Författaren och kompilatorn till denna bok är svensk och heter Roger

Författaren och kompilatorn till denna bok är svensk och heter Roger
Mikael Klang. Jag är autodidakt om andra världskriget och dåtidens
strategiska förutsättningar. Den här boken har fyra delar;
I synnerhet och i allmänhet inledningen till det ”tyska” kriget och
den första halvan av Tysklands krig behandlas, samtidigt som den går
in på specifika strategidrag som hittills har varit helt oupptäckta;
Del I - Statsmannaskap, Del II - Strategi, Del III - Kriget, Del IV –
Skuldfrågan.
Boken riktar sig till alla kategorier människor från forskare och
historiker till WWII buffs till försvarsmaktsanställda av olika rang.
Om du trodde att du kunde allt om andra världskrigets strategi så tänk
igen. Även om jag är en autodidakt amatör så har jag definitivt
poänger, det kan jag lova dig. Och boken är som sagt lika mycket en
kompilation av andra duktiga författares och yrkesmäns tankar som
den är författad av mig. Många av slutsatserna är mina. Boken har
något att ge novisen såväl som den bevandrade i andra världskriget.
Den är både en översiktsbok likväl som en överkursbok på 500 sidor.
Utgåva II.
1
2
”This Goddamned thing is turning us on our heads. We are getting
it backwards, man. Just because each uf us might at any second be
blown away, everybody is acting like we can do anything man, and it
don’t matter what we do. But I’m thinking maybe it’s the other way
around, maybe the main thing is just the opposite. Because we might
be dead in the next split second, maybe we got to be extra careful
what we do. Cause maybe it matters more.., Jesus, maybe it matters
more than we even know.” Michael J. Fox in the movie; Casualties
of War (Uppgörelsen)
3
4
Författare och kompilator
ROGER MIKAEL KLANG
Det Tyska Kriget 1939-1945
Den politiskt inkorrekta guiden till andra
världskriget
Utgåva II
Klangen
5
K
Klangen försvarsmedia
Lokalisering: Gunnesbovägen 223
226 54 Lund
Roger Mikael Klang
Copyleft GNU Free Documentation Licence
Klangen försvarsmedia är grundad 2012
Författad under perioden november 2011-2014
Tryckt hos DigitalTryckNu.com
ISBN 978-91-637-5730-3
6
Det Tyska Kriget 1939-1945
Den politiskt inkorrekta guiden till andra världskriget
Eller som min gode kamrat Tore Olof Hansson har döpt boken
till; ”Så älskade tyskarna andra världskriget”
Inledning………………………………………………………..sid 13
Prolog……………………………………………………………sid 27
Del I - Statsmannaskap.
Kapitel 1…………………………………………….…..............sid 29
Kapitel 2. Adolf Hitler….............................................…...……sid 31
Kort om Hitlers tidiga politiska kamp……………………………….39
Statsmannaskap, vem är lämplig?.......................................................40
Hitler under dem Allierades lupp…………………………………...58
Mera om familjen Hitler…………………………………………….61
August Kubizeks vittnesmål om sin ungdomskamrat Hitler………..64
Flickvännerna……………………………………………………….65
De favoriserade nevöerna i rysk fångenskap………………………..67
Hitler, en mobbare…………………………………………………..68
Var Hitler Psykotisk?..........................................................................69
Kapitel 3. Tusenårsriket.………………………………………sid 71
En anekdot från första världskriget………………………………….71
Att tillägga;…………………………………………………………..75
Gaue, Reichsgaue, Gauleiters (Gauledare), Riksförsvarskommisarie77
Ekonomin……………………………………………………………78
NASDAQ eller NASCAR, vem betalar priset för högfrekvenshandeln
med ”the black box”?..........................................................................98
Har the black box några övriga allvarliga implikationer på världens
ekonomier, och ytterst världsfreden?................................................100
7
Finns det några beröringspunkter mellan svarta lådor, som fungerar
som tullmurar, och Weimarrepubliken?............................................102
Det brittiska imperiet, dem isolerade öarna……………….……….104
Kapitel 4. Fältherren…..…………………..………………….sid 107
Führerhauptquartier och residens…………………………………..112
Hitlers främsta periodvisa Entourage………………………………114
Martin Bormann, Hitlers sekreterare……………………………….116
Hermann Göring, Luftwaffe………………………………………..116
Heinrich Himmler, SS……………………………………………...118
Albert Speer, rustningsminister…………………………………….120
Joseph Goebbels……………………………………………………121
Delegering………………………………………………………….122
På andra sidan kanalen……………………………………………..125
Bihang:
Utlandstyskarna…………………………………………………….126
Abwehr……………………………………………………………..127
Del II – Strategi
Kapitel 5. Hitlers kanske främsta vk2-strategi, Groomingen av
Finland…………………………...……………………….……sid 131
Avtalstexten – den tysk-sovjetiska icke-aggressionspakten……….138
Det hemliga tilläggsprotokollet…………………………………….141
Det hemliga handelsavtalet………………………………………...143
En känd finsk konspirationsteori…………………………………...145
Kapitel 6. Hitlers strategi med Norge-Finland-Polen – Operation
Barbarossa. Molotov-Ribbentroppakten Världskrig, England
Frankrike……………………...................................................sid 151
Kommentarer på, samt utvecklande av föregående kapitel………..166
Kolahalvön och Leningrad…………………………………………180
Sven Hedin och den svenske kungen………………………………182
8
Kapitel 7. Nordafrika-Frankrike. Operation Weserübung-NarvikPetsamo. Rumänien-Nordafrika-Mussolini-TurkietMellanöstern…………………………………………….…….sid 183
Kapitel 8. Låt oss titta lite igen på Hitlers andra stora
råvaruförsörjningsmål, och låt oss denna gång se på
råvaruförsörjning ur ett tyskt Europa/Kaukasusperspektiv…………………………………………..….………sid 223
Vad betydde den ukrainska halvön Krim, som delade Svarta havet och
Azovska sjön, för Hitlers oljedistribution från Ploiesti?...................231
Vad betydde Stalingrad för Tysklands framtida oljedistribution?....233
Kapitel 9. Östersjön-Nordsjön-Ishavet-Atlanten-MedelhavetSvarta havet………………………….………………………..sid 241
Del III – Kriget
Kapitel 10. Världskriget startar…….……………..…………sid 259
Rheinland-Pfalz (Saarland) 1935-1936…………………………….259
Hitler hjälper Franco 1936-1939…………………………………...260
Österrike 1938……………………………………………………...261
Tjeckoslovakien 1938……………………………………………...263
Memel, Litauen 1939………………………………………………266
Röda arméns seger vid floden Chalchin-Gol i augusti 1939………278
Polen 1939………………………………………………………….279
Saarland 1939………………………………………………………285
Finska vinterkriget 1939…………………………………………...285
Sverige mellan stolarna 1940………………………………………286
Expedtitionskåren till Finland 1940………………………………..287
Norge, Danmark och Island 1940………………………………….289
Beneluxländerna 1940……………………………………………...291
Frankrike 1940……………………………………………………..292
”Fredsrörelsen”…………………………………………………….293
Krigsförbrytelser…………………………………………………...293
Italien förklarar krig………………………………………………..293
Frankrike slutet på början, ”Vichyregimen”……………………….294
9
Baltikum……………………………………………………………295
Bessarabien 1940………………………………………………..…296
Kartbild i färg..…………………………………………………….298
Balkan, akt 1……………………………………………………….299
Ungern……………………………………………………………..299
Rumänien…………………………………………………………..300
Operation Compass, 8 dec. 1940…………………………………..300
Rommel, 1941……………………………………………………...300
Bulgarien…………………………………………………………...301
Balkan, akt 2………………………………………………………..301
Operation Barbarossa, 22 juni 1941………………………………..304
Pearl Harbor, ”A date which will live in infamy”, 7 dec. 1941…….305
Gemensam strategi…………………………………………………305
De fyra elementen:
Kapitel 11.1) luften – Blitzen – Slaget om England, som blev
bombkriget i Tyskland……………………………….……….sid 307
Radarns betydelse…………………………………………………..316
V-1 och V-2………………………………………………………...319
Världens första terror”bombning” ska tillskrivas Storbritannien…..321
Bombkriget i Tyskland……………………………………………..321
Hamburg……………………………………………………………327
Dresden…………………………………………………………….327
Berlin……………………………………………………………….328
Kapitel 11.2) elden – Oljan och bränslet från Ploiesti, det
moraliska bombkriget………………………………..……….sid 331
Den tyska oljeförsörjningen från Rumänien ur ett Nordafrika- och
Medelhavsperspektiv sett med dem Allierades ögon………………331
10
Kapitel 11.3) vattnet – Ubåtskriget i Atlanten, Medelhavet och
Barents hav..………………………………..…………………sid 351
Ovanför ytan……………………………………………………….351
Ubåtarna……………………………………………………………354
Wolfpack eller ”Rudeltaktik” som det hette på tyska……...………356
Rutiner, förtröstande säkerhetsåtgärder och Klart skepp…….…….363
”Ultra”……………………………………………………….……..366
Passagen genom Kiel-kanalen……………………………………..370
Kapitel 11.4) jorden – Operation Barbarossa………………sid 371
Operation Taifun…………………………………………………...380
Hästar i Wehrmacht………………………………………………..388
Kapitel 12. Ett förlorat strategiskt och storpolitiskt tillfälle.sid 391
Del IV – Skuldfrågan
Kapitel 13. Skuld……………………………………...............sid 397
Tysklands enande…………………………………………………..397
Den brittiska sjöblockaden och utgången av första världskriget…..397
Dolkstötslegenden………………………………………………….398
Eviankonferensen…………………………………………………..405
SA (Sturmabteilung = Stormavdelningen = Stormtrupperna)……..406
Hur gick det egentligen till?..............................................................410
Amerikanarna räddar Europa tillfälligt med ”The Dawes Plan”…..416
Vad kom först, hönan eller ägget?....................................................417
Arbetslösheten……………………………………………………..419
Är tyskarna predisponerade till ohyggligt våld?...............................424
Hitlers skuld till startandet av själva kriget då……………………..429
De preussiska generalernas skuld…………………………………..435
Axelmakterna………………………………………………………435
Den uppenbara skulden, och judarna slår tillbaka…………………445
De tyska krigsfångarna i USA och Kanada………………………...447
Storfinanserna……………………………………………………...447
Thulesällskapet…………………………………………………….448
Kyrkan i Nazityskland – oändligheten versus oandligheten……….448
11
Kinder-Euthanasie (ofrivillig dödshjälp för barn), T4-programmet.449
Neutralitet och skuld……………………………………………….450
Baltutlämningen……………………………………………………452
Nazisympatier……………...………………………………………454
Domen………………………………………………………….…..457
För att nyansera debatten om att Sverige sålde ut Norge under andra
världskriget med bl.a. de tyska järnvägstransiteringarna i Sverige,
lägger jag här upp vår sak………………………………………….458
Sverige före kriget……………………………………………….....463
Frivilligkåren……………………………………………………….464
Svenskar i Waffen-SS……………………………………………...468
Waffen-SS………………………………………………………….470
De sovjetiska massvåldtäkterna på tyska kvinnor och hur dessa (inte)
beskrevs i Sverige………………………………………………….477
Tjeckerna………………………………………………………..…479
Rysk krigföring på Nordkalotten 1941-20??....................................479
Hur man skapar en Hitler…………………………………………..482
Kapitel 14. Mordförsök……………………………….………sid 485
Generalerna och översternas mordförsök…………………………..485
Epilog……………………………………………...…………...sid 491
Källhänvisningar och referenser……………………………..sid 493
Andra ordspråk…………………………………………...…..sid 500
12
Inledning:
En bok om bland annat Hitlers mentala förmågor och brister, det är
också en bok om Hitlers strategi och taktik när den var som mest
utstuderad och effektivast, då Hitler var på offensiven. Strategi är en
lyx som tillfaller dem segerrika. Jag utelämnar således i huvudsak
upplösningen på andra världskriget, som så många andra historiker
redan har skildrat ingående. Boken är ett försök att omfatta alla de
viktigaste aspekterna, och Hitler som lämnas stort utrymme, i
Tyskland med tillhörande ockuperade områden och krigsskådeplatser
före och under världskriget i fem delar. I synnerhet och i allmänhet
inledningen till kriget och den första halvan av kriget, behandlas
samtidigt som den går in på specifika händelser - Del I Statsmannaskap, Del II - Strategi, Del III – Kriget och Del IV –
Skuldfrågan. Mina motiv för att skriva boken är inte snöd vinning, det
är att korrigera den skeva bild om skuldfrågan som är förhärjande i
Sverige och övriga världen, samt måste jag erkänna lite prestige
gällande vissa av mig själv uttänkta strategiska motiv som Hitler och
Churchill hade, där det kan styrkas och där det är berättigat att
ifrågasätta den gängse bilden med utgångspunkt från gängse fakta.
Men jag känner inte mer prestige än att jag väljer att ge ut den här
boken med Copyleft GFDL (GNU Free Documentation Licence). Det
enda jag ber om är att om någon tänker trycka och ge ut den här boken
igen utan min kännedom, att de informerar mig, som den ende Roger
Mikael Klang i Lund Sverige. Axiomatiska lärdomar från andra
världskriget följer i boken som en röd tråd från Del I till Del III, men
inte i avsnitt IV där jag tar upp skuldbördan och allting som är
relaterat till Nazityskland under andra världskriget. Är det någonting
vi har lärt oss om historien så är det att vi ingenting har lärt oss av
historien. Del IV är deskriptiv, men jag kan inte låta bli att peka finger
lite grann och masochistiskt ta på oss skuld när jag tycker vi förtjänar
det, det är därför jag kallar Del IV för ”skuldfrågan”. Det inkluderar
baltutlämningen efter kriget, som egentligen till största delen var en
tyskutlämning. Det gör jag därför att det är en del av vår kollektiva
skuldbörda. Skuldfrågan i Del IV behandlar alltså det som hände i
13
Weimarrepubliken och omvärlden, under hela kriget och även början
av efterkrigsvärlden. Skuldfrågan kräver som ni förstår att jag sträcker
historien från 1918-1946, och det är ett omfattande kapitel.
Jag tror inte att någon har försökt sig på ett sådant omfattande
projekt som detta förut i en och samma icke-sekventiellt publicerade
bok, men det låter sig faktiskt göras och ändå vara intressant. Om jag
får göra reklam för den här boken så skulle jag vilja säga att den är
intressanta av i synnerhet två anledningar, dels är boken en nischbok
som behandlar mestadels inledningen av kriget och strategispelet som
låg bakom detta krig, ekonomin i Weimarrepubliken (Del IV) och
ekonomin i Nazityskland (Del I), skuldbördan, statsmannaskap,
objektivt och nyskapande om jag får säga så. Och dels är den
intressant för att det är en svensk som har skrivit boken.
Kunde Tyskland ha vunnit kriget med eller utan Hitlers
strategidrag? Var gjorde han fel och var gjorde han rätt sett med
tyskarnas ögon? Många officerare, historiker och analytiker vill inte
lära sig av Waffen-SS taktik och Hitlers strategi och taktik när den är
som framgångsrikast, eller misslyckade strategi och taktik för den
delen, i synnerhet i Tyskland där det finns bokaffärer med tre våningar
med sammanlagt en (1) hyllmeter krigslitteratur varav 99 cm hylla
utgörs av böcker med omskrivningar och undvikanden, t.ex. så fanns
det i den bokaffär jag besökte noll (0) böcker om Nazityskland, Hitler
och nazisterna. Då är det lättare för oss svenskar, som kan hitta
åtskilliga hyllmeter med krigshistorielitteratur i en bokhandel, också
sådan krigshistorielitteratur som är skriven av f.d. SS-soldater även
om sådan litteratur är mest vanlig hos SMB. F.d. SS-soldaters böcker
utgivna och sålda i en bokhandel eller mainstream-bokklubb i
Tyskland är så sällsynta att man nog får betrakta det som ett icke
existerande fenomen. Dem böcker om kriget som ges ut och säljs i
mainstreamfåran i Tyskland är böcker som ”Branden”, om Bomber
Commands raider över Tyskland. Ingen tysk som hade vapen i hand
under vk2 får skildras eller skildra historien. Jag kom dock över en
tunn bok på tyska i en tysk bokhandel, i form av torra skisserade
dagboksanteckningar av en tysk löjtnant i Wehrmacht under vk2, när
jag var i Rostock våren 2011.
14
Jag ser inga problem med att lära mig av Waffen-SS
krigserfarenheter, kan man lära sig hur man för krig av Wehrmacht
och dess generaler så kan man lära sig hur man för krig av Waffen-SS
och Hitler, det finns ingen moralisk skillnad. Däremot så vill jag inte
lära mig av Dr Joseph Mengeles grymma forskning på levande
människor. Sådan är jag!
Jag koncentrerar mig i boken på viktiga händelser främst före och i
början av andra världskriget när Hitlers strategi fortfarande var
dynamisk, på skuldfrågan och på dem avgörande kampanjerna. Slaget
om England/bombkriget i Tyskland som var ett krig i kriget i
strategiskt avseende; kriget på Balkan och i Nordafrika, i synnerhet
Nordafrika; ubåtskriget i Atlanten som även det var ett separat slagfält
och kunde ha avgjort kriget till tyskarnas favör om de inte hade
hamnat på efterkälken teknologiskt; och till sist Operation Barbarossa
som faktiskt involverar Finland. Utgången av dessa fyra kampanjer
avgjorde kriget till dem Allierades favör.
1) Jag finner kriget i Nordafrika intressant av två anledningar. Dels
var det tyska fälttåget en otillräcklig strategi med otillräckliga
medel, eftersom varken Suezkanalen i Egypten och i
förlängningen sundet mellan Röda havet och Adenviken, eller
Gibraltar Sund vid Spanska Marockos kust intogs av tyskarna,
eller både sunden och kanalen. Gibraltar Sund snöt sig på grund
av Francos ovilja att ta parti i kriget hans fascistiska ideologi till
trots, men också på grund av Marskalk Pétain och
Vichyfrankrikes ovilja samt Mussolinis oskicklighet. Men om
Rommel hade lyckats ta Suezkanalen 1942 som han hade siktet
inställt på, så hade kriget i ett realistiskt perspektiv möjligen
kunnat utvecklas annorlunda. Den andra anledningen till att jag
tycker att kriget i Nordafrika är intressant, är att den tyska
Afrikakåren i stort lämnades att ledas av Erwin Rommel, och inte
så mycket av Hitler som visade mycket mindre intresse för
Nordafrika än han gjorde för kriget mot Sovjetunionen. Erwin
Rommel var kanske det enda exemplet på att Hitler på allvar
delegerade ansvar till någon general i Wehrmacht. Erwin Rommel
15
var en man av folket och ingen född aristokrat som de flesta
preussiska generaler var.
2) Anledningen till att jag intresserar mig för bombkriget är att, som
jag nämnt, bombkriget var ett krig i kriget. Dessutom så anser jag
att till största del bombkriget avgjorde andra världskriget,
eftersom bombflyget kunde slå djupt inne på fiendens territorium
vilket jag anser var en långsam vändning på kriget, med ibland
snabba ryck av distinkt förstörelse av nyckelinfrastruktur som
avgjorde andra världskrigets utgång genom att nöta ner Tysklands
resurser, infrastruktur, produktionsmedel och tillgång till
oljeraffinaderier efter 1943-1944, och inte det något mindre
utdragna slaget om Stalingrad som pågick mellan augusti 1942
och februari 1943. Bombkriget var inte ett krig med månadslånga,
veckolånga eller ens dagslånga slag, utan det var upp till och med
några tiotal minuter av intensiv förstörelse (mindre om man ser
det utifrån den enskilda individen i bombskyddet) som återkom
med jämna och ojämna mellanrum och lämnade efter sig vilda
bränder och ruinstäder som förvisso kunde brinna länge. I
Hamburg varade nattbombningarna i månadsskiftet juli–augusti
1943 i sammanlagt fyra timmar, men det var tillräckligt för att
förvandla staden till ett rykande, utbränt skal. 40 000 människor
miste livet under attackerna. Det dog fler människor under fyra
nätters bombande av Hamburg än under hela Blitzen mot London.
3) Ubåtskriget mot konvojerna i Atlanten var det tredje slagfältet
som skulle avgöra andra världskriget, framför allt det Allierade
bombflygets nya radarförsedda Liberatorbombplans längre
räckvidd över Atlanten från och med slutet av april 1943, och dem
förstärkta konvojeskorterna samt den brittiska
kodknäckarorganisationen ULTRA och dem Allierades tekniska
utveckling med Huff-Duff och förfiningen av radarn, men även
kombinationen teknik/avancerad taktik försköt
styrkeförhållandena till deras favör. Ubåtskriget var ett krig som
avgjordes genom tekniska och taktiska övertag, och slagen mellan
ubåtar och konvojer/jagare som ägde rum i Atlanten utkämpades
vid tillsynes slumpartade tämligen intetsägande koordinater varför
16
man inte kan säga att strategi är direkt involverad, åtminstone inte
geostrategi, förutom att det hände längs differentierade
fartygsleder. Så jag beskriver därför kriget i boken till stor del
utifrån deskriptiva aspekter av hur krigföringen gick till, och dem
Allierades underrättelseövertag. Jag är ganska deskriptiv om
ubåtskriget även därför att mycket av kampen ägde rum med
respektive sida utanför synhåll för kombattanterna eller m.a.o.
därför att man till stor del fick förlita sig på tekniska ”ögon och
öron” som radarn och signalspaning. Att räkna bataljer i Atlanten
är i alla fall ingenting som leder diskursen vidare, endast tekniska
och taktiska (taktiska = matematiska modeller för ubåtsjakt enligt
koordinatbestämning, kombinerat med kraftigt konvojskydd med
en framgångsrik jagartaktik) övertag är relevanta för att man ska
kunna bilda sig en uppfattning om varför ubåtskriget fick den
utgång den fick. Även den av få vid tidpunkten kända brittiska
underrättelseavdelningen Ultra byggde sina framgångar på
teknisk utrustning, tysk sådan i form av en av polackerna ärvd
kopia av en Enigma-krypteringsmaskin.
4) Kriget mot Sovjetunionen och Hitlers tjurskallighet och vägran att
pröva taktiska reträtter främst på östfronten, var den fjärde
faktorn. Ingen vet vad som skulle ha hänt om något eller några av
dessa fyra händelseförlopp hade gått Tysklands väg.
Jag berör bara de snabbt avklarade fälttågen helt kort i boken i min
sammanfattning av krigets början. Vissa små och för
krigsutvecklingen och den strategiska utvecklingen oviktiga eller
okomplicerade stater och händelser och företeelser nämner jag inte
alls, annat än i förbigående möjligen.1 Jag har använt mig mycket av
1
Som Hitlerjugend, vilka visserligen som ungdomen var föremål för
beundran, men som hade litet inflytande på utvecklingen i vuxenvärlden. Låt
oss konstatera att de användes som barnsoldater, men först mot slutet av
kriget. Även Wolfgang Kapp och Erhardt brigades dilettantistiska
kuppförsök i det tidigaste 20-talets Berlin utelämnar jag. Samt den mer
framgångsrika kuppen av Reichswehr och frikårsförbanden i Bayern med
17
Wikipedia och tillförlitliga källor på nätet som ”Populär Historia”
och Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och diverse amerikanska
flygbombardivisionsjournaldagböcker m.m. som stöd när jag skrev
den här boken. Informationen från
flygbombardivisionsjournalböckerna är extremt fragmentarisk, t.ex.
division, datum och ort som attackerades, och jag har inte angett
källorna i boken annat än som varandes officiella hemsidor för
amerikanska veteraner när det gäller Ploiesti. I övrigt står det ofta i
Kapitel 11.2) elden – Oljan och bränslet från Ploiesti, det
moraliska bombkriget vilken division från vilket land som gjorde
vad och när i min bok. När det gäller bombkriget i Europa Kapitel
11.1) så har jag inte sökt information bland
flygbombardivisionsjournalböcker. Jag förringar inte dem Allierade
piloternas och deras besättningars medverkan i kriget eller deras
insats!
Wikipedia är ofta ett lapptäcke av information, men jag har lärt mig
att rensa i snåren och ta bort dubbel information från Wikipedia.
Wikipedia är fragmentariskt. Jag har tittat på parallella Wikipediasidor
för att jämföra information och ibland har det varit nödvändigt att
korrigera information, jag har då valt den mest troliga informationen
alt. den information som förekommer flest gånger. Jag har även
studerat åtskilliga journalfilmer där Hitler talar, och journalfilmer som
visar kriget, mest tyska och brittiska sådana. I dem fall jag har varit
mindre intresserad av ämnet, för att ta ett exempel, historien bakom
Sturmabteilung (SA), så har jag förlitat mig mer på
Wikipediauppgifter än i dem fall då jag har varit genuint intresserad
av ämnet, som bombkampanjen mot dem rumänska oljekällorna i
Gustav Ritter von Kahr som den starke mannen, trots att Kahr spelade en så
stor roll i historien att han blev mördad genom att hackas till döds av SS-män
med yxor i de långa knivarnas natt 1934. Gregor Strasser och Otto Strasser är
inte omnämnda här heller. Volkstorm – Njet, kom senare i tiden. Jag har valt
att utelämna den svenske tändstickskungen Ivar Kreuger, Kreugerkoncernen
och Kreugerkraschen. Eftersom det är så mycket mytbildning runt honom så
går det inte att tränga in genom händelsehorisonten. Det finns inte hur
mycket plats som helst i denna mycket omfattande bok.
18
Ploiesti. I allmänhet så har jag en del rekapituleringar när jag har
ansett det nödvändigt, och det har jag gjort ofta eftersom jag har
strävat efter att vara pedagogisk och för att viss viktig information har
en tendens att inte sätta sig i läsarens minne men som kan vara av
betydelse även i andra sammanhang längre fram, i synnerhet årtal med
tillhörande datum. Man kan hitta mycket intressant information på
Wikipedia, men det är hur man sammanställer informationen med
information från andras böcker och hur man drar slutsatserna till sin
egen bok, som är det viktiga för att resultatet ska bli framgångsrikt.
Den här boken är lika mycket en sammanställning, det måste man
vara medveten om, av material och ibland stycken från andra
författare, ofta kompletterat, omorganiserat, omskrivet och förkortat,
som den är innovativ och rekonstruerande i sina konklusioner om
Hitlers andra världskrigsstrategi och psykologi. Som jag ser det så är
det bättre att kopiera stycken från andras böcker rakt av, om man
anger det, än att stjäla innebörden i den andre författarens bok och
skriva om den med egna ord. Jag har gjort både och, och även lagt till
information. Det är förvisso bara det första förfarandesättet som kan
rendera i en stämning eller ett åtal. Men det är inte vad jag tycker som
är viktigt, det är vad dem andra författarna som jag har lånat ifrån
tycker, som är viktigt. Jag har också skrivit mycket efter eget huvud.
Mina egna slutsatser är till del nya slutsatser. Ibland har jag uppfunnit
hjulet på nytt.
Varje bra historiebok om andra världskriget bör ha minst en rimligt
obestridbar återskapande strategisk inblick, en aha-upplevelse för
läsaren som kan styrkas med befintliga fakta eller ny forskning, och
min bok har minst åtta - Hitlers eftergift till Stalin angående
Bessarabien ingick i Hitlers planer(*) - Hitlers strategispel för
Finland(**) - Hitlers strategispel för belägringen av Leningrad(***) Hitlers taktiska doktrin om rörlig krigföring krockade med den
strategiska inkompatibiliteten baserad på miljön vid Stalingrads
utkanter i nord-sydlig riktning vid floden Volga(****) - Detta är i och
för sig ingen medveten strategi, men hela världskrigets påstådda
moraliska grund för den Allierade krigsförklaringen står på lös
sand(*****) - Britternas delvisa avancemang in i Belgien under
19
tyskarnas Fall Gelb och Fall Rot berodde på att britterna hade
otillräckligt med järnmalmsförekomster i Storbritannien(******) Churchill försökte föra Hitler bakom ljuset med sina verkliga insikter
om betydelsen av oljan i Ploiesti(*******) - Hitlers Casus Belli
(orsak till krig) för att initiera Operation Barbarossa(********). Dessa
insikter om Hitlers och Churchills strategi under andra världskriget är
jag rätt stolt över att ha producerat på egen hand, men med stöd i
historieforskningen. Inuti boken har jag markerat dem avsnitt som
berör dessa strategispel, med (*) eller (*Bessarabien) eller
(*******Ploiesti) eller (*****) eller (******) Beneluxländerna
1940, med stjärnor inom parentes som ovan.
Att döpa vissa kapitel till exempelvis ”Nordafrika-Frankrike.
Operation Weserübung-Narvik-Petsamo. Rumänien-NordafrikaMussolini-Turkiet-Mellanöstern” är en avspegling av den komplexitet
som ett strategispel på fyra fronter och i tre element innebär, det är
svårt att döpa strategispelen till något annat. Den här boken har något
att ge både till novisen och till den sakkunnige om andra världskriget.
I något fall har jag vänt mig till en specialintresserad yrkesman i
Österrike för att inhämta information på områden där information om
kriget är knapp, som betydelsen av floden Donau. Jag refererar till
honom i boken. I fallet med Churchill och oljefälten i Ploiesti i
Rumänien så har jag fått starkt stöd av en artikel publicerad i några
dagstidningar i ett antal små och mellanstora städer i USA samma dag
den 18 juli 1941 eller dagarna däromkring, knappt fem månader innan
USA drogs in i kriget. Slutsatserna är resultatet av min lilla
arkivforskning på nätet, men det är en major slutsats som bör göra stor
skillnad i historiebeskrivningen världen över, i synnerhet dem
anglosaxiska länderna bör vara intresserade av att få veta att Churchill
inte var så strategiskt akterseglad av Hitler vad gäller oljefälten i
Ploiesti som man kan förledas att tro av hans synbarliga overksamhet i
Egypten och Kyrenaika i Libyen, även om denna overksamhet till en
början nog berodde på att Storbritannien saknade ett massproducerat
fyrmotorigt bombplan. Men Churchill försökte sig samtidigt högst
sannolikt på att lägga ut en dimridå, även om den inte gav utdelning.
Jag drar även skarpsynta slutsatser om Hitlers storstrategi för
20
Finland och Finlands medverkande i Operation Barbarossa.
Mina egna nedtecknade slutsatser kommer faktiskt många gånger
kausalt före jag tillägnat mig bok-, hemside- och
Wikipediainformationen. Ibland styrks slutsatserna och ibland får man
revidera alt. eliminera dem, och jag hoppas att jag har balanserat
slutsatserna väl med den information som står att finna på nätet.
Utöver hemsidor på nätet så har jag läst åtskilliga böcker och över
tiden samlat på mig intressant information, likt en modernt arbetande
författare gör, med digital diktafon, information som jag nu vill ska
komma till nya nedtecknade uttryck. Bokläsandet kommer alltid först,
sedan kommer mina slutsatser oftast, och sist kommer Wikipedia och
nätet som stöd för det mesta. Jag tror faktiskt att alla arbetar så, även
de som forskar i arkiv även om arkivet alltid är centralt för en
forskare. Jag täpper till flera historiska luckor i boken och kommer
med mindre kända uppgifter som inte är tillräckligt belysta tidigare,
exempelvis vad som hände med Neville Chamberlain, vilket politiskt
läger han tillhörde och att det var Chamberlain som förklarade krig
mot Tyskland, inte Churchill. Visste du att en av de största
statsmännen någonsin i något land, Winston Churchill, under sin
politiska karriär bytte partitillhörighet två gånger under sin karriär?
Visste du att Tyskland betalade miljardskadestånd för första
världskriget till Frankrike ända fram till och med september 2010?
Visste du att Hitlers personliga kvacksalvare Theodor Morell
behandlade Hitler för en svart fot och att Hitlers kvacksalvare också
var läkare med specialisering på obstetrik & gynekologi, som har med
kvinnor och graviditet att göra. 1920 flyttade han till ett flott område
och började kalla sig för venereolog och började med att behandla
även män, och män med könssjukdomar, och bland annat från det
förhållandet emanerar ryktena om att Hitler hade syfilis, för även på
den tiden fördelade läkares, specialiserade på könssjukdomar,
ansvarsområde också på hudsjukdomar. Sanna rykten eller inte, Hitler
hade många av dem symtom som långvarig infektering av Syfilis
medför. Visste du att Polen och Ungern var med Hitler om att stycka
Tjeckoslovakien och dela upp landet mellan sig 1938, och att Polen
ställde ultimatum som överlämnades till Litauen den 17 mars 1938,
21
som gick ut på att Litauen skulle ingå diplomatiska relationer med
Polen inom 48 timmar och tvingades lägga till, till Litauens
konstitution, erkännandet att Vilnius inte längre är huvudstaden i
Litauen. Kände du till att de bakomliggande faktorerna till
Nazitysklands framväxt, att USA gav stora lån till Tyskland efter
hyperinflationen i Tyskland 1922-1923 i vad som kallades ”the
Dawes Plan”, fram tills börskraschen 1929 då USA kände sig
nödgade att återkräva lånen, och att de också satte upp dem
handelshinder som kausalt skulle orsaka bägge Tysklands djupa
Weimarkriser. Att Tysklands tillväxt mellan dessa år var illusorisk
vilket visade sig när de tvingades betala tillbaka lånen 1929 och
Tyskland snart var bankrutt återigen. Visste du att Hitlers motiv till att
inta Stalingrad (idag Volgograd) faktiskt till 7 delar hade rationell
grund, och att den 8:e delvis irrationella grunden, var kausal? Det
irrationella men kausala var att Hitler ville anslå Stalin av den
anledningen att Stalin folkförflyttade 400 000 Volgatyskar ifrån
Volgogradområdet i 1941. Den kanske viktigaste rationella faktorn
var att stoppa dem sovjetiska oljepråmarnas leveranser av bränsle från
Baku på floden Volga, där det låg närmast tillhands, på flodens
krökning i väster vid Stalingrad. Hitler ansåg sig därför vara tvungen
att äga Stalingrad på ett tidigt stadium i kriget. Jag ägnar allt från
någon mening upp till ett längre stycke om Hitlers strategi i öster och
mycket annat i boken. Ibland har jag klippt och klistrat in kortare
brottstycken från andra författare utan att ange det i slutet av, eller
inuti stycket, och ibland har jag skrivit om styckena fragmentariskt
med lite andra ord, men alla böcker varifrån jag har hämtat
information eller text finns angivna i slutet av boken. Det är inte på
grund av någon form av självhävdelse på andras bekostnad jag har
gjort så här, det beror på hur jag arbetar och att jag ibland inte har
kunnat klargöra från vilken bok eller källa jag har tagit citatet, jag är
inte perfekt, detta är min första bok. Lite rädd för att bli ”påkommen”
med stöld är jag, det är därför som jag vid något tillfälle när jag
började skriva boken har nödtorftigt omarbetat ordvalen men inte
innehållet, i något lånat stycke och det värsta är att jag inte kommer
ihåg vilket, jag ber om ursäkt för det för nu har jag bestämt mig för att
22
lägga alla korten på bordet och förklara hur jag arbetar. Mina
förhoppningar är att dem författare jag har lånat ifrån ska tycka att min
sammanställda bok är så bra att de överser med, eller till och med
känner sig stolta över att medverka med utdrag och fakta i min bok
som har stått i deras böcker, i synnerhet som alla författare omnämns i
slutet av bokens referens- och källförteckningssidor, jag köper
nämligen mina böcker. Dessutom skriver många författare jävligt bra,
och det blir svårt att formulera sig annorlunda fastän jag tycker att
informationen är nödvändig och måste publiceras igen, fast i min
sammanställning och ofta i samma ordning som i originaltexten
eftersom den har en kausalitet i dessa fall. Jag har försökt att vara
objektiv när jag skrev boken, det är andra författare, ofta från
commonwealthländer och USA, som genomgående är subjektiva, i en
del fall rent av oärliga om Hitler och Tyskland, om Ryssland och om
dem Allierade. Oftast för att man inte vågar stå emot ”Hitlerspöket”,
den massiva synkroniska likriktningen i tyckande om en av
världshistoriens mest notoriska massmördare, när det gäller slutsatser
om Hitler. Bara för att nämna ett favoritämne bland anglosaxiska
författare; Hitlers föräldrars, Aloise och Klara Hitlers släktskap med
varandra. De var visserligen kusiner i tredje led närmandes andra led,
men det var vanligt förekommande i små byar som Spital i dåtidens
Österrike och Tyskland att gifta sig inom delar av sitt eget
släktskap/familj. Men den lokala prästen ansåg att Alois och Klara var
för nära släkt Alois och Klara Hitler var sysslingar. Man kan också
säga nästkusiner, fast i olika generationer (2:a generationen och 3:dje
generationen). Därför så var paret tvungna att ansöka om en särskild
dispans för deras giftermål hos Vatikanen. En annan anledning till
ofrivillig subjektivitet bland historiker och författare är att man inte
har förmågan att sätta sig in i hur Hitler tänkte. Det kanske till och
med är en nödvändighet för att förstå Hitlers strategispel i öst, att man
kan sätta sig in i hur han tänkte och fungerade, vad som fick honom
att ticka, reagera och agera. Jag har den fördelen framför många andra
författare att jag kan göra det, och därför blir min bok mer trovärdig
än de flesta andras böcker om Hitler och andra världskriget. Jag är
klar över att Hitler blev en ond massmördare, men han var samtidigt
23
bara en man av kött och blod med fördelar och tillkortakommanden i
en och samma person. Kan man inte inse det så har man ingen
business att skriva om Hitler. Den historiker som inte kan vara
objektiv om Hitler förtjänar inte att läsas. Jag avslutar boken i
avdelningen ”Källhänvisningar och Referenser” med orden;
”Ingen av dem i boken nämnda författarna har bidragit till
eventuella politiska ställningstaganden eller partiskhet från min
sida. Det är i allmänhet anledningen till att jag har använt mig av
deras material, även om det ibland är precis tvärtom så att jag
använt mig av partiska författares böcker, och emellanåt har jag
ställt uppgift mot uppgift, därför att författare lyfter fram icke
synkrona statistikuppgifter. Jag är emellertid försiktig med att ange
uppgifter och slutsatser, när dessa inte kan styrkas av befintlig
historieforskning, från de mest subjektiva författarna. Man kan
konstatera att inte heller de som då var och är än idag, dem
Allierade, talar entydig sanning eftersom de inte har öppnat alla
fortfarande hemliga arkiv. Tills den dagen kommer så får man
förlita sig på dem arkiv som finns tillgängliga och som författare
stöder sig på. Man bör vara skeptisk till hörsägen om sådana
uppgifter som uppenbart kan vara desinformation från tiden för
andra världskriget.”
En stor del av texten och av slutsatserna i boken är ändå egenhändigt
komponerad utan hjälp eller lånade avsnitt från andra författare.
Wikipediauppgifter känner jag mig inte förpliktigad att ange. Om det
kan göra någon författare glad så är det även så att jag ibland delar
”äran” för mina slutsatser genom att införliva mina kloka slutsatser
och fakta i deras omarbetade texter utan att tala om det, förutom här i
förordet. Men om någon författare känner sig kränkt av mina
förfarandesätt och vet med sig att han är utan synd så får han kasta
första stenen, och höra av sig till mig och klaga alt stämma mig alt
kasta mig i fängelse. Jag lämnar samtidigt fältet fritt för andra
författare att låna mina avsnitt ur min bok till deras egen bok, om de
skriver några fler böcker, enligt Copyleft GFDL (GNU Free
24
Documentation Licence). Jag utelämnar för övrigt Japan och Kina och
striderna i Stilla Havet helt i boken, eftersom tyska soldater inte stred
där. Hade jag inte gjort det så hade boken blivit för omfattande,
dessutom så är det Hitler och hans strategi som står i centrum i min
bok. Filosofiska frågor rörande kriget tar jag inte upp i boken. T.ex.
vad som hade hänt om Allierade bombplan inte hade bombat Norsk
Hydros elektrolysanläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i
Telemark Norge i november 1943, och den norska motståndsrörelsen
inte hade saboterat tungvattenanläggningen i slutet av februari 1943
och sänkt en färja som transporterade Deuterium i februari 1944.
Min bok kräver nog sin läsare, jag tror att det inte alltid är helt
enkelt att hänga med i svängarna. Boken består till stor del av korta
lösryckta stycken om olika ämnen i ämnet, och så är det för att jag
överhuvud taget ska kunna skriva en enda singulär bok om andra
världskrigets inledande skede, det som ledde fram till kriget samt
skuldfrågan. Annars skulle jag aldrig kunna avhandla så många och
ibland omfattande ämnen.
Trots att underrubrikerna till boken lyder ”Den politiskt inkorrekta
guiden till andra världskriget”, så är den inte så farlig som det låter.
Det är bara viktigt för mig att inte vara politiskt korrekt. Åsikter måste
särskiljas från härledningsförmåga när man skriver böcker om andra
världskriget. Om man kan förstå det så kommer man snart att förstå
om man läser min bok, att mina åsikter är mycket mjuka. Jag ser på
Hitler som varandes en mycket ond man. Det som är politiskt
inkorrekt i boken är skuldfrågan om vem som orsakade Hitlers
uppåtstigande till makten och starten av andra världskriget, inte hur
själva kriget fördes och de brott som begicks i samband med det.
Skuldfrågan behöver nyanseras men inte revolutioneras, precis som
den behöver göras om vem som orsakade första
världskriget, fortfarande idag 2014 hundra år efter starten av vk1, men
det skriver jag inte om i den här boken för den här boken tar avstamp
från 1918 eller slutet av vk1.
Förf. och kompilator Roger Mikael Klang, Lund Scaniae Sverige
25
26
Prolog:
Strategispel tar aldrig paus, vare sig i fredstider eller i krig, och det
gäller att hitta minst en allierad. I det totala kriget sträcker sig
strategispel över flera olika arenor, fronter och väderstreck, och blir
oerhört komplicerade och svåra att hålla en samtidig överblick över.
Enskilda agenter kunde förstå Hitlers strategispel partiellt, inom den
vapengren eller front de själv verkade i. Detta var i en tid innan
informationssamhället hade kommit till sin fulla rätt märk väl. Det är
alltid lätt att inse nödvändigheten av att man tillför resurser till just
den front man själv befinner sig på när det går dåligt och att
anledningen till att Tyskland förlorade kriget var att resurserna uteblev
till just den fronten eller vapengren man själv tillhörde. Men man
missade oftast helhetsbilden. Det är därför som jag sägar att; Strategi
är en lyx som tillfaller dem segerrika; för bara i segern är alla med på
tåget. Sedan får man hålla i minnet att Hitler liksom alla andra
människor hade en begränsad hjärnkapacitet, och kunde bara fokusera
fullt ut på ett fälttåg i taget.
27
28
Del I - Statsmannaskap
Kapitel 1
Hade de demokratiska partierna i Tyskland, först socialdemokraterna
(SPD) och (sedan) det kristdemokratiska Deutsche Zentrumspartei
eller bara Zentrum, även kallat katolska Centerpartiet,
Nationalliberalerna (Deutsche Volkspartei), och diverse oberoende
Rikskanslers någon skuld till Hitlers uppstigande?
”Det är den ökända hästen från Troja, en av demokraterna sadlad
och skodd” Citat; Karl Gerhard (1891-1964), svensk revyartist och
Sovjetvän, om Adolf Hitler. Sin främsta politiska insats gjorde Karl
Gerhard som gisslare av Nazismen och den svenska
eftergiftspolitiken.
“The worst sin toward our fellow creatures is not to hate them, but to
be indifferent to them; that’s the essence of inhumanity.” Citat;
George Bernard Shaw (1856-1950), protestant, irländare, författare
och Nobelpristagare I litteratur
29
30
Kapitel 2. Adolf Hitler
”Det är inte blindhet, inte okunnighet, som fördärvar människor och
stater. Det blir inte länge fördolt för dem vart den väg för, som de
slagit in på. Men det finns inom dem en drift, gynnad av naturen och
förstärkt av vanan, en drift som de inte kan motstå och som driver
dem framåt så länge de har någon kraft kvar. Gudomlig är den som
besegrar sig själv. De flesta går sin ruin till mötes med öppna ögon.”
Citat; Leopold von Ranke
“Liberty also means responsibility. That is why most men dread it.”
Citat; George Bernard Shaw (1856-1950), protestant, irländare,
författare och Nobelpristagare I litteratur
Samtidsanalytikern är densamma som historieanalytikern är
densamma som framtidsstrategen är ibland, och bland andra,
densamma som statsvetaren. Det finns två typer av mäktiga
nyckelspelare i världen, historieanalytiker och historierevisionister.
Det som skiljer en historierevisionist från en historiker är inte
nödvändigtvis att han är partisk, för det kan även en historiker vara
(och är väl oftast). Det som skiljer är att en historiker inte utelämnar
vitala fakta som är misshagliga för historikern, han tar med allt
eftersom han vet att om han utelämnar något så kommer det att
komma tillbaka och bita honom i baken, i alla fall i ett öppet
samhälle! Det vet inte historierevisionisten. Det är naturligtvis en
gradfråga, men ju mer integritet historikern har genom att inte
utelämna fakta - som han ändå kan försöka komma runt genom
argumentation, till skillnad från historierevisionisten som bara
utelämnar den eller t.o.m. ändrar på historien - desto bättre
historiker. Den flagranta historierevisionisten fabulerar ovanpå det.
31
Protagonisterna i födelseordning:
Fadern Alois Hitler (f. 1837 d. 1903)
Modern Klara Hitler (flicknamn Pölzl, f. 1860 d. 1907)
Adolfs halvbroder Alois Hitler (född utomäktenskapligen
Matzelsberger efter sin mor 1882, död 1956)
Halvsystern Angela (född Hitler 1883, gift Angela Raubal, senare gift
Angela Hammitzsch, levde efter kriget och dog incognito nära
München 1949)
Adolf Hitler (f. 20 april 1889 d. 30 april 1945)
Adolfs lillasyster Paula Hitler (f. 1896, d. 1960)
Hitlers systerdotter Geli Raubal (f. 1908 d. 1931)
Hitlers första flickvän Maria Reiter under senare delen av 1920-talet
från det att hon var sexton år, känd som ”Mimi” eller ”Mitzi” (f. 1911,
d. 1992)
Hitlers andra flickvän, och sedermera under parets sista dygn i livet
även maka, Eva Braun (f. 6 februari 1912 d. 30 april 1945)
Adolf föddes i Braunau am Inn i Österrike den 20 april 1889. Fadern,
Alois Hitler, var förmodligen alkoholiserad, men inte mer än normalt
var för tiden. Han var också kolerisk, och jag antar att Hitler ärvde det
draget efter sin far. Alois var mycket auktoritär, och modern Klara
Hitler var överbeskyddande. Klara Hitler var Alois tredje fru, de två
tidigare makorna var då döda varav den första dog en tid efter en
skilsmässa mellan henne och Alois som inte fick några barn
tillsammans. Alois första fru var 14 år äldre än honom. Med sin andra
fru, som var 24 år yngre än Alois, fick Alois utomäktenskapligen
sonen Alois och inom äktenskapets band dottern Angela, Hitlers båda
halvsyskon. Den blivande rikskanslern Hitlers farfar, Johann Georg
Hiedler, inledde ett förhållande med en tös från Strones, Maria Anna
Schicklgruber, som han gifte sig med i Döllersheim i maj 1842. 1837
hade Maria fött ett utomäktenskapligt barn som hade döpts till Alois,
Hitlers far. Det uppgavs att Johann Georg Hiedler var far till barnet.
Men fastän Johann gifte sig med Maria 1842 brydde han sig aldrig om
att adoptera sonen, som fick lov att gå under sin mors flicknamn och
32
som uppfostrades i Spital av sin fars bror Johann Nepomuk Hüttler.
Först vid nära fyrtio års ålder, efter sin mors bortgång och på initiativ
av fosterfadern, antog han namnet Hitler. Namnet, i olika varianter,
kan i trakterna spåras tillbaka till medeltiden och bars under seklerna
av fattiga småbönder. Möjligen har det tjeckiskt ursprung (Hidlar,
Hidlarcek) från det närliggande Böhmen. Klara Pölzl, 23 år yngre än
Alois, var själv barnbarn till Johann Nepomuk Hüttler och alltså
syssling med Alois Hitler. Man kan också säga nästkusin, fast i olika
generationer (2:a generationen och 3:dje generationen). Familjen
Hitler var katoliker. Under Adolfs tidiga barndom flyttade familjen
ofta, inte enbart på grund av faderns olika tjänsteplaceringar vid den
österikiska gränsen. Bara under tjänstgöringstiden i Branau finns det
registrerat 12 byten av adress. Som 8-åring blev Adolf korgosse i ett
kloster. Adolf Hitler var fäst vid sin mor, men hon hade ändå föga
makt över sin son som vägrade skaffa sig ett fast levebröd och under
åren 1905-1907 frossade i drömmar om att bli konstnär eller arkitekt
och fyllde sin skissbok med teckningar och utarbetade grandiosa
planer för ett ombygge av Linz. Hitlers tre syskon, de som levde uppåt
vuxen ålder, överlevde honom till efter andra världskriget.
Halvsystern Angela levde efter kriget och dog incognito nära
München 1949, hon efterlämnade två barn. Halvbrodern Alois dog
1956 och ligger begravd i sin familjegrav i Hamburg under namnet
Hiller. Lillasystern Paula Hitler dog 1960. Hon är den enda Hitler som
gick under namnet Hitler och ligger begravd under namnet Hitler efter
kriget. Vi ska gå in på Hitler och statsmannaskap, men först lite
dödande av faktoider (faktoider = osanna sanningar):
För det första, Hitler hade inte bruna ögon, utan klarblå ögon:
Hans markerade kindben sköt ut över håliga bleka kinder,
och ovanför dem ett par ovanligt ljusa blå ögon. Han såg
nästan svältande ut... en sorts fanatisk blick. Friedelind
Wagner
33
The more he saw of Adolf Hitler the more he admired him his simplicity and innocence, his "clear, straightforward,
domineering bright blue eyes," his daring and his destiny.
Kurt G. W. Ludecke
Hans stora blåa ögon - människor oavsett rang stod där
och stammade när de såg in i dessa ögon. General Theodor
Busse
Det finns inga trovärdiga bevis eller indicier på att Hitler hade judiskt
blod.
Hitler var inte kort. Olika uppgifter finns, men ingen påstår annat än
att Adolf Hitler var av medellängd. Bengt Liljegren uppger 176 cm,
Werner Maser strax under 175 cm, engelska Wikipedia m.fl. 173 cm.
Adolf hette aldrig Schicklgruber. Hans far, Alois Schicklgruber, antog
som nämnts 1876 efternamnet Hiedler, vilket han strax efteråt
justerade till Hitler. Adolf föddes 1889. Alois kallade sig för Alois
Hitler i början av 1877 redan tolv år innan Adolf föddes, och hans son
var aldrig känd som annat än Adolf Hitler förrän hans motståndare
grävde upp den för längesedan bortglömda byskandalen och utan
bevis försökte stämpla honom med farmoderns namn Schicklgruber.
Adolf Hitler ansåg (och insåg) att hans far Alois främsta gärning för
Hitler var att han bytte efternamn. Referens; Alan Bullock: Hitler - En
studie i tyranni (Prisma 2004)
Som pojke var Hitler korgosse och djupt troende och hade bra
sångröst också. Då tenderade han att följa i sin mors, som var katolskt
troende, fotspår. Senare när han blev mera influerad av sin far så blev
han om inte en fritänkare och ateist så i bästa fall agnostiker. Kyrkan
hade ingenting att erbjuda honom, han var nationalist och levde för
det tyska folket och för det tyska folket enbart. Adolf var duktig i
34
skolan under de första åren. Hitler hade kanske inte en undermålig
fysik, åtminstone inte till en början. Hans betyg i gymnastik i skolan
var ”utmärkt” eller på ren tyska ausgezeichnet. Men det finns andra
uppgifter på att han i gymnastik fick omdömet ”tillräcklig” eller
”godkänd”, på tyska ausreichend, men det kan ha varit senare betyg
eftersom betygsomdömena om honom sjönk efter hand. Adolfs bästa
ämnen i skolan var världshistoria och geografi i vilka han ledde
klassen. Hans lärare i skolan kom ihåg att den unge Adolf visste mer
om historia och geografi än många lärare gjorde. I realskolan tog
inlärningen en vändning till det sämre förutom i ovanstående två
ämnen. I realskolan hade Hitler inga vänner. Han fick gå om ett år
1901-1902, eftersom han hade två otillräckliga betyg. Han tvingades
till att lära sig franska, ett ämne han lärde sig att uthärda. Han fick ett
otillräckligt betyg i matematik i relaskolan när han gick om klassen.
1903-1904 fick han återigen otillräckliga betyg, denna gång i
matematik och tyska. 1905 hade han bestämt sig för att han hade fått
nog av skolan.
