollars he pays for the US ice cream on the US commodity market. The US ice cream is then
freely transported to Germany where the ice cream is sold at a price that covers the costs for
the German importer. This means that the price for US ice cream in Germany (Pus) equals the
amount of D-mark that the German importer pay’s on the currency market when he buy’s buy
the amount of dollars that are needed in order to buy one US ice cream. This means that the
price for US ice cream in Germany (Pus) is 4 D-mark (Which actually equals to the price of
German ice cream in Germany (Pw)).
These conditions can now be summarised in the concept "the real exchange rate". The real
exchange rate shows the price relation between home produced goods sold in the rest of the
world and goods both produced and sold in the rest of the world. In our example US
represents the home country and Germany represents the rest of the world, where the German
goods are sold at the price level Pw. Therefore, in our example the real exchange rate
measures the price relation between US goods sold in Germany and German goods sold in
Germany. This defines the real exchange rate in the following way:
The price of home produced goods
ExP
2x2
The real
goods sold in the rest of the world
exchange rate = The price of goods both
= Pw = 4
=1
produced and sold in the
rest of the world
The interpretation of "the real exchange rate" is the following:
It is important to know that the real exchange rate measures the price relation between the
involved countries goods and services measured in the foreign country. If we take into
account that our exported goods are imported by a trader in the foreign country, who in turn
has to act on two markets before the import of our home produced goods could be realised, it
is then obvious that the importer has to pay two prices before our exported good is ready for
sale in the foreign country. The importer first buys our currency on the currency market. For
every unit in accordance with the nominal exchange rate (E = the price for our currency). He
then has to pay for the good he wants to buy on our commodity market in accordance with the
price on that good (P): Therefore the importer has to pay two prices in order to import our
exported goods, which means that the price on our exported goods are both influenced by the
price on our currency on the currency market as well as the price on our goods and services
sold on our commodity market. If any of those two prices will change, the price on our
exported goods abroad will also change. This is something that we will return to soon.
51
In the above example we found that the German importer had to pay 2 D-mark for each
dollar (which then represents the price for a dollar, or the nominal exchange rate (E)). He then
has to pay 2 dollars (P) for every US ice cream on the US commodity market (our home
market). As an outcome we have that:
The price for a US ice
cream sold in Germany = E x P = 2 x 2 = 4 D-mark
The next step is to determine the price of the goods both produced and sold in the rest of the
world, or in this example: the price of German ice cream sold in Germany (Pw):
The price for an ice cream both produced
and sold in the rest of the world
= Pw = 4 D-mark
The value of the real exchange rate will then be:
ExP 2x2
The real exchange rate = Pw = 4
=1
This ends up in that we now have a real exchange rate equal to one, which means that our
exported goods and German goods are sold at the same price in Germany.
When the real exchange rate is equal to one we have a nominal exchange rate which
combined with the price relations between the two countries commodity markets creates a
situation defined as "Purchasing Power Parity". We then have a purchasing power parity rate
when the relative prices between the involved countries commodity markets measured in any
of these countries are equal to one. This then means that if the real exchange rate is one then
home produced and foreign produced goods are having the same price in the foreign country's
commodity market. In our example this situation showed up in that both German and US
produced ice cream were sold at the same price (Pw=Pus=4 D-mark) in Germany.
But when the real exchange rate is one this price relation operates not just abroad but also at
home. Also in our home country (US) the price relation between home produced goods and
foreign produced goods ends up in equality (P=Pg=2 dollars). This then means that if we have
a real exchange rate equal to one the price relations between goods produced in any of the
involved countries will not discriminate against the any country’s commodity market . For
instance, if we are in Germany with a given budget of 20 D-mark and if we now use the
whole budget in buying German ice creams, we then could buy five German ice creams. If we
instead use up the whole budget in consuming US ice creams we once again could buy five
ice creams. This means that endowed with a given budget we could buy as many German ice
creams as US ice creams when the real exchange rate is one. Therefore, when the real
exchange rate is one we have the same purchasing power directed toward home produced and
foreign produced goods, which defines the "purchasing power parity" rate. You can now as an
exercise convince yourself that when the real exchange rate is one we will neither have any
price discrimination on the home market.
In order to explain the importance of the nominal exchange rate (E) we now let the
development on the currency market increase the value of our currency, and then evaluate the
effects on foreign trade. If the exchange rate changes so that we could by 4 D-mark for just
one dollar, the exchange rate then has increased to E = 4. Nothing else has changed in the two
52
economies, which means that the prices on the two countries markets for goods and services
are unchanged. In our example this means that a German ice cream is still sold at a price Pw =
4 D-mark in Germany and an US ice cream is still sold at the price P = 2 dollars on our home
market. At given prices on the commodity markets we will now interpret the effects of an
increase in the nominal exchange rate. (This example is shown in the figure on the next page).
First we will analyse the effects that will be given on our import, then we investigates how
our export will be influenced and lastly we will sum up the consequences in terms of the
development of the real exchange rate.
When the home country's nominal exchange rate increases we will have more units of
foreign currency in exchange for every unit of our domestic currency, which means that the
foreign currency has become cheaper to buy. At given prices on the foreign commodity
market our importers now have to pay a smaller amount of domestic currency units in order to
buy the amount of foreign currency that is needed when they buy the foreign good on the
foreign commodity market. As an outcome, import has become cheaper which increases
import demand.
In the figure below this behaviour is shown in the following way:
In order to import a German ice cream the US importer still needs 4 D-mark, in accordance
with the unchanged price on the German commodity market (Pw = 4 D-mark). But now when
the value of the US exchange rate has increased the US importer just have to pay one dollar
when he buy’s the demanded four D-mark’s (in accordance with the new nominal exchange
rate: E = 4). So the cost for the US importer to import a German ice cream has decreased to 1
dollar, which means that the new price on German ice cream in US has decreased to Pg = 1
Dollar. As a consequence the US import of German ice cream will increase.
