UPPSALA UNIVERSITET
Ekonomisk-historiska institutionen
Finlands ekonomi i förändring, 1980 - 95
En behandling av den finska ekonomiska politiken
och förändringen av exporten
Ekonomisk Historia B
Vetenskapligt skrivande Ht: 2009
Författare: Jens Thunstedt
Handledare: Klas Nyberg
Datum för ventilering: 14 Januari 2010
Innehållsförteckning
1 Inledning
1.1 Syfte och avgränsning
1.1.1 Metod och material
1.1.2 Teoretiska begrepp
2 Utrikeshandel
2.1 En tillbakablick på utrikeshandeln
2.1.1 Finlands utrikeshandel 1980-95
2.1.2 Den finsk-sovjetiska handeln
3 Ekonomisk politik
3.1 Finlands ekonomiska politik
3.1.1 Finlands penningpolitik
3.1.2 Finlands finanspolitik
3.1.3 1990 tals krisen, konsekvenser och ekonomisk-politiska åtgärder
4 Forskning och utveckling
5 Sammanfattande diskussion
6 Bilaga 1
7 Tabell och figurförteckning samt bilageförteckning
8 Käll- och litteraturförteckning
3
4
4
4
5
5
8
10
12
12
13
14
15
17
18
20
21
22
2
1.Inledning
Finland kan betraktas som en brytningspunkt mellan öst och väst, landets historia stärker
onekligen uppfattningen om dess spända relationer mellan den gamla supermakten Sovjetunionen.
Detta skandinaviska land vars historia har influerats av den stora grannen har blivit påverkat på många
olika sätt, en konsekvens av motsättningarna mellan de två är Sovjetunionens tidigare inflytande över
Finlands utrikespolitik och handel. Detta gav stora exportmarknader åt Finland, vilka i princip var
garanterade. Dessa exporter utgjordes främst av industriella produkter och tillgången till marknaderna
med reglerad konkurrens skapade aningen efterblivna industrier, även om de tillät dem att utvecklas.
De sovjetiska marknaderna spelade en central roll i Finlands utrikeshandel, efter andra
världskriget fram till 1970 uppgick 13-17% av Finlands export till Sovjetunionen, vars export i princip
endast var industriella produkter. Importen hade även starka band till Sovjetunionen vilken uppgick till
12-16% och bestod mestadels av billig energi och råvaror. Denna handel hade främst sina rötter
i det stora krigsskadestånd som Finland fick efter vinterkriget till Sovjetunionen (Berend, 2006, s. 260).
Nokias kabelexporter täckte t.ex. upp mot 6% av betalningarna till krigsskadeståndet (Berend, 2006, s.
272).
Finland, även en medlem i den skandinaviska familjen, vilka hade åtnjutit stor tillväxt och
framgång efter andra världskriget, kunde dra nytta av skandinaviskt kapital och marknader. Men
Finland var i jämförelse med sina skandinaviska grannar en aning efter, medelinkomsten i Finland
uppgick endast till 60% av t.ex. den Danska och Svenska medelinkomsten (Berend, 2006, s. 260).
När Sovjetunionen löstes upp skedde dock dramatiska förändringar i östblocket vilket
påverkade Finlands gamla handelsvanor. De gamla marknaderna var inte längre garanterade och man
var nu tvungen att konkurrera med andra västerländska industrier, något som blev väldigt krävande
eftersom ens tidigare skyddade tillträde till de sovjetiska marknaderna inte hade inneburit en
konkurrenskraftig industriellutveckling. Finland gick in en omstruktureringsprocess vilken omfattade
hela dess ekonomi och industri samtidigt som nittiotalskrisen fick ekonomierna att gunga. Finland
upplevde under tiden ett 14% fall i BNP mellan 1989-93.
Men med tillträde till den gemensamma europeiska marknaden, brutna handelsfördrag med det
gamla Sovjetunionen, stora utländska investeringar och tillträde i offentliga och privata internationella
institutioner lyckades Finland återhämta sig från den kris de befunnit sig i. De upplevde en stark
tillväxt och enligt World Economic Forum for Growth & Competitivness, vilka mäter teknologiska
nivåer, makroekonomiska parametrar, offentliga institutioners effektivitet samt mikroekonomisk
utveckling erhöll Finland senare på 1990 talet första plats (Berend, 2006, s. 298).
3
1.1 Syfte och avgränsning
Mitt huvudsyfte med denna uppsats är att fastställa förändringar i den finska exporten mellan 19801995 i och med Sovjetunionens fall samt att belysa hur den finska ekonomiska politiken förändrandes
under perioden. Hur stor roll spelade det Sovjetiska sammanbrottet för finskexport? Vilka stora
förändringar skedde inom den finska ekonomiska politiken under omstruktureringsprocessen och krisen
1990?
1.1.1 Metod och material
Bakgrundsundersökningen kommer att genomföras med litteratur som behandlar Finlands ekonomiska
politik, struktur, utveckling och tillväxt. Vetenskapliga artiklar kommer även att bidra, samt statistik.
Med dessa avser jag att urskilja förändringar inom den ekonomiska politiken, statistiken kommer
främst utgöra utgöra grunden för förändringarna inom exporten. Detta kommer sedan sammanställas
för att sedan se ifall det finns några samband mellan förändringarna i maktbalansen,
exportmarknaderna och den finska ekonomiska politiken.
1.1.2 Teoretiska Begrepp
Social korporativism, ett begrepp som avser de kompromisser som näringslivet, staten, bönderna och
arbetarnas intresseorganisationer arbetat fram. Det är alltså den centrala beslutfattnings verksamheten
som i hög grad påverkar den ekonomiska politiken eftersom den avser arbete och kapital.
4
2. Utrikeshandel
2.1 En tillbakablick på den finska utrikeshandeln
Finland upplevde efter andra världskriget en stor ökning av exporter till Sovjetunionen vilken
var relaterad till det stora krigsskadestånd som de var tvungna att betala till dem. Detta betalades
främst med industriella produkter så som, maskiner, kablar och fartyg. Exporten till Sovjetunionen var
inte särskilt inriktad mot skogs- och pappersindustrin. Inriktningen av exporten förändrandes emellertid
inte efter det att krigsskadeståndet betalats av, utan det fanns en fortsatt efterfrågan på finska
konsumtions varor i östblocket. Handelsrelationen var ömsesidig därför att Finland importerade mycket
olja och tyngre industriprodukter av Sovjetunionen. På femtiotalet hade Sovjetunionen blivit Finlands
mest viktiga handelspartner och handel med väst präglades av ungefär samma varor som tidigare på
1950-talet, vars största andelar fanns i sågverk- och pappersindustrin.
