Delaktighet och inflytande i samhället

Den här rapporten innehåller underlagsmaterial till ett av de elva
målområden som redovisas i Folkhälsopolitisk rapport 2005.
Underlagsmaterialet ger en fördjupning av vad som sägs i rapporten.
I Folkhälsopolitisk rapport 2005 redovisar Statens folkhälsoinstitut
det uppdrag institutet har av regeringen att följa upp bestämningsfaktorerna för hälsan och de insatser som har gjorts av olika
aktörer för att påverka hälsan i befolkningen. I rapporten redovisas
också vad som behöver göras.
Folkhälsopolitisk rapport 2005 är den första rapporten i sitt slag
och ska följas av en rapport vart fjärde år.
Statens folkhälsoinstitut
Distributionstjänst
120 88 Stockholm
Fax 08-449 88 11
E-post [email protected]
Internet www.fhi.se
Rapport R-2005:50
ISSN 1651-8624
ISBN 91-7257-404-6
Kunskapsunderlag till folkhälsopolitisk rapport 2005
målområde 1
Delaktighet och
inflytande i samhället
statens folkhälsoinstitut
www.fhi.se
Kunskapsunderlag till Folkhälsopolitisk rapport 2005
målområde 1
Delaktighet och
inflytande i samhället
statens folkhälsoinstitut
www.fhi.se
© statens folkhälsoinstitut r 2005:50
issn: 1651-8624
isbn: 91-7257-404-6
grafisk produktion och illustrering: typoform
Innehåll
Förord________________________________________________________________ 5
Sammanfattning ______________________________________________________ 7
1. Inledning __________________________________________________________ 9
2. Demokratisk delaktighet ______________________________________________ 10
2.1 Sambandet mellan demokratisk delaktighet och hälsa ____________________ 10
2.2 Utvecklingen av demokratisk delaktighet ________________________________ 11
2.3 Förklaringar till utvecklingen av demokratisk delaktighet __________________ 14
2.4 Insatser på internationell och nationell nivå ____________________________ 16
2.5 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 18
3. Jämställdhet ________________________________________________________ 21
3.1 Sambandet mellan jämställdhet och hälsa ______________________________ 21
3.2 Utvecklingen av jämställdhet ________________________________________ 22
3.3 Förklaringar till utvecklingen av jämställdhet ____________________________ 24
3.4 Insatser på internationell och nationell nivå ____________________________ 25
3.5 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 27
4. Diskriminering ____________________________________________________ 29
4.1 Sambandet mellan diskriminering och hälsa ____________________________ 29
4.2 Utvecklingen av diskriminering ______________________________________ 30
4.3 Insatser på internationell och nationell nivå ____________________________ 33
4.4 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 36
5. Kultur ____________________________________________________________ 38
5.1 Sambandet mellan kultur och hälsa ____________________________________ 38
5.2 Utvecklingen av kulturdeltagandet ____________________________________ 39
5.3 Förklaringar till utvecklingen av kulturaktiviteter __________________________ 41
5.4 Insatser på internationell och nationell nivå ____________________________ 42
5.5 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 44
6. Socialt deltagande __________________________________________________ 46
6.1 Sambandet mellan bestämningsfaktorn och hälsa ________________________ 46
6.2 Lägesbeskrivning av bestämningsfaktorn ______________________________ 47
6.3 Insatser på nationell nivå ____________________________________________ 49
6.4 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 52
6.5 Utvecklingsbehov/förslag ____________________________________________ 53
7. Socialt stöd ________________________________________________________ 54
7.1 Sambandet mellan socialt stöd och hälsa ______________________________ 54
7.2 Utvecklingen av socialt stöd __________________________________________ 55
7.3 Insatser på nationell nivå ____________________________________________ 58
7.4 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 61
7.5 Utvecklingsbehov/förslag ____________________________________________ 62
8. Fysisk tillgänglighet
________________________________________________ 63
8.1 Sambandet mellan fysisk tillgänglighet och hälsa ________________________ 63
8.2 Utvecklingen av fysisk tillgänglighet __________________________________ 64
8.3 Insatser på nationell nivå ____________________________________________ 66
8.4 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 71
8.5 Utvecklingsbehov/förslag ____________________________________________ 74
Referenser __________________________________________________________ 74
delaktighet och inflytande i samhället
5
Förord
År 2003 beslutade riksdagen om en ny folkhälsopolitik med det övergripande målet ”att
skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen”,
och elva målområden. Samma år fick Statens folkhälsoinstitut i uppdrag av regeringen att
följa upp arbetet med politikens genomförande. Institutets uppdrag har redovisats
i Folkhälsopolitisk rapport 2005 som överlämnades till regeringen i oktober samma år.
I rapporten beskrivs vad som har hänt efter riksdagens beslut. Blir vi friskare eller är
hälsan hotad? Hur ser utvecklingen ut för de faktorer som bestämmer människors hälsa –
levnadsvillkoren i stort och olika levnadsvanor? Vilka insatser har gjorts för att påverka
hälsoutvecklingen i befolkningen och vad behöver göras ytterligare av Statens folkhälsoinstitut och av andra aktörer?
Folkhälsopolitisk rapport bygger på ett stort underlagsmaterial av data och rapporter
från forskningsprojekt, nationella myndigheter, länsstyrelser, landsting och kommuner.
Materialet har ställts samman för vart och ett av folkhälsopolitikens elva målområden. Den
här rapporten innehåller underlagsmaterial som har tagits fram inom målområde 1 delaktighet och inflytande i samhället.
Underlagsmaterialet har arbetats fram av Henrik Sandén, Jonas Frykman, Marianne
Granath, Brita Törnell, Göran Berleen, Regina Winzer samt Bengt Sundbaum vid Enheten
för demokrati och hälsa, Avdelningen för samhälle och hälsa samt av Henrik Moberg vid
Avdelningen för folkhälsovetenskap. I arbetet har samverkan skett med följande externa
aktörer: Statens kulturråd, Ungdomsstyrelsen och Boverket.
Stockholm, december 2005
bengt sundbaum
tf enhetschef
delaktighet och inflytande i samhället
7
Sammanfattning
Valdeltagandet har minskat sedan 1970-talet, men för vissa grupper är nedgången större
än för andra. Det gäller bland andra förstagångsväljare som i det senaste valet hade det
lägsta valdeltagandet någonsin för gruppen ifråga. Skillnaden i valdeltagande har också
tydliga socioekonomiska aspekter, både på individ- och kommunnivå. Det är oroande att
valdeltagandet bland utländska medborgare nästan har halverats sedan rösträttsreformen
1976. Slutsatsen är att den politiska delaktigheten är låg i vissa grupper, men framför allt i
gruppen utländska medborgare.
Uppföljningen av jämställdheten visar på betydande regionala skillnader med den mest
jämställda gruppen av kommuner belägna i Storstockholm. Skillnaderna kan ta sig olika
uttryck, exempelvis kan näringslivets struktur och karriärmöjligheterna vara olika. Internationellt ligger Sverige i topp i flera avseenden inom jämställdhetsområdet.
Diskrimineringen drabbar människor väldigt olika. Resultaten pekar på att män födda
utanför Norden betydligt oftare upplever sig ha blivit bemötta på ett kränkande sätt än män
födda i Sverige. Särskilt intressant är att undersökningen visar på tydliga samband mellan
diskriminering och hälsa. Resultaten behöver följas upp och analyseras närmare.
Det råder stora skillnader i kulturvanor mellan exempelvis män och kvinnor, unga och
gamla, infödda svenskar och invandrare, arbetare och tjänstemän, storstadsbor och glesbygdsbor. I tätbebyggda regioner är människor i allmänhet betydligt mer kulturaktiva än i
mindre befolkade regioner.
Flera myndigheter utför insatser som påverkar folkhälsopolitikens bestämningsfaktorer men det är i allmänhet mycket svårt att påvisa några direkta effekter av verksamheten.
Insatserna består ofta av stöd till andra samhällsaktörer och det är svårt att bestämma betydelsen av insatserna i utfallet. Vidare saknas ofta adekvata mätetal.
Viktiga utvecklingsbehov inom målområdet avser i allt väsentligt förbättrad kunskap
om bestämningsfaktorernas betydelse för folkhälsan och metoder för uppföljning. En viktig åtgärd i detta hänseende är det diskrimineringsprojekt som Statens folkhälsoinstitut
(FHI) driver tillsammans med de ombudsmän som har till uppgift att motverka diskriminering på olika grunder. Avsikten med projektet är just att utveckla metoder för att mäta
diskrimineringen och klargöra sambanden mellan diskriminering och hälsa.
8
målområde 1
Målområde 1 - översikt
Bestämningsfaktorer
Indikatorer
Politikområden
Demokratisk
delaktighet
Valdeltagande (andel
röstande av röstberättigade i val till kommunfullmäktige (h)1
Demokratipolitik Ungdomsstyrelsen
Ungdomspolitik
Jämställdhetsindex (h)
Länsstyrelser
Regioner/Landsting
Kommuner
Andel unga förstagångsväljare (riksdagsval)
Jämställdhet
Aktörer
Jämställdhetspolitik
Länsstyrelser
Regioner/Landsting
Kommuner
Diskriminering
Självupplevd diskriminering
Integrationspolitik
Integrationsverket
Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering
Jämställdhetsombudsmannen
Handikappombudsmannen
Ombudsmannen mot
diskriminering på grund
av sexuell läggning
Kommuner
Deltagande i kulturaktivitet
Deltagande i kulturell
verksamhet på länsnivå
Kulturpolitik
Statens kulturråd
Storstadspolitik
Integrationsverket
Kulturell verksamhet
(andel av befolkningen
som deltagit i/utövat
kulturell verksamhet)
Socialt deltagande
Socialt deltagande
Kommuner
Socialt stöd
Emotionellt stöd
Praktiskt stöd
Fysisk tillgänglighet
Andel funktionshindrade
som inte behöver gå i
trappor för att komma
ut eller in i sin bostad
Socialtjänstpolitik
Socialstyrelsen
Handikappolitik
Handikappombudsmannen
Bostadspolitik
Kommuner
Boverket
Kommuner
delaktighet och inflytande i samhället
9
1. Inledning
I ett demokratiskt samhälle har medborgarna lika värde med jämlika möjligheter att vara
delaktiga och utöva makt. Rätten till delaktighet och inflytande gäller oavsett kön, ålder,
etnisk bakgrund, funktionshinder eller sexuell läggning. Om individer eller grupper upplever att de inte kan påverka sina livsvillkor och utvecklingen av samhället uppstår utanförskap och maktlöshet. Brist på makt och möjligheter att påverka försämrar hälsan enligt
forskningen om krav, kontroll och socialt stöd i förhållande till hälsa, och forskningen om
socialt kapital och hälsa.
Inom målområdet har sju bestämningsfaktorer för hälsa identifierats. Det är demokratisk delaktighet, jämställdhet, diskriminering, deltagande i kulturaktiviteter, socialt
deltagande, socialt stöd samt fysisk tillgänglighet. Nio politikområden står i fokus för
målområdet: demokratipolitik, ungdomspolitik, jämställdhetspolitik, integrationspolitik,
kulturpolitik, storstadspolitik, socialtjänstpolitik, handikappolitik samt bostadspolitik.
10
målområde 1
2. Demokratisk delaktighet
2.1 Sambandet mellan demokratisk delaktighet och hälsa
Begreppet demokratisk delaktighet syftar här på hur samhällets invånare utnyttjar sina
möjligheter att påverka politiska beslut. Detta kan ta sig olika uttryck, exempelvis genom
medlemskap i politiska partier, genom representation i beslutande församlingar eller
genom deltagande i allmänna politiska val. Demokratisk delaktighet avser delaktighet och
inflytande i samhället via den politiska arenan och refererar såväl till begreppet politiskt
kapital som till begreppet socialt kapital. Att ha politiskt kapital innebär att ha goda möjligheter att utöva inflytande och påverka politiska beslut (1). Begreppet socialt kapital
utrycker hur relationer, attityder, värderingar och normer styr samspelet mellan individer
och institutioner samt hur detta bidrar till ekonomisk och social utveckling (2). Att socialt
kapital har effekter på hälsan framfördes av Putnam i boken ”Den ensamma bowlaren” (3).
Där konstaterade han att ”ensambowlandet” är ett symtom på en av USA:s allvarligaste
folkhälsoutmaningar. Putnams påstående får stöd av andra forskare. Kawachi med flera (4),
har påvisat ett klart samband mellan vissa indikatorer på socialt kapital och hög dödlighet.
Valdeltagandet bedöms avspegla makt-, delaktighets- och inflytandeaspekter väl och
kan därför användas som indikator för demokratisk delaktighet. Handlingen bör förstås
som en kollektiv manifestation för demokratin, där en känsla av delaktighet är central (5)
och valdeltagandet visar individens känsla av tillhörighet eller utanförskap i det svenska
samhället. Samtidigt är det nödvändigt att understryka att ett lågt valdeltagande bland i
första hand utlandsfödda kan förklaras av andra orsaker än utanförskap. Det kan också
bero på bristande kunskap och information om det svenska demokratiska systemet. Med
detta i åtanke är utgångspunkten i uppföljningen att ett lågt valdeltagande pekar på att
medborgaren inte känner sig delaktig i samhället.
Undersökningar visar att det finns en social ojämlikhet när det gäller medborgarnas
valdeltagande (6). Enligt en amerikansk studie av Blakely med flera (7) finns ett statistiskt
samband mellan lågt valdeltagande och högre risk för sämre självskattad hälsa. Det finns
även svenska studier som visar att valdeltagande och socialt deltagande statistiskt hör ihop
med självrapporterad otrygghet i närsamhället (8). Smith med flera (9) har studerat förhållandet mellan röstningsmönster, utslagning (deprivation), och dödlighet i England och
Wales. Studien visar att valskolket steg dramatiskt under 1980-talet i fattiga delar av landet.
delaktighet och inflytande i samhället
11
2.2 Utvecklingen av demokratisk delaktighet
Bestämningsfaktorn ”demokratisk delaktighet” följs via huvudindikatorn ”valdeltagande i
kommunala val”, vilket mäts som andelen röstande vid valen till kommunfullmäktige bland
svenska och i Sverige bosatta utländska medborgare. Som en inledning presenteras indikatorn ”förstagångsväljare”, vilket mäts som andelen förstagångsväljare vid riksdagsvalen.
Förstagångsväljare
Ungdomars inflytande är en viktig aspekt av deras tillgång till verklig makt och välfärd och
röstningen avspeglar individens upplevelse av delaktighet och tillgång till makt. I figur 1
1
redovisas valdeltagandet i riksdagsvalen från 1970 och fram till valet 2002.
Procent
100
80
60
40
20
0
1970
1973
1976
Kvinnor (samtliga)
Män (samtliga)
1979
1982
1985
1988
1991
1994
1998
2002
Kvinnor (förstagångsväljare)
Män (förstagångsväljare)
Figur 1. Förstagångsväljares valdeltagande samt det totala valdeltagandet efter kön, 1970-2002. Riksdagsval.
Källa: Statistikdatabasen, SCB. Bearbetning av Statens folkhälsoinstitut.
Figur 1 visar att de potentiella förstagångsväljarna alltid har haft ett lägre valdeltagande än
samtliga röstberättigade och att valdeltagandet generellt har sjunkit sedan mitten av 1980talet. I det senaste valet deltog 70 procent av förstagångsväljarna vilket är det lägsta valdeltagandet någonsin för den gruppen. Det lägsta valdeltagandet finns bland utrikes födda
samt inrikes födda med båda föräldrarna födda utomlands. Gruppen 18-22-åriga kvinnor
födda i Sverige men med båda föräldrarna födda utomlands har det allra lägsta valdel2
tagandet. Endast en tredjedel av den gruppen röstade i det senaste riksdagsvalet.
1
År 1974 sänktes rösträttsåldern från 19 år till 18 år.
Ungdomsstyrelsen. Ungdomspolitik utifrån ett folkhälsoperspektiv. 2004-09-15 (följebrevets
datum, själva rapporten är odaterad). Dnr 17-287/04.
2
12
målområde 1
Valdeltagande i kommunala val
Kommunnivå
Skillnaden i valdeltagandet är tydlig på kommunnivå och återspeglar även regionala och
sociala skillnader. I valet 2002, liksom i tidigare val, var valdeltagandet högst i kommuner
med en hög andel socioekonomiskt starka invånare: Lomma (87,8 %), Vellinge (87,4 %)
och Danderyd (86,2 %) Det i särklass lägsta valdeltagande i landet stod Haparanda för, där
endast 57,8 procent av de röstberättigade gick till valurnorna. Därefter följde Strömstad
(66,1 %) och Eda, (67,7 %) (10). Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet rapporterar att valdeltagandet ökade i 25 kommuner och minskade i övriga (11). I de kommu3
ner som har lågt valdeltagande har invånarna också i de flesta fall lägre medellivslängd.
Kvinnors och mäns valdeltagande
Sedan 1970-talet har valdeltagandet varit något högre bland kvinnor än bland män, men
det har inte varit några stora skillnader. Vid valet 2002 var kvinnornas deltagande 3,7 procent högre än männens.
Valdeltagande efter ålder och utbildning
Medborgarnas benägenhet att rösta tycks vara åldersrelaterad (figur 1). Sannolikheten att
väljarna går till valurnan ökar i takt med deras ålder. Det statistiska underlaget från kommunvalen medger ingen detaljerad indelning i ålderskategorier, men vi vet sedan tidigare
att valdeltagandet i riksdagsvalet är högst bland 65-69-åringar (12).
Statistiken visar att valdeltagandet sjönk inom samtliga utbildningskategorier mellan
valen 1998 och 2002. Valdeltagandet bland röstberättigade med låg utbildning sjönk kraftigare
än för dem med högre utbildning. Bland män med som mest förgymnasial utbildning sjönk
valdeltagandet med nästan fem procentenheter, vilket är den enskilt största förändringen.
Valdeltagande efter födelseland
Valdeltagandet är betydligt högre bland dem som är födda i Sverige än bland dem som är
födda i andra länder, men mellan åren 1998 och 2002 minskar gruppen svenskfödda sitt
valdeltagande något medan nästan alla andra födelselandsgrupper ökar sitt valdeltagande.
Det kan finnas flera förklaringar till detta men det är viktigt att inte dra för långtgående
slutsatser av utvecklingen. Statistiken bygger på en urvalsundersökning med relativt stora
felmarginaler. Något som kanske förvånar är att gruppen röstberättigade som är födda i
Norden utanför Sverige har en relativt låg röstandel. Gruppen röstberättigade födda i
Sydamerika har ett valdeltagande som är påfallande högre än andra utlandsfödda.
Utländska medborgare
Sedan 1976 har utländska medborgare som bott i Sverige i tre år rösträtt vid val till landstings- och kommunfullmäktige. Vid det första valet 1976 deltog 60 procent av de utländska
3
Statens folkhälsoinstitut. Underlag från statistikdatabasen Kommunala basfakta 1999-2003.
delaktighet och inflytande i samhället
13
medborgarna. Vid valet till kommunfullmäktige år 2002 utnyttjade bara en dryg tredjedel
av de cirka 323 000 utländska medborgarna sin rösträtt. Detta ska jämföras med att det
totala valdeltagandet i detta val var 78 procent. (13)
Procent
100
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
1976
1979
1982
1985
1988
1991
1994
1998
2002
Figur 2. Valdeltagande bland svenska och utländska medborgare vid val till riksdag respektive kommunfullmäktige
4
1976-2002. Åldern ≥18 år. Källa: Statistikdatabasen, SCB. Bearbetning av Statens folkhälsoinstitut.
Skillnaden i valdeltagande för både svenska och utländska medborgare har varit stor under
hela perioden. Den senare gruppens valdeltagande har emellertid sjunkit betydligt kraftigare och trenden är oroande. Utländska medborgare är inte en homogen grupp och den förändras även över tid. De har både olika ursprungsland och skäl till att flytta till Sverige.
Men situationen pekar på att dagens utländska medborgare upplever betydligt mindre delaktighet och inflytande i det svenska samhället, om inte annat på den politiska nivån, än
vad motsvarande grupp gjorde i mitten av 1970-talet. Den politiska integrationen av denna
grupp är numera låg.
4
Uppgifterna om valdeltagandet bland utländska medborgare har hämtats från valdeltagandeundersökningarna. Därmed finns risk för slumpfel eftersom undersökningen baseras på ett urval
av de röstberättigade. Uppgifterna om svenska medborgares valdeltagande i riksdagsval är
hämtade från valresultaten.
