Kapitel 3
Kosten – en ständig kamp mellan gott
Och ont
Det finns en barnramsa som lyder, ”Äta bör man annars dör man,
men äta gör man och ändå dör man”. Det är egentligen precis vad
det handlar om. Det som vi måste få i oss för att leva är också
orsaken till vår död. Vi har i förra kapitlet bl a belyst hur viktigt det är
att äta och få i sig alla de livsnödvändiga födoämnena. Hur mycket
av de olika ämnena vi egentligen behöver äta är individuellt och
beror på hur vårt matsmältningssystem fungerar och på vår aktivi tetsnivå, men också på våra arvsanlag. Äter vi för lite av något vi
behöver blir vi lätt trötta och hängiga och kan få någon bristsjukdom
som i värsta fall kan leda till döden, och äter vi för mycket av vissa
födoämnen under lång tid kan vi också bli sjuka och dö i förtid. Om
vi bortser från akut giftiga ämnen, som snabbt förstör vårt nervsystem eller inre organ, så krävs det alltså att vi missköter oss
under ganska lång tid innan effekten av den felaktiga kosten påverkar oss. En av orsakerna till det är människans enorma förmåga till
anpassning till olika livsbetingelser och födor. En förmåga som likt
allt annat liv som finns på jorden beror på att den starke, mest
anpassningsbare, överlever och kan föra arten vidare. Utan den
förmågan skulle mänskligheten ha dött ut för länge sedan.
Ett problem människan nu står inför är de mycket snabba förändringar som skett när det gäller levnadsbetingelserna det senaste
seklet. Vår förmåga till att anpassning har vänts till något ont, för vi
märker inte på kort sikt hur felaktig kosthållning påverkar oss i
långa loppet – hur den belastar kroppen och skapar obalans, en
obalans som är orsaken till många av våra välfärdssjukdomar
såsom hjärtkärlsjukdomar och typ 2 diabetes (åldersdiabetes).
Kroppens förmåga till anpassning
Det är en konstant strid på liv och död inne i våra kroppar. Celler
dör och celler bildas hela tiden. Vi har en enorm förmåga till
regenerering (cellåterväxt) och anpassning efter de livsförhållanden
vi har. Lever vi på hög höjd ser kroppen till att bilda mer röda blodkroppar eftersom luften är så tunn – och därmed mängden syre så
liten – att vi annars riskerar att få för lite syre ut till våra celler. Jobbar vi hårt med våra muskler kommer dessa att bli starkare och
uthålligare, dvs kroppen anpassar sig till den miljö den befinner sig i
och de påfrestningar den får utstå. När vi tränar hårt anpassas
faktiskt hela kroppen därefter, alltifrån näringsupptag till cellnybildning och energiomsättning. Det omvända gäller dock om man
inte anstränger sig. Vi får svagare och mindre uthålliga muskler och
hela kroppen går ner på lågvarv. Så fort vi då måste anstränga oss
blir det jobbigt och vi blir lätt trötta.
Även våra inre organ har förmåga till anpassning. Dricker vi mycket
alkohol kommer de celler i levern som har hand om nerbrytningen
av alkohol att öka i antal, och de kommer också att producera mer
av de enzymer som krävs för nerbrytning av alkoholen. Samma sak
gäller för andra gifter – allt till en viss gräns! Som de flesta vet så
-1Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
får alkoholister till slut problem med levern. Cellerna blir ”överbelastade” och dör.
Anpassningen gäller också matsmältningen och de enzymer och
andra kemiska föreningar som bryter ner det vi äter. Organen som
producerar dessa ämnen ställer in sig på en produktion som är
anpassad till det vi brukar äta. Förändrar vi därför matvanorna eller
äter mycket oregelbundet kan det bli obalans. Detta kan bl a yttra
sig i att vi inte kan tillgodogöra oss all den mat vi äter, vi kan känna
oss uppblåsta och må illa. Som tidigare beskrivits så är matsmältningen och upptaget av födan en process som startar redan i munhålan och pågår ända tills exkrementerna lämnar kroppen. För att
så skall ske så effektivt som möjligt måste alla de kemiska ämnen
som behövs för nedbrytningen finnas i proportionerlig mängd till det
vi äter.
Om någon som äter minimalt med fett plötsligt intar en stor mängd
smör motsvarande exempelvis 2500 kcal (ca 345 gram) kommer
kroppen därför inte att kunna ta upp hela kalorimängden. Det beror
på att levern och bukspottkörteln inte kan producerar den mängd
galla respektive enzymet lipas som behövs för att kunna bryta ner
allt smöret i tarmen, så att det sedan ska kunna tas upp i kroppen.
Samma sak gäller om vi bara äter rent nötkött motsvarande 2500
kcal (ca 2 kg), och inte är vana köttätare. För att köttet skall kunna
tas upp i kroppen måste vi bryta ner proteinet till mindre beståndsdelar. Det sker med hjälp av saltsyran i magsäcken och enzymet
pepsin som finns både i magsäcken och i tarmen. Äter vi därför mer
kött eller protein än vi normalt gör kan inte kroppen producera tillräckligt av de ämnena, och delar av maten går osmält ner genom
matsmältningskanalen.
Samma verkningsmekanisk har egentligen läkemedlet Xenical, som
ges till kraftigt överviktiga personer så att de lättare skall kunna gå
ner i vikt. Medlet gör så att kroppen inte kan tillgodogöra sig maten.
Det hämmar nämligen enzymet lipas, som behövs för fettnedbrytningen, så att ca 30 % av fettet i maten passerar genom magtarmkanalen utan att tas upp i kroppen. På så vis får man i sig
mindre kalorier i förhållande till vad man äter och har lättare att gå
ner i vikt.
Om man däremot fortsätter att äta mycket protein eller fett ökar
produktionen långsamt av de ämnen som behövs för att bryta ner
födoämnena och ta upp dem i kroppen, men allt till en viss gräns.
Det finns också personer som rent generellt har sämre näringsupptag eller lider av någon sjukdom som gör att man inte kan tillgodogöra sig födan. Dessa kan till synes äta stora mängder mat utan
att gå upp i vikt.
Även om kroppen alltså anpassar sig till den mat vi äter så att vi
kan tillgodogöra oss den på bästa sätt så har vi alla lite olika förmåga till det. Många äldre människor har förmodligen svårare att
öka produktionen av de ämnen som behövs vid matsmältningen.