Handelsandelarna skulle emellertid förändras när den västerländska handeln öppnade upp sig
på 60-talet när Finland gick med i European Free Trade Association, EFTA. Dessa förändringar
skapade nya trender i den Finska utrikeshandeln som tidigare varit väldigt fokuserade på
Sovjetunionen. Denna trend och utveckling av det fria europeiska handelsblocket skapade en period där
de västerländska handelsandelarna, export och import, fluktuerade mellan 12 och 15% men upplevde
senare en ökning till 20% efter den första oljekrisen på 1970-talet. Dock sjönk dessa efter en tid i
samband med sjunkande oljepriser, den stannade omkring 10% under de sista åren av Sovjetunionens
tid (Kaukiainen, 2006, s. 150).
De nya handelsavtalen hämmade däremot inte direkt handeln med Sovjetunionen, eftersom den
åtnjöt liknande fördelar som de europeiska handelsavtalen, därmed kunde den likväl fortsätta sin handel
med Sovjetunionen och östblocket. Även om andelen av industriella exporter skulle minska till öst och
öka till väst senare på 70-talet. Något som förefaller intressant är den markanta ökningen i handeln
mellan Sverige och Finland. En handel som hade varit aningen modest från 50-talet hade sedan börjat
öka efter oljekrisen på 70-talet. Denna påstås vara parallell med Finlands strukturella export
förändringar under 1900 talets senare hälft. Exporten utgjordes till stor del av trävaror och
pappersprodukter, vilket uppgick till 75-80%. Detta förändrandes senare under en markant ökning av
andra industriella produkter. Från och med mitten av 60-talet fram till 1985 sjönk dessa andelar till
omkring 35% medan metallindustrin ökade sin andel från några procent till 35% av exporterna, även
kemikalier och textil industrierna upplevde god tillväxt i sektorn, upp till 20%.
5
Denna utveckling kan förklaras med Finlands möjlighet att även exportera utanför
Sovjetunionen och östblocket. En utveckling som började med starka band till Sverige och utvecklades
sedan vidare till de andra EFTA länderna. Enligt andelarna av ovannämnda produkter, sjönk exporten
till östblocket med 80% till 20% till början av 70-talet, medan man kunde urskilja en ökning upp till
30% till Sverige och 20% till de övriga EFTA länderna. Man såg en trend av vidareutveckling av
industrierna, skogsindustrin gick t.ex. över från trävaror till förfinade pappersprodukter. Även om den
högteknologiska andelen av de finska exporterna var väldigt låg under den tiden, den uppgick endast
till 2.5% på 70-talet och ökade till 6% vid 1985. Det var även tydligt att Finland importerade vid den
tiden dubbelt så mycket högteknologiska produkter i jämförelse med vad de exporterade (Kaukiainen,
2006, s. 151).
En mer generell trend av handelsbalansen kan ses nedan i diagram 1, varav det framgår att det
Finlands utrikeshandel under perioden var mycket fluktuerande, de led av ett handelsunderskott i
början av 1970 vilket senare förändrandes under kort tid med ett handelsöverskott. Den kraftigt ökande
utrikeshandel där importen hade störst andelar under mitten av årtiondet minskade drastiskt efter den
första oljekrisen på -70 talet. Sedan upplevde Finland en positiv trend av handelsöverskott som sedan
övergick i det forna handelsunderskottet.
Procentuell förändring Export/Import 1970 - 80
+ 60
+ 50
+ 40
+ 30
Export
Import
+ 20
+ 10
+0
- 10
1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
1978
1979
1980
Diagram 1.
Källa: Finska tullstyrelsen.
*Den procentuella förändringen är från början beräknat från mark till euro med den fasta omräkningskursen.
Den djupa exportrecessionen 1975 följdes av en väldigt sparsam ekonomisk politik vilken hade en
hämmande effekt på ekonomin de följande två åren, vilket visar sig tydligt i exporterna i diagram 1.
Den andra oljekrisen fick däremot mindre effekter för ekonomin och blev betydligt mer kortare än den
första. Här kan man uttyda en kraftig importökning, Finland importerade som tidigare nämnts mycket
6
olja från Sovjetunionen, vilket delvis förklarar den stora import ökningen 1978. Sedan avslutades
årtiondet med en högkonjunktur som inledde -80 talet (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 283).
Något som även präglade Finlands utrikeshandel var sjöfarten, vilken upplevde svåra nedgångar
i och med krigsskadeståndet till Sovjetunionen eftersom man blev tvungna att lämna över många fartyg
som en del av betalningen. Efter kriget upplevde däremot sjöfarten i Finland en längre tillväxt period.
Från enbart 260.000 bruttoton till 1 miljon 1966, ökningen fortsatte ända fram till 1980 då den nådde
litet över 2.5 miljoner ton. Finland placerade sig därmed på sjätte plats i världen i förhållandet antal ton
mot population. Detta var väldigt viktigt för landets ekonomiska utveckling då det närde varvsindustrin
som utvecklades i och med denna ökning. Gamla ångfartyg byttes ut mot nya motordrivna fartyg och
Finland producerade därmed isbrytare och stora passagerar fartyg.
Den tekniska utveckling som Finland åtnjöt under tiden skapade nya konsekvenser för dess
ekonomi, vilka speglas i produktionskostnaderna som präglades av bättre arbetsförhållanden. Finland
började använda samma system som Sverige när det t.ex. gällde sjöfarten, detta system gick från
tvåskift- till treskift, vilket kräver fler arbetare för samma tid. Detta innebar att arbetarna fick mer
ledighet och att lönerna blev likvärdiga de industriella arbetarna. Därmed så förflyttade sig Finland
under ett årtionde från att vara en lågkostnads- till att vara ett högkostnadsland. Den finska sjöfarten
blev senare viktig för att balansera upp den negativa bytesbalansen även om omkring 70% av dess
inkomst kom från egna exporter. Vintertrafiken innebar även tillväxtmöjligheter för de finska isbrytarna
samt transporterna.
