övningsuppsats 2

Sverige och Koreafrågan
Sweden and the Korean issue
Neutralitetspolitik i prövning
Policy of neutrality on trial
B-uppsats i Statsvetenskap
Vårterminen 2006
(Antal använda ord: 7762)
-2-
Sammanfattning
Uppsatsen behandlar Sveriges väg till ett ställningstagande i Koreafrågan med hänsyn till den
förda neutralitetspolitiken efter inträdet i Förenta Nationerna och efter Andra världskrigets
slut. Sverige var geografiskt placerat mitt emellan de två nya supermakterna USA och
Sovjetunionen och försökte föra en politik som förhindrade att nationen automatiskt skulle
dras in i ett nytt storkrig.
Den 24 juni 1950 gick nordkoreanska trupper över den 38e breddgraden in i Sydkorea och
påbörjade en kraftig offensiv. Sydkorea vädjade till Förenta Nationerna om hjälp vilket
resulterade i resolution 82 och då denna inte uppmärksammades av Nordkorea, i resolution 83
där Förenta Nationernas medlemmar rekommenderades att lämna assistans till Sydkorea i
avsikt att skapa fred. Båda resolutionerna tillkom på amerikanska initiativ. När sedan Förenta
Nationernas Generalsekreterare Tryggve Lie den 29 juni bad om medlemsstaternas hjälp till
Korea, allra helst med militär trupp, ställdes Sverige inför en prövning av sin alliansfrihet.
Även om det var Nordkorea på ena sidan och Sydkorea med stöd av Förenta Nationerna på
den andra ses Koreakriget som ett styrketest mellan supermakterna USA och Sovjetunionen.
Förenta Nationernas insats leddes och bestod till stor del av amerikanska styrkor.
Sovjetunionen ställde i praktiken inte upp med väpnade styrkor åt Nordkorea men det ses som
osannolikt att Nordkorea utan Moskvas godkännande skulle ha invaderat Sydkorea.
Sveriges ställningstagande kan ses som ett tvingat val mellan de båda supermakterna, mellan
öst och väst. Sverige gav sitt stöd åt säkerhetsrådets resolutioner men ansåg inte att man
kunde ställa upp med väpnade styrkor, istället valde man att skicka den så kallade
Koreaambulansen i regi av svenska Röda korset.
Uppsatsen kommer till slutsatsen att det svenska ställningstagandet inte förändrade
utrikespolitiken men var ett uttryck för de ändrade förutsättningar som medlemskapet i
Förenta Nationerna utgjorde. Samtidigt var Koreafrågans inledning en fingervisning att
politiken var på väg mot förändring.
-3-
Innehållsförteckning
Sammanfattning .................................................................................................................... - 3 Innehållsförteckning.............................................................................................................. - 4 1. Inledning............................................................................................................................ - 5 1.1 Avgränsningar ............................................................................................................. - 5 1.2 Metod och material...................................................................................................... - 5 1.3 Syfte och frågeställning............................................................................................... - 6 1.4 Disposition .................................................................................................................. - 6 2. Världspolitik och den svenska neutraliteten...................................................................... - 7 2.1 Den svenska neutralitetspolitiken................................................................................ - 7 2.2 Det politiska världsklimatet ........................................................................................ - 9 3. Koreakonflikten och Sveriges ställningstagande ............................................................ - 12 3.1 Händelserna fram till Sveriges ställningstagande ..................................................... - 12 3.1.1 Den 24 juni 1950 – Krigsutbrottet...................................................................... - 12 3.1.2 Den 25 juni 1950 - Säkerhetsrådets första resolution om Koreakriget .............. - 12 3.1.3 Den 26 juni 1950 – USA i fokus ........................................................................ - 13 3.1.4 Den 27 juni 1950 – Säkerhetsrådets andra resolution om Koreakriget.............. - 14 3.1.5 Den 28 juni 1950 – Seouls första fall................................................................. - 15 3.1.6 Den 29 juni 1950 – Ledning till Sveriges FN-envoyé ....................................... - 15 3.1.7 Den 30 juni 1950 – Koreafrågan på dagordningen ............................................ - 15 3.1.8 Den 1 juli 1950 – Dementi från utrikesministern............................................... - 16 3.1.9 Den 2 juli 1950 – Erlanders tal........................................................................... - 17 3.1.10 Den 3 juli 1950 – Sveriges ställningstagande .................................................. - 17 3.2 Från ställningstagande till aktion .............................................................................. - 18 3.2.1 Den 4 juli 1950 – Röda korset involveras .......................................................... - 18 3.2.2 Den 7 juli 1950 – Säkerhetsrådets tredje resolution om Koreakriget ................ - 18 3.2.3 Den 8 juli 1950 – Medlemsstaterna sluter upp................................................... - 19 3.2.4 Den 13 juli 1950 – Fältsjukhusets behov efterfrågas ......................................... - 19 3.2.5 Den 14 juli 1950 – Svar från generalsekreterare Lie ......................................... - 19 3.2.6 Den 15 juli 1950 – Hjälpen skisseras ................................................................. - 19 3.2.7 Den 17 juli 1950 – Förberedelserna fortskrider ................................................. - 19 3.2.8 Den 19 juli 1950 – Regeringen bereder ärendet................................................. - 20 3.2.9 Den 20 juli 1950 – Önskemål om modifierat svar ............................................. - 20 3.2.10 Den 1 augusti 1950 – Sovjetunionens återträde ............................................... - 20 3.2.11 Den 9 och 10 augusti 1950 – Sveriges erbjudande accepteras......................... - 20 4. Slutdiskussion.................................................................................................................. - 21 5. Slutsats ............................................................................................................................ - 23 Källförteckning.................................................................................................................... - 24 -
-4-
1. Inledning
Sverige hade 1950 under nästan 150 år hållit sig utanför krig1. Den svenska neutralitetsprincipen hade använts för att skydda landet från att automatiskt dras med i de krig som hade
uppstått. På högsommaren 1950 prövades den svenska neutralitetspolitiken genom ett
cirkulärtelegram från Förenta Nationernas (FN) generalsekreterare Tryggve Lie där han bad
samtliga medlemsstater om hjälp med krisen i Korea2. Sverige hade lyckats hålla sig utanför
de två världskrigen genom landets neutralitetspolitik och stod nu inför vad uppsatsens
författare ser som neutralitetspolitikens första riktiga prövning efter inträdet i FN och efter
andra världskrigets slut.
Det är det svenska ställningstagandet till denna rundfråga som står i fokus i denna uppsats
och frågan om detta ställningstagande förändrade neutralitetspolitiken.
1.1 Avgränsningar
Syftet med uppsatsen är att se om den svenska allmänna utrikespolitiska linjen förändrades i
och med Sveriges inledande ställningsstagande i Koreafrågan, sett som den första stora
prövningen av neutralitetspolitiken efter inträdet i FN och efter andra världskriget, eller om
ställningstagandet kan anses varit i linje med densamma.
Uppsatsen har sin avgränsning i detta enskilda fall och syftar alltså inte till att se på
förändringar i neutralitetspolitiken före eller efter detta ställningstagande. I tid begränsas
uppsatsens fall därför till tiden mellan 25 juni och 10 augusti 1950. Den 25 juni på grund av
FN:s första resolution3 i ärendet och den 10 augusti på grund av att Sveriges beslut om att
sända hjälp officiellt accepterades av general MacArthur, befälhavare för FN:s
enhetskommando i Korea.4 Vad neutralitetspolitiken innebar kommer behandlas utanför detta
tidsspektrum, denna kommer baseras främst på hur den uttrycktes åren 1948-1950.
1.2 Metod och material
Uppsatsen baseras på fyra olika skriftliga sorters källor;
- Statsvetenskaplig och historisk litteratur i fråga om neutralitetspolitiken vid tiden för
Koreafrågan och Koreafrågan i sig.
- Dokumentation från den aktuella perioden från den svenska staten och FN.
- Dokument ur Sveriges utrikesminister Östen Undéns samling vid Kungliga biblioteket.
- Riksdagstryck från höstsessionen 1950.
Uppsatsen bygger på textanalys av de ovanstående källorna. Litteraturen i ämnet står för
grunden och ska stöttas via de faktiska dokumenten i ärendet. Med Koreafrågan som utgångspunkt analyseras materialet för att se om det svenska ställningstagandet var i linje med
neutralitetspolitiken som Sverige förde.
