JESUS
För drygt ett år sedan var jag på begravning. En församlingsmedlem, en äldre
man, hade gått hem till Gud och den eviga vilan. Han hade varit pastor i många
år, och hans familj och hem hade fungerat som en tillflykt och ett stöd för många
vilsna ungdomar från trasiga familjer.
Det var många som kom på hans begravning. Kyrkan var fullsatt och de allra
flesta stannade på minnesstunden. Jag hade knappt hunnit lära känna honom
medan han levde, för han var ofta sjuk de sista åren. Men under minnesstunden
ställde sig en efter en upp och gav sin bild av honom. Och medan timmarna
gick, växte det fram en bild av en människa som gjort sitt allra bästa med den tid
han fick på jorden. Som funnits där för otaliga människor. Som gjort skillnad.
Och jag önskade att jag hade fått möjlighet att lära känna den här människan,
innan det var försent.
Ändå… Ändå kunde alla de här berättelserna, alla de här talen och alla de bilder
som tecknades, inte ge en heltäckande bild av honom. Här fanns inte hans
självförståelse, bara andras bilder av honom. Och om det fanns mörkare partier i
livets väv, så är det inget som någon ville ta upp på en minnesstund.
Vi vet alla, att ingen människa kan känna en annan människa helt och fullt. Man
känner inte ens helt och fullt sig själv. Olika människors bilder av samma
människa kompletterar varandra, ändå är de inte heltäckande. En människa är
alltid mer än summan av andras bilder och berättelser.
I ännu högre grad gäller detta Jesus. Vi har fyra evangelier, som ger olika bilder
av Jesus, och de kompletterar varandra. Genom dem får vi en glimt av en person
som fascinerat, berört och förvandlat oss människor i 2000 år. Den bild som
framträder är inte heltäckande, men det kan en bild aldrig vara.
Evangeliernas bilder av Jesus, skrivna av de människor som först lärde känna
och berördes av Honom, är omistliga. Lika omistliga är berättelserna från
människor genom 2000 år, din och min berättelse om vad Jesus gjort för oss,
vem Han är för oss, vad Han betyder för oss och våra liv idag.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Så: innan jag går in i evangeliernas bilder och berättelser, vill jag tala om vem
Jesus är för mig, vad Han har betytt för mig, sedan jag började lära känna
Honom, för 17 år sedan.
För att börja från början. Gud vet att jag inte är något helgon! Men jag är född
med en stark inre kompass, ett samvete, som genom hela min barndom och tonår
fick mig att känna mig utanför. För jag såg min egen familj utnyttja andra
skoningslöst, utan att bry sig om vilken skada man åsamkade. Jag såg barn och
vuxna mobba, misshandla, kränka – som om de fann glädje i att göra andra illa.
Jag mötte inte, under hela min barndom, någon som uttryckligen riskerade något
eller gav upp något, för att hjälpa någon annan. För att, helt enkelt, göra det som
är rätt. Men jag kunde inte låta bli.
Och i en bok hade det fått mig att känna mig som någon slags hjälte, men i
verkligheten fick det mig att känna mig som en utomjording, och väldigt, väldigt
ensam.
Så, när jag var 20 år, fick jag en impuls att läsa Bibeln. Jag hade det väldigt
jobbigt just då, min bror var död, jag kände mig ensammare och mer utsatt än på
länge. Kanske sökte jag tröst.
Så började jag läsa evangeliernas berättelser om Jesus. Och för första gången i
mitt liv kände jag igen mig.
För Jesus hade patos. Han ställde sig upp, mot dem som hade makten.
Han tog bladet från munnen och talade högt om hur de missbrukade sin makt.
Hur fariséerna och de skriftlärda utnyttjade och tryckte ner människor: fattiga,
änkor, människor som sökte Gud men inte kunde hålla alla bud.
Jesus försvarade de svaga och utsatta, för att det var det rätta att göra. Det var
inte lätt – men det var rätt! Att Jesus sedan uppstod igen, det förstod jag inte
mycket av, Jesu gudomlighet var inte viktig för mig. Jesus var den första
människa som jag kunde känna igen mig i – och blev en länk till resten av
mänskligheten.
När man läser teologi läser man det som kallas Kristologi. Kristologi betyder
läran om Kristus, eller, med enklare ord: vilken syn du har på Jesus. Hög
kristologi betyder att du ser Jesus som gudomlig. Låg kristologi betyder att du
ser Jesus som bara en människa.