Den finska handels marinan slutade uppleva tillväxt i början på 80 talet p.g.a nationella
subventioner som skapade överproduktion av fartyg samt ökad utländsk konkurrens. Finland upplevde
mellan 1981 till -87 en nedgång från 2.5 miljoner ton till endast 0.84 miljoner 1987 (Kaukiainen, 2006,
s. 152). Det går emellertid att diskutera vad som kan räknas som finsk sjöfart eftersom man lät
registrera många fartyg under andra ”flaggor” samtidigt som många utländska företag registrerade sina
fartyg i Finland. Därmed kan minskningen av antalet brutto ton verka stor medan finska företag i
realiteten hade kontroll över en betydligt större andel sjöfart än det som den nationella statistiken visar
(Kaukiainen, 2006, ss. 158-9).
7
2.1.1 Finlands utrikeshandel 1980-95
1980 började med en ganska dramatisk period för hela den finska ekonomin. Högkonjunkturen
som inledde årtiondet fick ett abrupt slut och recessionen som följde förvärrades av bankkrisen. Det
inleddes till början en strukturell förändring i Finland och denna präglade särskilt exporter,
utrikeshandeln fluktuerade starkt under hela årtiondet och inledningen på 1990 blev ännu mer
dramatisk.
De traditionella industrierna i Finland, vilka skogs- och metallindustrin kan räknas utvecklades
emellertid ganska jämlikt från 1980 till 2000. Deras andel av den totala exporten förändrandes däremot
under dessa tjugo år från 35% till 25-30%. Den industri gren som upplevde stark tillväxt var
information och kommunikation. Den började uppleva stark tillväxt f.o.m. 1990 och bibehöll denna
ända till 2000. Vid millennieskiftet utgjorde sektorn 30% av de totala exporterna, varav företaget Nokia
stod för 24%. Dessa tre industrier utgör majoriteten av exporter och uppgår till 80% av den totala
exporten. Därmed växte även högteknologiska produktexporten från 10% i början av 1990 till ungefär
20% vid millennieskiftet. Importerna förändrandes däremot inte lika mycket som exporterna, dessa
utgjordes främst råvaror, främst olja, vilka utgjorde ungefär hälften av alla importer. Resterande
importer utgjordes främst av kapitalvaror och andra producerade varor
(Kaukiainen, 2006, s.156).
Diagram 2.
Procentuell förändring Export/Import 1980-95
+ 40
+ 30
+ 20
Export
Import
+ 10
+0
- 10
- 20
1980
1981
1982
1983
1984 1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
Källa: Finska tullstyrelsen.
*Den procentuella förändringen är från början beräknat från mark till euro med den fasta omräkningskursen.
De ökade oljepriserna efter den andra oljekrisen hade skapat ett stort handelsunderskott i
Finlands handel med Sovjetunionen, detta kom däremot att öka exporten till dem p.g.a. avtalen för den
bilaterala handeln, detta gav Finland visst dämpningsstöd i recessions åren i början på -80 talet. Denna
8
bilaterala relation skapade en sån stor ökning av exporter till Sovjetunionen att Finland åtnjöt ett
handelsöverskott redan 1981 (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 285). Detta medan recessionen var
väldigt påtaglig på de västerländska marknaderna, där skuldkrisen i början av -80 talet var ett faktum,
en mer restriktiv politik började ta form med stigande reala räntor. Sverige som var en viktig
handelspartner för Finland började även ta till stimulerande åtgärder som devalveringar för att främja
exporten och minska importen (Schön, 2007, s. 443).
1983 hade handelsöverskottet i den sovjetiska handeln vuxit till fyra miljarder vilket var väldigt
lyckosamt, för när de västerländska marknaderna börjat komma ur recessionen så började exporten till
östblocket minska p.g.a. sjunkande oljepriser och det som kunde ha följts av ytterligare fluktuationer i
exporten jämnades ut av den ökade handeln med väst (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 285).
Det går däremot att konstatera att exporten började expandera kraftigt redan vid 1991 enligt
diagram 2, precis efter Sovjetunionens upplösning. Exporterna når 1984 års export andel -92 och de
fortsätter att stiga t.o.m. -93. Denna period utgörs av en positiv handelsbalans med särskilt goda
marginaler mellan -92 och -94. Det som framgår av diagrammet är sedan en tillfällig ökning av
importer under -93 men som sedan kulminerar och stagnerar -95, året Finland trädde in som medlem i
Europeiska Unionen.
Dessa kraftiga fluktuationer kan tolkas som naturliga för en ekonomi som Finland eftersom de
har en en sådan hög andel av utländsk handel, vilket påverkar inhemska marknader i relation till
utländska och naturligtvis exporten. Utrikeshandel har givit möjligheter till specialisering och större
marknader vilket ger ökat utrymme för produktion. Därmed skapar öppenheten av en sådan liten
ekonomi både fördelarna med att agera utom sina inhemska marknader bättre samtidigt som den blir
sårbar för fluktuationer på andra marknader (Hjerppe - Jalava, 2006, s. 60).
9
2.1.2 Den finsk-sovjetiska handeln
Handeln mellan de två länderna har onekligen en lång historia som har präglats av både jämn
tillväxttakt och dramatiska fluktuationer. Handel med Sovjetunionen ansågs vara något komplicerat,
uppfattningen tycks grunda sig i att den innebar regeringsförhandlingar, den ansågs därmed vara för
byråkratisk. Produktionen i Sovjetunionen ansågs även vara för kostsam samt att produkterna sällan
mötte världsmarknadens standard och kvalitet. Därför blir handeln med Finland intressant p.g.a. att
Finland ansågs dra stor nytta av handeln vilket kan förefalla underligt eftersom den generellt sätt
ansågs vara efterbliven. Men fördelarna för den finska handeln med Sovjetunionen låg i
förutsägbarheten, de s.k. byråkratiska förhandlingarna tog fram femårsplaner i exportavtalen. Därmed
blev det enkelt att planera produktionen. Den första femårsplanen lades 1945 och fungerade främst som
betalning av krigsskadeståndet. Men handeln fortsatte sedan enligt femårsplaner, som även var
planerade årsvis. Kontrakten, förhandlades inte enbart utan regering, utan finska företag hade direkt
kontakt med sovjetiska handelsorganisationer och fabriker (Sutela, 2005, s. 4).