Metoden är vald på grund av fallets ålder, dokumenten i fråga finns tillgängliga i olika arkiv
men inte de personer som var aktuella. Det är också av vikt att använda denna metod för att ha
1
Kronvall & Petersson, s.41
Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 30 juni 1950 fr. FN:s generalsekreterare Tryggve Lie
3
FN:s Säkerhetsråd Resolution 82 S/1501 av 25 juni 1950
4
Dossier HP1, volymnummer 694, Telegram 10 augusti 1950 fr. Washington
2
-5-
utökade möjligheter att se på frågan från olika perspektiv och inte bara från den svenska
regeringens perspektiv och med den avsatta tiden är en genomgång av litteratur på området
det mest hanterbara sättet att uppnå detta.
1.3 Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att se hur Sveriges agerande i samband med Koreafrågans uppkomst
inom FN stämde överens med den allmänna svenska utrikespolitiska linjen, det vill säga
Sveriges neutralitetspolitik, eller om denna förändrades. Detta får sitt uttryck i följande
frågeställning;
- Var ställningstagandet i Koreafrågan sommaren 1950 i linje med Sveriges tidigare
tillämpade neutralitetspolitik eller skedde en förändring?
1.4 Disposition
Uppsatsen ger först en presentation av vad som var Sveriges allmänna utrikespolitiska linje i
kölvattnet av andra världskriget och hur denna förändrats av kriget och en beskrivning det
politiska världsläget vid den aktuella tiden (avsnitt 2). Sedan beskrivs händelseförloppet i
början av Koreakriget och en redovisning av den svenska processen fram till Sveriges
officiella ställningstagande och bakgrund till vad Sverige behövde ta ställning till (avsnitt 3). I
samma avsnitt redovisas de följande turerna och den praktiska utvecklingen efter Sveriges
huvudsakliga ställningstagande. I avsnitt 4 kommer uppsatsen att föra fram olika sidor av
huruvida neutralitetspolitiken förändrades i och med det inledande förloppet i Koreafrågan. I
det femte och sista avsnittet ges den slutsats som uppsatsen leder fram till.
-6-
2. Världspolitik och den svenska neutraliteten
För att ge en bild av i vilken situation Sveriges ställningstagande skulle göras ges i följande
avsnitt en redogörelse för den svenska neutralitetspolitiken med hänsyn till tidpunkten för
krigsutbrottet i Korea och en överblick av vilken situation världen befann sig i då den svenska
neutraliteten kom att ställas på prov.
2.1 Den svenska neutralitetspolitiken
Sverige hade vid krigsutbrottet i Korea undvikit att hamna i krig under nära 150 år. Detta hade
man lyckats med genom att hålla sig borta från blockbildningar och från att ge stöd åt någon
särskild stormakt.5 Sverige hade hållits utanför två världskrig och enigheten kring
neutralitetspolitiken var stor6.
Redan under 1800-talet var neutralitet något som den svenska utrikespolitiken hade som mål.
Sverige hyste i viss mån sympatier åt olika håll men begav sig aldrig in i militära strider. Den
svenska politiken utsattes för prövningar genom konflikter i närområdet, men gång på gång
framhöll man att Sverige skulle hålla sig neutralt.7 Ibland skedde detta i misstro från grannstaterna, vid första världskrigets utbrott var det Ryssland som så när angrep Sverige då de
hyste misstankar om att Sverige skulle ställa sig bakom Tyskland i kriget. Ryska regeringen
övertygades ändock om att Sverige skulle hålla på sin neutralitet och drog tillbaka den flotta
som skickats. Sveriges neutralitet betraktades dock som mindre gynnsam för de allierade än
för Tyskland.8
Neutraliteten hölls i termer av militära styrkor men man föll för tyska påtryckningar under
kriget och minerade bland annat i Öresund, vilket till Tysklands fördel hindrade den västliga
alliansen från att gå in via sundet.9
I inledningen av andra världskriget hade Sverige sagt att landet skulle förhålla sig neutralt.
När sedan Sovjetunionen angrep Finland som Sverige hade gemensamma militära intressen
med, särskilt i Ålandsöarna, utgav man ingen neutralitetsförklaring utan Sverige kunde
närmast ses som icke krigförande. Även om man inte gick in med militär kraft på Finlands
sida så var stödet ekonomiskt materiellt och humanitärt omfattande och frivilliga soldater från
Sverige hindrades inte.10
Under andra världskriget hade man också låtit Tyskland transportera trupper genom Sverige
och även järnmalm, men man hade varit militärt neutrala11.
Efter inträdet i FN var man från svensk sida medveten om att medlemskapet i denna
internationella organisation skulle komma att ställa nya krav på utrikespolitiken.
Medlemskapet skulle ge konsekvenser för den svenska politiken men det var något man
reserverade sig mot, neutraliteten skulle hållas i vilket fall12. Grundkonceptet, att Sverige
skulle vara alliansfria i fred för att inte automatiskt dras in i ett storkrig var detsamma, men
ansågs mer gälla allians med någon av stormakterna än länder jämförbara med Sverige.
5
Kronvall & Petersson, s.41
Östen Undéns papper, L108:13
7
Andrén, s.39-41
8
Ibid. s.42-43
9
Hansson s.21
10
Andrén, s.52-54
11
Andrén, s.55-56
12
Lindholm, s.81
6
-7-
Under 1948-49 diskuterades en skandinavisk allians, avsikten var från svensk sida att hålla
hela Skandinavien utanför om stormaktsblocken drabbade samman13, men särskilt Norge såg
annorlunda på vikten av blockfriheten och då en skandinavisk allians efter diskussioner inte
kunde genomföras anslöt Norge och Danmark sig till Atlantpakten som hade stormakten USA
som basmedlem.14 Sverige sökte ingen annan allians än den skandinaviska och behöll därmed
sin alliansfrihet.
Sverige ansattes både av USA och Storbritannien att landet skulle ansluta sig till den
västliga alliansen, men fick inget svenskt gensvar. USA svarade med en isolationistisk
inställning, medan Storbritannien försökte istället övertala Sverige sakta men säkert, man såg
hellre ett västvänligt Sverige utanför västalliansen än en total avskärmning.15
Även om det sågs som mycket försvårat att hålla sig utanför ett nytt världskrig så ville man
vara militärt oberoende av flera anledningar. Dels var neutralitetspolitiken en traditionell
politik i Sverige och den ansågs ha bevarat det svenska oberoendet och landets frihet.16
Det ansågs inte att fördelarna av den hjälp genom en militärallians som Sverige skulle
kunna få i händelse av krig, vägde upp de nackdelar som ett medlemskap i en sådan
militärallians skulle ge. Man ansåg att Sverige var ett så litet land att man knappast kunde
vara till någon hjälp i en militärallians med en stormakt, att man inte kunde ”bidra väsentligt
till försvar annat än av eget territorium17”, utan en sådan allians skulle vara till främst för att
få beskydd mot en hotande part18. Samtidigt såg man från svensk sida det som att hotet mot
Sverige skulle vara större om man gick med i en militärallians, genom att motparten då kunde
uppleva ett större hot mot sina gränser19.
Man ansåg att Sverige genom sitt geografiska läge, i händelse av ingående i en västlig
militärallians också skulle försvåra för Finland att hålla sig oberoende och fritt från sovjetiska
trupper20. Sverige låg mitt där stormakternas intresseområden möttes och man oroades av att
en västlig allians skulle ge Sovjetunionen intrycket att västmakterna trängde närmare och
genom det ge upphov till ökad friktion.21 Mellan andra världskrigets slut 1945 och Atlantpaktens bildande 1949 gick Sverige från att förlita sig på FN som det viktigaste instrumentet
för nationens säkerhet till att åter förlita sig på den egna neutralitets-politiken för att undvika
att dras in i ett storkrig22. Ett par år innan krigsslutet hade Östen Undén uttalat det helt
motsatta, att fullt ut hänge sig åt en sådan universell organisation och helt överge
neutraliteten.23
Händelseförloppet i ett storkrig mellan supermakterna skulle vara oberäkneligt varför man
inte kunde bygga utrikespolitiken på antaganden om sådan händelseutveckling utan måste
basera politiken på situationen i fredstid.24 En militärallians med en stormakt kunde leda till
att Sverige skulle ses som ett basområde i motståndarsidans ögon25. Regeringen avsåg ha en
13
Erlander, (1972) s.105
Lindholm, s.54-55
15
Kronvall & Petersson, s.37-39
16
Östen Undéns papper, L108:13
17
Östen Undéns papper, L108:13
18
Ibid.
19
Ibid.
20
Ibid.
21
Ibid.