Anledningen kan vara att funktionen hos våra inre organ som
producerar dessa ämnen blir sämre med åren. Men det är givetvis
mycket individuellt och beror på hur väl resten av vår kropp fungerar. Det är alltså inte bara hjärta och hjärna som kan få sämre
cirkulation och funktion med åren, utan det gäller alla kroppens inre
organ.
-2Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
Förändringar i matvanor och livsföring har, som nämnts tidigare, ur
ett evolutionsperspektiv gått väldigt snabbt och blivit mycket drastiska under det senaste århundradet. Vår förmåga till anpassning
har inte hunnit med vilket har lett till ökad sjuklighet. Ett tydligt
exempel på detta är ju den mycket kraftiga ökningen av diabetes
typ 2. Diabetes uppkommer när kroppen inte klarar av att reglera
nivån på blodsockret (glukos). Vi får för höga nivåer av glukos i
blodet. Det viktigaste hjälpmedlet för att sänka blodsockret är insulinet som produceras i bukspottkörteln. Det är mycket viktigt för
människan att ha en stabil blodsockernivå. Vid för låga nivåer
mister vi medvetandet och vid för höga kan glukosmolekylerna
reagera med andra ämnen och bilda skadliga substanser. Människan har därför utvecklats för att kunna hålla en så jämn glukosnivå
som möjligt i samspel med den kost vi ätit. Men tidigare har det
varit en helt annan typ av kost än den som många äter idag. Nu
äter vi ofta stora mängder av ”snabba kolhydrater”, dvs livsmedel
som innehåller vitt mjöl och vitt socker. Äter vi det lurar vi kroppen
att producera mer insulin än nödvändigt. Eftersom mjölet och
sockret snabbt bryts ner till glukos och kommer in i blodet tror
kroppen att vi har fått i oss mer kolhydrater än vi egentligen fått och
producerar därmed för mycket insulin i förhållande till den mängd vi
ätit. Detta leder i sin tur till att vi får en obalans i blodsockernivån,
då den stora mängden insulin gör att blodsockret sjunker till en nivå
som ligger under det normala efter ett tag. När blodsockret sjunker
finns det andra mekanismer som träder in, vi blir bl a hungriga
eftersom kroppen tror att vi har fått för lite kolhydrater och vi måste
därför äta mer.
Höga insulinnivåer har, förutom att sänka blodsockernivån, också
andra effekter på kroppen. En är att bilda fett av det överskott av
glukos som finns. Vi blir således lätt överviktiga av för mycket
snabba kolhydrater. Om en förhöjning av insulinproduktionen fortgår under lång tid anpassar sig cellerna till de höga insulinnivåerna
och blir då mindre känsliga för insulin. Det här gör i sin tur att ännu
mer insulin måste produceras för att kunna sänka blodsockret till
rätt nivå. Ytterligare en konsekvens är att bukspottkörteln kan bli
överbelastad och därför i vissa fall inte kan fungera normalt. Det
kan t o m bli så att den kan sluta producera insulin och andra
enzymer som är viktiga för matsmältningen och hela metabolismen.
Kontentan av resonemanget blir således att även om kroppen har
en otrolig förmåga att anpassa sig till livsbetingelserna – vilket ju är
anledningen till att vi existerar idag – kan det på kort sikt bli helt fel.
Vår förmåga till att anpassa oss – exempelvis till ett högt kolhydratsintag genom en ökad insulinproduktion som i exemplet ovan –
har alltså lett till en missanpassning i hela vår organism, med sjuklighet som följd. Det skulle förmodligen krävas tusentals år av evolution för att kunna anpassa människan till de förändringar i kosten
som skett de senaste 150-åren. Människan i det moderna samhället är i obalans med evolutionen. Det är en av grundorsakerna till att
många idag mår så dåligt.
-3Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
Kolhydrater på gott och ont
Vi har i styckena ovan pratat en del om kolhydrater och glukos.
Kolhydrater är egentligen ett samlingsnamn på många olika ämnen
som har det gemensamt att de består av någon sockerart. Sockerarter i sin tur är föreningar som består av kol, väte och syre och
som kan bilda kristaller med en söt smak. Det finns i huvudsak tre
olika sockerarter som har betydelse för människan, glukos, galaktos och fruktos. Dessa är mycket lika varandra och består alla av en
ringstruktur med sex kolatomer, sex syreatomer och tolv väteatomer. Att de är olika ämnen beror på att dessa atomer är kopplade till varandra på lite olika sätt. De tre nämnda sockerarterna har
förmågan att bilda långa kedjor eller bara slå ihop sig två och två. I
det senare fallet får vi disackarider. Den vanligaste disackariden är
sackaros, vanligt strösocker, som består av en glukosmolekyl och
en fruktosmolekyl. En annan är mjölksocker som består av en glukos och en galaktos. När glukos bildar långa kedjor med hundratals
molekyler eller mer kallas det för stärkelse eller glykogen. Dessa är
egentligen olika föreningar som gör att det går att lagra glukos i
växt eller djurriket. Det som skiljer dem åt är att glukosmolekylerna
är lite olika hopkedjade. Fruktos kan hos växter också bilda långa
kedjor och då kallas det inulin eller FOS. Dessa brukar benämnas
som lösliga kostfibrer och kan inte brytas ned i människokroppen
utan hjälp av tarmbakterier. Till lösliga kostfibrer hör också betaglukaner, en tredje typ av glukoskedjor, och där bindningarna
mellan molekylerna likt inulin inte kan brytas ned av människans
egna enzymer, utan vi måste förlita oss på tarmbakterierna. Slutligen måste också cellulosa nämnas. Det är också en form av glukoskedja som finns hos alla växter, men där är molekylerna så
sammanbundna att även våra tarmbakterier har problem att bryta
ned bindningarna.
Trots att livet inte går att upprätthålla utan kolhydrater är det dessa
som i den moderna kosten skapar de största problemen, och indirekt är orsaken till många av våra folksjukdomar.
.