I februari 1914, flera månader innan ”Skotten i Sarajevo” då
Österrikes kronprins Franz Ferdinand och hans hustru mördades av en
ensam bosnisk gärningsman (i en komplott med 6 bosniska
medkonspiratörer anstiftade av Serbien) den 28 juni 1914 då första
världskriget startade, fast 6 år efter att Österrike-Ungern formellt
annekterade Bosnien-Hercegovina 1908, så försökte Hitler enrollera
sig i den österrikiska armén. Då bodde han sedan 1913 i München i
Tyskland. Men Hitlers fysik var långt ifrån robust och han var alltför
mager för sin längd. Hans hälsa var dålig, han behövde passa på sig
när vintern var dimmig och fuktig, vilket ofta var fallet i Linz. Han var
dålig från tid till annan och hostade mycket vid tiden för när han
bodde i Linz i sin tidiga ungdom. Han var inte alls stark. Han klarade
inte att leva upp till de militärmedicinska kraven. Hans medicinska
utvärdering sade att han var för svag för att faktiskt bära vapen. Jag
har en teori. Hitler sade vid upprepade tillfällen till sin vän August
Kubizek att han inte var intresserad av att bli soldat för det
Habsburgska imperiet. Det Habsburgska imperiet förtjänade inte en
soldat ansåg han. Han försökte även att övertyga Kubizek att fly till
35
Tyskland när Kubizek blev tvångsinkallad i den österrikiska armén.
Kan det vara så att Hitler genom att falskeligen försöka enrollera sig i
den österrikiska armén, medvetet fejkade överdriven svaghet för att i
ett senare skede komma undan med att enrollera sig på riktigt i den
tyska armén? Då skulle han inte ses som en smitare av dem
österrikiska myndigheterna samtidigt som han fick sin vilja att bli tysk
soldat. När första världskriget började några månader senare så
enrollerade han sig nämligen i den tyska armén efter en mycket ytlig
medicinsk undersökning. Enligt Hitlers lillasyster Paula Hitler så hade
Hitler alltid varit klen, men Paula var bara 11 år när Hitler flyttade till
Wien 1907 och kunde inte veta så mycket om livet, även om hon
uttalade sig om det efter andra världskriget. Fast ävan Hitlers
ungdomsvän, August Kubizek, vittnade efter kriget om Hitlers dåliga
fysik, liksom anförtrodde Klara Hitler till Kubizek att Adolf alltid
hade varit ett väldigt svagt barn. Det är säkert så att Hitler hade
bronkit (luftrörskatarr) och hade lätt för att få lunginflammation, men
Kubizek beskriver i ett av kapitlen i boken hur han och Adolf vandrar
i timmar i de över 2 000 m höga Alperna. De två når toppen av berget.
På tillbakavägen springer de halva vägen ner för att undkomma
regnet, som öser ner. Också det faktum att han blev skyttegravslöpare
i den tyska armén gör det osannolikt att hans fysik skulle ha varit så
dålig som det görs gällande. Alldeles bortsett från det så är det möjligt
att uppgifterna om Hitlers betyg i gymnastik i skolan ausgezeichnet
(utmärkt) beror på en språkförbistring och förväxling med ordet
ausreichend (godkänd) vid översättning.
Hitlers främsta motivation för att vara vegetarian var inte att han var
djurvän, även om han var det. Han hade riktigt dålig mage och stora
fotproblem. Foten kurerades av hans personliga kvacksalvare Dr
Theodor Morell, eller så trodde Hitler i alla fall. Kvacksalvaren var
också läkare med specialisering på obstetrik & gynekologi, som har
med kvinnor och graviditet att göra. 1920 flyttade han till ett flott
område och började kalla sig för venereolog. En skillnad mellan
obstetrik & gynekologi och venereologi är att en venereolog även
behandlar män. Även på den tiden fördelade läkares, specialiserade på
36
könssjukdomar, ansvarsområde också på hudsjukdomar (tänk Hitlers
svarta fot), där av kommer ryktena om att Hitler hade syfilis. Men
också det att Hitler slog fast i all sin seriositet att Roosevelt var
paralyserad på grund av syfilis och därför var mentalt otillräknelig,
gjorde att Amerikanarna slängde tillbaka anklagelserna och antog att;
”den som sade det han var det”. Eller var det tvärtom? Det låter
kanske lite barnsligt, men det ligger ofta en del sanning i denna
barnramsa, såtillvida att den som sade det först, var omedveten när
han sade det. Men Hitler var väl medveten, han visste att han själv var
sjuk i någon sjukdom och han hade insikt i symtom för syfilis.
Symtomen för syfilis när man går med sjukdomen obehandlad i åratal
eller till och med i decennier, i Hitlers fall om han hade syfilis i så fall
sannolikt sedan första världskriget, liknar dem symtom Hitler hade
med angripet hjärta, hjärna(?), nervsystem, inälvor och en
hudsjukdom som den med Hitlers svarta fot. Men Hitler hade inte
övriga symtom, som angripna slemhinnor och ben vilket är symtom
vid långdragen infektering, och den svarta foten blev frisk. Dem
dubbla ansvarsområdena för en venereolog kan förklara varför denna
kvacksalvare och ”specialist” på veneriska sjukdomar kom att bli
Hitlers personliga läkare, eftersom han framgångsrikt behandlade
Hitlers svarta fot, om än med kvacksalveri. Jag drar slutsatsen att
problemen med magen uppstod någon gång före 1937, eftersom Hitler
vid 1938 hade börjat frukta att han skulle dö en för tidig död på grund
av sina åkommor, innan han hade hunnit slutföra sitt verk. Han gav
utlopp får denna oro åtskilliga gånger för sina närmaste följeslagare
och han skrev sitt personliga testamente den 2 maj 1938, men han
hade redan skissat på sitt politiska testamente den 5 november 1937 i
närvaro av utrikesministern och de militära överhuvudena över riket.
Hitler blev vegetarian under sin karriär någon gång före 1933 med
hans 44:e födelsedag, men han hade inte alltid varit vegetarian. Allt
enligt hans ungdomsvän August Kubizeks efterkrigstida biografi om
Hitler, enligt vilken Albert Bormann (brodern till Martin Bormann)
frågar honom bl.a. om Hitlers ovanliga vegetariska kostvanor när
Hitler besöker Linz för andra gången efter hans maktövertag. Denna
fråga ställdes till Kubizek tidigt i april 1933. Enligt för mig
37
obekräftade uppgifter så höll sig Hitler till en vegetariskt inspirerad
diet från och med 1931, vilket verkar rimligt. Mot slutet hade Hitler
även fått hjärtproblem, yrselattacker och försämrad syn. Sedan 1943
led han dessutom av skakningar, som har föranlett diskussioner om att
han hade Parkinsons.
Att Hitler skulle ha varit intresserad av astrologi stämmer inte. Myten
var i svang långt före kriget, tidiga insinuationer finns i en bok av
Roger B. Nelson, Hitler's Propaganda Machine, utgiven 1933. Hitler
var däremot inte främmande för det övernaturliga och lät sig påverkas
av fenomen som ett särdeles sydligt förekommande och intensivt
Norrsken i alla regnbågens färger över himlen, som kastade ett
blodrött sken på Untersberg på andra sidan dalen, och som uppstod
vid Hitlers residens Berghof på berget Obersalzberg den 25 augusti
1939 strax innan andra världskriget skulle till att bryta ut. Också
Hitlers och entouragets händer och ansikten badade i det röda ljuset.
Två oberoende vittnen har betygat detta efter kriget. Sista akten i
Götterdämmerungdramat kunde inte ha varit mera effektivt iscensatt,
har Albert Speer skrivit i sina memoarer. Hitler trodde att Tyskland
hade Gud på sin sida, men för stunden måste han ha varit allvarligt
uppriven. Hitler sade i ett försök att verka samlad vid åsynen av
norrskenet; ”Ser ut som en stor del blod. Den här gången kommer vi
inte undan blodsutgjutelse”. Veckorna före hade Hitlers centrala
intresse svängt till den militära sektorn. Hitler trodde också liksom
många andra svårt somatiskt sjuka gör på kvacksalveri när det
kommer till egna sjukdomar. När Hitler var sjutton år så bestämde han
sig plötsligt med inlevelse för att bli politiker enligt hans
ungdomskamrat August Kubizek, efter det när han kommit i ålder
strävade han efter makt.
Att Hitler skulle ha varit feg är rent nonsens. Hitler dekorerades med
både Järnkorset av 2:a klass och Järnkorset av 1:a klass i första
världskriget. Hela fem miljoner tyska soldater fick järnkorset av 2:a
klass under första världskriget, men bara 218 000 fick järnkorset av
1:a klass. Hitler tjänade hela kriget som skyttegravslöpare i 16.
38
Bayerska reservregementet, vilket var ett extremt farligt jobb. Hitler
utmärkte sig i strid flera gånger och räddade livet på en allvarligt sårad
officer, hans hjältemod resulterade i att han blev befordrad till korpral.
Han blev sårad i vänstra låret av granatsplitter under slaget vid
Somme i oktober 1916, och återvänder till fronten först i mars 1917.
Listregementet och högkvarterets budbärargrupp led enorma förluster
under vk1. Endast var fjärde rapportkarl i regementet överlevde kriget.
Vid många tillfällen var det nära att han strök med, men Hitler
undkom döden, exempelvis så skadade han ögonen i en gasattack
1918 där många andra dog, men han repade sig. Hitler yttrade sig
regelbundet om att han förväntade sig att överleva kriget. Hitler till
och med avböjde befordran till förstekorpral för att han inte ville bli
avskriven som skyttegravslöpare. Förutom två Järnkors, som Hitler
var mycket stolt över, så blev han dekorerad med den bavariska
militära utmärkelsen av 3:e klass med streck. Utöver det så fick han
senare korset för militära bedrifter, liksom alla sårade soldater fick.
Tack till bl.a. Hexmasters Faktoider för en del stulen information!
”Hat är bara brist på fantasi” Graham Greene
”De flesta av oss kan begå förfärliga handlingar mot andra
människor om de yttre omständigheterna blir tillräckligt extrema.”
Citat Nils Christie, Norsk kriminolog.
”Ondskan kommer i kölvattnet på infantiliseringen och
trivialiseringen av människan.” Citat; Rüdiger Safranski i boken Det
onda eller frihetens drama.
Kort om Hitlers tidiga politiska kamp
Adolf Hitler blir medlem i Tyska arbetarpartiet 1919. Året därpå byter
partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei
(NSDAP). 1922 avtjänar Hitler en dryg månads fängelsestraff i
München för störande av den allmänna ordningen. En enda gång såg
39
sig Hitler allvarligt hotad, i 1922 när den bayerska inrikesministern
Franz Schweyer övervägde att förvisa Hitler till Österrike som icke
önskvärd utlänning. Ligistlivet på Münchens gator, slagsmålen och
uppviglingen av medborgarna, hade nått gränsen för det uthärdliga
menade en konferens där alla partiledarna deltog. Men
socialdemokraternas ledare Erhard Auer tog avstånd från tanken på
åtgärder under åberopande av demokratins och frihetens principer. Så
kunde Hitler obehindrat fortsätta att utmåla republiken som en fristad
för utländska skojare, hota regeringen med orden ”Gud vare er nådig
om jag kommer till makten” och öppet förkunna att ”för
socialdemokraternas landsförrädiska ledare finns det bara ett straff –
repet”. Hitler deltar i Ölkällarkuppen den 8–9 november 1923, men
misslyckas med att ta makten i Bayern. Den misslyckade kuppen
skaffade dock för första gången Hitler publicitet långt utanför Bayerns
och Tysklands gränser. Men istället för att tjäna sitt land får han
avtjäna 13 månader till i fängelse. Där skriver han Mein Kampf. Men
först 1925 ges den första delen av Mein Kampf ut, och del två
publiceras året därpå.
Statsmannaskap, vem är lämplig?
Hitler startade inte sin karriär som en ond man, han blev smygande en
ond man. I sin karriär nämnde Hitler Gud i sina masshypnotiska tal
vid varje tillfälle han fick, precis som en amerikansk
presidentkandidat. Hitler trodde på sin egen integritet intill slutet, de
sista dagarna i bunkern sade han fortfarande att han skulle ha agerat
precis likadant i avgörande frågor som han gjort i det förflutna om han
hade ställts inför exakt samma situation, och jag tror på att han kände
det som att han hade sin integritet i behåll 1945. Kanske är det ett
maktens kännetecken? Alla maktmänniskor korrumperas om de får
behålla makten tillräckligt länge utan avbrott, bara mer eller mindre
snabbt. Det kan röra sig om att maktmänniskan har en fäbless för
prestige, pengar, flott leverne eller makt, någon gång når han den
punkt där han blir korrumperad. Någonstans i Hitlers själ någon gång i
början av 1942 när beslutet om att verkställa folkmordet togs och det
40
väldiga förintelselägret Birkenau byggdes, om inte tidigare, så måste
han innerst inne ha börjat tvivla på vad han trodde var sin egen
rättfärdighet, det tror i alla fall jag. Men man vet att Kristallnatten,
som egentligen inte var 1 natt mellan den 9-10 november, utan pågick
under 6 dagar från den 7 november till den 13 november 1938, inte
var Hitlers initiativ. Kristallnatten organiserades av Reinhard
Heydrich2 på Joseph Göbbels och Hermann Görings initiativ efter att
en ung jude vid namn Herschel Grynszpan den 6 november 1938 i
desperation begick ett attentat mot den tyske ambassadören Ernst vom
Rath, stationerad i Paris. SA använde sig bland andra av NSstudentförbund (Nationalsozialistischer Deutscher Studentenbund,
akronym: NSDStB) m.fl. för att exercera bokbålen eller ”Aktionen mot
otyskheten” den 10 maj 1933.
En starkt bidragande orsak till att andra världskriget bröt ut 1939 var
Hitlers till synes ganska välgrundade övertygelse om att han bara hade
ett fåtal år kvar att leva och driva igenom sin vision, redan minst
tillbaka till den 2 maj 1938 när han skrev sitt personliga testamente,
fanns denna oro beskriven genom hans egna ord till sin nära
omgivning. Han hade redan skissat upp sitt politiska testamente den 5
november 1937 i närvaro av utrikesministern och rikets militära
ledning. Allt som hände från 1938 fram till Hitlers död 1945 var starkt
präglat av Hitlers oro för att gå bort för tidigt innan han hade hunnit
slutföra sitt verk. Det är min slutsats. Någon annan slutsats vore
2
Reinhard Heydrich, född den 7 mars 1904 i Halle an der Saale, död den 4
juni 1942 i Prag, var en tysk nazistisk politiker och militär. Han var chef för
Reichssicherheitshauptamt (RSHA), Nazitysklands säkerhetsministerium,
från 1939 och ställföreträdande riksprotektor i Böhmen-Mähren från 1941.
Till skillnad från Kristallnatten, så begicks utrensningarna i Sturmabteilung
(SA), a.k.a. ”de långa knivarnas natt” eller på tyska ”Röhm-putsch” som ägde
rum den 30 juni 1934, på Hitlers order.
41
ganska verklighetsfrämmande, för dödens närvaro och allvarliga
sjukdomar affekterar alla människor, även Hitler måste ha påverkats
och det visade sig genom att han skrev sitt testamente och skyndade
på och kanske alternerade sina planer. Men också Hitlers förakt för
dem Allierades sämre effektivitet och duglighet, vilket han hade en
övertygelse om, och hans reaktiva sätt drev honom till att göra
olyckliga offentliga uttalanden i sina tal i 1938, alltid som den
uppretade ledaren. Han försökte övertyga samtidens utländska
observatörer på ett aggressivt sätt om att han inte drog sig för krig.
Även en krigshjälte vill neutralisera insinuationer om feghet. Dessa
utspel ledde till att han inte kunde backa utan att förlora sin prestige.
Från och med nu var krig oundvikligt. Egentligen var Tyskland inte
rustat och redo för krig 1939, men Hitler spelade högt och tog en sista
fredstida risk när han annekterade den ”polska korridoren” som hade
tagits ifrån Tyskland 1919. Han angrep samtidigt tidigare tyska
områden längs med Polens västra och södra gräns. Hitlers spel var en
risk som uppenbart varken var strategiskt försvarbar, eller moraliskt
berättigad eftersom tyskarna strax invaderade halva Polen, sett så här
med eftervärldens facit i hand. Men det är möjligt, vi kanske skulle
säga sannolikt, att det förr eller senare skulle ha blivit krig ändå, även
om Hitler hade varit vid fullgod hälsa. Hitler stod länge och vägde om
eller när han skulle starta krig mot Ryssland. Finlands framgångsrika
och heroiska kamp mot ett överlägset Ryssland i Finska Vinterkriget
var säkerligen betydelsefullt som underlag för Hitlers beslut om att
starta kriget mot Sovjetunionen. Moraliska bryderier och skrupler
däremot var obefintliga faktorer för Hitler, som inte låg till grund för
Hitlers beslut när det kom till att starta krig och fullfölja dem. Obs,
följande stycke är centralt för att förstå varför Hitler anföll
Sovjetunionen:
Kriget mot Sovjetunionen i österled föregicks av en period med
intensiva förhandlingar, opportunistiska anspråk och krig från både
42
Hitler och Stalin,3 men det var också en period med handel med
krigsmateriel och råvaror mellan Tyskland och Sovjetunionen.4 På ett
möte i Berlin den 11-12 november 1940 tillkännagav den sovjetiske
utrikesministern Molotov att Sovjetunionen ensidigt tänkte garantera
Bulgariens gränser. Hitler blev övertygad om att Stalin tänkte kapa
oljetillförseln från Rumänien och kromtillgången från Turkiet, till
Tyskland, med goda grunder kan man se om man studerar en karta.
Det som avgjorde saken för Hitler var Stalins anspråk på flyg- och
marinbaser i närheten av Dardanellerna i Turkiet (Dardanellerna är
ett av två, egentligen ett av tre turkiska sund var av två ligger i samma
ström där det andra sundet heter Canakkale Bogazi och de ligger vid
utloppet till Egeiska havet mellan Grekland och Turkiet, norr om de
två sunden ligger Marmarasjön, sundet norr om Marmarasjön heter
Bosporen och ansluter i Svarta havet vid Istanbul), ett anspråk som
skulle ha skurit av Tyskland från deras enda källa till mer eller mindre
oberoende framtida kromförsörjning och andra metaller och i
förlängningen olja från mellersta östern. Stalin gjorde alltså implicit
trevare och krav i förhandlingarna, för att kunna kontrollera Tysklands
tillgång till bränsle och olja från Rumänien. Estland med dess
förädling av sin oljeskiffer i Kohtla-Järve ockuperade Stalin i juni-juli
1940. Och Stalin hade även den 14:e Armén förstärkt med en division
3
Sovjet mot Finland den 30 november 1939 till den 13 mars 1940, och den
tyska och ryska ockupation av Polen i september 1939, Estland med dess
förädling av sin oljeskiffer i Kohtla-Järve ockuperade Stalin den 17 juni till
den 21 juli 1940, Lettland och Litauen likaså. I augusti 1940 ockuperades
under krigshot Bessarabien av Röda armén. Samt ockupationen av Balkan
och Grekland från den 6 april 1941 av Hitler.
4
Sovjetunionen försåg Tyskland med spannmål, råolja, bomull, fosfat,
timmer, grundmetaller och järn. Tyskland försåg Sovjetunionen bl.a. med
tyska kanontorn byggda av Krupp, som kom att användas på T-34
stridsvagnen, men dessa hade inga avståndsmätare och inget kanonsikte. Det
var ett genidrag av Hitler, som inte behöver någon närmare beskrivning,
eftersom alla kan föreställa sig det. Det säger sig självt att de ryska
stridsvagnarna missade oftare än de träffade, men om de träffade så var det
från 1 500 meters håll.
43
i Murmanskområdet i Nordvästra Sovjet strax intill finländska
Petsamos Nickelgruvor, Tysklands enda källa till Nickel som
användes till bl.a. kulor, och hade redan fört ett orättfärdigt krig mot
Finland från november 1939 till mars 1940. Vilket riskerade att
försätta tyskarna i en position där de inte hade någon kontroll över
tillflödet av olja, bränsle och viktiga metaller alls till Tyskland. Därför
gick inte förklarandet av krig att undvika mellan två så auktoritära och
inkompatibla ledare som Hitler och Stalin. I artikel III av det hemliga
tillägget i Molotov-Ribbentroppaktens avtal föll Bessarabien inom
Sovjetunionens intressesfär. Sovjetunionen erkände inte
inkorporeringen av Bessarabien i Rumänien, och under hela
mellankrigstiden försökte de sovjetiska politrukerna underminera
myndigheterna i Bukarest i dispyter om det här territoriumet.
(*Bessarabien) Molotov-Ribbentroppakten skrevs under den 23
augusti 1939. Så långt gick det mesta enligt Hitlers planer, som vi kan
utläsa från den hemliga pakten mellan Hitler och Stalin;
”Artikel III.
Vad gäller sydöstra Europa så framhåller
Sovjetunionen sitt intresse för Bessarabien. Den tyska
sidan deklarerar sitt totala politiska ointresse för dessa
områden.
Det var en olycklig formulering; ”sitt totala politiska ointresse”.
Naturligtvis så var det inte helt okontroversiellt för Hitler att Stalin
fick fäste så nära oljefälten i Ploiesti i Rumänien, även om Hitler
försökte förskjuta tyngdpunkten söderut från norra Finland en aning,
det kan man vara tämligen säker på med tanke på dem tyska ordvalen
i Artikel III. Men det var inte meningen att Stalin skulle göra vidare
anspråk över huvud taget efter Bessarabien. Stalin tyckte dock att han
hade tärningarna på sin sida.
44
Hitler gjorde mycket ont, men i en sak hade han oklanderlig moral –
han beordrade inte etnisk rensning genom våldtäkt, och han tillät inte
heller någon annan tysk att våldta judinnor eller slaviska kvinnor.
Tyskarna våldtog inte, och gjorde de det så blev de skjutna alternativt
sända till en straffbataljon. Hur ska man annars tolka att våldtäkter
inte förekom av tyska soldater, varken som enskilda individer eller
som grupp. Frågar man valfri tysk veteran från andra världskriget så
säger han detta med emfas. På senare tid har anklagelser mot tyskarna
under kriget förts fram, både i Allierade dokumentärer och av enskilda
så kallade historiker och andra know-it-all, som dels är alldeles för
unga för att själva ha varit med under kriget och dels yttrar de sig
alldeles för fördomsfullt och lättsinnigt om händelser i tredje land om
att tyskarna visst våldtog systematiskt. Systematiska våldtäkter av
tyskarna kan inte på något sätt styrkas, eftersom det inte förekom, lika
lite som av amerikaner eller britter. Anklagelserna är lögn om vi bara
ska se till dem uppgifter som tidigare förelåg under många decennier,
och om vi ska se till veteranernas egna vittnesmål. Men det kan ha
förekommit att några enskilda tyska soldater har våldtagit någon lokal
kvinna. Fast i så fall så har sådana tyska våldtäkter begåtts av enskilda
sjuka individer, för man kan tryggt utgå från att tyska våldtäkter i
ockuperade länder till och med var ett sällsyntare fenomen än tyska
våldtäkter mot tyska kvinnor i Tyskland. Tyska våldtäkter i öst och i
väst, i nord och i syd, begicks om anklagelserna är sanna av
våldtäktsmän av naturen, och de sista veteranerna kan ännu bekräfta
dem tyska soldaternas förakt för en våldtäktsman. Våldtäkt var
definitivt inte sanktionerat från högsta ort, ytterst Hitler, tvärtom. De i
dokumentärer instuckna anklagelserna på senare tid, för enskilda
händelser och i självskapade teorier, som i sin helhet ger intrycket att
tyska soldater i allmänhet var våldtäktsmän, är med allra största
sannolikhet politiskt motiverade. Men dagens politik bör inte få
tillåtas färga historien, som den har fått göra så många gånger sedan
andra världskrigets slut, bara för att de sista tyska soldaterna från tiden
håller på att dö ut och därmed inte längre kan försvara sig kollektivt.
Båda historierna om att tyskarna tillverkade tvål av judar och gjorde
lampskärmar av deras hud i industriell skala är exempel på sådana
45
efterkrigstida konstruktioner, det vet man med säkerhet idag.
Tyskarna var grymma nog utan att man bör slänga in historier om
systematisk våldtäkt genom tyska soldater, industriell tvåltillverkning
av människor och lamptillverkning av människohud i kompotten!
Sådant är bara plumpt och oärligt och syftar till att skuldbelägga,
mobba och förnedra tyskarna som nation, vilket vi ju vet ledde till att
tyskarna röstade fram Hitler i första rummet. Den ärlige Allierade
mannen måste ställa sig frågan hos vem felet ligger, om det finns en
kausalitet. Om de kommer fram till svaret att det finns en kausalitet så
är det gott och väl, men om de kommer fram till svaret att det inte
finns en kausalitet så vet alla åtminstone att de förnekar det. Det
kausala som indirekt ledde till förintelsen är något obskyrt idag.
Med detta sagt ska sägas att Zwangsprostitution (tvångsprostitution)
infördes av Himmler i tio koncentrationsläger inklusive Auschwitz
mellan 1942 och 1945. Men samtidigt sågs gatuprostituerade som
asociala och degenererade, och de skickades ofta till dessa
koncentrationsläger, speciellt Ravensbrück. Den här irrationella
politiken späddes på av att nazisterna införde centraliserat styrda
bordeller i städerna, för militärerna, för främmande tvångsarbetare,
och som nämnts infördes koncentrationslägerbordeller. Irrationaliteten
kom sig av att nazisterna inte kunde komma överens sinsemellan om
hur man borde se på der untermensch, skulle man idka sexuellt
umgänge med lägre stående människor, eller skulle man se dem som
djur och därmed betrakta det som tidelag, precis på samma
differentierade sätt som olika stater valde att se på de svarta slavarna
under slavhandlarepoken i Europa och Amerika. Nederländerna valde
då att se på sex mellan en vit man och en svart kvinna som tidelag,
medan t.ex. i USA så var det lovligt för vita män att ha sexuella
relationer med svarta kvinnor. Men synsättet varierade naturligtvis
inom gruppen, fast – och detta är poängen – aldrig för individen.
Precis som i Nazityskland så var man antingen starkt för, eller starkt
emot. Hitler tog inte i frågan med tång, det var Himmlers bord. Men
Hitler var puritan när det kom till sex, möjligen en vulgär puritan när
han kommit till åren. Hitlers första världskrigskamrater sade att
korpral Hitler inte var intresserad av sex med utländska kvinnor, de
46
sade alla att han var den nyktre tråkige killen i gänget. När hans
kamrater ville gå till bordell sade Hitler ”Nej, nej, besudla inte ert
blod”, och han gick på om det. De kallade honom ”Onkel Dolf”.
Intressant är att i den tyska nationalsången fanns en vers; ”Deutsche
frauen, Deutsche treue“ (Tyska kvinnor, Tysk trohet).
Historiker framställer gärna Hitler internt akademiker emellan, som
något slags offer som inte klarade av det politiska livet och
(underförstått) var perverterad. Helt fel! Problemet var att han på alla
fronter hade alltför mycket av dem nödvändiga egenskaperna hos en
statsman, åtminstone initialt. Han tog abuse, som anklagelser om hans
sexualitet mycket väl och han reagerade älskvärt alternativt stryktåligt
på den när andra män skulle ha reagerat småaktigt och fientligt, vilket
var en av hans största tillgångar när han strävade mot makten. Det var
så han övervann betydelsefullt folks motvilja mot nazisterna, bit för
bit, borgare för borgare. Men han var naturligtvis mycket medveten
om att han hade dödsfiender.
Det har framförts från initierat håll att den som inte har ett privatliv
eller en egen sfär klarar inte heller av att hantera det offentliga
statsmannalivet. Men vad de egentligen ytterst menar är att sådana
som är alltför publika maktutövare kommer att bli tyranner och
massmördare om de får makt. Stalin, Pol Pot, Mao Tse Tung och
Hitler är nog de personer och statsmän man tänker på i första hand när
man i sitt stilla sinne drar paralleller till vissa kontemporära politiker i
allmänhet. Om det är så att de som är publika i sitt yrkesliv skulle bli
tyranner om de fick verklig makt så finns det många i t.ex. den
svenska riksdagen som är potentiella tyranner och massmördare om
kriteriet är kausalt. (Kausalt = ett orsakssamband; A leder kausalt till
B). Man talar trots det om vikten av öppenhet när man innehar ett
offentligt ämbete, och man menar med öppenhet säkert arbetsrelaterad
öppenhet. Men var drar man gränsen? Jag är övertygad om att de
flesta statsmän aldrig skulle tillåta publicering av en bild på sin familj
med namn, skola och bostadsområde, om de hade något val. Fast tillåt
47
mig tvivla på påståendet att det ensamt är ett avgörande kriterium för
att vara en god statsman att man har en privat helgd.
Publik exponering av familjelivet funkar bra för många demokrater
som dessutom är arbetsnarkomaner i stor omfattning, jag kan nämna
en känd – Bill Clinton. Dessutom så hade alla här ovan uppräknade
internationella diktatorer och massmördare en privat helgd. Hitler t.ex.
var inte offentlig med sin flickvän Eva Anna Paula Braun (f. 1912),
som Hitler inledde ett intimare förhållande med runt 1931, eller med
sin systerdotter Geli Raubal (f. 1908) innan hon dog 1931, för det
tyska folket, och lägre partifolk kände inte ens till Eva Braun utom
möjligtvis ryktesvägen.
Ingen av de uppräknade statsmännen och massmördarna i stycket
ovan hade en offentlig fru. (Jag säger inte att det är bra att gömma
undan sin fru, tvärtom.) Däremot var Hitler noga med att odla sin
föredragna bild av sig själv om sin uppväxt och ungdom, i
offentlighetens ljus, men han kunde lika gärna beordra total
mörkläggelse av någonting i sitt förflutna. Men kanske menar man
när man säger att en demokratisk statsman måste ha en privat
sfär, att man måste ha ett privatliv bortom sina kollegor? I någon
mening har nog alla det, för alla har privata sfärer och de flesta har
personliga intressen, så även Adolf Hitler (arkitektur och konst) som
säkert är den statsman man tänker på främst i de här sammanhangen.
Men Hitlers privata sfär gick bara mycket längre in på skinnet än
andra statsmäns. Fast man kan inte räkna in Hitlers tid i Wolfsschanze
på Östfronten och i Bunkern i Berlin när man bedömer Hitlers
förmåga till att ha en privat sfär, dessa tider var en period av nöd och
tvång. Jag är säker på att det, där var närmare inpå skinnet än vad
Hitler skulle önskat många gånger. Arbetsnarkoman blev han, och han
mixade följaktligen sina privata intressen med politiska intressen, men
arbetsnarkomaner är många andra statsmän – som inte begår
folkrättsbrott – också verkar det som. Hitler föredrog att gå klädd i
civila kläder framför den bruna partiuniformen, men av politiska skäl
såg han sig ofta nödgad att klä sig i den bruna uniformen och det
48
gjorde säkert sitt till för att människor inte skulle se några gränser
mellan personen Hitler, militärmakten och statsintresset han
representerade. Det var ju så det var tänkt när han drog på sig
uniformen, det var därför han hade den. Av samma anledning drog
han på sig en rent militär uniform i början av kriget, för att
psykologiskt vinna auktoritet över generalerna som nu hade hamnat i
fokus. Han lovade Reichstag (Riksdagen) att han inte skulle avstå från
den förrän kriget var över eller han själv var död. Han höll det löftet.
Låt oss titta på USA och jämföra dem med Europa; Amerikanska
presidenter är mycket mera publika med sitt privatliv och sina familjer
än europeiska premiärministrar och statsministrar. I synnerhet the
First Lady finns ofta med i rampljuset i USA där det är brukligt att
hon agerar frontfigur åt någon välgörenhetsorganisation. Hon visar sig
också tillsammans med presidenten vid många offentliga tillfällen och
statliga arrangemang. Har inte amerikanska presidenter what it takes
to be statesmen? Men kanske menar man med privat helgd att man
måste hålla intima detaljer i sitt känsloliv privat genom periodvis
avskärmning från offentligheten, det som i folkmun kallas fritid?
Man kan väl knappast mena intima detaljer i sin familjs känsloliv, det
är väl ingen som lägger ut det på nätet eller i media. Om man ska se
det så, så är alla politiska bloggare och författare privata, förutom
syskonen Myrdal och en handfull andra möjligen.
Jag tror inte på att ett singulärt kriterium för att en statsman ska klara
offentligheten och inte bli en tyrann är att han måste ha en privat sfär,
jag tror mer på att det är viktigare att statsmannen inte totalt
gömmer undan sin fru från offentligheten som Hitler gjorde (även
om Eva Braun och Adolf Hitler inte var gifta förrän det sista dygnet
av deras liv så var de ett par sedan 1931) och arabledarna, en del av
afrikanerna och kineserna m.fl. gör. Det är nog mycket klokt att en
president eller statsminister har en offentlig First Lady, men de egna
barnen kan fortfarande vara anonyma. Det mest demokratiskt
framgångsrika presidentparet genom tiderna heter i så fall Barrack och
Michelle Obama, och det är jag beredd att skriva under på. Emellertid
så har vi det kontroversiella exemplet med Nicolae Andruță
49
Ceaușescu. Nicolae Ceaușescu var Rumäniens statsledare och en mot
folket brutal kommunistisk diktator mellan åren 1965-1989. Nicolae
Ceaușescu delade makten med sin fru, motsägelsefullt nog. 1980
utnämnde Nicolae sin fru Elena till vice regeringschef. Paret hade
även kontinuerlig kontakt med sina barn, men de var hårt
kontrollerade och fick inte välja maka/make själva. Nicolae
Ceaușescus fru Elena sägs ha dominerat sin make. Det föreslår därför
att endast en enstaka av de 7 i detta kapitel uppräknade kriterierna för
när man blir en fallerande statsman inte är tillräcklig, eller för den
delen nödvändig för kriteriekombinationerna är många, om jag har rätt
i min hypotes om att en offentlig fru motverkar odemokratiskt
statsmannaskap.
Jag tror att det man i förlängningen vill ha sagt med att en
statsman bör ha ett privatliv, är att man måste ha en privat sfär
för att inte bli en makt-junkie. Det är omöjligt att säga när exakt
Hitler blev en makt-junkie, men så sent som 1938 så talade han
fortfarande om den tid som skulle komma när han skulle dra sig
tillbaka från politiken. Det är bl.a. på grund av hans maktberoende
som det är mycket svårt att särskilja statsmannen Adolf Hitler från
personen Adolf Hitler, särskilt Adolf under krigsåren, för eftervärlden.
Man måste inse att hans drag var den av den obstinata
maktmänniskan, hans dåliga egenskaper har därmed med
nödvändighet fått företräde i historiebeskrivningen. Mot slutet av sitt
liv så var han mer av ett utbränt vrak, än den människa han var
tidigare så sent som 1938.
Man måste bl.a. ha en mer eller mindre offentlig fru för att inte spåra
ur som statsman. Att ha en privat sfär, som ett singulärt kriterium, är
nödvändigt för att undvika att man blir en makt-junkie, men inte en
tyrann, om man får makten! Många demokratiska statsmän har varit
makt-junkies och har ändå kunnat hålla både sig själva och sitt land
eller sin myndighet på rätt köl. Men jag menar också att man måste
ha fortsatta kontakter med sin familj för att inte bli en labil
statsman. Se bara på syskonen Myrdal och hur de har gått överstyr.
50
Dessutom så måste dessa kontakter vara mer än platoniska kontakter
av typen brevskrivning. Låt oss än en gång se på studieexemplet
Adolf Hitler:
…Men mer än platoniska kontakter med sin familj hade Hitler delvis,
även om hans mor och far och alla helsyskon utom ett var döda när
han började sträva mot makten. (Vilket naturligtvis kan ha varit en
bidragande orsak till Hitlers despotiska natur, liksom det att han inte
hade några barn som kunde kompensera för det.) T.ex. så hade Hitler
från 1927 när han hyrde ett hus i sin halvsysters namn nära
Berteschgaden på berget Obersaltzberg, en nära relation med sin
systerdotter Geli Raubal, Hitlers äldre halvsyster och vid tiden
hushållerska Angela Raubals5 dotter, även om denna kontakt tycktes
vara den enda kärvänliga familjära relation som Hitler hade efter sin
mors död. (Många säger för kärvänlig.) När Hitler var iväg och
kampanjade över hela Tyskland så höll han Geli i hårda tyglar och
hon måste göra som Hitler ville, vilket inte alltid passade henne. Hon
fick sällan ackompanjera Hitler på hans resor. Senare, 1931, begick
Geli självmord under ett depressivt inflytande när hon sköt sig själv
med Hitlers pistol i hans lägenhet, vilket var ett svårt slag för Hitler.
Hitler tog på sig en del av skulden inför sin halvsyster som stannade
vid hans sida. Men om han tog på sig skuld för någonting annat än att
han hade lämnat sin pistol i Gelis närhet när han själv inte var
närvarande kan diskuteras. Det är i vilket fall spekulativt om orsaken
till självmordet hette Adolf Hitler oavsett om Hitler tog på sig skuld
eller inte, man kan inte fråga en död kvinna varför hon gjorde
självmord när hon inte lämnade något självmordsbrev. Det var vid den
här tidpunkten som Hitler utvecklade en nära relation med den då
nittonåriga Eva Braun, då var Hitler 42 år. Eva Braun hade
möjligheter att påverka Hitler, men aldrig att hon gjorde det om det
inte rörde sig om sminkproduktionen i tredje riket, hon ville helt
enkelt inte utnyttja sin speciella placering i Hitlers känslovärld. Hon
5
Född Hitler 1883, gift Raubal men blev änka 1910, gifte om sig 1936 med
Martin Hammitzsch som begick självmord i maj 1945.
51
var inte förtryckt, hon gillade att bada naken vilket hon gjorde mot
Hitlers uttryckliga vilja och Eva Braun sade att Hitler en gång hade
sagt till henne före han var 50 år att; ”Jag måste snart ge dig din
frihet, varför skulle du behöva vara bunden till en gammal man”.
Hitler hade tre äldre helsyskon av vilka ingen överlevde ett års ålder.
Hitlers yngre bror dog 6 år gammal, när Hitler var 10 år. Hans enda
kvarlevande helsyskon, en lillasyster vid namn Paula Hitler, blir det
enda äkta blodsband som Hitler har kvar att välja att hålla fast vid
efter att hans mor dog när Hitler var 18 år, och sedan Geli Raubal
begick självmord 1931, och efter att Angela blir bortskuffad för en tid
av Eva Braun från Hitlers residens Berghof på Obersalzberg i de
bayerska Alperna. Trots att Hitler hade en lillasyster, Paula Hitler med
en obrottslig lojalitet mot Adolf, så var halvsystern Angela Raubal den
enda släkting som Hitler hade någon vänskapsförbindelse med. Varje
år under de sex åren som partiet hade partidagarna i Nürnberg mellan
1933-1938 fick hitlers helsyster Paula Hitler en biljett till
evanemanget hemskickad av Adolf, har Paula uppgett. Paula Hitler
såg sin bror endast en gång om året från 1929 och fram till 1941. De
två träffades endast en gång i München, en gång i Berlin och en gång i
Wien efter 1938, under denna tid enligt hennes egen uppgift. Han
hade dock även en halvbror, Alois Hitler (samma namn som Alois och
Adolfs gemensamma far). Hitler gav senare Alois ett sätt att försörja
sig, en restaurang i Berlin. Dessa fyra till vuxen ålder överlevande
barn växte upp tillsammans med varandra inom ramarna för Hitlers
familj. Hitler var som vuxen spartansk i sina kontakter med Alois som
var moraliskt tvivelaktig och under ett antal år var gift med två
kvinnor på samma gång. Hitler nöjde sig med att korrespondera
brevvägen med Alois. Vid dem Allierades denazifieringsrättegång
stämplades Alois som ”incriminated to a lesser degree”. Även Hitlers
bror Alois son, William Patrick Hitler, som Alois hade med en
irländsk kvinna, var moraliskt tvivelaktig. Bland annat så profiterade
han på sin farbror genom att sälja eller ge bort historier om ”Farbror
Adolf” till den internationella pressen, för kändisskapets skull. Trots
det så hjälpte Hitler, William Patrick att få jobb som revisor. William
ägnade sig även åt utpressning mot Hitler när han krävde pengar,
52
annars skulle han läcka mer till den brittiska pressen. Hitler gav
honom pengar och hjälpte William till ett nytt jobb som säljare på en
av Opels fabriker. I sex år levde William Patrick ett bekymmerslöst
liv i Tyskland. William flyttade senare till USA, och där skrev han till
president Roosevelt och bad att få delta i kriget mot Hitler, så helt
moraliskt korrumperad kan han inte ha varit. Han kom att tjänstgöra i
U.S. Navy. Men efter kriget gömde han sig i anonymiteten genom att
byta namn och flytta upprepade gånger för att undkomma sitt
släktnamn. Ändå kallade han sin första son Alexander Adolf, och hans
sista efternamn anspelar på ett av Hitlers och Nazisternas spirituella
ideal, men familjen Hitler i Nordamerika har en advokat som
förhindrar exponering av Hitlersernas nya efternamn. Hitler kallade
William ”sin mest vämjeliga släkting”. William Patrick Hitler dog
1987. Alla Hitlers idag levande släktingar talar tyst om släktbanden
till Adolf Hitler. På sin fars sida har Adolf Hitler släkt i Österrike och
Nordamerika från halvbrodern Alois, en släkt som har överlevt in i
modern tid. Hitler umgicks tidvis med sin halvsyster som fram till
1931 befann sig mitt i entouraget (följet). Adolf Hitlers far var
anmärkningsvärt äldre än hans mor när dessa två gifte sig och avlade
barn, han var över femtio och hon var under trettio när Hitler föddes,
23 år skilde mellan Alois och Klara. Hitlers far Alois, uppfostrade
delvis Adolf Hitler annorlunda än han gjorde Hitlers halvbror
eftersom denne hamnade i fängelse för stöld, och Alois ville inte se
det hända med Adolf enligt uppgift. Adolf skulle förmodligen ändå ha
fått stryk i tonåren, och fick förmodligen stryk redan i unga år. Sonen
Alois Jr hamnade i fängelse först som ung vuxen år 1900 när Hitler
var 11 år, och en andra gång i 1902 när Hitler var 13 år. Det var alltså
förmodligen delvis fråga om ett ursäktande alibi av Alois Hitler Sr.
Alois Hitler Sr pryglade till och med hunden tills den urinerade. Hitler
tog dödsfallen av sin mor, lillebror och systerdotter mycket hårt, så
han hade bevisligen även den förmågan som krävs av en statsman –
att inte vara som familjen Myrdal och ha en totalt splittrad familj.
Men sant är att den unge Hitler inte ville bli en kopia av sin
alkoholiserade och mot Hitler pryglande far. Antagonismen mellan far
och son tilltog de sista åren av faderns liv. Adolf Hitler respekterade
53
sin far, kanske till och med hade överseende för hans prygel av den
unge Adolf, men han älskade honom inte. Adolf fick prygel var och
varannan dag, och han fick prygel när han kom hem sent, vilket han
gjorde varje dag. Hitlers mor försökte gå emellan och skyddade Hitler
med sin egen kropp. Mot senare år så blev personliga möten mellan
Adolf och syskonen förmodligen obefintliga eller åtminstone mycket
sparsamma (förutom brevledes kontakt). Detta kan härledas till
bombningarna av Berlin och andra tyska städer lika mycket som
någonting annat när det gäller Angela. Fast all-in-all så är Hitlers och
hans familjs positiva familjeegenskaper underskattade. Churchill sade
om Hitler att han var ”En gåta inhöljd i ett mysterium”. Det stämmer
bra det för dem flesta! Så varför drar då alla historiker och statsmän
sådana förhastade konklusioner om mannen, hans sexualitet och
familjeförhållanden och allt som folk menar inte hör hemma när man
diskuterar andra förbrytarstatsmän, t.ex. statstorteraren George W
Bush, som säkerligen inte kommer ifrån mer kärleksfulla
familjeförhållanden än Adolf Hitler att döma av hans infantila
ledarstil? En anledning är säkert att man hyser aversioner mot Hitler,
Tyskland och tyskar och vill hämnas sitt land eller sin etniska
tillhörighet. En annan är att man inte har tillräckligt med
statsmannaegenskaper, på den punkten har Hitler inga övermän utan
på sin höjd endast likar. En tredje orsak är att man ”projicerar” på
Hitler. Eller allt däremellan. Att racka ned på individen Hitlers familj
är liktydigt med att racka ned på miljoner tyska familjer idag som
hade samma förutsättningar som Hitler hade då, nedslagen på Hitlers
familj har ingenting att göra med de brott som Hitler begick mot
mänskligheten trots att Hitlers uppväxtförhållanden alltid kopplas till
hans brott. Jag kommer att tänka på det här egentligen djupa citatet,
sagt av karaktären Austin Powers far i den ytliga komedin
Goldmember:
“Det finns två saker jag inte tål här I världen; folk som inte tolererar
andra kulturer – och holländarna!”
Man behöver bara byta ut holländarna mot tyskarna för att förstå hur
54
galet folk tänker, eftersom många människor fortfarande tänker så om
det tyska folket, trots att de samtidigt säger sig förespråka tolerans.
Men också all-in-all, om vi ska se på det med Hitlers ögon så var
Hitlers familjs gener på mödernet inte starka nog för att fortleva. Den
störste pådrivande rasteoretikerns genom tiderna familj dog ut på
mödernet. Tillsammans med sin egen, så tog han många familjer och
ätter med sig in i glömskan långt in i framtiden, både tyska, judiska,
amerikanska, polska, ryska och brittiska etc. etc. Jag säger detta utan
att lägga några värderingar i det, men det finns en diskrepans mellan
hur historiker privat föreställer sig Hitlers person, och vad samma
historiker offentligen säger om Hitlers skuld till andra världskriget.
Jag tror att en statsman i ett multietniskt samhälle även måste leva på
samma nivå som vanliga medborgare och umgås med och/eller
samarbeta med personer från andra etniska tillhörigheter än sin
egen. Helst ska han ha vänner bland dessa andra etniska tillhörigheter.
Man behöver inte göra sig till vän med alla invandrare, men några
utvalda invandrare och halvsvenskar ska man lära känna. Ett bra sätt
att behålla sitt grepp om gräsrötterna i samhället är att placera några
etniska minoritetsmedlemmar på höga samhällsposter, om man kan
hitta några bra etniska minoritetsmedlemmar, och det kan man alltid
göra. Bush t.ex. hade ju Condoleezza Rice och Colin Powell. Bush
brukade titta på Amerikansk fotboll med Condoleezza. Men hans fru
var mindre offentlig än många andra amerikanska presidentfruar, och
det var Bush själv som höll henne i bakgrunden genom att framhäva
sig själv i hårda frågor, vilket kanske var naturligt då han var en
krigspresident. Laura Bush var inte anmärkningsvärt kuvad, men med
svenska mått mätt ändå en ganska kuvad presidentfru.
Till sist, man måste nog vara förmögen att kunna delegera ansvar.
Hitler var inte det. Det var nog en starkt bidragande faktor till att
Hitler inte klarade av rollen som statsledare och blev en diktator.
Dessa sju kriterier som jag nämner i fetstil i texterna ovan är de sju
kriterier som måste vara uppfyllda helt eller delvis, alla eller flera, för
55
att inte någon labil person på extremvänster- eller högerkanten ska
göra det otänkbara.
Om någon verkligen ville så skulle man inte kunna stoppa denne
någon från att angripa en statsmans familj ens om den statsmannen
inte hade sagt ett ljud om sin familj till media. Det är förmodligen hot
och våld från enskilda galningar och statsrepresentanter i någon form,
som i verkligheten är anledningen till att statsmän inte ståtar med sitt
privata liv och sina familjers namn och adress. Vi lever inte i den
bästa av världar. Att man delvis är öppen om sitt eget privatliv för att
kultivera en image om sig själv betyder bara att man har större
självinsikt och bjuder mera på sig själv än vad andra statsmän gör, tar
större risker. Precis som mindre framstående mer vanliga människor
och mindre genier såg på t.ex. Albert Speer såg t.ex. Albert Speer på
Adolf Hitler, som var Speers överman i det mesta, utom i familjära
relationer. Hitlers person förvirrade honom intellektuellt, eftersom
Hitler gick djupare in i sig själv mot alla odds då Hitler hade en något
dysfunktionell familj även med den tidens mått mätt, och Speer kom
att tillskriva honom personliga negativa egenskaper (först under sin
fångenskap efter kriget), för att han inte förstod honom eller
omedvetet projicerade på honom. Precis som så är det mellan världen
och Adolf Hitler. Adolf Hitlers självinsikt var lika stor som Olof
Palmes, att man bara ser hans tillkortakommanden betyder inte att
andra hade lika mycket eller mer självinsikt. Fast Palme gjorde förstås
inga utrensningar, vilket talar för Olof Palmes moraliska kvaliteter till
skillnad från Adolf Hitlers obefintliga moraliska kvaliteter när det
kommer till värdering av människoliv. Adolf Hitler var den statsman,
och en av relativt få statsmän i modern tid, som fick utstå
beskyllningar om osundhet i sin sexualitet. Dessa beskyllningar är inte
kompatibla med Hitlers faktiska självinsikt. En statsman som
förmodligen, precis som Hitler, som vid tiden omotiverat har beskyllts
för att ha en osund sexualitet i historien är Dag Hammarskjöld som
blev beskylld för att vara homosexuell av sin omvärld, just för att han
var en överlägsen statsman som råkade vara singel ända upp i 56årsåldern, förmodligen för att han inte kunde hitta sin maka (i dubbel
56
bemärkelse) bland alla kvinnor som fanns. Olof Palme blev beskylld
för att vara pedofil och bordellkund. Inget av det här är särskilt troligt.
Hitler skylldes redan av sin samtid både inom och utom landet, för i
stort sett alla perversiteter som finns nästan. Homosexualitet, pedofili,
incestuösa tendenser alt. incest med sin systerdotter, exkrementsex
med Eva Braun, kissex med Eva Braun. Även att han hade syfilis och
det ostyrkta påståendet att Hitler hade haft intimt med en prostituerad
judisk kvinna även om dessa två påståenden inte hade någon
perversitetsanknytning, och motsägelsefullt och talande nog för dessa
två i denna mening nämnda irrelevanta insinuationer i exemplet Hitler
– oförmåga till intimitet med det täcka könet. Det enda som troligen är
sant är Hitlers tendenser till otillbörligt men kontrollerat intresse för
sin systerdotter Geli Raubal, eftersom detta har observerats. Det är
sant att Hitler föredrog yngre kvinnor när han hade kommit till åren.
Det är likaledes sant att Hitler som ung var blyg och inte umgicks med
kvinnor och inte hade några förhållanden. Han blev i alla fall som ung
och boendes i sin hemstad Linz betuttad i en ung högt rankad
myndighetspersons dotter vid namn Stefanie Isak, men han vågade
inte närma sig henne. Denna obesvarade kärlek skulle räcka i fyra år.
Stefanie var sitt efternamn till trots inte judinna. Han skrev poesi till
henne som han aldrig skickade till henne, och ett kärleksbrev, som han
aldrig signerade och i vilket han förklarade att han skulle gå på
konstakademien i Wien för att återvända till Linz senare och äkta
Stefanie. Men han kom inte in på akademien och Stefanie gifte sig
med någon annan. Inga andra kvinnor intresserade Hitler i sin
ungdom, även om han hade många tillfällen enligt Kubizek, för
kvinnor drogs till Hitler. Hitler och Kubizek var djupt betagna av
Richard Wagners operor. Hitler var dessutom besatt av arkitektoniska
frågor och han modellerade om Linz och Wien i fantasin. När Adolf
ritade om Wien så gjorde han det utifrån en social kontext, eftersom
han ville förbättra bostadsförhållandena för sitt folk. T.ex. så var han
så framsynt att han ritade in badkar i lägenheterna, något helt obekant
vid tiden. Det är egentligen alldeles för lite att säga detta om Stefanie,
Wagner och arkitektur, när Kubizek målar upp sin och Hitlers
respektive passioner eller till och med besatthet inom dessa områden
57
uteslutande i flera kapitel i sin biografi. Hitler tyckte även mycket om
att läsa och hade en bok med sig var han än gick i Wien.
