LÄNGTAN
feb07
Jag har nog alltid känt det som om Gud gillar mig. I alla fall så länge som det här med att ha en relation till
Gud utgjort en något så där medveten del av mitt liv, vilket nu börjar bli runt en så där 15 till 20 år. Jag
tänker mig också att Gud även gillade mig innan dess, trots all avsaknad av medvetenhet från min sida.
Gud kanske inte gillat allt jag sagt eller gjort, vilket retrospektivt sett inte alltid varit klockrent för att
uttrycka det milt, men ändå mig som person. Eftersom det känns så personligt har jag svårt att
känslomässigt erkänna att Gud också kan ha en lika uppskattande relation till andra människor, även om jag
rent teologiskt förstår att det måste vara så. Jag har inte svårt att tänka mig att universums skapare förutom
att fixa alla grundämnen och naturkrafter också kan få alla levande varelser med självmedvetande att erfara
en personlig och positivt relation till sig själv.
Och även om jag gillar mycket i den här världen, som till ex långfärda upptäcksresor, badgrillning på
västkustska klippor , gos i soffan, italiensk mat och horizontsprängande läsning om teologi och vetenskap
så kan min längtan efter Gud ibland växa sig ojämförligt stark. Alla som upplevt kontakt med Gud vet vad
jag talar om. Erfarenheten av Guds närvaro, att känna sig sedd och innesluten av denna energi och
kosmiska uppmärksamhet är enorm. Den kan i svaga doser inspirera och ge kraft i livet, men i större doser
faktiskt helt uppsluka en och få en att glömma allt runt omkring. Jag har under olika tider upplevt båda
dessa omständigheter. Under Projekt Majorna perioden sökte jag aldrig några starkare erfarenheter av Gud
utan kände mig ganska nöjd med att jobba på med den grundenergi och tillit som jag hela tiden upplevt från
Gud. Under några månader har jag dock nu känt en växande längtan efter att mer fokuserat söka Guds
närhet. Att i möjligaste mån lägga undan mindre viktiga saker som annars lätt fyller ens tid för att tydligare
kunna ägna mig åt att praktisera Guds närhet och fördjupa min andliga medvetenhet.
Över nyåret och några dagar därefter tog jag därför några viktiga beslut i riktning mot att förverkliga denna
min längtan efter Gudsnärhet och fördjupat lärjungaskap vilket känns oerhört bra. Det känns också bra att
den här våren tydligare börja undervisa om detta på våra söndagsgudstjänster. Jag hoppas att vi den här
våren kommer att innebära att vi både enskilt och tillsammans som församling kommer att få fördjupa våra
erfarenheter av Gud. Hur det sker är inte lika viktigt som att det sker. Därför uppmuntrar jag dig att vara
ärlig och satsa på de miljöer som hjälper dig att lyssna och känna av Guds beröring. Att hjälpa den utsatte
är alltid ett säkert kort för den som vill fördjupa och förtydliga sitt möte med Gud. Det har vi Jesu löfte om.
Han står de svaga speciellt nära, och därför vill vi göra det också. Jag vill därför i samband med talet om
Gudslängtan avsluta med att rekommendera individuellt volentärengagemang inom Räddningsmissionen –
Göteborgs kyrkors gemensamma sociala arbete. Information finns i kyrkan. Att besöka någon i fängelse är
som att besöka Jesus i fängelse, det har vi hans ord på. Låt oss ta fasta på det och hoppas på det goda..
Tack för din delaktighet, ärliga sökande och böner. Herrens frid! Pontus