53
US IMPORT OF GERMAN ICE CREAM (Pg = 1 DOLLAR)
CURRENCY MARKET
2 DOLLAR
8 D - MARK =
2 DOLLAR
US
ICE
US
GERMAN
ICE
CREAM
D - MARK
DOLLAR
CREAM
1 DOLLAR =
4 D - MARK
4 D - MARK
GERMAN IMPORT OF US ICE CREAM (Pus = 8 D - MARK)
P = 2 DOLLAR
Pw = 4 D - MARK
Pg = 1 DOLLAR
Pus = 8 D - MARK
4 D - MARK
E = 1 DOLLAR =
4
1 = 4
Next we will analyse the effects that will be given on our (US) export when the value of our
currency increases. These effects will be conditioned on how the German importers reacts on
the increased dollar value.
When the price level on our commodity market is unchanged German importers still needs
to buy the same amount of dollars as before in order to buy one of our ice creams. But when
54
our exchange rate has increased the German importer now has to pay with more units of Dmarks for every unit of our currency (dollar). At given prices on our commodity market this
then means that our export has become more expensive. German importers buy's less of our
goods which means that our export now decreases.
In terms of the above figure we now have a situation where the German importer still has to
buy 2 dollars in order to buy the US ice cream on our commodity market. But when the price
for dollars on the currency market has increased the German importer now has to pay with 4
D-mark for every dollar. When the German importer still needs two dollars in order to buy
our ice cream he then has to sell 8 D-mark on the currency market when he buy’s the amount
of dollars that he needs in order to buy our ice cream. As an outcome the price for our
exported ice cream sold in Germany now increases to 8 D-mark (Pus = 8 D-mark). The
German importers will therefore decrease their import, which then means that the increase in
our exchange rate has made our goods and services more expensive in the rest of the world,
which in turn has a negative impact on our export.
To summarise, an increase in the nominal exchange rate makes our export more expensive
by the same time as our import becomes cheaper. This gives an incentive to increase our
import and a negative impact on exports, that then decreases. As a consequence the increase
in the nominal exchange rate will give a negative impact on our current account.
We can also make the same conclusion in terms of the real exchange rate:
Before the increase in the nominal exchange rate we were faced with the following
situation:
2x2
Eo x P
The real exchange rate = Pw = 4
4
= 4=1
Then the nominal exchange rate increased to E1 = 4. This had the following impact on the
real exchange rate:
The real exchange rate =
E1 x P
4x2
8
Pw = 4 = 4 = 2
As an outcome the increase in the nominal exchange rate makes our export relatively more
expensive and our import relatively cheaper, by the same time as nothing has happened to the
prices of home produced goods neither in US (P = 2 dollars) nor in Germany (Pw = 4 Dmark). This situation is explained by the fact that every importer has to pay two prices before
he could import the foreign produced good. He first has to buy foreign currency at the price
given on the currency market (E). Then he has to buy the good that he wants to import at the
price given on the foreign commodity market (P for German importers).Therefore, if any of
those two prices changes the price on the imported good will also change. As an outcome an
increase in the US exchange rate is enough in order to make US export more expensive on
the world market. In terms of the real exchange rate this means that an increase in the nominal
exchange rate at given prices on the commodity markets, ends up in a situation where the real
exchange rate will increase and therefore twist the relative price between home produced
goods and foreign goods so that home produced goods will be relatively more expensive both
55
on the world market as well as on the domestic market. In the example above we doubled the
nominal exchange rate which then made US produced goods twice as expensive both in
Germany and in US.
So the importance of the nominal exchange rate is that a change in the nominal exchange
rate influences the relative prices between home and foreign produced goods, which in turn
has an impact on our net export or current account.
The next step will be to determine the exchange rate in deriving a demand- and a supply
function for our domestic currency, and then search for the price, or the exchange rate, that
creates equilibrium on the currency market.
56
Kort om betalningsbalansen, valutaflöde och växelkurser
1.
2.
3.
Export av varor och tjänster
Import av varor och tjänster
4.
5.
6.
Kapitalimport
Kapitalexport
.
Bytesbalans (X) = (1) - (2)
.
Finansiell balans = (4) - (5)
7.
Okorrigerad betalningsbalans
(valutaflöde) = (3) + (6)
8.
Förändringar i valutareserven
9.
Betalningsbalansen (korrigerad) =
(3)+(6)+(8)
Där bytesbalansen påverkas av:
•
m ⋅ Y : Konjunkturläget hemma (Y), som påverkar det egna landets import. Detta
då importen varierar positivt med landets BNP, dels då ökade inkomster ökar den
privata konsumtionen (som till en del består av importerade varor), och dels då en
ökad produktion (BNP) gör att företagen måste köpa mer insatsvaror (som till en del
är importerade). Hur kraftigt importen påverkas av BNP förklaras av den marginella
importbenägenheten (m).
•
m w ⋅ Yw : Konjunkturläget i omvärlden ( Yw ), som påverkar omvärldens import
vilket i sin tur ger effekter på vår export. Detta förklaras av samma resonemang
som under den första punkten. Då alla länder har en marginell importbenägenhet så
kommer t.ex en konjunkturuppgång i omvärlden att medföra att omvärldens import
ökar vilket påverkar vår export positivt.
•
P
: Relativprisutvecklingen mellan prisnivån i det egna landet (P) och prisnivån
Pw
i omvärlden ( PW ). Om t.ex. priserna stiger snabbare hemma än i omvärlden så
förlorar vi internationell konkurrenskraft. Detta avspeglas i att exporten blir relativt
dyrare och minskar och importen blir relativt billigare och ökar.
•
E : Växelkursen. Som vi har beskrivit tidigare under rubriken ”betydelsen av
växelkurser” så kommer t.ex . en stigande växelkurs (vår valuta blir dyrare) återigen
göra att exporten blir relativt dyrare och minskar, medan importen blir relativt billigare
och ökar.