Valet av den bilaterala handeln framför den konventionella handeln var främst för att maximera
handeln mellan länderna. Den syftade även till att spara på konvertibla valutor till handel som var
baserad på konvertibla valutor, samt att göra den icke-konvertibla valutan handelseffektiv med den
finska marken. Det var även ett sätt att effektivisera transaktionerna mellan länderna eftersom den
sovjetiska banksektorn inte kunde erbjuda tillräckliga tjänster, det skulle fungera som finansiär åt
aktörerna i exportsektorn och sänka transaktionskostnaderna mellan dem (Laurila, 1995, s. 126).
Sovjetunionens begränsade marknader gav Finland möjlighet till specialisering vilken annars
kanske inte varit möjlig, det är emellertid svårt att spekulera huruvida Finlands möjligheter att
exportera t.ex. skor,textiler och kläder hade varit om marknaderna hade varit helt öppna. Oavsett gav
det möjligheter för en mer specialiserad export. Men eftersom marknaden var ofullständig, i den
meningen att den inte var fri för konkurrens, innebar det ett problem för Finland när marknaden senare
stagnerade kraftigt (Sutela, 2005, s. 8).
Exportandelarna till Sovjetunionen förändrandes kraftigt i och med priset på olja. 1952, efter det
att femårsplanen gällande krigsskadeståndet var avklarad, uppgick medelexporten till 15% fram till
1982. Den fluktuerade däremot kraftigt under tiden och nådde sin höjdpunkt i mitten av -80 talet då den
uppgick mot 26%. Den sjönk däremot efter mitten av -80 talet till ungefär 14% fram till 1989, det var
ungefär vid denna tidpunkt som Sovjetunionen började visa tendenser som skulle leda till dess framtida
kollaps. Exporten fortsatte därmed sjunka ännu mer 1990 mot 10% för att sedan nå 5% -91.
10
Stagnationen blev även tydlig i de finska importerna, deras värde sjönk med 27% -91 och värdet
av exporterna sjönk med så mycket som 65% (Sutela, 2005, s. 5). En annan faktor som spelade roll i
nedgången var effekterna av den bilaterala handeln som avbröts in på -90 talet, vilken hade givit de
kontracykliska fördelarna åt finska exporter i tider av generell stagnation.
Något som även bör noteras är differentieringen av aktörer som exporterade till Sovjetunionen.
Det var vanligt med allianser när det gällde exporter till Sovjetunionen eftersom de ofta krävde stora
kvantiteter av varor, något att ta hänsyn till följande siffror. 1989, hade Finland 1688 olika aktörer som
exporterade till Sovjetunionen. De fem största stod för ungefär 40%, femtio största aktörerna svarade
för 78,7% och slutligen de 116 största aktörerna för 90% av den totala exporten till Sovjetunionen.
Förklaringen till denna centraliseringen går isär, det är möjligt att produktionen blev centraliserad p.g.a.
de femårsplaner som utformades, dessa behandlade stora mängder varor, många av dessa var väldigt
arbetskraftintensiva, därmed lämpade sig större företag för uppgiften.
Hur stort inflytandet av privata lobbyister från industrisfären var är även svårt att avgöra när det
handlar om stora kontrakt vilka är framtagna av statstjänstemän. Det sambandet, mellan näringsliv och
stat är däremot ämnad för en annan uppsats. Något som emellertid förefaller klart, är att den finska
involverade affärsvärlden ansåg handeln med Sovjetunionen som något positivt och attraktivt.
1983 ansåg 66% av de exporterande industriföretagen att den bilaterala handeln med Sovjetunionen var
förknippad med högre vinstmarginaler än andra. En följande undersökning 1990, när situationen
började förändras, visade samma utslag bland exportörerna. Det fanns ett stort misstycke med den
förändrande handelssituationen, nämligen att den bilaterala handeln skulle överges och gå över i
vanliga handel med konvertibla valutor (Sutela, 2005, s. 10). Den kraftigt minskade handeln verkar
dock inte spelat en central roll i den kris Finland befann sig i på -90 talet. Det kan snarare anses vara en
bidragande orsak till den minskade ekonomiska tillväxten samt till den omstruktureringsprocess som
landet senare fick genom gå för att möta de nya marknadernas krav och teknologi (Sutela, 2005, s. 18).
11
3. Ekonomisk Politik
3.1 Finlands ekonomiska politik
Finlands ekonomiska politik har betraktats som enhetlig under en längre period.
1930 – 70 präglades av utbudsfaktorer och priskonkurrensförmåga till skillnad från den inhemska
efterfrågan, Finland var väldigt angelägna om att hålla tillväxtmål utan skuldsättning.
En politik vars tonvikt ligger vid utbudsfaktorer och priskonkurrensförmåga kan betraktas som
förhållandevis fri och globalt anpassad men i praktiken var den finländska ekonomiska politiken under
statlig intervention och reglering. Trots under inflytande av keynesianska rekommendationer bibehölls
den mer traditionella politiken i Finland när retoriken skiljdes från faktiska åtgärder. Det påstås
däremot att Finlands ekonomiska politik, framförallt finanspolitiken tycks närmat sig den
keynesianska modellen mer när de internationella tendenserna gick ifrån den, detta
kom däremot att skapa ett närmare förhållande mellan nationalekonomisk teori och ekonomisk politik.
Finland började även identifiera sig själv mer med den sociala korporativismens
länder (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 281).
Årtiondet 1980 präglades av relativt god tillväxt, i slutet av årtiondet överhettades ekonomin
och fick konsekvenser för den ekonomiska politiken, samtidigt som debatten om de centralstyrda
arbetsavtalen blev het. De beskylldes för löneinflationen islutet av åttiotalet men de hade vuxit sig så
starka inom den politiska sfären att de inte gick att ignorera. Förhandlingar blev det tillvägagångsätt
som senare ledde till sänkningar av nominella löner. Målet fast valutakurs och låginflation krävde
däremot flexibla avtal för att marknaden skulle kunna skapa de rätta marginalerna. Tillvägagångssätten
var återigen delade då det i Finland fanns ett stort missförtroende för den stabila valutakursen.