Favoritfilosofer var Schopenhauer och Nietzsche. Han gillade Goethes
Faust och Dantes Divina commedia bland många andra författare och
böcker. Allt enligt August Kubizek, Hitlers ungdomsvän i Linz, i
biografin ”Adolf Hitler, mein Jugendfreund” (Adolf Hitler, min
ungdomsvän) från 1951. Man måste som kännare av Adolf Hitler vara
lika objektiv när man beskriver hans ondska, som när man förkastar
perversitetsanklagelserna! För Hitler var, eller rättare sagt blev ond
under livets gång. Tyvärr så vågar ingen köpa eller låna Mein Kampf
för att läsa Hitlers egna tidiga ord i syfte att lära sig sanningen om
världens mest avskydde man. Inte ens tyskarna i Nazityskland själva
läste Hitlers Mein Kampf i någon större utbredning, trots att så
mången tysk hade den i sin ägo. Och om man köper boken, ska man
ställa boken i bokhyllan eller ska man gömma undan den när man väl
har läst den idag på 2000-talet? Det är ingen enkel eller liten fråga!
Hitler under dem Allierades lupp
”The Mind of Adolf Hitler” är en bok skriven av Harvardpsykologen
Walter C Langer, som 1942 fick i uppdrag av den amerikanska
underrättelsetjänsten OSS att göra en psykologisk profil på Hitler. I
den skriver han att alla bevis tyder på att det fanns en oerhört stark
koppling mellan Adolf Hitler och hans mor. Det berodde delvis på att
hon förlorat tre barn, alla söner. Även Adolf var enligt Langer klen
som barn, vilket gjorde att Klara Hitler försökte att förhindra att döden
skulle ta också denne sonen ifrån henne. Hon tillät alla Adolfs infall
och skämde bort honom, och hon var överbeskyddande. Enligt
Langer, som baserade sitt praktiserande på Sigmund Freuds läror, så
var livet med hans mor ett paradis för Adolf, förutom när hans fader
trängde sig på och störde den lyckliga relationen. Adolf och hans
förhållande till hans mor och far var ett typexempel på
Oidipuskomplexet, enligt Langer. Alla små pojkar som desperat söker
moderns fullständiga kärlek kommer att se fadern som en rival, detta
kan bli särskilt starkt om man har haft en alltför tillmötesgående mor
58
och en far som misshandlar en, vilket Hitler hade. Hitler önskade att
bli kvitt sin fars auktoritet, men han var också rädd för hans makt.
Freud och Langer skulle ha sagt att Adolfs förhållande till sina
föräldrar orsakade ett ”kastrationskomplex”. Enligt Freud och Langer
så leder en sådan kastrationsångest till rädsla för syfilis. Jag kan dock
inte hålla med, jag kände en gång i tiden en kille med mycket liknande
uppväxtförhållanden som Adolf Hitler, och jag kan inte minnas att han
någonsin nämnde någonting om syfilis eller någon annan
könssjukdom för mig under loppet av dem år jag kände honom. Freud
namngav denna för mig ickestyrkta rädsla ”syfilisfobi”. Hitler kan ha
haft en fixering på syfilis för det, han återkom flera gånger till ämnet
syfilis och dess fasor i sin bok Mein Kampf, men det berodde
sannolikt inte på hans uppfostran eller brist på uppfostran, eller
snarare både tuktande fostran från hans far och från hans mors sida
den raka motsatsen. Men Langer sade ”kan” leda till rädsla för syfilis.
Enligt Hitlers familjs judiske husläkare, Dr Eduard Bloch, som
diagnosticerade hans mor med bröstcancer och som kände familjen
väl6, och som Langer intervjuade så bodde Hitler och hans mor ganska
trångt och fattigt men mycket renligt, i en hyrd lägenhet efter hans fars
död. Det finns lite oklarheter. Det är inte klart var hans lillasyster
Paula befann sig vid tiden, men hon bodde inte tillsammans med
Hitler och hans mor enligt husläkaren. Husläkaren talade om för
Walter C Langer att Klara Hitlers bägge döttrar var gifta och hade
flyttat hemifrån vid tidpunkten då han ställde diagnos på Adolfs mor,
men lillasystern Paula var bara 11 år vid tidpunkten och Hitlers äldre
halvsyster Angela var inte Klaras dotter utan fadern Alois dotter. Hon
hade dock bott i det gemensamma hemmet sedan ettårsåldern och
kallade Klara för moder. Angela (f. 1883) gifte sig första gången
1903, hon bodde fram tills hon gifte sig i fadern Alois hus med
styvmodern Klara, Adolf och Paula och fram till en viss tidpunkt
brodern Alois, samt Adolfs i barndomen avlidna syskon. Angela
Raubals första make Leo Raubal dog bara några år efter deras
6
Han flydde till USA från Österrike vid den tyska annekteringen av landet i
1938
59
giftermål men de producerade ett barn, som överlevde till vuxen ålder
– Geli Raubal. Angelas förste make var ett fyllo, som spenderade sin
tid på barer och spelade, rökte och drack. Han personifierade allt som
Adolf avskydde. Som om detta inte räckte så försökte Raubal att få
Hitler att bli en tjänsteman liksom han själv var och fadern Alois
Hitler hade varit. Angela fick i alla fall ett litet arv efter Klara.
Angelas helbror Alois, född utom fadern Alois tidigare äktenskap,
hade alltmer våldsamma diskussioner med fadern med tiden och hade
ansträngda relationer med styvmodern Klara, vilket gjorde att han
flyttade ut medan han ännu bodde hemma i faderns och styvmoderns
hus. Fadern dog 1903. Adolfs lillasyster Paula Hitler skulle aldrig
gifta sig eller få några barn, så Dr Eduard Bloch kan inte ha blandat
ihop sakernas tillstånd. Antingen ljög han, mindes fel eller så ljög
Klara Hitler för Bloch. Alternativt så har Walter C Langer fått helt fel
för sig, kanske använde han sig inte av en stenograf, men det är
anmärkningsvärt om det är så. Paula Hitler är den enda nära
familjemedlem i familjen Hitler som är begravd under namnet Hitler
på gravstenen efter kriget. Hon är begravd i Bergfriedhof i
Berchtesgaden. Staden Berchtesgaden är förknippad med Adolf Hitler,
där i Bayern på berget Obersalzberg hade han sedan år 1927 sitt
egentliga hem i en villa. Klara Hitler var en ypperlig husmor. Hitlers
mors överdrivna renlighet framstod som träffande för Langer, den
tydde på att potträningen i Hitlers barndom kunde ha gått snett. ”Från
det man vet av hans mors överdrivna renlighet kan vi anta att hon var
ganska sträng under barnens toaletträning. Man vet att det normalt
leder till spänningar på det området, vilket är frustrerande för barnet
och framkallar känslor av fientlighet.” Citat; Langer. Enligt Langer så
förenklar det en förbindelse mellan hans infantila aggression och anala
aktiviteter och fantasier. Dessa rör sig oftast kring att göra på sig, att
förnedras och att förgöras, och utgör grunden för en sadistisk
personlighet. Jag kan intyga att det stämmer in på min
ungdomskompis, han hade en närmast sexuell förtjusning i den
perversa italienaren och filmregissören Pier Paolo Pasolinis ”Sodoms
120 dagar”, som är full av avföringsförnedrande tvångsbajsmatade
och fastkedjade ungdomar. Allt som rör Hitler och hans mors och fars
60
psykologi stämmer in på min kamrat och hans mor och far (frånskilda
när han var i tidiga tonåren, min kompis hade självvalt ingen kontakt
med sin far), förutom det att han inte hade något kastrationskomplex
och inte var rädd för syfilis, och var han fientlig så var han det i alla
fall inte mot sin mor eller sin bror. Jag vill inte nedgöra min här
anonyma forna kamrat utan att samtidigt tillägga att jag har mina egna
uppväxtproblem med min mor och far, men dessa var inte av samma
natur. Vi var dock bägge att par odågor min kompis och jag. Min
kamrat skall heller inte lastas genom guilt by association, han har
aldrig dödat någon, han var Ok utifrån dem förutsättningar han hade.
Jag hävdar att till skillnad från min kamrat så var Hitler ett
”maskrosbarn”, med alla de konnotationer det medför. Jag tror inte
att han var pervers i ordets sanna mening, vilket jag i och för sig inte
tror om min ungdomskamrat heller. Men även ett maskrosbarn kan
endast blomstra till en viss gräns, även ett maskrosbarn jagas av sitt
förflutna.
Mera om familjen Hitler
Hitler hade tidvis stora problem, inbillade eller verkliga, med delar av
sin familj och sina egna familjerelationer under loppet av den tiden
han verkade från det att han tog sig till Wien vid 18 års ålder. Men
vilken familj har inte det, under en så lång tid som det rörde sig om?
Alla familjer har skelett i garderoben, somliga är bara mer öppna med
och medvetna om det än andra. Hitlers familj hade bara lite fler skelett
än vad som var brukligt för den tiden. Alois Hitler dog plötsligt som
65-åring, fortfarande en frisk och vital man, den 3 januari 1903 på
puben för sin dagliga öl, som han intog som vanligt klockan 10:00 på
morgonen. Utan varningstecken kollapsade han på sin stol och innan
doktorn eller prästen hade hunnit dit var han död. Enligt Hitlers
ungdomsvän August Kubizek så brast Hitler ut i okontrollerad gråt när
han såg sin döda far. Efter att hans mor Klara insjuknat i bröstcancer
1907 så reste Hitler hem från Wien för att ta hand om hushållet under
moderns sista veckor i livet.
När Hitler gick med i första världskriget på Tysklands sida 1914 så
61
förnekade han sin familj. När hans soldatkamrater frågade honom om
hans fru, barn, föräldrar eller fästmö så svarade han inte, alternativt så
sade han att han inte hade någon familj kvar. Kanske så gjorde han det
för att han skämdes för att han inte hade tagit hand om sin vid
tidpunkten för moderns död 11-åriga lillasyster och för att han inte
hade någon fästmö. Fast å andra sidan så blev Paula Hitler
omhändertagen av Leo och Angela Raubal efter moderns död. Efter
kriget när han prövade lyckan som politiker och agitator i München, i
oktober 1920, så återvände han till Wien och visade upp sig för sina
systrar för första gången på 10 år. Då tyckte han att han inte längre
hade något att skämmas för, till skillnad från när han var hemlös i
Wien. När Hitler efter die putsch (ölkällarkuppen) i 1923 hamnade i
fängelse så skrev han Mein Kampf, i den nämnde han kort sina
föräldrar, men han nämnde inte sina syskon alls. Hur mycket detta
kom sig av omsorg till sina levande syskon är tillsynes svårt att veta,
hans föräldrar var i alla fall döda. I fallet med hans systrar så var det
nog mycket för att skydda dem mot obehagligheter. Hitlers 6 år äldre
halvsyster Angela (f. 1883) hängav sig till trots helt åt sin brors
karriär. När Hitler steg till makten i Tyskland och Europa så påbjöd
han sin yngre bräckliga syster Paula att byta efternamn till Wolff,
sannolikt för att skydda henne. Wolf (Varg) var Hitlers smeknamn.
Paula Hitler (Wolff), Adolfs lillasyster (f. 1896), skrev i sina memoarer
om hur Adolf (f. 1889) övertog rollen som auktoritär fadersgestalt
efter deras fars bortgång när Hitler var tretton-fjorton år i början av
1900-talet. Enligt Paulas memoarer så slog Adolf henne med baksidan
av handen över ansiktet, eftersom han var hetlevrad och hade tagit upp
sin fars vanor, fast bara mycket lindrigare än den stryk han själv hade
fått känna på när hans far levde. Detta hände ofta enligt Paula. Adolf
ansåg henne vara en pinsamhet, och allt för viljesvag vilket hon
verkligen var i skuggan av Hitler eller nästan vem som helst (jag har
studerat henne på filmupptagningar från efter kriget). Men Paula såg
ändå upp till Hitler, både från det hon var barn före, under och efter
världskrigen fram till sin död i 1960. Hitler evakuerade Paula till en
Alpby under krigets sista dagar. Paula Hitler kunde verkligen välja
sina män, hon hade för en tid en pojkvän som var läkare på Hartheim
62
sinnesjukhus, Senior Doktor Erwin Jekelius, som skickade mer än
4 000 människor till gaskammaren i T4-programmet. Hitler samtyckte
inte till Paulas val av man, så han beordrade att Jekelius skulle skickas
till östfronten. Han tillfångatogs av ryssarna och dog i sovjetisk
fångenskap 1952.
Hitler hade en nästkusin, en kvinna vid namn Aloisia Veit, som hade
sjukdomen schizofreni. Under 9 år var hon inlåst på ett mentalsjukhus
i Wien. Vid den tiden hade Tyskland ofrivilliga eutanasiprogram där
man stämplade tusentals sjuka individer som ”ovärdigt liv”. Aloisia
förflyttades till Hartheim sinnesjukhus, det var i praktiken en
dödsdom. Det var på samma klinik, som Dr Erwin Jekelius var
verksam i. Över 18 500 (somliga uppger högre siffror) mentalsjuka
patienter mördades i gaskammare i Hartheim, bland dem Aloisia Veit
i december 1940. Kanske tillät Hitler det här att ske för att få ett slut
på dem här ryktena om ”Hitlers sinnessjuka nästkusin”. I januari
1944 letade Heinrich Himmler upp upphovskällan till ryktena med
hjälp av en SS-enhet, sedan skickade han den hemliga dossiern om
Hitlers nästkusin Aloisia Veit till Hitlers sekreterare Martin
Bormann.7
7
Vad Himmler ville uppnå med detta är oklart, men han var inte personligen
stark nog att ta sig an Hitler i en kamp om makten ens år 1944, om han sedan
insåg det är en annan sak. Den 20 juli 1944, efter det misslyckade attentatet
mot Hitler, såg Himmler chansen att bli Tysklands näst mäktigaste man
genom uppsättandet av Volksgrenadier-divisionerna i ett sista samlat försök
att mobilisera Tysklands återstående militära potential. I början av 1945 hade
Himmler i alla fall övergett Hitler och bestämde sig för att inleda
förhandlingar med de Allierade. Men han ville inte kapitulera. Hitler var
aldrig medveten om några tendenser hos Himmler att segla förbi Hitler som
förste styrman förrän Himmler förrådde honom. Kanske var det bara feghet
hos Himmler som fick honom att förråda Hitler. Han försökte i slutet av
kriget dölja sin identitet och gick i fångenskap medelst att klä sig i en vanlig
soldatuniform och med en lapp för ögat. Han gjorde självmord genom en
cyankaliumkapsel, förmodligen först när alla andra möjligheter var uttömda
63
August Kubizeks vittnesmål om sin ungdomskamrat Hitler
August Kubizek var inte rädd för Hitlerspöket när han skrev sin
biografi om Hitler, eftersom han kände Hitler som ung. Det gör
honom trovärdig men också partisk. Kubizek var född i Linz den 3
augusti 1888 sju och en halv månad före Hitler, och han var Hitlers
enda verkliga ungdomsvän. De möttes i Linz vid ståplatssektionen när
de var på opera. I boken ”THE YOUNG HITLER I KNEW” skriver
August Kubizek att Hitler ogillade dialekt och att Hitler hade en fin
accent. Han ogillade särskilt Wienesiska. Hitler talade inte österrikisk
tyska. Jag har fått förklarat för mig av en f.d. östtysk kvinna, att
Hitlers accent liknar Berlinska. August Kubizek säger dock att Hitlers
accent hade ett stråk av Bajerska. Det kan ha att göra med att Hitler
från tre års ålder till hans sjätte år levde i Passau, där hans far var en
tulltjänsteman. En tulltjänsteman av Alois kaliber hade samma pondus
som en kapten i armén på den tiden. Hitler betonade alltid sin fars
ämbetsposition och var förmodligen stolt över det. Men Hitler ville
inte gå i sin fars fotspår. Hitler höll på etiketten alltid. Sport betydde
ingenting för den unge Hitler. Den enda fysiska aktivitet som lockade
hitler var spatserande. Han gick överallt, till och med i Augusts fars
verkstad och i Augusts rum gick han fram och tillbaka. Han kunde gå
i timmar utan att bli trött och var alltid på vandring i Linz med
Kubizek. Så Hitler kan inte ha varit lat, men väl arbetsskygg. Hitler
var metropolit men samtidigt tyckte han om naturen. Han var ofta ute i
naturen för att mer eller mindre meditera och kultivera sina
passionerade planer och idéer. Hitler tycktes sakna humor, om han
någon gång visade ett stråk av humor så var det vanligtvis för folk i
hans omedelbara närhet och då i form av ironi i vänskaplig mening.
Under sin tid i Wien gick Hitler med i Anti-semitiska Unionen. Enligt
Kubizek så var Hitler som ung förstående och sympatisk, åtminstone
mot de människor han visade intresse för. Hitler hade släktingar i
och i allra sista stund när han undersöktes grundligt av de Allierade läkarna,
för att undslippa galgen.
64
Waldwirtel nära Böhmen och i Wien. Waldwirtel var hans förfäders
hemvist både på hans faders samt moders sida.
Flickvännerna
Maria Reiter: Hitler träffar sin första passionerade kärlek,
flickvännen (med betoning på flicka) Maria Reiter, under senare delen
av 1920-talet från det att hon var sexton år, då jobbade hon i en affär i
Obersalzberg. Hitler var då 37 år. Maria Reiter (f. 1911, d. 1992) var
dotter till en partifunktionär i det Socialdemokratiska Partiet i
Berchtesgaden. Maria Reiter var känd som ”Mimi” eller ”Mitzi”.
Enligt Reiter själv så var Hitler vänlig mot henne och frågade om hon
ville gå ut med honom. Mot slutet av kvällen gjorde han ett grovt
sexuellt närmande mot henne, som hon repellerade, men de kysstes i
alla fall till sist. De hade ett antal träffar och Hitler blev mer och mer
passionerad för henne. Enligt en efterkrigstida Stern-artikel talade
Hitler om för henne att han ville att hon skulle bli hans fru, att de
skulle skaffa små blonda barn, men att för tillfället så hade han inte tid
att tänka på sådana saker. Upprepade gånger talade han om sin plikt
och sin mission. Han sade till henne att hon skulle vänta på honom
och att de skulle leva tillsammans. Efter den här förklaringen så
ignorerade Hitler Maria i månader, så att hon gick in i en depression. I
vanmakt försökte hon hänga sig, men hennes svåger hittade henne och
skar ner henne innan hon dog. Efter den händelsen gav hon upp om
Hitler och gifte sig med en lokal hotellägare. Äktenskapet var inte
lyckat, och 1931 lämnade hon sin man. Efter ett besök av Rudolf Hess
blev hon övertygad om Hitlers fortsatta intresse i henne, hon reste till
München för att träffa Hitler i ett sista försök. Reiter hävdar att hon
tillbringade natten med Hitler och att hon; ”lät allt hända, jag har
aldrig varit så lycklig som jag var den natten”; Hitler föreslog henne
att stanna i München som hans älskarinna, men Reiter ville ha
äktenskap. Hitler var oroad för att ett äktenskap med en kvinna som
hade lämnat sin man skulle innebära att han gjorde sig sårbar för
politiska attacker, så paret gick skilda vägar. Emellertid lät han sin
personliga advokat hantera Maria Reiters skilsmässa. 1934, efter
65
Hitlers makttillträde och efter att Eva Braun hade blivit Hitlers
älskarinna, mötte Reiter honom igen och Hitler frågade henne återigen
om hon ville bli hans älskarinna. Hon vägrade. Detta ledde till en
argumentation där Hitler upprepat sade att han inte kunde gifta sig
eller skaffa barn eftersom han hade ett uppdrag på jorden. Hon gifte
sig 1936 med en Hauptsturmführer Georg Kubisch (Hauptstürmfuhrer
i SS motsvarade Kapten i Wehrmacht). Hitler gratulerade Kubisch till
giftermålet vid en SS-sammankomst i München. Maria Reiters och
Hitlers sista möte ägde rum i 1938, när, enligt Reiter, Hitler uttryckte
att hans förhållande med Eva Braun var otillfredsställande. Kubisch
stupade 1940 vid slaget om Dunkerque, varefter Hitler skickade henne
hundra röda rosor. Detaljerna om de sexuella förhållandena i historien
kan inte dokumenteras, men det faktum att Hitler var kär i henne
fastslogs av Hitlers syster Paula Hitler, som sade att Maria Reiter var
den enda kvinnan som hade kunnat tygla Hitlers destruktiva impulser.
Eva Braun: 1929 flyttar Hitler till en paradvåning på Prinzregentenplatz i München. I oktober träffar han Eva Braun (f. 6
februari 1912 d. 30 april 1945) för första gången. Eva Braun blev som
20-åring den då 43-åriga Hitlers andra flickvän vintern 1931, och
sedermera under parets sista dygn i livet även maka. 1932, som Hitlers
flickvän, gör Eva Braun det första av två självmordsförsök. Året före
hade Hitlers halvsysterdotter Geli Raubal (f. 1908), som stod honom
nära, tagit sitt liv. 1935 gör Eva ett nytt försök i svartsjuka efter att
inte ha hört av Hitler på ett par månader. Efter att ha skrivit i sin
dagbok att hennes andra försök skulle lyckas tog hon 35
sömntabletter, överlevde och fick därefter en plats vid Führerns sida.
Hade Hitler en dragning till självmordsbenägna kvinnor, eller blev
kvinnor självmordsbenägna på grund av Hitler? (Se även Maria Reiter
ovan.) I juni 1932 köper Hitler Haus Wachenfeld på Obersalzberg som
han hyrt sedan 1927. Alpvillan omvandlas till Berghof, som står
inflyttningsklar 1936. Eva Braun hade vanor som Hitler ogillade,
såsom rökning, sminkning och nakenbad.
66
De favoriserade nevöerna i rysk fångenskap
Sonen till Hitlers halvsyster, Leo Rudolf Raubal Jr. (f. 12 okt. 1906, d.
18 aug. 1977), var en lärare, soldat och manager. Enligt Hitlers
brorson, William Patrick Hitler, så anklagade Leo sin morbror Adolf
för sin syster Gelis självmord. Det kan dock inte verifieras för enligt
historikern Werner Maser så sade Leo 1967 att Hitler var ”absolut
oskyldig”. Men om han med det menade absolut oskyldig till kriget,
eller absolut oskyldig till Geli Raubals död, får här stå osagt. I oktober
1939 blev han inkallad till Luftwaffe i ingenjörstrupperna som
löjtnant. Leo liknade sin morbror Adolf och fick ibland tjäna som
Hitlers dubbelgångare under kriget. Han blev sårad i januari 1943
under slaget om Stalingrad. Befälhavaren Friedrich Paulus frågade om
ett flygplan som kunde evakuera Leo Raubal till Tyskland. Hitler
vägrade och Friedrich Paulus kapitulerade och gick I fångenskap med
sina män, inklusive Raubal, den 31 januari 1943. Den 2 februari 1943
kapitulerade de sista trupperna i Stalingrad. Hitler gav order om att
förhöra sig om möjligheten att utväxla fångar med Sovjetunionen för
Stalins son, artilleriofficer Yakov Dzhugashvili, som hade varit
tyskarnas krigsfånge sedan den 16 juli 1941. Yakov hamnade först i
vanligt fångläger men sållades snart ut bland andra fångar och
hamnade i Sachsenhausens koncentrationsläger där han behandlades
ganska väl på order ”uppifrån”. Ett intressant vittnesmål är Svetlana
Stalins uppgift att Stalin inte var särskilt förtjust i Yakov och därför
vägrade utväxla fångar vare sig för Friedrich Paulus eller för Raubal.
Stalin svarade kort; ”Krig är krig”. Yakov dog 1943, om mördad av
tyskarna, självmord eller under flyktförsök - har inte helt klarlagts.
Hitlers halvbror Alois Hitler hade även, förutom den av Hitler
föraktade William Patrick Hitler vars mor var irländska, en son med
sin andra fru Hedvig, en son som kallades för Heinz (kort för
Heinrich). Heinz Hitler (f. 14 mars 1920, d. 21 februari 1942) gick
först på den nazistiska elitskolan NPEA (Nationalpolitische
Erziehungsanstalten) i Ballenstedt, vanligen förkortad ”Napola” för
Nationalpolitische Lehranstalt, en skola med militär disciplin. Heinz
67
ville bli officer. 1941 drog Heinz ut i kriget på östfronten som
signalistunderrättelseofficer i 23 artilleridivisionen i Wehrmacht. Den
10 januari 1942 blev Heinz beordrad att hämta radioutrustning från en
utpost, han kom aldrig tillbaka. Heinz blev tagen fången. Han blev
förflyttad till ett V.I.P. fängelse, Butyrkafängelset i Moskva, och dog i
fångenskap efter månaders förhör. Hans namn blev hans fall. Heinz
var som man kunde förvänta sig Hitlers favoritsyskonson. Man kan
nog räkna med att Hitler måste ha våndats när han fick nyheten om
den unge Heinz tillfångatagande och genom hela kriget.
Att gräva djupare i Hitlers familjeträd ter sig meningslöst ju längre
ifrån stamträdet Alois och Klara Hitler (Hitlers far och mor) man
kommer, och ju längre fram i tiden man kommer.
Hitler, en mobbare
Hitler var högst sannolikt en ”bully”, en practical joker med
fingertoppskänsla. Han sade själv att han inte var något ljus i skolan,
men att han var ledaren när det kom till practical jokes. En gång hade
utrikespresschefen Putzi Hanfstaengl vid tidpunkten för det spanska
inbördeskriget sagt till sina bordsgäster, åtminstone enligt Goebbels,
att den tyska soldatens stridsduglighet i inbördeskriget där var
undermålig. När Hitler blev informerad om detta av Goebbels blev
han rasande och domderade att; ”denne fege man, som inte hade
någon rätt att döma ut modet hos andra, måste läras en läxa”
förklarade han. Några dagar senare blev Hanfstaengl informerad om
att han måste ta en flygtripp; han gavs ett kuvert med förslutna order
från Hitler som inte fick öppnas förrän han var uppe i luften. Väl i
luften läste Hanfstaengl sina order, och upptäckte förskräckt att han
skulle landsättas i de spanska Rödas territorium, där han skulle arbeta
som agent för Franco. Vid Hitlers bord berättade Goebbels varje
detalj; hur Hanfstaengl hade bönat och bett piloten att vända tillbaka;
det måste vara ett missförstånd, hade han insisterat. Men planet,
berättade Goebbels, fortsatte bara cirkla över tyskt territorium i
molnen. Passageraren fick felaktiga lägesrapporter, så att han trodde
68
att han närmade sig spanskt territorium mer och mer. Slutligen sade
piloten att han måste göra en nödlandning och satte ned planet säkert
på Leipzigs flygplats. Hanfstaengl som först då blev medveten om att
han hade blivit utsatt för ett grymt skämt började misstänka att det var
en komplott mot hans liv, och försvann kort efteråt utan ett spår. Vid
Hitlers hov var det stor uppsluppenhet när Goebbels berättade om
Hanfstaengls reaktion, liksom vid flera andra tillfällen när Goebbels
gjorde sig lustig över andra människor.
Referens; Inside the Third Reich, Albert Speer
Var Hitler psykotisk?
När Hitler upplystes om vapenstilleståndet och Hindenburgs
abdikering och slutet på den tyska monarkin och införandet av
republik i november 1918, så hörde han en röst från ingenstans (att
höra röster är en närmast obligatorisk vanföreställning vid
schizofreni) som talade om för honom hans syfte på jorden – att befria
det tyska folket och upprätta Tysklands storhet. Det sade han i ett tal
på 1920-talet. Hitlers nästkusin Aloisia Veit led av schizofreni, och
schizofreni är en mer eller mindre ärftlig och kronisk sjukdom.
Sjukdomen utlöses oftast i sena tonåren upp till 30-årsåldern. Led
därför även Hitler av schizofreni? Eller troligare, hade han en akut
eller hysterisk psykos som 30-åring? En psykos kan vem som helst få.
Om han hade det så kan det röra sig om en krigspsykos. Psykoser är
ofta av en övergående natur, och är de inte övergående så
diagnosticeras man som schizofren. Schizofreni och psykos är en form
av tvångssyndrom, man kan känna sig manad att agera, oftast
irrationellt. Men man kan också bli oförmögen att handla, åtminstone
rationellt, därför blir många schizofrena bostadslösa, även om de inte
missbrukar, om de saknar familjenätverk. Wikipedia säger följande
om schizofreni:
”Till psykosen hör en upplösning av egot och
jagfunktionerna och svår nedsättning i prövningen av
69
verkligheten. Varseblivningen, perceptionen och
kognitionen är påverkade, med därtill hörande
hallucinationer, tankestörningar, och
vanföreställningar.”
Däremot så planerar man sällan eller aldrig sina illdåd längre tillbaka
än en halvtimme. Adolf Hitler led knappast av schizofreni, även om
han hade en Messiansk självbild och höll långa monologer, om ni
frågar mig, och jag har schizofreni och därför en god insikt i
sjukdomen. Medicin hjälper många schizofrena. Det vore omöjligt att
dölja en sådan sjukdom för sin omgivning, inklusive sin personliga
läkare, omedicinerad i 20 år. Man kan däremot inte utesluta att han
som 30-åring hade en akut eller hysterisk psykos.
Huruvida Hitler hade en psykopatisk personlighet är en fråga som inte
har ett givet svar. Men även psykopater är människor med olika
personligheter, och olika (förvrängd) politisk tillhörighet, fast med
vissa gemensamma drag kan man säga. Det man kan säga är att Hitler
inte hade förmågan till taktiska reträtter, han var helt och hållet
offensiv, vilket normala personer gärna tillskriver psykopater. Det att
man inte kan backa är ett särdrag för psykopater, men sannolikt så kan
andra än psykopater ha den oförmågan. Hermann Göring däremot var
med säkerhet helt och hållet en textbokspsykopat. Men förvånansvärt
många i tredje rikets ledning var inte renodlade psykopater, den mest
urskiljbara från gruppen var rustningsministern Albert Speer.
Psykopati påstås vara en genetiskt betingad personlighet. Endast vid
en enda passage så nämner August Kubizek i sin biografi om Hitler,
hur Hitler tar till lättare våld mot en man som stör Hitlers och
Kubizeks operaupplevelse. Han ger mannen ett slag i sidan, polis
tillkallas efter operan, Hitler övertygar polisen om att han är oskyldig,
Hitler följer efter mannen och ger honom ett knytnävsslag på örat.
Adolf var i 99,99 fall av 100 bara verbalt aggressiv. Om Hitler var
psykopat så var han det bara mot andra än sina egna.
70
Kapitel 3. Tusenårsriket
Those who flaunt their power, will lose it
”I som här inträden, låten hoppet fara” från Inferno (III) i Dante
Alighieris (1265-1321) ”Divina Commedia”. Del III utkom efter hans
död.
1926 introducerar Hitler också officiellt den symboliska
Hitlerhälsningen för medlemmar, som för så många har kommit att
symbolisera tredje riket. Jag anser att Hitlerhälsningen var en flagrant
maktyttring och är en maktyttring än idag. Den säger; ”Jag har
makten att ta ditt liv, om inte idag så imorgon, Heil Hitler!”. Och så
spred sig en skön känsla av makt likt morfin i kroppen.
En anekdot från första världskriget
Det var nära att 12-årsriket, början och det snöpliga slutet på 1000årsriket, aldrig skulle komma att bli. Under The Great War (första
världskriget) var det endast en mans principer som stod i vägen för att
Hitlers liv hade ändats. I de sista ögonblicken av första världskriget i
den franska byn Marcoing mötte 27-årige menige Henrik Tandey från
Warwickshire, Storbritannien, den 29-årige korpralen Adolf Hitler
från Braunau i Österrike. Menige Tandy slogs i det första slaget vid
Ypres i oktober 1914, två år senare blev han sårad i benet under slaget
vid Somme och när han lämnar militärsjukhuset i England överförs
han till 9: e bataljonen i Flandern. Han såras i slaget vid
Passchendaele i november 1917. När han lämnar sjukhuset ingår han i
den 12:e bataljonen i Frankrike 1918. Hans enhet upplöstes i juli 1918
och han ingår efter det i den 5:e Duke of Wellington Regiment från
den 26 juli till den 4 oktober 1918. Det var vid denna tid menige
Tandey fick DCM (Distinguished Conduct Medal) för sitt
beslutsamma mod i Vaulx Vraucourt den 28 augusti, MM för
hjältemod vid Havrincourt den 12 september och VC (Victoria Cross)
för iögonfallande mod i Marcoing den 28 september 1918. Han blev
71
avskriven från armén den 5 januari 1926 och var då sergeant. Henry
Tandey var den mest och högst dekorerade menige soldaten i den
brittiska armén under första världskriget, hade han varit av ståndsklass
råder det inget tvivel om att han skulle erhållit ett adelskap.
Tandey nämndes fem gånger i skyttegravslöparmeddelanden och
förtjänade definitivt sin Victoria Cross under intagandet av den
franska byn och vägkorset i Marcoing. Hans regemente hölls ned av
tung kulspruteeld, Tandey kröp fram, lokaliserade kulsprutan och slog
ut den. Framme vid vägkorsningen trotsade han tung eld, placerar ett
par träplankor över ett gapande hål så att de egna trupperna kan rulla
över dem och ta striden till tyskarnas linjer, dagen var fortfarande inte
till ända då han framgångsrikt ledde ett bajonettanfall mot numerärt
överlägsna fientliga trupper, som bidrog till att fientligheterna nådde
ett slut. När den hårda striden avmattats och fiendens trupper
kapitulerat eller retirerat haltade en sårad tysk soldat ut ur
malströmmen och in i menige Tandeys eldlinje, den stridströtte
mannen höjde aldrig sitt gevär och stod bara och stirrade på Tandey,
väntande på det oundvikliga. ”Jag siktade men kunde inte skjuta en
sårad man” sade Tandey; ”så jag lät honom gå”.
Den unga tyske soldaten nickade som tack och de två männen gick var
sin väg, den dagen i historien. Hitler retirerade med resterna av dem
tyska trupperna och hamnade i Tyskland, där han försmäktade i
förnedringen av nederlaget vid krigets slut. Tandey lade händelsen åt
sidan och återförenades med sitt regemente, och upptäcker snart
därefter att han hade vunnit Victoria Cross. Det tillkännagavs i
London Gazette den 14 december 1918 och han blev personligen
dekorerad av kung George V vid Buckingham Palace den 17
december 1919. I tidningen publiceras en bild av honom bärandes en
sårad soldat efter slaget vid Ypres, en dramatisk bild som
symboliserade det krig som skulle ända alla krig, och som förevigades
på duk av den italienska konstnären Fortunino Matania.
År 1938 gjorde premiärminister Neville Chamberlain, konservativ PM
72
från 1937 till 1940, sin dystra resa till München i ett sista värnande
försöka att undvika krig. Mötet med rikskanslern Adolf Hitler
resulterade i det olycksaliga ”München-avtalet”. Under den ödesdigra
resan bjöd Hitler in Chamberlain till sin nybyggda bostad nära
Berchtesgaden i Bayern. Uppflugen 6 017 meter upp på Kehlstein
Mountain med spektakulär utsikt 200 kilometer i alla riktningar. Väl
där utforskade premiärministern führerns lya och hittade en
reproduktion av Matanias berömda Marcoing-målning föreställande
allierade trupper. Chamberlain var förbryllad av valet av konst, och
Hitler förklarade; ”Den mannen kom så nära att döda mig att jag
trodde att jag aldrig skulle komma att se Tyskland igen, försynen
räddade mig från sådan djävulskt exakt eld som de engelska pojkarna
riktade mot oss”.
Hitler tog tillfället i akt att ge sina varmaste lyckönskningar och
tacksamhet till Tandey, förmedlade av premiärministern som lovade
att ringa honom när han återvände till London. Det var inte förrän då
som Tandey blev medveten om att mannen han hade haft i sitt sikte 20
år tidigare var Adolf Hitler, och det var en stor chock för honom.
Berättelsen kom ut till offentligheten först 1940, men ingen gav den
mycket eftertanke vid tiden, men under senare år har den genererat
större intresse. Vissa historiker är tveksamma, det låter för bra för att
vara sant, men historien har omisskännliga drag av sanning i sig.
Ingen engelsman i sitt rätta sinne skulle hitta på en berättelse om att ha
skonat livet på en tyrann som då just hade eldbombat Coventry,
blitzade London och mördade en massa folk på kontinenten. Hitlers
regemente var i Marcoing-regionen vid tiden även om hans närvaro
inte kan verifieras på grund av att en hel del av den tyska statens arkiv
från första världskriget gick förlorade under andra världskriget på
grund av dem allierades bombning av Berlin. Så dokument som visar
Adolf Hitlers exakta vistelseort den 28 september 1918 existerar inte
längre. Som resultat har Hitlerforskare olika åsikter. Men det finns
ovedersägliga bevis för att Hitler hade en kopia av den berömda
Matania-målningen med Tandey så tidigt som 1937, införskaffad från
73
Tandeys gamla regemente. En överste Earle sade att han hade hört
från en Dr Schwend att Hitler hade uttryckt en önskan om att erhålla
ett stort fotografi av Matania-målningen. Uppenbarligen så skickades
en, eftersom kapten Weidmann, Hitlers adjutant, skrev följande brev
till Earle:
”Jag ber att få erkänna din vänliga gåva, som har skickats till Berlin
via Dr Schwends försorg. Führern är naturligtvis mycket intresserad
av saker som har anknytning till hans egna krigsupplevelser, och han
var märkbart rörd när jag visade honom bilden och förklarade din
tanke som orsakade att du skickade bilden till honom. Han har
instruerat mig att skicka dig sina bästa tack för din vänliga gåva som
är så rikt på minnen.”
Tandeys familj hyste ingen tvekan om berättelsens autenticitet. De var
med när premiärminister Chamberlain ringde; Tandeys brorson,
William Whateley från Thomaby, minns ett mystiskt telefonsamtal för
nästan 60 år sedan, när risken för krig var påtagande och
premiärminister Chamberlain fåfängt försökte blidka herr Hitler. En
kväll ringde telefonen och Henry gick för att svara, när han kom
tillbaka, kommenterade han sakligt och lugnt att det var Mr
Chamberlain som hade ringt. Han hade just återvänt från ett möte med
Hitler och hade vid Berchtesgaden lagt märke till en målning av
Matania av 2nd Green Howards vid Menin Cross Roads från 1914.
Chamberlain hade frågat vad den gjorde där, och som svar hade Hitler
pekat på Tandy i förgrunden och kommenterat: ”Det där är mannen
som nästan sköt mig”.
En nyckelaspekt av händelsen som historiker har förbisett är det
faktum att Adolf Hitler och Henry Tandy båda kämpade i slaget vid
Ypres 1914, en mycket mer betydelsefull händelse i Hitlers liv. Hitler
utmärkte sig i strid flera gånger och räddade livet på en allvarligt sårad
officer, hans hjältemod resulterade i att han blev befordrad till korpral.
Den berömda bilden av Matania skildrar hur Tandy bär en sårad
kamrat till första hjälpen-stationen vid Menin Cross Roads och
74
målningen bygger på den striden, inte Marcoing. Det är möjligt att
platserna blandades ihop, det kan mycket väl ha varit Ypres och inte
Marcoing där Hitler och Tandey möttes och skildes på vänskaplig fot.
Tandey berättade för en journalist att han under det stora kriget hade
som regel att skona sårade och avväpnade tyska soldater, så händelsen
vid Marcoing var varken den första eller sista gången han gjorde en
human handling under omänskliga förhållanden. Det faktum att
Tandey vann Victoria Cross för hjältedåd i Marcoing kan ha påverkat
premiärminister Chamberlains minnen av Hitlers krigshistoria, en
historia som skulle kunna ha inkluderat att Tandey hade vunnit VC i
Marcoing. Det är en historisk händelse för en man, som utan tvekan
skulle ha imponerat på Hitler. En sak som är ovedersäglig och klar är
att det måste ha varit något betydande samband mellan Hitler och
Fortunino Matania-målningen med Tandey, führern av Tredje Riket
var inte en samlare av brittisk krigstida ikonografi, och om han ville
ha propagandabilder på slaget vid Ypres så skulle han ha valt en där
de tyska trupperna framställdes som tappra hjältar, inte
fiendetrupperna.
Att tillägga;
Vid utbrottet av första världskriget gick Adolf Hitler med i det 16: e
bayerska infanteriregementet och blev en skyttegravslöpare. Han
visade sig vara en kapabel och modig soldat, blev två gånger sårad, en
gång nästan ihjälgasad och tilldelades järnkorset av både 2:a och
senare 1:a klass, ett erkännande av hans mod. Han hade en djup känsla
av en ödets makt som vävdes samman med storhetsvansinne och en
skev bild av världen, påverkad av melodramatiska Wagner-operor såg
han sig som räddaren av den germanska rasen. Han trodde att menige
Tandeys välvilliga handling var en del av ett större perspektiv, att Gud
vakar över sina sändebud, som också var hans känsla efter 43
överlevda konspirationer och planerade mord och mordförsök senare i
hans liv. Hitler glömde aldrig det ögonblick då han stirrade ner i
dödens pipa, inte heller glömde han ansiktet på den man som hade
skonat honom. Han snubblade över en tidning med den berömda
75
bilden av menige Tandey som noterade att Tandey tilldelats VC för
tapperhet. Hitler behöll tidningen och när han blev rikskansler i
Tyskland beordrade han sina regeringstjänstemän att be om en kopia
av Tandeys tjänstgöringsmeriter och en reproduktion av Mataniamålningen, som han hängde upp och visade upp för lojala partifolk
med stolthet. Reproduktionen av Matania-målningen förstördes eller
stals av allierade trupper, som plundrade och svårt skadade örnnästet
när kriget närmade sig sitt slut. Brittiska trupper gjorde i ordning en
lastbil lastad med sprängmedel för att spränga bort den från jordens
yta, när amerikanska officerare anlände till platsen bestört över
britternas slöseri med tid och ammunition, och beordrade dem tillbaka
till det verkliga kriget. Historien om Tandey, en otrolig historia?
Referens: John Godl och firstworldwar.com
Hitler hade inga illusioner om Tysklands framtida öde efter
tusenårsriket. Tusenårsriket var verkligen tänkt att vara ett
tusenårsrike och inte ett tiotusenårsrike, en eventuellt längre epok var
bara en bonus, men han räknade inte längre än tusen år framåt. Vilket
var optimistiskt bara det, de flesta maktmän kan bara visionera 200 år
in i framtiden. När Hitlers arkitekt Albert Speer visade Hitler
romantiska planer som han kallade ”A Theory of Ruin Value” på
romerskt inspirerade byggnader, som skulle efterlämna ståtliga ruiner
efter hundratals år som liknade dem som romarna lämnat efter sig, så
var Hitler den ende som tog väl emot det i den inre kretsen.
Entouragen (följet) ansåg Speers planer vara hädelse. Hitler betraktade
Speers idéer som logiska och upplysta. Han gav order om att alla
viktiga byggnadsverk i framtiden skulle resas med denna princip om
Law of Ruins i åtanke. Hitler stoppade en gång Albert Speer och
skickade iväg sitt entourage, han sade till Speer; ”Vi kommer att
skapa ett storartat imperium. Alla germanska stammar kommer att
inkluderas i det. Det kommer att sträcka sig från Norge till norra
Italien. Jag själv måste gå iland med det här. Om jag bara får behålla
hälsan!”
76
Gaue, Reichsgaue och Gauleiters (Gauledare),
Riksförsvarskommissarie
Gau (plural Gaue) är en tysk term, känd sedan medeltiden, för ett
område inom ett land. Gauleitern var utnämnda av Hitler själv, och de
svarade endast inför honom. Gauleitern hade i praktiken oinskränkt
makt inom sitt område, för Hitler lade sig sällan i, han hade ju valt ut
Gauleitern själv.
En Reichsgau (plural Reichsgaue) var en administrativ
underavdelning som skapades i ett antal områden annekterade till
Nazityskland mellan 1938-1945. En Reichsgau ska inte förväxlas med
en Gau som var en administrativ del av NSDAP (det
nationalsocialistiska partiet).
Riksförsvarskommissarie: Genom ett dekret den 30 augusti 1939
(observera datumet; dagen före invasionen av Polen) beordrade Hitler
att ett råd för rikets försvar skulle bildas. Detta råd utsåg den 1
september 1939 alla distriktsledare som beklädde ett ministerämbete
till så kallade Reichsverteidigungskommissare
(Riksförsvarskommissarier). Då deras befogenheter grep in på andra
distriktsledares områden uppstod kompetenstvister, som löstes genom
en förordning först den 16 november 1942. Där av kommer historikers
uppgifter om Nazitysklands ineffektivitet genom dubbla
kommandosystem. Varje NSDAP-distrikt utnämndes till ett eget
Riksförsvarsområde, och varje Gauledare till
Riksförsvarskommissarie underställd Joseph Göbbels, som
Reichsbevollmächtigter für den totalen Kriegseinsatz (riksfullmäktige
för den totala krigsinsatsen). Kommissariens uppgift bestod i att
organisera alla befintliga civila myndigheter enligt krigets och
försvarets krav.
77
Ekonomin
Krig vinns inte av den som initialt har den starkaste armén, krig vinns
genom ekonomiska system.
Ekonomi är en kamp mellan stater med begränsade resurser, summan
av debet och kredit i det totala systemet balanserar runt noll om det
inte finns någon befolkningstillväxt alt. befolkningsminskning. Men
det finns en svart ekonomi i utvecklingsländerna, och mycket av deras
affärer sinsemellan görs genom byteshandel, de är likt
stenåldersmänniskorna bytesekonomier. Silver och guld har alltid ett
värde även i bytesekonomier, men i en värld där pengarna inte består
av några ädelmetaller blir det svårare att införliva utvecklingsländer i
de västerländska marknadsekonomierna, till skillnad från när bronsoch järnåldersmänniskorna i norr införlivades i marknadsekonomin
av det antika Grekland och Romarriket. Marknadsekonomin tog ändå
hundratals år på sig att utvecklas i Norden och barnstadiet
kulminerade med vikingarnas handel med romerska mynt, ibland
hanterade nedsmälta, och silvertrådar, tack vare vågen som var varje
mans egendom i sin primitivaste form med snören och pinnar.
De makroekonomiska lagarna behöver inte gälla även i
mikroekonomi, låt mig ge ett exempel; Den som åker till ett
ekonomiskt och socialt jämbördigt och framgångsrikt land med en
högre värderad valuta, exempelvis Tyskland, kommer att finna att han
får lika mycket likvärdiga varor för sina växlade svenska kronor till
evro när han handlar i en affär i Tyskland (gäller ej sprit, öl och tobak
som man får mer av i Tyskland på grund av de mycket lägre
skatterna). Det har inte så stor betydelse om kronan är stark eller svag
för att det ska gälla, men det som kan skilja är hur många timmar du
får jobba för att köpa en vara, i jämförelse med i detta fall tyska
arbetare. Fast sådana skillnader finns inte mellan Tyskland och
Sverige.
78
Så här kunde det hypotetiskt ha gått till på 1900-talet innan
kronan flöt: Var du ett stort makroekonomiskt företag så fick du
problem om du vill handla industriprodukter till ditt företag om den
svenska kronan revalverades gentemot D-marken, vilket var teoretiskt
möjligt men föga sannolikt, om inte priserna samtidigt justerades ned.
Låt oss säga att dina tidigare 5 kronor nu blev 3 kronor med samma
egentliga värde i Sverige som de tidigare 5. I Tyskland har det nya
värdet på kronan ännu inte fått genomslag i växlingskursen och du
betalar samma fem kronor som du gjort tidigare för materiel från
Tyskland. Detta gäller så länge det inte finns en gemensam valuta och
frihandel. Med en gemensam valuta så är inte dem här problemen med
olika värde på valutan lika tydliga, men under ytan så jäser det även i
olika delar av evro-zonen. Framtiden får utvisa hur det kommer att
gestalta sig i kölspåret på evro-krisen, det finns ingen idag som vet,
men en gissning så god som någon är att evro-samarbetet krackelerar
och att friktionerna som lurar under ytan utspelar sig mellan dem olika
återskapade valutorna istället. Eftersom den svenska kronan inte flöt
och D-marken knappt fluktuerade gentemot den svenska kronan, men
väl tvärtom, så får du alltså nu betala två svenska kronor mer för varor
från Tyskland då företagen mer godtyckligt kan sätta priserna
gentemot enskilda länder i ett mera frihandelsfientligt nationalistiskt
klimat än det är idag.8 Det innebär att köpkraften i Sverige minskar
som helhet och arbetslösheten och bostadslösheten riskerar att öka om
inte priserna justeras ned. På längre sikt så höjs vanligtvis lönerna
med ”den svenska modellen”, vilket ökar efterfrågan, som i sin tur
driver upp inflationen och vi är tillbaka på ruta noll, men med en
inflaterad krona. Detta är ett cirkelresonemang för en möjlig typ av
krisscenario som bara skulle berört Sverige. (Naturligtvis så finns det
statliga krisdämpande medel man kan ta till, typ Keynesianistiska
arbetsmarknadsåtgärder, och riksbankens styrränta, ”reporäntan”
som infördes 1994, vid risk för understimulans eller överhettning av
ekonomin. Före reporäntan så försvarades kronan med något
8
Det var därför som en revalvering av kronan aldrig kom på fråga på den
tiden.
79
liknande - Riksbankens marginalränta. Marginalräntan var
Riksbankens skydd mot kortsiktig valutaspekulation genom att banker
fick betala ränta när de lånade svenska pengar av Riksbanken. Under
Riksbankschefen Bengt Dennis tjänstetid i september 1992 efter en
ränteeskalering, sattes marginalräntan till fantastiska 500 procent
under loppet av 3 dagars tid. Under dessa tre dagar gick det inte att
ta ett bolån, bankerna stoppade utlåningen, bolåneräntan gick upp till
20 procent. Det skulle inte löna sig för utlänningar att spekulera
kortsiktigt under rådande kris. Riksbanken gav sent omsider upp
kronförsvaret och valutan föll ungefär 25 procent direkt. Under 90talet försvann en halv miljon jobb.)
Scenariot från peak hausse till baisse till hausse är, om kronan inte
utsätts för en attack, en starkare kronkurs - ökad efterfrågan på
främmande produkter - kronfall och konflikter på den inhemska
arbetsmarknaden men bara marginellt lägre priser, eller inte om krisen
enbart är inhemsk likt Icesave för islänningarna och Sveriges kris på
90-talet då kronan var undervärderad vid peak baisse enligt dåvarande
(s)-ledaren Ingvar Carlsson9 /-/ åtföljt av en positiv ökad efterfrågan 9
Kronans värde tilläts falla av de utländska valutaspekulanterna vid den
aktuella tidpunkten 1992 för stunden. Bl.a. multimiljardären i dollar,
ungerskamerikanen George Soros försökte 1994 spekulera omkull den
svenska kronan genom att köpa vid rätt tidpunkt och sälja vid rätt tidpunkt
upprepade ggr i varje av Soros skapade rekylerande ”ytterlighetsände” tills
kronans värde stabiliserats. Tack så jävla mycket Soros (Förf. anm.). Detta
var i en tid innan kronan släpptes fri och flöt, varför kronans fluktuation till
del kunde bestämmas godtyckligt av utländska spekulatörer genom att lura
Carlsson, och genom ihärdiga attacker av en mäktig outmanad aktör som
Soros som kunde köpa kronan när den var mindre värd i den svenska
valutakrisens bottenläge och sälja den när den svenska valutan var mer värd
och köpa igen när den var mindre värd och sälja när den var mer värd osv.
tills kronans värde stabiliserats. Kronans verkliga värde avgjordes nämligen
till stor del inte i Sverige. En patriotisk svensk valutaspekulant borde köpa
dollar när de aggressiva kronspekulanterna är amerikaner som Soros, när
dollarn är lågt värderad och sälja dollar när den är högt värderad osv, för att
motverka attackerna. Hur den patriotiske svensken än gör så kommer han att
80
ny jämn låg inflationstakt. Och i mellantiden (se /-/ ovan) så går det
sämre för Sverige.10
Den flytande kronan: Man bör som svenskt företag köpa och skriva
kontrakt på produktionsmedel när den svenska kronkursen förstärks
gentemot Evron med en flytande kronkurs i en frihandelsunion, men
är det då samtidigt en kris så låter det sig ofta inte göras. Av denna
anledning behöver företag en viss soliditet. Kronans värde skall helst
inte fluktuera mer än marginellt, en kris kan komma genom att och för
att kronan är högt värderad, såväl som för att den är lågt värderad, det
var förmodligen anledningen till att socialdemokraterna inte ville göra
kronan flytande. De trodde att det var lättare att styra och försvara
kronan och därmed prisutvecklingen, med konstgjorda statliga medel.
Men det fungerade inte och 1992 blev kronan efter en turbulent tid
flytande. Naturligtvis så ökar inte bara kronans värde (från 5 till 3 kr
för en fiktiv evro) i förhållande till evron hur som helst. Normalt så är
förlora pengar om krisen är enbart inhemsk som den svenska krisen 1990,
men om han gör som jag säger så kommer han också att vinna utländsk
valuta. Men även om kronan hade flutit från början så är det inte sannolikt att
det hade gjort stor skillnad för Sverige i det läget. När jag säger
”ytterlighetsände” här ovan så behöver det inte nödvändigtvis betyda att
kursen fluktuerar upp och ned med den ursprungliga pre-kris kursen i en
central position, men det är det idealiska för en valutaspekulant.