57
Och den finansiella balansen påverkas av:
•
( R − Rw ) : Ränteskillnaden mellan räntenivån i det egna landet (R) och
räntenivån i omvärlden ( R w ). Om t.ex. räntan på svenska räntebärande värdepapper
ökar i förhållande till räntenivån på omvärldens räntebärande värdepapper, så medför
detta att avkastningen på svenska räntebärande värdepapper ökar i förhållande till
avkastningen på omvärldens räntebärande värdepapper. Detta resulterar dels i att man
i omvärlden köper mer av våra räntebärande värdepapper (kapitalimporten ökar) och
dels i att folk i det egna landet köper mer av det egna landets räntebärande
värdepapper och därmed mindre av omvärldens värdepapper (kapitalexporten
minskar). Som resultat ges en förbättrad finansiell balans.
•
Den förväntade kursutvecklingen för aktier noterade på det egna landets
aktiebörs i förhållande till den förväntade kursutvecklingen på aktier noterade
på omvärldens börser. Om t.ex. aktier noterade på Stockholmsbörsen förväntas
utvecklas starkt så kommer folk i omvärlden att köpa mer svenska aktier vilket gör att
kapitalimporten ökar. Detta kan också leda till att svenska aktieplacerare styr om sina
investeringar från utländska börser till Stockholmsbörsen, vilket gör att
kapitalexporten minskar.
•
E : Växelkursen. Exempel: En sjunkande växelkurs gör att det egna landets aktier och
företag blir relativt billiga (vilket gör att kapitalimporten kan öka), samtidigt som
utländska företag och aktier blir relativt dyra (vilket kan ge upphov till en minskad
kapitalexport).
Hur förändringar i växelkursen uppstår
Då valutamarknaden kan approximeras som en perfekt konkurrensmarknad, så är växelkursen
ett flexibelt pris som skapar kontinuerlig jämvikt på de valutamarknader som köper och säljer
valutor med flexibel växelkurs. Detta medför att förändringar i utbud och efterfrågan på
sådana länders valutor omedelbart kommer att avspeglas i justeringar av växelkursen så att ny
jämvikt uppstår på valutamarknaden.
Som en approximation av verkliga förhållanden kan man hävda att när någon i omvärlden vill
köpa en vara, tjänst eller ett värdepapper i det egna landet, så måste man först passera
valutamarknaden för att först köpa den nödvändiga mängden av vår valuta, som sedan ska
användas till köp av våra varor, tjänster och värdepapper. Omvärldens intresse för vår valuta
bestäms därför av omvärldens köp av våra varor och tjänster (som bestämmer värdet på vår
export) och omvärldens köp av våra värdepapper (som bestämmer värdet på kapitalimporten).
Detta gör att:
•
Efterfrågan på vår valuta ≈ värdet av export (av varor och tjänster) + kapitalimport
58
När folk i det egna landet vill köpa en vara, tjänst eller ett värdepapper i omvärlden så måste
vi först bege oss till valutamarknaden för att köpa den nödvändiga mängden utländsk valuta.
Den införskaffade utländska valutan används sedan när vi köper omvärldens varor tjänster
och värdepapper. När vi köper utländsk valuta betalar vi med vår egen valuta. Detta gör att
utbudet på vår valuta på valutamarknaden ytterst bestäms av vårt intresse för omvärldens,
varor, tjänster och värdepapper. Utbudet på det egna landets valuta på valutamarknaden
bestäms därför av hur mycket varor och tjänster vi köper i omvärlden (import) och av hur
mycket värdepapper vi köper i omvärlden (kapitalexport). Detta gör att:
•
Utbudet på vår valuta = värdet av import (av varor och tjänster) + kapitalexport
Hur förändringar i utbud och efterfrågan på ett lands valuta på valutamarknaden påverkar
priset på valutan (växelkursen):
•
Om efterfrågan på ett lands valuta ökar så orsakas detta antingen av att landet
exporterar mer varor och tjänster och/eller av en ökad kapitalimport. Detta kommer i
sin tur att medföra att valutans värde stiger.
•
Om utbudet på ett lands valuta ökar så orsakas detta antingen av att landet importerar
mer varor och tjänster och/eller av en ökad kapitalexport. Detta kommer i sin tur att
medföra att valutans värde sjunker.