Ser vi exempelvis på två produkter som introducerades under
andra halvan av 1800-talet, det raffinerade sockret och det vita
mjölet, så har det visat sig vara två av de största hoten mot folkhälsan. Bägge dessa ämnen innehåller stora mängder glukos. Det
vita mjölet nära 70 % glukos i form av stärkelse och sockret, eller
sackaros, består ju av 50 % av glukos och 50 % fruktos.
När stärkelse och sackaros kommer in i våra kroppar bryts de ner
och glukosen tas upp genom mag- och tarmslemhinnan. Snabbast
är upptaget av glukosen från stärkelsen eftersom nedbrytningen
redan börjar i munhålan. Som tidigare nämnts höjs därmed
blodsockernivån snabbt, vilket gör att bukspottkörteln börjar insöndra och producera insulin för att kunna sänka och stabilisera nivån.
För den glukos som finns i ”sockret” tar det lite längre tid. Det beror
på att det enzym, sackaras, som krävs för att spjälka sackarosen till
glukos och fruktos endast finns i tunntarmens slemhinna. Sackarosen måste ju därför först passera genom magsäcken innan det kan
brytas ner och tas upp av kroppen.
Hur snabbt stärkelsen bryts ner beror också till stor del på texturen
på det livsmedel som stärkelsen ingår i, dvs hur lätt eller svårt det
är för enzymerna att reagera med de långa ”glukossträngarna”.
-4Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
Intas stärkelsen som grova hårda bitar går nedbrytningen betydligt
långsammare än om den intas som en homogeniserad välling.
Vätska som innehåller vanligt socker såsom läsk ger också en
snabb glukosstegring i blodet, speciellt om man dricker på fastande
mage. Magsäcken töms då mycket snabbt ut i tunntarmen och
sackarosen spjälkas och tas upp genom tarmslemhinnan in i kroppen. Något av det mest blodsockerhöjande man kan äta är följaktligen vitt sötat bröd, såsom bullar och vissa typer av vitt matbröd,
(ex. formfranska) som sköljs ned med sockersötad saft eller läsk.
Snabbast är dock ren glukos, även kallat druvsocker, och maltos
som består av två glukosmolekyler.
I detta sammanhang går det inte att låta bli att nämna GI-metoden,
som idag är så populär. GI, som står för Glykemiskt Index, bygger
på att man äter livsmedel som inte ger en så snabb glukosstegring,
dvs livsmedel med låga GI-värden. Det finns därför tabeller som
anger GI-värdet för olika livsmedel. Värdet har man fått fram genom
att mäta vilken blodsockerhöjande effekt olika livsmedel har när de
äts på fastande mage. Värdet 100 har man gett en portion vitt bröd
som innehåller 50 gram kolhydrater. När man sedan jämför med
andra livsmedel tar man så mycket så att portionen också innehåller 50 gram kolhydrater, och ser sedan hur mycket blodsockret
ökar, vilket ger livsmedlet dess GI-värd. Det som i praktiken avgör
vilket GI-värde ett livsmedel har är en kombination av texturen på
livsmedlet och vilken typ av kolhydrater det innehåller.
Det hela är dock inte så enkelt. Generellt bryts ju stärkelse ner
snabbare än strösocker, men många stärkelserika produkter har
trots det lägre GI än socker, och det kan synas lite märkligt att
knäckebröd och strösocker har ungefär samma GI. Orsaken är att
kolhydraterna i knäckebröd är stärkelse där nedbrytningen startar
redan i munhålan, men texturen i brödet bromsas nedbrytningen
något. Socker å andra sidan har en textur som gör det mycket
lättillgängligt, men måst ju först genom magsäcken innan det kan
brytas ner och tas upp av kroppen. Vi skall också vara medvetna
om att socker består av 50 % glukos och 50 % fruktos, så att det
egentligen bara är hälften av de kolhydrater vi får i oss via socker
som bidrar till den direkta blodsockerstegringen.
Livsmedel
Socker
Knäckebröd
(medelgrovt)
Rågbröd
(fullkorn)
Kokt potatis
Jasminris
Spagetti
Banan
Äpple
Vindruvor
Apelsinjuice
Coca Cola
Gröna ärtor
Kålrot
GI-värde
Vitt bröd
100
97
GI-värde
Glukos
100
68
95
67
89
62
93
81
65
84
52
61
66
83
68
103
65
57
46
59
36
43
46
58
48
72
Hur snabbt blodsockret stiger efter en måltid har egentligen inte
heller bara med GI-värdet att göra utan också hur man kombinerar
olika livsmedel och den totala mängden kolhydrater man äter. Att
bara se på GI-värdet kan därför ibland vara missvisande. Vid en
kost med mycket protein och fett töms magen långsammare, det
medför en lägre påverkan av livsmedel som har höga GI-värden
som intas samtidigt. När det gäller t ex vanligt socker är det alltså
inte bara frågan om att man äter, utan när och hur mycket, som har
betydelse för blodsockernivån. Generellt ger dock livsmedel som
äts på fastande mage och innehåller mycket kolhydrater per viktenhet, och som lätt bildar en lättflytlig smet, den högsta blodsockerstegringen. Kombinationen av livsmedel som nämndes tidigare, vitt sötat bröd med sockersötad läsk eller saft, är därför något
som ger den högsta höjningen – och ju mer man äter och dricker ju
högre nivå får man.
Det intressanta när man äter är därför inte bara GI-värdet utan
ännu viktigare är något som kallas GL (Glycemic Load). GL är
enkelt uttryckt GI-värdet multiplicerat med den mängd kolhydrater
man äter. Därför ger 20 gram vitt bröd (ca 10 g kolhydrater) med GI
-5Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
på 100 ett GL på 10 medan 100 gram bröd (ca 50 g kolhydrater) ett
GL-värde på 50. På motsvarande sätt ger 100 gram kokt kålrot (ca
6 g kolhydrater) med ett GI på 103 bara ett GL på 6. Det betyder att
100 gram vitt bröd ger drygt 8 gånger högre belastning av glukos
än 100 gram kålrot, trots att kålroten hade lite högre GI-värde.
Standardiseringen av GI-metoden är också ett problem. Förutom
vitt bröd har man på senare år mer gått över till att jämföra med 50
gram glukos, och gett det värdet 100. Vitt bröd får då värdet 70. Det
finns därför lite olika typer av GI-tabeller.