22
Kronvall & Petersson, s.39-40
23
Molin, (1991) s.20
24
Östen Undéns papper, L108:13
25
Ibid.
14
-8-
utrikespolitik som inte automatiskt tog bort möjligheten att ”upprätthålla neutralitet i händelse
av en allmänn konflikt”26. Uppslutningen bakom politiken var stor, sedan 1939 hade man
inom svensk politik haft ett enighetstillstånd och tanken med denna enighet var att förtroende
från omvärlden endast kunde uppnås om politiken hade stöd från alla viktiga politiska
grupper. Förtroendet för Sveriges politik fick inte rubbas av spekulationer om opinion och
olika riksdagsmajoriteters preferenser. Detta enighetstillstånd nådde full effekt åren 1948-50
inför risken för ett nytt krig.27 För att kunna hålla Sverige neutralt i krig krävdes alliansfrihet i
fred.28 ”Målsättningen för den officiella utrikespolitiken är att i den längsta bevara landets
fred”29 uttryckte utrikesministern under ett tal 1949. Politiken var inte avsedd att klara det
dåvarande läget 1949 eller den närmaste tiden, den var menad att förbli varaktig och inte vara
beroende av ”varjehanda skiftningar i det utrikespolitiska läget.”30 Sveriges regering tänkte
göra vad den kunde för att landet inte skulle dras in i ett eventuellt nytt storkrig31.
Neutralitetspolitiken upprepades som Sveriges politik i redogörelsen i riksdagen 22 mars
1950. Där sades att riktningen för svensk utrikespolitik fortsatt var likadan som den hade varit
sedan andra världskrigets slut32. Det beskrevs också vad målet med denna politik var;
”Den utrikespolitik, som Sverige önskar även i fortsättningen följa, är avsedd att möjliggöra
neutralitet i händelse trots allt en allmän konflikt skulle utbryta.” 33
Detta skulle fungera endast om det eventuella krigets olika parter inte fann vitala intressen i
Sverige utan lät dess neutralitet hållas. I redogörelsen 22 mars 1950 upprepades i båda
kamrarna vad som varit inriktningen de senaste åren, Sverige kunde inte förutsäga utvecklingen av ett eventuellt storkrig och därför kunde inte politiken baseras på föreställningen att
ett sådant skulle utbryta, det fanns ingen tvekan om den utrikespolitiska linjen i Sveriges
styre, oavsett vad tidningarna spekulerade i. Man skulle inte bidra till ökad friktion mellan öst
och väst men såg sig inte heller ha någon möjlighet att vara en länk mellan dessa.34
2.2 Det politiska världsklimatet
Efter andra världskrigets slut 1945 kom två nya stormakter35 att prägla världsbilden. Den
gamla tidens europeiska kolonialmakter tappade mark vad gällde politiskt inflytande även om
deras grepp om kolonierna inte släpptes omgående36. De nya supermakterna USA och
Sovjetunionen kom fram som två motvikter, USA med den kapitalistiska inriktningen,
Sovjetunionen med den kommunistiska. USA tog en plats som Tyskland innehaft innan den
bolsjevikiska revolutionen vid första världskrigets slut och även vid tiden för andra världskriget37. Det var en annan stat än det tsar-Ryssland som Tyskland varit motpol till.
26
Östen Undéns papper, L108:13
Molin, (1991) s.27
28
Östen Undéns papper, L108:13
29
Ibid.
30
Ibid.
31
Kronvall & Petersson, s.41
32
Östen Undéns papper, L108:13 och Lindholm, s.76
33
Östen Undéns papper, L108:13 och Lindholm, s.77
34
Östen Undéns papper, L108:13 och Lindholm, s.78
27
35
Begreppen stormakt och supermakt används båda i betydelse av staterna USA och Sovjetunionen
36
Baylis & Smith, s.76-79
Ibid. s.56 och 61
37
-9-
Då Sovjetunionen bildades under ledning av Vladimir Lenin uttalades att revolutionen skulle
fortsätta över hela världen. Den marxist-leninistiska kommunistiska läran skulle spridas
vidare till världens länder38 och även fast Sovjetunionen under Lenin och senare även under
Josef Stalin var inriktat på en inrikespolitisk linje39 fanns en oro för att den stora staten skulle
ha eller få ambitioner om utvidgning västerut40.
Denna oro kunde skönjas redan vid Versaillesfreden men USA hade tron på att
Sovjetunionen i sig självt var expansionistiskt också efter 194541. Sovjetunionens deltagande i
FN sågs med amerikanska ögon som utan avsikt att främja freden utan enbart strategiskt
avsett att främja Sovjetunionens egna intressen42.
Man insåg i USA att Sovjetunionen inte var påverkbart från utanför dess gränser och dess
administration. En sovjetisk expansion sågs som ett hot mot Förenta staterna och med
bakgrund av det intog USA en uppdämningspolitik som gick ut på att man, då man bedömde
att man inte kunde tränga tillbaka kommunismen, skulle se till att man höll den inom de
gränser som var etablerade. Kommunismen i sig självt som ideologi var inte hotet, utan det
var den kommunism som Sovjetunionen i praktiken förde fram som USA inte kunde tillåta
spridning av. Genom att stoppa Sovjetunionen från att sprida kommunismen som styre till fler
stater skulle USA besegra sin motståndare utan att ta till vapen.43
Den västbaserade försvarspakten Atlantpakten skapades 1949 med vilken USA hade som
huvudsyfte att skydda Västeuropa44. Sovjetunionen knöt samtidigt Europas östligare stater till
sig genom att motarbeta och ta bort regimer som man inte kom överens med och ersätta dem
med Moskva-vänliga alternativ45.
I Korea hade främst Sovjetunionen slagit tillbaka de japanska styrkorna. USA befann sig i
strider på andra håll i Sydostasien.46 När Japan besegrats bestämdes på en konferens mellan
de segrande staternas utrikesministrar47 att Korea via en rysk-amerikansk kommission skulle
hjälpas med att upprätta en provisorisk demokratisk regering för att åter kunna bli en
självständig nation.
Landet delades vid 38e breddgraden, Sovjetunionen tog hand om förvaltningen av den norra
zonen, USA den södra zonen. Nord och Syd fördes mot självbestämmande, dock på så olika
sätt att de förvaltande parterna aldrig kunde komma överens om hur demokratiska val och
återförenande skulle ske. Varken USA eller Sovjetunionen var villiga att göra några eftergifter
mot varandra48. Sovjetunionens intresse av Korea låg i att landen gränsade mot varandra och
Korea ansågs kunna vara en plattform för attacker mot Sovjetunionens sydöstra delar och
Kina. Ur offensiv synvinkel var Korea också en bas i eventuella attacker mot Japan.49
Kontroll över Korea kunde innebära kontroll över det sydostasiatiska havsbandet. I både
Nord- och Sydkorea fördes propagandakampanjer för landets återförenande, med fredliga
38
Baylis & Smith s.57
Ibid. s.61
40
Ibid. s.57
41
Gaddis, s.34
42
Kennan, “The Long Telegram”
43
Gaddis, s.18-21
44
Baylis & Smith, s.80
45
Ibid. s.80
46
Cederberg & Lundholm, s. 27
39
47
USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike var deltagande.
48
Hirschfeldt, s.10
Stueck, (1995) s.16
49
- 10 -
medel, eller med våld50. Kommunistisk gerilla verkade på sydkoreansk mark men hade inte
det stöd som behövdes från Nordkorea och Sovjetunionen. Tiden innan krigsutbrottet
präglades 38e breddgraden också av fortlöpande gränsstridigheter.51
50
51
Hirschfeldt, s.9-24
Buzo, s.76-78 och 88 och Stueck, (2004) s.39-40
- 11 -
3. Koreakonflikten och Sveriges ställningstagande
I detta avsnitt följs den aktuella situationen kronologiskt i två delar. Först fram till själva det
diplomatiska ställningstagandet och sedan i det att Sverige omvandlade sitt ställningstagande
till agerande.