Av denna anledning kan det vara värt att sammanfatta de faktorer som betingar en ökad
export (av varor och tjänster) och en ökad kapitalimport. Dessa händelser ger i sin tur ger
upphov till ett ökat valutainflöde (vilket avspeglar omvärldens ökade efterfrågan på vår
valuta) med en stärkt valuta som följd:
Händelser som påverkar vår export av varor och tjänster positivt:
•
Yw ↑→ M w ↑→ (vår exp ort ↑) → ökad efterfrågan på vår valuta → E ↑
•
P
↓→ exporten billigare → M W ↑→ (vår export ↑) → ökad efterfrågan på vår valuta
Pw
→E↑
Händelser som påverkar kapitalimporten till vårt land positivt:
•
(R − Rw ) ↑→ omvärlden köper mer av våra räntebärande värdepapper
→ (kapita lim port ↑) → ökad efterfrågan på vår valuta → E ↑
•
Förväntningar om en kursuppgång på Stockholmsbörsen → omvärlden köper mer av
våra aktier (kapitalimport ↑ ) → ökad efterfrågan på valuta → E ↑
59
… Och att sammanfatta de faktorer som ger upphov till en ökad import av varor och
tjänster och en ökad kapitalexport. Dessa händelser betingar i sin tur ett ökat valutautflöde
(vilket avspeglar vår ökade efterfrågan på omvärldens valuta) och en försvagad valuta:
Händelser som påverkar vår import av varor och tjänster positivt:
•
Y ↑→ M ↑→ vi köper mer utländsk valuta för vilken vi betalar med ett ökat utbud
svenska kronor på valutamarknaden → E ↓
•
P
↑→ importen relativt billigare → M ↑→ vi köper mer utländsk valuta för vilken vi
Pw
betalar med ett ökat utbud svenska kronor på valutamarknaden → E ↓
Händelser som påverkar kapitalexporten från vårt land positivt:
•
( R − R w ) ↓→ kapitalexport ↑→ vi köper mer utländsk valuta som ska användas när vi
betalar för de utländska värdepapperen. När vi köper den utländska valutan betalar vi
med ett ökat utbud svenska kronor → E ↓
•
Förväntningar om en kursuppgång på omvärldens aktiebörser → vi köper mer aktier i
omvärlden (kapitalexporten ↑ ) → vi köper mer utländsk valuta som ska användas när
vi betalar för de utländska aktierna. När vi köper den utländska valutan betalar vi med
ett ökat utbud svenska kronor → E ↓
Ett exempel:
Utgå från att det råder balans i betalningsbalansen. Detta kommer att medföra att det
efterfrågade värdet på vår valuta kommer att överensstämma med det värde på vår valuta som
bjuds ut till försäljning på valutamarknaden. En balanserad betalningsbalans implicerar därför
att det också råder jämvikt på valutamarknaden (utbudet på vår valuta = efterfrågan på vår
valuta). Detta förklaras av att:
•
värdet på omvärldens köp av våra varor, tjänster (vår export) och värdepapper (vår
kapitalimport) motsvarar värdet på den mängd av vår valuta som man köper i
omvärlden för att kunna köpa våra varor, tjänster och värdepapper, och att
•
värdet på våra köp av omvärldens varor, tjänster (vår export) och värdepapper (vår
kapitalexport) motsvarar värdet på den mängd valuta som vi köper i omvärlden (för
vilken vi betalar med motsvarande värde av vår egen valuta på valutamarknaden (=
vårt utbud av valuta på valutamarknaden)).
Därmed gäller att:
60
•
om omvärlden efterfrågar ett värde på våra varor, tjänster och värdepapper som exakt
överensstämmer med vår efterfrågan på deras varor, tjänster och värdepapper (vilket
ger balans i vår betalningsbalans), så
•
så kommer omvärlden att efterfråga ett värde på vår valuta som exakt motsvarar värdet
på den del av vår valuta som vi bjuder ut på valutamarknaden (jämvikt på
valutamarknaden).
Som en konsekvens kommer det varken flyta ut eller in någon ytterligare valuta i landet
(valutaflödet är noll), vilket medför att priset på valutan blir det stabila jämviktspriset.
Vad händer när en störning inträffar som omkullkastar rådande jämvikter i
betalningsbalansen och valutamarknaden:
Om nu den svenska ekonomin opererar med en snabbare prisökningstakt än omvärlden så
händer följande:
exp orten dyrare → export ↓ 
P
↑→ 
 → Bytesbalans ↓
Pw
importen billigare → import ↑ 
När bytesbalansen försämras så ges en motsvarande försämring i betalningsbalansen, som
övergår från balans till att bli negativ. Men en negativ betalningsbalans ger ju upphov till ett
negativt valutaflöde som avspeglar en situation där utbudet på valuta är större än efterfrågan
på valuta vid rådande växelkurs. Detta förklaras av att:
•
Den minskade exporten beror på att omvärlden efterfrågar mindre av våra varor och
tjänster vilket medför att man i omvärlden också minskar sin efterfrågan på vår valuta
•
Den ökade importen medför att vi efterfrågar mer av omvärldens varor och tjänster,
vilket i sin tur medför att vi efterfrågar fler enheter av deras valuta för vilken vi
betalar med ett ökat utbud av vår valuta
Därmed kommer en försämrad bytesbalans ge upphov till en minskad efterfrågan och ett ökat
utbud på vår valuta som avspeglar en ojämvikt på valutamarknaden. Denna ojämvikt medför
att vi till rådande växelkurs har ett utbud på valutan som är större än efterfrågan på valutan
vilket i sin tur ger upphov till ett negativt valutaflöde och en negativ betalningsbalans.
Om växelkursen är flexibel kommer rådande ojämvikt på valutamarknaden att lösas av att
växelkursen sjunker tills dess att vi har ny jämvikt i betalningsbalanser, vilket medför att
valutaflödet åter är lika med noll och att valutamarknaden därmed återigen befinner sig i
jämvikt. Denna process kan åskådliggöras på föjande sätt:
Ett negativt valutaflöde (utbudsöverskott på valuta) ger:
exporten billigare → export ↑ 
E ↓→ 
 → bytesbalans ↑
importen dyrare → importen ↓
61
Denna prosess fortsätter till dess att förbättringen i bytesbalansen har ökat efterfrågan på
valuta (genom ökad export) och minskat utbudet på valuta (genom minskad import) så pass
mycket att betalningsbalansen åter uppvisar balans. I denna situation är valutaflödet åter lika
med noll, vilket medför att det råder ny jämvikt på valutamarknaden till en lägre växelkurs.
62
THE GOVERNMENTS BUDGET DEFICIT
The budget deficit is defined as the change in the governments debt during one period,
usually one year. How the government decides to deal with this deficit, both in creating the
deficit as well as financing it, gives strong implications on the economy's performance.
We will first define the budget deficit as such. Then we continue in discussing how to
handle the budget over the business cycle in an economy that operates without any "structural
deficit". We will here mainly concentrate on the question concerning if it is reasonable for the
government to balance the budget every year or not. We then complicate the picture in adding
the "structural budget deficit" to the discussion.
The next object under discussion is how to finance the budget deficit and the effects that the
governments decisions on this topic will give on the economy's performance in a
macroeconomic perspective.