Hur farligt är då sockret och det vita mjölet, dvs produkter som har
relativt högt GI och som lätt ger höga GL-värden? Ja glukosen som
bildas är ju inte farlig i sig, den är ju som alla vet livsnödvändig.
Som tidigare nämnts så är det glukos som ger oss en stor del av
vår energi för främst muskler och hjärna. Den bidrar också till att vi
håller värmen och ger energi till de energikrävande processer som
bygger upp och bryter ner cellerna. Vi skulle helt enkelt inte klara
oss utan glukos. Hur kan glukosen då vara farlig?
Ur principiell synvinkel finns det dock fyra huvudsakliga problem
med produkter som innehåller stora mängder glukos, och de är alla
associerade till vitt mjöl och socker. Ett är som tidigare nämnts den
snabba blodsockerstegringen, med den påföljande kraftiga insulinproduktionen, vilket i längden ökar risken för diabetes. Det andra är
att vi lätt får i oss för mycket kalorier, och överskottet omvandlas till
fett. Vi blir överviktiga. Kroppen lurar nämligen sig själv till att äta
mer kolhydrater eftersom den snabba blodsockersvängningen som
sker, beroende på överproduktion av insulin, gör oss också hungriga på nytt. Det gör att vi gärna äter lite extra och oftare. Vi tar
gärna en kaka till!
Det tredje problemet är att vi kan blir undernärda om vi enbart äter
socker och produkter av vitt mjöl. Låter det konstigt? Det är det
egentligen inte. Som vi tidigare lärt oss så är ju näring inte bara
energirika föreningar som glukos, utan vi behöver 100-tals olika
ämnen för vår kropp skall fungera som den skall. Vitt strö- eller
bitsocker är nära nog 100 % kolhydrater. Och äter vi bara det får vi
ju inte i oss några andra näringsämnen. Faktum är därför att vi
snart skulle bli mycket sjuka om vi bara åt rent socker. Are Waerland skriver i den bok som omnämnts i inledningen, ”In the Cauldron of Disease”, att man skulle klara sig bättre på att en diet bestående av soppa på en linneservett än rent socker. Anledningen är att
man med sockerdieten bara får i sig energi, och därmed lurar kroppen att jobba på för fullt. Det innebär att man efter några veckor
skulle förbruka många av de vikiga vitaminer, mineraler och spårämnen som kroppen behöver. Med ”servettdieten” går kroppen ner i
lågvarv, och använder som energikälla det som finns i våra depåer
utav kolhydrater, fett och proteiner. Givetvis är ingen av dieterna att
rekommendera men faktum är att ”sockerdieten” snabbare leder till
bristsjukdomar.
Att bara äta vitt bröd är dock inte lika hälsofarligt som sockerdieten,
men nära nog. Mjölet, även om det är raffinerat så att skal och
grodd är borta, innehåller trots allt både protein lite fett och fibrer,
samt en del vitaminer och mineraler. Det gör att vi i alla fall får i oss
en del andra näringsämnen. Som källa för tillfällig snabb energi är
dock både socker eller vitt bröd alldeles utmärkt. Men absolut inte i
de mängder som dagens västerländska kost innehåller.
-6Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
Det finns också ett fjärde problem med en diet av socker och produkter av vitt mjöl som är lätt att förbise. Eftersom dessa ämnen så
lätt och snabbt tas upp i kroppen får de livsnödvändiga hälsosamma bakterierna i tjocktarmen ingen näring. Detta skapar obalans i tarmfloran. Om vi då tillsammans med de ”snabba kolhydraterna” äter mycket animaliskt protein kan vi få ännu större negativa effekter eftersom förruttnelsebakterierna då lättare förökas.
Dessa kan producera giftiga föreningar och försvagar tarmslemhinnan. Genom att gifterna då lättare läcker in i blodbanorna ökar
också risken för hjärt - och kärlsjukdomar (läs mer om det i nästa
stycke). Mycket talar också för att obalansen i tarmfloran även
minskar vårt skydd mot skadliga bakterier och virus och att vi får ett
sämre immunsystem i sig. En kost av stora mängder kött och vitt
bröd är därför något av de sämsta man kan äta för att vår tarmflora
och, därmed för att vi människor skall må bra.
Fett på gott och ont
1953 publicerade den amerikanske fysiologiprofessorn Ancel Keys
sina forskningsrön som visade att personer som åt mycket fett
oftare fick hjärtinfarkt. Det var starten på ”fetthysterin”. Han visade
också på kopplingen mellan sjukdom och kolesterolnivå. Idag är
läkemedel och livsmedel som skall sänka kolesterolnivån en
mångmiljardindustri.
Men fett är livsnödvändigt. Det är ju ett av de tre viktiga ämnena,
tillsammans med kolhydrater och protein, som utgör huvuddelen av
vår kost. En normalviktig människa på 70 kilo består av ca 10 till15
kilo fett. Liksom kolhydrater är dock fett inget enhetligt ämne. Fett
är en grupp ämnen som delar vissa egenskaper, och då främst att
de inte löser sig i vatten. De delas upp i tre huvudgrupper; triglycerider, fosfolipider och steroler. Beroende på vilken typ av fett det är
har det också helt olika funktion i kroppen. Triglycerider tjänstgör
främst som energireserv, fosfolipider utgör en stor del av våra cellmembran och sterolen kolesterol är viktig för vår produktion av galla
och könshormoner. Kolesterol fyller också en viktig funktion i hjärnan som isoleringsmaterial runt nervcellerna och är en beståndsdel
i alla cellmembran.
Keys hade dock i viss mån rätt. Många efter honom har också visat
att ett högt intag av fett oftast ger en förhöjning av kolesterol och att
de med förhöjt kolesterol oftare får hjärt - och kärlsjukdomar. När
man tittar i kärlen hos dem som blivit sjuka hittade man också inlagringar av kolesterol i kärlväggarna. Det märkliga är dock att det
finns många personer med höga kolesterolnivåer som inte har
dessa inlagringar och därför inte har blivit sjuka i hjärt- och kärlsjukdomar, medan många med normala, eller till och med låga
nivåer, blir sjuka. Många tusen vetenskapliga artiklar har skrivit i
ämnet under de senaste dryga 50 åren som gått sedan Keys publicerade sin artikel. Nu vet man därför betydligt mer om det komplexa
samspel som finns i människokroppen när det gäller fettmetabolismen och om kolesterol som markör för hjärt- och kärlsjukdomar.