Slutet på 1980 och inledningen på -90 talet präglades av en djup depression som skakade synen på
vilka tillvägagångssätt som var lämpliga för Finland, det relativt ekonomisk stabila åttiotalet abrupta
slut resulterade slutligen i att Finland anslöt sig till Europas valuta enhet, ECU, som utgjordes
av en korg med europeiska valutor. Detta skulle garantera en valutapolitik med fast knuten valuta
(Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 282).
En konkret ekonomisk politisk åtgärd som man kan urskilja i Finlands fall är devalveringar
vilka har följts av sparsam ekonomisk politik, vilket har varit vanligt i början på lågkonjunkturer. Man
kan tala om devalveringarna 1977-8, som ovannämnt, följdes av en sparsam ekonomisk politik vilket
gav utrymme för flera framtida devalveringar, detta skedde senare 1982. Det påstås att denna
devalveringscykel har varit stabilare än tidigare, därmed har en fortsatt sådan politik kunnat förts.
12
1990 började med dramatiska förändringar i den finländska ekonomin och dessa kunde påvisa vissa
cykliska likheter med forna devalveringsavslut. Det följdes därför en yttligare devalvering 1991 för att
kunna skapa liknande utvecklings möjligheter i den dåvarande krisen (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s.
286 f.).
3.1.1 Finlands Penningpolitik
Penningpolitiken i Finland upplevde en rad förändringar under -80 talet. Denna period
präglades av relativt fria kapitalrörelser vars konsekvenser ansågs vara mer än instabila valutakurser.
Därmed började en period i den ekonomiska politiken som strävade mot fasta valutakurser för att
uppnå bättre stabilitet. Med internationella sammanslutningar innebar ett naturligt minskat inflytande
över den egna penningpolitiken, den nationella ekonomisk-politiska sfären integrerades till större del
med den internationella.
Ett sätt att skydda sig mot dessa valutafluktuationer var genom terminsmarknaden, vilken
Finlands Bank var aktiv på under -70 talet men drog sig senare från marknaden och överlät därmed
uppgiften för kursriskerna åt de andra bankerna, även om de fortfarande hade möjligheten att köpa och
sälja. När denna avreglering från centralbanken i Finland skedde frisläpptes de utländska
kapitalrörelserna som var knutna till terminsaffärerna, detta innebar att den internationella
finansmarknaden fick möjlighet till ökat inflytande på de finska penningmarknaderna, eftersom
terminsmarknaden kan erbjuda tidsbundna krediter och investeringar. Därmed kunde de finska
bankerna köpa utländska krediter som tidigare inte varit tillgängliga, eftersom endast Finlands Bank
erbjöd den tjänsten tidigare, vilket även var ett penningpolitiskt verktyg. Inflytandet kan även förklaras
med den ränteskillnad som existerar mellan de utländska och inhemska penningmarknaderna som
påverkar utbud och efterfrågan på terminsvalutor.
Det blev därmed en ökad konkurrens om terminsaffärer, krediter och de kortfristiga
fordringarna i företag i Finland och så skapades en reglerad ränta samt en marknads ränta, den senare
bestämdes utbud och efterfrågan. Detta gav även möjligheter till spekulation då man kunde placera lån
med låg ränta i skuldebrev med hög. Finlands Bank började efter en tid använda marknaderna för
kortfristiga medel, banken började t.ex. sälja egna placeringscertifikat. Det skapade en rad
konsekvenser i Finland, t.ex. att det skapades en kortfristig referensränta vilket kom till att bli ett
viktigt ekonomisk-politiskt verktyg. Utlåningen av kapital liberaliserades kraftigt under -80 talet och i
början av -90 talet var det endast små regleringar gentemot utländska kapitalrörelser samt möjligheten
för hushåll att ta utländska lån, de hade endast möjlighet till den inhemska kreditmarknaden
13
(Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 289 ff.).
Det skedde även liberaliseringar av av räntorna i slutet av -80 talet, bankernas utlåningsräntor
släpptes fria -86 men man dröjde med att släppa upplåningsräntan förrän -88. Det fick konsekvensen
att bankerna band sina långa utlåningar till Finlands Banks grundränta. Sedan när båda hade släppts fria
var det många som fann sig i situationen där de lånat till den gamla grundräntan vilken var lägre än den
nya frisläppta, det fick i slutändan en trögrörlig effekt på grundräntan. Denna höjdes inte heller i slutet
av åttiotalet. Man skapade även en stor avdragsrätt för ränteavgifter i hushållens beskattning. Allt detta
skedde systematiskt med en generell trend av ökad skuldsättning i hushållen (Pekkarinen - Vartiainen,
2001, s. 293).
3.1.2 Finanspolitik
Finanspolitiken i Finland har innan 1980 definierats som kontinuerligt stram oavsett låg-, eller
högkonjunktur. Det nya årtiondet, 1980, inleddes emellertid med en global recession som var mest
påtaglig i Finland -81, i landet minskade produktionstillväxten till ungefär två procent samtidigt växte
hela den offentliga sektorns överskott med ungefär två procent, detta kan förklaras med ökad
beskattning p.g.a den höga inflationen. Finanspolitiken var alltså fortfarande stram i sin utformning i
inledningen på -80 talet. Politiken fick däremot andra strömningar under de följande åren, den
internationella omgivningen var fortfarande instabil och Finland började därmed ta mer stimulerande
åtgärder i den lågkonjunktur som rådde. Under dessa år, 1982-83 hade överskottet i den offentliga
budgeten minskat med ungefär en procent i relation till BNP. 1982 devalverades även marken två
gånger som en stimulerande åtgärd i lågkonjunkturen, andra stimulerande åtgärder som sänkta
pensionsavgifter, socialskyddsavgifter och sjukförsäkringsavgifterna infördes även. Denna tid
präglades även av hög arbetslöshet i Europa, Finland led däremot inte av lika hög arbetslöshet under
tiden och kunde dra nytta av dess utrikeshandel med Sovjetunionen, en handel som i den internationella
recessionens namn hade en dämpande effekt på recessionen i Finland.