Det har alltid fascinerat mig, att i debatten kring kristologi, så menar man ofta
att en hög kristologi är viktig för att inte Jesus ska förlora i betydelse. Om Jesus
bara var en människa: en som tjänade Gud, en profet, en lärare, en förebild, då
är Han inte viktig för oss idag.
Missförstå mig inte: jag är övertygad om att Jesus är Gud. Men: Jesus hade inte
betytt mindre för mig, om Han inte hade varit gudomlig. En hög kristologi
räddar inte Jesus för mig. En hög kristologi räddar Gud!
Och vad menar jag med det? Jo, att det viktigaste för mig, när det gäller Jesus, är
inte Hans makt, utan Hans karaktär.
Om Jesus bara hade varit en vanlig människa, som blivit förklarad gudomlig av
ett missförstånd, så hade Han fortfarande varit min bäste Vän, min förebild, den
jag kan känna igen mig i och som samtidigt, självklart, är så mycket bättre än
jag. Jesus behöver inte räddas.
Men allt jag vet om Gud, vet jag därför att jag vet det om Jesus, och Jesus är
Gud. Om Jesus bara är en vanlig människa, som liksom andra vanliga människor
har tankar om Gud… Hur vet jag då att dessa tankar stämmer? Att Gud
verkligen är god, och kärleksfull, och barmhärtig, och förlåtande? Att Jesus är
Gud, betyder att jag kan lita på att den kärlek, barmhärtighet, det patos, den
förlåtelse som Jesus inte bara talade om utan framför allt levde ut, är en del av
Guds personlighet. Det är vem Gud är.
Ytterligare drygt ett år gick. Jag längtade efter försoning med Gud, men visste
inte hur jag skulle nå fram. Jag hade åkt på en del smällar, och satt fast i ångest,
bitterhet, och självhat. Jag ville försonas med Gud, men jag visste inte hur jag
skulle kunna försonas med det som varit, eller med mig själv. Och framför allt
inte hur jag skulle kunna förlåta dem som gjort mig illa.
Och det var då jag började drömma om Jesus. Varje natt drömde jag att jag
mötte Honom, och Han frågade mig om jag ville tillhöra Honom. Han lovade
ingenting, tvärtom sade Han: Vill du tillhöra mig, även om jag inte kan göra
någonting för dig? I drömmen svarade jag alltid samma sak: Ja, för Du är god.
Och sedan vaknade jag, och visste inte hur jag skulle göra för att komma till
Jesus på riktigt.
Så jag började gå i kyrkan och sjunga psalmer och tända ljus och… Till slut stod
jag en kväll på en ungdomssamling och bad, och hörde Guds röst, där Gud
kallade mig sin dotter och muren mellan oss rämnade, och jag upplevde Guds
förlåtelse. Och där och då blev jag frälst.
Och vid en senare gudstjänst fick jag uppleva undret, där jag såg Jesus stå
framför mig, och sträcka ut sina händer mot mig. Och när jag lade mina händer i
Hans, fylldes jag av en värme och en frid. All ångest och all bitterhet försvann,
och det blev plötsligt, om inte lätt, så möjligt att förlåta och gå vidare. Framför
allt försvann mitt hat och min bitterhet mot mig själv. Jag kunde börja se mig
själv med Guds ögon.
Jag sade innan att jag är övertygad om att Jesus är Gud. Och mer än något annat
stammar min övertygelse från detta ögonblick. När Jesus stod framför mig, när
jag fick se Honom med egna ögon. En sådan helighet som utstrålade från hela
Hans varelse, den finns inte i en vanlig människa. Den finns bara i Gud. Och i
Hans ögon fanns en sådan kärlek, så stark, men så helt fri från begär, så ren, så
allomfattande. Där såg jag Guds kärlek till mig, men också till dem som gjort
mig illa. Och den gjorde mig hel, men den utmanade mig också. Att inte plocka
russinen ur kakan, inte bara ta emot Guds kärlek till mig, utan också orka se dem
som människor, som Gud skapat och älskar, som Jesus gett sitt liv för.
Den dubbelheten är det som mer än något annat karaktäriserar min och Jesus
relation. Jag är trygg i att Han älskar mig som jag är, och samtidigt finns det
ingen som utmanar mig så radikalt som Jesus.
Inte för att jag skulle behöva förtjäna Hans kärlek, det behöver ingen, och det
kan ingen. Det är väl mer likt att ha en personlig tränare. Jag har själv valt att
låta Jesus utmana mig, att låta Honom vara min förebild. Men som en tränare
kan utmana en att försöka lite till, så utmanar Jesus mig. Och jag kan våga ha det
så, för jag vet att Guds kärlek till mig inte är beroende av om jag lyckas eller
inte.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Jag vill ta upp några bibelställen som visar på vem Jesus är, hurdan Han är.