10
Detta är bara en (1) typ av krisresonemang, många eller i alla fall flera är
de möjliga krisunderbyggda kombinationerna. Det är lättare att avgöra när en
underbyggd kris kommer att uppstå genom att ta tempen på vanligt folks och
marknadens pessimism, än att försöka förklara mekanismer i det ekonomiska
systemet. Finansbubblor fungerar enligt kvantmekaniska principer, om man
studerar den (och försöker åstadkomma förändringar genom att ”trycka ned”
bubblan) så uppstår bubblan någon annanstans, alternativt så jäser det i hela
systemet. Om man ska förlita sig på någon marknadsmekanism för att avgöra
en kommande svensk kris, så ska man förlita sig på kronkursen och ingenting
annat. Bankernas soliditet kan man också titta på om man har insyn i
bankvärlden. En bank som konfiskerar enfamiljshus kan inte fungera, banker
är inte mäklare.
81
det tvärtom så att kronvärdet minskar, vilket är liktydigt med inflation
men också med en period av tillfälligt växande köpkraft (till stor del
på lånade och sparade pengar) för hushållen, och ökad export med
större vinster som spiller över på lönearbetarna som blir fler. På
börsen kallas det för Hausse. Sedan spricker bubblan och på den
minskar efterfrågan, och arbetslösheten ökar. Det är ju den svenska
kronan som är flytande och följer den större evron, evron följer knappt
kronan alls, och alltså är prisnivån i Tyskland mer eller mindre
konstant inom överskådlig tid. (För exemplets skull, men EU är så
mycket mer än Tyskland, i längden ligger ingen valuta eller prisnivå
konstant). I spåren av krisen i de kapitalistiska samhällena i Europa,
följer arbetslöshet och bostadslöshet för en del. I bästa fall återhämtar
vi oss någon gång.
Import av varor till Sverige vid svag kronkurs: Låt mig ge ett
exempel på fiktiva bilaterala svensk-tyska ekonomiska förhållanden
vid import av tyska varor till Sverige med en försvagad kronkurs; säg
hypotetiskt att värdet på kronan minskar så att du får betala 100
svenska kronor för 1 evro när du tidigare fick betala 10 svenska
kronor för 1 evro. Värdet på kronan med den nya kursen när du köper
en tysk vara för det stabila priset av 1 evro är 10 x 10 = 100 kr för en
evro, m.a.o. så får du (tillfälligt) tio ggr mindre för pengarna. Nu är
jag övertydlig med siffrorna för att du ska förstå.
Import av varor till Sverige vid stark kronkurs: Att importera
varor till Sverige är idealiskt vid förstärkt kronkurs. Om 10 svenska
kronor köper 1 evro så får man 10 ggr mer varor för 100 kronor än om
man köper varor när man växlar 100 svenska kronor till 1 evro om
kursen är sådan. Men samtidigt blir det kapitalflykt då importen ökar
och exporten minskar.
Export av varor till Tyskland med stark kronkurs: Det
makroekonomiska svenska exporterande företaget har dåliga tider
under perioder när den svenska kronans värde förstärks, i exemplet 10
kr, gentemot evron, i exemplet 1 evro, då du får tio gånger så lite
82
betalt från tyska kunder, 10 kr när tysken växlar sin 1 evro, istället för
tidigare 100 kr när tysken växlar sin 1 evro. Kom ihåg att kronan
flyter, det är inte den svenska kronans värde som bestämmer
världspriserna. Det är tillgång och efterfrågan som avgör hur mycket
du som svensk producent kan höja priserna för att kompensera. I
början av den svenska kronans förstärkta kronkurs, innan inflationen
sätter fart i Sverige, får du högre lönekostnader i Sverige (eftersom
lönerna sällan sjunker) om du är ett exportföretag, exempelvis
fortfarande 100 kronor i timman i Sverige istället för 10 kr i timman i
Tyskland, som är det nya värdet på evron. 100 kronor är dyrare i
jämförelse med det du betalar för den outsourcade arbetskraften,
nämligen 10 kronor.
Arbetslösheten: Samtidigt som prisnivån som gäller för industrivaror
är relativt stabil i landet Tyskland, så får företagen alltså större utgifter
i Sverige om kronkursen förstärks, och Svensson får mer antal varor
för kronan i Tyskland än de får för kronan i Sverige vilket skapar
arbetslöshet i Sverige, men bara om lönerna och prisnivån inte
samtidigt sänks proportionellt som helhet, eller bara om den tyska
valutan inte följer efter kronan. Om kronkursen förstärks så drabbas
du som produktionsföretag om du är ett dagligvaruproducerande
företag med liten andel tysk och europeisk exportandel, inte lika
mycket om du kan konkurrera med priserna i Sverige omedelbart. Det
kan tillexempel röra sig om jordbruksproduktion och
jordbruksråvaruförädling. Vid försvagat kronvärde gentemot Tyskland
(värdet 100 kr för 1 växlad evro): Kom ihåg att det är den svenska
kronan som flyter gentemot evron och inte tvärtom, varor för 1 evro i
Tyskland kostar fortfarande 1 evro för samma antal varor, varför 100
växlade svenska kronors värde köper 10 gånger färre varor, som
tidigare 100 växlade svenska kronor till evro när du fick 10 ggr mer
Evros. Det skapar arbetslöshet i Tyskland och arbetstillfällen i Sverige
då efterfrågan på tyska varor minskar i vårt land, och efterfrågan på
svenska varor i Tyskland ökar. Det omvända sker när kronkursen
förstärks, då skapas arbetslösheten i Sverige.
83
Lönekostnader i Sverige och i Tyskland: Vid förstärkt kronkurs
gentemot Tyskland (värdet 10 kr för 1 evro): De växlade svenska
kronorna har en kapacitet att betala fler outsorcade människors löner i
Tyskland för en specifik vara i det här läget, eftersom svenskarna får
betala färre svenska kronor för samma antal tyska varor i evro, än de
gjorde tidigare när svenskarna fick tio ggr mindre för pengarna. Vilket
ökar outsorceingen och importen, men samtidigt sätter arbetslösheten i
motsvarande grad fart i Sverige. En förminskad svensk arbetsmarknad
genom outsourceing av arbetskraft och löneutbetalningar till
Tyskland, tillsammans med en ökad import och i motsvarande grad
minskad export på grund av en stark kronkurs, kommer att innebära
en kapitalflykt som drar ned Sverige i en nedåtgående negativ spiral.
Tursamt nog så kan inte samtidigt de utländska aktiebolagen medvetet
sälja dyrare till Sverige än till andra länder i den globaliserade
frihandelsunionen, men om någon multimiljardär i dollar riktar ett
slag mot Sveriges ekonomi när vår ekonomi är i gungning, likt det
som Ungersk-Amerikanen George Soros gjorde mot Sverige på 90talet, så spelar det nog mindre roll för vår del. Endast det faktum att
vår stat är solidare än Soros egna finanser, kan rädda oss från total
kollaps, men vi kommer att förlora pengar i vilket fall, till alla möjliga
aktörer. En del av Soros rövade pengar hamnade i en fond för forna
öststatsländer kallad ”George Soros open society institute”, pengarna
gick bl.a. till Soros fädernesland Ungern, det var så han rättfärdigade
attacken mot Sverige för sig själv. Om svenska företag har soliditet
och har varit insiktsfulla så har de redan riktat in sig på och köpt upp
billiga små och mellansmå produktionsbolag i Tyskland när
kronkursen förstärks i förhållande till evron, om de är ute efter
tekniskt kunnande, hög kvalitet och stabilitet. Nu kompenseras i
realiteten ett sådant (i mitt exempel övertydligt) förstärkt kronvärde
med prisökningar på Tyska varor enligt principen tillgång och
efterfrågan, och i längden medför det en växande tysk ekonomi
simultant med en krympande svensk ekonomi, och en måttlig
inflationsdrivning tarvas hemma i Sverige. Och det är detta samspel
(handels- eller bytesbalansen) där kronans värde ”sätter sig” som gör
att du kan handla likvärdiga varor som privatperson i Tyskland för
84
dina växlade svenska pengar. Storföretag köper i regel orderstockar
till ett fast pris halvårsvis, men varorna som företagen tillverkar för
privatpersoner följer lagen om tillgång och efterfrågan mycket mer
närtida, eftersom Svensson sällan ingår halvårs- eller helårs- eller
kanske till och med tvåårskontrakt. Men det händer emellanåt, i
synnerhet på elektronikvaror, som är en konjunkturkänslig bransch.
Det är för att elektronikföretagen vill sprida dem ekonomiska
förlusterna (de är redan väl medvetna om riskerna och räknar kallt
med framtida kriser och att profiten minskar periodvis, priset för den
försäkringen betalas av dig under goda tider) till kunderna, som
konsumenten har den möjligheten att köpa på avbetalning bl.a., men
också för att jämna ut profitminskningen över tiden vid globala kriser
så att de ska få en längre konvalescenstid om det skulle behövas, och
inte gå i konkurs mitt i en recession. Det är precis samma slags
försäkring som med exportföretagens uppgjorda orderstockar
halvårsvis. Det kallas för ”företagets soliditet” när de lägger pengar
på hög, i motsats till att ge utdelning på aktierna så fort företaget ökar
i värde.
Hausse och finansbubblor: När efterfrågan är hög i Tyskland på dem
svenska exportvarorna, som det blir när den svenska kronan drabbas
av inflation (med försvagad krona) innan världsbubblan spricker så
höjs priserna på, förutsatt att efterfrågan är hög och varorna är
nischade och ej tillräckligt konkurrensutsatta, de svenska varorna på
både den svenska och den tyska marknaden, och kraven på
löneförhöjningar stegrar. Även Tyskland och övriga stora EU-länder
sett som isolerade länder och som union, får värdeinflation på grund
av sin handel med europeiska grannar och resten av världen förr eller
senare, och då kompenserar de för det lilla Sveriges och andra små
staters marknadsfördelar med lågt värderad valuta. Men stora
marknadsstater kan ha marknadsfördelar med en hög valutakurs, de är
inte lika exportberoende och utsatta vid ekonomiska kriser. Det är
förmågan att konkurrera och det sociala kapitalet som i huvudsak
avgör var man hamnar i välståndsligan bland marknadsekonomierna.
Problemet är att vi inte konkurrerar på lika villkor i Europa med dess
85
jordbrukssubventioner och världen med dess tullmurar. Sverige och
Tyskland får betala jordbrukssubventioner och bankstöd till södra
Europa, och södra Europa saknar tillräcklig förmåga att konkurrera
med omvärldens industrier, vilket leder till en nedåtgående spiral
ekonomiskt för EU som helhet. Detta tjänar fyra regioner på, bortre
Asien, Indien, Sydamerika och Nordamerika, men inte norra och
södra Europa för vi förlorar. Det ska bli intressant att se vad som
händer med evron när Tyskland singulärt djupdyker ekonomiskt för
första gången på 80 år, likt vi i Sverige på 90-talet och på Island med
Icesave-krisen som kom 2008. Kanske djupdyker Tyskland
ekonomiskt simultant med Sverige?
Även Nazityskland hade sina ekonomiska bekymmer: Den tyska
utrikeshandeln reglerades efter utbrottet av den stora depressionen
1931. Den första nödregleringen skulle blockera återbetalningen av
utlandslån och kapitalflykt. Det engelska pundets värde försvagades
med 40 procent 1931. I 1933, när Hitler kom till makten, försvagades
U.S. dollarn med 40 procent. Den tyska marken kunde inte devalveras
och Tyskland förlorade många exportmarknader på grund av
Reichmarkens oerhört höga kurs gentemot pundet och dollarn (du har
väl lärt dig någonting av det jag förklarade ovan?). Men
exportmarknaden skulle komma att återupplivas. Importmarknaden
kontrollerades genom ett antal kontor Überwachungsstellen vars så
kallade expertutlåtanden om ifall varors importbehov var nödvändig.
Men handelsbalansen kom under kontroll och markens växelkurs hölls
stabil samtidigt som den ansågs vara en succé. Ett kontor för översyn
av prisnivån öppnades redan 1931 under den värsta depressionen. Det
medförde en löne- och prisdumpning. Införandet av allmän värnplikt
från 1935, ledde till att antalet soldater ökade från 100 000 till
2 700 000 vid andra världskrigets början, och detta var en väsentlig
förklaring till att nazisterna kunde uppnå närmast full sysselsättning.
När i 1936 den allmänna prisnivån började stiga, delvis på grund av
dem ökade militärutgifterna, så blev kontoret ersatt med en
’kommissarie för skapandet av priser’. I november 1936 utfärdades ett
pris- och lönestegringsstopp, mycket få undantag gjordes. Tillgång
86
och efterfrågan var nu satt ur spel och prismekanismen förlorade sin
reglerande effekt på marknaden. Investeringarna i rustningsindustrin
mellan 1933-1936 finansierades till stor del genom att trycka nya
pengar, men inflationen som man där av kunde vänta sig uteblev.
Metoderna som användes för att framgångsrikt undvika inflation hölls
hemliga, men pris- och lönestegringsstoppet från 1936 var säkert en
betydelsefull del av nazistregimens ”hemliga” finanspolitik, en annan
anledning var den tack vare krigsindustrin höga sysselsättningsgraden.
I 1936 års fyraårsplan var målet att minska Tysklands beroende av
råvaror från andra länder, särskilt när det gällde järnmalm, olja och
gummi. Tyskarna lade ner stora resurser på forskning för att ersätta
olja och gummi med syntetiska bränslen och material, och lyckades
bl.a. med att framställa syntetiskt gummi för däck till fordonsindustrin
och massproducera denna, och de lyckades även med att framställa
syntetiskt tillskottsbränsle. Målet för fyraårsplanen uppfylldes dock
inte. Kapaciteten för syntetisk olja byggdes ut, men produktionen låg
fortfarande 45 procent under riktlinjen i 1939. Stålproduktionen
ökade, men mest på grund av att stålverk i dem annekterade områdena
i Österrike (VOEST-Alpine AG) och Tjeckoslovakien tillkom. Genom
att på ett dyrt och omständligt sätt förädla lågvärdig malm från
Salzgitterområdet kunde man göra sig mindre beroende av utlandet,
men man skulle ändå vara beroende av en substantiell import av
högvärdig magnetisk malm från Sverige. I Salzgitterområdet
grundades järn- och vapenproducenten Reichswerke Hermann Göring
med statliga pengar. Endast vad det gällde produktionen av syntetiskt
gummi kunde målen överträffas. Fyraårsplanen 1936 innebar för
nazisterna att de kunde stärka sitt grepp om stora industrier som
Krupp och IG Farben.
Dienstverpflichtung, tjänsteplikt på svenska, infördes i juni 1938 och
ändade det fria valet av vilken arbetsplats man skulle jobba på, och
karteller gavs rätten att införa maxlöner. Arbetstjänsten från 19331945 Der Reichsarbeitsdienst (RAD) skulle fostra den tyska
ungdomen mellan 18-25 år - från 1936 infördes frivillig arbetstjänst
för kvinnor, samt från den 1 september 1939 (observera datumet –
87
krigsstarten) även alla ogifta kvinnor - i folkgemenskapen. Tiden som
unga män och kvinnor tjänstgjorde varierade allteftersom kriget gick,
och den skilde sig tidvis mellan könen, men vid andra världskrigets
utbrott så var den 6 månader för både män och kvinnor. Der
Reichsarbeitsdienst var inte en pedagogik skapad av nazisterna, och
den var inte direkt ansluten till partiet och var heller inte unik för
Tyskland. Frivillig arbetstjänst infördes 1931 i Tyskland under
Weimarrepubliken, men var aldrig någon succé vid den tiden.
Nazityskland hade inga ambitioner att bli en kolonialmakt för maktens
skull eller sprida sin ideologi till andra folk, annat än att Hitler ville
återfå Tysklands forna kolonier, inte för den historiska rätten utan för
råvarutillgångarna och för att kunna chartra handelsfartyg och anlägga
underhållsdepåer för krigsfartyg i kolonierna, liksom de gjorde i första
världskriget med det tyska etappsystemet genom att knyta
etappenoffiziere till ambassader och konsulat i neutrala stater. Och
naturligtvis ville han upprätta ett storgermanskt rike, men detta
germanska rike trodde han skulle komma av sig självt genom ariska
män och kvinnors fria val att välja det berusande grandiosa i Hitlers
visionära framtidsbygge av en överlägsen ekonomisk union bestående
av bara arier. Det var därför som Norge och Danmark som ockuperade
stater under kriget fick ha en egen regering.11 Kravet på att få dem
forna kolonierna tillbaka ställdes inte som ett ultimatum av Hitler, han
använde aldrig våld i frågan, främst för att han inte hade the upper
11
Som en följd av ett ökat folkligt motstånd upplöses Danmarks regering av
danskarna själva sommaren 1943 sedan den tyska krigsmakten krävt av den
danska regeringen att det skall vara dödsstraff för varje fientlig handling mot
den tyska krigsmakten, och undantagstillstånd införs i Danmark i augusti.
Tyskarna beslutar sig för att deportera de danska judarna. 7 500 danska judar
skeppades i samband med detta över Öresund till Sverige i en omfattande
räddningsinsats. Samtidigt i augusti 1943 stoppas permittenttrafiken i
Sverige. Norges regering varade kriget igenom. Norges krigstida regering
skilde sig från Danmarks genom att Norges regering med Quisling i spetsen
deltog på tysk sida i den tyska ockupationen av Norge, de s.k.
femtekollonnarna.
88
hand i den. Istället vädjade han, till politisk rättvisa och ekonomisk
sunt förnuft i sin fredsappell den 6 oktober 1939 (märk väl efter
krigsstarten den 1 september 1939). I den krävde han även att den
internationella ekonomin skulle blomma ut, i samband med en ökning
av handelstrafiken. Men det var förgäves. Men man kunde samtidigt
möjligen skönja hans ambitioner att skapa en slavstat och införliva
andra staters territorier i denna slavstat, för han sade i appellen (i
första stycket av det partiella talet nedan);
”En ny marknadsordning måste etableras i dem olika
inrikesekonomierna och inom produktionsprocessen i individuella
stater. En ny marknadsordning måste etableras för att möjliggöra
utbytet av produkter. Lika viktigt är en slutlig reglering av
växelsystemet i en ansträngning att långsamt nedmontera
handelshindren som nu förhindrar frihandeln. Den mest nödvändiga
förutsättningen för en sant utblommande europeisk ekonomi och
ekonomierna utanför Europa är etableringen av en absolut
garanterad fred. De individuella folken måste åtnjuta en känsla av
säkerhet. Detta är bara möjligt i kontexten av en slutlig sanktionering
av den europeiska staten…
… Och, över allt annat, genom en reduktion av rustningen till en
resonabel och ekonomiskt livsduglig nivå. Ett klargörande av
omfattningen av applicerandet och användandet av vissa moderna
vapen, måste också bidra till den här känslan av säkerhet, för deras
effektiva verkan tillåter ett folk att slå mot hjärtat hos ett annat när
som helst. Detta är till stor del orsaken till känslan av osäkerhet idag.
I tidigare tal inför Reichtag har jag redan gjort flera strävanden i den
här riktningen. De blev förkastade huvudsakligen för att det var jag
som initierade dem. Jag tror emellertid att känslan av nationell
säkerhet i Europa inte kommer att infinna sig förrän vi har uppnått på
det här området klara internationella och slutliga regleringar, och en
definition av begreppen tillåtet och otillåtet tilltagande till vapen. Som
Geneve-konventionen en gång fullföljdes i relationer mellan stater, för
att förhindra dödandet av de skadade, misshandlingen av de sjuka och
89
stridandet mot dem icke krigförande. Och som det vann respekt med
tiden måste det likaså vara möjligt att definiera utplaceringen av
Luftwaffe, av giftig gas, etc. av ubåtar såväl som smuggling i krig. På
så sätt att man skiljer krig från den horribla scenen av en kamp mot
kvinnor och barn och mot icke krigförande. Fördömandet
(perhorreszierung) av vissa metoder ska medföra att vissa
gammalmodiga, i och av sig självt, vapen ska bli överflödiga.”
Man kan säga att Hitler strävade efter makt endast över germanska
folk, han såg inget nöje i att styra afrikanska folkstammar eller slaver,
dock var gränserna för vad som var en German flytande i öst alt. så
utnyttjade han bara ungrarna, bulgarerna och rumänerna för stunden.
(Dessa tre stater hade alla var och en under, eller långt under 20
miljoner invånare.) Det finns mycket som talar för det, men samtidigt
inte. Ekonomiskt så gjorde Hitler tillexempel fördelaktiga
krigstidsaffärer med dessa länder, eftersom han antingen såg till att
betala dessa mindre länder enligt fasta växelkurser, alternativt i
särskilda Reichskreditkassenscheine (RKK), för bränsle, råvaror och
jordbruksprodukter. Dessa RKK:s värde var i praktiken bara
pappersvärdet i Tyskland, eftersom nämnda länder inte kunde betala
med dessa pengar för tyska varor utan måste betala i sin egna
inhemska valuta. Det fanns ett växelsystem, men ibland så idkades
byteshandel stater emellan under Nazitiden12, vilket man tycker skulle
gynna dem mer utvecklade staterna som hade förmågan att förädla
råvaror, exempelvis Tyskland gentemot Turkiet. Man tycker att det
skulle stå 1-0 eftersom den totala sysselsättningen blir högre i
Tyskland. Hitler fick råvaror till tyska vapen som han bytte mot
förädlade tyska varor som vapen. Det betyder inte att Tyskland
nödvändigtvis måste ha kommit billigare undan i sin handel med
exempelvis Turkiet, det beror på hur mycket vapen Turkiet fick av
Tyskland i utbyte mot de råvaror som tyskarna producerade vapen för,
och det i sin tur beror på förhandlingsläget. Innan krigets start 1939 så
hade Hitler ett bättre förhandlingsläge gentemot Turkiet, men efter
12
Genom det tyska initiativet med Grosswirtschaftsraum.
90
1942 så var hans förhandlingsläge dåligt. Hitler betraktade handel
mellan stater inte som fredsfrämjande, utan som ett verktyg för att nå
ett övertag och dominera över stater, liksom Putin gör idag. Men
Tyskland led brist på eller saknade helt inom statens gränser, gummi,
olja, bomull, och metaller som Krom och Nickel vilka var viktiga
ingredienser när man tillverkade metallegeringar. I Tyskland skapades
ett ”Grosswirtschaftsraum” (Storekonomiska sammarbetsområdet)
för fritt utbyte av varor och främjande av arbetsfördelning, som
ersättning för frihandelns fördelar där olika länder producerade varor
som de var bra på att producera och låta den internationella
marknaden avgöra det ekonomiska priset på produkten. Delvis
byteshandel var en återgång till tidigare epokers ekonomiska system,
kanske tusentals år tidigare kulturer. Tyskland hade den ekonomiska
tyngden mot dem flesta enskilda stater, men med så många fiender
och så många öppnade fronter som Tyskland hade under kriget så
hade Turkiet med sitt delvis svårtillgängliga men strategiska läge, med
sunden Bosporen och Canakkale Bogazi mellan Svarta havet och
Medelhavet, och sin närmast monopolartade Kromutvinning vad
Tyskland anbelangade efter inledningen av kriget mot Sovjetunionen
den 22 juni 1941, råd att förhala och spela dubbelt när det passade.
Tyskland var inte ens under 1930-talet ett särskilt rikt land i
jämförelse med Storbritannien, Frankrike och USA, bl.a. för att landet
var en utpräglad krigsekonomi. En krigsekonomi fungerar, men i
allmänhet inte lika bra som en marknadsekonomi. Men då ska man
komma ihåg att USA:s försvarsbudget ökade flerfaldigt under Ronald
Reagan och låg på ungefär var fjärde-femte skattekrona, men USA var
ändå rikare än någonsin tidigare i historien om vi bortser från perioder
med finanskriser och bostadsbubblor. Nazitysklands försvarsbudget
låg på hela 50 procent av BNP. Tysklands per capita-inkomst var
1939, 67 procent av den brittiska och 46 procent av den amerikanska.
Det fanns ingen utjämnande evro i Europa. I dem flesta fall så var den
tyska kursen fördelaktig. Tyskarna hade även särskilda Reichsmarks
för ockuperade territorier, som användes vid sidan av den inhemska
valutan alt. RKK, i dessa länder. Om det passade herr Hitler så kunde
91
Nazityskland bara trycka upp mera pengar att betala med, dessa
papperslappar kom ju aldrig att cirkulera i Tyskland, eftersom det inte
fanns fri rörlighet så att det riskerade att bli inflation i Tyskland.
Ovanpå det så fanns det ett antal valutor avsedda för
koncentrationsläger som Ravensbrück och krigsfångeläger, valutor
som inte var gångbara i det tyska samhället. Under andra världskriget
hade tyskarna en vedertagen fixerad växelkurs, mellan tyska
Reichsmark och ockuperade samt allierade länders valutor, ofta men
inte alltid anpassad så att tyskarna ekonomiskt drog det längre strået.
Med en fixerad växelkurs flöt inte de mindre valutorna, och de blev
därmed dömda till underdånighet, och kunde därför inte dra några som
helst fördelar av den tyska Reichsmarken som dagens svenska
kronvärde kan göra med det öppna tyska evro-samhället av idag.
Dessutom så var det tvång under kriget, de ockuperade länderna
tvingades att acceptera att de delvis förlorade sin egen valuta, och
därmed knöt Hitler deras ekonomi till Tysklands utan att därför
införliva dem på lika villkor, så att de även förlorade ekonomisk
autonomi. Under kriget så var vid varje givet tillfälle 300 000 tyska
soldater på permission. Det motsvarade 10 till 12 divisioner. Områden
som gjordes till en del av riket och påbjöds att använda Reichsmark
var Polen, Alsace-Lorraine i östra Frankrike på gränsen mot Tyskland,
och Österrike, inte nödvändigtvis av samma skäl. Andra områden som
Norge, Ukraina, baltstaterna, Nederländerna m.fl. fick använda dem
ovan nämnda Reichskreditkassenscheine (RKK), som var den militära
valuta vilken de ockuperade folken betalade de tyska trupperna i under
andra världskriget. Det var förbjudet att använda denna valuta i
Tyskland. Alla banker i dessa ockuperade länder var tvungna att ta
emot RKK:s genom ett dekret, och de kunde växla RKK till den
lokala valutan mot en ofördelaktig kurs. Banken kunde sedan
återbörda RKK till en tysk bank, men de fick ingenting i gengäld.
RKK gavs sedan tillbaka till dem tyska trupperna och användes om
och om igen. Ett sådant ekonomiskt system hade använts i det
amerikanska inbördeskriget och i Europa i tidigare krig, men det som
skiljer är att RKK som nämnts var en valuta särskild från och ogiltig i
Tyskland självt, och därmed kunde valutasystemet inte bidra till
92
inflation i Tyskland. De tyska soldaterna tog mycket, men de var
kända för att betala för sig. Den vanlige tyske soldaten kan inte lastas
för det ekonomiska systemet, han skötte sitt åtagande i förhållande till
dem ockuperade så gott som han kunde. De tyska soldaterna hade ett
högt ’socialt kapital’ som statsvetarna kallar det. Kostnaderna för
RKK spreds ut över befolkningen i dem ockuperade länderna, ingen
blev bestulen på ägodelar och ingen blev utsatt mer än någon annan. I
tidigare historia så kunde soldater kräva dem ockuperades egendom
och ge något dubiöst dokument i utbyte. Cirkulationen av RKK
upphörde efter augusti 1942 (Belgien), december 1943 (Frankrike)
och lokal valuta tog dess plats eftersom RKK tenderade att bli en
resevaluta som graviterade till det land eller de länder där köpkraften
var som störst. Sådana migrationer av de tyska truppernas pengar från
östra Europa till Frankrike var oönskade. RKK användes även i det till
Tyskland sedan den 1 mars 1941 allierade och ej ockuperade landet
Bulgarien. På grund av det lilla landets strategiska betydelse betalade
Tyskland en del av dess kostnader med tyska skattsedlar. En bulgarisk
bankman sade stolt vid tiden, att uppbackandet av den bulgariska
valutan med Reichsmark var det första steget mot en gemensam
europeisk valuta. RKK ersattes i januari 1945 av Verrechnungsschein
für die Deutsche Wehrmacht, en sorts militära resekuponger som inte
var påtvingande och inte kunde användas av civila.
Trots att Nazityskland rustade sig militärt starkt så spelade
rustningsindustrin inte en så stor roll för ekonomin före kriget som
man kan tro. Hitler ville inte gärna välja mellan bröd/levnadsstandard
och vapen, han månade även om privatkonsumtionen. Tyska företag
producerade även för privatkonsumtion, men Albert Speer som tog
över som ekonomiminister efter Fritz Todts död i början av 1942,
skulle garantera att de tyska statsfinanserna inriktades på
krigsproduktion. 1941 så genomfördes en administrativ centralisering
samtidigt som krigsproduktionen inriktades på kvantitet istället för
kvalitet. Den 19 maj 1935 invigde Hitler och höga partifunktionärer
första sträckan av Autobahn mellan Frankfurt och Darmstadt.
Autobahn började planeras redan under Weimartiden. Det tilltagande
93
vägnätet medförde att privatbilismen ökade. I slutet av 1930-talet hade
hundratusentals tyskar bil. Der Reichsarbeitsdienst (RAD)
möjliggjorde rurala allmännyttiga projekt som Autobahn och andra
vägbyggen, torrläggning av träsk, skogsarbete och skördearbete. Bara
i lantbruksodlingar uppgick insatsen till flera 100 000 000
arbetsdagar. Den statliga arbetsmarknadsstyrningen och de
ekonomiska målen formades i fyraårsplaner och löd under Hermann
Göring. Det såkallade Reichsnährungsstand (Riksnäringsståndet)
organiserade alla gårdar och
livsmedelshandeln/livsmedelsproduktionen. Lantbruk mellan 7.5 och
10 hektar fick ett särskilt skydd genom den såkallade arvskyddslagen,
de kunde varken säljas eller belånas. För att förhindra uppstyckning så
måste lantbruken ärvas av en efterkommande. Dessa åtgärder
limiterade samtidigt småböndernas frihet.
Många tror att Nazityskland var den ekonomiska och sociala
motsatsen till Sovjetunionen. Men det är inte rätt, för Nazityskland var
den ekonomiska och sociala motsatsen till den renodlat libertarianska
staten som ännu inte har sett dagens ljus. Libertarianism är en
politisk ideologi som förespråkar individuell frihet från tvång och
strävar efter att minimera eller avskaffa staten. Begreppet används
vanligtvis om politik i USA. I Sverige är begreppet klassisk liberalism
eller Nyliberalism betydligt vanligare och är åtminstone enligt
Svenska Akademiens Ordlista synonymen till Libertarianism. Vanliga
ståndpunkter bland libertarianister är förespråkandet av en begränsad
stat med liten eller ingen försvarsmakt, privat äganderätt och en
minimalt reglerad laissez faire-kapitalism (låt gå-kapitalism). 1971
bildades Libertarian Party i USA som har ställt upp i alla val till
kongressen och presidentskapet sedan dess, utan att vinna. Den
libertarianska kongressledamoten Ron Paul, som sökte den
republikanska nomineringen till presidentvalet 2008 och gjorde bra
ifrån sig, har tidigare varit Libertarian Party’s presidentkandidat.
Ibland betecknades Ronald Reagan som libertarian, men det är inte
korrekt, för han ökade landets försvarsutgifter från c:a 5 procent av
statsutgifterna till c:a 20 procent av varje skattedollar under sin
94
tjänstgöringstid som president från 1981 till 1989. Beroende på hur
man räknar. T.ex. så hade USA 586 krigsfartyg i slutet av 80-talet mot
286 idag. 1985 hade den amerikanska försvarsbudgeten ökat med 35
procent jämfört med 1980 års försvarsbudget. Bl.a. så hade USA
11 200 stridsspetsar jämfört med Sovjetunionens 9 900. Sovjetunionen
satsade hela 25 procent av sin (på en lägre nivå) BNP på militären.
1991 hade Sovjetunionen 293 000 000 invånare jämfört med USA:s
250 000 000 vid samma tid. Hade Ronald Reagan levt och verkat idag
så hade han säkert istället varit Tea Party-rörelsens ledare tror jag.
Den numera republikanske Ron Paul är även medlem av Tea Partyrörelsen. Det finns inga vattentäta skott mellan de tre frihetliga högerorganisationerna, människan är opportunistisk till sin natur.
95
Att de rurala områdena i Nazityskland var viktiga för Nazisterna kan
man utläsa ur denna bild. Texten på bilden säger; ovan
”Skolningsbrevet”, och nedan ”Med plog och svärd till seger”.
96
Man vet att människors (som bor i städer) löner följer den
matematiska koden. Man kan förutsäga hur många vägar, elledningar
eller kontorslokaler som en stad har, efter hur stor befolkning staden
har. När man fördubblar en stad i storlek så tillkommer 15 procent fler
restauranger att välja mellan, 15 procent fler konstgallerier att besöka
och 15 procent fler butiker att handla i. 1,15 = Det belopp med vilket
den sociala och ekonomiska aktiviteten ökar per capita när
befolkningen i en stad i ett specifikt land fördubblas, en ökning med
15 procent. 1,15 är nästan en magisk siffra som formar våra öden.
M.a.o, pengar är människor. En mindre procentenhet kommer alltid att
investera sina pengar i rörelser och skapa arbeten, rörelser som det
stora flertalet människor arbetar inom. Och en större procentenhet
kommer att bli konsumenter av överflödet medan en varierande del
inte kommer att bidra med nya tillväxtpengar (kommunal- regional
och statsanställda samt sjukskrivna och pensionärer) i lika hög grad,
eftersom dessa samhällsområden respektive grupper inte fungerar
efter principen tillgång och efterfrågan lika mycket, utan är politiskt
motiverade och därför medför artificiellt skapade jobb med
skattepengar som, som bäst går runt i systemet. Inga nya pengar
kommer in från utlandet inom dessa områden, men kommunal- statsoch regionallönerna, sjukbidragen och pensionerna återgår i hög grad
till samhället under lyckosamma förhållanden och vid högkonjunktur.
Det är den svenska modellen och den fungerar sämre än den
kapitalistiska ekonomin, precis som den substantiellt militariserade
ekonomin typ Nazityskland (50% av BNP) i allmänhet fungerar sämre
i fredstid. Rimliga nivåer på rustning av de militära styrkorna ger
däremot klara ekonomiska fördelar och ekonomisk tillväxt i rätt
ekonomiskt klimat. Det krävs militärutgifter för att bryta en
ekonomisk nedgång, det är inte nonsens. Ekonomi är en kamp mellan
stater med ändliga resurser. En renodlat libertariansk stat fungerar
emellertid inte alls så som jag vill se det med eget styre och
självständighet, det finns ingen egen frihet i den, man blir i praktiken
en slav till någon annan.
Jag vet att det inte var Roosevelts New Deal som räddade USA från
depressionen, det var två månaders intensivt rustande på grund av
97
Hitler som ändade depressionen i USA i slutet av 1930-talet. Det finns
en kausalitet, för det finns åtskilliga exempel på det förhållandet
mellan rustande och välstånd. Det finns ännu fler exempel på stater
som en gång var välrustade och som ledde den ekonomiska
välståndsligan, tänk t.ex. Sverige, som vid nedrustning har blivit efter
i den relativa välståndsligan och till och med fått en bara för Sverige
isolerad djup depression. Sovjetunionen kollapsade när de inte längre
kunde hänga med i den tekniska kapprustningen. Moderna exempel på
stater som har fått ett kausalt ekonomiskt uppsving vid rustande av
nationen är Nazityskland, USA både under Roosevelt och under
Reagan-eran, Sverige efter andra världskriget, och Ryssland under
Putin som satsar var femte skatterubel på försvaret. Exempel på stater,
som när de har rustat ned eller tvingats att rusta ned kausalt har fått
stora och djupa kriser, är Weimarrepubliken och Sverige.
NASDAQ eller NASCAR, vem betalar priset för
högfrekvenshandeln med ”the black box”?
Hedgefondförvaltare, banker och aktiemäklare använder sig idag av
något som man kallar ”svarta lådan” för att tjäna pengar på ”buggar”
i finanssystemet. Det handlar om att med teknikens hjälp vara
snabbare än en människa hinner reagera på bl.a. NASDAQ. ”Svarta
lådan” köper och säljer under loppet av mikrosekunder. Det kallas
högfrekvenshandel. Aktörerna har utvecklat dataprogram (algoritmer)
som analyserar ”mönster” i handeln, utan att ta hänsyn till bolagens
verkliga värde. Datorerna söker av hundratals eller tusentals aktier
världen runt och försöker hitta onormala mönster i handeln. Sådana
hittades förr av skickliga börsmäklare, men det tog minuter eller till
och med timmar. Nu sker det på mikrosekunder. En aktör kan dock
inte vinna större fördelar än att han måste vara uppkopplad med minst
trehundra meter kabel, så när den svarta lådan (i en miniatyrvariant) är
inpluggad på NASDAQ så har alla som är placerade i lokalen oavsett
var i lokalen, samma förutsättningar att tjäna pengar. Det är en form
av ekonomisk ”doping” för ovanstående aktörer på aktiemarknaden,
som tyvärr medför klara fördelar för dessa aktörer framför
98
småspararaktörer. De största black box-faciliteterna som tas i anspråk
kostar mellan 300 och 400 miljoner dollar att bygga.
En aktör vinner på att handla blixtsnabbt, och det gäller att ha en
snabb uppkoppling och en kort kabel. Signalerna går med ljusets
hastighet. I Stockholm är det möjligt att hyra en kvadratmeter i samma
rum som Börsens huvuddator. Det kostar xx.xxx kronor i månaden.
Alla som hyr plats där får exakt lika lång kabel till huvuddatorn.
Vanliga börsmäklare, för att inte tala om småsparare, hamnar hopplöst
efter. Deras uppkopplingar kräver sekunder, inte mikrosekunder. Och
dessutom måste handelsmönstren analyseras kognitivt, vilket tar tid.
Om handeln helt styrs av svarta lådor, som slåss med varandra med
millisekunder som vapen riskerar vanliga människor att hamna i en
situation där de inte längre kan tjäna pengar på Börsen. Varför ska de
då finnas där? Varför ska de ställa upp med kapital som inte ger någon
avkastning? Industrin får problem att generera kapital och när Börsen
blir ointressant som investeringsobjekt hamnar allmänhetens pengar
istället troligen på bostadsmarknaden där en annan sorts bubbla kan
blåsas upp. Men det är nog inte i första hand den breda allmänheten
som drabbas av dem svarta lådorna. Den breda allmänheten sparar i
aktier med år som perspektiv.
Det finns dock traders dels i de stora mäklarhusen men också i form
av privatpersoner som är ”daytraders” och som fått ett uppsving när
det blivit möjligt att handla från den egna datorn med hjälp av
lågprismäklare som Avanza och Nordnet. Men denna typ av traders
har handlat med perspektiv på några timmar. De kan ha köpt och sålt
samma aktie flera gånger per dag. Något som har jämnat ut
ojämnheter i kurssättningen och i stort sett förbättrat effektiviteten på
marknaden. Men den som handlar i perspektivet timmar blir hopplöst
efter när andra handlar i perspektivet minuter, sekunder och
millisekunder. Den ena banken efter den andra har också mycket
riktigt lagt ner sina tradingavdelningar, sedan det visat sig att denna
kassako inte längre kan leverera några vinster och daytraders har blivit
99
ett mer sällsynt fenomen i affärstidningarnas spalter, troligen för att de
inte längre kan göra några vinster och därmed sakta försvinner från
marknaden.
Har the black box några övriga allvarliga implikationer på
världens ekonomier, och ytterst världsfreden?
Absolut, det måste tilläggas - vilket kanske är viktigare än någonting
annat i samband med svarta lådor - så inte bara hotas globaliseringen
och småaktörerna, utan också så avgörs affärer till fördel för de länder
och finansinstitut som ligger geografiskt närmast USA och Wall Street
och som har millisekunder snabbare kommunikation med NASDAQ
på grund av att ljuset har en ändlig hastighet, och det skapas därför en
tidsdifferens i informationsflödet mellan aktörer i olika länder, vilket
gör att det de facto byggs upp effektiva tullmurar mellan
finanscentrumen. När kabelns längd blir avgörande för framgången på
marknaden skapas en ny sorts protektionism, en postglobalistisk
protektionism. En svensk aktör med pengar har dessbättre alltid råd
med att bygga en black box-facilitet i utkanten av New York, om han
kan hitta mark för detta ändamål. Om han redan finns i Nasdaqs eller
Nyses lokaler så har han givetvis en liten svart minilåda att tillgå.
Problemet är att pengaflöden är människor (tänk på att
nationalekonomi är ett humanistiskt ämne och att det latinska ordet
capita betyder huvuden eller person, från vilket ordet kapital härrör)
vilket gör att när exploatören tjänar pengar på Nasdaq eller Nyse så
innebär det att han förlorar det mesta av dem i Sverige intjänade
satsade pengarna, till USA, för pengarna tar sig endast undantagsvis
tillbaka till Sverige och bidrar till den svenska industrins uppbyggnad.
Det hade inte behövt vara så, för vi har samma möjligheter att dra hem
amerikanska pengar till Sverige, men under rådande omständigheter USA är stort med mycket att erbjuda, och Sverige är litet och
ointressant utom kulturellt, men vi saknar marknadsföringen och
karisman - så är det så. Naturligtvis så har exploatören en black boxfacilitet i Sverige också om han är smart, vilket innebär att han får
lättare att behålla dem svenska pengarna i Sverige och att
amerikanarna får svårare att konkurrera om kapital (människor) som
100
kan eller inte kan ta sig från Sverige till USA. USA ligger i alla fall
före med implementeringen av svarta lådor, i Sverige finns eller fanns
det fortfarande ett motstånd mot högfrekvenshandel. Den som vinner
på systemet är naturligtvis USA, det bevisas av att betydligt fler
svenskar flyttar till USA än amerikaner flyttar till Sverige, och det
innebär att den ekonomiska tyngden glider över till USA (där den
redan är). Det spelar egentligen ingen roll att man kan plugga in en
liten svart låda på Nasdaq som svensk, för allt man gör är att bidra till
det amerikanska ekonomiska systemet för det mesta, lite förenklat.
Men det är trots allt bättre att vara närvarande på Nasdaq och Nyse på
lika villkor (att ha svarta lådan), än att inte vara det.
Vad jag vill ha sagt är att högfrekvenshandel är protektionistiskt. Var
och en kan väl se konsekvenserna på sikt av detta? Dopingen på
finansmarknaderna i Västvärlden är inte bra för globaliseringen och
därför så är den inte bra för tillväxt och välstånd. Enskilda aktörers
doping kan rentav vara en bidragande orsak till den rådande
finanskrisen och en starkt bidragande orsak till det att stora delar av
världen inte tycks ha förmågan att återhämta sig från den ekonomiska
krisen som inleddes 2008, eftersom dopingen kan jämföras med
tullmurar mellan länder där några länder favoriseras framför andra
genom att dessa länder ligger närmare epicentrumet NASDAQ. Redan
år 2006 var en tredjedel av alla EU:s och USA:s aktieaffärer drivna av
”algorithms” eller automatiska program, 2009 stod sådana program
för 73 % av all US equity trading. Artificiellt intelligenta och
självlärande black boxar idag 2011 får man förmoda har gjort
framsteg och genererar ännu mer pengar till dess Hedgefonder och
banker. Idag ägs en genomsnittlig aktie i USA i 22 sekunder. Men
någon måste förlora på spelet när andra vinner, och det tycks bland
andra vara stater, villaägare, småsparare, pensionssparare och perifera
småaktörer på finansmarknaden, beroende på var man bor i världen.
Bankerna lurar sig själva och förlorar i förlängningen på
högfrekvenshandeln på grund av dess antiglobala natur. Vi borde ha
agerat tidigare, men tyvärr så har Hedgefondaktörerna, bankerna och
aktiemäklarna hunnit investera hundratals miljoner i gigantiska,
101
elektroniska inomhusanläggningar. Får vi inte med oss USA i en
banning av svarta lådor så får vi nog leva med fenomenet. Så länge
som amerikanarna har svarta lådor så måste vi ha svarta lådor, för
annars så får amerikanarna fördelar gentemot oss som stat!
Globalisering är bra, men man ska kunna konkurrera också, vi vill inte
ha en ny Weimarkris anno 1923-1924 alt. 1932-1933 i Sverige.
Finns det några beröringspunkter mellan svarta lådor, som
fungerar som tullmurar, och Weimarrepubliken?
I september 1922 verkställdes the Fordney–McCumber Tariff bill,
som en mer urban uppföljare av det jordbruksprotektionistiska the
Emergency Tariff of 1921 från den 27 maj 1921. Ung. 1923-1924 så
fick tyskarna sin hyperinflation på D-marken.
På denna Tariff bill följde senare The Tariff Act of 1930, också känd
som the Smoot–Hawley Tariff, som verkställdes den 17 juni 1930 och
den höjde Förenta Staternas tullsats på över 20 000 importerade varor
till rekordnivåer. 1932 hade USA en arbetslöshet på 8 procent räknat
på 1930 års folkräkning. Arbetslösheten toppade 1933 med upp till 25
procent på sina håll. Strax efter att Franklin D. Roosevelt installerats i
1933 så drabbades tillråga på allt elände USA:s jordbruk i Midwest av
allvarlig torka, och hundratusentals fick lämna sina farmer.
Det är lustigt hur USA:s republikanska presidenter som satt utan
avbrott mellan 1921-1933 verkar ha förekommit båda Tysklands två
största kriser genom tiderna, med ökade tullavgifter och på fler varor,
med knappt ett eller två års förehållning. Men det republikanska
initiativet ”the Dawes plan” efter vicepresident Charles G Dawes
förtjänade i alla fall Nobels fredspris.
Även på 1920-talet fanns det en motsvarighet till ”black box”, s.k.
Ticker tapes (Teleprinterremsor). Ticker tapes fanns överallt i USA,
på oceangående fartyg, tåg, skönhetssalonger, barer, i byar, och alla
från direktörer till hemmafruar till skoputsare spekulerade i aktier i
102
Amerika på 20-talet, fast mest medelklassen. I Europa var det bara
aristokrater, som engagerade sig i aktiemarknaden. Skillnaden mellan
den tidens Ticker tapes och dagens svarta lådor, är att med Ticker
tapes så var det alltid människor som ”tryckte på knappen” för att
köpa och sälja, även om de hade ett försprång mot britterna och resten
av européerna. Därför så var skillnaden i kabellängd marginell.
Ljusets ändliga hastighet gjorde liten skillnad. Det som gjorde verklig
skillnad var att den amerikanska aktiemarknaden var demokratisk
medan den europeiska var feodal. Bara i Amerika fanns det
Teleprintrar, som stod till allmänhetens förfogande.
Västra USA lider av en 9 år lång torka, nästan lika svår som den på
1930-talet. 2012 hade USA återigen en allvarlig torka som följde på
USA:s konstgjorda tullmurar i form av the black box. Som jag
nämnde så i 1933, när Hitler kom till makten, försvagades U.S.
dollarn med 40 procent. Den tyska marken kunde inte devalveras och
Tyskland förlorade många exportmarknader på grund av
Reichmarkens oerhört höga kurs gentemot pundet och dollarn. Det är
ett likadant förhållande idag mellan den höga svenska kursen, förlust
av svenska exportmarknader och torkan i USA. Detta förhållande gör
att våra ekonomiska fördelar i handelsutbytet gentemot USA
försvunnit, samtidigt som USA på grund av den starka kronan föredrar
att handla nödvändig mat för att förhindra hungersnöd i USA, ifrån
andra delar av Europa. Så liksom Tyskland i 1933 inte behövde möta
hungersnöd så behöver inte heller Sverige göra det anno 2012 för att
amerikanska grossister köper upp dem svenska skördarna, av samma
kausala anledning som 1933, om än att vi förlorar i det ekonomiska
kriget.
“Hitler was a reformer of the highest rank, and his
historical fate was to be in a time of unexampled
brutality, of which he was finally a victim”. Knut
Hamsun, Norsk Nobelpristagare i litteratur.
103
“In fifteen years that have followed this resolve, he
(Hitler) has succeeded in restoring Germany to the
most powerful position in Europe, and not only has he
restored the position of his country, but he has even, to
a very great extent, reversed the results of the Great
War ... whatever else may be thought about these
exploits they are certainly among the most remarkable
in the whole history of the world”. Winston Churchill,
brittisk premiärminister.
“Hitler will emerge from the hatred that surrounds him
now as one of the most significant figures who ever
lived... he had a mystery about him in the way that he
lived and in the manner of his death that will live and
grow after him. He had in him the stuff of which
legends are made”. John F. Kennedy, President i USA.
“I say that Hitler ought to have the peace prize,
because he is removing all the elements of contest and
of struggle from Germany. By driving out the Jews and
the democratic and Left element, he is driving out
everything that conduces to activity. That means
peace...”. Gertrude Stein, Amerikansk-judisk författare
och Nobelpristagare.
Det brittiska imperiet, dem isolerade öarna
Efter det första världskriget befann sig jordbruket på tillbakagång i
Storbritannien. Vid andra världskrigets start i september 1939
importerade Storbritannien 2/3 av sin föda. Nu behövde Storbritannien
minst fördubbla sin jordbruksproduktion snabbt. Redan före kriget
förväntade man sig att en tysk blockad av dem brittiska öarna drastiskt
skulle reducera importen av föda till Storbritannien. Bröd och
grönsaker ransonerades inte, men socker, kött, smör och stekfett
104
ransonerades under kriget. En agrikulturell revolution behövdes för att
bli mer oberoende, eftersom de tyska ubåtarna från krigsstarten
härjade i en ring runt dem brittiska öarna. Churchill kallade dem
brittiska farmarna för ”the frontline of Britain”. Farmare undantogs
från krigstjänst. Myndigheterna satte up War Agricultural Executive
Committees (War Ags) i varje county för att driva igenom
förändringar. I början av kriget hade Storbritannien en skev fördelning
mellan jordbruk och live stocks (djuruppfödning), eftersom landet
importerade det mesta av sina grödor från Kanada och USA. Grödorna
var billigare i Kanada och USA, och brittiska farmare hade satsat på
live stocks eftersom de inte kunde konkurrera med egenproducerade
grödor. Den mesta live stocken slaktades, så det var inte förrän i mars
1940 som kött ransonerades. En ganska så substantiell del av
britternas bacon importerades från Danmark. Eftersom man utöver
vete också importerade frukt förlorade man en viktig näringskälla, Cvitamin, för befolkningens välmående. Man ersatte med inhemska
nypon. Eftersom War Ags hade makten att avgöra vilka fält som
skulle brukas och till vad, lyckades man öka på
jordbruksproduktionen med 2,6 miljoner hektar, en yta lika stor som
Wales. I 1939 gick det 20 hästar på varje traktor och det var därför
nödvändigt att ersätta hästkrafter med mekaniska krafter. Hästar
behövde vila och mat, men en traktor kunde man driva på från tidig
morgon till sen kväll. Elektriska spisar och gasdrivna spisar
installerades på 1930-talet i hemmen istället för mindre effektiva och
arbetskrafts- och tidskrävande koleldade spisar, dessutom fanns det
inte tillgång till kol i tillräcklig mängd. Elektrisk belysning driven av
en generator infördes på gårdarna för att lysa upp verkstaden.
Detta var bitvis ett mycket svårt kapitel att skriva då mycket av det jag
tar upp inte är allmänkunskap, men som tur är så har jag länge
grubblat på ämnena nationalekonomi och makroekonomi då jag läste
statsvetenskap i ålderns mitt för några år sedan. Det finns en
anledning till att Nationalekonomi är ett humanistiskt ämne på
universiteten. Det finns ingen direkt sanning, som är greppbar i alla
fall, eftersom det inte finns någon början eller slut, i national- och i
105
synnerhet makroekonomi då den handlar om människor och
gränsöverskridande resor och migration. Man kan studera
konsekvenserna av ett visst handlande, men få eller ingen greppar hela
bilden. This is as good as it gets.
106
Kapitel 4. Fältherren
“Der gröfste feldherr aller zeiten.“ Alla tiders största fältherre. Citat
om Hitler av Hermann Göring från den 20 maj 1940. Öknamn på
Adolf Hitler efter 1942.
Förlorarna av ett krig tycks vara dem enda som gör misstag, segrarna
gör hjältedåd mot alla odds.
Att ha makt är att ha råd att ignorera andra människor.