14
målområde 1
2.3 Förklaringar till utvecklingen av demokratisk
delaktighet
De bakomliggande faktorerna till utvecklingen av den demokratiska delaktigheten mätt
som valdeltagande är inte helt lätta att klarlägga. Sedan mitten av 1970-talet har flera statliga utredningar haft i uppdrag att på olika sätt analysera makt och inflytande i Sverige. År
1997 tillsatte regeringen Demokratiutredningen, (dir.1997:101), för att belysa de nya
förutsättningar, problem och möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000talet. Efter ”katastrofvalet” 1998 såg regeringen det som särskilt angeläget att utredningen
studerade orsakerna till det sjunkande valdeltagandet. Det kommunala valdeltagandet i
Sverige är internationellt sett mycket högt men har sjunkigt kraftigt sedan 1970-talet, då
valdeltagandet vid två tillfällen översteg 90 procent. Stora samhällsförändringar har präglat de senaste årtiondena, däribland internationaliseringen av ekonomin, det svenska EUmedlemskapet, den ökade mångfalden och det folkliga engagemangets nya former. I dag
är det vanligt att ekonomiska och politiska beslut har global räckvidd. I Demokratiutredningens slutbetänkande ”En uthållig demokrati” konstateras att medan effekterna av
besluten i många fall blir omedelbart kännbara, är makten ofta avlägsen och svår att påverka eller utkräva ansvar av. Detta kan vara en förklaring till varför valdeltagandet har sjunkit
under en längre period. Samtidigt bör det påpekas att denna utveckling inte självklart indikerar att medborgarnas politiska delaktighet har minskat. Flera undersökningar visar att
det finns ett stort medborgerligt politiskt intresse och att det finns tecken som tyder på att
detta intresse ökar.
Oscarsson (5) ger två förklaringar till det sjunkande valdeltagandet. Hans studier visar
att valdeltagandet påverkas av hur osäker utgången av valen är, ju mindre spännande valen
är desto lägre valdeltagande. Oscarsson konstaterar att valresultaten under 1990-talet har
varit givna på förhand eftersom marginalen mellan blocken varit stor. En annan, mer långsiktig förklaring till utvecklingen står att finna i samhällets avideologisering. Under 1970talet, när valdeltagandet var som störst, rådde ett ideologiskt klimat som inte finns i dag.
Att andelen förstagångsväljare sjunker förklarar Oscarsson med att unga väljare tycks
reagera starkare på variationer i valens karaktär än äldre grupper av väljare.
I Maktutredningens slutrapport ”Demokrati och makt i Sverige” (14) presenteras en
liknande förklaring som går ut på att individcentreringen växer på samhällscentreringens
bekostnad. Demokratiutredningen (15) konstaterar att tilltron till hierarkiska institutioner
avtar i alla högt utvecklade industrisamhällen och menar att en av de viktigaste demokratifrågorna i vår tid är frågan om hur individcentreringen ska kunna matchas av gemensamma institutioner som hävdar människovärdet.
Integrationspolitiska maktutredningen tillsattes efter ett regeringsbeslut 2000. I sin
rapport ”Engagemang, mångfald och integration” (16) beskriver och förklarar den fördelningen av makt och inflytande mellan invandrare och infödda i det svenska samhället.
Utredningen baserar sig på en statsvetenskaplig orsaksmodell och analyserar hur strukturer och institutioner påverkar det politiska deltagandet. Enligt modellen är de tre huvudsakliga förklaringsfaktorerna resurser, motivation och (tillgång till) rekryterande nätverk.
delaktighet och inflytande i samhället
15
De strukturella och institutionella förhållandena påverkar dessa förklaringsfaktorer vilket
i sin tur får effekter på det politiska deltagandet. Utifrån denna modell analyserar
Dahlström och Möller den svenska statens insatser för att öka valdeltagandet bland
utländska medborgare. Enligt författarna har strategin varit att kompensera utländska
medborgare för bristande politiska resurser, men sådana insatser har skett på bekostnad av
insatser som stimulerar politisk motivation och nätverksbyggande. Författarna menar att
sådan stimulans sannolikt skulle ha resulterat i fler generella insatser för politisk integration, i stället för invandrarpolitiska särlösningar.
Det finns tecken som tyder på att personvalsreformen har ökat det politiska intresset
bland personer med utländsk bakgrund. Enligt SVT:s vallokalsundersökning (Valu 2002)
personröstar personer med utländsk bakgrund ungefär 1,5 gånger så ofta som personer
med svensk bakgrund. Enligt en undersökning utförd av Sveriges Kommuner och
Landsting har personvalet även påverkat den politiska representativiteten. Omkring 15
procent av de personvalda har utländsk bakgrund medan gruppen som sådan utgör elva
procent av Sveriges befolkning (11).
16
målområde 1
2.4 Insatser på internationell och nationell nivå
Demokratipolitik
Insatser som påverkar demokratisk delaktighet
Statliga insatser inom politikområdet som redovisas i budgetpropositionen 2005 är bland
annat en demokratisatsning för att öka deltagandet i 2004 års val till Europaparlamentet.
Regeringen har även tillkallat en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppgift att
göra en samlad översyn av regeringsformen (dir. 2004:96). Kommitténs arbete ska framför
allt stärka och fördjupa den svenska folkstyrelsen, öka medborgarnas förtroende för
demokratins funktionssätt och att höja valdeltagandet. Kommittén ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2008. Insatser för att utveckla och stärka demokratin görs
också inom ett stort antal andra politikområden (17).
I mars 2005 beslutade regeringen att fördela 1,8 miljoner kronor till organisationer som
företräder nationella minoriteter. Syftet är att stärka de nationella minoriteternas möjligheter
till inflytande i förhållande till myndigheter och andra beslutsorgan i frågor som berör dem.
Effekter av verksamheten
Den särskilda demokratisatsning som genomfördes inför Europaparlamentsvalet för att
stimulera ett ökat valdeltagande bestod av två olika delar; en satsning i de storstadskommuner som tecknat lokala utvecklingsavtal med staten och en satsning riktad till förstagångsväljare. De storstadskommuner som har slutit lokala utvecklingsavtal med staten,
det vill säga Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och Södertälje,
tilldelades sammanlagt fem miljoner kronor för att genomföra insatser bland grupper med
ett lägre valdeltagande. Valdeltagandet ökade i tre av kommunerna och sjönk i fyra (17).
Ungdomspolitik
Ungdomsstyrelsen
Insatser som påverkar demokratisk delaktighet
Ungdomsstyrelsen har uppdraget att samordna uppföljningen av den nationella ungdomspolitiken och förmedla kunskap om ungas levnadsvillkor. Uppföljningssystemet bygger
på att ett antal myndigheter följer upp och redovisar till sina respektive departement.
Ungdomsstyrelsen stödjer myndigheterna i deras uppföljningsarbete och har också ett
stort internationellt utbyte med andra länder kring svensk ungdomspolitik.
I samband med valen som inträffat under perioden 2002-2004 har regeringen satsat på
särskild information och även gett ekonomiska resurser till omfattande demokratisatsningar för unga (Ungdomsstyrelsen, 2004). Inför riksdagsvalet 2002 arrangerades Ungt
val i samarbete mellan Ungdomsstyrelsen, Skolverket och Aftonbladet samt Skolval 2002
delaktighet och inflytande i samhället
17
i samarbete mellan Ungdomsstyrelsen, Valmyndigheten och elevorganisationen Svea.
Inför folkomröstningen om EMU 2003 satsade Valmyndigheten på riktad information till
speciella väljargrupper, däribland ungdomar. Inför valet till EU-parlamentet 2004 fördelade
Ungdomsstyrelsen ekonomiska resurser till ungdomsorganisationer, gymnasieskolor,
politiska ungdomsförbund och andra aktörer för att uppmuntra förstagångsväljare
att rösta.
Effekter av verksamheten
Ungdomsstyrelsen finner att satsningarna på flera plan varit framgångsrika; de samlade ett
stort antal deltagare och ledde till diskussioner om demokrati i de skolor som var aktiva.
Samtidigt konstaterar myndigheten att det inte finns något som tyder på att insatserna
5
ledde till ett högre valdeltagande för förstagångsväljare totalt sett.
Utvecklingsbehov/förslag
För att höja det låga valdeltagandet bland unga anser Ungdomsstyrelsen att det behövs nya
insatser och utveckling. Fler unga i beslutande församlingar samt försök med rösträtt för
sextonåringar kan vara en utveckling som bidrar till ett ökat valdeltagande. Långsiktigt
menar Ungdomsstyrelsen att det krävs ett omfattande demokratiarbete för att inkludera
unga och andra grupper av medborgare som röstar i låg utsträckning inkluderas mer i samhället. För att kunna göra bra insatser och bedriva ett bra utvecklingsarbete behövs det mer
kunskap om varför dessa grupper röstar i liten utsträckning.
5
Ungdomsstyrelsen. Ungdomspolitik utifrån ett folkhälsoperspektiv. 2004-09-15 (följebrevets
datum, själva rapporten är odaterad). Dnr 17-287/04.
18
målområde 1
2.5 Insatser på regional och lokal nivå
Ungdomsstyrelsen
Ungdomsstyrelsen stödjer kommuner som vill utveckla en sektorsövergripande ungdomspolitik och driver sedan 2002 ett utvecklingsarbete med sex regionala stödjepunkter för
ungdomspolitik. Stödjepunkterna är spridda över landet och ska fungera som erfarenhetsoch kunskapsstöd för kommuner och ideella organisationer som vill utveckla metoder för sin
lokala ungdomspolitik. Ungdomsstyrelsen kan till viss del påverka antalet verksamma ungdomsorganisationer och föreningar, antalet aktiviteter för unga och antalet aktiva unga
6
genom reglerna för hantering av statsbidraget och de projektstöd som myndigheten fördelar.
Kommuner
År 2002 gav regeringen Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att ta fram statistik över
den lokala demokratins utveckling och funktionssätt med mera (Ju2002/6398). SCB kartlägger i sin rapport till regeringen bland annat medborgarrelationer och demokratifrågor.
Undersökningen visar att 21 procent av kommunerna uppgav att de avsatte medel för arbete
med demokratifrågor både 2001 och 2003. Det var 42 procent av kommunerna som 2001
uppgav att de hade en särskild person, funktion eller beredning som arbetade med demokratifrågor. Motsvarande andel för år 2003 är 43 procent (18).
Statens folkhälsoinstituts (FHI) enkät till kommunerna om deras folkhälsoarbete visar
att många kommuner har eller har haft verksamhet som syftar till att stärka möjligheten till
delaktighet och inflytande i det lokala folkhälsoarbetet. En vanlig målgrupp för dessa
7
insatser är ungdomar, vilket även har bekräftats vid institutets kommunbesök. För att nå
och engagera ungdomar organiseras ofta ungdomsråd eller ungdomsfullmäktige, men
med varierande framgång. Vissa kommuner konstaterar att den inrättade organisationsstrukturen inte lyckas fånga upp och attrahera ungdomar, och andra uppger att uppslut8
ningen är god.
Det finns också exempel på insatser för att öka valdeltagandet bland förstagångsväljare
och i bostadsområden där många personer med utländsk bakgrund bor, men det är oklart
9
vilka effekter de har haft.
Särskilda kommunala insatser för att öka valdeltagandet
Inför valet 2002 var det många kommuner som genomförde särskilda insatser för att bryta
den negativa trenden. Flera av dessa riktades till människor med utländsk bakgrund eftersom denna grupp har röstat i betydligt lägre utsträckning än genomsnittet.
6
Ungdomsstyrelsen. Ungdomspolitik utifrån ett folkhälsoperspektiv. 2004-09-15 (följebrevets
datum, själva rapporten är odaterad). Dnr 17-287/04.
7
Statens folkhälsoinstitut, besök i tio kommuner, 2005, opublicerat arbetsmaterial.
8
Statens folkhälsoinstitut, Enkät till Sveriges kommuner. 2005, opublicerat arbetsmaterial.
9
Statens folkhälsoinstitut, besök i tio kommuner, 2005, opublicerat arbetsmaterial.
delaktighet och inflytande i samhället
19
En kommun som genomförde sådana insatser är Södertälje. Insatserna skedde i de fyra
stadsdelarna Fornhöjden, Geneta, Hovsjö och Ronna. Projektet (Valprojekt 2002) bestod
av olika delar som alla var länkade till varandra, bland annat boenderåd, en informationsfolder på fyra olika språk och en demokratibil som fanns till hands i de berörda stadsdelarna. Resultatet blev att valdeltagandet ökade i Fornhöjden, Hovsjö och Ronna och
förblev oförändrat i Geneta. Detta ska ställas mot att det genomsnittliga valdeltagandet i
kommunen minskade så valprojektet bör ha haft en inverkan på denna positiva utveckling.
Andra orsaker till det högre valdeltagandet kan vara att många kandidater med utländsk
bakgrund drev kampanjer i stadsdelarna och fick många personröster (11).
Landsting och regioner
År 2001 uppgav åtta landsting att de hade medel särskilt avsatta för arbete med demokratifrågor. Motsvarande antal för år 2003 är tolv landsting. Det var 15 landsting som 2001
uppgav att de hade någon särskild person, funktion eller beredning för att arbeta med
demokratifrågor. Motsvarande antal 2003 är 17 landsting (18).
Satsningen på ungdomar, som kommunerna rapporterar om , återfinns till en del även
hos landstingen, även här finns ungdomsråd och ungdomsting. Flera landsting uppger att
de arbetar med demokratifrågor och det förekommer att regionens folkhälsokommitté har
särskilda medel som ska stödja föreningars arbete med delaktighet och inflytande. Ett flertal landsting rapporterar om sitt arbete med demokratistärkande insatser men uppger sam10
tidigt att insatserna inte är sprungna ur ett folkhälsoperspektiv.
Skillnader i politisk aktivitet
Dåvarande Kommunförbundet undersökte medborgarnas syn på sitt inflytande i 27 svenska
kommuner. Medborgarnas vilja och intresse för att påverka skiljer såväl mellan kommuner
som mellan grupper av människor. Bland kommunerna som deltagit i undersökningen är
den politiska aktiviteten jämförelsevis låg i större städer och i förortskommuner, men det
är å andra sidan många där som kan tänka sig att engagera sig politiskt. I mindre kommuner är det ofta tvärtom. Där är den politiska aktiviteten högre men färre kan tänka sig att
påverka politiken (19).
Utbildning och inkomst är faktorer som har stor betydelse för den politiska aktiviteten
hos medborgarna. Studien visar att det framför allt är högutbildade och medel- och höginkomsttagare som i försöker påverka de politiska besluten (19). Annan forskning har
kommit fram till liknande resultat vilket har fått vissa forskare att reagera på det demokratiska problem som detta innebär. Forskarna Mikael Gilljam och Ola Jodal har i en undersökning visat att deltagardemokratiska påverkansmetoder såsom folkomröstningar,
namninsamlingar, uppvaktningar, aktioner och demonstrationer mest gynnar grupper i
samhället som redan har lätt för att göra sin röst hörd (20).
10
Statens folkhälsoinstitut, intervjuer med företrädare för landsting och regioner, 2005,
opublicerat arbetsmaterial.
20
målområde 1
Utvecklingsbehov/förslag
Valdeltagandet bland utländska medborgare har sjunkit dramatiskt under en längre period.
Denna negativa utveckling är kraftigare än för svenska medborgare. Detta innebär inte
bara ett problem för den representativa demokratin; trenden indikerar också ett ökande
utanförskap och etnisk segregation och den demokratiska delaktigheten hos denna grupp
är oroväckande låg. Per Strömblad och Ludvig Beckman har analyserat denna problematik
och finner att det saknas giltiga skäl för att utländska medborgare inte får rösta i riksdagsvalen. En utvidgning av gruppens rösträtt bör kunna öka den demokratiska delaktigheten
och få positiva effekter på valdeltagandet (21). FHI anser att det finns skäl att överväga en
sådan reform som en del av särskilda insatser för att vända trenden och öka den demokratiska delaktigheten.
Ungdomsstyrelsen har redovisat följande utvecklingsbehov för att stärka ungdomars
demokratiska delaktighet:
• insatser för att öka antalet unga i beslutande församlingar
• utvecklingsarbete för att få mer kunskap om varför vissa grupper har liten delaktighet
när det gäller valdeltagande i allmänna val
• försök med rösträtt för sextonåringar, vilket enligt myndigheten kan bidra till ökad
politisk delaktighet bland unga och därmed även ett ökat valdeltagande.
FHI finner även anledning att peka på behovet särskilda insatser som kan bidra till att
förbättra den demokratiska delaktigheten för utländska medborgare.
Sammanfattning
Bestämningsfaktorn demokratisk delaktighet följs upp med två indikatorer: förstagångsväljare och valdeltagande i val till kommunfullmäktige. Andelen förstagångsväljare har
följts från 1970 till 2002 och den har alltid varit lägre än valdeltagandet för samtliga röstberättigade. I det senaste valet deltog 70 procent av förstagångsväljarna vilket är det lägsta
valdeltagandet någonsin. Lägst är valdeltagandet bland utrikes födda samt inrikes födda
med båda föräldrarna födda utomlands.
Valdeltagandet i kommunalvalen baseras på utvecklingen mellan 1998-2002 och den
visar på stora skillnader mellan kommuner av olika socioekonomiska struktur. Utvecklingen för utländska medborgares valdeltagande är oroväckande – valdeltagandet har
generellt sett minskat sedan 1970-talet, men för den här gruppen har det nära nog halverats.
FHI finner även anledning att peka på behovet särskilda insatser som kan bidra till att
förbättra den demokratiska delaktigheten för utländska medborgare.
Ungdomsstyrelsen ger ekonomiskt stöd till bland andra ungdomsorganisationer, gymnasieskolor, politiska ungdomsförbund och andra aktörer för att uppmuntra förstagångsväljare att rösta. Satsningarna anses ha varit framgångsrika men det är oklart om de
ledde till ett högre valdeltagande för förstagångsväljare totalt sett. Ungdomsstyrelsen
redovisar vissa utvecklingsbehov kring representationen av unga i beslutande församlingar
samt försök med rösträtt för sextonåringar. Myndigheten efterlyser även mer kunskap om
varför dessa grupper röstar i liten utsträckning.
delaktighet och inflytande i samhället
21
3. Jämställdhet
3.1 Sambandet mellan jämställdhet och hälsa
Det kan konstateras att skillnaderna i hälsa mellan kvinnor och män är stora. Kvinnor lider
i högre utsträckning av stressrelaterad sjuklighet, söker sjukvård, konsumerar läkemedel
och är sjukskrivna i betydligt större utsträckning än män. Män drabbas mer av skador och
olycksfall, har högre alkoholkonsumtion och en högre andel män än kvinnor lider av övervikt. Kvinnor lever i genomsnitt längre än män. Dessa skillnader i hälsa kan inte enbart
förklaras av biologiska skillnader mellan könen utan måste även förklaras av sociala och
kulturella faktorer. Det finns strukturella förhållanden i samhället som medför att villkoren
ser olika ut för kvinnor och män, exempelvis på arbetsplatsen, i familjelivet och i deltagandet i sociala aktiviteter.
Connell (22) menar att genusrelationerna är en av de mer betydande strukturerna i alla
dokumenterade samhällen. Han tänker sig en tredelad modell för genusstrukturen, där han
särskiljer relationer byggda på makt, produktion och emotionell bindning. Relationer
byggda på makt med manlig dominans och kvinnlig underordning är enligt Connell den
viktigaste faktorn i västerländsk genusordning. Connell understryker också att kvinnors
och mäns olika villkor påverkas av klass, nationalitet och samhällsposition. Vi kan således
inte förstå klass eller etnicitet utan att hela tiden också relatera till genus, det finn alltså inte
finns en maskulinitet eller femininitet.
Forskning visar att ojämställda levnadsförhållanden orsakar skillnader i hälsa (23-25).
Ökad jämställdhet med fokus på en förändrad mansroll kan enligt en doktorsavhandling av
Örjan Hemström (26) utgöra ett viktigt led för att minska mäns överdödlighet jämfört med
kvinnor.
22
målområde 1
3.2 Utvecklingen av jämställdhet
Jämställdhet innebär att kvinnor och män har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter
att vårda barn och hem, att ha ett arbete som ger ekonomiskt oberoende och att kunna delta
i politiska, fackliga och andra aktiviteter i samhället. Bestämningsfaktorn ”jämställdhet”
berör flera politikområden och följs här via huvudindikatorn jämställdhetsindex
(JämIndex). Det är i allt väsentligt liktydigt med Statistiska centralbyråns (SCB) jämställdhetsindex. Bästa kommun får rang 1 och sämsta får rang 289 för kommuner (21 för län).
Alla rangvärdena summeras för varje län eller kommun och divideras med antalet variabler. Detta ger länets eller kommunens medelrang som är indexets värde. Det är värt att
påpeka att variabler som kommunfullmäktige, kommunstyrelse, egna företagare kan förändras mycket mellan bara ett par år, särskilt i små kommuner.