3.1 Händelserna fram till Sveriges ställningstagande
3.1.1 Den 24 juni 1950 – Krigsutbrottet
Tidigt på morgonen söndag 25 juni 1950 (koreansk tid) gick Nordkoreansk militär över
gränsen till Sydkorea52. Både infanteri och stridsvagnar ingick i offensiven53 och trupper kom
både landvägen och via havet. Attacken hade försiggåtts av artillerield och vid middag hade
flyganfall inletts.54 Sveriges statsminister Tage Erlander informerades 25 juni om det
inträffade55. FN:s Koreakommission bedömde att det var Nordkorea som hade startat
stridigheterna, man ”konstaterade, att de sydkoreanska styrkorna varit förlagda i rent
defensiva syften och blivit helt överrumplade”56 och tolkade den nordkoreanska attacken som
överlagd och något som krävt både tid och noggrannhet i förberedelserna.57
Vilken sida som sköt första skottet är dock fortfarande inte klarlagt, regionen hade varit
scen för många gränsstridigheter och det hade ofta varit Sydkoreanerna som startat dessa.58
Koreakommissionens bedömning accepterades från svenskt håll59, men fick kritik under
riksdagens höstsession. Kommunistpartiets Herr Johansson ifrågasatte hur man kunde veta att
Nordkorea hade startat stridigheterna60. Han menade att man för lättvindigt hade tagit fasta på
FN:s bedömning som enligt honom skulle varit liktydigt med USA:s bedömning61. Det
spekulerades i om Nordkorea verkligen kunde gå in i Sydkorea utan Sovjetunionens
godkännande vilket inte var troligt62 och även om det kan ha varit Sydkorea som startade
stridighetern63. USA var medvetet om att ett angrepp förmodligen skulle komma.
Sovjetunionen ska i slutet av april 1950 ha kommit till Nordkoreas huvudstad Pyongyang för
att göra upp stridsplanerna inför ett anfall, planer som sedan den 10 juni godkändes av
Stalin64. Samtidigt var man från sydkoreanskt håll angelägna om att gå till attack, något som
amerikanerna förbjöd65.
3.1.2 Den 25 juni 1950 - Säkerhetsrådets första resolution om Koreakriget
Den amerikanske utrikesministern ringde FN:s generalsekreterare Lie med en begäran om att
sammankalla säkerhetsråd66. Detta skedde tidigt på morgonen 25 juni 1950 (amerikansk tid
[New York]) och var helt enligt amerikansk plan;67
52
Hirschfeldt, s.25 samt Stueck, (1995) s.10
Hirschfeldt, s.25
54
Stueck, (1995) s.10
55
Erlander, (1974) s.127
56
Hirschfeldt, s.25
57
Ibid. s.26
58
Stueck, (1995) s.10
59
FN s/1564, Sveriges svar till generalsekreterare Tryggve Lie samt Dossier HP1, volymnummer 686,
Pressmeddelande den 3 juli 1950
60
1950, Höstsessionen, Andra kammarens protokoll, Nr 25-34
61
Ibid.
62
Hirschfeldt, s.19-25 och Gaddis, s.109
63
Hirschfeldt, s.19-25
64
Buzo, s.79
65
Hirschfeldt, s.15
53
- 12 -
”den första amerikanska åtgärden vid ett anfall på Sydkorea skulle vara att larma FN för att få
dess maskineri i gång.68”
FN:s säkerhetsråd sammanträdde på eftermiddagen samma dag och kom efter ungefär fyra
timmar att anta ett amerikanskt förslag till resolution69, resolution 82 var i man konstaterade
Nordkoreas attack som ett brott mot freden och uppmanade till omedelbart upphörande av
fientligheterna och att Nordkorea skulle dra tillbaka sina trupper till 38e breddgraden samt
uppmanade även medlemsstaterna att lämna vad hjälp de kunde för att genomföra resolution
82 och samtidigt låta bli att lämna hjälp till Nordkorea.70
Resolutionen stöddes av nio av säkerhetsrådets medlemmar, Jugoslavien röstade emot
förslaget, man hade lagt ett eget förslag till resolution men detta röstades ner då det bara var
Jugoslavien självt som röstade för förslaget. Tre av medlemmarna lade dock ner sina röster
angående Jugoslaviens förslag, Norge, Egypten och Indien. Den medlem som kunde ha
stoppat resolutionen var inte där, Sovjetunionen var frånvarande och kunde annars som
permanent medlem lagt sitt veto mot resolutionen.71
3.1.3 Den 26 juni 1950 – USA i fokus
Nordkoreas ledning hörsammade inte resolutionens uppmaning72. De nordkoreanska
styrkorna fortsatte under 26 juni sitt avancemang och pressade sydkoreanerna till flykt från
landets huvudstad, Seoul.73
Den 26 juni 1950 inkom ett telegram till svenska utrikesdepartementet från Sven Grafström,
den svenska envoyén vid FN i USA, där han meddelade att USA den 27 juni tänkte lägga
förslag om en resolution om militära sanktioner mot Nordkorea.74
”Washington fruktar, att koreasaken kan få oöverskådeliga konsekvenser, om ej ingrepp av
FN – läs USA – sker snabbt och effektivt.75”
Stödet i USA för militär aktion ska inte ha varit stort76 men redan innan några FN-sanktioner
beslutats och utan att vänta på tillstånd från Washington skeppades militär materiel från Japan
till Korea77. På kvällen 26 juni beslutade USA:s president Truman att amerikanskt flyg och
flotta skulle sättas in i kriget78, till en början för att skydda evakueringen av amerikanska
medborgare i Sydkorea men under dagen 27 juni togs de begränsningarna bort79.
Amerikanernas president Truman sa att kommunismen hade passerat användandet av
fredliga medel. I användandet av ordet kommunismen menade man egentligen Sovjetunionen
66
Förenta Nationernas säkerhetsråd bestod vid Koreakrigets utbrott av de permanenta medlemmarna; Förenta
staterna, Storbritannien, Frankrike, Kina och Sovjetunionen samt övriga medlemmar; Norge, Ecuador, Kuba,
Egypten, Indien och Jugoslavien. Kina representerades av Taiwan-regeringen.
67
Hirschfeldt, s.28
Ibid. s.28
69
Ibid. s.29-30
70
FN:s Säkerhetsråd Resolution 82 S/1501 av 25 juni 1950
71
Hirschfeldt, s.30
72
Ibid. s.31
73
Stueck, (1995) s.11
74
Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram i blankettchiffer från Del. New York 26/6 1950
75
Ibid.
76
Molin, (2002) s.322
77
Stueck, (1995) s.11
78
Hirschfeldt, s.31
79
Stueck, (1995) s.11
68
- 13 -
som betraktades som ansvarigt, men av diplomatiska skäl avhöll man sig från att uttala detta.
En supermakt hade gått in militärt i den andres intressesfär och man såg framför sig en
avgörande prövning av ”allvaret i Förenta staternas intentioner”.80
3.1.4 Den 27 juni 1950 – Säkerhetsrådets andra resolution om Koreakriget
Förenta staterna la fram sitt förslag till resolution till FN:s säkerhetsråd den 27 juni och denna
antogs med sju röster mot en. Det var liksom vid den tidigare resolutionen, 82, Jugoslavien
som röstade emot och återigen var Sovjetunionen frånvarande. Indien och Egypten, vars
delegater inte hunnit bli instruerade av sina regeringar i frågan, lade ner sina röster.81 Indien
anslöt sig dock till resolutionen tre dagar senare, den 30 juni.82
Med hänvisning till resolution 82 rekommenderades FN:s medlemmar i resolution 83 att
lämna assistans till Sydkorea i avsikt att skapa fred.
”furnish such assistance to the Republic of Korea as may be necessary to repel the armed
attack and to restore peace and security in the area.”83
Säkerhetsrådets resolution 83 den 27 juni mottogs inte väl från alla håll. Redan samma dag lät
Kinas Pekingregering deklarera ”att ’Förenta staternas angrepp på Korea skulle komma att
mötas av ett omfattande och avgörande motstånd bland Asiens folk’.84”
De kommunistiska staterna hade ståndpunkten att säkerhetsrådets resolutioner var
olagliga85. Anledningen var främst att Sovjetunionen inte varit närvarande när säkerhetsrådet
beslutat om resolutionen. Sovjetunionen hade bojkottat säkerhetsrådet sedan januari 1950
eftersom Kinas plats i rådet hölls av den Taiwan-baserade regeringen och inte, som
Sovjetunionen hävdade var riktigt, Pekingregeringen under Mao Tse-tung86. Att dessa två
stater inte var närvarande samman med att Koreakriget skulle ses som ett inbördeskrig i vilket
FN inte hade rätt att ingripa, skulle göra besluten ogiltiga var meningen från Sovjetisk sida.
Sovjetisk närvaro hade kunnat fälla resolutionerna genom veto, men nu när detta inte var
fallet kom frågan upp om säkerhetsrådets beslut var giltiga när en permanent medlem var
frånvarande.
Från svenskt håll sågs det hela som besvärande. Sverige hade vid inträdet i FN tolkat
stadgan som att samtliga permanenta medlemmars biträde behövdes för giltiga sanktioner.