Kan Hitler ha haft någon form av Post Traumatisk Stress (PTS)
syndrom från första världskriget? Ingenting talar för det, han var en
sådan person som klarade sig väl efter att ha deltagit i ett krig. Han var
säkerligen en av dem som var mest framgångsrika i att hantera
krigsupplevelser, både skräckfyllda sådana och imager på sårade och
döda människor. Däremot så hanterade han inte lika bra omställningen
från att ha makt över människors liv, som inte bara officerarna utan
varje enskild soldat har, till det fredstida vardagslivet. Hitler var
känslomässigt avtrubbad från första världskriget. På ett sätt var han
ganska vek, man kan kanske säga att han var ganska jagsvag utan att
gå till överdrift.
Hitler levde under långa tider självvalt spartanskt och tog inte intryck
av lyxen som trots allt omgav honom omväxlande periodvis, vilket är
ett bevis på att Hitler var tillknäppt, självförnekande, asketisk, och
även återhållsam tills han blixtrade till och slog i ett gynnsamt läge.
Han var ofta sen med att handla i politiken, och ibland verkade han
rent ut sagt vara frånvarande ifrån den, men han fick alltid sista ordet
mot sina antagonister. Han gjorde nästan alltid djärva drag. En av hans
utmärkande egenskaper som fältherre var att han inte var beredd att
vänta tills motståndarna (ofta i plural) slog först, åtminstone vad
gällde Stalin och Sovjetunionen som han såg som ett verkligt hot. I
början av kriget i öst var Hitler slaviskt övertygad om att slaverna var
107
undermänniskor och kallade kriget mot dem för en barnlek. Men ju
längre kriget varade ju mer vann ryssarna (och Stalin) Hitlers respekt.
Hitler var imponerad av den stoicism som ryssarna hade accepterat
sina tidiga förluster med. Han kom att tala beundrande om Stalin och
drog paralleller mellan honom och faran som hängde över Moskva
vintern 1941, och sitt eget senare mödosamma uthärdande. I allmänhet
betraktade han Stalin som en sorts kollega. Slaget vid Stalingrad
pågick mellan den 21 augusti 1942 och den 2 februari 1943. I
november 1942 var över 200 000 tyska soldater fångna i Stalingrad
och kunde inte försörjas med flygbro. Friedrich Paulus män
förvägrades ändå av en tjurskallig Hitler, som säkert hade en självbild
av att han var stoisk, att slå sig ut till väster ur staden enligt general
Kurt Zeitzlers förslag. Det skulle komma fler sådana tillfällen.
I januari 1943 hade de Allierade proklamerat att de krävde att
Tyskland skulle tvingas till ovillkorlig kapitulation. Endast Hitler i
partiet förstod andemeningen i Churchills, Roosevelts och Stalins
proklamation, att Nazityskland inte hade någonting att förlora på att
slåss intill döden. Goebbels och Göring och de andra talade alltjämt
om att utnyttja dem politiska schismerna bland dem Allierade
politikerna. Hitler själv insåg att skulle det efter detta kunna bli fråga
om ett vapenstillestånd, så skulle det endast kunna ske med en lika
omoralisk part som han själv – Stalin. Eftersom chansen att Stalin
skulle öppna för samtal, efter ett ryskt offentligt uttalande om
Tysklands ovillkorliga kapitulation, var så minimal, så slog Hitler det
ur hågen och koncentrerade sig på kamp. Han var en realist på den
punkten att de nu måste slåss till döden, men han hade förvisso
umgåtts med tankarna på en separatfred med Stalin. Men den 18
februari 1943 gav i alla fall Goebbels ett tal om ”det totala kriget”,
inte bara riktat till folket, men även till ledarskapet i ett försök att
inpränta betydelsen av att åta sig att samla sina krafter för att öka
extraherandet av inrikesreserverna. Utan större bråk eller uppror från
sina underordnade fortsatte Hitler hösten 1943 att ta alla beslut själv.
Även om man i den tyska armén praktiserade uppdragstaktik så gjorde
Hitler sitt bästa för att införa ledningstaktik, där han själv var
108
ledningen. Hade man frågat Hitler vad han ansåg om uppdragstaktik
så hade han säkerligen svarat att allt hängde på den enskilde tyske
soldatens handlande och att så skulle det vara. I verkligheten så var
Hitler en belastning för möjligheterna att bedriva uppdragstaktik i
Wehrmacht, han ville kontrollera leden ned till den enskilde menige.
Tillråga på allt elände så lät inte Hitler sig påverkas av analyser av
situationen och logistiska kalkyler. Staberna var mer än kompetenta
till att genomföra dessa funktioner i modern krigföring. Hitler hade
bara behövt aktivera dem. Hans fältmarskalker och hans närmaste stab
hade bara en rådgivande funktion. Hitler kunde acceptera information
han fick om delar av helhetsbilden, men hans beslut var
förhandskonstruerade och storskaliga, som det är i ledningstaktik. Det
synes som att de perspektiv som var statiska i den tyska krigföringen
under den senare delen av kriget, speciellt på östfronten, var Hitlers
strategiska tänkande. Men taktiskt så uppträdde de tyska enheterna
dynamiskt på slagfältet, de hade alltid möjlighet att utnyttja terräng
relativt väl. Så taktiken tog inte så stor skada av strategin. Det som var
skadligt strategiskt var de gånger som Hitler förvägrade sina arméer
att slå sig ur inringningar och dra sig ur fickor för att de skulle ”slåss
till sista man eller patron”, typ vid Stalingrad. På det sättet förlorade
tyskarna många hundra tusen man till fångenskap och ond bråd död,
bara för att generalerna inte fick göra taktiska reträtter. De fick order
om att slåss där de stod, men de hade åtminstone möjlighet att utnyttja
terrängen eller den urbana miljön till sin taktiska fördel. De tyska
generalerna hade inte kontroll över dem lägre officerarnas beslut vid
fronten om att dra sig ur strider upprepade gånger och dra sig bakåt,
under den senare delen av kriget. Men de måste framstå inför Hitler
som om de hade kontroll över sina frontavsnitt, och bland annat därför
så lade de fram dessa förslag för Hitler om taktisk reträtt. Det var det
enda de kunde göra i princip, för taktiska reträtter ägde rum
småskaligt på många olika frontavsnitt vare sig generalerna ville det
eller inte. Generalerna kunde inte stå och säga till Hitler; ”Ja, jag har
ingen kontroll över mina soldater hursomhelst, de gör som de gör, har
de möjlighet så slåss de, i annat fall drar de sig tillbaka i upprepade
taktiska reträtter”. Men trycket mot dem tyska soldaterna var så stort
109
att de verkligen gjorde vad de gjorde och slogs som de slogs vid
fronten. Det var mest generalerna som var lamslagna, ju högre
officerare desto mindre möjlighet att påverka dem lokala och ojämna
striderna. De bästa generalerna och överstarna var de som samlade
sina män under egen ledning och gjorde det som var rätt, även om det
inte gjorde någon skillnad i slutänden. Strategi är en lyx som tillfaller
dem segerrika. Det enda generalerna var förmögna att göra under den
senare delen av kriget var att sätta in begränsade men någorlunda
samlade anfall som tillfälligt stoppade ryssarna på ett frontavsnitt,
samt att styra in dem ovillkorligen retirerande egna trupperna den
lämpligaste vägen, sektorn eller staden, för att fortsätta slåss enligt
Hitlers önskemål. Och eftersom detta var deras enda makt så försökte
de övertala Hitler om att taktisk reträtt var att föredra framför en
statisk front där varje man slogs där han stod. Och så gick det runt
mellan stabsrapporter och fronttjänst, det var bara att upprepa sig för
Hitler i staben, och hoppas att man inte blev arkebuserad denna
gången heller. Verkligheten hade kommit ikapp generalerna, men
Hitler hade mer att förlora. Man ska inte för ett ögonblick tro att de
tyska generalerna i allmänhet var räddhågsna män, men sådan är
homo sapiens psykologi när hon följer sin överman i rangordningen.
Skulle varje man med mod gå emot sin ledare så skulle vi snart inte ha
något fungerande samhälle alls, för då skulle dessa modiga män snart
gå emot varandra, och det finns många modiga män. Det krävs andra
egenskaper än mod för att bli en ledare, mod är inte en tillräcklig
egenskap, men det är en nödvändig egenskap hos en ledare om landet
ska överleva i det långa loppet. Eller som Carl von Clausewitz sade:
”Två egenskaper är oumbärliga (hos en statsman eller en krigsman,
förf. anm.): först, ett intellekt som, även i den mörkaste timmen,
bibehåller ett visst sken av det inre ljus som leder till sanningen; och
för det andra, modet att följa detta svaga ljus vart det än må leda
dig.” Bara en ledare eller en potentiellt blivande ledare förstår tillfullo
vad som menas med; ”ett intellekt som, även i den mörkaste timmen,
bibehåller ett visst sken av det inre ljus som leder till sanningen”.
110
Att man har ett inre ljus behöver inte nödvändigtvis betyda att man är
god, och hans sanning behöver inte nödvändigtvis vara din sanning.
Men en jordisk sanning är alltid en övertygelse uppbackad av en stark
vilja. Hitler hade en oerhört stark vilja, och han hade en kraftfull
övertalningsförmåga vilket kräver både intelligens och karisma. Dessa
är de egenskaper som är avgörande för alla terresta ledare, både dem
etiskt godartade och dem onda, förutom deras mod. Saknar man mod
så hjälper inte ett ton av alla dem övriga egenskaperna, man är ingen
terrest ledare ändå. Hitler hade alla nämnda egenskaper med råge.
Men det finns celest mod också, har man det så kan man bli en andlig
ledare. Man kan kanske inte flyga i bombplan över Tyskland, men
man kan stå upp för den celestiala sanningen och kanske till och med
gå i döden för sin tro. Hitler saknade förmodligen celest mod, liksom
gjorde Göring.
Hitler frågade ofta ”agenter” om läget, agenter som inte kunde ha
någon aning om helhetsbegreppet, han tycktes inte lita på dem han
hade satt att styra utvecklingen. Det var i alla fall Albert Speers
slutsats. Men Hitler främjade och föredrog platta organisationer och
då ser man på lägre befäl i Wehrmacht och Waffen-SS, som befinner
sig i periferin som jämlikar. Albert Speer hade själv en helhetsbild,
han var ju i toppen av en organisation, så han är subjektiv. Albert
Speer rörde sig förmodligen inte lika otvunget i kretsar som inte
ansågs ha någon helhetsbild, bland gräsrötterna helt enkelt. Hur ska
man annars förklara Speers oförmåga att i tid fatta den oerhörda
förintelsen som inbegrep hans egna slavarbetare, men som han senare
tillfullo förstod och tog avstånd ifrån? Det är rimligt att anta att Hitler
när han frågade ut lägre befäl ville komplettera sin helhetsbild, och att
han lyssnade på vad som sades genom ett filter. Det är inte troligt att
han tog intryck av dem på ett sätt som skulle ha förändrat hans
helhetsbild, det är snarare ganska otroligt att det skulle ha förhållit sig
så om inte obestridbar ny information som kunde tas för att gälla över
hela fronten, eller i alla fall för enskilda divisioner, kom fram i dagen.
Det hände nog inte så ofta, om ens någonsin. Bara det att han lyssnade
på den enskilde soldaten eller lägre befälet ger honom snarare kred
som befälhavare.
111
Führerhauptquartier och residens
Under kriget bodde Adolf Hitler mestadels i sina olika högkvarter.
Lokaliseringen växlade beroende på den militära situationen. Termen
OKH (Oberkommando des Heeres) var inte lika vanlig som OKW
(Oberkommando der Wehrmacht). OKL (Oberkommando der
Luftwaffe) och OKM (Oberkommando der Marine).
Amerika: Under Polenfälttåget 1939 fanns högkvarteret inledningsvis
i Hitlers specialtåg Amerika som stod på stationen i Bad Polzin i
Pommern nära den polska gränsen. Allteftersom fronten förflyttades
följde tåget efter på behörigt avstånd. Amerika inrymde en restaurang
samt ett par vagnar för Hitlers tjänstepersonal, följeslagare,
radiotelegrafister, livvakter och ordonnanser. Lägesdiskussionerna
hölls i en lyxigt inredd salongvagn. En annan vagn var inredd som
Hitlers privata kupé med bland annat eget badrum. Tåget var
bestyckat med luftvärnskanoner som skydd mot fientligt flyg, vapnen
behövde dock aldrig användas.
I maj 1940 låg högkvarteret vid Bad Münstereifel i västra Tyskland i
en bunker som gick under täcknamnet Felsenest (Klippnästet), och i
Adlerhorst (Örnnästet) utanför småstaden Bad Nauheim i
Wetteraukreis distriktet i delstaten Hessen i det som då var mer det
västra Tyskland och idag mer det centrala Tyskland. Under anfallet
mot Frankrike lokaliserades högkvarteret till Brûly-de-Pesche i
Belgien, nära den franska gränsen. Hitlers fascination för vargar gav
honom idén att kalla detta högkvarter Wolfsschlucht (Vargklyftan).
Det fanns även ett Wolfsschlucht II i Margival tio mil nordöst om
Paris inne i Frankrike. En kort tid var staben också placerad i
Tannenberg vid Freudenstadt i Schwarzwald i södra Tyskland. I
samband med Operation Barbarossa (anfallet mot Sovjetunionen)
flyttades högkvarteret till Wolfsschanze (Vargskansen) strax öster om
Rastenburg i Ostpreussen (nuvarande Ketrzyn i nordöstra Polen).
Med undantag för Hitlers fyra månader i Wehrwolf (en ordlek: Wehr
betyder försvar och Werwolf betyder varulv; jämför Wehrmacht)
112
utanför Vinnytsia i den västra sfären av Ukraina, var högkvarteret
lokaliserat till Rastenburg från slutet av juni 1941 fram till november
1944.
Örnnästet: Den byggnad som främst har fångat den anglosaxiska
eftervärldens intresse är det så kallade Örnnästet, Kehlsteinhaus som
låg på bergstoppen med samma namn, på berget Obersalzberg där
också Hitlers favoritresidens Berghof låg. Huset var en gåva till Hitler
från partisekreteraren Martin Bormann och partiet, och stod klart i
1938 efter två års arbete, lagom till Hitlers femtioårsdag. Hitler
besökte bara huset ett fåtal gånger, och han sov aldrig över där. Det
var också detta, att byggnaden var betydelselös, som gjorde att den
undgick förstörelse mot slutet av kriget. I Nazityskland kallade man
aldrig Kehlsteinhaus för Örnnästet, begreppet ”Örnnästet” var
ursprungligen den amerikanska militärens benämning på
Kehlsteinhaus. Dess officiella namn i Tyskland var D-Haus, där d:et
står för ”Diplomati”, och namnet var mer passande för den
konferensbyggnad som den faktiskt var. Bland lokalbefolkningen i
byn Berchtesgaden närmast Hitlers residens kallas även Hitlers
favoritbostad Berghof för Örnnästet, ett annat populärt smeknamn i
Tyskland var ”Tehuset” (jämför D-Hause). Hitler hade dessutom ett
högkvarter som verkligen gick under namnet Adlershorst (på svenska;
Örnnästet) i Hessen cirka 40 km norr om Frankfurt am Main i västra
Tyskland, långt ifrån berget Obersalzberg, vilket ökar förvirringen
med begreppet ”Örnnästet” ytterligare. Det riktiga Adlerhorst var i
första hand tänkt att utgöra Führerns högkvarter under invasionen av
England (operation Seelöwe), som aldrig kom att utföras. Istället
användes det som högkvarter av Hitler under Ardenner-offensiven
(”Battle of the Bulge”) i december 1944 till januari 1945, och av andra
befälhavare fram till mars 1945 då det upptäcktes. Uppförandet av
huset Kehlsteinhaus var en utmaning på grund av dess lokalisering. På
1 834 meters höjd arbetade 3 500 man i snö, isande vind och gassande
sol, med att färdigställa byggnaden och den ringlande vägen upp till
den. Inga omkostnader skyddes. Finaste marmor, brons och dyrbara
träslag användes till husets interiör.
113
Referens: Populär Historia
Hitlers främsta periodvisa Entourage
Det som skapade tvister mellan de individer som ledde och ingick i
olika ministerium var kanske förutom dubbla kommandosystem
mellan 1939-1942, främst Hitlers frånvaro från den inrikespolitiska
scenen i Berlin, och hans sekreterare Martin Bormann hade en del
med det att göra också. Från och med juni 1941 och starten av
Operation Barbarossa, (samlingsnamn för slaget om Ryssland,
Vitryssland, Ukraina och Kaukasus) fram till januari 1945 när Hitler
flyttade in i bunkern i Berlin, så koncentrerade Hitler hela sin energi
på kriget i öst och umgicks mer med generalerna än
partifunktionärerna. Sammanlagt var han, högt räknat, två månader i
Berlin utspritt under loppet av dessa drygt tre och ett halvt åren. I
bunkern Wehrwolf i Vinnytsa Ukraina, vistades Hitler sammanlagt
knappt 4 månader under tiden juli månad 1942 till tidiga mars 1943. I
högkvarteret Wolfschanze nära Ketrzyn i nuvarande Polen (då
Ostpreussiska Rastenburg) tillbringade han sin mesta tid från slutet av
juni 1941 fram till november 1944. Han såg en fristad i sitt residens
Berghof i Bavarien (Bayern) i närheten av Berchtesgaden på
Obersalzbergs sluttning, och tillbringade en hel del tid även där när
kriget gick dåligt, fram till juli 1944 när han besökte Berghof för sista
gången. Men också i början av kriget mot England fram till starten av
Operation Barbarossa i juni 1941 tillbringade han en hel del tid i
Berghof.13 När Hitler lämnade Wolfschanze för sista gången i
13
Berghof var mellan 1933 och 1945 Adolf Hitlers ägda bostad, och
fungerade även tidvis som Nazitysklands andra regeringshögkvarter vid sidan
av Berlin. Även Hermann Göring, Martin Bormann och Albert Speer hade
hus i området. Det är talande att de tre som i allmänhet hade minst problem
med förlamande rivalitet och ”dubbla kommandon”, som det enligt historiker
fanns massor av i tredje riket, var Hitlers partisekreterare Martin Bormann,
Luftwaffes Hermann Göring och rustningsminister Albert Speer, som alla
hade hus i närheten av Hitlers Berghof. Martin Bormann var som Hitlers
sekreterare den som professionellt stod närmast Hitler och hade allra minst
114
november 1944 så förlorade han till viss del kontakten med
generalerna och officerskåren som förde kriget vid fronten, och
missnöjet och misströstan i officerskåren spred sig ytterligare, i
synnerhet som Hitler var känd för att driva en ledningstaktik, för
kontrollen bestod för säkert men hoppet sjönk sannolikt när Hitler
lämnade fronten. Attentatsförsöket den 13 mars 1943 i Smolensk av
Generalmajor Henning von Tresckow, och det mycket magstarkare 20juliattentatet 1944, ledd och pådriven av överste Claus Schenk von
Stauffenberg, visar att missnöjet och misströstan existerade redan
innan Hitler försvann från fronten för gott. Men Stauffenberg tyckte
sig måhända ha mindre att förlora i och med sina allvarliga
krigsskador från Ökenkriget i 1943, där han miste sitt vänstra öga, sin
högra hand och två fingrar på vänster hand. När han återhämtat sig
anslöt han sig till den militära motståndsrörelsen. Mot den hypotesen
står att han var en praktiserande katolik och hade en hög moralisk
standard i moraliska frågor, eller som man även kan kalla det – han
hade integritet. Även det att Claus fru Nina von Stauffenberg vid 20
juli-attentatet var gravid med parets femte barn talar emot hypotesen,
eftersom varför skulle en dödslängtande man planera att skaffa barn?
Men det senare kan förklaras med att Stauffenbergarna var
prakticerande katoliker, det förklarar emellertid inte hur Stauffenberg
vågade riskera sin familjs säkerhet. Enligt Nina von Stauffenberg så
var Claus deprimerad vid tiden, vilket är att vänta av någon som
nyligen förlorat en hand, tre fingrar på den andra handen och ett öga.
Hur som helst så måste Stauffenberg ha haft en övertygelse om Hitlers
problem, han byggde hela sin karriär på att kretsa som en satellit i en bana
runt Hitler genom att påverka honom subtilt och aldrig lämna hans närhet.
Dessa tre rivaler under Hitler intrigerade sinsemellan och tog hjälp av andra i
processen, men de hade tidvis tillgång till Adolf Hitler in the flesh i alla fall
och intrigerade mot varandra med hjälp av att manipulera führern, vilket de
flesta andra av tredje rikets ledare inte kunde göra. Enligt Speer i Inside the
Third Reich, så kontrollerade Bormann tillträdet till Hitler för andra agenter.
Beviset för att industrin och statsapparaten fungerade relativt väloljat trots
bombningarna, jämfört med vad många andra stater skulle klara av att
prestera, är att det dröjde ända till slutet innan de upphörde att fungera.
115
ondska, stark nog för att han skulle vilja eliminera Hitler, varför han
gjorde slag i saken är mindre viktigt. I vilket fall så är allt som är
skrivet i detta stycke under underrubriken en flytande skala och
ovanstående är grovt förenklat, fast jag tror att de flesta historiker kan
hålla med mig om ovanstående beskrivning i det stora hela.
Martin Bormann, Hitlers sekreterare
Efter bordläggningar med Hitler kunde det hända att Hitlers
sekreterare, Martin Bormann, äntrade rummet bärandes sina
dokument. I några få meningar rapporterade han i memot som han
fått. Han talade monotont och synbarligen med objektivitet, när han
var klar så kom han med sin egen lösning. Vanligen nickade Hitler
och sade knapphändigt; ”instämmer”. På basis av detta enda ord, eller
ens en vag kommentar från Hitler som knappast var menad som ett
direktiv, drog Bormann ofta långtgående slutsatser. På detta sätt togs
det beslut i tio eller fler viktiga ärenden, ibland inom loppet av en
halvtimma. De facto; Bormann skötte inrikesaffärerna i tredje riket.
Den 12 april 1943 kom Bormann över Hitlers signatur på ett
skenbarligen oviktigt pappersark. Han blev Hitlers sekreterare även på
pappret. Förut var han, eller borde ha varit, uteslutande konfirmerad
till partiangelägenheter. Detta stycke papper gjorde honom
auktoriserad att agera officiellt i vilket fält han så önskade agera inom.
Förmodligen delegerade Hitler ansvar till Bormann på det enda sätt
Hitler kunde delegera ansvar på, med ett extremt kort koppel.
Referens; Inside the Third Reich, Albert Speers memoarer.
Hermann Göring, Luftwaffe
”En kula från en polispistol är min kula, om det anses
vara mord så är jag en mördare” Hermann Göring om
Gestapo
116
Hitler blir rikskansler den 30 januari 1933. Riksdagshuset brinner den
27 februari 1933, som möjliggör undantagstillstånd och banar vägen
för diktaturen. Polisen fann en förvirrad man i det brinnande
riksdagshuset. Hans namn var Marinus van der Lubbe, en holländsk
kommunist. Han erkände sig ensam skyldig och avrättades. Den
branden har Göring vid tillfällen internt skrutit om att han hade anlagt,
men vid Nürnbergrättegången tog han avstånd från den. Det är möjligt
att Göring har intrigerat subtilt i bakgrunden och hjälpt Marinus van
der Lubbe på traven utan att van der Lubbe har förstått det. Hitler
ställde in sig på ett snabbt vunnet Blitzkrieg och planerade därför inte
egentligen för ett uthålligt krig. Allra minst för luftkriget, som han inte
kontrade, mycket på grund av det enorma misstaget att placera
morfinisten Göring som chef över Luftwaffe. Fast detta kan man inte
helt lasta Hitler för, eftersom Göring var en av de modigaste, som var
en kallt beräknande och manipulerande fullblodspsykopat, som hade
tillskansat sig en central roll i tredje riket på egna meriter när han
fortfarande var förmögen att prestera intellektuellt, och genom att vara
sig själv och kretsa allt mer in mot centrum mot Hitler, som gillade
Göring. Han var också prestigefull och korrumperad, men folk såg
mellan fingrarna på det. Göring var ett flygaress under vk1, det vet
nästan alla, men inte så många vet att han tjänade i ett
infanteriregemente det första krigsåret. Göring var med Hitler i
Ölkällarkuppen i München den 9 november 1923. Han marscherade
vid sidan om Hitler som överhuvud över SA vid tidpunkten. När den
bavariska polisen öppnade eld mot demonstranterna blev Göring
allvarligt sårad i bålen. Det hospitaliserade honom för en tid, där av
kom det sig att han med värk i kroppen kom att ordineras
morfinsprutor och utvecklade ett missbruk. Görings maka vid epoken,
svenskan Carin Göring, själv en epileptiker, var tvungen att låta
doktorerna och polisen ta sig an Göring när de var i Sverige 1925.
Han blev diagnostiserad som en farlig drogmissbrukare och
placerades på avdelning för våldsamma på Långbro sinnessjukhus den
1 september 1925. En Stockholmspsykiatriker sade om Göring strax
före han lades in på Långbro; "Göring var mycket våldsam och vi var
tvungna att placera honom i tvångströja, men han var inte galen”
117
Görings psykiatriska diagnos 1925 stämplade honom som en
karaktärssvag, hysterisk instabil personlighet, sentimental men härdad,
våldsam när rädd och en person vars falska tapperhet dolde en
grundläggande avsaknad av moralisk ryggrad. ”Liksom många män
kapabla att göra stora dåd av fysiskt mod, som ganska ofta gränsar
till desperation, så saknade han den mer raffinerade formen av mod i
uppförandet i sitt liv, vilket skulle vara nödvändigt när allvarliga
svårigheter drabbade honom.” (Vid tidpunkten för Görings
inspärrande var alla doktorsjournaler offentliga i Sverige.) Hitler sade
vid ett senare tillfälle, om Hermann Göring från de tidiga åren när
Göring var chef för SA:
”Jag gillade honom. Jag gjorde honom till chef för mitt
SA. Han var den enda chef över SA som skötte sitt jobb
som han skulle. Jag gav honom ett kaosartat slödder.
På mycket kort tid hade han organiserat en division på
11 000 man.”
Om man får tro Albert Speer så var Göring under krigsåren så
verklighetsfrånvänd, inkompetent och vaneberoende av morfin att han
borde ha frikänts i Nürnbergrättegången. Jag lägger lite ord i munnen
på Speer nu, men det är otvetydigt summan av kardemumman. Göring
begick självmord efter dödsdomen i Nürnberg i sin cell genom en
insmugglad cyanidkapsel två timmar innan han skulle hängas.
Heinrich Himmler, SS
Jag har redan berört honom och hans relation till Hitler lite i ett
tidigare kapitel på sidan 65 (referenspunkt 7). I januari 1922 blev den
f.d. frikårssoldaten Heinrich Himmler, samma år medlem i NSDAP,
utnämnd till SS riksledare. Antalet medlemmar i SS var då omkring
300 man. Himmler utvidgade SS från ren livvaktshållning till en
organisation med elitistisk mentalitet. Från 1929 var han ledare för SS
och från 1933 hade SS ansvaret för den inre säkerheten. SS-enheter
inom armén benämndes Waffen-SS. Efter bataljen i de långa knivarnas
118
natt 1934, med utrensningarna av bl.a. SA-medlemmar och SA-chefen
Ernst Röhms död, gjorde Hitler SS till en avdelning i NSDAP och
tillät uppsättandet av beväpnade SS-förband. Himmler utsågs till
rikspolischef i oktober 1936. Himmler var hemlighetsfull och
intelligent men kontrollerbar, och hade inte egentligen någon vidare
kraft i sina offentliga tal till SS. Man ska inte missta sig, det var just
därför som han fick lov att vara Hitlers SS-chef, speciellt med
anledning av Hitlers tidigare dåliga erfarenheter med den självständiga
och nyckfulla SA-chefen Ernst Röhm. Himmler var en nazist som
kom från medelklassen, inte allt för vanligt i partitoppen. Heinrich
Himmler kontrollerade moderorganisationen Allgemeine SS, som till
namnet var underordnat inrikesministeriet som även det lydde under
Himmler. Dess underordnade organisationer var
Reichssicherheitshauptamt (RSHA, eller rikssäkerhetshuvudkontoret),
som var den för nazisterna viktiga utrotningsorganisationen, skapad av
Reichsführer-SS Himmler den 27 september 1939 genom
sammanslagningen av SS Sicherheitsdienst (SD, eller
säkerhetstjänsten) och Sicherheitspolizei (SiPo, eller
säkerhetspolisen). SiPo i sin tur bestod av Geheime Staatspolizei
(Gestapo, hemliga statspolisen) och Kriminalpolizei (KriPo). RSHA:s
första chef var Reinhard Heydrich (död 4 juni 1942 som följd av ett
attentat), som Hitler kallade ”mannen med järnhjärtat”. RSHA var
modern till alla byråkratiers byråkratier, det fanns minst 100
underordnade underavdelningar. Organisationen som enklast var delad
i sju Ämter, eller kontor; Amt I – AmtVII. SS-WVHA eller SSWirtschaft und Verwaltungshauptamt (ekonomiskt och administrativt
huvudkontor) var SS ekonomiska centrum och direkt under denna låg
bland annat koncentrations- och utrotningslägrens ekonomi och
administration, men organisationen skötte även samtliga
löneutbetalningar till Waffen-SS och övriga SS. Heinrich Himmler var
även chef för reservarmén och därmed alla ersättningsförband inom
krigsmakten.
119
Albert Speer, rustningsminister
Nyhetstidningen The Observer, 9 april 1944:
”Speer är, på ett sätt, mer viktig för Tyskland idag än Hitler,
Himmler, Göring Goebbels, eller generalerna. De har alla så att säga
blivit endast hjälpare till mannen som i verkligheten styr den
gigantiska styrkemaskinen – laddad för att extrahera från den
maximal ansträngning under maximal uttänjdhet/…/ I honom finns
den verkliga sammanfattningen av ”direktörsrevolutionen”. Speer är
inte en av dessa flamboyanta måleriska Nazister. Huruvida han har
några andra än konventionella politiska åsikter överhuvud taget är
okänt. Han kunde lika gärna ha gått med i vilket som helst annat
politiskt parti som gav honom ett jobb och en karriär. Han är i mycket
den framgångsrika vardagliga mannen, välklädd, hövlig, ickekorrupt,
mycket medelklass i sin livsstil, med en fru och sex barn. Mycket
mindre än någon av de andra tyska ledarna står han för någonting
typiskt tyskt eller typiskt nazistiskt. Han symboliserar snarare typen
som blir mer och mer viktig i icke krigförande länder; den typiske
teknikern, den klasslösa intelligenta unge mannen utan bakgrund, med
inget annat originellt mål än att ta sig fram i världen med inga andra
medel än sina teknik- och direktörsförmågor. Det är avsaknaden av
andlig ballast, och med den lätthet med vilken han hanterar de
skräckinjagande tekniska och organisatoriska maskinerierna av vår
tid, som får hans ringa typ att gå så långt nuförtiden/…/ Det här är
deras tid; Hitlerserna och Himmlerserna kan vi göra oss av med, men
Speersarna, vad som än händer med denna synnerligen speciella man,
kommer länge att följa oss.”
Det faktum att Albert Speer bara fick 20 års fängelse när Rudolph
Hess fick livstid, trots att den senare flög till Skottland den 10 maj
1941 innan judeutrotningen satt igång, i ett försök att mäkla fred med
Storbritannien och där blev krigsfånge, säger någonting om
Nürnbergrättegången. Den utgav sig för att vara en kollektiv rättegång
med ett samlat kollektivt åtal mot partitopparna och borde som minst
120
ha avkrävts objektivitet. Till trots så var den selektiv, inte genom att
tilldela lindrigare domar men genom att målrikta mot renodlade
nazister från det f.d. etablissemanget, i och med diskrepansen i
domarna mellan Hess och Speer, trots att den senare var betydligt mer
skyldig till att massutrotningen av judarna kunde äga rum eftersom
han 1941 invaldes i den tyska riksdagen och utnämndes till chef för
den tyska arbetsfrontens avdelning Kraft durch Freude, blev
Riksminister för vapen och ammunition från februari 1942 och därtill
rustningsminister från september 1943. Men jag antar att det var
intentionerna som sådana som bedömdes i Nürnberg. I så fall så vill
jag säga att; Det är farligt, för då får man akta sig för vilken familj
man föds in i. Å andra sidan kan det att Hess förklarade sig icke
skyldig emedan Speer tog på sig ansvar, ha bidragit till den diskrepans
i strafftid som utdelades mot Hess och Speer. Dock var det en del inte
så prominenta som Speer, som visade ånger inför dödshotet, men
dömdes och hängdes. Skillnaden mellan dem och Speer var att Speer
för det första var mer ödmjuk, för det andra tog på sig ett kollektivt
ansvar, och för det tredje betraktade sig som varandes redan en död
man, innan domen och under rättegången. Tribunalen hade svårigheter
med att reda ut om Hess var sinnesjuk eller inte, men när Hess
begärde att få sälla sig till dem andra anklagade så biföll tribunalen
detta. De Allierade hade tre realistiska val: Ett var att ge Speer ett
högre straff än Hess för att Speer var mer skyldig till förintelsen; två
var att ge lika straff till Speer och Hess; och tre var att ge Speer ett
lindrigare straff i förhållande till Hess. De valde alternativ tre, som var
det sämsta alternativet.
Joseph Goebbels
”Om man berättar en tillräckligt stor lögn och
fortsätter att upprepa den, kommer folk till slut att tro
på den. Lögnen kan hålla bara så länge som staten kan
skydda folket från politiska, ekonomiska och/eller
militära konsekvenser av lögnen. Därmed blir det
livsviktigt för staten att använda all sin kraft för att
121
kväsa oliktänkande, ty sanningen är lögnens svurna
fiende och därmed blir alltså, i förlängningen,
sanningen statens största fiende.” Joseph Goebbels
Efter det nazistiska maktövertagandet den 30 januari 1933 utnämndes
Goebbels av Hitler till propagandaminister. Utnämnandet ägde rum
den 14 mars 1933. Den 1 april samma år organiserar Goebbels
bojkotten mot judiska affärsmän, lärare, studenter, skolbarn, advokater
och läkare, en bojkott som trots allt inte blev så framgångsrik. 1933
förkunnar Goebbels även slutet på den ”judiska intellektualismen”,
och beordrar att alla regimfientliga böcker skall brännas. I flammorna
hamnar verken av poeten Heinrich Heine som skrev; ”Där man
bränner böcker kommer man även att bränna människor”. Joseph
Goebbels hade en missformad ”klumpfot”. Vad det kom sig av vet
man inte, men vid 30 års ålder hävdade Joseph själv att hans högerfots
deformation ska ha berott på en skada han ådragit sig när han var 13
år ung. Joseph Goebbels hade hyfsat med kraft när han talade,
definitivt mer än Heinrich Himmler. När Röda armén i slutet av april
1945 tågade in i Berlin och andra världskriget närmade sig sitt slut
begick Hitler självmord tillsammans med sin nyblivna hustru Eva
Braun på eftermiddagen den 30 april. Makarna Goebbels följde
Führern i döden den 1 maj då de med assistans av en SS-tandläkare
och en SS-läkare lät förgifta sina barn och därefter själva begick
självmord.
Delegering
Det är inte säkert att Hitlers delegerande, med kort koppel, till
Bormann gjorde så stor skillnad att det skulle kunnat avgöra kriget
eller förkortat alternativt förlängt det. Det var just på grund av sina
underordnades ständiga intrigerande som Hitler såg det nödvändigt att
toppstyra partiklicken. Nu tror inte jag att det blev bättre för att han
toppstyrde, utan han borde ha delegerat besluten. Det var någonting
han behövde lära sig, hur man delegerar ansvar, det kunde han inte.
Istället försökte han kompensera genom att vara allerstädes. Det
122
senare kan ha avgjort kriget däremot, eftersom Hitler toppstyrde även
generalerna från och med 1942. Han hade ju fortfarande kunnat
bestämma även om han hade delegerat ansvar, men han förstod inte
hur man skulle göra det. Vad det beror på kan man bara spekulera i.
Endast kognitiva limitationer hos Hitler åstadkom något som kunde
tas för delegering. Kanske beror toppstyrningen på samma faktorer
som gjorde att Hitler hade ett så kort koppel till den unga systerdottern
Geli, närmast på gränsen till ett incestuöst förhållande. Kanske beror
det likaledes på rivalitet inom syskonskaran i den unge Hitlers hem.
Men man får inte glömma att Hitler faktiskt hade flera av dem främsta
ledaregenskaperna bland protagonisterna, så att det föll sig naturligt
att han tog ledningen. Om man bortser från alla moraliska aspekter
och bara ser till Hitlers mentala förmågor, så skulle ingen annan än
Hitler klara av führerrollen bättre än, eller lika bra som Hitler. Det
som Speer och alla andra inblandade inte insåg 1945, och ingen idag
tycks inse heller var att Hitlers vana att från krigets start ha två
partifunktionärer, eller Riksförsvarskommissarier med samma
formella behörighet inom något område från den 30 augusti 1939 fram
till november 1942, kom sig av att han var nummer 1, han var en
obestridd härskare och hade en oerhörd spatial tankeförmåga. Det är
allmänt känt att Hitler hade en väldig dynamisk förmåga, om man
bortser från hans oförmåga till taktisk reträtt där hans tänkande var
undermåligt, varje Hitlerkännare vet det. Precis som Hitler så hade
Speer, Göring och Goebbels och alla de andra, två eller fler
underordnade, precis som alla organisationer ser ut då och idag, Hitler
bollade bara med många fler underordnade. Och det kanske var hans
största svaghet att han inte insåg sina begränsningar och delegerade
ansvar, att han var maktfullkomlig. Men det var den enda möjligheten
för Hitler att kontrollera så stora grupper av människor, både i
partitoppen och i den militära toppen, genom att inte ha vattentäta
skott mellan dem formella uppgifterna som hans underordnade hade
att göra, när de hade samma område eller expertis. Detta kunde också
ibland bero på att Hitler saknade teknisk insikt i det som ministerierna
sysslade med. Han trodde kanske att genom att ha två uppdragstagare,
att dessa två skulle väga upp varandras nackdelar istället för att
123
förstärka dem. Som vi kan konstatera så försiggick det en hel del
intrigerande i Hitlers entourage, så Hitlers förmodat goda intentioner
föll platt. Men han var i alla fall till del medveten om att det förekom
problem mellan olika partifunktionärer, och han tänkte nog från tid till
annan att då får väl jag lösa dem då, och han löste dem också vid
tillfällen, åtminstone för stunden. Vi har exemplet med schismen
mellan Speer och Göring när Speer tilldelades flera viktiga roller
inklusive rustningsminister, som hade legat i den nyligen avlidne Dr
Fritz Todts händer, utanför Görings räckvidd för fyraårsplanen. Hitler
löste den tvisten galant. Så bevisligen kunde Hitler lösa tvister, inte
bara skapa dem. Före kriget så förekom inte problemen på den
inrikespolitiska scenen synes det som i stort, med ett undantag – Ernst
Röhm och Röhmputsch. Så länge som Hitler var på plats så fungerade
det, men när han var frånvarande så bröt det ihop, nästan i alla fall.
Det var inte tomma ord det som Hitler själv sade; ”Ein reich, ein
führer”. Hitler var visserligen ovanligt smart, men han var inte en
historiskt unik person på något sätt, det finns andra både då och idag,
som hade samma dynamiska förmåga som Hitler att tänka spatialt.
Som exempel räcker det om jag nämner Olof Palme, som var lika
överlägset dominerande i Sverige som Hitler var i Tyskland. Men
Palme gjorde förstås inga utrensningar. Trots allt så var Hitler bara
snäppet smartare än dem smartaste.
Nazitysklands spiralnedgång skulle ha inträffat även om generalerna
hade styrt kriget på sitt sätt, det är troligt. Även generalerna hade
tvingats att inse att både Tysklands östra och västra och norra och
södra sfärer med råvarutillgångar måste försvaras, bland annat på
grund av industrin i det västerut belägna Ruhrområdet, för att man inte
kunde ha en front i öster utan tillgång till ammunition, vapen, materiel
och drivmedel. De allierade flygbombade södra Tyskland, från
Nordafrika till en början och senare från Italien, efter Operation Torch
(den allierade invasionen av Marocko och Algeriet i Nordvästafrika).
Fram till slutet av kriget producerades mycket av krigsmaterielen i
ockuperade områden, sannolikt huvudsakligen på grund av dem
Allierades intensiva bombningar av tyskt territorium och för
arbetskraften.
124
Det tyska Kriegsmarine och Luftwaffe var vapenslag som till stora
delar fick sköta sig själva utan Hitlers inblandning, och även om
Luftwaffe missköttes av morfinisten Hermann Göring så måste man
inse att det var dessa två vapenslag som fick de första motgångarna,
kanske just på grund av att de inte sköttes av Hitler snarare än att
Hitler orsakade deras fall. Likaså den av Erwin Rommel skötta
Afrikakåren fick uppleva ett av de första stora tyska nederlagen. Har
det en kausalitet, eller är det en tillfällighet? Det var i alla fall brist på
innovativ framsynthet vad gäller ubåtsvapnet som orsakade nederlaget
i Atlanten. Hade Amiraliteten förstått tidigare att de skulle kunna
komma att behöva ubåtar som kunde segla ifrån de brittiska jagarna
och fregatterna så hade inte Tyskland behövt förlora slaget om
Atlanten. Men Amiraliteten var sjöofficerare, inte uppfinnare och inte
sin tids lekmanna-universalgenier som Hitler var. För sent skulle de
vakna och planera för framtiden med de strömlinjformade 21-klass
och 23-klassubåtarna, som kunde segla ifrån dem Allierades jagare.
21-klass och 23-klassubåtar skulle aldrig komma att se strid.
På andra sidan kanalen
“Britain and France had to choose between war and dishonor. They
chose dishonor. They will have war.” Citat; Winston Churchill
Två dagar efter Hitlers oannonserade krigsstart mot Polen förklarade
först Storbritannien krig, och senare samma dag förklarade Frankrike
krig mot Tyskland. Det chockade Hitler, men tärningen var kastad,
andra världskriget hade startat. Den konservativa Chamberlain’s
fredspolitik blev en belastning för honom och hans berömda ord
”Peace in our time” häcklades av Churchill, efter Chamberlain’s avtal
med Hitler i München 1938, med orden“Britain and France had to
choose between war and dishonor. They chose dishonor. They will
have war”, men det var Chamberlain som skulle förklara Hitler krig.
Kontroversiellt mot Chamberlain’s fredsavtal med Hitler krävde
Churchill att en nationell samlingsregering skulle utses. Så blev det
också efter den 10 maj 1940, när Chamberlain tvingades att avgå.
125
Churchill, som hade titeln First Lord of the Admiralty och igen satt i
the War Cabinet (första gången var under vk1) sedan den brittiska
krigsförklaringen den 3 september 1939, tog Chamberlain’s plats som
Premiärminister samma dag som denne avgick. Chamberlain
drabbades av magcancer bara några månader efter krigsutbrottet.
Neville Chamberlain dog i magcancer den 9 november 1940. Som
brittisk premiärminister under kriget blev Churchill snabbt dem
allierade styrkornas ledargestalt. Med sin berömda talekonst ingöt han
mod och kamplust hos den egna befolkningen, samt inledde det
avgörande samarbetet med USA, hans mor var ju amerikanska. Han
ägnade också en stor del av sin tid åt att leda krigföringen.
Trots att Churchill firades som hjälte vid krigsslutet förlorade hans
parti valet 1945. Som politiker i oppositionen var Churchill starkt
negativ till imperiets upplösning, och verkade för fortsatt samarbete
med USA, denna gång mot sovjetkommunismen. År 1951 valdes han
åter till premiärminister vilket han var tills 1955 då han avgick av
ålders- och hälsoskäl. Han var då 81 år gammal, och hade två år
tidigare belönats med nobelpriset i litteratur. Långt ifrån att
pensionera sig ägnade sig Churchill sedan åt sina två livsuppgifter,
skrivandet och politiken, till sin död 1965. Churchill var för övrigt
som ledamot i underhuset 1900-1904 representant för Tories, men
mellan 1904 och 1922 representerade han det liberala partiet, för att
därefter återgå till Tory mellan 1924 och 1964. Från 1924, fram till
1929 när de konservativa förlorade valet, tjänade Churchill som
finansminister för Tories. Han myntade ordspråket: ”Det finns män
som byter parti för principers skull, andra byter principer för partiets
skull!” Winston Churchill är upphovsman till många bevingade ord av
hög klass även i dem här statsmannasammanhangen.
Bihang:
Utlandstyskarna
Utlandstyskarna var hela 30 000 000 kvinnor och män. Observera att
1939 var befolkningsmängden i Tyskland 70 000 000. Som
126
demografisk jämförelse kan man säga att i riksdagsvalet den 20 maj
1928 fick Hitler 1 procent av väljarsympatierna av 80 000 000
röstande (0,8 miljoner röster). Den 1 maj 1931 grundades en
organisation för utlandstyskarna på initiativ av Gregor Strasser (Hitler
lät mörda Strasser den 30 juni 1934 i partiutrensningarna i de långa
knivarnas natt) Den togs om hand av en egen avdelning i NSDAP,
den såkallade Utlandsorganisationen NSDAP Auslands-Organisation
(NSDAP/AO) under distriktsledare Ernst Wilhelm Bohle (efter den 8
maj 1931), ansvarig för syd- och Sydvästafrika och senare
Nordamerika. Endast personer med tyskt medborgarskap –
Reichsdeutsche – med ett tyskt pass kunde bli medlemmar i AO.
Personer med tyskt påbrå – Volksdeutsche – som hade nationellt
medborgarskap i det land de levde i, nekades tillträde till NSDAP.
Utlandstyskarna var fascinerade av framgångsrapporterna om
hemlandet och var mer än villiga att organisera sig i USA. Även de
f.d. tyska kolonierna i Kiautschou Kina och hamnstaden Tzingtao
(känt för sitt bryggeri - Tsingtao Beer - grundat av en tysk bosättare) i
subprovinsen Shandong i Kina, samt syd-Sydvästafrika var villiga att
organisera sig. Arbetet med att organisera utlandstyskarna och knyta
dem till Tyskland skulle komma att stagnera efter dem inledande
framgångarna. Övergrepp på judar och andra minoriteter i Tyskland
ledde i många länder till förbud och upplösning av organisationerna.
När kriget bröt ut förlorade Auslands-Organisation i betydelse, men så
gjorde hela NSDAP då militären, simultant med partiets
tillbakaträdande i kulisserna, steg i betydelse för Hitler i alla fall.
Abwehr
Abwehr var Tysklands militära underrättelsetjänst mellan 1920-1944,
som svarade för spionage, kontraspionage och sabotage. Dess chefer
under det tredje riket var:
Chef från mitten av 1932 till slutet av 1934; Kommendör Konrad
Patzig.
Chef från januari 1935 till den 11 februari 1944; Admiral Wilhelm
127
Canaris (antikommunist, avrättad 9 april 1945 i koncentrationslägret
Flossenbürg för högförräderi för sin kännedom och påstådda
inblandning i generalernas och överstarnas mordförsök på Hitler i
20-juli attentatet 1944).
Chef från februari 1944 – 1945; Överste Georg Hansen. Abwehr
underställdes delvis Amt Mil inom Reichssicherheitshauptamt (det
Nazistiska RSHA) vid avsättandet av Wilhelm Canaris den 11 februari
1944.
1920-talets Abwehr var för litet för att kunna lösa sina uppgifter. Först
under Konrad Patzigs ledning var avdelningen att se som en
fungerande underrättelsetjänst. Genom Adolf Hitlers upprustning av
krigsmakten fick Abwehr en betydligt större budget och
personalstyrkan utökades, men de tilldelade medlen var inte
tillräckliga och Abwehr låg ständigt efter motståndarsidan. Särskilt
under Tredje Rikets första år fick Abwehr ta hand om dem uppgifter
som egentligen åvilade Gestapo, eftersom de senare fortfarande var
under uppbyggnad. Patzig tvingades bort som chef på grund av att han
var på kollisionskurs med de nya makthavarna. Den nye chefen,
Wilhelm Canaris, i samarbete med Reinhard Heydrich, delade genom
de så kallade ”tio budorden” upp verksamheten mellan sina
respektive organisationer (Abwehr respektive Gestapo). I stort fick
Gestapo ta hand om all verksamhet som berörde det civila samhället
medan Abwehr handlade de militära frågorna. 1938 upphöjdes
Abwehr från avdelning till en grupp inom OKW (Oberkommando der
Wehrmacht), en instans inom krigsmaktens överkommando, och 1941
fick man status som avdelning inom densamma. Abwehrs avdelning
för utrikesverksamhet, Abteilung Ausland, bröts 1944 ut ur
krigsmakten och underställdes Heinrich Himmlers SS. Under andra
världskriget var viceamiral Leopold Bürckner chef för Abteilung
Ausland.
Trots bristen på resurser hade Abwehr stora framgångar. Till exempel
lyckades man avslöja Polens planer på ett militärt angrepp mot
Tyskland, liksom de polska mobiliseringsplanerna. Marskalk Józef
128
Piłsudski lyckades dock inte få med sig Frankrike i sina planer och
vågade därför inte genomföra anfallet. Under 1940-talet kunde
Abwehr infiltrera alla de viktigaste grupperna inom den franska
motståndsrörelsen. Med hjälp av signalspaning kunde tiotusentals
franska motståndskämpar och agenter arresteras. Det är därför
anmärkningsvärt att man nästan fullständigt misslyckades med sitt
spionage mot Storbritannien och USA. I dåligt planerade uppdrag
luftlandsattes höga officerare i Storbritannien för att spionera. I regel
upptäcktes och greps dessa inom några timmar eller dagar och
avrättades senare. 1942 låg den redan tidigare ringa
spionageverksamheten i USA helt nere. Ännu mindre framgångsrikt
var underrättelsearbetet i Sovjetunionen. Även om Hitler redan några
dagar efter sitt tillträde som chef för krigsmakten deklarerade sin
avsikt att förklara krig mot Sovjetunionen visste man vid andra
världskriget mycket lite om de faktiska sovjetiska militära resurserna.
Men man visste att Finland hade lyckats hålla stånd mot
Sovjetunionen, och man drog långtgående slutsatser om sovjetisk
ineffektivitet utifrån det. Tydliga indikationer på stridsvagnsmodellen
T-34:s existens ignorerades. En sovjetisk delegation som besökte
Tyskland försökte till och med envist visa på förekomsten av
stridsvagnen. Genom att utvärdera offentliga källor lyckades det den
senare chefen för Bundesnachrichtendienst, general Reinhard Gehlen,
att under kriget skapa sig en någotsånär realistisk bild av den
sovjetiska rustningspotentialen. Hitler vägrade emellertid att tro på
dessa uppgifter. Han betecknade Gehlens uppskattningar som
”idiotiskt pladder”.
Abwehr var centralt för det militära motståndet mot Hitler. Den
drivande kraften var general Hans Oster (liksom Wilhelm Canaris
mördades även han av Nazisterna i koncentrationslägret Flossenbürg
den 9 april 1945). Som ledare för Centralavdelningen hade han
tillgång till all information som Abwehr kunde uppbringa. Det var
enligt uppgift han som skickade uppgifter om tidpunkten för anfallet
på Tjeckoslovakien, Belgien, Frankrike, Danmark, Norge och
Sovjetunionen till Storbritannien. I ett säkerhetsskåp förvarade han ett
129
omfattande material som visade på hans motstånd. Han höll det för
omöjligt att Reichssicherheitshauptamt skulle våga befatta sig med en
högt uppsatt tjänsteman inom Abwehr, eller våga beslagta ett
säkerhetsskåp som tillhörde organisationen. När Osters medarbetare
Hans von Dohnanyi drog uppmärksamheten till sig från avdelning IV
(amt IV) inom RSHA medförde detta att Oster och flera av hans
medhjälpare greps och avrättades inklusive Hans von Dohnanyi.
130
Del II – Strategi
Strategi är en lyx som tillfaller dem segerrika
Kapitel 5. Hitlers kanske främsta vk2 strategi,
Groomingen av Finland.
”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla
respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för
Finlands armé och dess här närvarande representanter!” Josef
Stalin inför finska officerare 1948.
”Efter Moskvafreden måste alltså Karelen och Hangö utrymmas. På
Hangö udd inrättade arrendatorn en marinbas med en garnison på 25
000 man elittrupper.
Sommaren och hösten 1940 präglades av ständiga sovjetiska
trakasserier gentemot Finland. Ryssarna krävde bl.a. att få
transportera trupper till och från Hangö över det finska
järnvägsnätet. Detta var inte angenämt, eftersom dessa trupper i en
krissituation kunde tänkas försöka ta kontrollen över södra Finlands
järnvägsknutar. Frågan löstes dock i början av september 1940,
genom att parterna enades om att manskap och vapen skulle
transporteras i separata tåg.” Sid. 22 i ”Ett land i kamp Veteranernas
insats i krigen 1939-1945”, skrifter utgivna av Svenska folkskolans
vänner.