Man vet t ex att kolesterol är ett så viktigt ämne att alla celler förutom nervceller kan syntetisera det. Störst produktion sker i tarmepitelcellerna och i levern. Produktionen står också under s k feedback-kontroll vilket gör att produktionen minskar om vi får i oss
-7Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
mycket genom maten och ökar vid intag av kolesterolfattig föda.
Nivån ökar också när vi äter mycket mättat fett, dvs triglycerider
med mättade fettsyror. Den normala nivån i blodet hos varje individ
är dock till största delen ärftligt betingat. Hela kolesterolmetabolismen med dessa olika feed-back-system är mycket komplicerad
och involverar en rad olika enzymer, receptorer och andra ämnen.
Man vet också att kolesterol cirkulerar i blodet bundet till olika typer
av partiklar och att det kolesterol som finns i de s k LDL-partiklarna
lättare deponeras i blodkärlsväggarna. Sambandet mellan nivån av
det kolesterol som finns i LDL-partiklarna och hjärtinfarkt är också
betydligt starkare än nivån av totalkolesterol.
Att kolesterolet i LDL-partiklarna deponeras i kärlväggarna beror på
flera samverkande faktorer. Först måste dock kärlväggen på något
sätt vara skadad eller infl ammerad. Hur kärlväggarna blir skadade
eller inflammerade finns det flera olika teorier kring, men många
bygger på att det är bakterier eller delar av bakterier som kommer
in i blodet. En av teorierna är att endotoxiner från gramnegativa
förruttnelsebakterier i tjocktarmen tas upp genom en skadad tarmvägg och på så vis kommer in i kroppen. Vid en kost som består av
stora mängder animaliska proteiner och för lite fibrer gynnas de
gramnegativa bakterierna. En skadad eller inflammerad kärlvägg
gör i sin tur att makrofager (en sorts vit blodkropp) fäster på det
skadade stället för att hjälpa till att reparera skadan. Dessa makrofager har en receptor på sig som kallas scavangerreceptor. Den
kan bl a binda till skadade LDL-partiklar. Dessa kan i sin tur bli skadade eller ändra lite i sin ytstruktur ifall de oxideras eller om glukos
eller andra ämnen bundit till dem. Det är något som bl a kan sker
vid långvarit högt blodsocker eller vid onormalt höga nivåer av vissa
andra ämnen såsom bl a fria radikaler. När makrofagen tar upp
LDL-partiklarna deponeras kolesterolet i kärlväggens endotelceller
som övergår till s k skumceller. Det är i och för sig en reversibel
process, dvs kolesterolet kan på ett naturligt sätt lämna kärlväggen,
så händer det ibland är det inget problem. Men om man under
längre tid har höga nivåer av LDL-partiklar och ofta har små inflammationer i kärlväggarna, samt belastar kroppen med t ex höga
blodsockervärden eller cigarettrök (bildar fria radikaler) så att LDLpartiklarna skadats, är risken stor att vissa blodkärl med åren får så
mycket kolesterol inlagrat att man får hjärtinfarkt eller andra kärlsjukdomar, t ex stroke.
Ja att äta för mycket fett kan vara farligt och leda till hjärtkärlsjukdomar, men det är inte speciellt farligt om man i övrigt äter
mycket frukt och grönt och fiberrikt bröd, samt har en någorlunda
hög aktivitetsnivå. Tyvärr så kombineras ofta fettrik mat med kött
och snabba kolhydrater (bröd på vitt mjöl eller vitt socker). Att äta
så någon gång ibland är inte skadligt, men att leva på en sådan
kost under lång tid är som tidigare nämnts förödande. Ett annat
problem med att äta mycket fett är givetvis att man får i sig mycket
kalorier vilket kan bidra till att man går upp i vikt om man inte är
tillräckligt fysiskt aktiv.
När det gäller fett så pratas det även mycket om mättade och
omättade fettsyror. Forskning de senaste decennierna har också
visat vilka positiva effekter det finns av de fleromättade fettsyrorna
Omega 3 och Omega 6. Dessa två har viktiga funktioner för hjärnan
och nervernas uppbyggnad. Förhållandet mellan dessa två fleromättade fettsyror bör dock ligga på 1:4. Det är därför värt att
notera att förhållandet mellan Omega 3:Omega 6 i vissa oljor som
-8Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
innehåller stora mängder fleromättade fettsyror är ganska olika – i
olivolja är det 1:10, solrosolja 1:120 och i rapsolja 1:2. Vissa feta
fiskar innehåller också mycket fleromättat fett, men där är förhållandet mellan Omega 3: Omega 6 omvänt. Hos både lax och
strömming är det t ex 10:1.
Det pratas också en hel del om faran med transfetter. Transfetter är
fettsyror som förekommer naturligt i låg nivå i animaliska produkter,
men de framställs också industriellt genom att man på kemisk väg
”rätar ut” omättade fettsyror så att de liknar mättade fettsyror. På så
vis får de högre smältpunkt och bättre hållbarhet. Det finns också
en annan likhet mellan mättade fettsyror och transfettsyror och det
är att det höjer nivån av LDL-partiklar och därmed kolesterolet.
Följaktligen har man då också sett ett samband mellan transfetter
och hjärt - kärlsjukdomar.
Sammanfattningsvis kan sägas att fett är något vi måste äta för att
vi skall fungera och vara friska, men som allt vi äter gäller det att
inte äta för mycket eller för lite. Hög fettkonsumtion av mättat fett i
kombination med mycket animaliskt protein samt vitt mjöl och
socker är dock på lång sikt förödande. Den nämnda kombinationen
är förmodligen roten till de flesta av våra folksjukdomar.