Giltiga beslut skulle kräva en majoritet, sju röster varav alla de fem permanenta
medlemmarna i rådet ingick. Det ansågs viktigt att hålla ordagrant på stadgan för den
händelse att en konflikt skulle uppstå i Tyskland istället för Korea.87 Man såg det som att
Sovjetunionen ordagrant hade rätt och det stämde överens med ”den svenska kommentaren
till stadgan”88. Dock hade en praxis utvecklats vilken innebar att frånvaro från säkerhetsrådets
sammanträden var att likställa med abstension och inte som veto och i detta fall skulle
besluten vara giltiga.89 I Sverige oroades man över vilka konsekvenser den interna praxisen
inom säkerhetsrådet kunde få för bindandet vid dess resolutioner om denna praxis vann
80
Hirschfeldt, s.27-28
Ibid. s.34
82
Ibid. s.34 och 37
83
FN:s Säkerhetsråd Resolution 83 S/1511 av 27 juni 1950
84
Hirschfeldt, s.35
85
Ibid. s.35
86
Ibid. s.30
87
Dossier HP1, volymnummer 685A, Östen Undén i samtal med den danske ambassadören, 29 juni 1950
88
Östen Undén – Redogörelse avgiven till utrikesnämnden 1951 s.9
89
Ibid.
81
- 14 -
legitimitet utanför rådet, så att FN:s stadgar i praktiken inte skulle vara det som styrde vad
medlemmarna var tvungna att ställa upp på.90
Det var ur Sveriges synvinkel en fördel att säkerhetsrådet använt sig av allmänna
formuleringar, uttrycket rekommenderar hade använts istället för något starkare så som
uppmanar. Samtidigt hade säkerhetsrådet låtit bli att hänvisa till någon särskild artikel i FN:s
stadga och genom detta kunde Sverige hävda att man i vilket fall inte var bunden till att ställa
upp på resolutionernas sanktioner.91
3.1.5 Den 28 juni 1950 – Seouls första fall
Den 28 juni erövrade Nordkoreanerna för första gången den sydkoreanska huvudstaden Seoul.
Två dagar senare fick den amerikanska regeringen i Washington besked om att den
sydkoreanska armén nära nog var utslagen.92
Grafström telegraferar samma dag det svenska utrikesdepartementet om ledning kring
regeringens uppfattning i Koreafrågan. Han har då fått veta att en extra generalförsamling
skulle vara möjlig på grund av krisen i Korea.93
3.1.6 Den 29 juni 1950 – Ledning till Sveriges FN-envoyé
Utrikesminister Östen Undén ger honom i ett telegram 29 juni svar att Sverige inte har några
förbindelser med Nordkorea och därför inte påverkas av säkerhetsrådets uppmaning att inte ge
hjälp åt landet, samt att Sveriges tolkning är att man inte är bunden av besluten då inte alla
fem permanenta medlemmar medverkat. Diskussion om detta är dock något man helst vill
undvika.94
3.1.7 Den 30 juni 1950 – Koreafrågan på dagordningen
Den sista juni inkom ett cirkulärtelegram från FN:s generalsekreterare Lie till svenska
utrikesdepartementet. Innehållet bestod av en rundfråga som skickats ut till medlemsstaterna,
en påminnelse om säkerhetsrådets resolutioner och förfrågan om man hade möjlighet att
lämna hjälp som efterfrågats.95
”För den händelse Eder regering är i tillfälle att lämna hjälp skulle det underlätta
genomförandet av resolutionen om Ni benäget ville lämna mig ett snart svar rörande hjälpen
art.”96
Den svenska regeringen höll på fredagen 30 juni allmän beredning med bland annat
Koreafrågan på dagordningen.97 Utrikesministern tog upp denna och föreslog att ett
ställningstagande i någon form skulle ges. Man hade tryck på sig i form av pressen och i det
att andra staters regeringar redan avgett sina ställningstaganden.98
Sverige hade ögonen på sig då man hade meddelat att man skulle diskutera frågan med
utrikesnämnden innan man officiellt la fram sitt ställningstagande. Danmark hade angett
90
Dossier HP1, volymnummer 686, Telegram 20 juli 1950 och Möller, s.354-355
Utrikesnämndens möte 3 juni 1950, Memorialprotokoll
92
Hirschfeldt, s.41
93
Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 28 juni 1950
94
Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 29 juni 1950 samt Östen Undén, Anteckningar s.323
95
Molin, (2002) s.325
96
Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 30 juni 1950
97
Möller, s.355
98
Molin, (2002) s.324
91
- 15 -
samma orsak till varför man inte kom med ett ställningstagande direkt, men det ansågs
klarlagt var Danmark stod, till skillnad från Sverige.99
Diskussionen gick kring resolutionernas giltighet när inte alla fem permanenta medlemmar
närvarade och om dessa då kunde vara bindande för Sverige. Man såg den juridiska frågan
som onödig att ta fram då säkerhetsrådet formulerat sig i form av rekommendationer som
ändå gjorde medlemsstaternas hjälp frivillig att ge. Säkerhetsrådets resolutioner lutades inte
heller mot någon artikel i FN-stadgan.100
Nästa gång kunde det handla om ”Tyskland o då måste vi ha fria händer101.” Fria händer i
den händelse att USA och Sovjetunionen skulle hamna i dispyt över det delade Tyskland
istället för det delade Korea. Något som redan hade varit aktuellt i och med den Sovjetiska
blockaden av förnödenheter till Västberlin två år tidigare102. Ställningstagandet var ett
ställningstagande för eller emot att stödja FN, men i lika stor grad ett ställningstagande om det
två supermakterna, USA eller Sovjetunionen, ett ställningstagande till deras motstående
ideologier, kapitalism eller kommunism. Man ville stödja FN men kunna göra det utan att
stödja något av blocken som vardera supermakten ledde. Utrikesminister Östen Undén
presenterade ett ställningstagande till Koreafrågan i tre delar:
1) Fördömande av det nordkoreanska angreppet mot Sydkorea
2) Erinring om att ekonomiska sanktioner inte hade någon praktisk betydelse för Sverige då
det inte fanns några sådana förbindelser med Korea
3) Framhållande att Sverige inte kunde bistå med någon militär hjälp103
Regeringen konstaterades av statsminister Tage Erlander vara i enighet kring de tre punkterna
men man avgjorde inte i vilken form dessa skulle kommuniceras på bästa sätt.
Statsministern skulle åtminstone fördöma angreppet i ett tal den 2 juli och i övrigt fick man
”ytterligare överväga den lämpligaste formen”104
I anslutning till regeringens beredning skickades ett telegram angående Koreafrågan,
cirkulärchiffer 1, ut till samtliga Sveriges beskickningar med instruktioner angående Sveriges
inställning i Koreafrågan när beskickningarna var i samtal med utländska diplomater.
Utöver vad som ovan nämnts av beredningens diskussion meddelade man att uttalanden i
media inte skulle göras förrän efter utrikesnämndens möte på måndagen 3 juli.
Som egen information till beskickningarna meddelades däri också att105
”I och för sig synes Lies hänvändelse ej tarva svar men ännu ej klart om sådant dock skall
avges eller blott något offentligt konstaterande av svenska ståndpunkten göras, i så fall efter
utrikesnämnden måndag.”106
3.1.8 Den 1 juli 1950 – Dementi från utrikesministern
Denna formulering blev till ett missförstånd då en tjänsteman på det svenska
utrikesdepartementet gav TT uppgiften att Lies telegram kanske inte krävde svar.107 Främst
99
Dossier HP1, volymnummer 686, Artikel ur Christian Science Monitor, 20 juli 1950
Molin, (2002) s.324 samt Möller, s.355
101
Molin, (2002) s.324
102
Baylis & Smith, s. 80
103
Molin, (2002) s.324
104
Ibid. s.324
105
Dossier HP1, volymnummer 685A, Cirkulärchiffer 1, 30 juni 1950
106
Dossier HP1, volymnummer 685A, Cirkulärchiffer 1, 30 juni 1950 s.2
107
Molin, (2002) s.325
100
- 16 -
var det utländska medier som gav uttalandet kritik. Det blev uppståndelse i synnerhet i USA
kring uppfattningen att Sverige inte ämnade ”besvara generalsekreterarens rundfråga eller
tillkännage sin hållning till rådsresolutionerna.108” Utrikesministern blev tvungen att göra en
dementi109 till uppgiften och denna sändes ut 1 juli och ansågs ha fått avsedd effekt110. Den
amerikanska tidningen Christian Science Monitor uppfattade i en senare analys att det
verkade troligt att den svenska regeringen faktiskt hade hoppats att komma undan utan att
avlämna något svar111.