SCB:s index innehåller också variabeln ohälsotal. I Statens folkhälsoinstituts (FHI)
beräkning av jämställdheten i landet har emellertid denna variabel tagits bort för att den
inte ska ställas mot hälsoutfall. Det kan diskuteras huruvida den här typen av jämställdhetsindex är en adekvat metod för att mäta jämställdhet som en bestämningsfaktor för folkhälsans utveckling. I indexet saknas exempelvis uppgifter om mäns våld mot kvinnor, trots
att frihet från könsrelaterat våld ingår i regeringens jämställdhetsmål. Att tolka eventuella
framtida förändringar av värdet på en indikator för könsrelaterat våld kan emellertid vara
problematiskt på grund av möjliga förändringar i mörkertal, lagar eller domstolspraxis.
Professor Anne Hammarström konstaterar i FHI:s rapportering av regeringsuppdraget att
genomföra en analys av folkhälsopolitikens bestämningsfaktorer ur ett jämställdhetsperspektiv att ”könsrelaterat våld kan förhindras genom att åstadkomma jämställdhet
11
mellan könen i samhället”. En utveckling i positiv riktning av jämställdhetsindex kan
således även minska det könsrelaterade våldet. Möjligtvis kan man i fortsättningen följa
kommunernas satsning på primär- och sekundärpreventiva insatser, till exempel handlingsprogram för förebyggande av könsrelaterat våld, kvinnojourer och manscentrum eller
mansmottagningar. Men institutet finner att indexet tills vidare är en godtagbar utgångspunkt för en diskussion om jämställdhet och hälsa.
Jämställdhetsindex
Regionala och lokala skillnader
Statistiska jämförelser efter H-region visar att jämställdheten i landet följer ett tydligt
mönster. Jämställdheten är överlägset mest utvecklad i storstadsregionerna. Den mest
jämställda gruppen domineras av kommuner i Storstockholm. Dessa kännetecknas av liten
skillnad för kvinnor och män när det gäller andel högutbildade, sysselsatta och arbetslösa.
Arbetslösheten är förhållandevis låg liksom andelen med låga inkomster. Kvinnor och
män är mer jämnt fördelade på olika branscher. I politiken (kommunfullmäktige och kommunstyrelse) finns fler kvinnor (27).
11
Statens folkhälsoinstitut, Uppdrag att genomföra en analys av folkhälsopolitikens bestämningsfaktorer ur ett jämställdhetsperspektiv. (Anne Hammarström Arbetsmaterial till del 2 av uppdraget,
Målområde 1-6). Ej daterat.)
delaktighet och inflytande i samhället
23
Kommuner som ligger lägst i indexet är mer spridda över Sverige och de kännetecknas
av att de är mindre. Skillnaderna mellan kvinnors och mäns värden för utbildning, sysselsättning och antalet arbetssökande är stora. I många kommuner är andelen med låga
inkomster stor. Männen är många fler i kommunstyrelser och kommunfullmäktige (27).
Könsfördelningen vid chefstillsättningar
Sammantaget är andelen kvinnor i samtliga landets kommunfullmäktige 42 procent, men
minskar till 36 procent i kommunstyrelserna. Könsfördelningen skiljer sig mycket mellan
olika facknämnder med högst kvinnorepresentation (58 %) i nämnder som rör vård,
omsorg och sociala frågor, och lägst andel kvinnor (27 %) i teknik-, trafik-, miljö- och
fastighetsnämnder. I kommunerna är andelen kvinnliga ordförande 30 procent medan
motsvarande andel i landstingen är 44 procent (28).
Andelen kvinnliga chefer skiljer sig starkt mellan privat och offentlig sektor. Andelen
kvinnliga chefer inom den privata sektorn är endast 19 procent medan motsvarande andel
inom den offentliga sektorn är 56 procent (28).
Även inom frivilligsektorn finns köns- och klasstrukturer. De resursstarkaste av de frivilligt aktiva utövar makten och styr organisationerna medan mindre resursstarka, som
kvinnor med låg utbildning, äldre och människor i hyresrätter, arbetar på gräsrotsnivån
(29).
24
målområde 1
3.3 Förklaringar till utvecklingen av jämställdhet
Utvecklingen av jämställdhet kommenteras i detta avsnitt främst utifrån målområde 1, delaktighet och inflytande i samhället. Indikatorn jämställdhetsindex utgår från år 2002 vilket
gör att det inte är möjligt att utifrån dessa data förklara utvecklingen av jämställdheten.
Det går emellertid att följa utvecklingen för enskilda variabler, ibland ända från 1990.
Några exempel:
• Pappornas användning av föräldraförsäkringen har inte förändrats mycket sedan 1994.
• Kvinnor har högre utbildningsnivå än män i nästan alla kommuner. Skillnaderna har
också ökat sedan 1990.
Vi kan också konstatera att jämställdheten, mätt med JämIndex, uppvisar vissa regionala
och lokala skillnader, exempelvis mellan olika regioner i näringslivets struktur och i karriärmöjligheter. En förklaring kan också vara att det finns större möjligheter till kompetensutveckling i de större universitetsstäderna och att fler kvinnor än män lämnar glesbygdsområden för att studera och arbeta i större städer. Utbildningsnivån och vilka de
dominerande näringsgrenarna är inom en region har sannolikt en ganska stor påverkan på
invånarnas syn på jämställdhetsfrågorna – också i kommunens olika beslutande organ.
Beträffande delaktighet och inflytande konstateras i en rapport från programberedningen,
”Kommunerna och jämställdheten – om jämställdhet och demokrati”, att Sverige visserligen håller världsrekord i kvinnorepresentation men samtidigt visar det växande antalet
kvinnliga nätverk och olika kvinnosammanslutningar att kvinnor också väljer andra former för politiskt arbete (30).
Mediernas bild av manligt och kvinnligt samt en sexualisering av det offentliga rummet
bidrar sannolikt också till svårigheterna att bryta gamla könsmönster. Kvinnor sexualiseras och framställs ofta som offer medan män framställs som maktutövare och förövare.
För att relatera jämställdhetsutvecklingen i Sverige med övriga världen kan statistik
från FN:s utvecklingsprogram (United Nations Development Programme, UNDP) användas. Med hjälp av Human Development Report kan man jämföra Sverige med andra länder
inom ett antal områden som belyser jämställdhetsaspekter, till exempel andelen kvinnliga
riksdagsledamöter samt andelen kvinnliga administratörer och chefer. Två index i
UNDP:s statistik, Gender Development Index (GDI) och Gender Empowerment Measure
(GEM) har nära koppling till målområde 1 och 2. GDI mäter tre dimensioner för mänsklig
utveckling - hälsa, utbildning och inkomst för den kvinnliga delen av befolkningen. GEM
mäter deltagande och jämställdhet i det politiska och ekonomiska livet. Båda indexen
placerar Norge på första plats och Sverige på andra plats av 144 respektive 78 länder i
världen (31).
delaktighet och inflytande i samhället
25
3.4 Insatser på internationell och nationell nivå
Jämställdhetspolitik
Internationellt sammanhang
EU anser att jämställdhet är en grundläggande princip. Kvinnors och flickors rättigheter är
en nödvändig, väsentlig och omistlig del av de universella mänskliga rättigheterna. EU har
fastställt en rad strategiska mål, bland annat att genom stödinsatser främja kvinnors deltagande i beslutsfattandet och påskynda utvecklingen mot jämställdhet inom alla offentliga
och politiska organ (32).
År 2000 genomfördes en uppföljning av Pekingkonferensen 1995 genom FN:s specialsession, ”Kvinnor 2000, jämställdhet mellan könen, utveckling och fred”.
Nationella insatser
År 2001 skärpte Sverige jämställdhetslagen bland annat med att lönerna ska analyseras
utifrån jämställdhet. En kommitté inrättades 2003 för att följa upp och utvärdera Kvinnofridspropositionens myndighetsuppdrag ur ett könsmaktsperspektiv och 2004 år tillsattes
en utredning om översyn av jämställdhetspolitiken. Då beslutade regeringen också om en
handlingsplan för jämställdhetsintegrering inom Regeringskansliet.
Effekter av verksamheterna
Ur ett internationellt perspektiv får Sverige anses ligga mycket långt framme med exempelvis lagstiftning för jämställdhet. Samtidigt har Sverige en, i internationell jämförelse,
starkt könssegregerad arbetsmarknad. Sverige har också i jämförelse med exempelvis
USA en betydligt lägre andel kvinnliga chefer – åtminstone på de lägre nivåerna.
Bland ungdomar kan skönjas ett delvis uppluckrat könsrollsmönster. I en kunskapsöversikt över ungas könsmönster i skolan (33) redovisas studier som visar att flickor inte
bara underordnar sig utan konfronterar de sina villkor och försöker vidga sitt handlingsutrymme och är i högre grad än tidigare synliga som aktörer. Men utvecklingen är långt
ifrån entydig. Författaren refererar också till flera studier, i vilka flickornas sociala
klasstillhörighet identifieras som väsentlig för hur de definierar sig, agerar och bemöts.
Det tycks framför allt vara inom det sociala mellanskiktet som man stöter på utåtriktade,
aktiva och säkra flickorna medan det finns studier som pekar på att ”tysta” flickor har
lågutbildade föräldrar och att deras tystnad dessutom tycks öka under högstadietiden.
Samtidigt som flickor från lägre socioekonomiska grupper i vissa avseenden klarar sig
bättre än pojkar med samma bakgrund tycks dessa flickors skolvardag präglas av underordning i mötet med pojkar, mellanskiktsflickor och en skola vars arbetsformer de känner
främlingskap inför (33).
26
målområde 1
Utvecklingsbehov/förslag
Jämställdhetsfrågorna är kopplade till de flesta samhällssektorer och det är svårt att beskriva utvecklingen av jämställdhet med en eller ett par generella indikatorer. Jämindex har
funnits relativt kort tid och bör kunna utvecklas ytterligare men det är också viktigt att
indikatorerna inom de olika målområdena redovisas och kommenteras efter kön. FHI
anser att en skärpt lagstiftning och stöd till kvinnojourer är ett viktigt stöd och skydd för
våldsutsatta kvinnor. Men ökad kunskap om de män som utövar våld mot kvinnor samt
ökad tillgänglighet till så kallade mansjourer eller kriscentrum för män måste – tillsammans med metodutveckling – vara centrala delar i ett arbete som syftar till att förebygga
könsrelaterat våld. Under det senaste decenniet har ungdomsmottagningarna utvecklat
verksamheter för att i högre utsträckning nå unga män. Denna utveckling bör understödjas
även framgent på nationell och lokal nivå.
Insatser för att påverka bestämningsfaktorer inom folkhälsoområdet bör baseras på ett
genusperspektiv samt på genussensitiva metoder. Folkhälsoinstitutet bedömer det därför
som angeläget
• att genusanalyser utgör en reguljär del av planeringsunderlaget för folkhälsoinsatser på
nationell, regional och lokal nivå
• att instrument som underlättar genusanalyser på genomförda insatser inom folkhälsoområdet utarbetas och finns tillgängliga för tjänstemän och politiker; exempelvis behöver
JämIndex utvecklas ytterligare som indikator så att jämställdheten kan följas över tid.
• att tillgänglighet till så kallade mansjourer eller kriscentrum för män ökar och att effekterna av det arbete som utförs på dessa jourer och centrum följs upp.
Ytterligare utvecklingsbehov och förslag redovisas under målområde 8 ”trygg och säker
sexualitet och en god reproduktiv hälsa”.
Medierna har sannolikt ett stort ansvar för de stereotypa bilder av manligt och kvinnligt
som fortfarande är de dominerande. Pressetiska regler bör utvecklas inom detta område
för medierna.
Könsidentiteten utvecklas tidigt i livet och har, i motsats till många andra bestämningsfaktorer, en djuppsykologisk aspekt som inte får tappas bort i folkhälsoarbetet. Därför
räcker det inte att enbart arbeta med strukturer; insatser för att initiera aktiviteter på grupp
och individnivå krävs också, och då blir förskola, skola, mödravårdscentral, föräldrautbildningar med mera centrala aktörer och arenor. Såväl pojkars som flickors behov för
att utveckla en trygg könsidentitet måste synliggöras.
delaktighet och inflytande i samhället
27
3.5 Insatser på regional och lokal nivå
Länsstyrelser
Länsstyrelserna ansvarar för att den nationella jämställdhetspolitiken får genomslag regionalt. De ska stödja för länets arbetsplatser och arbeta för att initiera, stödja och bygga upp
ny kunskap inom jämställdhetsområdet. Länsstyrelserna genomför ofta insatser i form av
projekt och seminarier tillsammans med kommuner och andra för att bygga upp kunskaper
om jämställdhet.
Det tvååriga projektet ”Jämnt på toppen” avslutades våren 2004. Projektet genomfördes
av länsstyrelserna på uppdrag av regeringen och i samarbete med Svenskt näringsliv. Till
projektet inbjöd länsstyrelserna företag i respektive län till seminarier om jämställdhet på
ledande poster i företagen. Projektet har syftat till att höja medvetandet hos beslutsfattare
om hur könsmaktsstrukturen påverkar rekryteringen till ledande poster och till att ge företagen verktyg för en jämställd urvalsprocess. Drygt 300 företag har deltagit i projektet (17).
Landsting och kommuner
Inom landstingen och kommunerna finns i dag ingen enhetlig organisation för jämställdhetsarbete, men både kommunernas och landstingens arbete har breddats på senare år och
omfattar numera även innehållet i verksamheten. Sveriges Kommuner och Landsting (tidigare Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet) har bedrivit ett arbete för att
främja utvecklingen mot ökad jämställdhet. Som exempel kan nämnas metoder för att synliggöra könsmönster i de ordinarie kommunala verksamheterna (till exempel 3R-metoden
som utarbetats av Svenska kommunförbundet).
I Statens folkhälsoinstituts enkät till kommunerna om deras folkhälsoarbete uppger en
del kommuner att satsningar på att förbättra jämställdheten är den viktigaste åtgärden för
att minska ojämlikheten i hälsa. Kommunerna uppger bland annat att de arbetar med ta
fram jämställdhetsplaner, utbildningar i jämställdhet och genus för lärarna i kommunen
och särskilda satsningar på unga kvinnor genom jämställdhetsprojekt och tjejjourer.
Sammanfattning
Jämställdhetsindex (JämIndex), som innefattar 12 variabler, rangordnar kommunerna i
jämställdhetsavseende och visar därmed inte på några trender för hur jämställdheten
utvecklats. Däremot kan enskilda variabler i JämIndex följas över tid, i vissa fall från 1990.
Indexet visar på regionala skillnader med den mest jämställda gruppen av kommuner
belägna i Storstockholm. Kommunerna som ligger lägst i indexet är mer spridda över
Sverige.
I regeringens skrivelse ”Jämt och ständigt” med handlingsplan för innevarande mandatperiod anges som viktiga fokusområden fördelningen av makt och inflytande, lika lön,
sexualiserat våld, män och jämställdhet samt sexualiseringen av det offentliga rummet.
Från och med 2005 omfattar politikområdet också en delegation som ska stödja arbetet
med jämställdhetsintegrering i den statliga verksamheten.
28
målområde 1
Internationellt ligger Sverige i topp i flera avseenden inom jämställdhetsområdet, till
exempel mätt med indexet Gender Empowerment Measure. Inom vissa områden, till
exempel den könssegregerade arbetsmarknaden och andelen kvinnliga chefer ligger
Sverige internationellt sett sämre till. En kunskapsöversikt visar ett delvis uppluckrat
könsmönster för ungdomar i skolan men utvecklingen är inte entydig.
Medierna – inte minst veckopressen – har sannolikt ett stort ansvar för att upprätthålla
det stereotypa könsmönster, som fortfarande präglar samhället. Pressetiska regler bör
kunna utvecklas mer inom detta område.
Det behövs ökad kunskap om de män som utövar våld mot kvinnor och JämIndex behöver utvecklas ytterligare som indikator för jämställdhet. För internationella jämförelser kan
statistik från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) användas. Instrument bör utvecklas som
underlättar genus- eller jämställdhetsanalyser i planeringen av olika folkhälsoinsatser.
delaktighet och inflytande i samhället
29
4. Diskriminering
4.1 Sambandet mellan diskriminering och hälsa
Diskriminering reducerar vissa gruppers möjlighet till delaktighet och inflytande i samhället.
Särskilt allvarlig är den diskriminering som utestänger människor från arbetsmarknaden
samt särbehandlar människor i arbetslivet eftersom arbete för de allra flesta är grunden för
en lyckad integration och ett hälsosamt liv. Det finns flera studier som belägger sambandet
mellan främst etnisk diskriminering och hälsa (34-36). Studier i USA, Holland och
Storbritannien pekar på tydliga samband mellan etnisk diskriminering och högt blodtryck,
låg födelsevikt, depressioner och psykoser samt sjukdomar i andningsorganen (36).
Williams med flera (37) har visat att diskriminering har samband med ett flertal indikatorer på sämre fysiskt och framför allt mentalt hälsotillstånd. Nazroo (38) anser att det
finns en växande mängd evidens från både USA och Storbritannien som visar att upplevelser av rasism och diskriminering bidrar till etniska ojämlikheter i hälsa. Wong med flera
(39) har i en amerikansk longitudinell studie funnit att upplevelser av rasistisk diskriminering från lärare och kamrater i skolan visar samband med försämrade betyg, akademiska
färdigheter, självuppfattning, värdering av hemarbete och läxor, och mental hälsa. Det
saknas fortfarande mycket kunskap kring hälsoeffekter av diskriminering på grund av sexuell läggning, socioekonomisk ställning, religion och trosuppfattning, kön, ålder eller
funktionshinder. Det finns således ett stort behov av svensk forskning och kartläggning
inom området.
30
målområde 1
4.2 Utvecklingen av diskriminering
För att följa utvecklingen används i den här rapporten bestämningsfaktorn diskriminering,
som mäts genom indikatorn självupplevd diskriminering. Det är viktigt att komma ihåg att
diskriminering påverkar hälsan på olika sätt, dels kan de direkta konsekvenserna av diskrimineringen, till exempel arbetslöshet, skapa ohälsa. Dels kan diskrimineringen i sig skapa
negativa reaktioner och känslor hos individen som påverkar välbefinnandet. Diskriminering kan vara medveten eller omedveten och öppen eller dold. En vanlig diskrimineringsform som brukar diskuteras är direktupplevd diskriminering mellan individer som har
sitt ursprung i människors attityder till olika grupper i samhället.
Attityder
Integrationsverket (IV) genomför attitydundersökningar inom området etnisk och kulturell mångfald. Vid fyra tillfällen (1999, 2000, 2002 och 2003) har samma frågor ställts till
ett statistiskt representativt urval av den svenska befolkningen. Undersökningarna visar på
små attitydförskjutningar över tid. Strax över 70 procent av de tillfrågade instämmer helt
eller delvis i påståendet att det är bra för Sverige att människor från olika kulturer blandas
med varandra. Andelen som svarar att påståendet stämmer helt och hållet har ökat med
drygt 10 procentenheter sedan 1999. Andelen negativa till påståendet är cirka en fjärdedel
12
i alla mätningar.
På uppdrag av FHI mäter Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier (FSI)
årligen svenska folkets attityder. I en rapport som presenterades i december 2004 framgår att
det finns en positiv trend för attityderna gentemot homosexuella allt sedan mätningarna
startade 1994. Andelen som tycker bra om homosexuella har under perioden 1999-2004 ökat
från 25 procent till 35 procent. År 2004 uppger 34 procent att de varken är positivt eller negativt inställda till homosexuella vilket kan tolkas som en accepterande attityd (40).
Självupplevd diskriminering
Självupplevd diskriminering baseras på underlag från FHI:s nationella folkhälsoenkät,
”Hälsa på lika villkor”. En av frågorna i enkäten mäter självupplevd diskriminering genom
andelen personer som under de senaste tre månaderna uppger att de någon eller några
gånger blivit behandlade eller bemötta så att de har känt sig kränkta. En annan fråga
belyser andelen personer som upplever sig ha varit utsatta för kränkande behandling eller
13
bemötande av olika privata och offentliga institutioner. Resultaten från den nationella
folkhälsoenkäten visar att det är signifikant vanligare bland kvinnor än bland män att ha
blivit bemötta på ett kränkande sätt. Andelen män och kvinnor som utsatts för kränkande
behandling minskar kraftigt med åldern, hos kvinnor i åldrarna 65-84 är det tolv procent
12
Integrationsverket. Integration och folkhälsa. Hur folkhälsan beaktas inom Integrationsverkets
verksamhetsområde. 2004-09-01. INT-33-04-1162.