So first we have to define the budget deficit (Bd) as:
Bd = RD + G + F - T
(a)
(b)
Where: R = the interest rate
D = the government debt
RD =The interest payments on the governments debt
during the period
G = the governments consumption during the period
F = the governments transfer payments during the
period
T = the governments gross tax incomes during the
period
(a) = the governments expenses during the period
(b) = the government incomes during the period
So this defines the governments budget deficit as the relation between the governments
expenses (a) and incomes (b), where the governments expenses includes the interest payments
on the government debt, the governments own consumption and the transfers that the
government pay's back to the public. The incomes consists of all the tax payments that the
government receives. This then means that if the governments expenses are greater than its
incomes the governments budget is run at a deficit. It also means that if the incomes are
greater than the expenses then the budget deficit is negative, which actually means that the
budget is run with a surplus.
Before we will discuss how the government finances eventual deficits we will first show
how the deficit develops over the business cycle. In order to do that we have to transform the
budget deficit equation specified above.
The budget deficit is defined as:
Bd = RD + G + F - T
63
We then introduce "the net tax rate" in order to show how the budget deficit develops over
the business cycle. The net tax rate (t) is defined as:
T F
t= Y-Y
When Y represents GDP the net tax rate then shows how much of the governments tax
receipts that rests in the hands of the government (stated in percent) when the government
have made its transfer payments. If, for instance, Y = 100, T = 70 and F = 37, the government
receives 70% of GDP in gross tax payments. But the government also pays back a value that
equal 37% of GDP in different kinds of subsidies as transfer payments to the public. As an
outcome the government just keeps 33% of GDP as net tax receipts in order to cover as much
as possible of its own consumption (G) and its interest payments on the governments debt
(RD).
Another implication of the net tax rate is that we have an increase in the net tax rate both
when the government increases the gross tax rate as well as when they reduce the rate of the
transfer payments.
If we now multiply both sides in the net tax rate equation with (Y), we then have:
tY = T - F.
This equation shows the amount net tax receipts (T-F) that the government will receive at a
given net tax rate (t) and at given levels on GDP (Y). The equation shows that at a given net
tax rate the governments net tax receipts increases when GDP increases and diminish when
the economy moves into a recession. This means that the governments net tax incomes varies
positively with the business cycle.
This positive relation will be further reinforced if the economy is operating with progressive
tax rates. A system with progressive tax rates is a system where the level of some taxes as
well as some transfers are conditioned on the level of (Y) in such a way so that the net tax rate
automatically increases when GDP increases. As an example we could use a system where
people pays a greater proportion of their incomes in income tax when their incomes increases.
When the economy then runs into a boom both GDP as well as the wage levels use to
increase. This then also increases the average income tax rate. As an outcome we will have an
automatic increase in the net tax rate.
Another example of a progressive tax is when the government is engaged in social insurance
programs which shows up as changes in the rate of transfer payments over the Busines cycle.
If, for instance, the economy enters into a recession with increased unemployment, the
government then use to subsidise the unemployed Therefore the government now has
increased its transfer payments because GDP has decreased, which is the same as a decrease
in the net tax rate conditioned on a reduction in GDP.
The above examples then shows how the changes in the net tax rate under a system with
progressive taxes reinforces the positive correlation between GDP and the governments net
tax receipts over the business cycle. Before we let progressive taxes enter the discussion we
shoved that the positive correlation between GDP and the governments net tax receipts also
existed in a system with a fixed net tax rate. I will now continue with that example.
64
If we multiply both sides in the last equation with (-1), we then have:
-tY = -T+F,
or:
-tY = F-T.
We are now equipped with enough information in order to rewrite the budget deficit
equation in a more convenient form when we now shall analyse how the governments budget
deficit
develops over the business cycle. We then once again starts with the budget deficit equation:
Bd = RD+G+F-T.
Then substitute:
-tY = F-T
into the budget deficit equation. We then have:
Bd = RD + G - tY,
which shows how the budget deficit is negatively correlated with the business cycle at given
values on the interest rate (R), the government debt (D), the governments consumption (G)
and the tax rate (t). This relation between GDP and the budget deficit could also be shown in
the following diagram:
Bd
(+)
(0)
Y
Y
0
Y*
Y
1
(-)
Bd
How the budget deficit develops over the business cycle.
65
The curve shows how the budget deficit develops over the business cycle at, for instance,
given values on the net tax rate (t) and on government consumption (G). In accordance with
what we wrote about fiscal policy in "The short history of economic theory" a change in (G)
or a change in (t) are synonymous with implementing fiscal policy. In the budget deficit
diagram a change in the governments consumption and a change in the net tax rate shows up
as a shift in the budget deficit curve. This is explained in the following example: If the
government decides to either increase its consumption or to decrease the tax rate, then the
governments expenditures are either greater or its incomes will be less at every given level of
GDP. This gives a situation where the budget deficit has increased at every given level of
GDP, which shows up as an upward shift in the budget deficit function.
Alternatively we will have a shift downward in the budget deficit function when the
government implements contractionary fiscal policy.
We can then conclude that when the government does not implement fiscal policy, and at
given interest payments on the government debt (RD), an increase in GDP will improve the
governments budget, which shows up as a decrease in the governments budget deficit. In
diagrammatic terms we can describe this event as a movement downward along the budget
deficit curve. When the budget deficit curve is specified as above, this also means that when
actual production (Y) is equal to the potential output (Y*) the budget is balanced (Bd=0). As a
consequence the budget will be run at a deficit in recessions (for example when we produce at
Yo) and with a surplus (negative budget deficit) when the economy operates in a boom (for
example at Y1).
Between both economists and politicians there exists a never ending discussion about if the
government should balance its budget every year or not. We will now show the effects that
will be given in the economy if the government balances the budget every year. From this
discussion we will draw some conclusions about the desirability of such a policy. The
discussion will first be done for an economy that is operating with sticky prices, or with so
many deviations from the "perfect competitive model" so that we can no longer assume
flexible prices as a good approximation of the economy's performance (this problem is
discussed in "The history of economic theory"). We will then also discuss the same task under
the very strong assumptions of flexible prices.