3.1.9 Den 2 juli 1950 – Erlanders tal
På söndagen 2 juli höll statsministern sitt planerade tal där han fördömde det nordkoreanska
angreppet och även passade på att säga att Koreakonflikten stärkte det svenska folkets övertygelse om att den svenska politiken att bygga upp ”to a limit of her resources a defence for
our freedom and independence”112 var rätt väg för Sverige.113 Det var ett sätt att ge legitimitet
åt den neutralitetspolitik som Sverige försökte att fortsätta föra i den nya världssituation som
uppstått.
Samma dag skrev utrikesminister Undén ett utkast till svar på FN:s generalsekreterare Lies
rundfråga114. Detta utkast diskuterades sedan på utrikesnämndes möte 3 juli.
3.1.10 Den 3 juli 1950 – Sveriges ställningstagande
Utrikesnämndens möte inleddes med Koreafrågan och det var utrikesminister Undén som
inledde med ett anförande. Kärnan i vad utrikesnämnden behövde besluta om fångas i det
följande citatet.
”Det är politiskt i vårt intresse att angreppet hejdas och att freden återställes. Det är också av
intresse för oss att FN:s auktoritet hävdas, att juridiska frågor ej i onödan resas.
Sverige kan en gång behöva stöd av FN i liknande situation.
Å andra sidan kan krisen leda till något än värre än vad nu är för handen, och vi måste så
handla att vi ej uppge vår handlingsfrihet för en sådan katastrofal utveckling.
Vi bör svara på Lies framställning.”115
I utrikesnämnden var man i stort sett nöjda med utrikesminister Undéns utkast till svar till Lie.
Man var eniga om att Sverige inte kunde sända väpnad hjälp och ville samtidigt lämna
möjligheten att komma med andra hjälpinsatser öppen, diskussionen gick kring användandet
av uttrycket ”humanitär hjälp” och dess innebörd men det ansågs inte rätt beskriva vad
Sverige kunde och var beredda att ställa upp med. Det framgick också att man borde
poängtera att man stödde FN:s aktion i Koreafrågan och ansåg det betydelsefullt att
Nordkoreas angrepp inte skulle lyckas.116
Statsminister Erlander noterade i sina anteckningar att situationen av vissa i utrikesnämnden
sågs som ytterst allvarlig. Han var nöjd över att de ändringar som gjorts var en förbättring av
texten till ställningstagandet och att man lyckades undvika en förändring i formuleringen om
säkerhetsrådet. Det fanns önskemål från Kronprinsen om att nämna något om att det bara
handlade om rekommendationer, detta ville Erlander undvika att säga, och istället förblev
108
Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 2 juli 1950
Molin, (2002) s.325
110
Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 2 juli 1950
111
Dossier HP1, volymnummer 686, Artikel ur Christian Science Monitor, 20 juli 1950
112
Dossier HP1, volymnummer 686, Baltimore Post 3 juni 1950, referat av Tage Erlanders tal
113
Dossier HP1, volymnummer 686, Baltimore Post 3 juni 1950, referat av Tage Erlanders tal
114
Molin, (2002) s.326
115
Utrikesnämndens möte 3 juni 1950, Memorialprotokoll
116
Ibid.
109
- 17 -
formuleringen så att den talade om de som röstat för resolutionen istället.117 Just kring
formuleringen rekommendation ansågs det viktigt att framhålla innebörden som att det inte
betydde att man inte var tvungen att ingripa. Detta för att ha fortsatt handlingsfrihet i händelse
av att Östersjöområdet skulle få erfara en liknande situation som den i Korea118.
Statsministern konstaterade till slut att enighet rådde kring lydelsen av svaret till
generalsekreteraren Lie.119
Innehållet blev att Sverige anslöt sig till resolution 82 av 25 juni och resolution 83 av 27 juni
1950 i dessas konstaterande att Nordkorea gjort sig skyldig till brott mot freden. Man
meddelade att det var ”betydelsefullt, att angreppet ej krönes med framgång.”120
Vad gällde resolution 82 om bistånd till Nordkorea skrev man att då Sverige inte hade några
sådana förbindelser var detta redan tillgodosett och man behövde inte vidta någon särskild
åtgärd gällande detta.121
Angående resolution 83 framhöll man att Sverige inte kunde ställa upp med väpnade
styrkor, men skulle ”ägna frågan om möjliga hjälpåtgärder av annan art fortsatt
uppmärksamhet.”122
Det var även förbjudet i svenska lag att ställa upp med trupp123. Svaret avskickades via
telegram till Lie samma dag.
3.2 Från ställningstagande till aktion
3.2.1 Den 4 juli 1950 – Röda korset involveras
Röda korsets svenska generalsekreterare Beer ringer det svenska utrikesdepartementet för att
orientera om att pressen ansatt Röda korset med frågan om huruvida hjälp skulle komma.
Detta i anslutning till svenska regeringens ställningstagande i svaret till FN:s
generalsekreterare Lie den 3 juli 1950.124
3.2.2 Den 7 juli 1950 – Säkerhetsrådets tredje resolution om Koreakriget
FN:s säkerhetsråd antar resolution 84 i vilken man välkomnar hjälpen från medlemsstaterna
och rekommenderar att den hjälp som utlovats nu ställs till FN:s enhetskommandos
förfogande. Säkerhetsrådet utsåg i resolution 84 officiellt USA att styra över enhetskommandot under FN-flagg och begär att USA i egenskap av enhetskommando ska
rapportera till FN om dess handlingar i Korea.125 Resolutionen tillkom på förslag av
Storbritannien och Frankrike men försiggicks av förhandlingar mellan Storbritannien och
USA. Det framhölls att resolutionerna som antagits ”enligt sakens natur”126 endast kunde vara
rekommendationer åt medlemmarna och därmed kunde inte FN eller dess säkerhetsråd utse en
överbefälhavare utan man kunde bara rekommendera att en av säkerhetsrådets medlemmar
skulle ta på sig ansvaret för de styrkor som ställdes till förfogande. Resolutionen antogs med
sju röster mot noll, Sovjetunionen var även nu frånvarande och tre av säkerhetsrådets
117
Erlander, (2001) s.116
Utrikesnämndens möte 3 juni 1950, Memorialprotokoll
119
Utrikesnämndens möte 3 juni 1950, Memorialprotokoll
120
FN s/1564, Sveriges svar till generalsekreterare Tryggve Lie och Dossier HP1, volymnummer 686,
Pressmeddelande den 3 juli 1950
121
FN s/1564, Sveriges svar till generalsekreterare Tryggve Lie och Dossier HP1, volymnummer 686,
Pressmeddelande den 3 juli 1950
122
Ibid.
123
Möller, s.355
124
Dossier HP1, volymnummer 685A
125
FN:s Säkerhetsråd Resolution 84 S/1588 av 7 juli 1950
126
Hirschfeldt, s.44
118
- 18 -
medlemmar, Jugoslavien, Egypten och Indien la ner sina röster. USA hade i praktiken redan
kontrollen över insatsen i Korea då man ända sedan den 25 juni varit på plats och man nästan
bar hela bördan i Korea.127
3.2.3 Den 8 juli 1950 – Medlemsstaterna sluter upp
Av FN:s 59 medlemmar hade 47 slutit upp bakom säkerhetsrådets resolutioner, 8 nationer
hade då ännu inte valt ståndpunkt.128
3.2.4 Den 13 juli 1950 – Fältsjukhusets behov efterfrågas
Ambassadör Boheman129 avsänder telegram till det svenska utrikesdepartementet där han
meddelar att hans intryck angående ett svenskt erbjudande om fältsjukhus är att det ”skulle i
högsta grad uppskattas” från amerikanskt håll. Hans uppfattning är att ett omedelbart
erbjudande skulle kunna få bort andra krav som skulle kunna vara ”mindre lätt uppfyllbara”.130
3.2.5 Den 14 juli 1950 – Svar från generalsekreterare Lie
Svar inkommer till utrikesminister Undén från FN:s generalsekreterare Lie. Han bekräftar
mottagandet av Sveriges svar av den 3 juli och meddelar att det har delgivits
enhetskommandot, Sydkoreas regering och säkerhetsrådet. Enhetskommandot hade gett Lie
besked att de var redo att diskutera med den svenska regeringen angående den svenska
hjälpen. Lie ställer också frågan om Sverige möjligen skulle kunna ändra sin politik så att
man kunde bidra med militär hjälp, helst markstridskrafter.131
3.2.6 Den 15 juli 1950 – Hjälpen skisseras
Försvarsminister Vougt sammanträder med svenska Röda korset, försvarsstaben och
försvarets sjukvårdsstyrelse. Röda korset meddelar sig vara villigt att organisera och leda ett
fältsjukhus utsänt på svenska regeringens uppdrag.132
3.2.7 Den 17 juli 1950 – Förberedelserna fortskrider
Regeringen telegraferar Sven Grafström med önskemål om han kan göra efterforskningar
kring om FN:s enhetskommando är intresserade av att motta ett erbjudande om hjälp i form av
ett fältsjukhus från svensk sida.