Den internationella ekonomin började återhämta sig vid mitten av -80 talet och därmed såg man
även en tydligare åtstramning av finanspolitiken i Finland, tidigare sänkningar av kostnadsfaktorerna
återställdes. Det skedde emellertid nya förändringar p.g.a. nya konjunktursvängningar efter mitten av 80 talet, där de tidigare finanspolitiska verktygen åter kom till bruk och denna pendel fortsatte att
svänga. Det blev dock en kortvarig stagnation av ekonomin 1986 och det följande året upplevde en
riklig uppgång, det var delvis de stimulerande åtgärderna, vilka enligt författarna även var i linje med
det kommande valåret, såsom sänkta företagskatter samt socialförsäkringar, men även att man hade
14
underskattat den avreglerade finansmarknaden som drev på belåningen samtidigt som den
internationella handeln ökade (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 289 f.).
3.1.3 1990 tals krisen, konsekvenser och ekonomisk-politiska åtgärder.
En följd av att flera olika utvecklingar strömmade samman på 1990 talet och skapade för
Finland en särskilt hård kris. Följande faktorer har pekats ut som huvudorsaker till den ekonomiska
kollapsen, en för snabb liberalisering av penningmarknaderna som resulterade i en ökade
förmögenhetsvärden. Förväntningarna på de framtida värdeökningar gav grund för spekulation som
sedan brast och satte låntagarna i svåra situationer när värdena kraftigt minskades, det följdes av
kraftigt minskad konsumtion och färre investeringar. Den skuldkris som kulminerat kom i anslutning
med den kraftigt stagnerade exporten, som även präglats med skogsindustrins globala överproduktion.
Finlands tidigare kontracykliska exportmarknad i Sovjetunionen försvann i och med unionens
upplösning på 1990 talet.
Krisens huvuddrag identifieras med kraftig ökad arbetslöshet, Finland upplevde en
arbetslöshetsökning från lite under fyra procent till katastrofala sexton procent från -90 till -93,
femtonprocentigt fall i BNP, sjunkande total efterfrågan, sviktande världsmarknadspriser, företagens
stora skuldsättning, höjda räntekostnader och värdeminskningen på egendom. (Pekkarinen - Vartiainen,
2006, ss. 317-24).
Den tidigare anslutningen till ECU hade resulterat i mindre spekulation av den finska marken.
Det tog emellertid fart igen efter exportstagnationen när de tidigare förväntningarna hade raserats. Man
försökte nu motarbeta den återkommande spekulationen med en ny inkomstpolitik. Den nya strategin
skulle gå via den finska korporativa vägen, nämligen de centralstyrda löneavtalen, genom att minska
arbetsmarknadskostnaderna. Detta mötte stort motstånd från fackföreningarna och avtalet blev aldrig av
vilket betydde att marken fick utstå fortsatt tryck. 1991 förbättrades inte situationen och valutaflykten
fortsatte och räntorna steg, det skapade ett läge där Finlands Bank beslöt sig för att låta marken flyta.
Det följdes kort därefter av ett regeringsbeslut vilket bestämde att man skulle devalvera marken med
12%.
Situationen blev mycket kritisk i Finland, en devalverad mark kom till att skapa en fördjupande
effekt i krisen i den bemärkelsen att de utländska lånen blev dyrare, den ökade däremot
konkurrenskraften för exporten. Höga räntor och värdeminskningar tvingade fram många konkurser i
samband med kraftigt sjunkande konsumtion. Staten ansåg situationen så ohållbar att de erbjöd alla
banker i Finland ett lån på åtta miljarder mark, kravet var att lånet skulle förvandlas till aktiekapital
15
ifall de inte kunde betala lånet till år 1995. Parallellt med denna utveckling skapades även statens
säkerhetsfond vars låntagningsfullmakter uppgick till tjugo miljarder. Krisen visade sig emellertid vara
mycket allvarligare än man beräknat, vilket innebar att säkerhetsfonden inte räckte till och den
sparbank som bedrivit utlåningen fann sig i ett ohållbart tillstånd, därför grundade man en statlig
sparbank, Sparbanken i Finland, som fick till uppgift att sköta kapitalplaceringen. Denna sparbank
byggde i praktiken på en mängd fusioner av tidigare sparbanker. Satsningen blev emellertid misslyckad
och de övriga bankerna i Finland köpte senare upp sparbanken och staten skapade även ett
egendomsförvaltningsbolag som fick ta över de problematiska krediterna samt säkerheterna. Det blev
en dyr lösning för den finska staten som i slutändan fick betala en summa som uppgick till ungefär åtta
procent av BNP (Pekkarinen - Vartiainen, 2006, s. 332 f.).
En konsekvens av misslyckandet att sänka arbetskraftskostnaderna via de centralstyrda avtalen
var att de utformade en strategi som inte var konsekvent med den nya ekonomiska politiken som togs i
bruk under krisen. Den nya arbetsmarknadspolitiken hade därmed förutsatt en valuta som var fast och
inte flytande, vilket skulle bibehålla god konkurrenskraft som resulterar i sysselsättning, samt att den
inhemska balansen skulle koordineras via finanspolitiken. Lönerna hölls därmed höga via de
centralstyrda avtalen samtidigt som arbetslösheten slog rekord höga nivåer (Pekkarinen - Vartiainen,
2006, s. 336).
Det nya utvecklingsblocket inom teknologin gav nya möjligheter för tillväxt i Finland. Den
devalverade marken 1992 stabiliserade priserna och konkurrenskraften förbättrades. När man gick ifrån
den fasta växelkursen erhöll man ökad kontroll över den egna penningpolitiken. Räntan började sjunka
från sina tidigare höga nivåer och det skapades ökat förtroende för ekonomin. Den rörliga valutan
övergas senare i och med inträdet i den Europeiska Unionen som bäddade för det gemensamma euro
valuta samarbetet (García-Iglesias - Kiplonen, 2006, s. 207). En trend av tydlig strukturell förändring
började därmed i slutet av krisen. Lagstiftningen förändrandes vilket hade stor betydelse för
företagsbildningen, nämligen att kartellbildning blev olagligt, samt att utländska aktörer fick äga aktier
i finska företag. En viktig konsekvens av krisen var även privatiseringen av statliga företag, som redan
hade börjat under -80 talet men fick nytt utrymme efter krisen. Dessa var bidragande faktorer för
konkurrenskraft förbättringen. Något som ger stöd för den strukturella förändringen är de förändrade
ägarförhållandena i finska företag, i början av 1990 var endast 10% av de finska börsnoterade bolagen
ägda av utlänningar, vid millennieskiftet uppgick andelen utländskt ägande till 80% (Ojala - Karonen,
2006, s. 116 f.).