So first we will interpret if it is a desirable strategy for the government to balance the budget
every year in an economy that is operating with sticky prices. This discussion is illustrated in
the following diagram:
66
Bd
(+)
(0)
Y
1
Yo
Y*
Y
(2)
2
Y
3
Y
(1)
Bd'
(-)
Bd
Bd"
Effects of balancing the governments budget every year under assumption of sticky prices.
If we start in the position where the stabilisation policy goals are satisfied (Y=Y*), we now
also have balanced the budget along the budget deficit function (Bd). We will now investigate
the effects that will be given if we want to balance the budget every year. This means that we
now have to investigate the effects that also will be given if we balance the budget in
recessions and booms. We first start with investigating the effects that will be given on the
economy when the government implements a policy rule of balancing the budget by the same
time as the economy enters into a boom:
When Y=Y* we have a situation where the budget is balanced (Bd=0). If GDP increases to
Y2 the government now at a given tax rate (t), increases its net tax incomes in accordance
with the budget deficit function. The government is now faced with a negative budget deficit
(Bd<0), or an actual surplus. If the government should follow the policy rule of balancing the
budget every year it could either increase its expenditures in increasing (G) or reduce its
incomes in reducing the tax rate (t). This will shift the budget deficit function upward to Bd'.
But both these policy measures are the same as implementing expansionary fiscal policy,
which will increase the aggregate demand and therefore also, under the assumption of sticky
prices, the aggregate output (Y). In order to balance the budget in a boom, when the
government enters a situation with a negative budget deficit (surplus), the government
therefore has to implement expansionary fiscal policy which increases GDP from Y2 to Y3.
This policy then pushes the economy further away from Y* which aggravates the problems
with an overheated economy even further.
As a conclusion this means that balancing the budget when the economy runs into a boom
will further aggravate the overheated economy’s problems with inflation and current account
deficit. Therefore it is not advisable for the government to balance the budget during a boom.
During a boom the government should instead implement contractionary policy measures in
order to reduce the inflationary pressure and the problems connected with the current account
deficit. If the government in satisfying these tasks implements fiscal policy measures the
budget deficit function will shift downward which overbalances the budget even further.
67
If we instead moves from a production equal to the potential output into a recession (Yo),
the budget will now change from a position in balance into an actual deficit (Bd>0). If the
government now tries to balance the budget it have to either decrease its expenditures in
decreasing (G) or to increase its incomes in increasing the net tax rate (t). This will shift the
budget deficit function down to Bd". But this strategy is synonymous with implementing
contractionary fiscal policy that reduces the aggregate demand and therefore also reduces
GDP further. This reduces GDP from (Yo) down to (Y1) which aggravates the unemployment
problem further, a situation that is not acceptable.
The main conclusion so far is that if the government stabilises the budget every year this
policy will increase the amplitudes in the business cycle. This is not an acceptable policy
because of that it aggravates the unemployment problems during recessions as well as it also
aggravates the inflation and current account problems in booms. If the government, instead of
following a policy rule to balance the budget every year, chooses a policy that stabilises the
actual GDP as near the potential output as possible, this will then have a positive impact on
the stabilisation goals full employment, stable prices and external balance. This then means
that the government implements a contractionary policy in booms that will overbalance the
budget further. During recessions the government then could use its accumulated means from
previous booms in order to finance the extra budget deficit that will develop when the
government implements the expansionary fiscal policy that reduces the unemployment
problem.
The goal is then not to balance the budget every year because of this strategy's procyclical
effects. Instead the government should chose a policy that balances the budget over the
business cycle, a policy rule that has acceptable contracyclical effects.
If we instead assume flexible prices the model will then be specified in its classical context.
It is now easy to show that under these changed conditions the implications concerning the
governments budget policy will also change.
When we assume flexible prices we are in an economy that is best approximated by the
theory of perfect competition (described in "A short theory of economic history"). Flexible
prices then generates equilibrium in all markets, including the labour market. In the classical
model we are therefore always operating at the full employment level (N*). Together with the
current periods given capital stock (Ko) and given technology (Ao), and in accordance with
the economy's aggregated production function, the periods GDP is now determined to:
Y*=f(Ao, Ko, N*).
This means that if we assume flexible prices we will always operate the economy at the full
employment level, which means that the economy will always produce Y*. Therefore we
have no business cycles in the classical model and are consequently in no need for any
stabilisation policy that over- and underbalances the budget. In short, because of that we
always produce at Y* in the classical model, there exists no motives in favour of over- and
underbalancing the budget. Therefore should the government under those conditions balance
the budget every year.
As a conclusion we then find that if we assume sticky prices business cycles are accepted as
real events of major concern, and the government must now and then implement stabilisation
policy measures that forces them to balance the budget over the business cycle instead of
doing so every year. If we instead assume flexible prices the government makes decisions in
an environment without business cycles. This then means that they are not confronted with
68
any need to either overbalance or underbalance the budget in order to stabilise the economy.
Therefore the budget should be balanced every year in an economy that is best approximated
by the assumptions of flexible prices.
The next step is to complicate the discussion concerning the budget deficit in introducing
"the structural budget deficit". The structural budget deficit is defined as the budget deficit
that eventually exists when the economy produces at its potential output level (Y*). This will
be exemplified in the following figure:
Bd
(+)
Structural budget deficit
(0)
Y
Yo
Y*
Bd
(0)
A budget deficit function with a structural budget deficit
When the structural budget deficit is introduced the governments budget will be run at a
deficit also when we produce at Y*. Added to the structural deficit we still have the part of the
budget deficit that varies with the business cycle, which means that the structural deficit now
lifts the earlier described budget deficit curve at a value equal to the structural deficit. This
then means that we during a recession (Yo) now have a greater deficit than before. This is so
because of that added to the deficit conditioned on the recession (business cycle) we now also
have the structural deficit.