13
Sjukvården, skolan eller arbetet, arbetsförmedlingen, polisen och rättsväsendet, socialtjänsten,
försäkringskassan, affärer och restauranger, bank och försäkringsbolag, hyresvärd och bostadsförmedlare.
delaktighet och inflytande i samhället
31
som utsatts och motsvarande siffra för åldersgruppen 18-29 år är 47 procent. Här kan man
även se tydliga skillnader mellan personer födda i Sverige respektive utomlands (figur 3).
Kvinnor födda i övriga Norden och Europa och män födda utanför Norden har utsatts för
kränkande behandling i större utsträckning än dem födda i Sverige. En vanlig arena för
kränkande bemötande är skolan och arbetet. Ohälsa är avsevärt vanligare bland kvinnor
och män som blivit bemötta på ett kränkande sätt jämfört med dem som inte har blivit det
(tabell 1). Mönstret kvarstår efter korrigering för ålder och socioekonomisk tillhörighet.
Tabell 1. Procent kvinnor och män med ohälsa, uppdelat på kränkande bemötande.
Utsatt för kränkande bemötande
Kvinnor
Män
Ohälsoindikatorer
Ja
Nej
Ja
Nej
Nedsatt välbefinnande
41
16
37
11
Svår ängslan, oro, ångest
16
4
11
3
Mycket stressad
9
2
6
1
Svåra sömnsvårigheter
16
7
13
4
Svår trötthet
22
9
15
5
Svår värk
32
19
27
11
Dålig självskattad hälsa
16
6
16
4
Åldersstandardiserade och kalibrerade värden. Källa: Nationella folkhälsoenkäten 2004, Statens folkhälsoinstitut.
Procent
40
35
30
25
20
15
10
5
0
Sverige
Män
Övriga Norden
Övriga Europa
Övriga världen
Kvinnor
Figur 3. Andel som blivit utsatt för kränkande behandling efter födelseland, 18-84 år, 2004. Åldersstandardiserat.
Källa: Nationella folkhälsoenkäten, Statens folkhälsoinstitut.
32
målområde 1
Resultaten pekar på tydliga samband mellan diskriminering och ohälsa. Statens folkhälsoinstitut anser att dessa resultat är så pass anmärkningsvärda att de bör följas upp närmare.
Underlaget från den nationella folkhälsoenkäten kommer därför att analyseras i det diskrimineringsprojekt som institutet driver tillsammans med de ombudsmän som har till uppgift att motverka diskriminering på olika grunder. Projektet presenteras närmare under
avsnittet Utvecklingsbehov/förslag.
Utredningar om diskriminering
Lagstiftning är ett centralt och viktigt instrument för att motverka diskrimineringen i
samhället. För att ytterligare utveckla lagstiftningen och föreslå andra åtgärder för att motverka diskriminering pågår för tillfället tre statliga diskrimineringsutredningar.
En parlamentarisk sammansatt kommitté, Utredningen om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning (dir. 2002:11), har i uppdrag att överväga en sammanhållen diskrimineringslagstiftning och bedöma om det behövs ytterligare åtgärder med hänsyn till tre
EG-direktiv om könsdiskriminering.
Utredningen om strukturell diskriminering (dir. 2003:118) har i uppdrag
• att redovisa den kunskap som finns om strukturell diskriminering på grund av etnisk
eller religiös tillhörighet
• i relevanta delar redovisa kunskap om och åtgärder mot strukturell diskriminering på
grund av etnisk eller religiös tillhörighet i andra länder
• i relevanta delar redovisa kunskap om och åtgärder mot diskriminering på grund av kön
i Sverige och i andra länder
• föreslå åtgärder för att motverka strukturell diskriminering på grund av etnisk eller
religiös tillhörighet
• föreslå åtgärder för att fylla luckor i kunskapen om strukturell diskriminering på grund
av etnisk eller religiös tillhörighet.
Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering (dir. 2004:54) har i uppdrag att identifiera strukturell diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet
i Sverige och, i den mån sådan diskriminering kan påvisas, identifiera och analysera
mekanismerna bakom den och dess konsekvenser för makt och inflytande i Sverige. En
målsättning är även att fastställa diskrimineringens konsekvenser i förhållande till de
integrationspolitiska målen. Dessutom ska utredaren föreslå åtgärder för att motverka
strukturell diskriminering utifrån etnisk och religiös tillhörighet och åtgärder för att öka
möjligheterna till inflytande och makt för dem som främst riskerar att utsättas för sådan
diskriminering i Sverige.
delaktighet och inflytande i samhället
33
4.3 Insatser på internationell och nationell nivå
Integrationspolitik
Internationellt sammanhang
Allt arbete mot diskriminering i Sverige och internationellt tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, tillsammans med de två FNkonventionerna från 1966 och den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950. Alla människor är lika
i värde och rättigheter och det betyder att ingen får diskrimineras eller hindras från att
utnyttja sina rättigheter på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig
eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning eller politisk eller annan uppfattning. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
Det främsta internationella instrumentet för att motverka etnisk diskriminering utgörs
av FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Konventionen
syftar till att garantera alla människor oavsett ursprung absolut och fullständig rätt till alla
tänkbara mänskliga rättigheter. Europakonventionen innehåller i artikel 14 ett diskrimineringsförbud och ett tilläggsprotokoll 12 till konventionen, som innehåller ett generellt
diskrimineringsförbud, har nyligen antagits. Även i EG-rätten, till exempel artikel 13 i EGfördraget och artikel 21 i EU-stadgan, finns bestämmelser som förbjuder diskriminering.
Svensk lagstiftning
Den svenska lagstiftningen mot diskriminering utgår ifrån regeringsformen (RF) där
1 kap. 2 § säger att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av
kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilda som
person. I 1 kap. 9 § RF sägs att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som
fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska beakta allas likhet inför lagen samt
iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Enligt 2 kap. 23 § RF får en lag eller
annan föreskrift inte strida mot Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Skyddet mot diskriminering har successivt förstärkts i svensk lag.
Integrationsverket
Insatser som påverkar diskriminering
Integrationsverket har bland annat i uppdrag att motverka diskriminering, rasism och
främlingsfientlighet. Myndigheten samarbetar därför med Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), föreningar och organisationer i det civila samhället. Integrationsverket
lämnade en plan för hur arbetet mot strukturell diskriminering ska bedrivas till regeringen
i maj 2004.
34
målområde 1
Verkets arbete med att ta fram kvantitativ och systematisk kunskap om den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden har stött på problem eftersom verket inte har ändamålsenliga vetenskapliga metoder. Det saknas kvantitativ kunskap om den faktiska förekomsten av direkt diskriminering och om hur omfattande denna diskriminering egentligen
är. Verket har därför inriktat en del insatser under 2004 på att skaffa sig metodkompetens
och inleda samarbete med olika aktörer för att tillämpa så kallad situation testing i Sverige.
Situation testing är en experimentell metod som har utvecklats av FN-organet Internationella arbetsorganisationen (International Labour Organization, ILO) och har använts
i flera europeiska länder. Metoden kan användas för att kartlägga olika former av diskriminering (på grund av kön, etnicitet, ålder, funktionshinder och sexuell läggning), men
används mest för att analysera etnisk diskriminering. Eftersom metoden inte har använts i
Sverige tog Integrationsverket initiativ till ett internationellt seminarium som skulle ta
fram en fördjupad kunskap om denna metod och belysa dess potential, begränsningar och
förutsättningar. Ett annat syfte var att skapa dialog forskare emellan och mellan forskare
och policyutvecklare på tjänstemannanivå kring förutsättningarna för att tillämpa
situation testing i Sverige. Integrationsverkets seminarium har även resulterat i en särskild
14
kunskapsöversikt av området.
Integrationsverket har fått i uppdrag av regeringen att genomföra en studie med
situation testing i Sverige. Verket ska därför inleda ett samarbete med ILO i Genève under
2005 för att genomföra en sådan studie i Sverige som följer ILO-metoden i alla dess tre
15
steg. Denna studie genomförs under 2005-2006.
Effekter av verksamheten
Integrationsverket arbetar i första hand med stöd till andra samhällsaktörer, varför det
enligt myndigheten är svårt att avgöra i vilken mån verkets egna insatser bidragit till att nå
det övergripande nationella folkhälsomålet och relevanta delar av målen för de elva
målområdena i folkhälsopropositionen. Det är också svårt att uttala sig om vilken effekt
det skulle få om verksamheterna och insatserna inte bedrevs, men sannolikt skulle integrationsprocesserna – och därmed faktorer som påverkar hälsan bland den del i befolkningen
16
som har utländsk bakgrund – fördröjas.
Utvecklingsbehov/förslag
Diskriminering är en central faktor för hälsan i gruppen utrikes födda och speglar dessutom majoritetsbefolkningens öppenhet och tolerans till multietnicitet. I dag finns svenska
studier som visar att etnisk diskriminering och rasism leder till sämre hälsa (34-36).
Sambandet understryks även av internationell forskning. Men forskningen kring diskriminering och hälsa vilar tungt på den etniska definitionen av begreppet. Statens folkhälsoinstitut har därför tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen, Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och
14, 15, 16
Integrationsverket. Integration och folkhälsa. Hur folkhälsan beaktas inom
Integrationsverkets verksamhetsområde. 2004-09-01. INT-33-04-1162.
delaktighet och inflytande i samhället
35
Jämställdhetsombudsmannen inlett ett projekt för att få kunskap kring sambanden mellan
olika diskrimineringsgrunder och hälsa. Syftet med projektet är att inhämta kunskap och
utveckla ett gemensamt förhållningssätt kring begreppet diskriminering. Avsikten är vidare
att utveckla en eller flera lämpliga metoder för att mäta diskriminering och klargöra vilka
samband som finns mellan diskriminering och hälsa. Projektet pågår 2004-2006 och innefattar en kunskapsanalys, en diskrimineringsstudie och en slutrapportering i form av en
konferens. Som initiativtagare till projektet finansierar Statens folkhälsoinstitut den första
delen av projektet. Ett upplägg kring en eventuell samfinansiering av projektets övriga
delar slogs fast under hösten 2005.
Det är FHI:s uppfattning att ökade kunskaper om diskrimineringens samband med hälsan
är viktiga eftersom det tillför nya argument, vid sidan om rättighetsargumentet, i arbetet mot
diskriminering på alla nivåer i samhället, inte minst på den lokala och regionala nivån.
Med en sådan kunskap bör också lämpliga metoder att mäta diskriminering kunna utvecklas. FHI anser att det är angeläget att utveckla sådana metoder som verktyg för att följa
diskrimineringens utveckling och utbredning bland diskriminerade grupper i samhället.
År 1996 genomförde Socialstyrelsen tillsammans med dåvarande Invandrarverket,
Folkhälsoinstitutet och Inrikesdepartementet en första rikstäckande representativ undersökning av fyra etniska gruppers levnadsförhållanden. I samarbetsprojektet studerades de
grupper från Chile, Iran, Polen och Turkiet som kom till Sverige under 1980-talet. I rapporten belystes även gruppernas upplevelse av diskriminering. Det är FHI:s uppfattning att
kunskaperna om invandrares och flyktingars hälsotillstånd i Sverige behöver uppdateras
och att en rapport baserad på en sådan undersökning särskilt ska behandla diskriminering
och hälsa. FHI föreslår därför att en uppdaterad invandrarrapport tas fram tillsammans
med Integrationsverket, Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter. I rapporten bör
frågor om hälsa och diskriminering behandlas.
En grupp som är särskilt utsatt för hälsorisker är gruppen asylsökande. Många av de
asylsökande mår redan vid ankomst till Sverige dåligt och mycket tyder på att hälsosituationen för flera försämras ytterligare under asyltiden. Det görs i dag en hel del insatser för
att förbättra situationen för denna grupp. Bland annat finns ett nationellt samsynsdokument, ”Hälsa och den första tiden i Sverige”, som arbetats fram och skrivits under av ett
flertal olika myndigheter. För att få en bättre bild av de asylsökandes hälsosituation samt få
reda på hur asyltiden påverkar hälsan bör även denna grupp ingå i någon nationell studie.
Då skulle det också vara möjligt att få reda på om alla åtgärder som genomförs leder till
någon förbättring för denna grupp.
Statens folkhälsoinstitut bedömer det sålunda som angeläget
• att det lokala och regionala arbetet mot diskriminering stärks genom satsningar på att få
mer kunskap om diskrimineringens negativa påverkan på hälsan bland utsatta grupper i
samhället
• att metodutveckling sker för att kunna mäta olika former av diskriminering
• att en uppdaterad invandrarrapport tas fram där frågan om diskriminering och hälsa
behandlas.
36
målområde 1
4.4 Insatser på regional och lokal nivå
Integrationsverket
Integrationsverket (IV) utvecklar metoder för arbetet mot diskriminering samt identifierar
relevant kunskap för att stödja rätt aktörer i samhället så att den etniska diskrimineringen
på arbetsmarknaden minskar. En viktig del i myndighetens arbete är att stärka det civila
samhällets möjligheter att påverka integrationsprocesserna. Insatserna sker i form av
etableringsstöd, kompetensutveckling och balanserad utspridning av de lokala antidiskrimineringsbyråerna.
Det är viktigt att antidiskrimineringsbyråerna får en jämställd roll i de lokala och regionala integrationsdialogerna. Inom ramen för verksamhetsplaneringen för år 2005 bygger IV:s
strategi på att introducera byråerna i de lokala och regionala överenskommelserna. Syftet är
att sammanlänka det offentliga och det civila i kampen mot diskriminering. Det bör påpekas
att antidiskrimineringsbyråerna får stöd för sitt arbete mot diskriminering på alla grunder
17
men vad gäller etnisk diskriminering ligger tyngden särskilt på arbetsmarknaden.
Ett förväntat resultat av stödet till det civila samhället och dess engagemang i icke
diskrimineringsarbete är att både centrala myndigheter och kommuner på allvar börjar
beakta vikten av arbete mot etnisk diskriminering i sina egna verksamheter. Ett exempel på
förändrad praxis i den riktningen är Integrationsverkets riktlinjer för projektbidrag för
2004. Insatser mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden och arbetsmarknads18
introduktion för nyanlända har prioriterats i beviljandet av stöd till civila projekt.
Genom dialog med aktörer som Integrationsverket samverkar med ska projektstöd
beviljas för att stimulera det civila samhällets jämlika möjligheter att medverka i utveckling av metoder som kan bidra till integration i arbetslivet. Under 2004 bidrog Integrationsverket till att utveckla några enstaka större utvecklingsprojekt för att utveckla metoder för ökad integration i svenska samhället. De projekt som tilldelas stöd ska ha fokus på
att främja nyanländas inträde på arbetsmarknaden och utveckla verksamhet och metoder
som motverkar diskriminering när nyanlända söker jobb. Resultatet från projekten kom19
mer att utvärderas och spridas som lärande exempel.
Eftersom kvinnor hittills haft mindre nytta av integrationsfrämjande verksamhet kommer utvecklingsprojekt som främjar jämställdhet att prioriteras.
Kommuner
En del kommuner uppger att de arbetar med frågor som rör främlingsfientlighet och människors lika värde, bland annat genom manifestationer och policydokument. En kommun
uppger att den skulle behöva arbeta med att förändra medborgarnas attityd till invandrare.
Denna mindre kommun tar varje år emot omkring 50 invandrare men många flyttar snabbt
därifrån på grund av avstånd till familj, avsaknad av jobb och att arbetsgivare är obenägna
17, 18, 19
Integrationsverket. Integration och folkhälsa. Hur folkhälsan beaktas inom Integrationsverkets verksamhetsområde. 2004-09-01. INT-33-04-1162.
delaktighet och inflytande i samhället
37
att anställa invandrare. Kommunen menar att den skulle ha stor nytta av att invandrarna
20
stannade kvar eftersom bygden riskerar att avfolkas.
Sammanfattning
Uppföljningen av den självupplevda diskrimineringen baseras på den nationella folkhälsoenkäten så det är inte möjligt att analysera utvecklingen under en längre tid. Men utifrån
enkäten kan vi konstatera att det är stora skillnader mellan olika arenor och redovisningsgrupper. Kränkande bemötande är vanligt i skolan och på arbetet. Resultaten pekar på att
män födda utanför Norden betydligt oftare upplever sig ha blivit bemötta på ett kränkande
sätt än män födda i Sverige.
Särskilt intressant är att undersökningen visar på tydliga samband mellan diskriminering och hälsa. Förekomsten av ohälsa är avsevärt vanligare bland kvinnor och män som blivit bemötta på ett kränkande sätt jämfört med dem som inte har blivit det. Det är framför
allt unga kvinnor som upplever sig diskriminerade i olika situationer.
Integrationsverket har insatser inom området etnisk diskriminering, bland annat ger myndigheten stöd till ett tiotal lokala antidiskrimineringsbyråer. Eftersom myndigheten i första
hand verkar genom andra samhällsaktörer, är det svårt att avgöra effekter av insatserna.
De utvecklingsbehov som redovisas är främst ökad kunskap inom området. FHI anser
att det är viktigt att få kunskap om sambanden mellan diskriminering och hälsa, samt att
utveckla metoder för att mäta olika former av diskriminering. Detta arbete kan bland annat
göras inom ramen för det pågående samverkansprojektet ”Diskriminering och hälsa” som
FHI driver tillsammans med ombudsmännen mot diskriminering. FHI efterlyser också en
ny, uppdaterad invandrarrapport där frågan om självupplevd diskriminering utvecklas.
20
Statens folkhälsoinstitut, besök i tio kommuner, 2005, Opublicerat arbetsmaterial.
38
målområde 1
5. Kultur
5.1 Sambandet mellan kultur och hälsa
Att mäta hur kulturella upplevelser påverkar hälsan är svårt och resultaten bör tolkas med
försiktighet. Det är oklart huruvida de positiva hälsoeffekter som deltagande i kulturaktiviteter ger kan härledas till kulturen i sig. Det finns många tecken som tyder på att det är själva
gemenskapen som deltagandet innebär som skapar välbefinnande. Viss forskning pekar på
att vissa kulturaktiviteter kan motverka och förebygga ohälsa genom kulturens förmåga att
stimulera människor att ta vara på sin kapacitet, att skaffa sig kunskaper, lära av erfarenheter och bilda sig uppfattningar (empowerment). Detta innebär emellertid inte att det på
aggregerad nivå finns ett likhetstecken mellan kultur och hälsa. Även om kulturen alltid
ska utgå från sitt egenvärde kan kulturen – och ska enligt nationella mål och målen för EU
– påverka alla andra politikområden.
Forskning kring kulturellt deltagande överlappar ofta den forskning som fokuserar på
socialt kapital. Flera studier visar att olika former av socialt deltagande, exempelvis föreningsdeltagande, har klara samband med hälsa (4, 8, 41, 42).
delaktighet och inflytande i samhället
39
5.2 Utvecklingen av kulturdeltagandet
Förändringar i kulturvanor och kulturdeltagande mäts bland annat i ”Kulturbarometern”
som genomförts åtta gånger under åren 1983-2002. Värdena för de aktiviteter som mäts i
barometern avviker emellertid kraftigt mellan olika år av orsaker som bland annat hör
samman med undersökningens genomförande. Materialet är därför behäftat med viss
osäkerhet när det gäller tolkning av data. Kultur diskuteras därför i detta avsnitt utifrån
flera indikatorer inom området kulturellt deltagande och baseras på Statistiska centralbyråns (SCB) undersökningar av levnadsförhållanden (ULF). Det finns givetvis många
fler aspekter av kulturellt deltagande än de som presenteras här, exempelvis har internetanvändningen vuxit sig stark under det senaste årtiondet. De kulturyttringar som presenteras
i detta avsnitt gör inte anspråk på att vara heltäckande.
Kulturellt deltagande
Kulturvaneundersökningar visar att svenskarna blivit alltmer kulturaktiva. Vi går mer på
teater, konserter och andra kulturevenemang i dag än för 20 år sedan och kulturen har
sannolikt fått en större betydelse, inte bara i enskilda människors liv utan i hela samhällsutvecklingen. Undersökningar visar att intresset för att gå på teater, bio och idrottsevenemang har ökat markant, kyrkobesökande, musicerande och konsertbesökande är stabilt.
Biblioteksvanorna är utbredda och stabila.
Det råder emellertid stora skillnader i kulturvanor mellan exempelvis män och kvinnor,
unga och gamla, infödda svenskar och invandrare, arbetare och tjänstemän, storstadsbor
och glesbygdsbor. Sett i ett längre perspektiv kan det konstateras att en del gamla mönster
håller på att brytas, där sociala klasskillnader, skillnader mellan könen samt skillnader
mellan unga och gamla håller på att jämnas ut. I andra avseenden har emellertid skillnaderna
snarare ökat än minskat.
I tabellen nedan presenteras exempel på hur olika former av kulturdeltagande,
kulturaktivitet och kulturkonsumtion ser ut på regional nivå.