16
4. Forskning och Utveckling
Utbildning är en nyckelfaktor för att öka utbudet av produktiva arbetare. Det är något som
bidrar väsentligt till ekonomisk tillväxt eftersom det stimulerar till nya idé strömningar, innovationer
och möjligheten att applicera ny teknik i produktion vilket ökar konkurrenskraften.
Finland har investerade avsevärt i utbildning och forskning under de senaste årtiondena. Dessa
utgjordes främst, på senare tid, av en ökad tillväxt i den tekniska, industriella forskningen och
utvecklingen. Ett exempel på en institution som främjat sådan typ av forskning och utveckling är den
nationella tekniska byrån, Tekes. En institution som idag utformar den teknologiska forskningen och
utvecklingen strategier och politik. Dess funktion har även varit central i att integrera industrier,
universitet och andra forskningsinstitutioner för att främja innovationer och utveckling.
Den kraftigt ökade satsningen i utbildningssektorn under 1900 talets senare hälft bidrog till att Finlands
tidigare regionalt differentierade utbildningsnivå krympte (Asplund - Maliranta, 2006, s. 267 f.).
Ökningen av investeringar i forskning och utvecklingsområdet var tydligast under -80 talet med
målet att förändra och förnya strukturerna på de inhemska industrierna. Ambitionen var en övergång
från lågteknologiska manufakturer till högteknologiska. Informationsteknologin var central i
satsningen. En nyckelinstitution in denna utveckling är Vetenskap och teknologi rådet vars medlemmar
sitter på mandat och premiär ministern har ordförande posten. Övriga medlemmar utgörs av akademin
och näringslivet. Rådet utformar politiken kring industrierna och sätter upp framtida mål för hur
industrierna skall utvecklas och hur utvecklingen ska ske i samarbete med arbetsmarknadens
institutioner. Rådet spelade en central roll i den snabba utvecklingen under nittiotalet.
En viktig faktor som ökade utrymmet för konkurrens i det finska telefonnätet var dess
fria ägande. Därmed fanns ett stort utrymme för konkurrens i hela industrin för utveckling av
telekommunikationsutrustning, det var en liberalisering som fulländades 1994 (Asplund - Maliranta,
2006, s. 272).
Investeringarna i forskning och utveckling nådde två procent av BNP in på -90 talet, en
målsättning som rådet för vetenskap och forskning satt upp, målet för millennieskiftet var tre procent
vilket även uppnåddes. Satsningarna inom området kan inte bara tillgodoräknas staten, utan även
näringslivet som bidrar med betydliga andelar till forskningen och utvecklingen, Nokia bidrog t.ex.
med en tredjedel av de totala utgifterna för forskning och utveckling i Finland vid millennieskiftet. Det
är emellertid inte konstigt att andelen procent av BNP som går till forskning och utveckling har ökat
kraftigt med tanke på att information och kommunikation industrin har växt explosionsartat, denna
industri har växt snabbare i Finland än USA (Asplund - Maliranta, 2006, s. 276).
17
5. Sammanfattande diskussion.
Finland har visat strukturella förändringar i sin industri som har varit nära kopplade till deras
utrikeshandel. En ekonomi som har genomgått perioder av stora interventioner, från Sovjetunionens
krigsskadestånd och de förpliktelser som man åtog sig och fullföljde till skuldkrisens statliga
ingripande. Industrin fick uppleva en utveckling som varit noggrant planerad och vars förutsägbarhet
varit hög. Femårsplanerna i kombination med de stora kvantiteter och de arbetsintensiva produkter som
avsågs att exporteras har troligen bidragit till centraliserad produktion i större skala. Det skapade även
ett nära förhållande mellan industri och stat, vilket resulterade i många stora statligt ägda företag.
Handelsförhållandet präglades av den bilaterala handeln som skapade kontracykliska effekter i
exporten. När de västerländska exportmarknaderna upplevde nedgångar i och med ökade oljepriser så
fann sig Finland i en situation där deras exportandelar var tvungna att öka p.g.a. det ökade värdet på
importen, som främst utgjordes av råolja och relaterade produkter. Exportandelarna till Sovjetunionen
gick däremot kraftigt ner när den bilaterala handeln avslutades. Det skedde samtidigt med en skuldkris
på 1990 talet vars orsaker verkar vara ett samspel mellan ett flertal faktorer. Den ekonomiska politiken
i Finland hade upplevt nya strömningar under tillväxtperioden på -80 talet som karaktäriserades av
avregleringar av penningmarknaderna, möjligheten att erhålla utländskt kapital för banker, samt
avregleringen på terminsmarknaden. Det skapades en gråmarknad i Finland när man skapade ett system
där man hade både en oreglerad ränta samt en reglerad. Det gav utrymme för spekulation i den
inhemska valutan vilket inte var det man önskade. Man anslöt sig senare till ECU för att öka
stabiliteten i priserna och minska spekulationen mot marken.
De nya, mer liberala, finansmarknaderna drev på belåningen i både företag och hushåll, det
fanns stora förväntningar på ökade värden, dessa uppfylldes emellertid inte in på 1990 talets början och
Finland gick in en djup recession med kraftigt sjunkande konsumtion, minskade förmögenhetsvärden,
höjda räntor och sjunkande exporter. De kontracykliska marknaderna i Sovjetunionen fanns emellertid
inte kvar då unionen hade upplösts och den bilaterala handeln avslutas, vilket hade resulterat i minskad
handel. Detta blev en bidragande effekt i den skuldkris som redan börjat. Kollapsen av handeln med
Sovjetunionen var därmed inte grunden för Finlands ekonomiska kris. De negativa trenderna gav
däremot upphov till försämrat förtroende för marken som utsattes för yttligare spekulation, och man
mötte den med att låta marken flyta fritt och devalvera den. Denna åtgärd ökade konkurrenskraften för
exporten, men skapade emellertid bekymmer för de många aktörer som hade tagit utländska krediter.
Bankerna hamnade i djupkris och en stor statlig intervention blev nödvändig. Systemet verkar
ha räddats på premissen att staten tog hand om de problematiska krediterna. En räddning som kostade
18
staten 8% av BNP. Finlands tidigare politik som var centrerad runt tillväxt utan skuldsättning var inte
längre möjlig.