Typ av fett
Mättat fett
Enkelomättat
fett
Fleromättat
(tot)
varav
Omega 3
varav
Omega 6
Mjölkfett
74 %
Typ av fett
Mättat fett
Enkelomättat
fett
Fleromättat
(tot)
varav
Omega 3
varav
Omega 6
Olivolja
12,5 %
24 %
76 %
2%
11,5 %
0,5 %
1%
-
10 %
Solrosolja
12 %
Rapsolja
5,5 %
24,5 %
61,5 %
63,5 %
33 %
0,5%
11 %
62 %
22 %
Protein – kroppens verkmästare och
byggmaterial
Den tredje huvudkomponent vi behöver i vår kost är protein. Allt
som sker i kroppen är i grunden beroende av proteiner. Protein är
liksom kolhydrater och fett en benämning på en grupp av föreningar
med lite olika struktur och funktion. Det gemensamma för alla proteiner är att de är uppbyggda av aminosyror, dvs kemiska föreningar som har det gemensamt att de har ett ”skellett” av några
kolatomer och minst en s k amino- och en karboxylgrupp på sig.
Aminosyror har förmågan binda till varandra och på så vis bilda
långa kedjor, ungefär som glukos kan bilda stärkelse. De proteiner
som finns hos människan består av 20 olika aminosyror. Beroende
på i vilken ordning dessa aminosyror är bundna till varandra kan
därför ett enormt stort antal olika proteiner med olika egenskaper
bildas. Muskelfibrer och enzymer består uteslutande av protein,
men hela cellen med dess membran och inre beståndsdelar är till
stor del uppbyggda av proteiner. Men proteiner utgör inte bara fasta
strukturer. Även våra antikroppar, som är en viktig del av vårt
immunsystem, och som cirkulerar runt i blodet, är också proteiner.
Det som styr vilka proteiner som bildas är våra arvsanlag, vårt
DNA. Man kan säga att det är DNA som bestämmer i vilken ordning
de olika aminosyrorna skall kopplas ihop med varandra och hur
lång aminosyrekedjan blir. Detta i sin tur bestämmer vilken funktion
proteinet skall få.
Proteinsyntesen via DNA är en mycket komplicerad mekanism som
finns i allt växt- och djurliv. Den moderna utvecklingsteorin om livets
uppkomst bygger på att aminosyror samt något som liknar DNA, en
gång i tiden spontant bildades på en livlös planet. Atmosfären bestod då av metangas, ammoniak och vattenånga. Under miljontals
år hände dock inte mycket, men sedan började dessa ämnen successivt blida större komplex som sedan kunde kopiera sig själva,
och efter ytterligare miljontals år hade vi något som kan kallas för
-9Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
en primitiv cell. Celler kunde sedan klumpa ihop och bilda flercelliga
organismer. Allt detta skedde enligt kemins lagar, liksom allt liv vi
har idag lyder under dessa. Det som sedan bidragit till utvecklingen
är hela tiden mutationer, små förändringar i DNA som skett genom
bl a kosmisk strålning. Miljarders miljarder sådana mutationer har
skett genom årmiljonerna, men det är bara de som varit ”livskraftiga” som förts vidare och gjort att världen ser ut som den gör –
att det finns bakterier, encelliga djur, maskar, växter, insekter och
allt annat liv på jorden. Det är något helt ofattbart men ändå självklart. Det är alltså ständiga små mutationer av DNA, som skapat
människan och allt annat som vi kallar liv.
Men åter till protein, som är en mycket viktig del av vår kost. Men
för att kroppen skall kunna ta tillvara på det protein vi äter måste
det först brytas ned till fria aminosyror eller fragment bestående av
några få aminosyror. Det sker i magsäcken och sedan vidare i tolvfingertarmen och första delen av tunntarmen. Likt glukos och fett
förs aminosyrorna eller fragmenten via portvenen till levern för
vidare bearbetning. Där byggs det mesta av aminosyrorna ihop till
en typ av ospecifikt protein kallat albumin, för att sedan via blodet
kunna transporteras ut till de celler i kroppen där det behövs. Där
bryts de åter ner till fria aminosyror för att sedan, beroende på vilken typ av cell det är, bilda nya specifika proteiner som muskelfibrer, enzymer, antikroppar etc. Vi har också hela tiden en viss
mängd fria aminosyror som cirkulerar i blodet. De är bl a mycket
viktiga för att hjärnan skall fungera optimalt. Flera av våra 20
aminosyror utgör nämligen förstadier till hjärnans signalsubstanser.
Vid brist eller obalans i dessa kan vår mentala status påverkas,
både på gott och ont. När vi skall sova behöver vi aminosyran
tryptofan för att lättare kunna somna in. På motsvarande sätt finns
det andra aminosyror som gör att vi är mer pigga och kan koncentrera oss bättre.
Det har debatterats mycket när det gäller hur mycket protein man
behöver äta för att må bra. Idag råder rekommendationen att det
räcker med 0,75 gram protein per kg kroppsvikt. Det skulle betyda
att en person som väger 70 kg skulle behöva äta 53 gram protein
per dag. Det motsvarar ca 260 gram rent kött, ett drygt halvkilo bröd
eller 1,5 liter mjölk. Det låter kanske mycket, men ser vi på en
normal frukost, lunch och middag så får vi lätt i oss den mängden.
Förmodligen kan man också klara sig alldeles utmärkt på en mindre
mängd protein. Studier har gjorts där man bara ätit 20 gram protein
per dag under mer än ett års tid utan några som helst negativa
effekter. Att äta mindre än 20 gram per dag är dock inget att
rekommendera.
I dagens industrialiserade värld är dock inte problemet att vi får i
oss för lite protein utan snarare att vi får i oss för mycket, och allt vi
får för mycket av belastar kroppen. Vid för mycket protein måste
lever och njurar arbeta hårdare för att göra sig av med överskottet.
Vid för högt proteinintag finns också risken att överskottsprotein
lagras in mellan cellerna eller gör så att cellmembranen blir
tjockare. Det kan bl a vara en av orsaken till högt blodtryck, men
det gör också att cellerna får svårare att både ta upp näring och ge
ifrån sig slaggprodukter. Vid hård fysisk träning behöver dock kroppen mer protein för att bygga upp och reparera, vilket gör att behovet av protein kan vara 1-2 gram per kg kroppsvikt.
-10Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
Samband mellan gener och vad man skall
äta
Orsaken till att vi blir sjuka eller mår dåligt kan bero på att kroppen
saknar något ämne. Ofta kan det vara frågan om något essentiellt
ämne, dvs något som kroppen inte själva kan producera. Det finns
ett visst antal ämnen som är essentiella för alla människor. Det är i
första hand vitaminer och mineraler, men det finns också flera
aminosyror och fettsyror som är essentiella. Vissa ämnen är också
mer eller mindre essentiella, dvs en del människor, men inte alla,
kan behöva ämnet mer än andra. Orsaken till det är oftast brist på
ett enzym som gör att någon process inte fungerar som den ska.