40
målområde 1
Tabell 2. Kulturaktiviteter under de senaste 12 månaderna i genomsnitt för åren 1996-1999 (senaste tillgängliga data)
efter H-region. Procent av befolkningen 16-84 år
1996-1999
Teater- Konsert- Konst- Museum Bibliotek
besök
besök museum,
utställn.
Studiecirkel,
kurs
Biobesök Gudstjänst, Sjungit i
väckelse- kör eller
möte
grupp
H1 Stockholm
50,8
49,3
46,7
51,0
59,6
21,8
67,8
30,1
6,4
H2 Göteborg
och Malmö
45,7
46,5
44,3
45,6
63,0
25,2
63,1
34,6
6,1
H3 Större städer
37,8
45,1
35,5
41,0
58,4
24,0
54,2
38,7
5,8
H4 Södra
mellanbygden
32,4
39,7
31,3
36,0
53,6
25,3
44,5
44,0
6,3
H5 Norra
tätbygden
31,6
45,4
30,8
41,7
56,9
27,6
49,4
40,0
6,6
H6 Norra
glesbygden
25,9
35,3
24,6
29,8
51,7
26,7
41,2
41,5
6,0
40
45
37
42
58
24
55
38
6
Samtliga
16-84 år
Källa: Den kulturella välfärden, Statens kulturråd (43)
Tabellen visar hur de flesta kulturaktiviteter följer ett tydligt geografiskt mönster. I de tätbebyggda regionerna är människor i allmänhet betydligt mer kulturaktiva än i de mindre
befolkade regionerna. En viktig förklaring till den här skillnaden är att utbudet av olika former av kulturaktiviteter är betydligt rikare och mer differentierad i storstadsregionerna än i
glesbygden. I vissa regioner spelar olika kulturaktiviteter under turistsäsongen stor roll liksom det stora antalet musikfestivaler. Biblioteksbesökandet är förhållandevis jämnt fördelat
mellan regionerna, medan biobesökandet är mest utbrett i storstadsregionerna (43).
Funktionshindrade
Kulturrådet har i sin rapport ”Den kulturella välfärden” (43) studerat kulturvanor hos
personer med rörelsehinder. Statistik från levnadsvaneundersökningar visar att kulturaktiviteter avtar med ökande grad av rörelsenedsättning. Att personer med funktionshinder
besöker teater, konsert eller museer är mycket ovanligt jämfört med personer utan
funktionshinder, men för deltagande i gudstjänster är det ingen skillnad. Kulturrådet har
sedan flera år tillbaka ett särskilt sektorsansvar för funktionshindrades tillgång till kultur
och ska redovisa utvecklingen på området till regeringen under hösten 2005.
delaktighet och inflytande i samhället
41
5.3 Förklaringar till utvecklingen av kulturaktiviteter
Den kulturpolitik som bedrivits under den senaste trettioårsperioden har varit framgångsrik på så vis att den lett till en ökad efterfrågan på kultur. Därmed ökar kravet på staten,
kommunerna och landstingen att skapa resurser för att vidareutveckla kulturverksamheten
i landet. Det har från samhällets sida sedan decennier funnits en stark strävan att skapa ett
rikt kulturliv i hela landet och att göra alla invånare delaktiga i kulturen. Inriktningen har
varit regionalisering - god kultur ska vara tillgänglig i hela landet, det ska finnas en konstnärlig och kulturell mångfald och en levande kulturmiljö. Men många förändringar hänger
förstås samman med samhällsutvecklingen i stort. Exempel på detta är att urbaniseringen
har ökat och detaljhandeln har koncentrerats. Bokhandlarna och de renodlade skivbutikerna
har blivit färre men bok- och skivförsäljningen har trots detta ökat. Filmintresset och möjligheterna att se film har ökat. Medielandskapet har förändrats i grunden, från ett system
med tre radiokanaler och två tv-kanaler har vi fått ett otal satellit- och kabelkanaler.
Regionaliseringen i kulturlivet har breddat tillgången till professionell teater, dans och
musik. Biblioteken är väl utbyggda. Biblioteken spelar en viktig roll i det kunskapssamhälle som tar form genom utbildningssatsningar och utbredningen av ny informationsteknik. Museerna har förnyat sina arbetsformer och presenterar kunskap i nya utställningsformer. Ny informationsteknik ökar deras möjligheter att vara minnesarkiv.
En av drivkrafterna bakom det ökande kulturdeltagandet är den kraftigt höjda utbildningsnivån. Liksom i utbildningssamhället framstår kvinnorna som den mest aktiva gruppen, men också de medelålders och äldre (både män och kvinnor) ökar sitt deltagande i
kulturlivet.
42
målområde 1
5.4 Insatser på internationell och nationell nivå
Kulturpolitik
Statens kulturråd
Internationellt sammanhang
Kulturrådet har inte något uttalat uppdrag att verka för det internationella kulturutbytet,
men rådet har bred erfarenhet av internationellt samarbete, bland annat genom de bidrag
som myndigheten fördelar till internationellt kulturutbyte och olika nätverk.
Kulturrådet har den svenska regeringens uppdrag att bevaka och informera om EU:s
politik och verksamhet inom kulturområdet genom att Kulturrådet tillsammans med
Riksantikvarieämbetet driver det svenska kulturkontaktkontoret. Kontorets syfte är att
främja det europeiska kultursamarbetet med särskild inriktning på sitt eget lands deltagande
i kulturella samarbetsprojekt och i europeiska nätverk och organisationer.
Insatser som påverkar kulturaktiviteter
Kulturrådet har regeringens uppdrag att följa utvecklingen inom kulturområdet, ge ett
samlat underlag för den statliga kulturpolitiken och bistå regeringen med att genomföra
denna. Detta gör rådet genom bidragsgivning, information, kunskapsutveckling i vid
mening och genom att samverka med, stödja och inspirera dem som kan bidra till att de
kulturpolitiska målen uppnås. Kulturrådets uppdrag innehåller således dels bidragsgivning till kulturändamål, dels insatser av olika slag i syfte att stärka konsten och den
kulturella infrastrukturen och för att främja medborgarnas tillgång till kultur.
I augusti 2005 överlämnade Kulturrådet en strategi för sitt arbete med kultur och folk21
hälsa till regeringen. Strategin är framför allt inriktad på målområdena 1, 3, 4, 6 och 9
som upplevs som mest relevanta för Kulturrådets verksamhetsområden. Åtgärderna i strategin handlar bland annat om att utveckla samarbetet med universitet och högskolor för att
främja forskning och utbildning om kultur och folkhälsa, samla och sprida kunskap om
kultur och folkhälsa och att, genom den anslagspost Kulturrådet disponerar för kultur i
arbetslivet, prioritera projekt med inriktning på kultur och folkhälsa.
Effekter av verksamheten
Det är svårt att mäta effekter av Kulturrådets verksamhet eftersom Kulturrådet sällan är
ensam bidragsgivare till kulturverksamheter på nationell, regional och lokal nivå.
Kulturrådets bidrag ges ofta under förutsättning att verksamheten också finansieras med
regionala och lokala medel. Det finns även en rad andra aktörer inom området, exempelvis
Riksantikvarieämbetet och Stiftelsen framtidens kultur. Kulturrådet har för närvarande
inte något sätt att mäta effekter av sin verksamhet i arbetet med att främja kulturaktiviteter
som i sin tur kan ha positiv påverkan på folkhälsan.
21
Kulturrådet. Kulturrådets strategi för kultur och folkhälsa. 2005-08-30. Dnr KUR 2005/2622.
delaktighet och inflytande i samhället
43
Utvecklingsbehov/förslag
Statens kulturråd framhåller i sin strategi för kultur och folkhälsa samt i det tidigare
22
lämnade underlaget att rådet i det fortsatta arbetet med folkhälsa avser
• att tillsammans med Statens folkhälsoinstitut medverka i att ta fram statistik och uppföljningssystem av intresse för folkhälsa och kultur
• att inom anslaget Kultur i arbetslivet lyfta fram folkhälsoarbetet vilket dock förutsätter
ett tydligare uppdrag från regeringen avseende detta anslag
• att i övrigt bidra med förslag som kan främja folkhälsan, till exempel att jämställa
kulturaktiviteter med sådana friskvårdsinsatser som är avdragsgilla för arbetsgivaren.
Utöver detta anser Statens folkhälsoinstitut och Statens kulturråd att det är angeläget
• att ytterligare kunskapsunderlag tas fram om sambandet mellan kultur och hälsa.
Kulturrådet och Statens folkhälsoinstitut konstaterar även att det saknas större undersökningar om bestående effekter av kontinuerligt kulturdeltagande – bio, drama, dans, sång,
musik, bild, läsande, berättande – på befolkningsnivå.
I regeringens proposition Forskning för ett bättre liv (2004/05:80) presenterar regeringen
sin syn på att forskningen om kulturens betydelse för livskvalitet och hälsa bör stärkas.
Områdets metod och teoribildning bör utvecklas för att ge en vetenskaplig grund som kan
stärka kunskapen om kulturens betydelse för folkhälsan. Regeringen understryker även att
forskning kring kultur för hälsa förutsätter ett mångvetenskapligt angreppssätt. Genom att
komplettera det medicinska angreppssättet med ett mer humanvetenskapligt kan forskningen även främja en helhetssyn vid förslag till åtgärder. Regeringen vill därför att
Vetenskapsrådet ska fördela fem miljoner kronor 2006 på forskning om kultur och hälsa.
Kulturrådet och FHI finner att forskning inom detta område är angelägen, inte minst mot
bakgrund av att kulturdeltagandet är ojämnt fördelat, såväl geografiskt som mellan olika
socioekonomiska grupper.
Det finns också mycket att utveckla för att se på vilket sätt kulturen kan främja hälsan.
När det gäller uppföljningen av kultur och hälsa är det emellertid inte fruktbart att välja en
enskild indikator för denna uppföljning. Ett utvecklingsarbete måste påbörjas för att mer
adekvata uppföljningar ska kunna göras.
22
Kulturrådet. Indikatorer för folkhälsa och kultur. Diskussion avseende mål och indikatorer.
2004-09-27. Bilaga. Dnr KUR 2004-2171.
44
målområde 1
5.5 Insatser på regional och lokal nivå
Kulturrådet
Det råder sedan länge en bred uppslutning kring huvuddragen i den nationella kulturpolitiken. Det finns av riksdagen antagna nationella kulturpolitiska mål och en väl utbyggd
infrastruktur av kulturinstitutioner inom teater-, musik-, biblioteks- och museiområdet och
en organisation av det svenska kulturlivet som ligger fast. Det samhällsstödda kulturlivet
har genomgått stora och betydelsefulla förändringar. Fler regioner tar ett allt större ansvar
för att tillgodose medborgarnas rätt till kultur, samtidigt som ekonomin hårdnar och konkurrensen om de ekonomiska resurserna ökar.
Utvecklingsförutsättningarna för regionerna ser olika ut bland annat beroende på geografiskt läge, befolkningsutveckling och näringslivsutveckling, något som också påverkar
förutsättningarna att bedriva kulturpolitik. Kulturrådet deltar i regionala dialoger som tar
upp kulturpolitiken ur ett helhetsperspektiv utifrån nationella och regionala prioriteringar.
I de regionala dialogerna tas bland annat upp frågor om jämställdhet, mångkultur, kultur
och folkhälsa.
En viktig del i att utveckla kulturverksamheten i länen är arbetet med att ta fram kulturstrategier och program för länets kulturverksamhet. Detta arbete görs ofta i bred samverkan
mellan landsting och regioner och länets kommuner och med förankring i länets kulturliv.
Många län tar även fram utvecklingsplaner för delområden inom konst och kultur, som till
exempel musikplaner, museiplaner och medieförsörjningsplaner för bibliotek. Detta arbete
syftar bland annat till att vidga medborgarnas deltagande i kulturlivet och kan därmed
indirekt även ha positiva effekter på folkhälsan, även om det inte är det ursprungliga syftet.
Kommuner
FHI:s kommunenkät och kommunbesök visar att vissa kommuner har initierat olika former av kulturstödjande åtgärder. En kommun rapporterar om sitt arbete med att inrätta en
mötesplats för gymnasieungdomar som de själva organiserar. Syftet är att ungdomar, tillsammans med kultur- och fritidsförvaltningens personal, ska ta ansvar för och bli delaktiga
i kulturaktiviteter. Enligt kommunen fungerar verksamheten mycket bra men man är
bekymrad över att besökarna inte representerar samhället i övrigt. De som kommer till
mötesplatsen är i första hand en homogen grupp ungdomar som är vältaliga och kulturintresserade. Kommunen har därför börjat sätta ihop en referensgrupp av vuxna som
ska påverka vilka verksamheter som ordnas. Förhoppningen är att fler grupper av ung23
domar ska lockas dit.
Landsting och regioner
I arbetet med strategier, program och planer kan det finnas goda möjligheter att lyfta fram
kulturen i ett folkhälsoperspektiv. En viktig del i att utveckla kulturverksamheten i länen är
23
Statens folkhälsoinstitut, besök i tio kommuner, 2005, opublicerat arbetsmaterial.
delaktighet och inflytande i samhället
45
arbetet med att ta fram kulturstrategier eller program för länets kulturverksamhet. Detta
arbete görs ofta i bred samverkan mellan landsting och regioner och länets kommuner och
24
med förankring i länets kulturliv.
I många län pågår även ett aktivt arbete med att ta fram utvecklingsplaner för delområden inom konst och kultur som till exempel musikplaner, museiplaner och medieförsörjningsplaner för bibliotek. Detta arbete ska bland annat vidga medborgarnas deltagande i
kulturlivet och det kan därmed indirekt även ha positiva effekter på folkhälsan, även om
25
arbetet inte direkt är kopplat till att förbättra befolkningens hälsa.
Flera landsting och regioner arbetar med olika kulturprojekt, exempelvis att utveckla
kulturen i vården. I en del landsting är syftet med kultursatsningarna explicit att förbättra
hälsan i befolkningen. Andra landsting och regioner rapporterar att deras insatser på kultu26
rområdet inte har direkt koppling till en strategi för hälsa.
Sammanfattning
Det är oklart huruvida de positiva hälsoeffekter som deltagande i kulturaktiviteter ger
beror på kulturen i sig. Kulturvaneundersökningar visar att svenskarna blivit alltmer kulturaktiva. En av drivkrafterna bakom det ökande kulturdeltagandet är urbaniseringen och
den kraftigt höjda utbildningsnivån. Men skillnaderna i kulturvanor är stora mellan exempelvis män och kvinnor, unga och gamla, infödda svenskar och invandrare, arbetare och
tjänstemän, storstadsbor och glesbygdsbor. I tätbebyggda regioner är människor i allmänhet betydligt mer kulturaktiva än i de mindre befolkade regionerna. I den föreliggande
uppföljningen av kulturdeltagandet saknas tidsserier, så det går inte att beskriva en utveckling inom området.
Kulturrådets insatser utgörs av bidragsgivning, information, kunskapsutveckling i vid
mening samt genom samverkan med andra aktörer. Det är svårt att mäta effekter av
Kulturrådets verksamhet eftersom Kulturrådet sällan är ensam bidragsgivare till kulturverksamheter på nationell, regional och lokal nivå. Adekvata mätetal saknas.
Områdets metod och teoribildning bör utvecklas för att ge en vetenskaplig grund som
kan stärka kunskapen om kulturens betydelse för folkhälsan. Det är också nödvändigt att
undersöka hur kulturen kan främja hälsan. När det gäller uppföljningen av kultur och hälsa
är det inte fruktbart att välja en enskild indikator varför frågan kräver arbete kring metodutveckling.
24, 25, 26
Statens folkhälsoinstitut, intervjuer med företrädare för landsting och regioner, 2005,
opublicerat arbetsmaterial.
46
målområde 1
6. Socialt deltagande
6.1 Sambandet mellan bestämningsfaktorn och hälsa
Människors hälsa formas i ett samspel mellan individuella förutsättningar och den omgivande sociala miljön. För att må bra behöver människor känna delaktighet och möjlighet
att påverka sina egna liv och samhällsutvecklingen. Känsla av sammanhang och meningsfullhet är begrepp som ofta återkommer när det gäller att förstå varför vissa människor
klarar påfrestningar bättre än andra (44). I känslan av sammanhang ligger upplevelsen av
att tillvaron har en mening, att man är delaktig i det som sker och kan hantera motgångar.
Man talar ibland även om copingstrategier och den individuella förmågan att hantera sorg
och motgångar ingår i känslan av sammanhang (45). Att individer känner sig socialt delaktiga är även en förutsättning för att de ska kunna förstå det samhälle de lever i. Sambandet mellan social delaktighet och hälsa har undersökts i ett antal svenska studier. Dessa
visar att låg delaktighet ger en ökad risk för hjärtinfarkt samt att personer med låg delaktighet röker mer och är mindre fysiskt aktiva på fritiden än andra grupper (46).
delaktighet och inflytande i samhället
47
6.2 Lägesbeskrivning av bestämningsfaktorn
Statens folkhälsoinstituts (FHI) nationella folkhälsoenkät från 2004 innehåller en fråga
om socialt deltagande. De intervjuade får frågan om de under de senaste tolv månaderna
har medverkat på ett föreningsmöte, skrivit en insändare i en tidning eller tidskrift, varit
med i en demonstration av något slag, varit på en större släktsammankomst eller på en pri27
vat fest (sammanlagt 13 alternativ ). Om ingen aktivitet eller endast en av de uppräknade
aktiviteterna uppges anses personen ha lågt socialt deltagande. Eftersom det saknas longitudinella data kan vi enbart beskriva tillståndet 2004 för indikatorn.
Åldersskillnader
Andelen med lågt socialt deltagande skiljer sig åt mellan olika åldersgrupper såtillvida att
en större andel äldre uppger att de har lågt socialt deltagande (figur 4).
Procent
45
40
35
30
25
20
15
10
5
0
18-29 år
Män
30-44 år
45-64 år
65-84 år
18-84 år
Kvinnor
Figur 4. Andel med lågt socialt deltagande i olika åldersgrupper, 18-84 år, 2004. Källa: Nationella folkhälsoenkäten,
Statens folkhälsoinstitut.
27
Studiecirkel eller kurs på din arbetsplats, studiecirkel eller kurs på din fritid, fackföreningsmöte,
annat föreningsmöte, teater eller bio, konstutställning, religiös sammankomst, sporttillställning,
skrivit insändare i tidning eller tidskrift, demonstration av något slag, offentlig tillställning, till
exempel nattklubb, danstillställning eller liknande, större släktsammankomst, privat fest hos
någon eller inget av ovanstående.
48
målområde 1
Födelseland
Män och kvinnor födda utanför Norden och män födda i övriga Norden hade lågt socialt
deltagande i större utsträckning än motsvarande grupper födda i Sverige (figur 5).
Procent
50
45
40
35
30
25
20
15
10
5
0
Sverige
Män
Övriga Norden
Övriga Europa
Övriga världen
Kvinnor
Figur 5. Andel med lågt socialt deltagande efter födelseland, 18-84 år, 2004. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella
folkhälsoenkäten, Statens folkhälsoinstitut.
Socioekonomiska grupper
Det finns även skillnader mellan olika socioekonomiska grupper enligt FHI:s nationella
folkhälsoenkät; exempelvis är lågt socialt deltagande betydligt vanligare bland män i
arbetaryrken (28 %) än bland män i tjänstemannayrken (10 %). Liknande skillnader ser
man hos kvinnor där 26 procent av de kvinnliga arbetarna uppger lågt socialt deltagande i
jämförelse med 10 procent av kvinnorna i tjänstemannayrken.
delaktighet och inflytande i samhället
49
6.3 Insatser på nationell nivå
Storstadspolitik
Mål för politikområdet
Ett område där problematiken kring invånarnas sociala deltagande har uppmärksammats
av regeringen är storstadspolitiken. Den har två övergripande mål: att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt och därmed kunna bidra till att
nya arbetstillfällen skapas såväl inom storstadsregionerna som i övriga delar av landet
samt att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen i storstadsregionerna
och att verka för jämlika och jämställda levnadsvillkor för storstädernas invånare (47).
Inom politikområdet finns åtta långsiktiga målområden där framför allt det sista målområdet, ”det demokratiska deltagandet och delaktigheten bör öka i utsatta bostadsområden”,
är värt att uppmärksamma i detta sammanhang.