Kommentar: Detta var märk väl efter Molotov-Ribbentroppakten 23
augusti 1939, och efter Vinterkriget 30 november 1939 till den 13
mars 1940, men innan tyskarnas ”Operation Barbarossa” som var
samlingsnamnet för kriget mot Sovjetunionen och som startade den 22
juni 1941, och det finska ”Fortsättningskriget” som startade den 25
juni 1941 med lite hjälp från en fräck Hitler.
131
”Det största tvisteämnet var frågan om Petsamo nickel, Europas
största nickelfyndighet uppe vid ishavet. Moskva ville få koncessionen
över utvinningen av denna strategiskt viktiga metall (används bl.a. till
kulor och metallegeringar) för att förhindra att Finland utnyttjade sitt
innehav av fyndigheten till att närma sig Tyskland.” Sid. 22-23 i ”Ett
land i kamp”
Kommentar: Av det så förstår man att Stalin och Sovjetunionen
försökte få ett strategiskt övertag över Tyskland genom att tvinga sig
på ett suveränt och neutralt Finland för att få dem att överlämna rätten
att utvinna nickeln i Petsamo (nuvarande Pechenga) för sin egen
krigsmakt, ett Finland som Stalin redan hade fört ett orättfärdigt krig
mot i Vinterkriget. Hitler visste eller räknade med att Stalin försökte
få ett råvarustrategiskt övertag, för att inte säga monopol då
Nickelgruvorna vid Kolosjoki i Petsamo var Hitlers enda källa till
Nickel, därför att Stalin vid någon tidpunkt hade samlat betydande
styrkor i Murmanskregionen - den 14:e Armén förstärkt med en
division - som väl kunde mäta sig med dem tyska i utrustning och
numerär även i ett senare skede än de blygsamma tyska
truppstyrkorna i Nordnorge 1940. Fanns det någon annan anledning
för Sovjetunionen att dra samman en armé längst upp i nordvästra
Sovjet där Finland är enda grannen och sedan försöka tvinga Finland
att överlämna brytningsrätten för Petsamo´s nickelgruvor och sträva
efter att få en ursäkt att angripa Finland militärt, som de gjorde redan i
Vinterkriget 1939 på flera ställen längs med hela Finlands södra och
östra front14? Och ta strategiskt viktiga områden som Petsamo och
därigenom komma ett steg närmre produktionsmonopol på nickel, ja
rent av beröva Tyskland deras existensmöjligheter enligt punkt 1 på
näst-nästa sida? Sovjet hade tydligen inte obegränsat med Nickel då
det under den brittisk-amerikanska Lend-Leasehjälpen till
Sovjetunionen under kriget mellan Tyskland och Sovjet också
14
Hitler hann före in i erövrat territorium 1941 under Operation Barbarossa
drei, m.a.o. kriget mot Sovjetunionen med utgångspunkt från finskt
territorium, eller på finska – fortsättningskriget.
132
skeppades Nickel bland många andra varor till Murmansk i nordvästra
Ryssland. Gruvor i Sovjet var bara ett par hundratal meter djupa, att
jämföra med de kilometerdjupa gruvorna i Tyskland exempelvis. På
samma sätt agerade Sovjeterna mot Tyskland i Estland genom att
invadera esterna sommaren 1940 och ta kontrollen över
petroleumindustrin15, och i södra Europa genom att försöka kväsa
Tysklands förhoppningar om framtida olja/bränsle (enligt punkt 2 och
3 nedan), eftersom den enda landvägen för sovjeterna till Bulgarien
och sunden Bosporen och Dardanellerna i Turkiet var att passera östra
Rumänien där Sovjet redan hade rest krav på rumänska Bessarabien
farligt nära oljefälten i Ploiesti. Den som kunde göra detta
kontrollerade de speciellt för Tyskland och Italien viktiga sunden. Vid
sundet Dardanellerna behöver fartygen ”piloter” för att lotsa dem
igenom strömmarna. Är man Realist som Hitler så ställs man inför
faktum, när Stalin börjar tala om en ömsesidig biståndspakt mellan
Bulgarien och Sovjetunionen och göra långtgående tolkningar av
ordet ”intressesfär” och implicit kräva koncessionsrättigheterna över
den finländska Nickeln, i ett läge där Sovjetunionen som nämnts
nyligen slukat Estlands oljeskifferindustri i Kohtla Järve som försåg
den tyska ubåtsflottan med bränsle. Det föreslagna fördraget eller
hemliga tillägget, i punkten 2 nedan, skulle även medföra att Tyskland
förlorade tillgång till eller blev på nåder utlämnad till Stalins välvilja
för framtida kromium från Turkiet, och på lite längre sikt en säker
genomfartsjärnvägstransportled för olja från Persien och/eller Irak.
Hitler hade förutsett Stalins orimliga krav, för Tyskland hade bunkrat
upp kromium i slutet av 1930-talet och behövde inte fylla på lagren
förrän tidigt 1943.
”Den 26 november 1940, mindre än två veckor efter att
Molotov hade kommit hem från Tyskland, upplyste han den
15
Oljeskiffret och raffinaderierna i Kohtla-Järve, som Stalin införlivade i
Sovjetunionen den 21 juli 1940, mycket på grund av Hitlers eget intrigerande
genom att dela in östra Europa i intressesfärer mellan Ryssland och
Tyskland.
133
tyske ambassadören i Moskva om att Ryssland var villigt att på
följande villkor ansluta sig till fyrmaktspakten:
1. De tyska trupperna bör omedelbart dras tillbaka från
Finland, som ... hör till Sovjetunionens intressesfär. (Det
fanns inga tyska trupper i Finland vid den här tiden, bara
sådana som hade transporterats genom finskt territorium till
norra Norge. Förf. anm.)
2. Inom de närmaste månaderna bör Sovjetunionens
intressen i de turkiska sunden tryggas på så sätt att en
ömsesidig biståndspakt sluts mellan Sovjetunionen och
Bulgarien ... och Sovjetunionen upprättar en bas för landoch sjöstridskrafter i närheten av Bosporen och
Dardanellerna, vilken uthyrs till Sovjetunionen på lång tid.
3. Området söder om Batum och Baku i riktning mot
Persiska viken erkänns som centrum för Sovjetunionens
strävanden.
4. Japan avstår från sina kol- och oljekoncessioner i norra
Sachalin. (Stor ö strax norr om Japan vid Sibiriens östkust.
Förf. anm.)
Stalin begärde att fem hemliga protokoll, inte två, skulle
utarbetas för att täcka hans nya förslag och bättrade på det hela
genom att begära att de fyra staterna skulle vidta militära
åtgärder mot Turkiet om det gjorde svårigheter beträffande de
ryska baserna vid sunden.
Kraven var så långtgående att Hitler inte ens ville överväga
dem. Han hade försökt hålla Ryssland utanför Europa men nu
ställde Stalin krav på Finland och Bulgarien, kontrollen av de
turkiska sunden och i praktiken också av dem arabiska och
persiska oljefälten som i normala fall täckte största delen av
Europas oljebehov.” Referens; Marxistarkiv
134
På grund av att punkt 4 riktades till Hitler och inte till Kejsar Hirohito
av Japan så kunde Hitler inte heller svara, för då skulle han oavsett
svarets karaktär ha avslöjat hur svaga banden mellan Tyskland och
Japan var (huvudsakligen en papperslapp från september 1940 Japans inträde i Antikominternpakten - som, som bäst handlade om
teknikdelning när det kommer till de bilaterala relationerna mellan
Japan och Tyskland), det skulle stå klart för Stalin att det var två helt
självständiga nationer med egna agendor och vars beröringspunkter
var få. Det är inte troligt att Hitler hade full insikt i hur Stalins styrkor
såg ut i öst, men då skulle Stalin ha kunnat föra över sina 40
välutbildade och vinterutrustade divisioner från Sibirien västerut redan
innan det hade hunnit bli ett krig mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Med utgångspunkt från de här punkterna så kan man säga att det alltså
inte bara var Hitler som hade för avsikt att bryta MolotovRibbentroppaktens interimsfredsbudskap från den 23 augusti 1939,
det var Sovjetunionen med Stalin i spetsen som hade för avsikt att
angripa Tysklands intressen. En av Hitlers egenskaper var att han
alltid reagerade reaktivt utifrån vad han var säker på skulle ske men
innan det hade skett, och det var det som orsakade att Tyskland
hamnade i den här nedåtgående spiralen som orsakade kriget och som
kriget orsakade i slutänden.16 Hitler räknade med att Stalin skulle
16
Ska man jämföra Nazityskland med USA exempelvis, efter andra
världskrigets japanska attack mot Pearl Harbor, men också efter 2001 när
tvillingtornen rasade i en terrorattack mot civila amerikanska medborgare, så
är det rimligt att anta att ingen av dessa två staters folk och ledare var
beredda att frivilligt föra striden på det egna territoriet. Skillnaden mellan
Sverige versus Storbritannien, USA, Nazityskland och Ryssland är att
svenskarna är beredda att se de senare staternas militärmakt på svensk mark
eller vatten och luftrum innan vi reagerar reaktivt. Men för dessa länder är
eller var det en otänkbarhet att inte slå först när de ser egna strategiska mål i
andra länder intas av en potentiell fiende. Vi har å andra sidan inte så mycket
val, som liten nation. Hitler förde sannolikt en broderfolkspolitik gentemot
finnar, och övriga Nordbor när omständigheterna tillät det. Hitler var givetvis
av den Realistiska skolan (statsvetenskaplig term för sådana som Hitler,
Nixon och Stalin exempelvis, och som kännetecknar att någon rättfärdigar
135
driva Finland i armarna på Tyskland och var därför återhållsam mot
finnarna. Jag vill inte påstå att Hitler var överdrivet kärvänlig och
generös i processen, när det krävdes så cashade han in från sina
hökungar för att han hade hållit dem under sina vingar. Och finnarna
var inte ens medvetna om att Hitler såg det så att döma av
översiktsboken om hur finnarna ser på kriget ”Ett land i kamp”,
utgiven av svenska folkskolans vänner, som jag använder som
studieexempel för det här kapitlet. Det var denna ovetskap som gjorde
det så knäckande för finnarna, när Hitler plötsligt proklamerade att
Finland stod i förbund med Tyskland precis när han hade släppt loss
stormen mot Sovjetunionen, men innan sovjetiska bombplan bombade
Helsingfors, Åbo (Turku) och Borgå, samt ett dussintal andra orter
med ungefär 500 flygplan den 25 juni och som följdes av en finsk
krigsförklaring den 26 juni, att de accepterade sin roll som Hitlers
utnämnda allierade eller i alla fall stod försvarslösa mot Hitlers
briljans och Tysklands dominanta ställning. Det ska vi återkomma till
mer i detalj under ”Kommentarer på, samt utvecklande av
föregående kapitel” i nästa kapitel som delvis handlar om Finland
även det. Då kommer det här kapitlets rubrik att klarna med en
fempunktslista, som behandlar Hitlers fem strategiska övertag genom
hans grooming av Finland. Den finska krigsförklaringen den 26 juni
1941 hade inte kunnat komma utan att Sverige den 25 juni 1941 (- till
den 12 juli 1941) hade tillåtit en tysk transitering av den 163:e
divisionen (även kallad Engelbrechtdivisionen efter namnet på
befälhavaren) från Kongsvinger i Norge till Haparanda till Kemi i
Finland på svenska järnvägar.
”Till följd av den sovjetiska nålstingspolitiken var detta precis vad
Finland önskade göra. Moskva uppträdde så hotfullt att den
egna presumtiva angrepp på andra stater i förebyggande syfte) och det
medförde att ett visst hot och en viss press tidigt förelåg mot Sverige och
Norge från tyskt håll i egenskap av strategiska mål, i synnerhet mot Norge.
Sverige tog han med diplomati, om än en överhängande hotfull sådan, vilket
kontrasterar mot hans realpolitiska vänskapsband med Finland.
136
finländska politiska ledningen började betrakta Tyskland som en
räddare i nöden, det sista halmstrået.
Sympatierna för nazismen var praktiskt taget obefintliga i Finland.
Under vinterkriget hade Tyskland upprätthållit en ytterst kylig för att
inte säga direkt fientlig attityd mot Finland, eftersom Tyskland och
Sovjetunionen nyligen hade ingått den s.k. Ribbentrop-pakten, som
delade in Östeuropa i intressesfärer och Finland hade hänförts till
den ryska sfären.” Sid. 23 i ”Ett land i kamp”
Kommentar: Möjligen försökte Stalin initialt pressa finnarna till att
gå i allians med Tyskland för att få ett svepskäl till att angripa militärt
och ta Petsamo nickelgruvor vilket han i så fall måste ha insett skulle
leda till ett krig mot Tyskland, Stalin var ju järnhård och hade gott om
hybris och ont om självinsikt vid den här tidpunkten, som vi kan
konstatera genom hans villkor skickade via Molotov den 26 november
1940, enligt ovanstående 4 punkter i det här kapitlet. Inte ens det till
ytan gigantiska Sovjetunionen hade tydligen tillräckligt med
Nickelgruvor och tillhörande förädlingsindustrier, åtminstone inte för
att föra ett totalt krig eller rusta starkt under en längre tid. Men Hitler
och nazisterna hade en ärofilosofi, det är inte sannolikt att de hade en
önskan om att invadera Finland, eller något annat Nordiskt land om
bara dessa hade haft ”insikt i hur världen fungerade”. Den kyliga
attityd som författarna nämner ovan var en avvaktan från Hitlers sida,
och inte ett resultat av någon pakt mellan Sovjetunionen och
Tyskland. Hitler önskade sannolikt hellre att Stalin skulle angripa
Tyskland rakt framifrån och öppet, än att Tyskland skulle bli indraget
i ett krig vid en annan nations front eftersom det inte ger något annat
resultat än en tysk enklav på sin höjd. Han tvekade dock bevisligen
inte att själv initiera ett krig på kontinenten. Hitler föredrog ett
begränsat krig eller en serie av begränsade krig, i synnerhet som han
var ute efter till Tyskland angränsande lebensraum i öst, men han ville
ha full kontroll på alla flanker som den kontrollfreak han var. Hitlers
kyliga attityd gentemot Finland vid den här tiden var inte fientlig, den
var ett uttryck för att han var sjysst mot ett broderfolk, även om han
naturligtvis räknade med Finland som en allierad mot Sovjetunionen
137
vare sig finnarna ville det eller inte. Men det kriget var det ju Stalin
som ville driva på i Finland att döma av vem det var som placerade ut
styrkor först, i Murmanskområdet på Kolahalvön i Nordvästra
Ryssland, Röda Arméns 14:e Armé förstärkt med en division. Då får
man ju förstås bortse från att Hitler och Stalin hade delat upp Polen
mellan Tyskland och Ryssland, och att Hitler var ute efter lebensraum
och Stalin var ute efter makt, spridande av internationalen och
territorier. För Stalins del inte nödvändigtvis angränsande territorier,
eftersom hans mål var att sprida internationalen och att de två
diktatorerna hade en skenbar överenskommelse.
Avtalstexten – den tysk–sovjetiska ickeaggressionspakten
Avtalet från det andra mötet i Moskva den 28 september 1939 (rysk
version).
138
Texten är en översättning av Nazi-Sovjetiska relationer 1939–1941.
Dokument från arkivet för det tyska utrikesministeriet (Washington
D.C., 1948) sidan 78. Denna del av avtalet blev publicerad offentligt.
”
Regeringen för det tyska rikets och regeringen för
Sovjetunionen av socialistiska republiker i önskan att stärka
freden mellan Tyskland och Sovjetunionen och genom att
utveckla den grundläggande stadgan i Neutralitetsavtalet
tecknat i april 1926 mellan Tyskland och S.U., har uppnått
följande överenskommelse:
Artikel I.
De båda parter som ingår avtalet binder sig att avstå från
alla våldsaktioner, allehanda aggressiva aktioner och
allehanda attacker på varandra, antingen själva eller
tillsammans med andra makter.
Artikel II.
Skulle en av parter som ingår avtalet bli målet för
krigsaktion från en tredje makt, skall den andra parten i
avtalet under inga former ge sitt stöd till den tredje makten.
Artikel III.
Regeringarna av de två parter som ingår avtalet skall i
framtiden upprätthålla kontinuerlig kontakt med varandra
för konsultation för att utbyta underrättelser om problem
som inverkar på deras gemensamma intressen.
Artikel IV.
139
„
Skulle det uppstå dispyter eller konflikter mellan de båda
parter som ingår avtalet, skall [den ena parten?; oklar
formulering] delta i alla grupperingar av makter som direkt
eller indirekt är avsedda för den andra parten.
[Text i den engelska översättningen: ’Should disputes or conflicts
arise between the High Contracting Parties shall participate in
any grouping of Powers whatsoever that is directly or indirectly
aimed at the other party.’]
Artikel V.
Skulle det uppstå dispyter eller konflikter mellan de båda
parter som ingår avtalet, över problem av godtycklig art,
båda parterna lösa dessa dispyter eller konflikter
uteslutande genom vänligt utbyte av åsikter, eller om
nödvändigt, genom att sätta upp förlikningskommissioner.
Artikel VI.
Det nuvarande fördraget ingås för en period av tio år, med
avsikt att om ingen av parterna som ingår avtalet, på
förhand ett år innan avtalet slutat gälla inte vill förlänga det,
skall fördraget automatiskt förlängas med ytterligare fem
år.
Artikel VII.
Det nuvarande fördraget skall ratificeras inom kortast
möjliga tid. Ratifikationerna skall utbytas i Berlin. Avtalet
träder i kraft så snart det är signerat.
140
Det hemliga tilläggsprotokollet
Den hemliga delen av paktdokumentet (tysk version).
Texten ur tilläggsprotokollet är fri översättning från en engelsk
översättning.
”
Hemligt tilläggsprotokoll
Artikel I.
I händelse av territoriell och politisk ombildning av
områdena tillhörande de baltiska staterna (Finland, Estland,
Lettland, Litauen), skall Litauens norra gräns utgöra
inflytandesfärernas gräns mellan Tyskland och
Sovjetunionen. I anslutning till detta skall Litauens anspråk
på Vilno-området erkännas av båda sidor.
Artikel II.
I händelse av territoriell och politisk ombildning av
141
„
områdena tillhörande den Polska Staten, skall
inflytandesfärernas gräns dras ungefär längs linjen på
floderna Narev, Wisla och San. Frågan om huruvida det
ligger i båda staternas intressen att upprätthålla en
oberoende Polsk Stat och inom vilka gränser en sådan stat
skall få existera kan bara slutligen avgöras inom loppet av
vidare politisk utveckling.
I vilket fall som helst kommer båda Regeringarna att lösa
frågan genom vänskapligt samförstånd.
Artikel III.
Vad gäller sydöstra Europa så framhåller Sovjetunionen sitt
intresse för Bessarabien. (Långsmalt nordvästligt utsträckt
landområde i anslutning till Svarta havet i nordöstra
Rumänien, idag Transnistrien. Förf. anm.) Den tyska sidan
deklarerar sitt totala politiska ointresse för dessa områden.
Artikel IV.
Detta protokoll skall behandlas av båda sidor som strikt
konfidentiellt.
Moskva, 23 augusti 1939
För det Tyska Rikets regering v. Ribbentrop
Representant för Sovjetunionens regering V. Molotov
142
Det hemliga handelsavtalet
Utdrag från tyska utrikesministeriets memorandum om tysk–
sovjetiska handelsavtalet påskrivet 11 februari 1940 som definierar
innehållet i avtalen från den 23 augusti och 28 september 1939.
”
Utrikesministeriets memorandum
STATSHEMLIGT
W 1027/40 g. Rs.
MEMORANDUM OM DEN TYSK-SOVJETISKA
HANDELSÖVERENSKOMMELSEN PÅSKRIVEN DEN
11 FEBRUARI 1940
Överenskommelsen grundar sig på korrespondensen – omnämnd
i inledningen – mellan riksministern för utrikesärenden och
ordföranden i rådsförsamlingen av folkets kommissarier,
Molotov, daterad 28 september 1939. Överenskommelsen utgör
det första stora steget till det ekonomiska programmet som
föreslagits av båda sidorna och som kommer att följas av andra.
1. Överenskommelsen täcker en period av 27 månader, det vill
säga sovjetiska leveranser som skall ske inom 18 månader, skall
inom 27 månader kvitteras av tyska leveranser. Den svåraste
punkten i korrespondensen från den 28 september 1939,
nämligen, de sovjetiska leveranserna av råvaror kommer att
kvitteras av tyska industriella leveranser över en längre period, är
därmed löst enligt våra önskemål. Det blev inte möjligt utan hård
kamp.
Endast tack vare rikets utrikesministers personliga meddelande
143
till Stalin ledde till slutgiltig lösning. De förskrivna 18 och 27
månaderna utgör en kompromisslösning, eftersom vid angivna
intervallerna – nämligen var 6:e månad – de ömsesidiga
leveranserna av varor måste balanseras enligt ett fast förhållande.
Om denna balans inte uppnås, det vill säga speciellt om tyska
leveranser kommer efter förhållandet till dem sovjetiska
leveranserna fastställda i Överenskommelsen, den andra sidan
får tillfälligt göra avbrott i sina leveranser tills det fastställda
förhållandet blir uppnått.
Denna föreskrift är irriterande, men kunde inte elimineras av oss,
eftersom Stalin själv tog upp dem i de slutgiltiga samtalen.
2. De sovjetiska leveranserna. I enlighet med Övereskommelsen,
Sovjetunionen skall inom de första 12 månaderna leverera
råvaror till ett värde av ungefär 500 miljoner reichmark.
Dessutom, skall Sovjeterna leverera råvaror, diskuterade i
Kreditöverenskommelsen från 19 augusti 1939, för samma
period, till ett värde av ungefär 100 miljoner reichmark.
De viktigaste råvarorna är följande:








1 000 000 ton spannmål för boskap, och grönsaker, till
ett värde av 120 miljoner reichmark
900 000 ton råolja till ett värde av cirka 115 miljoner
reichmark
100 000 ton bomull till ett värde av cirka 90 miljoner
reichmark
500 000 ton fosfat
100 000 ton krommalm
500 000 ton järnmalm
300 000 ton järnskrot och tackjärn
2 400 kg. platina,
144

manganmalm, metaller, timmer, och flera olika andra
råvaror.
Till detta tillkommer också sovjetexport till Protektoratet, vilket
inte ingår i Överenskommelsen, till ett värde av cirka 50
miljoner reichmark, så att det totala nettot av leveranser av varor
från Sovjetunionen under det första avtalsåret har ett värde av
650 miljoner reichmark.
[...]
BERLIN, 26 februari 1940.
SCHNURRE
(Hur man skulle definiera ordet ”intressesfär” diskuterades aldrig av
parterna. Förf. anm.)
En känd finsk konspirationsteori
I boken ”Finland i Stormens Öga” av Erkki Hautamäki läggs en
fantastisk och underbyggd konspirationsteori fram; att Churchill och
Storbritannien skulle ha ingått en skriftlig pakt med Sovjetunionen om
att tillsammans ockupera dem nordiska länderna för att tidigt skapa en
gemensam invasionsfront i norr mot Tyskland. Förklaringen till, och
själva strategispelet härleder Hautamäki till en enskild händelse med
en flygplanskapning, en källa (Mannerheims hemliga handlingar i
pärm S-32) som olyckligtvis inte kan styrkas i dagsläget.
Strategispelet som Hautamäki vidmakthåller är ändå någorlunda
rimligt även om man väljer att inte tro på dem ostyrkta källorna i
boken som säger att Churchill och Stalin hade en skriftlig pakt på
pränt med en kartbild över Finland, Norge och Sverige med
utmarkerade anfallsmål. Det här är tyskarnas ungefärliga ord till
Mannerheim och den springande punkten till varför man bör vara
skeptisk till att Frankrike och Storbritannien tillsammans med Stalin
145
gjorde upp gemensamma planer på ett simultant Sovjetiskt-Allierat
anfall på dem nordiska länderna:
Ett sovjetiskt kurirplan landar på ett engelskt flygfält.
En tysk agent i England uppger att planet är
tvåmotorigt och utan identitetsbetäckning, troligtvis ett
sovjetiskt plan. Marinminister Churchill kommer för att
möta planet. Omfattade säkerhetsåtgärder på flygfältet.
Flygplansbesättningen stannade i planet. En främmande
sannolikt hög officer lämnade platsen i Churchills bil.
Berlin beordrar att planet skall hållas under ständig
observation och att agenten ska rapportera planets
avgångstid från London. Den 9 februari 1940
telegraferar agenten till Berlin att Marinminister
Churchill förde med sig en gäst till planet, en hög
sovjetisk officer som lyfter med planet. Redan
föregående dag hade Luftwaffes jaktplan ställts under
beredskap och de bredde nu ut sig över Nordsjön och
södra Östersjön, fann planet och tvingade ned det på ett
flygfält någonstans i norra Tyskland. Alla
ombordvarande förhördes och kontrollerades. Planet
undersöktes minutiöst av den tyska
underrättelsetjänsten. Allt funnet material
fotograferades. Efter kontrollåtgärderna fick planet
fortsätta sin färd. Därefter har man inte i något
sammanhang hört något om det. Bland handlingarna,
hävdar tyskarna, fanns verkställighetsdokumenten i ett
politiskt krigsavtal från den 15 oktober 1939,
undertecknat i Moskva. Till avtalet hör kartor och
andra förklaringar. Hitler får dokumenten som hans
specialister har sammanställt presenterade för sig redan
samma dag, på förmiddagen den 9 februari.
Kommentar: Om det nu var så att kartan blev fotograferad, varför
skickade då tyskarna endast en handgjord teckning av kartan till
146
finländarna? Man skulle ju lätt hinna med att framkalla och tolka
bilderna på fototolkningsavdelningen vid flygbasen från morgonen till
förmiddagen. Det skulle gå snabbare än att rita av kartan och är
standardprocedur. Det är inte logiskt. Jag tror att Erkki Hautamäki och
hans huvudsakliga källa, C.G.E. Mannerheims förtrogne och
specialagent, Vilho Tahvanainen, är ärliga och uppriktiga människor.
Hautamäki har i många år forskat i Vilho Tahvanainens efterlämnade
nedtecknade material. Jag tror att hela affären är en tysk
desinformationskampanj vid tiden, av ovanstående anledning med
kartbilden och flera andra anledningar därtill. Finnarna med
fältmarskalk Mannerheim i spetsen lät sig i så fall duperas, liksom den
svenske statsministern Per Albin Hansson kan ha varit lurad även om
det senare är spekulativt. Per Albin Hansson involverades också i den
här desinformationskampanjen (enligt Hautamäki).17 Men Per Albin
Hansson var i så fall inte lurad hela kriget igenom, utan bara initialt
fram till och kanske en bit in i det tyska angreppet på Norge och
Danmark.18
17
Det är fullt möjligt att tolka historien så för det finns indicier, även om de
inte är starka och entydiga nog för att man ska kunna fastslå det definitivt.
T.ex. så skulle Sverige komma att vägra de Allierades trupper förment
passage genom Sverige till Finland 1940, men vi tillät något senare den tyska
permittenttrafiken genom Sverige, om än motvilligt.
18
I Sverige knäckte den svenske färgstarke matematikern Arne Beurling den
tyska kryptotrafiken med den tyska Geheimschreibern, eller G-skrivaren, på
högsta nivå, ensam med papper och penna vid tidpunkten för/under/efter den
tyska invasionen av Norge och Danmark. I mitten av juni 1940 hade Beurling
i princip knäckt den tyska koden och presenterat en matematisk modell för
G-skrivarens funktion. Den finska militärledningen varnade senare sina tyska
vapenbröder om att svenskarna lyckats knäcka de tyska koderna. Följden
blev att tyskarna installerade nya chiffreringsmaskiner och lade om sitt
signalnät från svenska ledningar varför denna värdefulla källa sinade under
1944. Som överkurs kan tilläggas: Det är skillnad på G-skrivaren och den
mer kända Enigmamaskinen, där den senare användes i operativa lägen och
den förra användes i strategisk kommunikation. Enigmamaskinen hade 17
576 variationsmöjligheter i sin kryptonyckel men G-skrivaren hade så många
147
Motivet till desinformationskampanjen var om jag har rätt, att inte
alienera Hitlers föredragna bundsförvant Finland men även Sverige,
eftersom Hitler planerade för att ockupera Norge och Danmark. Om
Hitler kunde påvisa för framförallt Mannerheim och Per-Albin
Hansson att han handlade i presumtivt självförsvar när han ockuperar
Norge och Danmark, genom att hävda att Storbritannien och
Frankrike tillsammans med Sovjetunionen planerade att använda sig
av alla de nordiska ländernas territorium för att invadera Tyskland, så
skulle mycket vara vunnet. Finland och Sverige skulle närma sig
Tyskland istället för att fjärma sig från Tyskland. Känner man Hitlers
natur och vet det här tyska predikamentet, så inser man att det är
osannolikt att Hitler inte skulle försöka dupera Sveriges och Finlands
ledare. Jag tror att Hautamäki har rätt i så mening att Sovjetunionen
ville ta hela Finland, de var ju imperialister. Men när det gäller
britterna och fransmännen så har de nog haft mera begränsade mål,
som Narvik och Norrbottenshamnarna, även om Churchill och kanske
Lord Cork som anförde dem brittiska sjöstyrkorna i Norge, ensamma
kanske var visionärer nog att i sin hjärna planera för att ta det steget
vidare. Kartbilden över Norden och Tyskland med omgivning, som
Hautamäki tryckt i originalform i boken är som sagt handritad, och det
intressanta är att de ”planerade” ryska trupprörelserna, som är utsatta
i pilform utelämnar Petsamos Nickelgruvor i norra Finland som var så
viktiga för Tysklands krigsmakt. Det gör det mindre troligt att
planerna skulle komma från Storbritannien eller Sovjet, men det gör
det desto mer sannolikt att kartbilden emanerar från tyskarna själva
vid tiden. Tyskarna vågade helt enkelt inte peka ut detta för dem
själva viktiga strategiska mål genom att rita in det som en del av den
sovjetiska strategin på kartan:
som 893 622 318 929 520 950 variationsmöjligheter. Allt detta i
referenspunkt 18, talar sammantaget för att tyskarna kanske kände till att de
Allierade mycket väl kunde ha knäckt Enigma-kryptotrafiken, åtminstone
från 1942-1944 någon gång.
148
A) Om kartan hade kommit från britterna och sovjeterna så hade ju
tyskarna efter att de kapade planet inte haft någon anledning att
censurera Petsamo Nickelgruvors betydelse genom att rita av
kartans anfallsmål endast partiellt, då informationen redan skulle
varit känd för britterna och ryssarna.
B) Alternativt så bedömde Tyskarna att finnarna inte visste att
Nickeln från Petsamo var Tysklands enda källa till Nickel, och
Hitler ville säkert inte ge finnarna några förhandlingsövertag eller
äventyra den önskade alliansen mellan Tyskland och Finland
genom att finnarna kunde tänkas konfrontera britterna och/eller
sovjeterna med den tyska kartan. Om den då inte visade allt utan
endast vald information så skulle den kanske inte skada Tyskland
så mycket.
C) Jag sätter frågetecken till varför det i den i boken tryckta i
verkligheten handritade kartan i finsk ägo även helt saknas
framryckningspilar mot malmutskeppningshamnen i Luleå, när
det går en rät pil västnordväst genom centrala Finland via Torneå
vid Bottniska viken genom norra Norrland i Sverige till den
vintertida malmutskeppningshamnen i Narvik i norra Norge, och
en pil sjövägen mot Narvik från Murmansk, om det nu är så att
kartans ursprung skulle vara Storbritannien samt Sovjetunionen,
och inte Tyskland, vilket jag starkt betvivlar. Om den sovjetiskbrittiska anfallsplanen mot dem nordiska länderna hade varit äkta
så hade det också sannolikt varit av vikt för Hitler att Mannerheim
och Finland kände till alla känsliga delar av dem Allierades plan,
samt att finnarna kände till Tysklands fulla behov av den finska
Nickeln, och vid den här tiden innan Tyskland hade de belgiska
och franska järnmalmsgruvorna även den svenska järnmalmen, för
att kunna delta i kriget. Men bevisligen så ville inte Hitler delge
finnarna betydelsen av Nickeln och järnmalmen för Tysklands
krigföring, i det skedet.
D) En fjärde sak som jag ser det, som gör att jag tror att Hautamäkis
hypotes i själva verket är en tysk desinformationskampanj vid
tiden, är att den enda källan till uppgifterna om en sovjetiskAllierad allians som Mannerheim hade tillgång till var den tyska
149
ledningen, von Ribbentrop och Hitler, och agenten och
vapenhandlaren Överstelöjtnant Joseph Veltjens som kände
Göring personligen, samt Överste Groessmann. Alla var de tyskar.
Mannerheim hade två vänner i Ryssland som han ansåg stödde de
tyska uppgifterna om Allierad-sovjetiska planer på att invadera
Norden. Dessa kontakter (de var bägge överstar) var sannolikt inte av
den naturen att de kunde ha någon djupare insikt i Stalins i så fall de
facto ännu superhemliga planer. Varför skulle man lita på en så
inskränkt informationskälla som Hitler utgjorde om man inte kan
styrka sina uppgifter med uttalanden från Stalin, eller för eftervärldens
del - arkivmaterial om det kapade sovjetiska flygplanet? Istället
kommer dåresmästaren Hitler med en sådan förklaring om att
besättningen och den höge officeren ombord på planet förmodligen
inte vågade informera Stalin om kapandet av deras flygplan. Inte
heller Churchill har uttalat sig om det och Storbritannien har inte mig
veterligen släppt något arkivmaterial som styrker uppgifterna om en
tysk flygplanskapning från andra världskriget den 9 februari 1940.
Men även om Churchill skulle ha uttalat sig under kriget så är det inte
säkert att det är sant för det, ett sådant uttalande skulle lika gärna
kunnat ha rört sig om en egen desinformationskampanj likt den
storskaliga desinformationskampanj som Churchill och Roosevelt
drev angående oljefälten i Ploiesti i Rumänien när britterna och
amerikanarna slogs i Nordafrika. (Se kapitel 11. 2) Författaren till
”Finland i Stormens Öga”, Erkki Hautamäki, gör ingen klar och
skarp urskillnad mellan sina ostyrkta källor i Mannerheims påstådda
hemliga handlingar i pärm S-32 och erkända diskursade fakta, därför
ska man vara försiktig med att citera honom fritt. Den enda gång jag
gör så utan att ange det i samband med texten, är när jag kallar
Finlands medverkan i Operation Barbarossa – Operation Barbarossa
drei. Det är Hautamäkis påstående att den kallades så. Man kan säga
att Hautamäki är väldigt färgstark och subjektiv.
150
Kapitel 6. Hitlers strategi med Norge-Finland-Polen
– Operation Barbarossa. MolotovRibbentroppakten Världskrig, England Frankrike.
Den polska korridoren var en smal korridor vid Östersjön mellan
Tyskland och Ostpreussen. Direkt angränsande söderöver mot den
polska korridoren i norr, fanns ett stort polskt bumerangformat
omtvistat område som gränsade till Tysklands dåvarande östgräns och
som före 1919 hade varit tyskt territorium. Hitler krävde inte detta
område och skulle ta det tillsammans med resten av Polen först efter
att Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig. Det fanns
två uppenbara motiv till Hitlers annektering av den polska korridoren,
varav det andra motivet förutsatte det första:
1) Den första anledningen till att Hitler ville erövra delar av Polen
var att han ville införliva den tysktalande befolkningen (94 % av
invånarna i Danzig 1939 var tysktalande) i norra Polen samt
Ostpreussen (nuvarande Kaliningrad) i ett Grosse Deutschland,
med tillhörande polska landstycke till Ostpreussen eller m.a.o. det
tidigare Västpreussen. Fast många menar att det inte förelåg så,
men då bortser de från Tysklands territorialanspråk som ju var
grundläggande för Hitler. Varje tidigare annektering var i
huvudsakligen tysktalande områden i anslutning till Tyskland
förutom protektoratet Böhmen-Mähren (de tjeckisktalande
delarna av Tjeckoslovakien), som i 1939 annekterades och
utlovades autonomi i det tyska riket utan att egentligen få det, men
de hade varit en del av kejsardömet Österrike-Ungern fram till
första världskrigets slut. Hitler kallade den polska korridoren ”det
mest avskyvärda med Versaillesfreden”, det är talande nog. Enligt
uppgift i boken ”Finland i stormens öga” av Erkki Hautamäki, så
erbjöd Hitler under förhandlingarna med Polen 1936 hamnen i
151
Gdynia19 (också en del av den polska korridoren) som
kompensation för Danzig. Men inte korridoren som sådan, den var
tysk. Hitlers förslag om en folkomröstning i de berörda områdena
avvisades av polackerna och de fick stöd av britterna och
amerikanerna.
Attacken mot dem tidigare tyska delarna av Polen blev för mycket för
Storbritannien och Frankrike att svälja. Hitler hade trampat i fällan,
men det var måhända inte Chamberlains och britternas fälla, det var
måhända en allsmäktigs fälla. Man vet i alla fall att Hitler kände sig
lurad just i samband med denna territorialfråga vid tidpunkten före
invasionen av Polen men efter fördraget om Sudet, så det är inte helt
ogrundade teorier om Hitlers avsikt med och begär efter just
angränsande historiskt tyskbetingade territorier och framför allt
landkontakt med exklaven Ostpreussen, snarare än att han var ute efter
ett storkrig. Varför skulle han annars begränsat kriget till dem tidigare
tyska territorialområdena inledningsvis? Men det finns mer att säga:
2) I det läget var Hitler inte ute efter ett massivt krig, men i
framtiden ville han komma åt vetefälten i Sovjetstaten Ukraina
och oljefälten i Kaukasien i södra Sovjetunionen, och den tänkta
annekteringen av den polska korridoren var sannolikt ett
utstuderat etappmål för att ta sig vidare mot Leningrad vid finska
19
Erkkis uppgift om Gdynia, är förmodligen en andrahandskälla, men det är
all skriftlig informations natur i historieböcker att vara andrahandskällor eller
tredjehandskällor, särskilt idag när alla som var med och hade något att säga
till om på den tiden är döda. Inte ens arkivforskning är egentligen alltid en
förstahandskälla. Förstahandskällor å andra sidan är inte alltid pålitliga därför
att de ofta är muntliga och bygger på minnesuppgifter vid någon tidpunkt.
Men jag kommer tydligt ihåg från min barndom på 1970-talet, från olika
krigsserier om andra världskriget på TV, att tyska veteraner hävdade detta.
152
viken och Moskva längre österut, med den tyska krigsmaskinen
genom dem av Sovjet kommande annekterade – helt enligt Hitlers
realistiska världsåskådning – baltstaterna enligt den tysksovjetiska icke-angreppspakten (Molotov-Ribbentroppakten), som
ingicks den 23 augusti 1939 där Sovjetunionen fick fria händer i
Baltikum. Hitler ville ha sina underhållslinjer till lands, rakt
igenom den polska korridoren utan att behöva frukta en polsk
marin flotta, det var ju den polska korridoren han gjorde anspråk
på för att han ville ha ett ”ekonomiskt” (sparsamt) krig riktat mot
Ryssland och Ukraina. I mitten av juni 1940 ockuperades Estland,
Lettland och Litauen av sovjetiska trupper, precis som Hitler hade
räknat med, kort därefter införlivades de tre staterna med
Sovjetunionen. På detta ideala sätt tilläts Stalin arbeta mot sitt
eget Sovjetunionen genom att alienera Baltstaterna. Hitler, i det
oundvikliga kommande kriget som han såg det, hoppades på att
kringränna den befolkningsmässigt mindre Sovjetstaten
Vitryssland (SSRB).20 Hitler hoppades att Vitryssland skulle
förbli passivt, tills han valde att vända sitt intresse mot dem, först
skulle han befria baltstaterna från tyrannen Stalin. Hitler ville i ett
tidigt scenario säkerligen inte binda upp tiotusentals, kanske
hundratusentals man i Vitryssland under brinnande krig mot
stormakten Ryssland, om det inte var absolut nödvändigt. Han var
ju mycket ekonomisk och föredrog nog en serie av begränsade
krig. Helst skulle kriget mot Sovjetstaten Vitryssland alltså
komma efter att han hade slått Ryssland, samtidigt som han
räknade med att England och Frankrike skulle hålla sig utanför
Tysklands krig mot Ryssland för den röda farans skull. Polen stod
i vägen, och Storbritannien och Frankrike förklarade som bekant
krig mot Tyskland. All anledning till fortsatt försiktighet var som
bortblåst. Nu var det ett djärvt och snabbt fälttåg (Blitzkrieg) i
20
Som Sovjetunionen annekterade de västra delarna av i september 1939 när
de invaderade Polen och inkorporerade västra Vitryssland tidigare östra
Polen, i SSRB, och därmed gjorde Vitryssland till granne med Ostpreussen
och Litauen. Det var inte ovanligt med vitryska separatister, som ville se en
separatism från både Polen och Ryssland.
153
Polen, vars fortsättning mot Sovjetryssland och Sovjetstaten
Ukraina var väl tajmad med det väntade Sovjetrysslands krig mot
Finland, som gällde. Men först måste Hitler lösa problemet med
den Allierade krigsförklaringen. Tyskland hade nu endast 23
divisioner mot Frankrikes gräns, mot fransmännens 100
divisioner, resten av den tyska armén hade satts in i Polen, och
tyskarna behövde tid för att omgruppera och återupprusta sina
styrkor inför kommande operationer. Danmark och Norge blev de
första målen, för att sätta stopp för britterna så att dessa inte skulle
ockupera baser i Norge och därigenom försätta Tyskland i
blockad. Danmark föll på en dag, den 9 april 1940, därför att
Luftwaffes bombplan hotfullt kretsade över Köpenhamn så att
kung Christian X kände sig tvungen att samarbeta för att undvika
att denna danska kulturstad och huvudstad blev föremål för
bombattacker. Läget var bättre för kung Haakon VII i Norge, som
avvisade det tyska kravet på att acceptera en regering ledd av
medlöparen Vidkun Quisling, och med stöd av sina ministrar
beslöt han att göra motstånd.
Sverige har på senare år förklarat sig beredd att hjälpa Finland och
andra stater i Östersjöområdet och därbortom, om de hamnar i
trångmål, i en ensidig proklamation, underförstått om vi kan räkna
med hjälp ifrån dem. Och vår än så länge ensidiga
broderskapsförklaring gäller även för icke EU-länderna Norge och
Island. Detta är ingen aggressiv proklamering, men en proklamering
som grundar sig på broderskapspolitik precis som en gång i tiden
Hitlers missriktade broderskaps- och allianspolitik gentemot Finland.
Hitler var besatt av att slå först och hårdast, efter att han initialt hade
förstått hur lägena låg till strategiskt. Helst skulle han slå så hårt och
överraskande att den andra inte förmådde samla sig och slå tillbaka
alls.
Molotov–Ribbentrop-pakten var en nonaggressionspakt som
undertecknades den 23 augusti 1939 mellan Sovjetunionens och
Tysklands utrikesministrar och som kom att bära deras kombinerade
154
namn.21 Stalin och Hitler medverkade direkt i förhandlingarna, dels
genom telex och dels personligen, både vid utformningen av fördraget
och i efterföljande justeringar. Pakten innebar ett ickeaggressionsavtal staterna emellan, men inbegrep även i hemlighet en
uppdelning av Östeuropa i intressesfärer. I ett hemligt
tilläggsprotokoll delades östra Europa upp så att Finland, Estland,
Lettland, Bessarabien, samt östra Polen hamnade i den sovjetiska
intressesfären, medan västra Polen och Litauen hamnade i den tyska.
Troligtvis gjorde Hitler ett misstag, alternativt så var det något för
tidigt för Hitler att inse dem fullständiga implikationerna av att han lät
Litauen hamna i Tysklands intressesfär. Hitler, strax efter MolotovRibbentroppaktens undertecknande och den tysk-sovjetiska
invasionen av Polen, ville inte vara den som anföll Litauen utan den
som befriade Litauen, då skulle han erhålla ytterligare ett antal tusen
förmodat dugliga soldater (endast rasrena sådana) till sin Operation
Barbarossa om nu operationens namn var påtänkt än, annat än som
affilierad till en grandios idé om lebensraum i Hitlers huvud med
tanke på att operationens utformning var föränderlig. Samtidigt och
viktigare fick han en angreppsport mot det Ryssland, som förväntades
införliva Litauen i Sovjetunionen, i Norr. Hitler insåg sitt misstag med
att införliva Litauen i Tysklands intressesfär, avtalet korrigerades
(efter den ryska inmarschen, i östra Polen sedermera Vitryssland, den
17 september) den 28 september 1939 då Sovjetunionen överlät
området mellan floderna Wisła och Bug i det som före den tysk-ryska
invasionen var centrala Polen (Obs, Polens gränser flyttades västerut
efter kriget), till Tysklands intressesfär i utbyte mot Litauen. Litauen
gränsade före Sovjetunionens inmarsch i östra Polen den 17 september
1939 till Ostpreussen, Polen och Lettland, men inte till någon del av
Sovjetunionen eller Ryssland. Exklaven Ostpreussen gränsade före
21
Stalin hade den 3 maj 1939 bytt ut Maksim Litvinov, som var jude och
anti-tysk, mot Vyacheslav Mikhailovich Molotov. Maksim Litvinovs
livsgärningar var att han förde in Sovjetunionen i Nationernas Förbund,
upprättade diplomatiska förbindelser med USA, och avslutade biståndspakten
med Tjeckoslovakien och Frankrike 1935. Åren 1941-1943 var han
ambassadör i Washington D.C.
155
Sovjetunionens inmarsch i Polen endast till Litauen och Polen, men
inte till någon del av Sovjetunionen. Efter den sovjetiska inmarschen i
östra Polen så gränsade både Litauen och Ostpreussen till dem nya
delarna av ”Sovjetunionen” – det utökade Vitryssland. Genom att via
Ribbentrop överlämna Litauen till Ryssland vid dem fortsatta
förhandlingarna den 27-29 september 1939 garanterades Hitler en
framtida ursäkt för ett angrepp på Röda Armén på baltiskt territorium,
som var den första av två angreppsfronter mot Ryssland som han hade
tänkt från början för att initiera ett krig mot Ryssland, när Stalins
Röda Armén skulle marschera in i Baltikum, vilket Hitler sannolikt
tog för givet. Redan den 28 september 1939 tvingades Estland att
acceptera ryska baser på sitt territorium. Lettland följde Estlands
ödesexempel den 5 oktober och Litauen följde den 11 oktober. Röda
Armén marscherade därefter in och upprättade såväl armébaser som
marinbaser och flygbaser i Baltikum. Om Stalin ockuperade Estland
skulle han även snabbt få kontroll över det estniska oljeskiffret och
raffinaderierna i Kohtla-Järve. Litauen, med tillhörande vid kusten
omtvistat område med Tyskland - Memel - var dock (i händelsernas
centrum den 20-22 mars 1939, före dessa händelser) lite mer
invecklat än så, men jag kommer till det i avsnittet och kapitlet som
heter Del III – Kriget Kapitel 10. Världskriget startar. Man ska
komma ihåg att vid denna ungefärliga tid var Hitlers förhoppningar
om en separatfred med främst Storbritannien stark, och att kriget mot
Storbritannien vid tidpunkten kallades för ”the phony war” av
britterna själva, och alltså inte var ett ”riktigt” krig annat än till sjöss.
Detta phony war skulle komma att bli ett riktigt krig. Det är belagt att
Hitler inte önskade krig med Storbritannien och Frankrike, och han
gjorde vad han kunde för att undvika det, eller fördjupa det när det
redan var igång. Han riktade flera fredsappeller till dem Allierade
1939 och framför allt 1940. Ett och annat uttalande vid något senare
tillfälle kanske talar emot detta, men hans agerande före och under the
phony war talar sitt tydliga språk. Om det är som Erkki Hautamäki
påstår i sin bok ”Finland i Stormens Öga” att Hitler var beredd att
kompensera Polen med att ge dem hamnen i Gdynia mot det nästan
totalt tyskdominerade Danzig så är det också troligt att Hitler i 1936
156
planerade för en fredlig lösning på den polska korridoren. Och det
stämmer ju väl med min konspiratoriska hypotes om Hitlers planer i
öst, vilken har stöd i det strategiska draget att Hitler strax lämnade
ifrån sig Litauen till Sovjetunionens intressesfär enligt MolotovRibbentroppavtalet, och det strategiska draget att när Hitler initierade
Operation Barbarossa så fortskred han till del på ett sådant sätt i
Baltikum som man kunde förvänta sig att han initialt planerat för, om
det är som jag säger. (Läs; Del III – Kriget Kapitel 10. Världskriget
startar – Memel, Litauen 1939.) Men det sistnämnda är bara indicier,
Hitler kunde ändå ha valt att fortskrida i Memel vid Lituen som han
gjorde, under dem strategiska förutsättningar som förelåg vid
initieringen av Operation Barbarossa. Planeringen som sådan av
Operation Barbarossa påbörjades på order av Hitler i hemlighet den
31 juli 1940, efter att sovjetiska trupper ockuperat hela Baltikum i
juni- till den 21 juli 1940. De hemliga förberedelserna varade ett
halvår, från sommar till vinter. Planen blev klar först den 18 december
1940. Men strategispelet tog inte paus för det, det pågick både före
och efter detta datum. Som kaka på kaka så den 26 juni 1940 ställde
de sovjetiska myndigheterna även ultimatumet till Rumäniens
ambassadör i Moskva, att Rumänien måste avträda Bessarabien och
norra Bukovina till Sovjetunionen, helt enligt Hitlers planer för övrigt.
Ett problem för Hitler var att Finlands front sviktade efter de
sovjetiska förstärkningarna i januari-februari 1940, Sovjetunionen
hade då 46-48 divisioner, 2 500 stridsvagnar, 3 500 artilleripjäser och
2 000 flygplan till sitt förfogande mot den finska armén. Det rörde sig
om sammanlagt 900 000 man på Röda Arméns sida.
Hitler räknade kallt med att det som finnarna förlorar kan de ta igen
med tyskarnas hjälp, men han oroade sig för finska Petsamos
Nickelgruvor, förlorade Finland landstycket så förlorade Tyskland
kriget.
[Petsamo´s historia: I fördraget 1920 i Tartu avstod Sovjet
Petsamoområdet vid Norra Ishavet till Finland. På 1930-talet fann
man enorma reserver Nickel i bergen. Mängden uppskattades till fem
157
miljoner ton. 1934 tilldelade den finska regeringen
brytningsrättigheterna till det brittiska företaget British Mond Nickel
Co, dotterbolag till International Nickel Co (Inco), som grundade
Petsamon Nikkeli Oy mining company. Bolaget började bygga en
järnväg såväl som annan infrastruktur mellan byn Kolosjoki, och
Liinahamari hamn. Under finska vinterkriget 1939-1940 stod slaget
om Petsamo, mellan Finland och Ryssland, som avslutades den 11
februari 1940 och som medförde att Sovjetunionen ockuperade
Petsamo. I det följande fredsfördraget övergick endast den finska
delen av Rybachy Peninsula (halvön) till Sovjetunionen. Sommaren
1940 tog den finska statsmakten över gruvorna från det brittiska
företaget. Den första gruvbrytningen tog sin början samma år. I ett
senare skede såldes Nickelådran huvudsakligen till Tyskland, som
byggde vattenkraftverket i Jäniskoski och som kom igång i 1942, vilket
gjorde det möjligt att smälta Nickelmalmen lokalt. 1944 ockuperade
Röda Armén Petsamo och Finland var tvungen att avstå området
tillsammans med Salla och Karelen till Sovjetunionen som del av
Moskvas Vapenstillestånd (Mellanfreden) undertecknat den 19
september 1944. När tyskarna drog sig tillbaka förstörde de
vattenkraftverket och delvis smältugnen.
Det kördes under en tid 1940-41 mycket lastbilstrafik HaparandaPetsamo. Petsamotrafiken kallade man i Sverige denna handel som
skedde via den finska hamnen Liinahamari vid Petsamo under
perioden april 1940 till den 14 juni 1941 då britterna förklarade
hamnen i blockad under den tyska truppförflyttningen av upp till
200 000 man från norra Norge in i norra Finland. Liinahamari som
ligger vid Ishavet i norr, var då den enda importhamnen för både
Sverige och Finland. Fram till september 1940 var trafiken ej
närmare reglerad av dem krigförande, därefter stoppades den av
Tyskland. Handeln krävde därefter såväl Tysklands som
Storbritanniens godkännande. Sverige accepterade inte det tyska
villkoret om att komma med en förklaring till varför vi handlade med
Storbritannien, och därför kom inte den svenska exporten igång igen.
Den finska handeln fortsatte.]