Som vi vet så bildas ju alla enzymer i kroppen av cellerna själva
med hjälp av DNA-koden som finns i våra gener – vår arvsmassa –
och det är därför mutationer i arvsmassan som alltså är orsaken till
problemet. Sådana mutationer kan också göra att vi tål andra
ämnen sämre – de kan inte brytas ner och omsättas i kroppen på
ett normalt sätt. I bägge fallen så är det genom att förändra vår kost
vi kan komma ifrån problemen. Det blir därför ännu viktigare att
man äter rätt. Rent evolutionsbiologiskt kan vi ha en rad mutationer
som inte har varit letala (dödliga) därför att vi har fått i oss de
ämnen vi behöver genom kosten utan att behöva tänka på det.
Skulle mutationerna leda till sådana bristillstånd som inte kan
kompenseras via kosten skulle individen troligen dö så att mutationen inte kan föras vidare. Detta är helt i enlighet med Darwins
evolutionsteori. Men när vi med vår västerländska ensidiga kost inte
får i oss alla de essentiella ämnena träder dessa ”genetiska sjukdomar” fram. Det finns därför anledning att tro att en allsidig och rätt
balanserad kost skulle kunna ”bota” vissa sjukdomar som i grund
och botten är orsakad av vår genetiska kod. Problemet är bara att
det här är frågan om mycket komplexa samband och man vet för
lite om detta idag. Det skulle också krävas mycket forskning för att
kunna visa på sambanden, även om det finns åtskilliga exempel på
människor som ändrat sina kostvanor och blivit befriade från sina
symptom – blivit botade.
Redan idag vet man emellertid en hel del om problematiken, och
hur flera sjukdomar är en kombination mellan våra gener och
kosten. Ett exempel på en genetisk sjukdom som man känt till i
många år och som går att bota med rätt kost är fenylketonuri. Det
är en recessivt ärftlig (man måste nedärva anlaget från bägge
föräldrarna för att bli sjuk) sjukdom som beror på att den essentiella
aminosyran fenylalanin inte kan brytas ned. Detta är en följd av
brist på enzymet fenylalanin–hydroxylas som normalt omvandlar
fenylalanin till tyrosin. Det överskott av fenylalanin som tillförs via
kosten, och som inte utnyttjas för proteinsyntesen, ansamlas
därmed i kroppen. Detta leder till toxiska koncentrationer och bildning av vissa nedbrytningsprodukter som normalt inte förkommer i
kroppen, bl.a. fenylketoner. Sjukdomen leder till en mycket svår
psykisk utvecklingsstörning, och utan behandling är flertalet drabbade i behov av samhällets omsorger resten av livet.
Här är det alltså frågan om att begränsa tillförseln av ett naturligt
ämne till kroppen. Om man behandlar barn med fenylketonuri med
fenylalaninfattig specialkost omedelbart från födelsen kan de allvarliga effekterna på centrala nervsystemet förhindras och intelligensutvecklingen blir normal. Dietbehandling behövs sedan under hela
livet, men är speciellt viktig under spädbarns- och barnaåren. Med
-11Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
anledning av detta undersöks sedan 1966 alla nyfödda barn under
första levnadsveckan för att diagnostisera sjukdomen med det så
kallade PKU-provet. På så vis kan kostbehandling sättas in innan
skadorna på cent rala nervsystemet utvecklats. Man räknar med att
det årligen föds mellan fem och tio barn med fenylketonuri i
Sverige. Resultatet av screeningen har blivit att det i dag inte finns
några personer med fenylketonuri födda efter 1966 som kräver
samhällets omsorger. För en gravid kvinna med fenylketonuri är det
också mycket viktigt att hon intar en fenylalaninfattig specialkost
under hela graviditeten för att inte riskera föda ett skadat barn.
Hemokromatos är också ett exempel där en ärftlig skada i ämnesomsättningen kan ge upphov till sjukdom. Sjukdomen gör att
regleringen av järnupptaget i tarmen inte fungerar normalt – utan
man har lättare för att ta upp järn ur födan. Man får på så vis ett
överskott på järn som lagras i olika vävnader med negativa effekter
på dess funktion. Efter relativt lång tid, 40-60 år, kan det ge upphov
till en rad symptom. Det kan vara alltifrån allmän trötthet till funktionsstörningar på de inre organen och slutligen levercirrhos (levercellerna förlorar sin funktion). Botemedlet är att tappa blod och att
äta mat med lågt järninnehåll. Sjukdomen upptäcktes så sent som
1865, men den lär ha funnits i minst 60 generationer tillbaks. I Sverige räknar man med att 7,5 % av befolkningen i norra Sverige har
genen. Det krävs dock, liksom för fenylketonuri, att bägge föräldrarna har genen för att man skall drabbas av sjukdomen.
Ett tredje slående exempel hur våra gener kan påverka hur vi
måste äta för att må bra är det som omnämndes i förra kapitlet, dvs
omsättningen av B-vitaminet folsyra. Folsyra har, tillsammans med
vitamin B12, i huvudsak två viktiga funktioner. Dessa är dels vid
nybildning av celler – det ingår i en process för att tillverka
beståndsdelar för vårt DNA, och när en cell delas måste ju en helt
ny kopia av DNA -spiralerna bildas – och dels att återomvandla
homocystein till metionin. Höga nivåer av homocystein har visat sig
vara skadligt för människan på flera sätt, och då främst associerats
med hjärt-kärlsjukdomar.
För att folsyran skall kunna ha sin effekt måste den omvandlas till
”aktiv folsyra”, och för det behövs ett enzym som kallas 5-MTHFR
(metylen tetrahydro folat reduktas). Det finns dock uppgifter som
säger att ca 12 % av befolkningen har en mutation i den gen som
producerar 5-MTHFR. Har man den muterade genen från bara en
av föräldrarna fungerar det ganska bra, men har man anlaget från
bägge är funktionen på det enzym man producerar mycket dåligt.