Förberedelserna inför detta är ihärdiga och under ledning av försvarsminister Vougt hade
man skisserat ett förslag för fältsjukhus med kapacitet om 200 bäddar.
Röda korsets svenska generalsekreterare Beer skulle via telegram förhöra sig med
amerikanska Röda korset angående det praktiska kring anförskaffande av materiel.
Under dagen har ambassadör Boheman kontakt med den amerikanska koordinationskommittén för Korea angående det svenska erbjudandet. Erbjudandet är det första praktiska
förslaget från ett land som inte kunnat sända väpnade styrkor.
127
128
Hirschfeldt, s.44-45
Ibid. s.43
129
Erik Boheman, Sveriges ambassadör i Washington, USA. Boheman och Sven Grafström, den svenska envoyén
till Förenta Nationerna i Lake Succes, New York, hade löpande kontakt genom egen försorg och genom
anmodan av den svenska regeringen. Detta kan göra att viss kommunikation kan verka förvirrad när exempelvis
regeringen telegraferar Grafström men Boheman svarar regeringen på dess förfrågningar.
130
Dossier HP1, volymnummer 694, Telegram från ambassadör Boheman
Dossier HP1, volymnummer 686, Telegram fr. FN:s generalsekreterare Tryggve Lie
132
Dossier HP1, volymnummer 694, Pressmeddelande angående försvarsminister Vougts tal 16 juli 1950
131
- 19 -
3.2.8 Den 19 juli 1950 – Regeringen bereder ärendet
Undén meddelar regeringen under en allmän beredning om att han bett försvarsminister
Vougt ”stöta på Röda korset” gällande fältsjukhus till Korea. Han förordar att man skickar en
expert till USA för förhandlingar.133
Ambassadör Boheman kom med ett förslag om samma sak i ett telegram från beskickningen
i Washington samma dag. I samma telegram meddelar han också att amerikanska State
Department sagt att ett erbjudande om ett fältsjukhus utrustat och bemannat av Sverige skulle
uppskattas och att man hoppades att Sverige skulle gå vidare i arbetet mot detta.134
3.2.9 Den 20 juli 1950 – Önskemål om modifierat svar
FN:s generalsekreterare Lie bad i samtal med Grafström i New York att han skulle föreslå den
svenska regeringen att den negativa lydelsen om väpnade styrkor skulle tas bort från det
svenska svaret till Lie, han bad även Grafströms norska kollega Sunde att be sin regering om
detsamma, men då båda vägrade tillmötesgå detta drog Lie tillbaka sin begäran.
Regeringen svarar på Lies telegram av 14 juli att den ”mest ändamålsenliga åtgärd som för
närvarande kan från svensk sida vidtagas synes vara utrustandet och utsändandet ett fältlasarett till Syd-Korea på svensk bekostnad med svensk personal.” Svenska regeringen
återupprepade också att man inte kunde ställa upp med väpnad trupp. Man var inte beredd att
enligt Lies önskemål modifiera sin politik. Man skrev att man hade för avsikt att skicka över
en expert till USA för överläggningar.
3.2.10 Den 1 augusti 1950 – Sovjetunionens återträde
Sovjetunionen som under augusti skulle ha hand om ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd tar
oväntat hand om detta. Man hade bara några dagar tidigare (den 27 juli 1950) meddelade att
man avsåg att följa den fastlagda ordningen och återkomma.135
3.2.11 Den 9 och 10 augusti 1950 – Sveriges erbjudande accepteras
Sveriges erbjudande om att ställa upp med fältsjukhus, den så kallade Koreaambulansen,
accepteras med tacksamhet av FN:s generalsekreterare Lie i ett telegram till svenska utrikesdepartementet den 9 augusti.136 Dagen därpå får man ytterligare ett accepterande med
tacksamhet, denna gång av FN:s enhetskommandos överbefälhavare, den amerikanske
generalen MacArthur.137
133
Molin, (2002) s.328
Dossier HP1, volymnummer 694, Telegram från ambassadör Boheman
135
Hirschfeldt,
136
Dossier HP1, volymnummer 694, Telegram från Tryggve Lie
137
Dossier HP1, volymnummer 696, Telegram från Washington om tack fr. MacArthur
134
- 20 -
4. Slutdiskussion
Statsminister Erlander trodde att de utrikespolitiska händelserna utgjorde en oro hos det
svenska folket. Trycket från händelserna enade nationen menade han, men de som verkligen
utgjorde nationen, det vanliga folket, var inte nationen i den enade meningen. Det vanliga
folket trodde han ville ha fred till vilket pris som helst.138 Det var ju också regeringens politik,
att ”i den längsta bevara landets fred.” Så länge Sverige inte blev våldfört av en främmande
makt var freden det bästa för Sveriges framtid, den skulle bäst skydda landets frihet
oberoende och välstånd och man skulle stå utanför ett krig så länge man kunde.139 I ett tal den
20 augusti uttryckte utrikesminister Undén vad som gällde med neutraliteten vad gällde
Koreafrågan,
”Om den fruktansvärda olyckan skulle inträffa att Koreakriget övergår till ett krig mellan
stormakterna, blir Sveriges politik att med stöd av vårt försvar söka hålla vårt territorium
utanför kriget, alltså den väpnade neutralitetens politik.”140
Han framhöll i detta tal att Sverige inte hade lämnat sin utrikespolitiska linje, trots att denna
tolkning gjordes både inom och utom landets gränser. Han menade att man hade reserverat sig
för de konsekvenser som medlemskapet i FN medförde och politiken hade alltså inte ruckats i
övrigt. Detta hade man flera gånger gått ut med officiellt från regeringens sida.141
Det svenska ställningstagandet togs emot väl i pressen, men den del av pressen som var
anhängare till neutralitetspolitiken såg ställningstagandet som en begränsning av neutraliteten
som direkt anknuten till inträdet i FN. Dagens Nyheter hade en tydlig syn på
ställningstagandet. De menade att Sverige nu hade tagit klar ställning för väst och att det
visade på neutralitetspolitikens brist på innehåll.142 Den kommunistiska pressen såg det som
att alliansfriheten nu övergetts och ”man slutit upp på krigsanstiftaren USA:s sida143.”
Nu var inte frågan om vem som startat kriget en orsak till ställningstagandet. Det var
framförallt viljan att stödja FN som var väsentligt.
Detta komplicerades av att förfarandet i säkerhetsrådet inte följde proceduren enligt
stadgarna. Om dessa hade följts ordagrant, efter hur Sverige utläste dem, hade ingen
resolution kunna komma till stånd eftersom den permanenta medlemmen Sovjetunionen var
frånvarande. Alla fem permanenta medlemmar hade måst vara närvarande för att resolutioner
skulle komma till stånd. Sovjetunionen hävdade, förutom att de själva var frånvarande, att
ytterligare en permanent medlem saknades – Kina. Kina representerades i säkerhetsrådet av
den Taiwan-baserade regeringen stödd av USA. Sovjetunionen förordade den Pekingbaserade
regeringen vara den rättmätiga och därmed den regering som skulle inneha platsen i
säkerhetsrådet.144
De resolutioner som ändå antogs av säkerhetsrådet, resolution 82, 83 och 84, var försiktigt
formulerade. Man rekommenderade FN:s medlemmar att agera, hade man istället uppmanade
dessa att agera hade frågan ställts på sin spets eftersom en uppmaning var att ta som bindande
för medlemsstaterna. Det var inte en rekommendation. Säkerhetsrådet hänvisade inte heller
138
Erlander, (2001) s.121
Östen Östen Undéns papper, L108:13
140
Östen Undéns papper, L108:13 och Lindholm, s.81
141
Lindholm, s.81
142
Möller, s.356
143
Ibid.s.356
144
Ibid.s.354
139
- 21 -
till några paragrafer i stadgarna och dessa två saker tillsammans gjorde att Sverige inte var
tvunget att ta upp detta juridiska dilemma. Man kunde ta sig runt det och därmed undvika att
undergräva säkerhetsrådet.145
Utöver frågan om resolutionernas giltighet fanns också frågan om Korea var en
angelägenhet som FN hade rätt att intervenera i. Även om det ansågs klarlagt att
Sovjetunionen hade sitt finger med i spelet när Nordkorea marscherade mot Seoul så var det
något som inte var officiellt. Detta var ytterligare ett stadgeproblem. Om Nordkorea gått över
gränsen och invaderat Sydkorea och de båda samtidigt skulle anses vara samma nation, så var
FN:s agerande i strid med stadgarna, man skulle inte lägga sig i en stats inre angelägenheter
utan bara agera när två olika länder ställdes emot varandra. Både Nordkorea och Sydkorea
hade utropats som suveräna stater, men bara Sydkorea hade vunnit erkännande av FN.146 Från
sovjetiskt håll uttalades att det skulle vara fråga om ett inbördeskrig som FN inte hade rätt att
ingripa i147.