The existence of a structural deficit also changes the implications for the governments
budget policy. With a structural deficit the budget will be run with deficits both in recessions
and in booms. It is only when the economy is extremely overheated that the positive deficit
turns into a negative deficit (or a surplus). This then means that deficits in recessions will not
easily be compensated by surpluses during booms, which then implies that the budget will not
balance over the business cycle. Instead the governments budget will be run with a deficit
both in recessions and in booms which means that the government debt(D) will increase over
the business cycle. An increase in the government debt will at given interest rates, increase the
governments outlays on the government debt (RD), which then shifts the budget deficit curve
upwards. As an outcome we will face an increase in the structural deficit which further
aggravates the governments budget position over the business cycle.
69
Because of that nearly every government in the world is faced with a government debt, this
is a sign of that every nation now and then have had problems with structural deficits. Sweden
has for instance been in such a position since the 1970's.
But it is important to know that a structural deficit need not be a problem if it just creates an
acceptable increase crease in the governments debt. As an example we will discuss one of the
demands that all the members of the European Union are confronted with in order to be
accepted as members in the European Monetary Union (EMU). The European Union (EU)
has formulated a set of so called "convergence criteria" that should be satisfied by potential
members before entering EMU. One of those criteria is that the candidate country's
government debt should not be greater than 60% of the country's GDP. This then means that
the European Union treats a government debt up to 60% of GDP as an acceptable level. This
also means that a country that actually has a government debt that satisfies this condition
could let its government debt increase at the same rate as the growth rate in GDP, without
facing any further problems with its government debt. Therefore, if an acceptable government
debt increases at the same rate as the country’s GDP, the relation between the government
debt and GDP will be unchanged. This means that if we initially had a situation where the
government debt shoved up to be 50% of GDP. Then if we let the government debt increase
over the business cycle at the same rate as the growth rate in GDP, then the government debt
will continue to be at the accepted level of 50% of GDP.
But many country's has, like Sweden has since the early 1990's, been confronted with a
situation where the government debt has increased much faster than the growth rate in GDP
without any reasonable reason. Sweden has then been faced with the risk of an uncontrolled
development in the governments debt which then continuously increases the governments
debt payments (RD), an event that in turn increases our structural deficit. In the diagram
above the described situation shows up as continuos shifts upwards in the budget deficit
curve.
If a country is faced with such an uncontrolled and unmotivated increase in its structural
deficit, the government then has to implement a budget policy that reduces the increase in the
structural deficit to a lower rate than the increase in GDP. The policy measures that the
government then could implement is to reduce the governments consumption (G) or to
increase the net tax rate (t) (either through increased taxes or reduced transfer payments). But
besides that such decisions never use to be popular, it is important to be aware of that they
represent policy tools used in order to implement contractionary fiscal policy. This then
means that a policy that is aimed for reducing the structural deficit also has a negative impact
on the country’s aggregate demand and GDP. Therefore it is not a wise strategy to reduce the
structural deficit during a recession, because such a policy will increase the already existing
unemployment problem. And the negative impact on GDP that follows will in itself have a
negative impact on the budget deficit (a movement up to the left along the budget deficit
curve). At worst such a policy could create a chronic recession that besides social unrest also
gives a budget deficit every year that continuously increases the governments debt.
If the government wants to reduce the structural deficit it should mainly act during booms.
If the government then implements contractionary fiscal policy this policy will not just reduce
the structural deficit, but it will also relax the inflation problem and current account deficit
problem that use to develop during booms.
An uncontrollable increase in the structural budget deficit means that the government must
continuously use a greater part of its incomes for their debt service. This then means that a
continuously smaller part of the governments incomes could directly be used in order to
satisfy the citizens welfare. If the governments debt continuously increases in relation to GDP
this could also further increase the debt payments through increased interest rates. (This is so
70
because of that both an increase in (R) as well as in (D) increases the governments debt
payments (RD)). The increase in the interest rates as a result of an uncontrolled increase in the
governments debt is mainly conditioned on the following three factors:
* Credit is a scarce resource which means that when the government as a big borrower
increases its borrowing, this will in itself increase the interest rate (or the price of borrowing
money).
* When creditors gives loans to a country that is expected to have lost control over its debt,
the creditors becomes worried about if the country could repay the given loans. Under such
conditions the creditor compensates himself for this default risk in increasing the interest rate
on the given loans.
* If the governments debt is at an unacceptable level the government could reduce this
problem in reducing the real value of the debt in implementing a policy that increases
inflation. If the creditors expects that the borrowing government will implement such a policy,
the creditors then faces an inflation risk and therefore tries to insure themselves against this
risk in increasing the nominal interest rate.
We will end this discussion about the governments budget deficit, and the debt problems
that the deficit creates, with some comments.
It is important first to recognise that a debt in itself need not be anything to worry about.
Otherwise the main task for bankers should always have been to create problems. If the
borrower does something deliberate with the borrowed money that gives the borrower a utility
that is greater than the disutility related with the costs of repaying the loan, then the debt in
itself has been used as a tool in order to increase the borrowers welfare. This is true for
producers as well as for governments. The difference between producers and governments
shows up in the different measures used in evaluating the success of the use of the borrowed
money. This is so because it is relatively easier for profit maximising firms to investigate if
the borrowed money has come to a successful use or not. For the government this evaluation
process is a much tougher task because the government have to relate the costs of the loan to
the positive welfare effect on the society as a whole. And because of that measuring welfare
effects is something more abstract then measuring profits, the evaluation process is a more
complicated task for the government than for the producers.
But the basic principle for evaluating the loan is the same both for the government, that
should maximise social welfare, as well as for the producer, that should maximise profit. In
both cases the cost of the loan should be less than the returns that the borrower will face when
he uses the borrowed money. Therefore, the increase in the debt is not a problem in itself,
neither for the government nor for the producer. But it is when both the producer and the
government starts to borrow in an unprofitable way that an increase in debt causes problems.
For a producer this ends up in reduced profits, or at worst, losses that forces the producer into
bankruptcy. But in the case of the government the same situation generates a negative impact
on the country's welfare that is not so easy to measure.