Det innebär att dessa personer inte kan omvandla folsyra till aktivt
folsyra lika enkelt. Men kemins lagar säger att om man ökar
koncentrationen av substratet så kan man i alla fall få mer av
produkten. Det betyder att man genom att tillföra mer folsyra kan
producera samma mängd aktivt folsyra som en person utan defekt
5-MTHFR. Krasst kan man därför säga att de personer som har
defekt 5-MTHFR måste få i sig mer folsyra än andra för att vara
friska.
De symptom som uppträder vid folsyrabrist kan vara mycket olika
och ibland diffusa. Det kan bestå av stickningar i benen, myrkrypningar, nedsatt känsel, yrsel, hjärtklappning, svår trötthet, tungsveda, mag-tarmproblem etc. Med andra ord en massa olika
symtom som också kan ha andra orsaker. Det kan också bero på
-12Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
bris av B12, som alltid samverkar med folsyra, och i vissa fall på
järnbrist, infektioner eller andra saker. De vanligaste sjukdomarna
man relaterar till B12/folsyrabrist är dock atrofisk gastrit, perniciös
anemi, diabetes typ 2, hypotyreos, reumatoid artrit, celiaki, Morbus
Crohn, Ulcerös colit, Parkinsons sjukdom, vitiligo och Addisons
sjukdom. Men återigen, det kan finnas många andra orsaker till
dessa sjukdomar, vilket också gör det svårt att hitta rätt botemedel.
Intressant i sammanhanget är att man får samma symtom vare sig
man har defekt 5-MTHFR eller en direkt brist på folsyra eller B12.
Om man också har en bris på vitamin B6 kan symtomen förstärkas
eller så kan helt nya uppträda. B6 har nämligen som uppgift att
omvandla homocystein till cystein, en aminosyra som är mycket
viktig för kroppen, och som bl a har en viktig funktion för att vårt
”avgiftningssystem” skall fungera. Om vi har för lite av B6 och
B12/folsyra kan homocystein ackumuleras till mycket höga nivåer.
Vi riskerar då också att få för lite metionin och cystein vilket gör att
ovanstående symptom kan förvärras. Fungerar dock B6 som den
ska, och man äter mycket metioninrik föda, minskar risken för
problem även om man har låga nivåer på folsyra och B12.
Ja, kroppen är komplex och består av tusentals reaktioner – hur
skall man egentligen veta vad orsaken till att man mår dåligt?
När det gäller cancer finns det idag flera olika genförändringar som
associeras med vissa cancertyper. Det gäller främst colo-rektalcancer, endomerticancer, bröstcancer och prostatacancer. Sambanden mellan genförändring och sjukdom är dock i de flest fall
bara statistiska. Man kan därför bara säga att man har en högre
risk att drabbas av cancer om man har genförändringen, men inte
vilka som kommer att drabbas. Det finns därför mycket som pekar
på att ärftlighet i kombination med livsföring kan ligga bakom om
man blir sjuk eller inte. Det finns också studier som visar att vissa
personer med en viss genetisk defekt producerar dubbelt så mycket
av en speciell celltillväxtfaktor (IGF2). Dessa personer har i sin tur
visat sig ha större risk för att få coloncancer. Det finns till och med
de som tror att ca 1/3 av alla coloncancerfall beror på överproduktion av IGF2. I en annan studie kring coloncancer har man
visat att surhetsgraden i tjocktarmen påverkar risken för cancer.
Om det inte är surt nog bildas giftiga ämnen av de gallsalter som
inte återabsorberats i tarmen (ca 3-4 %). Brist på syrabildande
bakterier, obalans i tarmfloran, kan orsaka detta. Kombinationen av
någon gendefekt och brist på syrabildande bakterier kan förmodligen vara den utlösande orsaken för coloncancer – alltså genetisk
förändring i kombination med ”livsföringsfel”. Vad som är sanningen
vet dock ingen idag, och hur man skall leva och vad man skall äta
för att inte få cancer är det heller ingen som vet. Mer forskning
krävs därför kring livsföringens betydelse för att drabbas av cancer.
Are Waerland skrev dock redan 1936 i boken ”Kräftans Grundorsaker” att livsföringen är den största orsaken till cancer. Vad ha då
syftade på var förstoppning orsakad av felaktig kost och obalans i
tarmfloran, miljögifter, samt olika typer av strålning vi blir utsatta för,
däribland från solen. Han påtalade också att dålig cirkulation som
orsakade ackumulering av gifter i cellerna kunde vara en orsak,
samt att det var frågan om långvarig påverkan innan själva cancern
bröt ut.
Vi kan alltså konstatera att även om vi är ärftligt dispositionerade för
-13Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
vissa sjukdomar så kan kosten och övrig livsföring i många fall
kompensera för de ärftliga defekter vi har. Den stora frågan är som
sagt bara hur? I framtiden kan förmodligen listan göras mycket lång
över liknande samband, men idag finns fortfarande inte så mycket
kunskap. Vi kan bara ana att sådana samband föreligger. Det enda
vi kan göra idag är egentligen att pröva oss fram.
Sammanfattning
Kosten är som sagt på gott och ont. I detta kapitel framkommer det
ännu tydligare det vi avslutade med att säga i förra kapitlet, dvs att
det inte finns något som är ”rätt kost” för alla – i alla fall inte på
detaljnivå. Generellt, och för de flesta människor, talar dock mycket
för att man bör äta mindre kött och mer fiberrik kost, dvs spannmålsprodukter med hela sädeskornet, frukt, rotfrukter och grönsaker samt produkter med hälsosamma mikroorganismer eller
kosttillskott med probiotika. Vi får inte glömma de viktiga fleromättade fettsyrorna Omega 3 och Omega 6 som finns i olika oljor från
växtriket, i frön och fet fisk. Olika typer av syrade mjölkprodukter
och ostar kan också vara bra eftersom de bl a tillför viktig kalk och
nyttiga mikroorganismer. Animaliskt protein från kött, fisk och ägg
är inte skadligt i måttliga mängder och i kombination med annan
mat. Man bör dock akta sig för en överkonsumtion, dels för att för
mycket protein belastar lever och njurar och dels för att det kan
orsaka obalans i tarmfloran.
-14Sjukdomarnas orsak och prevention av P-J Fager
©Arebe Group AB, 2006, www.arebe.se