Jag vill börja med att läsa ur Lukas evangelium, kapitel 5, verserna 17 till 26: En
lam man i Kafarnaum botas
17En dag höll han på att undervisa, och där satt fariseer och laglärare, som hade
kommit från varenda by i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Och han hade
Herrens kraft så att han kunde bota. 18Då kom det några bärande på en bår med
en man som var förlamad, och de försökte komma in med honom och sätta ner
honom framför Jesus. 19Då de inte kunde ta sig in med honom i trängseln gick
de upp på taket, tog bort teglet och firade ner honom på hans bår mitt framför
Jesus. 20När han såg deras tro sade han: ”Min vän, du har fått förlåtelse för dina
synder.”
21Då tänkte de skriftlärda och fariseerna: ”Vad är det för en hädare! Vem kan
förlåta synder utom Gud?” 22Men Jesus förstod vad de hade för tankar och sade
till dem:
”Vad är det ni tänker i era hjärtan? 23Vilket är lättast, att säga: Du har fått
förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå? 24Men för att ni skall
veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig”
– och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bår och gå hem.” 25Genast
reste han sig, mitt för ögonen på dem, tog båren han hade legat på och gick hem,
allt medan han prisade Gud. 26Alla slogs av häpnad och prisade Gud, och de
fylldes av fruktan och sade: ”Det är otroligt, det vi har sett i dag.”
Ordet för tro är i grundtexten pistis, och kan också betyda trofasthet och
förtroende. Och man kan undra vad det var Jesus såg hos den lame mannens
vänner, som fick honom att avbryta allt annat för att genast bota honom. Var det
en stark tro på att han kunde bota, eller var det deras trofasthet mot sin vän som
rörde Honom?
Berättelsen är både vacker och häpnadsväckande. Jesus är mitt uppe i en väldigt
framgångsrik episod. Den religiösa makteliten hade samlats från stora delar av
landet för att lyssna till Honom. Det är fullt hus, och det är viktiga gäster. Gäster
man inte gärna vill stöta sig med!
Och så händer det ofattbara: några vanliga, enkla människor försöker komma in
med sin sjuka vän, för att han skall bli botad. Man får säga att han trots sin
sjukdom är lyckligt lottad, som har sådana vänner!
Men huset är fullt, det går inte att komma in genom dörröppningen. Sätter de sig
då utanför och väntar? Ser de viktiga gästerna och går hem igen? Nej, de bryter
sönder taket, rakt ovanför Jesus. Man kan se det framför sig, hur halm och lera
och damm liksom sipprar ner på Jesus och hans åhörare. Men Jesus säger inte
till dem att sluta… Så de fortsätter, och de firar ner båren med den lame mannen
på, mitt framför Jesus. Man kan tänka sig hur folk fick bråttom att flytta på sig,
så att de inte skulle få båren i huvudet!
Och Jesus avbryter den viktiga undervisningen. Han struntar i de prominenta
gästerna. För här är en människa som behöver Hans hjälp, och det betyder att i
just den stunden, så är den här mannen viktigare.
Och det är så mycket vi inte vet om den här berättelsen. Men vi kan tänka oss att
den här mannens vänner bara hade hoppats på ett fysiskt helande. Och det var
inte lite att hoppas på. Men Jesus såg honom i ögonen, och Han såg flera behov.
Helande, ja. Men också förlåtelse, försoning. En nystart på flera plan.
Jesus hade, det läser vi i texten, kraft så att Han kunde bota. Och i judisk
tradition fanns det bara en som kunde uttala förlåtelse: och det var Gud. Ingen
kunde ställa sig i Guds ställe, ingen kunde uttala förlåtelse på Guds vägnar. Att
göra det var inte bara ett brott mot traditionen, det ansågs som hädelse, det var
skandal. Och nu kommer den här mannen, med det här behovet, vid värsta
tänkbara tillfälle. Precis när huset är fullt av fariséer och skriftlärda. Precis när
de verkar villiga att ge Jesus en chans.
Om vi hade varit i Jesu ställe, vad hade vi gjort? Jag kan tänka mig att det hade
varit väldigt frestande med en kompromiss. Ett fysiskt helande nu, som inte retar
upp någon. Vi kan alltid leta upp den här mannen senare, och prata om förlåtelse
och försoning…
Men… Nej! Jesus kompromissar inte. Han börjar inte ens med det fysiska
helandet. Han börjar med det som Han förmodligen ansåg var det viktigaste.