During a transformation process the government could be engaged in extraordinary projects
that temporary increases the structural deficit. For example, if the country is in urgent need for
restructuring its infrastructure, or if the country needs to implement great re-education
programs, or if the government is facing increased expenses for social insurance conditioned
on the temporary increase in the unemployment rate that is caused by the governments
71
decision to implement a necessary bankruptcy law without creating to heavy social unrest,
then the government could be in a position where it is "profitable" to increase the government
debt. We will here mention this possibility and later on discuss the transformation process in
itself and the extraordinary demands this process could pose against the government.
But it is also important to know that an increase in the structural deficit could during a
transformation process also be a result of changed loyalties that the transformation process in
itself could generate. If for instance the transformation process generates a situation where the
regional governments loyalties towards the central government are heavily reduced, this could
end up in reduced tax payments from the regions to the central government which has a
negative impact on the structural deficit. This is a serious problem that could only be solved in
that the government creates a general acceptance concerning the credibility in its management
of a successful transformation process.
72
Teorin om optimala valutaområden
Om ett land bör ansluta sig till en valutaunion med en överstatlig penningpolitik, eller om det
bör fortsätta med en egen valuta och en nationellt baserad penning politik, bestäms enligt
teorin om optimala valutaområden av förhållandet mellan de kostnader som en anslutning till
en valutaunion medför och intäkterna (effektivitetsvinsterna). Om kostnaderna vid en
anslutning till en valutaunion är större än intäkterna så bör vi (utifrån ett ekonomiskt
perspektiv) fortsätta med en egen valuta och nationellt baserad centralbank. Men, om
intäkterna är större än kostnaderna så bör vi ansluta oss till valutaunionen och låta den
gemensamma (överstatliga) centralbanken ansvara för penningpolitiken.
Valutaunionens effektivitetsvinster (intäkter)
En anslutning till en valutaunion kommer att medföra följande effektivitetsvinster:
•
Kostnaderna vid valutaväxling inom unionen upphör, vilket ger lägre
transaktionskostnader inom unionen.
•
Växelkursrisken inom unionen försvinner (samtidigt som växelkursrisken gentemot
länder utanför unionen kan öka för länder vars valutaexponering avviker från EMUgenomsnittet)
•
Det blir lättare för små företag att exponera sig på en större marknad (m.a.o.
utanför nationsgränsen). Detta gäller företag som tycker att det är besvärligt att hantera
växelkurser och valutarisker. Då en anslutning till unionen underlättar prisjämförelser
inom detta segment så kommer ett medlemskap i valutaunionen att öka transparensen
och konkurrensen på dessa marknader.
Sammantaget ska detta ge en ökad handel och ett ökat omvandlingstryck inom unionen. Det
ökade omvandlingstrycket ska i sin tur ge en positiv effekt på den långsiktiga tillväxten.
De intäkter som ges av dessa förhållanden är relativt små, men återkommer varje år, vilket
medför att det ackumulerade värdet över tiden kan bli betydelsefullt.
Valutaunionens kostnader
På valutaunionens kostnadssida återfinns de kostnader som uppkommer vid asymmetriska
chocker. En asymmetrisk chock representerar en situation där en exogen störning påverkar en
grupp länder olika (asymmetriskt).
Om dessa kostnader betingas av:
•
att olika länder i unionen svarar på störningen med olika makroekonomiska
åtgärder kan problemet lösas genom en samordning av finanspolitiken
•
att rådande strukturskillnader mellan länderna gör att de reagerar olika på den
gemensamma störningen så blir kostnadsproblemet akut (betydligt svårare att lösa).
73
Om kostnaderna orsakas av strukturskillnader så kan kostnaderna lindras om:
1. Det drabbade landet har en flexibel arbetsmarknad, vilket innebär:
•
att arbetslösa flyttar från lågkonjunkturländer till högonjunkturländer, eller
•
att arbetskraften vid arbetslöshetskriser är villig att sänka lönen
(löneflexibilitet)
2. EU strukturanpassar drabbade områden, men sådana insatser kräver:
•
Finansiella resurser vilket innebär att EU måste bygga upp en ”federal budget”
som ska användas för sådana ändamål, vilket i sin tur kräver en ökad
beskattning
•
Att de länder som ingår i unionen kan komma överens om att avdela medel ur
den gemensamma ”federala budgeten” för att hjälpa enskilda stater ur de akuta
problem som betingats av den asymmetriska chocken.
Empiri:
Arbetsmarknaden i EU-området kan betraktas som relativt oflexibel då:
•
Flyttbenägenheten mellan europeiska nationer är relativt liten (t.ex. jämfört med
flyttbenägenheten mellan amerikanska delstater). Detta trots att EU är en ekonomisk
union där arbetskraften tillåts flytta fritt mellan länderna inom unionen. Trögheterna
brukar förklaras av språkskillnader och kulturella skillnader.
•
Lönebildningen uppvisar ingen större löneflexibilitet neråt, utan utmärks i stället av en
omfattande tröghet i denna riktning
Dessutom gäller att:
•
EU saknar en federal budget som på överstatlig nivå kan stötta och strukturanpassa
drabbade områden.
Detta innebär att EU idag troligtvis både saknar en tillräckligt flexibel arbetsmarknad och
nödvändiga strukturfonder för att kunna parera eventuella asymmetriska chocker om den
asymmetriska effekten betingas av strukturskillnader.
Slutsats
Därför bör man både ta EMU-projektets kostnadssida och intäktssida på allvar.
Samtidigt måste man vara medveten om att det slutgiltiga ställningstagandet (ur ett rent
ekonomiskt perspektiv) också påverkas av hur vi viktar projektets intäkts- och
kostnadsposter.
74
EMU-utredningens slutsats (Calmforsutredningen)
Enligt EMU-utredningen var den svenska arbetsmarknaden inte tillräckligt flexibel för att
klara av asymmetriska chocker. Landet är därför i behov av en nationellt baserad
penningpolitik som ska användas i stabiliseringspolitiskt syfte för att parera asymmetriska
chocker.
75