Politikens inriktning
Storstadspolitiken ska främja en god utveckling i storstädernas mest utsatta stadsdelar. Till
dem räknas under 2005 Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg, Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo,
Norra Biskopsudden, Jordbro, Flemingsberg, Vårby gård, Västra Skogås, Fosie, Hyllie,
Rosengård, Södra innerstaden, Husby, Rinkeby, Rågsved, Skärholmen, Tensta, Fornhöjden, Geneta, Hovsjö och Ronna. Storstadspolitiken är i likhet med folkhälsopolitiken i
huvudsak tvärsektoriell och omfattar flera olika politikområden (bland annat arbetsmarknad, utbildning, integration, polisväsendet, kultur, socialtjänst, miljö, regional utveckling,
ungdomar och demokrati).
Insatser som påverkar bestämningsfaktorn
Inom politikområdet görs ett antal insatser för att nå de storstadspolitiska målen (48).
Bland annat har Verket för näringslivsutveckling (Nutek) påbörjat ett eget arbete för att
stärka storstadspolitiken. En inventering av kunskapen på området pågår och väntas leda
till en analys och ett program för hur tillväxten i storstäderna bör se ut. Arbetsmarknadsstyrelsen genomförde under 2004 ett antal konferenser för de kommuner som tecknat
lokala utvecklingsavtal mellan staten och respektive kommun. Syftet med konferenserna
var mångsidigt;
• att diskutera hur storstadsarbetet kan införlivas i Arbetsmarknadsverkets egen organisation på nationell, regional och lokal nivå
• att resonera kring hur en långsiktig samverkan med kommuner inom ramen för de lokala
utvecklingsavtalen bör utformas
• att avhandla hur de befintliga samverkansöverenskommelserna kan vidareutvecklas för
att samarbetet med kommunerna och stadsdelarna som omfattas av avtalen ska bli
effektivare.
50
målområde 1
Regeringen skriver i budgetpropositionen för 2006 att den kommer att utveckla och precisera tillväxtmål för det framtida arbetet inom storstadspolitiken och erfarenhetsutbyte
såväl nationellt som internationellt prioriteras (48). Arbetet med att utveckla metoder för
att i samverkan bryta segregationen ska övergå till statens och kommunernas ordinarie
verksamhet och finansieras av deras medel. Arbetet med att utforma förutsättningarna för
det fortsatta arbetet inom politikområdet pågår. Centralt för detta arbete är utvecklingen av
den andra generationens lokala utvecklingsavtal som ska gälla från och med 2006. Tanken
bakom detta är att ytterligare säkerställa det gemensamma statliga och kommunala arbetet
i de utsatta stadsdelarna, så att storstadspolitikens delmål kan uppnås. För att öka medborgarnas deltagande i den demokratiska processen beviljades de kommuner som tecknat
lokala utvecklingsavtal med staten sammanlagt fem miljoner kronor för insatser för att öka
valdeltagandet i Europaparlamentsvalet i juni 2004.
Effekter av verksamheten
Regeringen framhåller i budgetpropositionen för 2006 att bilden av utvecklingen i
storstadsarbetets områden är tvetydig (48). Det finns positiva tecken, bland annat har sysselsättningen ökat och socialbidragstagandet minskat genomsnittligt mer i de 24 stadsdelar
som hittills omfattats av utvecklingsarbetet, än för hela storstadsregionerna samt för riket
som helhet. Även medborgarnas deltagande i den demokratiska processen har stärkts
genomsnittligt mer i dessa stadsdelar och insatserna för att öka valdeltagandet i Europaparlamentsvalet i juni 2004 fick ett positivt resultat. Valdeltagandet ökade i tre av de sju
kommunerna (Botkyrka, Haninge och Södertälje) men minskade i fyra (Huddinge,
Stockholm, Göteborg och Malmö). Trots detta finns det fortfarande betydande skillnader i
förhållande till riksnivån. När det gäller attraktivitet och trygghet i bostadsområdet så
noteras att flera stadsdelar uppger att antalet anmälda brott har minskat något det senaste
året. Brottsstatistiken avseende stöld och skadegörelse visar också att arbetet inom politikområdet haft effekt.
Men fortfarande finns ett stort glapp, avseende såväl sysselsättningsgrad som antalet
socialbidragstagare, mellan de stadsdelar som omfattas av lokala utvecklingsavtal och
hela storstadsregionerna och riket. Även känslan av otrygghet ligger kvar på en hög nivå i
många stadsdelar trots en minskad brottslighet (48).
Integrationsverket
Som nämnts tidigare så är storstadspolitiken i huvudsak tvärsektoriell och omfattar flera
olika politikområden och därmed flera olika myndigheter. Mot bakgrund av att
Integrationsverket mellan 1999 och 2002 hade i uppdrag från regeringen att ansvara för
28
den nationella utvärderingen av storstadssatsningen så kommer de insatser som verket
gjort och de resultat som deras utvärderingar visat presenteras närmre här.
28
Därefter har Integrationsverket årligen lämnat redovisningar till regeringen över utvecklingen
i de 24 bostadsområden som ingår i storstadssatsningen.
delaktighet och inflytande i samhället
51
Insatser som påverkar bestämningsfaktorn
Integrationsverket är central förvaltningsmyndighet för integrationsfrågor. Verket har ett
övergripande ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika
samhällsområden och ska stimulera integrationsprocesserna i samhället. Integrationsverket ska bland annat främja lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett
etnisk och kulturell bakgrund, förebygga och motverka främlingsfientlighet, rasism och
etnisk diskriminering samt följa och utvärdera samhällsutvecklingen ur ett integrationspolitiskt perspektiv.
Effekter av verksamheten
I slutrapporten från den nationella utvärderingen av storstadssatsningen, ”På rätt väg?”
(49) berörs frågan om de boende känner till och har deltagit i storstadssatsningens aktiviteter. I rapporten presenteras resultat från en enkätundersökning som Integrationsverket
gjorde under hösten och vintern 2001-2002 där man bland annat studerade demokratiskt
deltagande och delaktighet. Undersökningen visade att mindre än hälften av dem som
bodde i storstadssatsningens områden kände till storstadssatsningen. I kommunerna i
Stockholmsregionen hade uppemot hälften hört talas om storstadssatsningen medan det
endast var en av tre i Malmö och Göteborg. Det förekom även mycket stora skillnader mellan inrikes och utrikes födda i samtliga områden. Bland de inrikes födda hade 52 procent
hört talas om storstadssatsningen medan motsvarande siffra för utrikes födda var knappt
29 procent. Mellan män och kvinnor var skillnaderna små, men för de inrikes födda var det
något fler kvinnor som svarade att de hade hört talas om storstadssatsningen.
När det gäller andelen som varit på möte samt påverkat planeringen inom storstadssatsningen förekom vissa skillnader områdena emellan. I de kommuner där fler kände till
storstadssatsningen var det vanligare att ha deltagit på möte inom storstadssatsningen. Ett
område som delvis avvek var Botkyrka där få varit på möte trots att många kände till
storstadssatsningen. Ungefär hälften så många som varit på möte uppger att de påverkat
planeringen, med undantag för Göteborg där fler uppgett att de påverkat planeringen än
varit på möte.
För dem som kände till storstadssatsningen frågade man även om de kände att de skulle
kunna påverka storstadssatsningen samt om storstadssatsningen lett till förbättringar. De
svarande är mer samstämmiga om möjligheten att påverka än om resultatet av storstadssatsningen. Störst andel ansåg sig kunna påverka i Göteborg och minst i Stockholm. Det är
också flest i Göteborg som anser att insatserna lett till förbättringar. Malmö hade den minsta
delen av de tillfrågade som ansåg att satsningen lett till förbättringar.
52
målområde 1
6.4 Insatser på regional och lokal nivå
Berörda kommuner
Ett stort antal insatser har genomförts i de kommuner som berörts av storstadssatsningen
under de år arbetet bedrivits (50). Exempel är dialogmöten, framtidsverkstäder och medborgarpaneler med boende för att diskutera områdenas framtida önskvärda utveckling,
satsningar för att öka brukarinflyttandet via till exempel föräldraråd, ungdomsråd och
fokusgrupper samt insatser för att öka valdeltagandet i Europaparlamentsvalet i juni 2004.
När det gäller sysselsättningsfrågor så har fokus de senaste åren tenderat att skifta mot ett
mer förebyggande förhållningssätt än tidigare. Många av de arbetslösa i de berörda stadsdelarna erbjuds mentorsliknande stöd för att klara de sociala hinder som de stöter på när de
ska ta sig ur arbetslösheten (48). Som ett led i detta arbete har samtliga stadsdelar utvecklat
ett nära samarbete med den lokala arbetsförmedlingen. De insatser som genomförts inom
ramen för de lokala utvecklingsavtalen har i stor utsträckning bestått av jobbmatchning i
kombination med utbildning samt extra resurser för stöd, motivation och vägledning till de
arbetssökande.
Effekter av verksamheten
En särskild utredare har sedan hösten 2003 haft regeringens uppdrag att utvärdera de insatser som hittills genomförts inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen. Syftet med uppdraget har varit att samla ihop erfarenheterna av insatserna och omvandla dem till kunskap. I utredningens slutbetänkande (51) konstateras att storstadspolitiken har satt höga
mål för att bryta segregationen och för att öka tillväxten. Den största framgången med
storstadsarbetet har varit det ökade samarbetet och den stora mängd betydelsefulla språkinsatser som genomförts. Dessa insatser har bland annat utökat modersmålets roll i skolan och samhället som helhet. Utredningen konstaterar även att det finns ett antal centrala
iakttagelser som löper som röda trådar genom de utvärderingar som är utredningens
underlag. En är att det finns ett tydligt glapp mellan de mål som satts och de insatser som
genomförts. En andra är att målen delvis varit svårfångade. Det har även funnits ett glapp
mellan retorik och praktik, vilket delvis lett till frustration och besvikelse.
I utredningen konstateras också svårigheter att i utvärderingarna mäta eller avgränsa
vad som ska innefattas i målområdet som rör delaktighet och inflytande (51). Eftersom
området är svårt att avgränsa har kommunerna fyllt detta med de mest olikartade verksamheter. Utredningen konstaterar vidare att det varit en fråga om oklarheter och vagheter från
högsta ort och ner till det enskilda projektet. Det har bedrivits uppskattade verksamheter
inom ramen för detta målområde men det har varit svårt att visa att dessa har varit specifikt
inriktade på demokrati och deltagande. En annan viktig punkt är att det till viss del inte
tycks ha handlat om någon egentlig demokrati och delaktighet. Det har i stället rört sig om
inflytande över perifera och för de lokala utvecklingsavtalen specifikt tillskapade verksamheter. Vidare tycks delar av arbetet kring demokrati ha byggt på ett bristperspektiv
vilket försämrat möjligheterna för en genuin dialog på jämlika villkor.
delaktighet och inflytande i samhället
53
6.5 Utvecklingsbehov/förslag
Statens folkhälsoinstitut anser att den ökande segregationen i samhället är ett stort samhällsproblem. I de så kallade utsatta stadsdelarna är valdeltagandet fortfarande lägre, ohälsotalen högre och den självskattade hälsan sämre än i andra, mer välbärgade stadsdelar. De
boende i utsatta stadsdelar bör få bättre förutsättningar att bli mer delaktiga och utöva
inflytande över utvecklingen av den egna stadsdelen och de egna livsvillkoren. Detta kan
ske genom upprättandet av forum för dialog mellan boende, bostadsbolag, verksamma i
stadsdelen, tjänstemän och förtroendevalda. Platsen för dialog kan vara en lokal i stadsdelen som kan vara grunden även för annat folkhälsoarbete. De flesta metoder för ökad
delaktighet och inflytande har testats i de kommuner som har tecknat lokala utvecklingsavtal med staten inom ramen för den så kallade storstadssatsningen. Även andra kommuner har genomfört motsvarande insatser. Dessa erfarenheter bör enligt Statens folkhälsoinstitut tas till vara och spridas till fler kommuner, landsting och regioner.
Statens folkhälsoinstitut bedömer att det är angeläget
• att boende i utsatta stadsdelar ges möjligheter till ökad delaktighet och inflytande över
utvecklingen av den egna stadsdelen och de egna livsvillkoren.
54
målområde 1
7. Socialt stöd
7.1 Sambandet mellan socialt stöd och hälsa
Människors sociala relationer har stor betydelse både för det egna välbefinnandet och för
möjligheten att handskas med hälsoproblem. Studier från USA och Finland visar att personer som har tillgång till informella sociala nätverk har en bättre självrapporterad hälsa
samt färre hjärt-kärlsjukdomar än personer som inte har det (52-54).
Även studier gjorda i Sverige ger belägg för att sociala nätverk främjar hälsan (55, 56)
Som exempel kan nämnas en studie av Hansson med flera (57) kring sambandet mellan
dödlighet och tillgång till olika former av sociala nätverk, socialt stöd och socialt inflytande
hos äldre män i Malmö. Man fann en fördubblad dödlighetsrisk bland män med liten tillgång till emotionellt stöd och låg social delaktighet i jämförelse med dem som hade tillgång till olika former av socialt stöd.
Sociala relationer antas framför allt ha relevans för hälsan genom att minska individens
utsatthet för stress. Det är också väl belagt att sociala relationer har stor betydelse för individers beteenden, inte minst beteenden som kan innebära en ökad sjukdomsrisk, till exempel rökning, alkoholkonsumtion och dåliga kost- och motionsvanor (46). Men ett stort
socialt nätverk behöver inte vara odelat positivt för individen utan de positiva effekterna
beror på nätverkets förmåga att ge socialt stöd - emotionellt, informativt eller materiellt
(58).
delaktighet och inflytande i samhället
55
7.2 Utvecklingen av socialt stöd
Emotionellt stöd
I Statens folkhälsoinstituts (FHI) nationella folkhälsoenkät från 2004 används följande
fråga för att följa bestämningsfaktorn socialt stöd: ”Har du någon du kan dela dina innersta
känslor med och anförtro dig åt?” Frågan kunde besvaras med ett ja eller ett nej och de
personer som svarade nej har definierats som att de saknar emotionellt stöd. Statistiska
centralbyråns (SCB) undersökningar om levnadsförhållanden (ULF) innehåller en liknande
fråga: ”Har ni någon riktigt nära vän som ni kan ta kontakt med och prata om vad som
helst?” I frågan räknas inte in medlemmar i familjen eller hushållet. Även här rör det sig
om ett ja- eller nej-alternativ och de personer som svarade nej på frågan har kategoriserats
som att de saknar en nära vän. I redovisningen nedan används båda källorna.
Övergripande utveckling
Enligt SCB:s beräkningar har de flesta (drygt 84 procent) en eller flera riktigt nära vänner
som de kan ta kontakt med och prata med om vad som helst. Utvecklingen över den senaste
tjugoårsperioden visar även att andelen personer som uppger att de saknar en nära vän har
minskat (figur 6), men andelen varierar om man jämför olika åldersgrupper. Endast fem
procent av männen i åldrarna 16-24 år uppgav att de saknar en nära vän, vilket kan jämföras med något över 40 procent av männen i åldrarna 75-84 år.
Procent
35
30
25
20
15
10
5
0
1980-81
1984-85
Samtliga 16–84 år
1988-89
1992-93
Män 16–84 år
1996-97
2000-01
2003
Kvinnor 16–84 år
Figur 6. Har ingen nära vän, personer 16-84 år, 1980-2003. Källa: Statistikdatabasen, SCB. Bearbetning av Statens
folkhälsoinstitut.
56
målområde 1
Kvinnor och män
Som figur 6 visar så uppger män i högre utsträckning än kvinnor att de saknar en nära vän.
Dessa skillnader är tydliga i de flesta åldersgrupper och skillnaderna verkar öka med
åldern. I SCB:s ULF-undersökningar uppgav 10,2 procent av männen och 8,1 procent av
kvinnorna i åldersgruppen 25-34 år att de saknar en nära vän. Detta kan jämföras med
åldergrupperna 65-74 år där motsvarande andelar var 30,8 procent av männen och 17,1
procent hos kvinnorna.
Födelseland
För utrikes födda framgår av SCB:s statistik att andelen som inte har någon riktigt nära vän
varierar beroende på utvandrarland (59). Det är framför allt invandrare från utomeuropeiska
länder eller regioner, som i högre grad saknar någon nära vän. Personer födda i till exempel
Norge eller Tyskland skiljer sig inte från födda i Sverige. Personer födda i Syd- eller
Mellanamerika och Mellersta Östern uppger däremot i betydligt högre utsträckning att de
saknar en nära vän.
Det finns även mycket som tyder på att det inom vissa befolkningsgrupper bland
utlandsfödda finns väsentligt färre med någon nära vän än i andra grupper. De som har
varit här kortast tid (0-9 år) har mindre ofta kontakt med en nära vän. Andragenerationsinvandrare skiljer sig inte från födda i Sverige. Att ha en svensk partner verkar öka
möjligheten till att ha en nära vän. En svensk partner kan tillföra familjen (ytterligare) ett
socialt nätverk.
Även FHI:s nationella folkhälsoenkät visar att personer födda utanför Norden och
Europa saknade emotionellt stöd i större utsträckning än personer födda i Norden.
Exempelvis uppgav åtta procent av kvinnorna födda i Sverige att de saknade emotionellt
stöd, vilket kan jämföras med 20 procent av kvinnorna födda utanför Europa.
Socioekonomisk status
FHI:s nationella folkhälsoenkät visar även på vissa skillnader mellan olika socioekonomiska grupper såtillvida att personer i arbetaryrken uppgav att de saknar emotionellt stöd i
större omfattning än tjänstemän. Exempelvis uppgav 15 procent av de manliga arbetarna
att de saknade emotionellt stöd vilket kan jämföras med manliga tjänstemän på mellanoch hög nivå som låg på nio procent.
Praktiskt stöd
Även indikatorn praktiskt stöd följs via en fråga i FHI:s nationella folkhälsoenkät: ”Kan
du få hjälp av någon/några personer om du har praktiska problem eller är sjuk?” Personer
som uppgav att de för det mesta eller aldrig kunde få hjälp av någon definieras här som att
de saknar praktiskt stöd. I hela undersökningspopulationen var det cirka fem procent som
uppgav att de saknade praktiskt stöd men, som beskrivs nedan, finns det vissa variationer
mellan olika grupper.
delaktighet och inflytande i samhället
57
Kvinnor och män
Enligt FHI:s nationella folkhälsoenkät är det bara små skillnader mellan könen när det
gäller andelen som uppger att de saknar praktiskt stöd. De tydligaste skillnaderna finns i
åldersgruppen 45-64 år där åtta procent av männen och fem procent av kvinnorna uppger
att de saknar praktiskt stöd. I övriga åldergrupper skiljer sig könen åt med endast någon
procentenhet och bland 65-85-åringar finns inga skillnader (sju procent för båda grupperna).
Födelseland
Män och kvinnor födda utanför Norden saknar praktiskt stöd i större utsträckning än de
som är födda i Sverige (figur 7). I likhet med indikatorn ”emotionellt stöd” så framkommer
tydligt att det framför allt är invandrare från utomeuropeiska länder eller regioner som i
högre grad uppger att de saknar praktiskt stöd.
Procent
14
12
10
8
6
4
2
0
Sverige
Män
Övriga Norden
Övriga Europa
Övriga Världen
Kvinnor
Figur 7. Andel som saknar praktiskt stöd efter födelseland, 18-84 år, 2004. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella
folkhälsoenkäten, Statens folkhälsoinstitut.
Socioekonomisk status
FHI:s nationella folkhälsoenkät visar på vissa skillnader mellan olika socioekonomiska
grupper såtillvida att personer i arbetaryrken uppgav att de saknar praktiskt stöd i större
omfattning än tjänstemän. Som exempel kan nämnas att åtta procent av de manliga arbetarna uppgav att de saknade praktiskt stöd vilket kan jämföras med manliga tjänstemän på
mellan- och hög nivå där fyra procent uppgav att de saknade praktiskt stöd.
58
målområde 1
7.3 Insatser på nationell nivå
I beskrivningen av insatserna på den nationella nivån fokuseras främst det sociala stödet
till de grupper som är mest utsatta i samhället. Den främsta orsaken till detta är att avsaknaden av praktiskt stöd i sig berör en avgränsad del av befolkningen (cirka fem procent).
Ytterligare en orsak till denna avgränsning är att det av olika skäl inte finns några generella
samhälleliga insatser för att påverka sociala relationer mellan enskilda personer. Men de
sociala relationerna kan påverkas av hur samhället ser ut i stort – till exempel villkoren för
arbete, ekonomisk trygghet, boende och fritid (45). Eftersom kunskapen är knapphändig
om hur dessa mycket komplexa samband skapas och vidmakthålls så görs avgränsningen
till de insatser som uttryckligen försöker påverka situationen för samhällets mest utsatta
grupper.
Socialtjänstpolitik
Politikområdet omfattar insatser inom verksamhetsområdena individ- och familjeomsorg
samt statligt bedriven ungdoms- och missbrukarvård (48). Insatserna inom politikområdet
fokuserar främst på att förbättra situationen för de mest utsatta grupperna i samhället, till
exempel kvinnor och män med behov av ekonomiskt bistånd, familjer i socialt utsatta situationer samt kvinnor som utsätts för hot och våld.