Han ställer sig i Guds ställe, Han talar på Guds vägnar, och Han säger: ”Min
vän, du har fått förlåtelse för dina synder”.
Och självklart blir det ramaskri! De religiösa ledarna var inte beredda att
erkänna Jesus som Gud, och därmed tänkte de att Jesus hade hädat. De
invänder! Men Jesus backar inte. Han har rätt att göra det Han gjorde, men
viktigare än så: Han tänker inte ta ifrån den lame mannen den försoning han så
innerligt behöver och längtar efter. Så istället för att ta tillbaka, så låter Han det
fysiska helandet bekräfta förlåtelsen:
”Vilket är lättast, att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga:
Stig upp och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt här på
jorden att förlåta synder, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig
upp, ta din bår och gå hem.”
Och mannen blev frisk, och han fick bevis på att han var förlåten, att han kunde
börja om. Och Jesus fick fiender på höga poster. Men människor såg Guds
godhet och nåd. Och det var viktigare.
Nästa bibelställe kommer direkt efter: Luk. 5:27-32
Tullindrivaren Levi kallas
27Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta
utanför tullhuset. Han sade till honom: ”Följ mig!” 28Levi lämnade allt och steg
upp och följde honom.
29Levi gav en fest för Jesus i sitt hus, och där var en mängd tullindrivare och
andra, som låg till bords med dem. 30Men fariseerna och särskilt de skriftlärda
bland dem blev förargade och sade till hans lärjungar: ”Hur kan ni äta och dricka
tillsammans med tullindrivare och syndare?” 31Jesus svarade: ”Det är inte de
friska som behöver läkare, utan de sjuka. 32Jag har inte kommit för att kalla
rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.”
Förlåtelse. Försoning. Nystart. Gäller det bara för den som råkat illa ut
oförskyllt? Som hamnat utanför samhället på grund av sjukdom eller fattigdom?
Eller finns det en chans även för den som valt fel väg? Som skott sig på andra?
I 2000 år har kyrkan varit en hejare på att fördöma människor som hamnat snett.
Ofta har man eftersträvat att syndaren ska sluta synda, men man har inte velat
förlåta, återupprätta. Tyvärr. För vem ska kyrkan följa, vem ska kyrkan lära av,
om inte Jesus? Och Jesus, Han trodde på att ge människor en andra chans. På
riktigt!
Så Jesus möter Levi. Och Levi har redan valt väg. Han har lierat sig med
romarna, ockupationsmakten. Han har utnyttjat sin ställning till att göra sig rik
genom att suga ut fattiga människor i sitt eget folk. Många människor i Israel
var inlåsta i sina byar, inte för att det fanns staket, inte för att de inte kunde
promenera, utan för att de inte kunde betala vägavgiften. Fri rörlighet, glöm det.
De kunde inte söka arbete i grannbyn om det inte fanns jobb i deras egen. För de
hade inte pengar till avgiften. Tullindrivarna var föraktade, av vissa hatade, och
inte utan orsak.
Jesus ser Levi sitta utanför tullhuset. Han hade kunnat vända sig bort, men det
gör Han inte. Han utmanar Levi, och samtidigt ger Han Levi en chans. ”Följ
mig!” säger Jesus. Och Levi har möjlighet att välja ett annat liv. Det blev fel.
Gör om – gör rätt!
Levi bjuder hem Jesus på fest. Att gå hem till någon, det var att erkänna den
personen. Att äta tillsammans var att säga att man tillhörde samma skikt, samma
grupp, att man hörde ihop, var på samma nivå. Jesus, den syndfrie, den fromme
rabbin: går dit. Går in, slår sig ner. Äter tillsammans med Levi, och andra
tullindrivare, som Levi bjudit in.
Och självklart ser fariséerna och de skriftlärda detta. De var ju i huset intill. Och
självklart blir det ramaskri!
En religiös ledare ska ju hålla på sin värdighet, se till att inte fläcka ner sitt
rykte!
Men Jesus bryr sig inte mycket om sitt rykte, eller sin värdighet. För precis som
med den lame mannen, så finns i Levis hus människor som behöver hjälp. Som
behöver Jesus. Som behöver förlåtelse, försoning, en nystart.
- Det är inte friska som behöver en läkare, utan de sjuka, säger Jesus.
De behövde Honom, och därför var Han där.
Vi behöver Honom också, och därför är Han hos oss idag. För att möta oss, för
att vägleda oss.
För att ge oss förlåtelse – försoning – nystart.
Och för att utmana oss. Hans ord ekar genom tid och rum:
- Följ mig!
Och hur skulle vi kunna neka? Det finns ingen som Han. Amen.