Krisen kom däremot att innebära flertalet förändringar inom finsk affärsliv. Lagstiftningen var
central för landets nya öppenhet och flexibilitet då den tillät utländska aktieägare i finska bolag. Den
gamla strukturen bröts ner i och med att kartellbildning blev förbjudet. Det skedde en stor privatisering
av finska statliga bolag, vilket gav nya konkurrensfördelar genom möjligheter till nya investeringar och
initiativ. Det nya information- och kommunikations utvecklingsblocket kom att spela en central roll i
återhämtning av Finlands ekonomi. En grundförutsättning för den finska information- och
kommunikations teknologins framväxt var de tidigare satsningarna inom forskning och utveckling,
samt samspelet mellan olika institutioner som skapade ett ramverk för utveckling med innovationer och
konkurrens. Det finska telefonnätet var en öppen sektor. utan statligt ägande, som skapade
konkurrensfördelar i utvecklingen av hela industrin.
Finlands roll som en liten exportekonomi har varit aktiv i ekonomiska samarbeten och visat en
flexibilitet som inneburit många förändringar, varav det senaste skulle kulminera i ett europeiskt
monetärt samarbete och övergången från marken till euro.
19
6. Bilaga 1
Tuonti, vienti ja kauppatase vuosina 1970-2008 *
Import, export och handelsbalans åren 1970-2008 *
Imports, exports and trade balance in 1970-2008 *
Vuosi
År
Year
1970
Tuonti
Import
Imports
1 000 e
1,862,080
Muutos
Ändring
Change
%
+ 30
Vienti
Export
Exports
1 000 e
1,629,185
Muutos
Ändring
Change
%
+ 16
Kauppatase
Handelsbalans
Trade balance
1 000 e
- 232,894
1971
1972
1973
1,973,592
2,204,382
2,792,151
+6
+ 12
+ 27
1,664,588
2,032,041
2,456,411
+2
+ 22
+ 21
- 309,004
- 172,341
- 335,740
1974
1975
1976
4,316,768
4,709,585
4,802,620
+ 55
+9
+2
3,479,210
3,405,375
4,121,372
+ 42
-2
+ 21
- 837,558
- 1,304,210
- 681,247
1977
1978
1979
5,164,679
5,438,812
7,437,622
+8
+5
+ 37
5,202,287
5,921,262
7,304,470
+ 26
+ 14
+ 23
+ 37,608
+ 482,449
- 133,151
1980
1981
1982
1983
1984
1985
9,797,006
10,304,770
10,890,412
12,030,121
12,560,546
13,710,714
+ 32
+5
+6
+ 10
+4
+9
8,879,407
10,143,136
10,600,231
11,721,401
13,607,099
14,132,474
+ 22
+ 14
+5
+ 11
+ 16
+4
- 917,599
- 161,635
- 290,182
- 308,721
+ 1,046,553
+ 421,760
1986
1987
1988
13,051,639
13,927,060
15,493,209
-5
+7
+ 11
13,888,835
14,382,774
15,624,946
-2
+4
+9
+ 837,196
+ 455,714
+ 131,737
1989
1990
1991
17,746,489
17,327,407
14,757,485
+ 15
-2
- 15
16,782,013
17,041,942
15,614,830
+7
+2
-8
- 964,476
- 285,465
+ 857,345
1992
1993
1994
15,969,012
17,351,438
20,274,483
+8
+9
+ 17
18,073,918
22,556,066
25,928,383
+ 16
+ 25
+ 15
+ 2,104,906
+ 5,204,628
+ 5,653,900
1995
1996
1997
1998
1999
2000
21,621,467
23,835,572
27,077,357
29,066,095
29,691,157
36,837,421
+7
+ 10
+ 14
+7
+2
+ 24
29,604,679
31,339,164
35,797,180
38,778,867
39,245,523
49,484,343
+ 14
+6
+ 14
+8
+1
+ 26
+ 7,983,212
+ 7,503,591
+ 8,719,823
+ 9,712,772
+ 9,554,366
+ 12,646,921
2001
2002
2003
35,890,694
35,611,086
36,774,653
-3
-1
+3
47,800,400
47,245,156
46,378,316
-3
-1
-2
+ 11,909,706
+ 11,634,070
+ 9,603,663
2004
2005
2006
40,729,688
47,026,609
55,252,641
+ 11
+ 15
+ 17
48,916,985
52,453,007
61,489,232
+5
+7
+ 17
+ 8,187,297
+ 5,426,399
+ 6,236,591
2007
2008
59,616,039
62,402,368
+8
+5
65,687,616
65,580,219
+7
-0
+ 6,071,577
+ 3,177,851
* Aikasarjan luvut on muunnettu markoista euroiksi kiinteää kurssia käyttäen.
Beloppen i tidsserien har omräknats från mark till euro med den fasta omräkningskursen.
The figures of the time series have been converted from FIM into euro by a fixed rate.
20
6. Tabell och figurförteckning samt bilageförteckning
Bilaga1, Diagram 1, Digram 2.
Finska tullstyrelsen
Import, export och handelsbalans 1970 – 2008.
21
7. Käll och litteraturförteckning
Tryckta källor
Bank of Finland's Institute for Economies in Transition
BOFIT Online, 2005, No. 7, Pekka Sutela, ”Finnish trade with the USSR: Why was it different?”
Bank of Finland studies A:94
Laurila, Juhani, ”Finnish-Sovjet Clearing Trade and Payment System: History and lessons”
Helsinki, 1995
Litteratur
Berend, Ivan T. An economic history of 20th century Europe: Economic Regimes from Laissez-Faire to
globalization.
Cambridge University Press, 2006.
Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia.
Stockholm, 2007.
Pekkarinen, Jukka, Vartiainen, Juhana, Finlands ekonomiska politik. Den långa linjen 1918-2000.
Stiftelsen Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning, Uppsala universitet, 2001.
Asplund, Rita & Maliranta, Mika
Kaukiainen, Yrjö
García-Iglesias & Kilponen, Juha
Hjerppe, Riita & Jalava, Jukka
The Road to Prosperity, an economic history of Finland.
Gummerus Oy, Jyväskylä, 2006.
22