158
Hitler ville inte ha ett krig mot Ryssland bara för att få ett krig mot
Ryssland, det är mer sannolikt att Hitler egentligen ville åt vetefälten i
Ukraina för att producera människomat och djurfoder, och oljefälten i
Kaukasus, och lebensraum i stater närmast Tyskland samt en av hävd
kust-landförbindelse mellan Tyskland och Ostpreussen (nuvarande
Kaliningrad och delar av Polen) vilket vid någon tidpunkt skulle
komma att innebära en närmast total utplåning av Polen som stat för
”principens” och den geografiska helhetsbildens skull. Men att
åstadkomma det utan ett storskaligt krig med Ryssland var minst sagt
svårt eftersom Ukraina var en av fyra Sovjetrepubliker vid den här
tiden, liksom Vitryssland norr om Ukraina. Därför rekognoscerade
Hitler för ett etappkrig mot Ryssland via Finland eller (beroende på
när i tiden) via Baltikum i norr mot Moskva och Leningrad, och i
söder via Ukraina. Ryssland skulle heller aldrig frivilligt släppa
igenom tyskarna mot Baku i Kaukasus, som försåg Sovjetunionen
med 80 procent av all den olja Sovjetunionen förbrukade. Och därför
ville Hitler ha den som underhållsled strategiskt viktiga polska
korridoren, även kallad Freie Stadt Danzig, semiautonomisk stads-stat
enligt det ententen förklarat 1920, bestående av Östersjöhamnen
Danzig (idag Gdansk) och omgivande områden. (*Bessarabien) Och
därför gav han bort rumänska Bessarabien trots sina 93 000
Folktyskar (Volksdeutsches) för att vinna en allierad i Rumänien och
få en angreppsport mot Ukraina och i förlängningen Moskva, och
Rysslands södra delar för att komma till det oljerika Baku i
Sovjetrepubliken Azerbajdzjan i Kaukasus. De första dokumenterade
trevarna till det som kom att kallas Molotov-Ribbentroppakten togs
faktiskt redan i maj 1935 av utrikesminister Maksim Litvinov i ett
samtal med den tyska ambassadören Friedrich Werner von der
Schulenberg. Det får alltså anses belagt att Hitler tidigt hade eller
utvecklade tankar om att strategiskt dela upp Polen mellan Tyskland
och Sovjetunionen för att kunna starta krig i öster, samtidigt som han
önskade undvika krig med England och Frankrike. På grund av en lag
i USA som röstades in av den amerikanska kongressen 1936, som
gjorde neutralitet juridiskt bindande för the supreme commander,
presidenten, så fruktade Hitler inte Amerikas Förenta Stater, inte så
159
mycket för lagen i sig men för att amerikanarna var ointresserade,
direkt motvilliga till att dras in i ett nytt europeiskt storkrig. Men
Hitler om någon förstod riktigheten i ”järnkanslern” Otto von
Bismarcks devis ”politik är det möjligas konst”. Hitler måste ha noga
bedömt den sittande presidenten Franklin D Roosevelt, redan från
början av Hitlers karriär som oinskränkt statsledare 1933, det år då
FDR blev president. När Nazitysklands krav den 21 mars 1939 på att
Polen skulle avstå från korridoren till Östersjön blev hotfulla,
avvisade Polen Hitlers krav den 26 mars 1939. Det att Hitler till en
början endast krävde korridoren indikerar att han inte ville ha krig just
då, utom möjligen mot ett ensamt Polen. När Polen avvisade Hitlers
krav fick polackerna försäkran om stöd från Storbritannien och
Frankrike den 6 april respektive den 19 maj 1939. Tyskland svarade
med att säga upp icke-aggressionspakten från 1934 med Polen22, och
marinöverenskommelsen från 1935 med Storbritannien. Brittiska och
franska försök att tillsammans med Sovjetunionen skapa en östlig
motvikt till Tyskland avvisades av Polen, då utformningen betydde att
landet skulle förlora suveränitet, och hur som helst föredrog Stalin
ändå att ingå en mer fördelaktig pakt med Nazityskland (MolotovRibbentroppakten), vilken delade upp Polen och höll Sovjetunionen
undan krig mot Tyskland. Den 25 augusti 1939 undertecknade i
London den polska och brittiska regeringen en försvarsallians mellan
länderna. Polackerna skulle komma att bli grymt besvikna. Andra
världskriget inleddes klockan 04:40 på morgonen den 1 september
1939 när Luftwaffe attackerade den polska staden Wieluń. Fem
minuter senare, 04:45 påbörjades beskjutning från slagskeppet
Schleswig-Holstein mot den polska befästningen vid Westerplatte i
Gdańsk/Danzig. Över 1,5 miljoner tyska soldater invaderade nu Polen
22
Polen hade även en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen från 1932.
Under förkrigstiden gjordes det samtal och avtal från höger till vänster
mellan de mest osannolika biståndspartners. Bara en biståndspakt skulle
bestå hela kriget igenom, den mellan de Allierade och Sovjetunionen. Stalin
och sovjetisk press talade 1939 om det tyska hotet mot de små staternas frihet
samtidigt som man ansatte dem och erbjöd Röda Arméns ”hjälp”, bland
andra mot Finland och de Baltiska staterna.
160
från Preussen och från övriga Tyskland, understödda av Luftwaffe.
Att dela Polen mellan sig och Stalin och inbjuda Sovjetunionen att
införliva Baltikum var alltså ingen kompromiss av Hitler, utan han
ville det med en avsikt att senare kunna angripa Sovjetunionen den
vägen. Delandet av Polen var en alternativ och tydligen parallell plan
som hade tillkommit när nonaggressionspakten mellan Molotov och
Ribbentrop drogs upp, en nonaggressionspakt som egentligen inte var
Hitlers idé och som Hitler förlöjligade internt, han hade inga planer på
att ära uppgörelsen utan han drog fördel av sin dynamik på det
moraliska området, för honom icke-existerande i sådana sammanhang
där han hade att göra affärer med icke-arier. Varken Hitlers smartare
plan att göra anspråk på den polska korridoren för att i ett senare
skede ”befria” baltstaterna, eller hans parallella plan (Fall Weiss)
utarbetad och klar den 15 juni 1939, att dela upp hela Polen
blixtsnabbt (Blitzkrieg) så att de Allierade inte skulle våga riskera ett
krig mot Tyskland så att Hitler kunde få ryggen fri i väster, gick
fullständigt i lås. Eftersom Stalin helt emot Hitlers plan och gjorda
överenskommelser avvaktade i två veckor och två dagar efter
krigsstarten den 1 september 1939, med det sovjetiska anfallet mot
Polens östra delar, gjorde att det för England och Frankrike framstod
som en uteslutande tysk aggression för tillfället, och när det inte
framstod som en uteslutande tysk aggression längre så hade kriget
redan skissats upp och var början på ett psykologiskt ihärdande hos
dem Allierade. Nevill Chamberlain sade i underhuset den 20
september; ”What we will not do, is to rush into adventures that offer
little prospect of success”, syftandes på att han inte ville ha ett krig
även mot Sovjetunionen. Hitler fick på köpet ett krig mot England och
Frankrike innan Stalin gjorde sitt drag och på grund av senfärdigheten
kom undan, men då var det försent att ändra på faktum, det var bara
att gilla det nya tyska geostrategiska läget. Det var Stalins mest
utmärkande strategiska bedrift. Därför så gällde det för Hitler att tajma
kriget mot Sovjet som måste komma enligt hans Realistiska
världsåskådning, med att Finland tvingades att liera sig med Tyskland,
som Hitler visste bara var en tidsfråga innan det skulle ske på grund
av Sovjetunionens alienerande natur. Att Tyskland sökte en front i
161
norra Finland kan tyckas gå stick i stäv med det jag redan sagt i det
förra kapitlet med koppling till Finland om att Hitler hellre ville ha ett
krig mot Sovjetunionen på den mellaneuropeiska fronten vid den här
tidpunkten, men det var ju frågan om att Tyskland ville försäkra sig
om finsk nickel till sina vapen och kulor, från bergsområdet vid byn
Kolosjoki vid Petsamo (Petsamo = nuvarande Pechenga
kommundistrikt i Murmanskregionen, Ryssland vid Norra Ishavet)
nickelgruvor, och finnarna var inte starka nog att möta sovjeterna
ensamma på varje front, så som Hitler såg det. Men först måste Hitler
nu ta sig an Frankrike. Strategispel är komplicerade och dynamiska
och man måste räkna med att de kan sluta med krig. Just strategin med
Polen blev på grund av tidiga motstridiga intressen inkonsekvent, dels
avsåg Hitler att dela Polen mellan sig och Stalin enligt Fall Weiss,
men när han ställde ultimatumet till Polen dagarna innan den 26 mars
1939 hade han i tankarna att endast införliva den polska korridoren
och dess till största delen tyska befolkning för att i ett senare skede ta
sig vidare med Ostpreussarna mot Baltikum och där ”befria”
baltstaterna och ta sig den vägen till Ryssland kringrännandes den
befolkningsmässigt lilla Sovjetstaten Vitryssland med sina 5,6
miljoner invånare (år 1939) och därmed göra dem och Polen till något
av en buffertstat mot Tyskland, utan att Storbritannien och Frankrike
skulle ingripa. Det skulle bli ett krig mot Ryssland men det skulle
helst vara Ryssland som startade kriget genom att angripa Finland,
Estland, Lettland och Litauen i ett läge där Tyskland redan införlivat
den polska korridoren, utan GB:s och Frankrikes oönskade
krigsförklaring, så att han fick ryggen fri mot Storbritannien och
Frankrike genom att spela på Storbritanniens och Frankrikes rädsla för
den röda faran, vad Hitler anbelangade. Då skulle han angripa
Ryssland i norr följt av ett anfall mot Sovjetrepubliken Ukraina från
den önskade uppladdningsbasen i Rumänien i söder. Hitler fastställde
i december 1940 den roll som Rumänien och Finland skulle spela i det
kommande kriget mot Sovjetunionen. ”Dessa länder skulle bli
uppladdningsbaser för angreppen på dem norra och södra flyglarna
och dessutom vid dessa operationer förse tyskarna med hjälptrupper.”
I och med att Polen vägrade förhandla om Freie Stadt Danzig, och att
162
Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig, så utlöstes och
fullföljdes den alternativa strategin, mycket tack vare att blitzkriget i
Polen gick så bra för tyskarna men också för att Hitler gärna bedrog
sig själv, och ju sämre kriget gick desto mer bedrog han sig själv, men
för tillfället gick det bra den Allierade krigsförklaringen till trots.
Dessa två parallella men ofärdiga planer i Hitlers huvud var inte
dikotomiskt (uppdelade i två undergrupper) upplagda, något som
Hitler annars var en mästare på, han sade jämt till sina underordnade
när de hade ett problem som de kom till honom med; ”Det finns två
möjligheter, antingen så… eller så...”, syftandes på två diametralt
motsatta alternativ där Hitlers föredragna handlingsplan tycktes
oundviklig. Istället så blev planen med att kräva korridoren intimt
sammanflätad med planen för ett krig mot Sovjetunionen på bred
front, med alla dem inkonsekvenser som följer av den pseudoplan som
växte fram i Hitlers kamplystna hjärna efter den 26 mars 1939 när
polen avvisade Hitlers krav. Vid en första anblick så verkar det kanske
som om planen var dikotomiskt upplagd, men den var inte det, och
som bevis kan anföras att resultatet blev ett blivande tvåfrontskrig.
Hade maktplanerna varit sant dikotomiska så hade de
maktunderordnade alternativen per definition varit begränsat krig alt
förhandlingar, inte begränsat krig i Polen alt krig på bred front i
Polen.23 Hitler sade vid många tillfällen under krigets klimax det som
går ut på följande: ”Tror ni att det hade varit tursamt om våra trupper
hade tagit Polen utan strid efter att ha tagit Österrike och
23
Enligt Hitlers tal vid krigsstarten den 1 september 1939 så såg Hitler inte
längre någon vilja från den polska regeringens sida att förhandla seriöst med
tyskarna och att därför alla försök till överläggningar måste anses ha
misslyckats. Det skulle förklara varför det dikotomiska ”krig” alt
”förhandlingar” övergick till ett singulärt ”fullskaligt krig”. Men Hitlers
planer blev faktiskt så här grötiga eftersom han var en impuls- och
känslomänniska, och som bevis för det kan anföras att han sade upp ickeaggressionspakten från 1934 med Polen och marinöverenskommelsen från
1935 med Storbritannien vid/efter den 19 maj 1939 då Polen fick garantier
för stöd från Storbritannien och Frankrike samtidigt som förhandlingar
mellan Polen och Tyskland uppenbarligen fortgick.
163
Tjeckoslovakien utan att slåss för det? Tro mig, inte ens den bästa
armé kan överleva den sortens erövringar. Seger utan förluster är
demoraliserande, därför så var det inte bara tursamt, det fanns ingen
kompromiss; vid tidpunkten så hade jag måst betrakta det som
skadligt, och jag skulle därför ha slått i vilket fall.” Men han bedrog
sig själv liksom han gjort vid andra tillfällen, som exempelvis efter det
framgångsrika misslyckandet vid Dunkerque i maj-juni 194024, eller
efter det framgångsrika misslyckandet för den tyska flottan vid Narvik
under invasionen av Norge från april till juni samma år exempelvis25,
för det var inte så han hade tänkt i början av mars 1939.
Den separatfred som Hitler önskade med England efter dem
Allierades krigsförklaring var en ganska fåfäng förhoppning, om man
24
Hitler sade själv efteråt att han med sitt agerande hade velat ge britterna en
utväg att ingå vapenstillestånd, det är bara det att han har gett minst två andra
motiveringar vid två andra tillfällen, varav den ena handlar om att terrängen
vid Dunkerque hade varit för svår för stridsvagnar och den andra handlade
om att han inte ville förvandla området till ett slagfält eftersom det skulle
ingå i ett flandriskt lydrike.
25
Hitler sade till sina adjutanter efter den för Kriegsmarine och Tyskland
kostsamma Norgekampanjen att om den tyska flottan inte uträttade en enda
sak till under hela kriget, så hade den ändå rikligt rättfärdigat sin existens
genom sitt bidrag i kampanjen. 10 förlorade jagare, 1 torpedbåt, 6 förlorade
ubåtar, en sänkt tung kryssare - Blücher - och Admiral Hipper svårt skadad
nordost om Trondheim efter att ha rammats av den brittiska jagaren HMS
Glowworm den 8 april, 2 lätta kryssare förlorade samt ytterligare 3 kryssare
och 6 jagare lätt skadade talar sitt tydliga språk i verkligheten om
Kriegsmarines framgångsrika misslyckande. De tyska torpederna detonerade
inte alltid vid träff mot mål på grund av en felfunktion i konstruktionen. Den
tunga kryssaren Blücher sänktes i Oslofjorden vid Drøbak av kanoner och
norska landbaserade torpeder. 5 av dem tyska jagarna borrades i sank av
tyskarna själva på grund av brist på bränsle och ammunition. Efter en sådan
pyrrhusseger kunde inte tyskarna dra fördel av sina nyvunna framskjutna
hamnbaser för att operera i Atlanten, detta under förutsättning att de skulle ha
tillåtits det av den norska motståndsrörelsen, vilket med facit till hands
förefaller osannolikt.
164
ska vara efterklok. Det var för att få Stalin att angripa Finland på den
av Hitler föredragna Finlands sydöstra front igen, efter att Hitler hade
tagit itu med Frankrike, som han saboterade andra länders
erbjudanden om vapenförsäljning till Finland. Alltså, troligtvis på
grund av att Hitler var beräknande och ville locka Stalin att anfalla
Finland så att Tyskland skulle få sin efterlängtade bundsförvant.26 Nu
blev det inte så att Stalin angrep Finland öppet igen, utan Hitler fick
starta kriget själv. Men han önskade inte den på esterna påtvingade
ockupationen och ombildningen av Estland till en sovjetrepublik,
Estniska SSR, den 21 juli 1940 (även Lettland och Litauen
ockuperades från mitten av juni och blev sovjetstater den 21 juli
1940), inte minst för den framtida bränsleförsörjningens skull, fast han
visste att det skulle komma att hända. Tyskarna var vid den här
tidpunkten inte fullstarka och behövde även försäkra sig om det
framtida oljeflödet från Rumänien genom att få med landet i
Axelmakterna innan han gick i krig mot Sovjetunionen, för annars
skulle han sätta sig i en omöjlig sits. Men Hitler bedömde nog att
Tyskland, och Finland som hade gjort ett intryck på världen i
Vinterkriget, skulle kunna slå ryssen på den södra finska fronten och
på Nordkalotten med användande av tyskarnas gebirgstruppe
(bergsjägare, bl.a. Gebirgskorps Norwegen). Det var alltså en fråga
om timing av fortsättningskriget och Operation Barbarossa, både när,
var, vad och hur mycket spelade in. Hitler började först smått med att
sälja vapen till Finland via Sverige, och det är ju det som räknas
intentionsvis att han sålde vapnen till sist. Att hålla inne med sina
verkliga ambitioner under Vinterkriget måste ha varit mycket svårt för
Hitler eftersom han kände för finnarna. Många känner inte till att även
Finland hade sin tysktransitering, men 19 500 tyska soldater
transiterades genom Finland till Nordnorge mellan 1940-1941 efter att
26
Italien räknades knappt som pålitlig vapenbroder trots de 11 divisionerna
som kom till östfronten något sent, och i synnerhet inte på våra breddgrader,
Italien sågs som en buffert nere i medelhavet av Hitler, så att Tyskland skulle
kunna säkra de rumänska oljefälten och andra nödvändiga råvarutillgångar,
och sin södra front.
165
svenskarna hade tillåtit tysktrafiken i Sverige. Finland hade även
tvingats transitera sovjetiska trupper till det tidigare finska Hangö i
söder. De 19 500 tyska transiterade soldaterna skulle med 100
procents sannolikhet initialt bevaka Petsamos nickelgruvor från
Norges territorium, och göra motangrepp ifall Sovjeterna försökte
kapa åt sig dem. De var också en del av den kommande Operation
Barbarossa drei. Transiteringen av tyskarna sågs av finnarna som en
gentjänst för att finnarna fick köpa tyska vapen. Men det intressanta är
att det var Hitler och Tyskland som gick vinnande ur striden på alla
sätt och vis gentemot både Finland och Sovjetunionen.
(**Finland) Kommentarer på, samt utvecklande av föregående
kapitel:
”I augusti 1940 kom de första tecknen på att Tyskland hade ändrat
inställning, vilket noterades med stor lättnad i finland. Tyskarna
förklarade sig nämligen nu villiga att sälja vapen till Finland, medan
de under vinterkriget hade saboterat den vapenhjälp som andra
länder, bl.a. Italien hade erbjudit. Hitler lät dock dem finländska
ledarna sväva i okunnighet om sina definitiva avsikter ända fram till
våren 1941.” Sid. 23 i ”Ett land i kamp”
1. Hitler fick säker tillgång till en strategisk position jämte Finlands
nickelgruvor i Petsamo genom att låta finnarna göra Tyskland en
”gentjänst” för att de fick köpa tyska vapen, och transitera
tyskarna till Nordnorge. Men Hitler skulle ha sålt vapen till
finnarna i vilket fall som helst bara tiden var mogen, eftersom det
låg i hans långsiktiga intresse. Han kunde göra det utan att
flagrant bryta mot Molotov-Ribbentroppakten och därmed avslöja
sina intentioner, genom att sälja krigsmateriel till Sveriges
försvarsmakt (artilleri och ammunition), som i sin tur levererade
motsvarande mängd av sin egen materiel till Finland. Han sålde
även erövrad krigsmateriel till finnarna, vilken kanske inte kunde
spåras till Tyskland lika lätt som tysktillverkad materiel, och den
var överskottsmateriel. Dessutom så bistod USA och
166
2.
3.
4.
5.
Storbritannien Finland med krigsmateriel vid tiden för det finska
vinterkriget, och britterna hade ju tvingats att lämna kvar sin
tunga utrustning i Dunkerque vid evakueringen av dem brittiska
och franska trupperna över Engelska kanalen till England i slutet
av maj början av juni 1940.
Den tyska 20. Gebirgs-Armee var fram till juni 1941 aldrig
stationerade i finland men fick skjuts genom Finland vilket Stalin
inte kunde säga någonting om eftersom han själv hade tvingat till
sig transitering till Hangö. Han protesterade ändå.
Allt Hitler behövde göra nu var att vänta ut ett ryskt angrepp på
Finland för att Finland skulle ta emot tyskarna med öppna armar,
och Hitler skulle få ett tillskott på 530 000 man i 18 divisioner
som kunde binda upp ryska styrkor inför den tyska Operation
Barbarossa. Som vi vet så gick det inte så. Med häpnadsväckande
fräckhet kom Hitler undan med att kickstarta fortsättningskriget
mellan Finland och Sovjetunionen, och ändå kunde han erhålla
Finland som vapenbroder.
Vapen- och ammunitionsförsäljningen till Finland skulle hjälpa
Finland att kontrollera sitt territorium, och finnarna skulle i sin tur
garantera att tyskarna fick köpa Nickel av dem. Efter startskottet
för Operation Barbarossa så blev Finland och Tyskland
vapenbröder och nu kunde Tyskland genom förstärkningar
ensamma hålla Petsamo i sin hand och angripa Murmansk och
skära av Kolahalvön från Salla. Det vill säga om infrastrukturen
och ryssarna hade tillåtit det, som Hitler trodde.
Hitler fick - även om det inte kom att ske - ett trumfkort genom att
han utnyttjade en möjlig finsk strategisk inkörsport och
anfallssvinkel mot Leningrad för att tillsammans med finnarna
säkra välbehövligt bränsletillflöde från raffinerat oljeskiffer från
Kohtla-Järve till Tysklands ubåtsflotta från det för Tyskland
strategiskt viktiga Narvalåset i nordöstra Estland. Han skulle inte
komma att behöva Finlands hjälp för detta, och inte heller få det,
men Hitler hade precis som med Nickeln i Finland och
Kromiumet i Turkiet och oljan i Rumänien, Estlands
bränsleproduktion som primärt strategiskt men mot Estland med
167
ekonomiska medel eftersträvat mål redan från första början.
Mycket vanns genom att man slapp transportera bränsle från
oljeskiffer från Messels gruva nära Frankfurt am Main via
järnvägarna till den nordligt belägna ubåtsflottan. Det strävades
efter att låta järnvägsnätet transportera kanoner, stridsvagnar och
soldater och låta så mycket som möjligt av bränslet gå via hav och
floder. Hela infrastrukturen var underdimensionerad för det totala
kriget. Och från och med Wannseekonferensen där den
”slutgiltiga lösningen” klubbades igenom den 20 januari 1942
och ett år framåt i tiden så belastades det europeiska järnvägsnätet
extremt mycket, eftersom 80 procent av alla de som mördades i
förintelsen dog under den här förhållandevis korta tiden. Bland
annat av ovanstående anledning så var krig med Ryssland
oundvikligt redan när Hitler började forma sin strategiska
världsbild, eftersom det var givet att Stalin skulle plocka Estland.
Därför så var det också viktigt att Tyskland blev befriaren och
räddaren i nöden, och inte förtryckaren då detta är
kontraproduktivt för en ordningsman. Och därför så var det lika
bra att hjälpa Stalins imperialistiska inklinering på traven genom
att skriva ett traktat - Molotov-Ribbentroppakten - för det som
hände med Baltikums införlivande i Sovjetstaten skulle ändå
hända, lika bra att ta för sig av världen och samtidigt veta var man
har sin antagonist. (Fast det var mest Stalin som tog för sig.)
Ordning och reda. Men då förutsätts ju att Sovjetunionen kommer
att vara pålitligt och inte bryta ingångna avtal om ömsesidig fred
och handel med Tyskland och att de inte ingår allianser mot
Tyskland. Föga troligt? Det var tänkt att Stalin skulle hållas i
schack med uppvisandet av tysk militär styrka. MolotovRibbentroppakten var trots allt inte Hitlers idé, men han spelade
med även om han samtidigt förlöjligade den tyske förhandlaren
och utrikesministern Joachim von Ribbentrop bakom hans rygg.
Strategispel är dynamiska!
Det var helt igenom en fördelaktig uppgörelse med Finland för Hitler
och Tyskland så långt in i den förväntade framtiden som någon kunde
168
förväntas se, med den korrekthet någon kunde förväntas ha, vid
tidpunkten efter Vinterkriget, och allt på grund av oklanderlig timing
från Hitlers sida. Men ännu, efter det finsk-ryska vapenstilleståndet
den 13 mars 1940, hade Stalin inte angripit Finland. Hitler såg sig
tvungen att angripa Sovjetunionen i ett gynnsamt läge med hänseende
till den önskade alliansen med Finland samtidigt som han bollade med
”slaget om Storbritannien” och de brittiska öarna (de brittiska öarna i
engelska kanalen ockuperade Tyskland i slutet av juni 1940), och att
binda britterna i rörliga strider i Nordafrika strax innan startskottet för
Operation Barbarossa när oljefrågan var löst i Rumänien, rörliga
strider som tyskarna var suveräna på. Stalin var inte en lika stor
strateg men han var tuff och rå med hårda nypor, och det är sannolikt
att han när kriget mot Sovjetunionen inleddes, som gick under
samlingsnamnet Operation Barbarossa, blev medveten om att han för
tillfället var strategiskt utmanövrerad. För att återanknyta till finnarnas
ofrivilligt undergivna roll; Vid Tysklands inledande av Operation
Barbarossa den 22 juni 1941 proklamerade Hitler att Finland stred i
förbund med Tyskland – Im bunde. Detta utspel av Hitler var känsligt
för den finländska utrikespolitiska ledningen som ville upprätthålla sin
neutrala fasad. Hitler deklarerade till världen att Finland valt att liera
sig med Tyskland i det tyska krig som nu Finland ofrivilligt hade att
se fram emot. Den finländska krigsledningen beslöt redan den 17 juni
1941 att använda dem finska ubåtarna för minering av den estniska
kusten, samma dag som Hitler fastställer att Operation Barbarossa ska
initieras den 22 juni klockan 03:00, men redan den 21 juni före kriget
startat gavs ordern om att mineringen skulle ske.27 Den tyska flottan
utnyttjade också finskt vatten, då fartyg från Kriegsmarine hade legat
ankrade i den finska skärgården och i hamnar ända sedan mitten av
juni. Det råder inget tvivel om att finnarna hade förhandsinformation28
27
Förklaringen och ursäkten till det handlandet ligger i att, efter Polens
sammanbrott 1939 så krävde Sovjetunionen flyg- och flottbaser på estniskt
territorium. Dessa baser användes sedan då Sovjet angrep Finland i
Vinterkriget den 30 november 1939.
28
Enligt uppgift hade finnarna förhandsinformation sedan den 30 december
1940, alltså strax efter att planerna för operation Barbarossa arbetats fram. I
169
om att kriget i öst skulle initieras av Hitler snart, därför att finska ubåtar minerade finska viken på order från den 21 juni, den 22 juni
tillsammans med tyska ubåtar samt finska och tyska fartyg så att inte
den Röda flottan skulle kunna röra sig fritt i Finska viken och angripa
finska mål när tyskarna inledde sin erövring alt. befriande av dem
baltiska staterna. Mineringen utsträcktes ända fram till Tallinn söder
om Helsingfors i Finska viken och ägde rum mellan klockan 07.2809.06, dagen för starten av Operation Barbarossa. Dessa minfält
förhindrade en erövring av Åland, som för Finlands del var livsviktigt
att hålla. Detta provocerade Sovjetunionen, och både Finland och
Sovjet dansade efter Hitlers pipa. När Finland nåddes av nyheten (läs;
konstaterade att det sagts på radion) att tyskarna inlett kriget inledde
den finska marinen omedelbart Operation Kappsegling, det vill säga
bemanningen av det demilitariserade Åland. Sovjetiska flygplan
genomförde krigets första luftanfall mot örlogsfartygen i denna
operation, samt mot kustforten den 22 juni.
Vid inledningen av Operation Barbarossa den 22 juni 1941 utnyttjade
tyskarna finskt territorium, bland annat för sitt bombflyg som startade
från baser i norra Tyskland och tog en omväg över finskt territorium
under natten mellan den 21-22 juni 1941 för att bomba Leningrad.
Tyskarna var så fräcka att de vågade landa planen i Finland på
hemvägen och tanka dem i finska Uttis i södra Finland, för att därifrån
fortsätta till sina baser i Ostpreussen. Detta var säkerligen inte vad
februari 1941 inledde man vägarbeten och underrättelsesamarbete med
tyskarna i Lappland. Lägg därtill den tyska truppförflyttningen av upp till
200 000 man från norra Norge till Norra Finland i mitten av juni 1941 innan
starten av Operation Barbarossa, samt den finska hjälpen att minera Finska
viken vid krigsstarten, och vi får en ganska väl underbyggd
konspirationsteori om en medveten finsk medverkan till Operation
Barbarossa. Mot detta ska ställas Finlands sena krigsförklaring och Finlands
ovilja att gå in i Leningrad när kriget väl hade startat. En förklaring till
motsägelserna kan vara att det finsk-tyska underrättelsesamarbetet i Lappland
ledde fram till en finsk slutsats att Sovjet planerade att gå in i Petsamo och
ockupera gruvdistriktet.
170
finnarna önskade. Det är visserligen inte till 100 procent verifierat att
det verkligen gick till så här, men känner jag Hitler rätt så är det
”right up his alley”. Här skulle han ha bevisat sin storhet som
statsman och härförare. Trots att finländarna inlett koordinerade
krigsoperationer till sjöss och trots att tyskarna nu hade en stor armé i
Lappland förblev Finland även fortsättningsvis officiellt neutralt. Men
vad brydde Hitler sig om det, det var en fåfäng förhoppning av
finnarna. Hitler hade utmanövrerat både finnarna och sovjeterna, och
startat ett av Tyskland önskat krig samtidigt som Tyskland hade
vunnit en motvillig men stridsduglig allierad i samma krig. Stalin
inledde krigshandlingar även mot Finland eftersom de ansåg att
Finland öppnat sitt territorium för anfallet mot Sovjetunionen, därtill
hade ju Hitler bekräftat att länderna var allierade. Den 25 juni 1941,
tre dagar efter inledningen av Operation Barbarossa, bombade
sovjetiska bombplan Helsingfors, Åbo (Turku) och Borgå, samt ett
dussintal andra orter med ungefär 500 flygplan. Statsminister Jukka
Rangell höll ett tal i radion där han konstaterade att Finland återigen
var i krig mot Sovjetunionen. Finland hade inget annat val än att gå i
Hitlers ledband och förklara krig mot Sovjetunionen den 26 juni, för
Finland behövde det Tyskland som hade startat krig för Finlands
räkning. Finland var nu mycket bättre rustat än vid vinterkrigets
utbrott. Fältarmén hade dubbelt så många operativa enheter och bättre
utrustning i form av pansarvärn, artilleri och flyg. Den finska armén
och de tyska trupperna i Finland inledde därefter anfallet till lands i tre
etapper, den första etappen redan i juli norr om Ladoga mot
Sordavaalaområdet. I augusti var man klar för anfall på karelska näset
i syftet att återta Viborg och nå den gamla gränsen. Den tredje etappen
var tänkt för höstmånaderna och avsåg inmarsch i Fjärrkarelen för att
nå fördelaktiga ställningar vid floden Svir och den stora sjön Onega.
Från början förfogade finnarna över 16 divisioner fördelade på fem
armékårer. Från Nordnorge och från Nordfinland anfaller tyska
trupper i Operation Barbarossa drei mot Murmansk och
Murmanbanan (Murmanjärnvägen) utan att lyckas. Från nyåret 19411942 rådde under två år ett skyttegravstillstånd längs i princip alla
Finlands fronter. Men det ska sägas att redan i januari 1941, fem
171
månader innan Fortsättningskriget, skickades den tyske officeren
Erich Buschenhagen till Finland för att diskutera möjligheten av ett
finsk-tyskt samarbete mot Sovjetunionen. För Finlands del handlade
det om att återta det Karelska näset med Viborg liksom Viborgska
viken och dess öar, Västra och norra stranden av Ladoga med staden
Keksholm och Sordovala, delar av Fiskarhalvön samt den av Ryssland
påtvingade arrendationen av Hangö, som ryssarna kapade åt sig i
fredsförhandlingarna, efter Vinterkriget mellan den 30 november 1939
och den 13 mars 1940. Moskvafreden visade sig heller inte vara en
grund på vilken varaktig fred kunde byggas. När ryssarna till slut
evakuerade det 13:e jaktregementet på Hangö kvällen den 2 december
1941 efter mer än fem månaders verksamhet av sovjetiskt flyg som
opererat djupt in i Finland från basen, så berodde det inte på något
militärt tryck från den Finska sidan, inte heller var det ett utslag av
välvilja från Stalin. Det berodde på att det blev svårt att försörja denna
framskjutna position efter tyskarnas erövring av Estland. Dem sista
delarna av de estniska öarna rensades från Röda Arméförband den 21
oktober 1941, fyra månader in i Operation Barbarossa. Sedan
Baltstaterna ockuperats av Sovjet i juni-juli 1940 och det sovjetiska
trycket mot Finland ökades så hade den finländska statsledningen
börjat samarbeta med Nazityskland för att trygga sitt
säkerhetspolitiska läge. Ur det förhållandet föddes drömmarna om att
återta dem förlorade områdena, finnarna hade eller fick en tysk seger
för ögonen, men det var aldrig riskfritt och de visste att det skulle
kosta finskt blod.29 Redan efter att den ryska ockupationen av
Baltstaterna fullbordats i juli 1940 hade Tyskland haft planer på att
ockupera Petsamos nickelgruvor i händelse av att ett nytt krig mellan
Sovjetunionen och Finland skulle bryta ut. De tyska trupperna skulle
komma att svara för krigsoperationerna från Salla i den smala delen av
det centrala Finland upp mot Ishavet när kriget åter igen kom till
Finland. De finländska trupperna koncentrerades till
29
Den 6 december 1941 beslöt den finska riksdagen att de områden som
förlorats i Vinterkriget återigen skulle tillföras Finland och att gränsen igen
skulle följa gränserna från fredsfördraget i Dorpat 1920.
172
tyngdpunktsområdena söderut. 30 I februari 1941 kom man överens
om utformningen av den, från finsk sida får jag förmoda ännu
hypotetiska Operation Silberfuchs. Tyska soldater ur
Armeeoberkommando Norwegen, där bland annat Gebirgskorps
Norwegen (bergsjägarna) ingick, skulle förflyttas in i norra Finland.
Förflyttningarna påbörjades i juni 1941. Gebirgstruppe, som till stor
del hade ställts upp i Österrike, lämpade sig till en början dåligt
beträffande utrustningen och utbildningen för den skogiga terrängen i
norra Finland med få vägar, såväl som för Lapplands fjällområden.
Senare förbättrades dessa truppers stridsförmåga väsentligt. I juni
1941 deltog Gebirgstruppes då 200 000 man, i anfallet som gick under
samlingsnamnet Operation Barbarossa, som på den norrersta fronten
30
Följande kan vara intressant att veta: En finsk division omfattade drygt
14 000 man, medan en rysk division bestod av mellan 17 000-18 000 man
med dubbelt så många granatkastare och automatvapen, och tre gånger så
mycket artilleri. Dessutom hade ryssarna pansarvärn, luftvärn och
stridsvagnar, detta saknade finnarna vintern 1939. Underrättelser om ryssen i
luften och på marken i norra Finland var under Vinterkrigets första månader
mycket vaga eftersom finskt spaningsflyg saknades. Disproportionen var
ofantlig även beträffande ammunitionstillgång, framförallt till artilleriet.
Varje rysk armé understöddes dessutom med egna flygstyrkor bestående av
bombflyg, jaktflyg och spaningsflygregementen. Sverige kunde i början av
1940 behjälpligt bistå finnarna med pansarvärn, artilleri, luftvärn, granater
m.m. samt en flottilj med spaningsflyg, jaktflyg och bombflyg i norra
Finland, flygbaserna placerades lägligt nog i en potentiell rysk anfallsriktning
mot Sverige och i fem fall av sex längs med järnvägsstråk som sträckte sig
nordöst resp nordväst från Tornio i Bottniska viken. Likadant med
markstridskrafterna som deployerades i en rysk potentiell anfallsriktning mot
Sverige. Flygförbanden fick inte operera i södra Finland utan svenskarnas
medgivande. Trots att Tyskland och Sovjetunionen nyligen slutit förbund
med varandra kom inga protester från Berlin när Sverige avsatte, bland andra
förband, en tredjedel av sina flygstyrkor till Finlands tjänst. Redan 1939
fanns det flygstyrkor från åtminstone de 14:e och 9:e ryska flygarméerna med
baser längs norra delen av Murmanbanan. Det rörde sig om minst 45 jaktplan
och 130 bombplan som under Vinterkrigets första 40 dagar kunde härja fritt i
den norra delen av Finland.
173
utgick från finska Petsamo vid Ishavet mot Murmansk på Kolahalvön,
den största staden i nordvästligaste Ryssland. Gebirgstruppes uppgift
var att erövra Murmansk och att skära av Murmanbanan som ledde
söderut därifrån. Kodnamnet för detta var som nämnts Operation
Silberfuchs. En stor del av den utrustning och ammunition som
general Eduard Dietls styrkor behövde för att marschera mot
Murmansk fraktades med små kustbåtar från Norge till Liinahamari
hamn. Ryssarna gjorde upprepade försök att bomba Liinahamari hamn
i finska Petsamo, fast de hade alltför små flygstyrkor i området vid
den här tiden. Istället försökte sig britterna på ett flyganfall mot
Liinahamari hamn, med följd att Finland bröt de diplomatiska
relationerna så att Storbritannien gick miste om det som varit en av
landets viktigaste spioncentraler under kriget dittills, ambassaden i
Helsingfors. Tyskarna misslyckades med sitt huvuduppdrag och nådde
aldrig sitt mål, därför att den vida tundra som omsluter Murmansk helt
saknar träd, buskar, bosättningar, vägar och stigar. Det enda som finns
är sten, moras, otaliga strömmar och sjöar, strida älvar, forsar och
vattenfall. På sommaren är där träsk, och på vintern är det is och
mellan 40-50 minusgrader. Iskalla stormar rasar under den 8 månader
långa arktiska natten. Det har aldrig förts krig på den tundran eftersom
den stiglösa stenöknen är praktiskt taget ogenomtränglig för arméer.
Den enda möjliga vägen mellan Petsamo och Murmansk gick via
Fiskarhalvöns rot på norra Kolahalvön där ryssarna tog sig fram när
de besatte en del av Fiskarhalvön i början av Vinterkriget, och det var
därför som Operation Barbarossa drei längst i norr utvecklades till att
bli ett positionskrig vid Fiskarhalvön under Fortsättningskriget.
Armeeoberkommando Norwegen var en av två arméhögkvarter som
kontrollerade tyska trupper i nordligaste Norge och Finland under
andra världskriget. Armégruppen skapades i december 1940 och var
direkt underordnad Oberkommando der Wehrmacht, som var
Wehrmachts överkommando.
Sovjeternas krigföring fungerade bättre i den finländska arktiska
miljön som inte var lika vegetativt öppen som i Centraleuropa. Ändå
led sovjeterna sammantaget stora förluster på Nordkalotten. Det var
174
Hitler och Tyskland som tjänade även på laguppställningen, för
finnarna lämnades att slåss ganska solitärt på den södra finska
östfronten medan tyskarna hade den 20:e tyska bergsarmén som
bestod av drygt 200 000 man31 utplacerade i norr. 20:e tyska
bergsarmén var ytterst välutrustade och befann sig i den norra delen
av Finland där även Hitlers strategiska mål låg - Petsamo
nickelgruvor, Fiskarhalvön och Murmansk. Ekonomiskt tänkande
kallas det! Genom angreppskrig mot dem ryska ställningarna hade
tyskarna en liten möjlighet att skära av järnvägstransportleden till
Kolahalvön från övriga Ryssland i angreppsriktning f.d. finska Salla
och den enda vägen österut. Miljön i Barentsregionen var försvårande
även utan vintern, men det var inte Hitler medvetandegjord om den 22
juni 1941. Ryssarna hade själva utgått ifrån Kandalaksja på
Kolahalvöns ”näsrot” och gått västerut under Vinterkriget på den
enda väg som fanns tillgänglig in mot Finland vid det långa avsnittet.
Ryssarna hade dock senare grävt ned sig där. Laguppställningen var
önskvärd för Hitler, men även finnarna tjänade på den. Egentligen så
var Hitler beredd att ”hjälpa” finnarna i söder också om de hade
önskat det och varit beredda att fullt ut delta i Operation Barbarossa,
dvs. inta Leningrad tillsammans med tyskarna. Av denna hjälp i söder
blev det mycket lite och det som blev, blev specialiserat vilket inte är
fel. Men det blev så att finnarna ofrivilligt hjälpte Hitler med
belägringen av Leningrad eftersom finnarna stängde vägen mellan
Ladogasjön och Finska viken västnordväst om Leningrad, det var ju
finsk mark.
De finska förhållandena till utlandet förvärrades med dem finländska
framryckningarna i östra Karelen och Aunus. På kvällen den 1 augusti
1941 avbröt Finland de diplomatiska förbindelserna med
Storbritannien, då Finlands minister Gripenberg förklarade finnarnas
Vid tidpunkten när det finska kriget tog sin vändning i ”Lapplandskriget”
mot tyskarna. Cirka hälften av trupperna var koncentrerade till Petsamo, och
den andra halvan fanns vid Salla-fronten ett antal tiotal mil söderöver. 1942
när Atlantvallen byggdes ut hade den tyska armén enbart i Norge vuxit till
tolv divisioner, 166 000 man.
31
175
agerande för britterna under sitt besök i Foreign Office. Storbritannien
hotade den 22 september med att förklara krig om inte finländarna
avbröt sin framryckning. När Finland anslöt sig till det så kallade
Antikominternfördraget (pakten mellan Tyskland och Japan från
1940) den 25 november lämnade britterna ett ultimatum där man
krävde att stridshandlingarna skulle upphöra före den 5 december. När
man inte erhöll något godtagbart svar förklarade London krig mot
Finland den 6 december, samma dag som den finska riksdagen beslöt
att dem under Vinterkriget ryskockuperade områdena skulle återföras
till Finland, och samma dag som Finlands självständighetsdag.
Krigsförklaringen varade fram till september 1944 och Finlands
Lapplandskrig mot tyskarna. Några egentliga stridshandlingar mellan
Storbritannien och Finland kom dock aldrig att utspelas – i alla fall
inte efter krigsförklaringen.32 Ett brittiskt bombuppdrag med start från
hangarfartyg mot Liinahamari hamn ägde rum den 30 juli 1941 sex
månader innan den brittiska krigsförklaringen. Kriget gick inte så bra
för Ryssland (minst sagt) som Stalin nog hade önskat, men han hade
ett äss, han såg till att hålla sig väl informerad om japanernas
intentioner, och när han var säker på att inte bli angripen i ryggen så
förde han i 1941 över 40 välutbildade och vinterutrustade divisioner
från Sibirien till den centrala Moskvafronten. Det blev början på slutet
för Hitler och Tyskland. Den 7 december 1941 bombade ”den
uppåtstigande solens land” den amerikanska marinbasen Pearl
Harbor, och Stalin kunde göra slag i saken definitivt. Fältmarskalk
och överbefälhavare över Finlands försvarsmakt mellan 1939-1944,
och sedermera i 1942 Marskalk av Finland, och 1944 president
Mannerheim, kunde ha varit nog så medveten om rävspelet mellan
Hitler och Stalin, och varför skulle han inte ha varit det så frank som
Hitler var med sin krigsförklaring som involverade ett ofrivilligt
Finland, men han kunde göra mycket lite åt det på grund av
Sovjetunionens aggressivitet. Det tycks som om Mannerheim blev
lurad (läs under underrubriken; En känd finsk konspirationsteori i
32
En del mindre åtgärder vidtogs dock: finländska sjömän som befann sig i
England kom bland annat att interneras efter krigsförklaringen.
176
föregående kapitel), men han visste att rävspel förekom i alla fall. Han
gjorde ett bra jobb med tanke på att Finland var en bricka i ett spel
mellan två stormakters ledare, Hitler versus Stalin. Det är svårt att
veta hur Stalin skulle ha agerat i Hitlers situation, det var inte Stalin
och Ryssland som stod i centrum, det var Hitler och Tyskland som
spelade huvudrollen, om inte Finland. Tyskland var van vid att spela
rollen som underdog till skillnad från Sovjetunionen. Stalin hade
ingen moral alls, han var en översittare som förmodligen var utan
patriotiska känslor för moder Ryssland, han var ju etnisk georgier för
det första och det var väl det som gjorde att kommunismen i
Sovjetunionen kunde fortsätta vara en realitet under Stalin, som även
satte sina spår på eftervärldens Sovjetunionen. Han var däremot
maktfullkomlig, och han hade ju förstås en strategisk och taktisk
förmåga att ta sig fram inom partiet till den högsta posten via sin roll
som den förste generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska
parti. Stalin främjade i allra högsta grad pennalism, medvetet eller
omedvetet.
”Allmänheten kunde iaktta att någonting var i görningen sedan tyska
fartyg den 22 september 1940 hade anlöpt Vasa och tyska trupper
marscherat genom staden på vägen till sina förläggningsorter i
Nordnorge. Sammanlagt 19 500 tyska soldater transporterades 19401941 genom Finland, vilket inte hade så stor betydelse från militär
synpunkt, men desto större från politisk: Det var en signal till
ryssarna att hålla tassarna borta från Finland.” Sid. 23 i ”Ett land i
kamp”
Kommentar: Om detta stämmer som man säger här i boken, då ville
inte Hitler ha krig mot Sovjetunionen just då. Ville han ha krig så
skulle han ha pressat Finland och skickat fler tyska trupper till
Nordnorge för vidare förflyttning i anslutning till staden eller byn
Kolosjoki i Finland för att säkra nickelproduktionen definitivt redan
från början. Det hade varit kontraproduktivt. Hitler kan fortfarande ha
transiterat soldater till (och via) norra Norge genom Sverige, men från
Nordnorge var fartygsoperationer hotade av brittiskt flyg och det
177
norska järnvägsnätet norrut slutade i Bodö inte ens 200 km söder om
Narvik, men vid Trondheim i söder gick den s.k. ”Hästskotrafiken”
(tågrutten var formad som en hästsko och gick genom norra Sverige).
Förbindelserna landvägen längs den norska nordkusten bestod av en
enda väg som från Narvik fram till Kirkenes i nordöstra Norge
hindrades av tolv fjordar med endast färjeförbindelser. Kapaciteten
var dålig och transportmetoden tidskrävande. Från Trondheim kunde
Hitler mer eller mindre smygvägen för det mesta sända trupper genom
Hästskotrafiken via Sverige så långt som till Narvik. På grund av dem
dåliga förbindelserna var det önskvärt för tyskarna att även skeppa
trupper den säkra vägen över Östersjön till finska hamnar i
Bottenviken och använda sig av finska vägar och järnvägar. Hitler
visste ju med säkerhet redan att Stalin var medveten om att Petsamo
var strategiskt betydelsefullt avseende gruvornas Nickelproduktion
och att Stalin strävade efter monopol på Nickel, och han kände att ett
krig var på väg. Hitler ville ha lebensraum, vilket han bara kunde få
om tyskarna förde sin egen front mot Sovjetunionen först och främst,
och inte i Finlands krig mot Sovjetunionen. Det var just en välavvägd
signal till Stalin det som helt riktigt står i texten ovan från boken ”Ett
land i kamp”, och en signal är aldrig övertydlig eller så hotfull att
antagonisten känner sig manad att anfalla. Hitler visste att han var
tvungen att föra krig på kontinenten på eget bevåg, för man kan inte
som stormakt komma in i en konfliktfylld gränstvist hur som helst på
en liten stats sida och säga att; ”nej ni får ge fan i Finland, annars
kommer vi med våra trupper”. För Finland vill inte ha främmande
trupper i sitt eget land bara för att ha främmande trupper i sitt eget
land, då skulle det ha blivit ett krig mellan Finland och Tyskland.
Finnarna var ju beroende av att tyskarna förde ett eget krig mot
samma motståndare nere på kontinenten. Hitler letade efter en
vapenbroder, inte efter ett offer, samtidigt som han ville säkra
tillgången till Petsamos Nickelgruvor, vilket förklarar
tysktransiteringen på finska och svenska järnvägar till Nordnorge.
Hela denna Hitlers långa ”grooming” mot Finland var omsorgsfull
och kirurgiskt ren i strategiskt avseende. Hitler var dock en person
som på grund av sin fars våldsamma uppfostran av Hitler hade en
178
hetlevrad patologisk inklination att slå först, men bara så länge som
det var taktiskt och strategiskt gynnsamt för Tyskland, och detta
gynnsamma läge kunde han åstadkomma genom att han var den
statsman som hade den största förmågan till strategiskt tänkande av
alla statsmän vid tiden.
Under fortsättningskriget33 stimulerade tyskarna näringslivet i norra
Finland genom att erbjuda rikligt med arbetsplatser och
förtjänstmöjligheter åt den lokala befolkningen, också åt dem som
kommit söderifrån för att söka arbete. De tyska soldaterna uppträdde i
allmänhet exemplariskt mot den finländska civilbefolkningen under
hela fortsättningskriget. Med det sagt att Hitler kände
brödraskapskänslor gentemot finnarna så måste man ha i åtanke att
Hitler först och främst såg sig som germansk tysk, på samma sätt som
Per Albin Hansson såg sig som svensk, och att de därför hade sina
begränsningar för hur mycket de var beredda att riskera för sina
grannländer. Alla har vi en självbevarelsedrift, först och viktigast
kommer den egna personen och den egna familjen, sedan kommer
våra vänner och vårt eget land och ytligast kommer våra allierade.
Med utgångspunkt från ett egoistiskt tänkande, och med avseende på
vissa händelser vid tidpunkten för det finska Lapplandskriget (från
september 1944 till april 1945) mot tyskarna, så kan man delvis
förklara Hitlers order om den brända jordens taktik norr om
Rovaniemi. De finska civilisterna kom oskadda undan, trots att
Finland hade bytt sida. Det att Hitler och tyskarna inte skadade några
civila när de drog sig tillbaka till Nordnorge och tog till den brända
jordens taktik efter att finnarna vänt sig mot dem – när han ägnade sig
åt mördande på kontinenten – kan användas som ett bevis för att
Hitler (och tyskarna) verkligen kände äkta brödraskapskänslor
gentemot finnarna som folk, snarare än det att han brände byarna var
ett bevis på tysk illvilja. Men man kan välja att se på det vilket som.
Under kriget levererade Tyskland vapen och ammunition till Finland
på kredit, och endast Finland hade den förmånen av Tysklands
allierade. Hitler sade i ett av sina mer berömda tal vid tidpunkten för
33
Det finska namnet för Finlands medverkan i Operation Barbarossa.
179
när han inledde Operation Barbarossa att finnarna var ”ett sant
hjältefolk”. Över 90 000 finnar stupade vid fronten och många fler
sårades under krigsåren.
(***Leningrad) Kolahalvön och Leningrad
Det är mycket intressant att Tyska divisioner inte bara skulle säkra
brytningen i Petsamos Nickelgruvor med hamn, utan också åtog sig att
försvara hela norra Finland från det sedan Vinterkriget
ryskockuperade Salla, och återta Salla till Finland. Ett antal mil öster
om Salla låg nämligen det ryska Kandalaksja i näsroten av viken som
definierade Kolahalvön som en rysk halvö. De tyska trupperna i
Finland hade för avsikt att skära av Kolahalvön från ryska
förstärkningar landvägen genom att rycka fram i riktning mot orten
Kandalaksja, och samtidigt i norr ta sig an dem ryska styrkorna vid
Murmansk, som hotade Tysklands viktiga Nickelförsörjning. Vad har
detta att göra med Leningrad? Det är sannolikt så att Hitler räknade
med eller blev varse den finska oviljan att stöta fram till och in i
Leningrad, och att det därför var den främsta anledningen till att Hitler
belägrade Leningrad, istället för att inta staden när han hade chansen.