Amerikansk press skrev att Sverige uppenbarligen var förvirrade över hur man skulle ställa
sig. Man hade för avsikt när man gick med i FN att stödja organisationen men stå utanför
eventuella blockbildningar. Nu stod man inför valet att man måst välja block för att kunna
stödja FN, eller låta bli att stödja dem för att kunna hålla sig borta från blockbildningarna.148
I amerikansk radio kom samma dag som svenska regeringen avgav sitt ställningstagande till
FN, åsikten att Sverige hade gått från sin neutralitetspolitik i och med att man valt att stödja
FN. Det ansågs kunna utvisa en ny epok i Europas utrikesaffärer.149 Den svenska regeringen
var inte av samma åsikt, man hade inte ändrat sin allmänna utrikespolitiska linje.
Inom riksdagens partier fanns en ”enighetsnorm” som innebar att man ansåg att
neutralitetspolitiken Sverige förde endast kunde få och behålla omvärldens förtroende om den
politiska opinionen var enig. Utöver viss debatt och kritik i tidningarna fördes eventuell debatt
i förtroliga sällskap bakom lyckta dörrar.150
145
Möller, s.354
Buzo, s.58-70
147
Möller, s.357
148
Dossier HP1, volymnummer 686, Artikel ur Christian Science Monitor, 20 juli 1950
149
Dossier HP1, volymnummer 686, Radiorapport från ambassaden i Washington
150
Molin, (1995) s.13
146
- 22 -
5. Slutsats
Koreafrågans inledning var inte avgörande i svensk neutralitetspolitik. Det var en kris i
densamma och kan ses som ett uttryck för de ändrade förutsättningar som medlemskapet i FN
utgjorde. Något som regeringen hade förklarat sig vara medvetna om men som när det
prövades i praktiken visade sig ge oförutsedda komplikationer när man från svenskt håll inte
kunde luta sig mot de grundförutsättningar kring FN och dess stadgar som man hade satt upp.
De inledande dagarna av Koreafrågan var en indikation på att neutralitetspolitiken var på väg
att förändras men det inledande ställningstagandet innebar ingen förändring i sig.
Behandlingen av frågan ledde till en delvis missvisande enighet, mycket för att kriget i Korea
startade mitt under den svenska riksdagens sommaruppehåll. Den kritik som ändå fanns mot
neutralitetspolitiken och som annars kunde skönjas hade ingen arena för diskussion under
sommaren och den diskussion som nu blev skedde än mer i slutet sällskap. Debatten mellan
östvänliga och västvänliga inom den nationella politiken hade inget forum.
Det var utrikesministern Östen Undén som tillsammans med statsministern Tage Erlander
styrde ställningstagandet, oppositionspartiernas inlägg i den sammankallade utrikesnämnden
följde i princip Undéns utkast och de få protester som kom fram skuffades i enighetens anda
undan. Sveriges ställningstagande 3 juli 1950 ser jag inte som ett val av USA och kapitalism
utan ett försök att stödja FN och samtidigt vara ett tredje ”block” med enda ambition till makt
i att ha makten över landets eget inre, något som inte tedde sig särskilt lätt när press utövades
både från väst och öst. Det svenska fältsjukhuset var något Sverige var tvungna att ställa upp
med, dels för att slippa kraftig kritik från USA men också för att visa att man stod bakom FN
inte bara på pappret. I detta skede var inte alliansfriheten rubbad utan Sverige kunde fortsätta
hävda att man skulle hålla sig neutrala i händelse av krig utan att vara mindre trovärdig än
innan krigsutbrottet i Korea.
Min uppfattning är att utrikesministerns åsikter under den här tiden i stort sett var densamma
som den svenska utrikespolitiken. Det må hända att dennes syn på neutraliteten var förändrad
från krigsåren151 och att synen förändrades efter den period som uppsatsen behandlar, men
neutralitetspolitiken med dess alliansfrihet förändrades inte av Sveriges inledande
ställningstagande under de inledande veckorna av Koreafrågan.
151
Andra världskriget 1939-1945
- 23 -
Källförteckning
Otryckta källor
Östen Undéns samling (Kungliga biblioteket, Stockholm)
L108:13 Efter kriget, Neutralitetsfrågor 1946-66
Utrikesdepartementets dossierHP1 (Riksarkivet, Stockholm)
Volymnummer 685A
Volymnummer 686
Volymnummer 694
Mikrofilm (Riksarkivet, Stockholm)
F035-3-32781 Utrikesnämnden, Serie A2, Memorialprotokoll
F035-3-32788 Redogörelser till utrikesnämnden
Riksdagstryck
1950. Höstesessionen, Första Kammarens Protokoll, Nr 25-34, A.
1950. Höstesessionen, Andra Kammarens Protokoll, Nr 25-34, B.
FN dokument
s/1564, Sveriges svar av den 3 juli 1950 avseende Tryggve Lies telegram från den 30 juni
1950
Säkerhetsrådets resolutioner
s/1501, resolution 82 av den 25 juni 1950
s/1511, resolution 83 av den 27 juni 1950
s/1588, resolution 84 av den 7 juli 1950
Litteratur
Andrén, Nils, Maktbalans och alliansfrihet – Svensk utrikespolitik under 1900-talet, Norstedts
juridik, Stockholm 1996
Baylis, John & Smith, Steve (Editors), The globalization of world politics – An introduction
to international relations, second edition, Oxford University Press 2001
Buzo, Adrian, The making of modern Korea, Routledge, London/New York 2002
Cederberg, Carin & Lundholm, Janica, Koreaboken, Koreanska sällskapet, Stockholm 1997
Erlander, Sven (sammanställning), Tage Erlander, Dagböcker 1950-1951, Gidlunds förlag,
Södertälje 2001
Erlander, Tage, 1949-1954, Tidens förlag, Stockholm 1974
Gaddis, John Lewis, Strategies of Containment – A critical appraisal of postwar American
national security policy, Oxford University Press, 1982
Hansson, Tommy, Neutralitetsmyten – En granskning av svensk utrikespolitik, Contra Förlag,
Stockholm 1991
- 24 -
Hirschfeldt, Lennart, Koreakonflikten och Förenta Nationerna, Kooperativa förbundets
bokförlag, Stockholm 1951
Kronwall, Olof & Petersson, Magnus, Svensk säkerhetspolitik i supermakternas skugga 19451991, Santérus förlag, Stockholm, 2005
Lindholm, Rolf H., Sverige under kalla kriget – En dokumentsamling om Sveriges
neutralitetspolitik, Santérus förlag, Stockholm 2000
Lödén, Hans, ”För säkerhets skull – Ideologi och säkerhet i svensk aktiv utrikespolitik 19501975, Nerenius & Santérus förlag, Stockholm 1999
Molin, Karl, Omstridd neutralitet, Tiden 1991
Molin, Karl (sammanställning), Östen Undén, Anteckningar 1918-1952, Kungl. Samfundet
för utgivande rörande Skandinaviens historia, Stockholm 2002
Möller, Yngve, Östen Undén – En biografi, Norstedts, Stockholm 1986
Stueck, William W., The Korean war, Princeton University Press, Princeton 1995
Stueck, William W. (Editor), The Korean war in world history, The University Press of
Kentucky, 2004
Internetkällor
Kennan, George, ”The Long Telegram”, 1946
The National Security Archive, The George Washington University
http://www.gwu.edu/~nsarchiv/coldwar/documents/episode-1/kennan.htm
(Hämtat 2006-05-22)
- 25 -