Mål för politikområdet
Målen för politikområdet är att stärka förmågan och möjligheten till social delaktighet för
människor i ekonomiskt och socialt utsatta situationer samt att stärka skyddet för utsatta
barn. Regeringen framhåller i budgetpropositionen för 2006 att socialtjänstpolitikens
möjligheter att nå sina mål är mycket beroende av hur målen uppfylls inom andra politikområden (48).
Politikens inriktning
Ansvaret för att personer i socialt utsatta situationer får det stöd och den hjälp de behöver
vilar enligt socialtjänstlagen (2001:453, SoL) på kommunen. Det rör sig bland annat om
bistånd i form av pengar, vård av barn och unga, vård av personer med missbruksproblem
samt åtgärder för andra utsatta grupper i samhället. Statens insatser inom politikområdet
består främst av lagstiftning, tillsyn, uppföljning och utvärdering, vissa stimulansbidrag
samt det utvecklingsarbete som myndigheterna bedriver.
Socialtjänsten ska vara ett komplement till de generella ekonomiska stödsystemen för
personer som av olika skäl behöver särskilt stöd. Socialtjänsten har utöver sin servicefunktion och sitt ansvar för behovsprövade stöd- och hjälpåtgärder också befogenheter till myndighetsutövning, till exempel när det gäller att ingripa till skydd för flickor och pojkar i
utsatta situationer.
delaktighet och inflytande i samhället
59
Nationella aktörer
Statens institutionsstyrelse (SiS) och Socialstyrelsen är ansvariga myndigheter inom politikområdet. SiS ansvarar för den statligt bedrivna ungdoms- och missbrukarvården som
sker utan den vårdades samtycke enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall (LVM), vård av unga enligt 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU) samt lagen (1998:603) om sluten ungdomsvård (LSU). Socialstyrelsen är
central expert- och tillsynsmyndighet på socialtjänstens område och de har, tillsammans
med länsstyrelserna, ett tillsynsansvar.
Eftersom Socialstyrelsen, i enlighet med ett regleringsbrevsuppdrag för 2004, redovisat vilka insatser man vidtar inom ramen för sitt ansvarsområde som bidrar till att nå det
29
övergripande folkhälsomålet så redovisas denna myndighets verksamhet närmre nedan.
Socialstyrelsen
Socialstyrelsen är nationell expert- och tillsynsmyndighet för verksamhet som rör socialtjänst, hälsoskydd, smittskydd och hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen verkar för att insatserna på dessa områden har god kvalitet och fördelas efter behov. Insatserna ska också vara
kostnadseffektiva och i enlighet med lagstiftningen.
Rollen som expert- och tillsynsmyndighet innebär att Socialstyrelsen genom normering, tillsyn och kunskapsförmedling påverkar huvudmän och yrkesverksamma. Socialstyrelsen har en rad specifika uppgifter riktade till huvudmän, professionella grupper och
enskilda personer. Exempel på sådana uppgifter är att utfärda föreskrifter och allmänna råd
i Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS), publicera riktlinjer för vård och behandling
samt att ansvara för samordning och utveckling av tillsynen på socialtjänstens område tillsammans med länsstyrelserna. Socialstyrelsen ska också följa och analysera befolkningens
hälsa och sociala förhållanden, bland annat genom att föra nationella hälsodataregister.
Insatser som påverkar bestämningsfaktorn
På socialtjänstpolitikens område har Socialstyrelsen uppgifter inom verksamhetsområdet
individ- och familjeomsorg. Socialstyrelsen skriver i sin avrapportering om myndighetens
roll inom folkhälsområdet att den arbetar folkhälsoinriktat inom verksamhetsområdets
30
alla fyra verksamhetsgrenar: tillsyn, normering, kunskap och myndighetsuppgifter.
Nedan ges exempel på några av de uppgifter som redovisas.
Inom verksamhetsgrenen tillsyn arbetar myndigheten bland annat med att utveckla
bedömningskriterier för den sociala tillsynen på individ- och familjeomsorgens område. Den
sociala tillsynen kan ses som ett instrument för att både kontrollera och stödja socialtjänsten
så att den kan fullfölja sina lagstadgade skyldigheter. Ett centralt område för utvecklingen av
tillsynen är utformningen av gemensamma grunder för att bedöma hur socialtjänsten fullföljer sitt ansvar för olika målgrupper. Socialstyrelsen och länsstyrelserna arbetar med det
här tillsammans och arbetet bedrivs på lång sikt. Det omfattar strukturinriktat, allmänt inriktat och individuellt inriktat arbete på individ- och familjeomsorgens område.
29, 30
Socialstyrelsen. Socialstyrelsens folkhälsoarbete. 2004-12-22. Dnr 00-5387/2004.
60
målområde 1
Inom verksamhetsgrenen kunskap har Socialstyrelsen haft ett pågående utvecklingsarbete kring, och tillsammans med, frivilligorganisationer för att tillvarata och synliggöra
deras kunskap och erfarenhet. Inom myndigheten finns sedan 2001 ett sekretariat för frivilligt socialt arbete och organisationsbidrag som har ett verksövergripande uppdrag.
Syftet är att profilera och utveckla Socialstyrelsens roll och insatser för frivilligarbetet och
frivilligorganisationernas verksamhet i samhället. Ett antal rapporter har även getts ut på
området, exempelvis ”Staten och det civila samhället” (60) som handlar om hur staten förhåller sig till privata idéburna organisationer och hur bidragssystemen utformas och förändras samt ”Social utsatthet på 2000-talet” (SoS, Social utsatthet på 2000-talet) som
berör frågan om vad offentliga organ vet om utsatta gruppers liv och livsvillkor.
Beträffande verksamhetsområdet myndighetsuppgifter så har Socialstyrelsen till uppgift att fördela statsbidrag till frivilliga organisationer som är verksamma på det sociala
området. Varje år fördelas cirka 350 miljoner kronor till ett hundratal organisationer.
Effekter av verksamheten
Socialstyrelsens skriver att uppföljningen av insatserna inom verksamhetsområdet socialtjänstpolitik främst görs via insamling av officiell statistik (över bland annat ekonomiskt
bistånd, insatser till barn och unga, insatser till vuxna missbrukare och övriga vuxna samt
familjerätt), årlig sammanställning över resultat från länsstyrelsernas sociala tillsyn samt
via tematiska rapporter. Avrapporteringen innehåller ingen information om effekterna av
31
verksamheten som bedrivs inom Socialstyrelsen.
31
Socialstyrelsen. Socialstyrelsens folkhälsoarbete. 2004-12-22. Dnr 00-5387/2004.
delaktighet och inflytande i samhället
61
7.4 Insatser på regional och lokal nivå
Länsstyrelser
En av länsstyrelsens huvuduppgifter är att ha tillsyn över socialtjänsten. Länsstyrelsen ska
bland annat informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda
kommunerna med råd i deras verksamhet och främja samverkan inom socialtjänsten mellan kommunerna och andra samhällsorgan. Länsstyrelserna samordnar och bevakar kommunernas sociala beredskap. Särskilt viktiga uppgifter är att stödja kommunerna i deras
krisberedskapsarbete och samverka med sektorsansvariga myndigheter, företag och organisationer. Kommunerna kan vända sig till länsstyrelsernas räddningsenhet som ansvarar
för samordningen inom länet.
Kommuner
Socialtjänstlagen (SFS nr 2001:453) reglerar kommunens yttersta ansvar för att de människor som bor och vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Det finns i
lagen inte angivet alla de insatser som den kommunala socialtjänsten kan bistå med. Vissa
insatser är kommunerna skyldiga att bistå med medan andra är av mer frivillig art, antingen
mot betalning eller som en ren serviceinsats. När någon behöver stöd och hjälp som inte
kan tillgodoses på annat sätt än via socialtjänsten är kommunerna skyldiga att bistå med
insatser motsvarande en skälig levnadsnivå. Om den enskilda är i en akut nödsituation
behöver han eller hon omedelbart bistånd, om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.
Insatser som kommunerna kan bli skyldiga att bistå med kan vara ekonomisk hjälp och
insatser för att skydda eller stödja barnen. Det kan till exempel vara pengar till mat, kläder
och resor, jourfamiljehem eller annat stöd.
Till socialtjänstens uppgifter hör att svara för omsorg och service, upplysningar, råd,
stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver
det. Socialtjänsten har till uppgift att tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet. I mindre
kommuner nås socialjouren ibland till exempel via polisen. Socialtjänsten ska i uppsökande
verksamhet upplysa om och erbjuda enskilda sin hjälp.
62
målområde 1
7.5 Utvecklingsbehov/förslag
Praktiska exempel på socialt stöd till äldre redovisas i kapitel 8 i ”Folkhälsopolitisk rapport
2005” som behandlar utvecklingen ur ett äldreperspektiv. Där redovisas också förslag att
genom stöd till frivilligorganisationer öka aktiviteter och samvaro bland äldre.
delaktighet och inflytande i samhället
63
8. Fysisk tillgänglighet
8.1 Sambandet mellan fysisk tillgänglighet och hälsa
Tillgänglighet är en grundläggande förutsättning för människors delaktighet i samhället.
En otillgänglig omgivning inskränker rörligheten och valfriheten för många människor.
Att inte kunna ta sig dit man vill, inte kunna välja den biograf eller restaurang man önskar
och inte kunna hälsa på sina vänner därför att miljön inte är tillgänglig innebär att man faktiskt inte kan bestämma över sin egen tillvaro.
Gruppen funktionshindrade har en särställning i detta avseende eftersom de i högre
grad än andra har ohälsosamma stressfaktorer närvarande i vardagen. Det kan handla om
att vara beroende av till exempel färdtjänst för att kunna umgås med vänner eller ta sig till
grönområden. Trappor, byggnader utan hiss och otillgängliga allmänna färdmedel är
sådant som människor med funktionshinder ständigt möter. Det innebär att man måste
planera allt man ska göra och ha ständig beredskap för att ändra planerna. Allt detta kan
bidra till att skapa och förstärka utanförskap, maktlöshet och ett praktiskt beroende av
andra människor. En konsekvens är att hälsan påverkas negativt (61).
Definitionen av funktionshinder innebär att en person har någon fysisk eller psykisk
sjukdom eller skada som i samspel med omgivningen kan vålla problem i den dagliga livsföringen (62). Att ha ett funktionshinder är inte alltid liktydigt med försämrad hälsa, men
det kan vara en hälsorisk att ha ett funktionshinder. Ett rörelsehinder innebär ofta ett slitage
på kroppen som med åren kan ge smärta och förslitningsskador.
I SCB-rapporten ”Funktionshindrade 1988-1999” redovisas att fem procent av befolkningen mellan 24 och 64 år ansåg sitt hälsotillstånd vara dåligt eller mycket dåligt (62). I
grupperna rörelsehindrade och svårt rörelsehindrade uppgav något över 40 procent att
deras hälsotillstånd var dåligt eller mycket dåligt. När det gäller det psykiska välbefinnandet så uppgav en högre andel av de rörelsehindrade och svårt rörelsehindrade att de känner
trötthet, ängslan, oro eller ångest jämfört med den övriga befolkningen.
64
målområde 1
8.2 Utvecklingen av fysisk tillgänglighet
Bestämningsfaktorn fysisk tillgänglighet följs via indikatorn ”andelen funktionshindrade
(rörelsehindrade/synskadade) som inte behöver gå i trappor för att komma ut eller in i sin
bostad”. Uppgifter för denna indikator finns från år 1980 och statistik hämtas från
Statistiska centralbyråns (SCB) undersökningar om levnadsförhållanden (ULF). Mot bakgrund av att andelen funktionshindrade som ingår i ULF-urvalet är relativt litet är det inte
möjligt att bryta ned indikatorn för att kunna se skillnader mellan funktionshindrade till
exempel i olika kommuner. Därför ges endast en övergripande beskrivning av utvecklingen
nedan.
Även om andelen som inte behöver gå i trappa för att komma ut ur och in i sin bostad
varierat något under perioden 1980-1999 så har det skett en viss förbättring för befolkningen i sin helhet (figur 8). Förbättringen syns särskilt tydligt från slutet av 1990-talet.
I jämförelse med befolkningen i sin helhet är det också en större andel rörelsehindrade
eller synskadade som inte behöver gå i trappa för att komma ut ur och in i bostaden (figur
9). Men det bör noteras att en majoritet av de funktionshindrade måste gå i trappor för att
komma in i eller ut från bostaden.
Procent
40
35
30
25
20
15
10
5
0
1980
1982
Kvinnor
1984
1986
1988
1990
1992
1994
1996
1998
Män
Figur 8. Andel personer som inte behöver gå i trappa för att komma ut och in i bostaden, 16-64 år, män och kvinnor,
1980-1998. Källa: Undersökningen av levnadsförhållanden (ULF), SCB. Bearbetning av Statens folkhälsoinstitut.
delaktighet och inflytande i samhället
Procent
40
35
30
25
20
15
10
5
0
1980
1982
Kvinnor
1984
1986
1988
1990
1992
1994
1996
1998
Män
Figur 9. Andel rörelsehindrade eller synskadade som inte behöver gå i trappa för att komma ut och in i bostaden,
16-64 år, män och kvinnor, 1980-1999. Källa: Undersökningen av levnadsförhållanden (ULF), SCB. Bearbetning av
Statens folkhälsoinstitut.
65
66
målområde 1
8.3 Insatser på nationell nivå
Handikappolitik
Politikområdet handikappolitik omfattar insatser för att undanröja hinder för full delaktighet i samhället, insatser för att bekämpa diskriminering samt individuella stödinsatser
(48). Insatserna är sektorsövergripande och ingår i de flesta politikområden. Ansvaret för
individuella stödinsatser inom handikappolitiken ligger framför allt på kommuner och
landsting. Det gäller insatser både enligt socialtjänstlagen (2001:453;SoL) och lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
Mål för politikområdet
De tre övergripande målen för handikappolitiken är en samhällsgemenskap med mångfald
som grund, att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir
fullt delaktiga i samhällslivet samt jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder (48). Regeringen framhåller att det handikappolitiska
arbetet särskilt ska inriktas på att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i
samhället för människor med funktionshinder, att förebygga och bekämpa diskriminering
mot personer med funktionshinder, att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder
förutsättningar för självständighet och självbestämmande.
Politikens inriktning
I maj 2000 antog riksdagen propositionen ”Från patient till medborgare” som innehöll en
nationell handlingsplan för handikappolitiken (63) som sträcker sig fram till år 2010. Den
spänner över alla samhällsområden och markerar därigenom att handikappolitiken är ett
sektorsövergripande politikområde. Regeringen skriver att personer med funktionshinder
inte ska diskrimineras i några sammanhang utan ha samma rätt som alla andra att delta i
samhällslivet och få del av samma utbud av varor, tjänster, service och kultur. Viktiga styrinstrument är myndigheters instruktioner, regleringsbrev och särskilda uppdrag. Utvalda
sektorsmyndigheter har särskilt stort ansvar att leda arbetet för att förverkliga målen och
handikapprörelsen har dessutom en viktig opinionsbildande och pådrivande roll.
Effekter av verksamheten
En första uppföljning av handlingsplanen genomfördes i december 2002 vilken presenterades i skrivelsen ”Uppföljning av den Nationella handlingsplanen för handikappolitiken”
(64). Enligt regeringen har det gjorts betydande insatser på området, bland annat har myndigheternas skyldigheter reglerats i förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas
ansvar för att genomföra handikappolitiken. Förordningen, som började gälla den 1 september 2001, föreskriver att de statliga myndigheterna ska utforma och bedriva sin
verksamhet med beaktande av de handikappolitiska målen och särskilt verka för att deras
lokaler liksom deras verksamhet och information är tillgänglig.
delaktighet och inflytande i samhället
67
Nationella aktörer
Ansvariga myndigheter inom politikområdet är Handikappombudsmannen (HO),
Myndigheten för handikappolitisk samordning, som från och med 2006 är en nybildad
statlig myndighet samt Socialstyrelsen. Inom politikområdet ligger även Hjälpmedelsinstitutet (HI) som är ett nationellt kunskapscentrum inom området hjälpmedel och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Institutets verksamhet finansieras av
staten och Sveriges kommuner och landsting.
I redovisningen nedan berörs främst HO:s verksamhet eftersom HO är den centrala
myndigheten inom politikområdet.
Handikappombudsmannen
Handikappombudsmannen har – enligt lagen om Handikappombudsmannen (1994:749)
till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen.
Handikappombudsmannen ska arbeta med uppföljning och utvärdering. Enskilda kan
också få juridisk rådgivning och hjälp med att driva sina ärenden. Handikappombudsmannen ska även enligt lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder se till att den lagen efterlevs och kan föra enskildas talan i
tvister med anledning av lagen. Handikappombudsmannen skaffar sig kunskap om situationen för människor med funktionshinder genom att göra uppföljningar och utvärderingar,
genom anmälningsärenden och juridisk rådgivning, genom att bevaka och följa vad andra
gör samt genom överläggningar och andra kontakter med till exempel handikapporganisationer, myndigheter, landsting och kommuner. Utifrån den kunskapen ger Handikappombudsmannen förslag till regeringen för att förbättra situationen för människor med
funktionshinder.
Insatser som påverkar bestämningsfaktor
Folkhälsoaspekter finns indirekt inom ombudsmannens alla verksamhetsområden.
Handikappombudsmannen ska regelbundet utvärdera de åtgärder som vidtas för att förverkliga FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet (65). Handikappombudsmannen ska utöva tillsyn och har även rätt
att föra enskildas talan i tvister. Får personer med funktionshinder full delaktighet och
jämlikhet inom samhällslivets alla områden blir deras hälsa bättre.
Effekter av verksamheten
Handikappombudsmannen genomförde en första uppföljning av myndigheternas tillgänglighetsarbete hösten 2003 (66). Resultatet visar att tillgänglighetsarbetet hos statliga myndigheter har kommit igång även om det fortfarande finns stora brister. Generellt har stora
myndigheter kommit längre i sitt tillgänglighetsarbete än små. Tre fjärdedelar av myndigheterna uppfyller inte grundläggande kriterier för att personer med rörelsehinder självständigt ska kunna ta sig till och in i huvudkontorets byggnad.
68
målområde 1
Bostadspolitik
Politikområdet bostadspolitik omfattar fyra verksamhetsområden: bostadsförsörjning,
samhällsplanering och bebyggelseutveckling, kvalitet i byggande och förvaltning samt
lantmäteriverksamhet.
Mål för politikområdet
Målet för bostadspolitiken är att alla ska ha förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar.
Boende- och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och
särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling vara grund för verksamheten (48).
Politikens inriktning
I budgetpropositionen för 2006 anger regeringen nio prioriterade områden inom ramen för
det övergripande målet för politikområdet:
• strategiskt arbete för städernas utveckling
• en tillgänglig bostadsmarknad för alla
• en långsiktig och stabil bostadsfinansiering
• energieffektivisering i bebyggelsen
• en god inomhusmiljö och luftkvalitet
• fokusering på underhållsbehov
• rimliga hyresnivåer
• utvecklingsarbete inom byggsektorn
• utnyttja den fysiska planeringens potential för att främja en långsikt hållbar samhällsutveckling.
Nationella aktörer
Sju myndigheter arbetar med politikområdet: Boverket, Statens bostadskreditnämnd,
Fonden för fukt- och mögelskador, Statens geotekniska institut, Lantmäteriverket, Statens
va-nämnd och Statens bostadsnämnd. Statens bostadsnämnd kommer från och med 2006
att inordnas i Statens bostadskreditnämnd.
Eftersom Boverket, i enlighet med regleringsbrevsuppdrag för 2004, redovisat vilka
insatser man vidtar inom ramen för sina ansvarsområden som bidrar till att nå det övergri32
pande folkhälsomålet så redovisas denna myndighets verksamhet närmre nedan.
32
Boverket. Folkhälsa i planering, byggande och boende - Boverkets roll i folkhälsoarbetet,
Redovisning av regeringsuppdrag, augusti 2004. Dnr 219-3763/2003.
delaktighet och inflytande i samhället
69
Boverket
Boverket är den nationella myndigheten för fysisk samhällsplanering, byggande och boende. Boverket arbetar på uppdrag av riksdag och regering, i samverkan med andra, för att
människor ska få möjlighet till ett bra vardagsliv i ett hållbart samhälle. Boverket har uppsiktsansvar över plan- och bygglagstiftningen och utvecklingen på bostadsmarknaden.
Boverket har även ett sektorsansvar för byggsektorn.
Boverket är dessutom målansvarig myndighet för miljökvalitetsmålet ”god bebyggd
miljö” samt för den övergripande miljömålsfrågan som avser fysisk planering och hushållning med mark, vatten och byggnader. Boverket har också ett sektorsansvar för handikappfrågor med anknytning till verkets verksamhetsområde.
Insatser som påverkar bestämningsfaktorn
Enligt Boverkets instruktion har myndigheten ett samlat ansvar, sektorsansvar, för handikappfrågor med anknytning till verkets verksamhetsområde. Verket ska inom ramen för
detta ansvar samordna, stödja och driva på i förhållande till övriga berörda parter.
Boverket har också ett ansvar för plan- och bygglagstiftningen. Tillgänglighetsfrågor
regleras på flera ställen i plan- och bygglagen (PBL), lagen om tekniska egenskaper på
byggnadsverk m.m. (BVL) samt förordningen om tekniska egenskaper på bygnadsverk
m.m. (BVF) . I den sistnämnda anges till exempel att ”Byggnader, som innehåller bostäder,
arbetslokaler eller lokaler till vilka allmänheten har tillträde, ska vara projekterade och
utförda på sådant sätt att bostäderna och lokalerna är tillgängliga för och kan användas av
personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga...”.
I rapporten ”Folkhälsa i planering, byggande och boende - Boverkets roll i folkhälso33
arbetet” ger Boverket ett antal exempel på insatser för att för att förbättra den fysiska tillgängligheten:
• Boverket arbetar med allmänna råd, exempelvis Boverkets ändringsråd (BÄR).
I augusti 2004 beslutade Boverkets styrelse om ”Boverkets föreskrifter och allmänna
råd om användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga på allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader” (ALM).
• Boverket är tillsynsmyndighet för bostadsanpassningsbidraget, vilket bland annat innebär att Boverket tar fram en handbok och anordnar informationsmöten om bidraget.
Målgruppen är främst kommunernas handläggare.
• Boverket har under våren och hösten 2005 anordnat konferenser om enkelt avhjälpta
hinder och allmänna platser.
Effekter av verksamheten
Boverket framhåller att effekterna av verkets insatser är svåra att mäta eftersom de flesta är
34
indirekta. I ”Folkhälsa i planering, byggande och boende – Boverkets roll i folkhälso-
33, 34
Boverket. Folkhälsa i planering, byggande och boende - Boverkets roll i folkhälsoarbetet,
Redovisning av regeringsuppdrag, augusti 2004. Dnr 219-3763/2003.
70
målområde 1
arbetet” bedömer verket att insatserna, särskilt när det gäller byggreglerna, har stor betydelse för att förbättra tillgängligheten i bebyggd miljö. Det skulle vara mycket negativt för
tillgängligheten om Boverket inte gjorde sina insatser. Detta skulle i sin tur innebära ökade
kostnader för samhället, till exempel för läkarhembesök, färdtjänst och hemtjänst. Framför
allt skulle det innebära mycket sämre livskvalitet för de äldre och funktionshindrade.
Utvecklingsbehov/förslag
35
Boverket framhåller följande utvecklingsbehov och förslag för framtida insatser:
• Bättre mätmetoder för att utvärdera insatser behöver utvecklas.
• Bättre statistik om användbarhet och tillgänglighet i bebyggd miljö. Detta är en
resursfråga – det tar mycket tid, pengar och resurser i anspråk att samla in sådan statistik.
SCB skulle kunna genomföra en återkommande urvals/intervjuundersökning (liknande
ULF) om fysisk tillgänglighet i bostadshus och bostadsområden. Boverket har dock
inte resurser för att beställa detta i dagsläget. I framtida lägenhetsregister är det viktigt
att uppgifter om våningsplan och hissar samlas in och att det anges i vilken mån bostäderna är tillgängliga med rullstol.
• Det är önskvärt att tillgänglighet tas upp i byggnadsdeklarationer av bostäder och att
sådana används oftare. Detta skulle både sätta fokus på frågan och kunna ge ett bättre
statistikunderlag. Utredningen om byggnadsdeklarationer har nyligen lagt fram sitt delbetänkande (SOU 2004:78), men i detta behandlades inte tillgänglighetsfrågor.
35
Boverket. Folkhälsa i planering, byggande och boende - Boverkets roll i folkhälsoarbetet,
Redovisning av regeringsuppdrag, augusti 2004. Dnr 219-3763/2003.
delaktighet och inflytande i samhället
71
8.4 Insatser på regional och lokal nivå
Kommuner
Kommunerna ska, enligt socialtjänstlagen (2001:453, (SoL) och lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), främja möjligheterna för personer med
funktionshinder att delta i samhällslivet och leva som andra (67). Genom insatser enligt
LSS ska personer med stora och varaktiga funktionshinder tillförsäkras goda levnadsvillkor och insatser enligt SoL ska tillförsäkra personer i behov av stöd i sin livsföring en
skälig levnadsnivå. Tanken med socialtjänstens verksamhet för personer med funktionshinder är att stärka den enskildas förmåga att leva ett självständigt liv. Kommunerna ansvarar för en rad insatser för personer med funktionshinder enligt SoL, LSS och hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763, HSL). De ansvarar bland annat för boende, meningsfull sysselsättning eller daglig verksamhet, olika stöd- och serviceinsatser samt hälso- och sjukvård,
habilitering, rehabilitering och hjälpmedel i vissa boendeformer. Individuella planer enligt
LSS, som innehåller alla beslutade och planerade insatser av kommunen och andra, ska
upprättas i samråd med den insatsberättigade på dennes begäran. Kommunerna ska också
verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer blir lätt tillgängliga för alla.
Effekter av verksamheterna
Socialstyrelsen sammanställer årligen en lägesrapport om utvecklingen inom det handikappolitiska området i Sverige (67). I lägesrapporten för 2004 pekar Socialstyrelsen
särskilt på den utsatthet och utestängning som kan drabba personer med funktionshinder
(68). Tillsammans med länsstyrelserna sammanställer Socialstyrelsen också en rapport
om de viktigaste iakttagelserna vid länsstyrelsernas sociala tillsyn varje år. Granskningarna som länsstyrelserna genomförde 2003 av kommunernas verksamheter för personer med funktionshinder belyser bland annat bemötande, icke verkställda domar och
beslut och planering av verksamheten för psykiskt funktionshindrade. Inom ramen för
Nationellt program för tillsyn över socialtjänsten har Socialstyrelsen och länsstyrelserna
kraftsamlat kring tillsyn över kommunernas insatser för personer med psykiska funktionshinder under åren 2002-2004.
Länsstyrelser
I regleringsbrev för 2005 fick åtta länsstyrelser i uppdrag att beskriva sin roll i folkhälsoarbetet. I redovisningarna som lämnades till Statens folkhälsoinstitut finns exempel på vad
länsstyrelserna gör för att förbättra situationen för funktionshindrade. Exempelvis uppgav
36
länsstyrelsen Dalarna att den bidrar till att kommunerna använder individuella planer för
37
funktionshindrade för att öka samarbetet och samordna insatser, länsstyrelsen Skåne
36
Länsstyrelsen Dalarna. Länsstyrelsen Dalarna och folkhälsoarbetet. 2005-06-23. dnr.100-9134-05
Länsstyrelsen Skåne. Länsstyrelsens roll inom folkhälsoområdet - ett regeringsuppdrag.
Redovisning från Skåne län (rapporten saknar datering och diarienummer).
37
72
målområde 1
pekade på att den i tillsyn och genom beslut i enskilda klagomålsärenden uppmärksammar
faktorer som innebär att funktionshindrade diskrimineras till exempel när det gäller tillgång till sjuk- och tandvård, bostäder och andra former av insatser och länsstyrelsen i
38
Västernorrland framhåller att den i tillsynsarbetet bidrar till att öka rättsmedvetenhet och
kunskapen om gällande lagstiftning.
När det gäller länsstyrelsernas påverkan framhåller de flesta länsstyrelser som rapporterade till FHI att de genom sin rådgivande verksamhet, till exempel om hur olika insatser
kan sökas, har en direkt påverkan på folkhälsans bestämningsfaktorer men att merparten
av verksamheten har en indirekt påverkan. Vidare framhålls också att kommunen är den
viktiga aktören när det gäller funktionshindrades livsvillkor.
38
Länsstyrelsen Västernorrland. Länsstyrelsen Västernorrlands roll inom folkhälsoområdet.
Insatser inom länsstyrelsens ansvarsområde som bidrar till att det övergripande folkhälsomålet
och målen inom de elva målområdena kan nås. 2005-08-30. Dnr 700-9428-05.
delaktighet och inflytande i samhället
73
8.5 Utvecklingsbehov/förslag
Utvecklingsbehov och förslag som rör äldre redovisas i kapitel 8 i ”Folkhälsopolitisk rapport 2005”. När det gäller funktionshindrade bedömer Statens folkhälsoinstitut att det är
angeläget
• att frågan om tillgänglighet, tillsammans med andra viktiga bestämningsfaktorer för
hälsa, lyfts fram i arbetet med att skapa ett nationellt uppföljningssystem för funktionshindrades levnadsförhållanden.
74
målområde 1
Referenser
1. Berglund A, red. Medborgarinflytande i kommunalpolitiken - En fråga om tilltro, vilja
och kunnande. Stockholm: Svenska Kommunförbundet; 2003.
2. Wamala S. Socialt kapital och hälsa – begrepp och definitioner. I: C. H, red. Välfärd,
jämlikhet och folkhälsa – vetenskapligt underlag för begrepp, mått och indikatorer.
Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2003.
3. Putnam R. Bowling alone. Americas declining social capital. J Democracy 1995;6.
4. Kawachi I, Kennedy B, Lochner K, Prothow-Stith D. Social capital, income inequality,
and mortality. Am J Public Health 1997;87:(9):1491-8.
5. Holmberg S, Oscarsson H. Väljare – svenskt väljarbeteende under 50 år. Stockholm:
Nordstedts juridik; 2004.
6. Ds 2003:54 Vem röstar och varför?
7. Blakely T, Kennedy B, Kawachi I. Socioeconomic inequality in voting participation
and self-related health. Am J Public Health 2001;91(1):99-104.
8. Lindström M, Merlo J, Östergren P. Social capital and sense of insecurity in the
neighbourhood: a population multilevel analysis in Malmö, Sweden. Soc Sci Med
2003;56(5):1111-20.
9. Smith G, Dorling D. “I'm alright, John”: voting patterns and mortality in England and
Wales, 1981-92. BMJ 1996;313(7072):1573-7.
10. Statistiska centralbyrån. Medborgarinflytande. Statistiska centralbyrån. Hämtad
2005-03-08 från http://www.scb.se/templates/subHeading____32119.asp.
11. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet. Valet 2002 : demokrati i kommuner och landsting. Stockholm: Svenska kommunförb. : Landstingsförb.; 2003.
12. Statistiska centralbyrån. Valdeltagandet i riksdagsvalet efter kön och ålder (urvalsundersökning). Valår 2002. Medborgarinflytande. Hämtad från http://www.ssd.scb.se/
databaser/makro/MainTable.asp?yp=iukwnw&xu=C2545001&omradekod=ME&o
mradetext=Medborgarinflytande&lang=1.
13. Statistiska centralbyrån. Valdeltagandet bland utländska medborgare vid kommunfullmäktigvalen 2002. Sveriges Officiella Statistik: Statistiska centralbyrån; 2003.
Hämtad från http://www.scb.se/statistik/ME/ME0105/2003M00/ME14SM0301.pdf.
14. SOU 1990:44 Demokrati och makt i Sverige.
15. SOU 2001 En uthållig demokrati! Politik för folkstyret på 2000-talet.
16. SOU 2004:49 Engagemang, mångfald och integration.
17. Prop. 2004/2005:1. Budgetpropositionen för 2005.
18. Statistiska centralbyrån. Den lokala demokratins utveckling och funktionssätt.
Stockholm; 2003.
19. Svenska kommunförbundet. Jag hör av mig när jag känner mig redo : medborgarinflytande i 27 kommuner : demokratiredovisning oktober 2004. Stockholm: Svenska
kommunförbundet; 2004.
delaktighet och inflytande i samhället
75
20. Gilljam M. Passivitet bäst för demokratin. Dagens Nyheter 2002 2002-05-05.
21. Strömblad P, Beckman L. Ge alla inflyttade full rösträtt. Dagens Nyheter 2004
2004-06-24;sektion DN Debatt.
22. Connell RW, Lindén Å. Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos; 1999.
23. Danielsson M. Jämställdhet och mäns medellivslängd. Kvinnovetenskaplig tidskrift
2002;2-3:19-44
24. Wamala S, Lynch J. Gender and social inequities in health. A public health issue.
Lund: Studentlitteratur; 2002.
25. Moss N. Gender equity and socioeconomic inequality: a framework for the patterning
of women's health. Soc Sci Med 2002;54(5):649-61.
26. Hemström Ö. Male susceptibility and female emancipation: studies on the gender
difference in mortality. Doktorsavhandling. Stockholm: Stockholms universitet; 1998.
27. Statistiska centralbyrån. Mest jämställda kommuner i Stor-Stockholm. 2005. Hämtad
2005 05.03.31 från http://www.scb.se/templates/pressinfo____66184.asp.
28. Statistiska centralbyrån. Enheten för demografisk analys och jämställdhet. På tal om
kvinnor och män : lathund om jämställdhet. Stockholm: Statistiska centralbyrån;
2004.
29. Svedberg L. Spelar ideella och informella insatser någon roll för svensk välfärd?;
2001.
30. Lorentzi U, Rönnblom M, Hedlund G. Delad kommunal makt : en rapport från programberedningen Kommunerna och jämställdheten om jämställdhet och demokrati.
Stockholm: Svenska kommunförb. : Kommentus; 1998.
31. UNDP. Human Development Report 2004. Hämtad 050420 från (http://www.undp.se/
article.asp?Article_Id=1991).
32. Europeiska unionen. Förenta nationernas fjärde kvinnokonferens. 2005. Hämtad
050302 från http://europa.eu.int/scadplus/leg/sv/cha/c11903.htm.
33. Öhrn E. Könsmönster i förändring? : en kunskapsöversikt om unga i skolan.
Stockholm: Statens skolverk; 2002.
34. Lange A. Diskriminering, integration och etniska relationer. Norrköping: Integrationsverket; 2000.
35. Socialstyrelsen. Olika villkor – olika hälsa. En studie bland invandrare från Chile,
Polen, Iran och Turkiet. Stockholm: Socialstyrelsen; 2000.
36. McKenzie K. Racism and health. Antirasism is an important health issue. BMJ
2003;326:65-6.
37. Williams D, Neighbors H, JS. J. Racial/Ethnic discrimination and health: Findings
from community studies. Am J Public Health 2003;93(2):200-8.
38. Nazroo J. The structuring of ethnic inequalities in health: economic position, racial
discrimination, and racism. Am J Public Health 2003;93 (2).
39. Wong CA, Eccles J S, Sameroff A,. The influence of ethnic discrimination and ethnic
identification on African American adolescents' school socioemotional adjustment.
J Pers 2003;71(6).
40. Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier. Erfarenhet och inställning
till att arbeta med olika grupper av människor. 2005.
76
målområde 1
41. Sundquist K, Lindström M, Malmström M, Johanssson S, Sundquist J. Social participation and coronary heart disease: a follow-up study of 6900 women and men in
Sweden. Soc Sci Med 2004;58(3):615-22.
42. Lindström M, Hansson B, Östergren P. Socioeconomic differences in leisure-time
physical activity: the role of social participation and social capital in shaping health
related behaviour. Soc Sci Med 2001;52(3):441-51.
43. Statens kulturråd. Den kulturella välfärden : elitens privilegium eller möjlighet för
alla? Svenska folkets kulturvanor 1976-1999: en rapport grundad på Statistiska
centralbyråns undersökningar av levnadsförhållanden – ULF. Stockholm: Statens
kulturråd; 2002.
44. Antonovsky A. Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och kultur; 1991.
45. Nationella folkhälsokommittén. Sociala relationer: rapport från arbetsgruppen
Sociala relationer till Nationella folkhälsokommittén. Stockholm: Nationella folkhälsokommittén; 2000.
46. Liljeberg K. Hur påverkas hälsan av delaktighet och inflytande i samhället? En litteratursammanställning. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2005.
47. Prop 1997/98:165 Utveckling och rättvisa. En politik för storstaden på 2000-talet.
48. Prop 2005/2006:1. Budgetpropositionen för 2006.
49. Integrationsverket. På rätt väg? Norrköping: Integrationsverket; 2002.
50. Storstadsdelegationen. Storstadsdelegationens årsrapport 2004. Stockholm: Justitiedepartementet; 2005.
51. SOU 2005:29 Storstad i rörelse - Kunskapsöversikt över utvärderingar av storstadspolitikens lokala utvecklingsavtal.
52. Finch BK, Vega WA. Acculturation stress, social support, and self-rated health among
Latinos in California. J Immigr Health 2003;5(3):109-17.
53. Kawachi I, Colditz GA, Ascherio A, Rimm EB, Giovannucci E, Stampfer MJ, et al.
A prospective study of social networks in relation to total mortality and cardiovascular
disease in men in the USA. J Epidemiol Community Health 1996;50(3):245-51.
54. Kaplan GA. Social contacts and ischaemic heart disease. Ann Clin Res 1988;20
(1-2):131-6.
55. Welin L, Tibblin G, Svardsudd K, Tibblin B, Ander-Peciva S, Larsson B, et al.
Prospective study of social influences on mortality. The study of men born in 1913 and
1923. Lancet 1985;1(8434):915-8.
56. Orth-Gomer K, Johnson JV. Social network interaction and mortality. A six year
follow-up study of a random sample of the Swedish population. J Chronic Dis
1987;40(10):949-57.
57. Hanson BS, Isacsson SO, Janzon L, Lindell SE. Social network and social support
influence mortality in elderly men. The prospective population study of "Men born in
1914," Malmo, Sweden. Am J Epidemiol 1989;130(1):100-11.
58. SOU 1998:43 Hur skall Sverige må bättre - första steg mot nationella folkhälsomål.
59. Vogel J, Hjerm M, Johansson S-E. Integration till svensk välfärd? Om invandrares
välfärd på 90-talet. Stockholm: Statistiska centralbyrån: Arbetslivsinstitutet; 2002.
delaktighet och inflytande i samhället
77
60. Socialstyrelsen. Staten och det civila samhället. Idétraditioner och tankemodeller i
den statliga bidragsgivningen till ideella organisationer. Stockholm: Socialstyrelsen;
2004.
61. Nationella folkhälsokommittén. Hälsa och funktionshinder: rapport till Nationella
folkhälsokommittén från arbetsgruppen Hälsa och funktionshinder. Stockholm:
Nationella folkhälsokommittén; 2000.
62. Statistiska centralbyrån. Funktionshindrade 1988-1999. Stockholm: Statistiska
centralbyrån; 2003.
63. Prop 1999/2000:79 Från patient till medborgare.
64. Skr. 2002/03:25 Uppföljning av den Nationella handlingsplanen för handikappolitiken.
65. Nationella folkhälsokommittén. Myndigheternas folkhälsoansvar – en kartläggning
och analys av myndigheternas roller och ansvar inom folkhälsoområdet. Sekreteriatsrapport till Nationella folkhälsokommittén. Stockholm: Nationella folkhälsokommittén; 2000.
66. Handikappombudsmannen. Underlagsrapport till Handikappombudsmannens 10:e
rapport till regeringen. Stockholm: Handikappombudsmannen (HO); 2004.
67. Skr. 2004/05:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn.
68. Socialstyrelsen. Handikappomsorg. Lägesrapport 2004. Stockholm: Socialstyrelsen;
2005.
Den här rapporten innehåller underlagsmaterial till ett av de elva
målområden som redovisas i Folkhälsopolitisk rapport 2005.
Underlagsmaterialet ger en fördjupning av vad som sägs i rapporten.
I Folkhälsopolitisk rapport 2005 redovisar Statens folkhälsoinstitut
det uppdrag institutet har av regeringen att följa upp bestämningsfaktorerna för hälsan och de insatser som har gjorts av olika
aktörer för att påverka hälsan i befolkningen. I rapporten redovisas
också vad som behöver göras.
Folkhälsopolitisk rapport 2005 är den första rapporten i sitt slag
och ska följas av en rapport vart fjärde år.
Statens folkhälsoinstitut
Distributionstjänst
120 88 Stockholm
Fax 08-449 88 11
E-post [email protected]
Internet www.fhi.se
Rapport R-2005:50
ISSN 1651-8624
ISBN 91-7257-404-6
Kunskapsunderlag till folkhälsopolitisk rapport 2005
målområde 1
Delaktighet och
inflytande i samhället
statens folkhälsoinstitut
www.fhi.se