Finlands ursprungliga landgräns i söder före Vinterkriget gick ju
mellan sjön Ladoga och Finska viken, vilket skulle innebära att när
Mannerheim beordrade att de finska trupperna skulle göra halt vid den
ursprungliga gränsen, att Finland täppte till den enda lucka där
Leningradborna landvägen kunde skapa en underhållsled. Om Hitler
inte hade belägrat Leningrad så hade en farlig situation kunnat uppstå,
ifall Finland i motsats till Tyskland hade stannat kvar på tröskeln i
Karelen när tyskarna gick in i Leningrad för att strida. Då hade ett
finskt utträde ur kriget och kanske till och med ett fredsfördrag mellan
Finland och Sovjetunionen varit överhängande. Som det var nu så
framstod Tyskland och Finland som bundisar, samtidigt som Finland
fick bära en del av hundhuvudet för att tyskarna utnyttjade finskt
territorium för sina framstötar längre norrut vid Kolahalvön. Finnarna
cementerade själva den tysk-finska angreppspakten i ryssarnas ögon,
genom att överskrida sin ursprungliga gräns och gå in i Aunus ända
180
till floden Svir, öster om sjön Ladoga och sydväst om sjön Onega,
Europas två största sjöar. De erövrade där den viktiga staden
Petrozavodsk vid västra Onega, övergick till försvar och saboterade
den viktiga järnvägen mellan Leningrad och Murmansk. Men inte
tillräckligt grundligt får man anta. Hade finnarna bistått tyskarna i ett
hypotetiskt anfall mot Leningrad så hade Hitler fått råd att avdela
enheter till ett anfall från finsk mark på ett lämpligare avsnitt, mot
Belomorsk, som viktigt nog är den högst belägna staden innan
Kolahalvöns lägst belägna stad, Apatity. Belomorsk ligger 300 km
söder om Kolahalvöns näsrot Kandalaksja och 200 km norr om sjön
Onega. Därigenom skulle tyskarna ha fått en alternativ, och strategiskt
bättre ort för att kapa de ryska järnvägsförbindelserna med
Murmanskfronten.
I den mycket välrenommerade boken ”Med Tigern på slagfältet” av
det högt dekorerade stridsvagnsbefälet i aktiv tjänst under vk2, Otto
Carius, beskriver Carius Leningrad 1941 så här; ”När jag hade nått
fram till slutstationen för Leningrads spårväg, där frontlinjen låg, och
kastade en blick på staden från en sönderskjuten spårvagn, så
funderade jag mycket på varför vi inte hade intagit staden 1941. Då
hade det knappt funnits något nämnvärt motstånd i staden. Från en
kvinnlig rysk sjukvårdare, vilken hade hamnat i fångenskap hos oss,
hon hade som förare till en överste kört på en mina och fick som straff
följa med spaningspatruller som sjukvårdare, fick vi veta att
befolkningen i staden under vintern 1941-1942 nästan svultit ihjäl och
att man hade staplat liken som vedtravar/…/ När man sedan från
andra fångförhör fick veta att det under 1941 knappt hade funnits
några soldater i staden, och att Leningrad av ryssarna praktiskt taget
hade ansetts förlorat, så förstod även en kock vid trossen att detta
misstag nog var omöjligt att gottgöra.”
Skulle Hitler inte haft kännedom om förhållandena i Leningrad 1941?
Skulle verkligen ingen av dem tyska officerarna ha förhört den ryska
kvinnliga sjukvårdaren i historian och andra krigsfångar och civila
Leningradbor på irrvägar, som de måste ha stött på hösten 1941? Det
181
verkar inte särskilt tyskt i så fall. Historian av Otto Carius får anses
som legitimt dokumenterad, och den är ett indicium för att det är som
jag säger om att Hitlers motiv till att belägra staden och granatbeskjuta
den oavbrutet från långt håll, istället för att inta den, stod att finna hos
finnarnas ovilja att aktivt bidra till erövringen av Leningrad och
därmed indirekt till Operation Barbarossa. Att Luftwaffe verkade vid
Stalingrad men inte vid Leningrad är ett ytterligare och kanske ännu
starkare indicium som talar för min teori. Slaget om Leningrad
började den 19 augusti 1941 då ryskt artilleri besköt dem tyska
styrkorna som närmade sig söderifrån. En rysk undsättningsstyrka
ryckte fram från Volchovområdet men lyckades inte ta sig igenom till
Leningrad. Ett år senare började slaget om Stalingrad. Samtidigt med
inledningen av slaget om Stalingrad skickades Erich von Manstein
och 11.Armén till Leningrad. Men de hann inte göra mycket innan
tyskarna drabbades av ett storskaligt sovjetiskt anfall för att bryta
belägringen. I september 1942 ringade Manstein in två av de
anfallande sovjetiska arméerna och striderna ebbade ut. Manstein och
11.Arméns närvaro vid Leningrad ett år efter Leningradbelägringens
början, behöver inte betyda så mycket mer än att Hitler vid någon
tidpunkt måste ta itu även med Leningrad för att vinna kriget.
Sven Hedin och den svenske kungen
Under the phony war ville den svenske Kungen förhandla fram en fred
mellan parterna, så Kungen bad Sven Hedin att åka till Hitler och
lägga fram ett förslag om att Kungen skulle förestå en fredskonferens i
Stockholm. Hitler svarade; Nej det är ingen idé, det är ingen idé. Krig
alltså sade Hedin. Ja, krig svarade Hitler. Kungen skickade med
Hedin ett annat budskap till herr Hitler; Hur skulle Hitler ställa sig till
om Sverige ställde sig på finsk sida i ett kommande krig mellan
Finland och Ryssland. Hitler svarade att; Det blir inget krig. Men han
sade också att; Vi kommer att förhålla oss neutrala både till kriget och
till svensk inblandning i kriget.
182
Kapitel 7. Nordafrika-Frankrike. Operation
Weserübung-Narvik-Petsamo.
Rumänien-Nordafrika-Mussolini-TurkietMellanöstern.
(*Bessarabien) Ännu 1940 var inte Operation Barbarossa redo att
sjösättas, först behövde Hitler en försäkran om bränsletillförseln från
rumänskägda Creditul Minier oil yards i Rumänien till den tyska
krigsmaskinen och industrin. Detta är styrkt, för den 4 juni 1942
fyllde Mannerheim 75 år och han befordrades till Marskalk av
Finland. Det beslutades även att denna dag skulle bli den finska
försvarsmaktens flaggfestdag och i Helsingfors namngavs en av dem
största gatorna efter honom. Hitler kom på ett överraskningsbesök till
honom i Immola och beklagade då att han inte kunnat göra något för
Finland under Vinterkriget på grund av att han varit tvungen att säkra
oljeleveranserna från Rumänien före och under kriget. Viktigt var
även produktionen och importen av Mangan, Krom, Volframit,
Molybden och Kisel.34 Dessa övriga råvaror fick Hitler från Balkan,
Turkiet35 och norra Norge. En försäkring för Tysklands
oljeförsörjning fick Hitler inte direkt genom den tyska Afrikakåren,
34
Förutom högklassig magnetisk järnmalm, och Nickel, som Hitler fick från
Sverige respektive Finland.
35
Kromium hade tyskarna bunkrat mängder av i slutet av 30-talet, de hade
strax innan kriget ett lager på 250 000 ton som köpts från Afrika, Balkan och
Turkiet, men det var otillräckliga mängder i längden om man skulle rusta
och/eller föra ett högintensivt och långdraget krig. Så från och med januari
1943, efter Clodius överenskommelsen med Turkiet i oktober 1941, så
återupptogs Kromiumhandeln som var den viktigaste metallen för
krigsindustrin och som en av få råvaror det inte fanns tillräckliga
naturtillgångar av i Tyskland. Men även andra råvaror köptes av Tyskland
från Turkiet i utbyte mot vapen. Krom användes för tillverkning av flygplan,
stridsvagnar, motorfordon, ubåtar och artilleri. Britterna och amerikanarnas
motdrag var att de sysslade med såkallad ”preclusive buying” av Krom och
Koppar m.m. från Turkiet, för att förebygga tyska köp.
183
även om den hade något att göra med Hitlers strategi. Under hösten
1940 utövade Hitler påtryckningar mot Ungern, Rumänien och
Bulgarien, för att de skulle ansluta sig till tremaktspakten (TysklandItalien-Japan). Ungern anslöt sig den 20 november 1940 och
Rumänien följde den 23 november 1940. Redan tidigare på hösten
hade tyska styrkor deployerats i Rumänien. Det är sannolikt att Hitler
i 1939 först planerade att förutom att invadera Leningrad via
baltstaterna, också planerade att invadera Sovjetrepubliken Ukraina
med det angränsande Rumänien som en axelmaktspartner, utan att
samtidigt reta upp dem Allierade från första världskriget men framför
allt inte alienera Rumänien. Hitler gick i sitt direktiv från strax före
julhelgen 1940 ganska detaljerat in på frågan hur angreppet på
Sovjetunionen skulle genomföras. Han fastställde den roll som
Rumänien och Finland skulle spela; ”Dessa länder skulle bli
uppladdningsbaser för angreppen på de norra och södra flyglarna
och dessutom vid dessa operationer förse tyskarna med hjälptrupper.”
När Hitler överlät Bessarabien med sina 93 000 ”tyska”
(Volksdeutsches, inte Reichsdeutsches) invånare36 samt norra
Bukovina till Sovjetunionens intressesfär, när det hemliga
tilläggsprotokollet skrevs i Molotov-Ribbentroppavtalet den 23
augusti 1939, och efter det sovjetiska ultimatumet den 26 juni 1940 då
Hitler och Mussolini uppmanade Rumäniens Kung Carol II att ta det
med gott mod när Sovjetunionen marscherade in i områdena två dagar
senare, så fick Hitler snart en allierad i Rumänien och en angreppsport
mot Sovjetunionen på köpet. Fältmarskalk Ion Antonescu tvingade
Kung Carol II att abdikera och utnämndes till premiärminister av
samme Kung Carol den II, och utnämnde sig själv till conducător,
Rumäniens diktator, och lierade sig med Nazityskland den 23
november 1940. Efter det så låg vägen mot det oljerika Kaukasus
öppen för Tyskland.
Volksdeutsches som han evakuerade under mottot ”Heim ins Reich” i
september-november 1940 efter att sovjeterna intog områdena den 28 juni
1940. De flesta av dem omlokaliserades till det tyskannekterade Polen.
36
184
Artikel III. i det Hemliga tilläggsprotokollet i det
rysk-tyska fördraget från den 23 aug. 1939.
Vad gäller sydöstra Europa så framhåller
Sovjetunionen sitt intresse för Bessarabien. Den tyska
sidan deklarerar sitt totala politiska ointresse för dessa
områden.
En annan potentiellt viktig anledning till att Hitler ville ha tillträde till
rumänskt territorium var för att deployera soldater och luftvärn för att
skydda dem rumänska oljefälten och raffinaderierna, som vi ju har
fastställt var så viktiga för Tysklands oljeförsörjning, mot angrepp. På
grund utav kriget avbröts Europas, förutom Storbritanniens,
handelsutbyte med Nord- och Sydamerika. Eftersom en stor del av all
olja importerades från Venezuela, blev det stor brist på olja och bensin
i Europa. Under kriget var Rumänien i stort sett det enda land som
kunde förse Tyskland med bränsle, frånsett från det bränsle som
Tyskland utvann ur eget oljeskiffer/brunkol i oljeraffinaderier eller
’cracking plants’, och köpte från ett annat land med mycket oljeskiffer
i Europa - Estland.37 Den 1 mars 1941 anslöt sig också Bulgarien till
tremaktspakten.
Kriget i Nordafrika mellan Axelmakterna och de Allierade startade
med att den italienska armén i Libyen marscherade in i det av britterna
beroende Egypten i september 1940. För att ge stadga åt dem
sviktande italienska förbanden i Libyen och förhindra ett totalt
sammanbrott, skeppades den tyska Afrikakåren under befäl av Erwin
Rommel, över till Libyen i början av 1941. Med DAK (Deutsche
Afrika Korps) band Hitler upp britterna i ett rörligt krig som ju
tyskarna var så överlägsna på, tills han nådde Tobruk som var en
strategiskt viktig hamnstad i allierad hand. Tobruk är den enda
37
Mot slutet av kriget växte ungerska Nagykanizsas oljefält i betydelse för
Tyskland som Tysklands sista oljekälla, men det var inget stort oljefält om
man jämför med det rumänska i Ploiesti.
185
djupvattenshamnen mellan Tripoli och Alexandria och Erwin Rommel
behöver hamnen om han ska ha något hopp om att med sina styrkor
forsera in i Egypten. Tobruk var i brittisk ägo sedan januari 1941. Om
Rommel inte kan ta Tobruk måste hans underhållsfordon färdas över
hundra mil genom öknen på en singulär ökenväg. Det är viktigt att
komma ihåg att stridsvagns- och infanterislagen oftast ägde rum över
stora öppna ytor långt söderut in i öknen, 60 km eller mer, även om
man vardagligt talar om slaget om hamnstaden Benghazi och slagen
om Sidi Rezegh etc. Dessutom så var inte alla slag pansarslag eftersom
Rommels pansarkår ännu inte anlänt, såsom El Agheila den 24 mars
1941, Marsa Brega en vecka senare och Ajdabiya, som han alla tog
med den 5 lätta divisionen. Rommels främsta taktik var att med sitt
pansar köra sydost genom ockuperad öken och sedan norrut mot
britternas vida flank. Problemet för Rommel i början var antingen att
det var tvunget att tidigt inta El Agheila och andra städer på väg mot
Egypten, alt. att varken han eller Hitler insåg att rörlig krigföring som
tyskarna var så bra på inte med automatik betydde att de var lika
överlägsna på urban krigföring.38 Inte heller insåg någon av dem
signifikansen av att stadskrigföring alltid leder till ett kaotiskt
stridsförlopp med mera slumpartad och utjämnad mortalitet mellan
kombattanterna än vid rörlig krigföring, oavsett hur mycket man
förbättrar sin taktik. Det i sin tur medför att den sida som, om vi
bortser från försörjningen av vatten och mat, har det största mantalsoch vapenövertaget både vad gäller typ och mängd, förmodligen
kommer att vinna slaget i den urbana miljön om mantals- och
vapenövertaget är tillräckligt signifikant. Rommel kunde säkert förstå
under striderna som följde om bl.a. El Agheila, Marsa Brega och
Tobruk, vad stadskrigföring medför för mortalitetssiffrorna även om
dessa strider inte gestaltade sig för dem tyska soldaterna i Afrika, som
38
I den tyska armémanualen för officerare vid tiden; Truppenführung; kan
man läsa i kapitel XI punkt 554 att ”strid i bebyggda områden mycket snabbt
sliter på styrkorna”, som det översatt står. Men mer än så går manualen inte
in på det, det finns faktiskt inget särskilt kapitel över stadskrigföring i boken,
och företeelsen nämns ytterst lite i texten och när det väl nämns så är det i
samband med stridsvagnskrigföring.
186
de som senare skulle äga rum i Stalingrad på östfronten; att den högre
mortaliteten i detta skede av kriget inte hängde på en skiftning av
”krigslyckan”.39 Dessvärre för Tyskland så såg Rommel kanske snart
39
Det var en ny Allierad befälhavare för the British Eighth Army i augusti
1942, Bernard Law Montgomery, med ny taktik som tillnyttogjorde de
Allierades nya överlägsenhet i mantal och materiel. Den första befälhavaren
för British Eighth Army, Sir Archibald Wavell, och den följande
befälhavarens, Claude Auchinlech, högre officerare hade slagits på tyskarnas
villkor i ett rörligt krig. Auchinlech själv tvingades nog att söka begränsade
fronter under flyg- och artilleriunderstöd därför att de bästa brittiska
stridsvagnarna – Crusader-stridsvagnen – inte hade samma prestanda på sina
eldrör som tyskarnas stridsvagnar hade ifråga om eldens verkansräckvidd.
Skillnaden mellan honom och Montgomery är att Montgomery föredrog 1
massiv front gärna med momentum under flygbombnings- och
artilleriunderstöd i ett utmattningskrig där de med störst resurser skulle vinna,
kort beskrivet så följde han upp bättre eftersom han fick större förstärkningar
av bombflyg, artilleri och stridsvagnar än vad Auchinlech hade. Men
Montgomery var lika fantasilös som han var offensiv vilket sannolikt kostade
många brittiska soldaters liv i onödan. Han hade ju inför det andra slaget om
El Alamein fått amerikanska Shermanstridsvagnar som kunde matcha
tyskarnas bästa stridsvagnar i fråga om eldens verkansräckvidd och därmed
hade britterna samma möjligheter till att taktisera rörligt framgångsrikt, som
tyskarna hade. Fast hade han något val när han fick befälet inför det andra
slaget om El Alamein och ställdes inför fullbordat faktum? Ja det hade han,
Rommel fruktade inför det andra slaget om El Alamein ett anfall mot den
svagare södra flanken, på grundval av att han själv skulle ha angripit där om
han hade varit i Montgomery’s kläder. I det första slaget om El Alamein
fortifierade sig Auchinlechs styrkor i Alam Halfaryggen vinkelrätt söder om
kuststaden El Alamein för att Auchinlech ville motverka ännu en förväntad
flankattack av Rommel. I det andra slaget vid El Alamein riktade British
Eighth Armys nya befälhavare Montgomery, med tio infanteridivisioner och
en veritabel flod av nya amerikanska stridsvagnar som var jämbördiga med
tyskarnas, all kraft mot en central punkt, som delade tyskarnas reducerade
men med minor och artilleri fortifierade styrkor i två delar. Men först röjde
samväldets minröjare minfältet fullt med stridsvagnsminor i ”Operation
Lightfoot” den 23 oktober. Det var detta som var Montgomerys enda
genidrag eftersom fotsoldater inte kan utlösa stridsvagnsminor, där av
187
nog stadskrigföringens slumpartade och utjämnade mortalitet som en
så självklar krigets anatomi att han inte informerade Hitler om det.
Rommel såg det som en självklarhet därför att det likaledes var
självklart att tyskarna var överlägsna på rörlig krigföring, det hade alla
protagonister lärt sig i fälttåget mot Polen och vid slaget om Frankrike
1940, och Rommel var med i bägge fälttågen och var en expert på
rörlig krigföring. Under invasionen av Frankrike 1940 hade hans
division, ”spökdivisionen”, rusat fram långt före alla andra tyska
förband ända till Saint Nazaire och La Rochelle långt ned på
västkusten. Detta hade han gemensamt med den likaledes berömde
amerikanska generalen George S. Patton. På samma offensiva sätt
agerade Rommel i Libyen. Hitler hade initialt gett general Erwin
Rommel order att endast befästa den västra delen av Libyen och hålla
frontlinjen, och just denna order från Hitler är intressant och följs upp
i ett stycke längre ned. I februari 1941 har brittiska styrkor, från
Egypten slagit sig igenom halva det italienska Libyen mot dem
italienska styrkorna. I Mussolinis provins Libyens huvudstad, Tripoli i
västra Libyen, försöker sig Rommel på lite krigslist för att gjuta mod i
dem italienska trupperna och slå dunster i ögonen på britterna. Han
paraderar sin Afrikakår genom Tripolis gator, kör stridsvagnarna runt
kvarteret och paraderar dem igen. Det listiga tricket fungerar, britterna
överskattar Rommels Afrikakårs styrka. Så förtjänade han
smeknamnet ”Ökenräven”. Men när Rommel insåg hur svaga de
brittiska förbanden var stötte han på eget initiativ den 31 mars 1941
och mot Hitlers order istället in i Kyrenaika västerifrån (Kyrenaika är
namnet ”Lightfoot”. Uppföljandet ”Operation Supercharge” som startade
natten mellan den 1-2 november, var också vad det låter som, en pansar- och
infanteriattack bakom en intensiv egen artillerispärreld. Rommels styrkor
sträckte sig från Qattarasänkan i söder till Medelhavskusten. De tyska
pansarreserverna hölls till en början tillbaka. De brittiska stridsvagnarna
möttes istället av tyska horisontalskjutande 88:or. Det skulle ta tio dagars
stridande innan de Allierade kunda bryta sig igenom. Det var tyskarnas första
större nederlag mot dem Västallierade. Churchill propagerade för sina
landsmän; ”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är
möjligen slutet på början”.
188
ett stort område i östra Libyen som gränsar till Egypten), tog först El
Agheila och sedan Benghazi efter en niodagarsmarsch från Tripoli på
över 80 mil, inneslöt den av italienarna förlorade hamnstaden Tobruk
och nådde den egyptiska gränsen. Här slog han stopp eftersom
försörjningslinjerna blivit för långa. Det var början på ett två år långt
krig i Nordafrika. Rommel hade nu, genom att ta över befälet, härdat
dem italienska soldaterna och gjort krigare av dem. Rommel hade på
några veckor drivit dem Allierade ut ur Libyen, men Tobruk stod fast i
Allierad ägo i 9 månader ända till den 21 juni 1942, och Rommel
behövde hamnen i Tobruk för att försäkra sig om framtida
förnödenheter och underhåll inför Egyptenoffensiven. Den brittiska
underrättelseavdelningen Ultra dekrypterade sommaren 1941 och
1942 tysk meddelandetrafik, och det gav Churchill en mer korrekt bild
av Rommels verkliga styrkenumerär. Informationen indikerade att
britterna hade ett påtagligt numerärt övertag i Nordafrika, vilket var
korrekt. I november 1941 hade Rommels tankstyrkor börjat bli slitna
och i slutet av januari 1942 hade Rommel bara 228 stridsvagnar kvar,
139 st PzKpfw III och IV, och 89 italienska tanks kända som
metallkistor. Britterna hade i början av 1942 över 400 tanks inklusive
160 Valentines och 230 medelstora Crusaders, men som inte kunde
mäta sig med PzKpfw III ifråga om kanonernas effektiva verkan.
PzKpfw III hade en 50 mm kanon, som kunde avfyra
pansargenomträngande skott från 650 meters håll. Den brittiska
Crusader var den snabbaste stridsvagnstypen i öknen, men den hade
endast 32 mm tjockt pansar och en 40 mm kanon vars skott bara
kunde tränga igenom 50 mm pansar på korta avstånd. Informationen
om styrkeförhållandet förklarar måhända varför Churchill konsekvent
pressade British Eighth Armys befälhavare att attackera Rommels
Afrika Korps. Informationen kunde dock inte avslöja doktrinär
överlägsenhet och bättre utbildning, som de tyska förbanden hade.
Rommel satsar på att hans 228 stridsvagnar kan slå britternas 400
stridsvagnar och den 21 januari 1942 anfaller han. En serie av slag om
kontrollen över Libyen och delar av Egypten ägde rum, som försköt
frontlinjen fram och tillbaka och som skulle nå sin klimax vid det
andra slaget om El Alamein strax väster om Alexandria i oktober189
november 1942. När tyskarna tvingades retirera från den libyska
staden Benghazi 200 km väster om Tobruk på julafton 1941, lämnade
de ett meddelande till britterna på en bordsskiva i Hotel d’Italias
restaurang: ”Vi kommer snart tillbaka”. Några britter fann det
uppenbarligen lustigt och klottrade dit: ”Det ser vi fram emot!” Fem
veckor senare hade Rommels Afrikakår återtagit Benghazi. Detta var
början på Rommels stora framryckning 1942. På lika kort tid som året
innan tog han tillbaka nästan allt det libyska område som han förlorat
vid årsskiftet 1941-1942. Efter 5 månader kämpandes sig fram österut
så i juni 1942 kastar Rommel in sina stridsvagnar i en veckolång strid,
som kom att kallas ”häxkitteln” av britterna. Britterna förlorar mer än
hälften av sina stridsvagnar och resten drar sig tillbaka till Egypten.
Efter ett uppehåll för att samla nya krafter slog Rommel till igen. Den
viktiga hamnstaden Tobruk intogs på några dagar med halverad
styrka. Den 21 juni 1942 kapitulerar 35 000 Allierade soldater,
inklusive hela South African 2nd Division, till general Enea
Navarrini´s 30 000 man i Tobruk, 1 000 Allierade pansarfordon
erövras eller förstörs. Ungefär samtidigt med att samväldet förlorade
Tobruk, i juni 1942, förlorade Rommel sin bästa informationskälla
som han kallade ”Den goda källan” då det amerikanskanvända skiffer
Kod 11 efter ett digert brittiskt detektivarbete till sist ändrades trots ett
senfärdigt amerikanskt agerande på brittiska påtryckningar. Rommel
var trots det fortsatt inställd på slutseger. Erwin Rommel blir
befordrad till Fältmarskalk, han skriver till sin fru att han hellre skulle
velat få fler soldater. Rommel blir otålig då hans förnödenheter och
underhåll sänks i Medelhavet, men hittills kunde Afrikakåren verka på
beslagtagen materiel. Afrikakåren skulle, utan den del av italienarna
som stannade i Tobruk efter Axelmakternas efterlängtade seger, gå in
i Egypten och attackera El Alamein som låg endast 106 km ifrån
Alexandria, i det första slaget den 1–27 juli 1942. Och sedan skulle
den nyutnämnda befälhavaren över British Eighth Army,
Montgomery, anfalla i det andra slaget den 23 oktober till 7 november
1942 med bl.a. 1 000 kanoner, med stora förluster på bägge sidor, och
otillfredsställande resultat för tyskarna. Inför det första slaget om El
Alamein har Rommel kvar endast 55 tillgängliga stridsvagnar och 2
190
000 infanterister samt några dussin artillerivapen. Striderna pågår i 26
dagar, men Rommel kan inte bryta igenom. Tiden mellan det första
slaget om El Alamein och det andra slaget om El Alamein gestaltade
sig som ett dödläge som kom att kallas för the summer standoff och
skulle vara i tre månader. Rommel hoppades att snart gå på offensiven
igen innan massiva mängder materiel och män kunde nå den brittiska
8:e armén. För den egna sidan såg det inte ljust ut, nya stridsvagnar
och flygplan varav många från USA, skeppades in till dem Allierade
runt Godahoppsudden i Sydafrika via Röda havet. 500 000 ton
förnödenheter inklusive 368 nya tanks anländer till den brittiska 8:e
armén i augusti 1942 tillsammans med den nye befälhavaren
Generallöjtnant Bernard Law Montgomery. Vid samma tid anföll
brittiskt flyg dem tyska vattenbilarna på vägarna. I slutet av juli 1942
förlorade tyskarna 80 procent av sina förnödenheter i luftanfall. De
Allierade upprätthöll en outtröttlig kampanj både genom the Desert
Air Force i luften, och till havs från marinbasen på Malta, mot tyska
underhållsfartyg som anlände Tobruk och Bardia i nordöstra Libyen
och Marsa Matruh i Egypten. Axelmakternas mesta materiel var
tvunget att landsättas i Tripoli och i den begränsade hamnen i
Benghazi som endast kunde ta emot pråmar, långt västerut från
Rommels styrkor, vilket gjorde att snabbt bunkrande för och
omorganiserande av Rommels styrkor inte kunde ske. Dessutom så
prioriterade italienarna dem italienska styrkornas förråd framför dem
tyska, eftersom de italienska myndigheterna skickade materiel till sina
egna formationer i mycket snabbare intervaller än till tyskarna.
Rommel riskerar en sista attack den 30 augusti. Han hoppas att
överraska britterna och få dem att retirera. Ett femtiotal tyska tanks
avancerar mot 7 pansardivisionen och fastnar i ett minfält. Rommel
försöker kringå britterna igen och ger order om att anfalla Alam
Halfa-åsen. 27 nya tyska PzKpfw IV Ausf 2 special med sina 75 mm
höghastighetskanoner och 50 mm frontpansar leder anfallet. Men
Montgomery stod beredd med 400 av sina 1 000 tanks och 250 av sina
1 000 pansarvärnskanoner. Alam Halfa-åsen var nyckeln till El
Alamein. Men tungt pansar har sitt pris, räckvidden för dessa tyska
tätstridsvagnar var begränsad, eftersom varje stridsvagn drog 470 liter
191
bränsle per dag, som måste fraktas längs långa utsatta proviantleder av
fordon som själva krävde bränsle.
Montgomery hade flera fördelar framför sin motståndare Rommel:
1) Nordafrika var vid den här tiden Storbritanniens första slagfält i
kriget mot Tyskland och det enda slagfältet mot tyskarnas armé,
men för Hitler var det en krigsskådeplats av underordnad
betydelse till skillnad från för Churchill, Hitler var intensivt
upptagen av striderna på östfronten.
2) Dessutom så sänktes en stor del tyskt och italienskt tonnage med
bränsle- och ammunitionstransporter av brittiska the Desert Air
Force och brittiska fartyg som opererade från Malta. Sommaren
1942 sänktes 66 procent av de tyska och italienska underhålls- och
förnödenhetsleveranserna av dem brittiska ubåtarna och
bombplanen. Dessa förluster var mycket större än de var tidigt i
kriget. Malta, en liten ö ca 50 km söder om Sicilien, var en
mycket viktig brittisk marinbas, den enda Allierade marinbasen
väster om Alexandria tills den Allierade invasionen av Marocko
och därmed tagandet av Gibraltar sunds afrikanska kust. Malta
skulle komma att bli en grundbult och en vital livlina för
transporter mellan Indien och Bortersta Östern genom
Suezkanalen, för britterna. Malta fungerade som en viktig
bränsledepå för britternas ubåtar och flygplan i östra Medelhavet.
3) Av ovanstående två anledningar (punkt 1 och 2) fick Rommel
kämpa för att få nya stridsvagnar, medan det vällde in stora
förstärkningar i form av trupper och materiel till kombattanterna i
British Eighth Army. Ganska snart var British Eighth Army
mångdubbelt större än Rommels Afrikakår.
4) Montgomerys fjärde stora övertag gentemot Rommel, var att han
kände till exakt hur Rommel grupperat sina styrkor, och han fick
alltid förhandsinformation om större förflyttningar på den andra
sidan frontlinjen. Rommels tillgång till det amerikanska skiffret
Kod 11 fram till juni 1942, var egentligen en bättre källa än
britternas senare information från tysk meddelandetrafik
192
dekrypterad av den brittiska underrättelseavdelningen Ultra
sommaren 1941 och 1942, eftersom skiffer Kod 11 inte var ett
enda stort plotter. Skiffer Kod 11 hade förvärvats genom att den
italienska underrättelsetjänsten hade brutit sig in i amerikanarnas
ambassad i Rom i september 1941 innan Amerika ännu var
indraget i kriget. De stal och fotograferade skiffret Kod 11 och
lade tillbaka den utan att det märktes. Men utan att tyskarna visste
om det hade britterna kommit över en av deras så kallade Enigmamaskiner som användes för att koda och avkoda den tyska militära
radiotrafiken, även den mellan Tyskland och ubåtarna i Atlanten
och alla övriga ställen. Enigmamaskinen med koder användes
dock mer eller mindre skickligt av tyskarna, marinen var av nöd
försiktigare än flyget som arbetade med helt andra tidsperspektiv,
timmar istället för veckor och månader. Sammantaget kan man
säga att den plötsliga förlusten av Kod 11 för Rommel inför det
första slaget om El Alamein, kombinerat med brittiska Ultras
kodknäckares framgång just i ett läge när Rommels styrkor var
sårbara och Churchill var i stånd att skicka förstärkningar till
British Eighth Army, simultant med att tyskarna så gott som hade
förlorat slaget om Medelhavet gjorde att det tidigare
styrkeförhållandet tippade över från tysk till brittisk favör även i
ökenkriget.
5) Då den nye befälhavaren för British Eighth Army, Bernard Law
Montgomery, inledde sitt anfall med artilleribombardemang mot
Afrikakåren i det andra slaget vid El Alamein den 23 oktober
1942, låg Rommel sjuk i gulsot sedan sena september och befann
sig på ett lasarett i Tyskland. Han återvände snarast, men det tog
två dagar bara att nå högkvarteret i Afrika.
Rommels trumfkort:
1. Åtminstone de bästa tyska stridsvagnarna överglänste den
bästa brittiska stridsvagnen – Crusader-stridsvagnen – med
sina eldrörs prestanda ifråga om verkanseldens räckvidd. Men
Montgomery fick ju inför det andra slaget om El Alamein
amerikanska hyfsade Granttanks (brittiskt; Lee tanks) och
193
utmärkta amerikanska Shermanstridsvagnar, som kunde
matcha tyskarnas bästa stridsvagnar i fråga om verkanseldens
räckvidd och därmed fick britterna samma möjligheter till att
taktisera rörligt framgångsrikt, som tyskarna dittills hade haft.
Tyskarna hade vid det laget ett kraftigt decimerat
pansarvapen.
2. Tyskarna hade en modifierad väldig 88 mm luftvärnskanon
med stor precision, och den genomborrar all pansar, till och
med på 1 800 meters avstånd. Pjäsen var krigets mest fruktade
artilleripjäs.
På en punkt hade Rommel möjligen en fördel, men inte ett övertag sett
så här med facit i hand:
3. Han hade väntat sig ett anfall mot den södra flanken, där hans
ställningar var som svagast. Det var på det sättet han själv
brukade gå tillväga. Just därför skickade Montgomery fram
sina styrkor och 1 000 kanoner mot den sektor i norr där
Rommel hade byggt upp det allra starkaste försvaret. Det
fanns inget av listigt manövrerande med denna operation, utan
den byggde på ett rent utnötningskrig – Montgomery använde
ordet ”söndersmulande” – där den som hade flest soldater
skulle vinna.
Rommel förlorade 2 tredjedelar av sin armé i Egypten. Den 2
november 1942 hade tyskarna kvar 40 användbara stridsvagnar.
Endast 12 tyska stridsvagnar återstår efter slaget. Rommels förluster i
det andra slaget om El Alamein var 2 349 döda, 5 486 sårade och
30 121 tillfångatagna. Montgomerys förluster i det andra slaget om El
Alamein inkluderar 2 350 döda, 8 950 sårade och 2 260 saknade. 500
av hans tanks blir förstörda. Den 8 november 1942 inledde de
Allierade Operation Torch, landstigningen i Marocko och Algeriet i
nordvästra Afrika, och tyskarna hade inget val annat än att förbereda
sig på ett tvåfrontskrig. DAK drog sig tillbaka västerut till Libyen
efter den 8 november. Staden Tobruk i Libyska Kyrenaika återtogs av
britterna den 13 november 1942. Den 20 november återockuperade
194
Montgomery hamnstaden Benghazi, också den låg i det stora libyska
området Kyrenaika. Hela tiden bevittnande tyskarnas efterlämnade
brända jorden-taktik, och påträffandes ”boobytraps”. Hitlers
kontroversiella och typiska order var att Rommels Afrikakår skulle gå
till motoffensiv med utgångspunkt från El Aghila i nordvästra Libyens
inland en bit ifrån gränsen till Tunisien. Rommel ansåg mot Hitlers
huvudlösa omdöme, med alla hamnar i Allierade händer, att det enda
sättet att bärga någonting i den här situationen var att ansluta sig till
Axelmakternas styrkor i Tunisien. Den 13 december 1942 fortsatte
han sin reträtt. Montgomerys styrkor skulle förfölja och bekämpa
Rommels bakre styrkor västerut de närmaste 41 dagarna över en
sträcka av 800 km eller mer tills de nådde Tripoli, 100 km nordöst om
El Aghila, där ännu en våldsam sammandrabbning tog plats. Jag
utelämnar här händelseförloppet i den Allierade Operation Torch
(landstigningen i Marocko och Algeriet i nordvästra Afrika), som
påbörjades den 8 november 1942, eftersom den så gott som helt
handlar om dem allierades strategi i Nordafrika. Jag berör dock
Operation Torch som pliktskyldigast i kapitel 9, som handlar om bl.a.
Medelhavet. Jag ska här bara nämna för helhetens skull operationens
första mål; Franska Marocko, Algeriet, och sedan ta Tunisien söder
om Italien för att attackera tyskarnas underhållslinjer med flyg, i den
ordningen från väster.
Hitlers förhoppningar om att säkra den framtida bränsleförsörjningen
(och bl.a. i synnerhet Kromtillförseln via järnvägen från Turkiet, även
om Tyskland hade bunkrat mycket krom i slutet av 1930-talet, och inte
behövde fylla på lagren förrän i 1942 och kunde inte göra det förrän i
januari 1943) gick dock inte genom att primärt säkra Nordafrika, utan
genom att inta oljefälten i Kaukasus vid Majkop, Groznyj och Baku i
den ordningen landvägen från väster. Den tilltänkta underhållsleden
till Tyskland gick via järnväg från Ryssland västerut genom Ukraina
förmodligen via Azovska sjön, genom Kertjsundet vid Krim och ut i
Svarta havet för vidare transport och omlastning, på grund av att
järnvägsspårvidden skiljde sig åt mellan Sovjetunionen och Tyskland.
Kanske hade tyskarna tänkt omlasta bränslet på pråmar som kunde ta
195
sig uppför floden Donau, pråmar stod för en stor del av
bränsletrafiken från Ploiesti i Rumänien till Tyskland. Fram till den
andra halvan av kriget handlade det även om möjligheten att förse
Rommels Afrikakår och Axelmakten Italiens flotta med bränsle, via
Kertjsundet vid Krim alt Odessa i västra Ukraina, ut på Svarta havet
och genom sunden Bosporen och Dardanellerna i Turkiet, genom två
sammanhängande hav - Egeiska havet och Kretenska havet - till
Medelhavet. Men för tillfället gällde det att förhindra dem Allierade
från att gruppera bombplan i Kyrenaika (läs punkt 2 här nedan). De
nordafrikanska länderna hade ingen utvecklad oljeextrahering vid den
här tidpunkten. Nordafrika var eller kom att bli på grund av sin
lokalisering på andra sidan medelhavet ett…
1) Strategiskt mål för att binda upp britterna i rörliga strider, som
tyskarna var överlägsna i, och för att…
2) sätta stopp för eventuella brittiska planer på att med baser i
Nordafrika flygbomba oljefälten och raffinaderierna i det
rumänska Ploiesti, och för att…
3) tänja ut britternas underhållsled för Eighth Army i Nordafrika mer
än tyskarnas egna ganska uttänjda underhållsled med den
strategin. Hitler lyckades vid minst ett tillfälle med att tvinga
Allierade tunga förstärkningar till British Eighth Army runt
Godahoppsudden i Sydafrika och vidare genom Röda havet och
Suezkanalen till Egypten, om vi förutsätter att Hitler önskade ett
sådant förfarandesätt. Det är nämligen möjligt att tyskarna
föredrog att brittiska och amerikanska förstärkningar och
underhåll skeppades via Suezkanalen, framför att de skeppades
via Gibraltar sund, även tidigt i kriget. Tyska ubåtar av IX-klassen
lurpassade på fartygen i den gigantiska Guineabukten väster om
hela det långa sydvästra Afrikas kustband. Dessutom så skeppades
under kriget underhåll och materiel via Gibraltar och Suez, än från
Storbritannien, än från Amerika, än från Persien och Basra i Irak
(oljan) och än från Indien, med olika destination. Men allt Hitler
vann på tidigare nämda Allierade detour var lite tid. Hade det rört
sig om mat och vatten eller annat kontinuerligt underhåll som
196
skeppades runt Godahoppsudden så hade det varit annorlunda, då
hade de Allierades resurser tänjts ut och det hade krävts fler
handelsfartyg och kanske eskortfartyg. Men nu rörde det sig om
tanks och flygplan, många från USA. När det gäller tung
ersättningsmateriel som stridsvagnar så är det dock försvarligt att
ubåtarna tar större risker och därför söker sig till mer hemsökta
vatten. Och för att…
4) kontrollera hamnstäderna som annars kunde användas som
fientliga underhållshamnar och för att sjösätta invasionsarméer
mot Italien, och Ploiestis oljefält i Rumänien och mot andra
viktiga råvarutillgångar på Balkan, via Grekland och kuststräckan
mot Balkan, samt att även…
5) tänja ut fiendens underhållsled för mellanösterns olja, och varor
från det brittiskkontrollerade Indien, genom att tvinga
handelsfartygen att runda Godahoppsudden i Sydafrika istället för
att gå igenom Suezkanalen för att ta sig till Storbritannien.
Hitler behövde för sin strategi säkra en seger på Malta, Kreta och i
Medelhavet, bl.a. på de grekiska ”Tolvöarna” utanför Turkiets västra
kust, med hjälp av Luftwaffe, samt även konsolidera den italienska ön
Sicilien.
Utveckling av de fem punkterna: Strategiskt strävade Hitler efter
tre huvudsakliga mål för Axelmakten i Medelhavet och på Balkan, A)
och B) och C). Dels var han…
A) beroende av kontinuerlig import av drivmedel från de
petrokemiska anläggningarna vid dem rumänska oljefälten i
Ploiesti via järnvägen till Tyskland, Hitlers säkraste kort för sin
bränsleförsörjning, bland annat därför invaderade och stannade
Hitler i Grekland och Balkan för att undvika Allierad sabotage
eller invasion av oljefälten och de petrokemiska anläggningarna.
1943 försåg oljefälten i Ploiesti i Rumänien Axelmakterna med 35
procent av all den råolja och raffinerat bränsle som dessa
förbrukade. Till Italien och trupperna i Nordafrika skeppades
bränsle ut med tankfartyg från hamnstaden Constanta i Rumänien
197
vid Svarta havet, genom turkiska Bosporen-MarmarasjönDardanellerna-Canakkale Bogazi ut i det Axelmaktskontrollerade
Egeiska havet, kontrollerat från den 6 april 1941 med den tyska
invasionen av Grekland och Kreta.
B) Det andra basala strategiska målet var som nämnts, som han
hoppades, att kapa britternas försörjningslinjer för olja/bränsle
eller åtminstone tänja ut britternas underhållslinjer både för deras
pansartrupper och för Storbritanniens oljeförsörjning till det
absurda. Deutsche Afrika Korps och general Erwin Rommel fick
möjligen av Hitler (i annat fall tog han initiativet själv, som ett
delmål) som uppföljande uppgift att ta hamnstäderna för att kunna
kontrollera Medelhavet och vinna egna underhållslinjer, och att
det var bl.a. därför som Rommel den 31 mars 1941, när han först
gav sig in i striden i Nordafrika, riktade sin tyska
stridsvagnsdivision och två italienska divisioner, av vilka en var
bepansrad, i ett överraskningsangrepp mot Kyrenaika som
nämnts. Efter tolv dagar hade han återerövrat området, besatt
Benghazi och inneslutit Tobruk och nått fram till Bardia bara
några kilometer från den egyptiska gränsen. Italienarna hade
förlorat Tobruk en gång redan, men intog Tobruk igen efter två
veckors hårda strider tillsammans med tyskarna, under Rommels
befäl den 21 juni 1942. En annan anledning för att inta Tobruk var
att öster och väster om Tobruk hade tyskarna satt upp sammanlagt
3 flygplatser i östra Libyen (dem var 3 förmodat för att sprida
riskerna och få upp några plan så att de kunde möta fienden om
ett av flygfälten attackerades, och för att få upp planen i luften så
snabbt som möjligt), som kunde användas för understöd i
ökenkriget med hänseende på Egypten. En tredje anledning var att
förhindra att de Allierade genom Tobruk intog och använde
flygplatserna i närområdet som bas för bombanfall mot oljefälten
och de petrokemiska anläggningarna i Ploiesti i Rumänien. El
Alamein i Egypten blev som nämnts också föremål för
krigshandlingar i 1942, två konsekutiva gånger. Men även om det
är så att hamnstäderna ökade i betydelse under krigets gång så
talar allt för att Hitler aldrig eller för sent förstod, med tanke på
198
hur Wehrmacht senare handlade med slaget om Stalingrad från
den 23 augusti 1942 till den 2 februari 1943, att urban krigföring
medför en mera slumpartat fördelad mortalitetsnatur mellan
kombattanterna, i jämförelse med rörlig krigföring för tyskarna.
Fast även om Hitler förstod det att stadskrigföring har en mera
slumpartat fördelad mortalitetsnatur, så var hans favoritgeneral
Rommels strategi i Nordafrika försvarbar med dem begränsade
resurser som stod till hans förfogande. Hitler hade i början av
Ökenkriget inte helt klart för sig hur han skulle göra när han gav
order till Rommel att gruppera sina styrkor i Nordafrika i den
västra delen av Libyen. Det var Rommel som nästan direkt vid
ankomsten i februari 1941 förmodligen hade förstått att det största
hotet mot Tyskland låg i att britterna grupperade bombplan
någonstans på Kyrenaikas kustband i östra delen av Libyen, och
han förstod säkert att Suezkanalen hade potentialen att bli
strategiskt viktig för tyskarna, men innan dess var Nordafrika mer
av ett strategiskt ingenmansland för tyskarna, men inte för
britterna lika mycket för de hade ju redan bitit sig fast i kriget mot
Mussolini och hade flera kolonier i Afrika. Britterna
kontrollerade, efter det italienska invasionsförsöket 1940 av
Brittiska Somaliland m.fl., vattnet från sundet Bab el Mandeb
(mellan Röda havet och Adenviken) och Adenviken vid Afrikas
horn, och hade en marinbas i Egypten. Fast i vilket fall som helst
så blev Tobruk i östra Libyen snart föremål för tyskt intresse på
grund av sin djupvattenshamn. Att förhindra att Allierade
bombplan startade från Kyrenaika för att bomba Ploiesti var inte
en underordnad strategi för Hitler, även om britterna aldrig skulle
komma att försöka sig på ett sådant företag varken då eller senare
med start från Kyrenaika. Ett sådant företag skulle medfört
tekniska svårigheter på grund av dem dåvarande brittiska
masstillverkade tvåmotoriga bombplanens relativt korta
aktionsradie med full bomblast, men det var ingenting som inte
kunde överkommas inom en snar framtid, vilket sannolikt Hitler
fruktade. Tyskarna vore bra dumma om de inte var medvetna om
dem brittiska planens aktionsradie efter deras bombraider i
199
Tyskland, och de visste var britternas baser låg. Men Hitler
försköt hursomhelst eventuella åtgärder på framtiden tills han med
säkerhet visste att britterna hade utvecklat effektivare fyrmotoriga
bombplan med längre räckvidd och större bomblast. Även om
vissa av dem befintliga brittiska bombplanstyperna kunde nå
målen från Nordafrika så var riskerna stora att ett sådant uppdrag
skulle sluta illa om man flög över dem Grekiska Tolvöarna vid
Egeiska havet, för då skulle de kunna bli nedskjutna först av tyskt
jaktflyg över öarna, och om de nådde målet av luftvärnskanoner
och ytterligare tyskt jaktflyg. I realiteten skulle det ha inneburit
minst 60-procentiga förluster för dem egna, om de tog samma väg
tillbaka förmodligen uppemot 90-procentiga förluster. Kreta och
Karpatos hade flygbaser, Rhodos hade två och tillsammans
bildade de ett pärlband som skyddade både Egeiska havet och
Ploiesti från Allierade bombflygsattacker med utgångspunkt ifrån
Kyrenaika i Nordafrika. (Se även punkt E.) Tyskarnas
signalspaningsstation i Aten i sydöstra Grekland bevakade
Allierade förberedelser ända ned i Nordafrika och västerut mot
brittiskkontrollerade Malta. Det skulle till att tretton amerikanska
B-24D Liberators vars uppgift förment skulle ha varit att bomba
Japan, men som av det skälet att de skulle användas i kriget mot
Rommel stannade hos britterna i Egypten för gott på sin väg till
Japan, för att en plan skulle verkställas på ett någorlunda tidigt
stadium, även om resultatet inte blev det önskade för dem
Allierade den gången den 12 juni 1942 (se även punkt F). Men
Nordafrika- och Medelhavsstrategin var inte färdig i Hitlers huvud
1941 eller ens någonsin, även om Hitler förstod betydelsen av att
äga Gibraltar och Suezkanalen. Såväl som den inte var det i
Churchills huvud. Hitler kom sent in i leken i Nordafrika och
Medelhavet, vilket bidrog till ofärdigheten i hans strategi redan
från första början.40 Hitler kunde bara se på när han förlorade
40
Det var amiral Raeder som var pådrivande i Medelhavsstrategin som den
borde ha sett ut, för det strategiska målet med Gibraltar sund. Men den 11
200
många tiotusentals man till brittisk fångenskap i slutet av
Ökenkriget för att han inte kontrollerade någon del av Medelhavet
eller dess in- och utfarter, och därmed inte hade någon möjlighet
att eliminera britternas underhållslinje eller föra in eget tonnage
genom det c:a 12 km trånga Gibraltar sund eller Suezkanalen, och
Churchill såg tillsynes inte på ett tidigt stadium före den tyskitalienska invasionen av Kreta och Tolvöarna den fulla potentialen
i att slå ut dem Rumänska oljefälten från flygbaser i Kyrenaika,
alternativt att återta Kreta eller Rhodos (den senare ön var även
den grekisk, men invaderad av Italien, och den ligger strax
utanför Turkiets sydvästra kust östnordöst om Kreta) på ett tidigt
stadium och starta därifrån. Hitler hade bättre koll på sin
Balkanstrategi än på sin Nordafrikastrategi i alla fall, men
Medelhavsstrategin var endast delvis täckt, han hade Grekland
och Kreta från den 30 april 1941, och Tolvöarna (vari man brukar
räkna Rhodos fast den är en trettonde ö, Rhodos är huvudstaden
för Tolvöarna) efter det italienska vapenstilleståndet den 8
september 1943.
december 1940 utfärdade Hitler följande order: ”Operation Felix skall inte
verkställas eftersom de politiska förutsättningarna inte längre föreligger.”
Efter påtryckningar från sin egen flotta och från italienarna gjorde Hitler
dock ett sista försök att sätta fart på Franco i ett brev daterat den 6 februari
1941. Det hände inte ofta att Adolf Hitler erkände sig besegrad, men nu
gjorde han det. ”Det långrandiga spanska svamlet betyder kort sagt att
Spanien inte vill och inte kommer att gå med i kriget. Detta är verkligen
förargligt eftersom det betyder att vi inte längre kan rikta ett slag mot
Storbritannien där det är enklast, dvs. mot dess besittningar vid
Medelhavet.” Skrev han till Mussolini. Raeder skrev: ”Führern anser det
viktigt för utgången av kriget att Italien inte bryter samman ... Han har
beslutat sig för att ... förhindra att Italien förlorar Nordafrika ... Detta skulle
medföra en stor prestigeförlust för axelmakterna ... Han har [därför] beslutat
sig för att stödja [italienarna].” Hitlers Nordafrikastrategi blev alltså en
ofärdig nödlösning, som gick mot amiral Raeders strategi för Medelhavet, på
grund av realpolitik.
201
C) På Balkan behövde Hitler säkra Grekland och även det norr om
belägna Bulgarien eftersom dessa två länder gränsade till den
smala europeiska delen av Turkiet. Bulgarien anslöt sig till
”Tremaktspakten” sent, inte förrän den 1 mars 1941. Men när de
gjorde det kunde Hitler invadera Grekland genom bulgariskt
territorium. Efter den sovjetiske utrikesministern Molotovs
tillkännagivande i Berlin den 12-14 november 1940 om att
Sovjetunionen ensidigt ämnade kontrollera Bulgariens gränser, så
förstår man att, att hålla ett strategiskt öga på Balkan och
Grekland inte minst var viktigt för Hitler, eftersom från Turkiet
kom den mesta för Tyskland viktiga kromförsörjningen och andra
viktiga grundämnesmetaller. Tyska intressen i Dardanellerna som
försörjningsled var klämda mellan sovjeter och britter.
D) Men man kan också se en tredje huvudstrategi, ett som det kan
tolkas – självändamål med Balkan, Grekland och Kreta – att Hitler
var tvungen att ta hänsyn till Mussolinis fåfänga imperialistiska
ambitioner i Grekland och i Nordafrika, ett krig som inte gick så
bra för Mussolini. (Läs referenspunkt 40 i fin text med start på sidan
före föregående sida.) I så fall så gällde det för Hitler att hjälpa
Mussolini hålla Italiens gränser intakta så att de Allierade inte
började krypa upp mot Tyskland via Italiens stövel samt,
fortfarande, skydda oljefälten och raffinaderierna i Rumänien från
sabotage, flygbombning eller invasion, med bas Italien eller
Nordafrika. Mussolini förde ett föga framgångsrikt krig mot
Grekland, och Storbritannien i Nordafrika, dit Hitler
förödmjukande nog för Mussolini såg sig tvungen att skicka sina
trupper för att styra upp situationen. Liksom övriga strategispel så
är den här strategin inte ensamt förklaringen till varför Hitler
handlade som han gjorde.
E) Dessutom, om tyskarna tog Suezkanalen, och kanalen ut mot
Adenviken på andra sidan Röda havet vilket var en avlägsen
sekundär plan för Hitler, så skulle han sjövägen få tillgång till
Mellanösterns oljefält vid Persiska viken. Men Hitler trodde inte
på den strategin lika mycket som han hoppades att nå Kaukasus
med sina arméer och bearbeta Turkiet till medgörlighet och
202
därigenom få fortsatt tillgång till de turkiska sunden Bosporen och
Dardanellerna/Canakkale Bogazi vid Marmarasjön vid Svarta
Havet mot Medelhavet. Tillgång via sunden och järnvägen. De
Allierade pressade Turkiet hårt för att strypa tillförseln av turkiska
råvaror till Axelmakterna, som antingen gick via sunden eller via
tåg, och bränsle från Ploiesti i Rumänien via Svarta havet till
Rommels stridsvagnar och Luftwaffe. En Anglo-turkisk allians
ingicks redan innan kriget i juni 1939. När sedan det europeiska
kriget bröt ut den 1-3 september, i oktober 1939 så ingicks
trepartsalliansen mellan Storbritannien, Frankrike och Turkiet.
Turkiet förklarade sig som ”icke stridförande part” den 26 juni
1940 kort efter Frankrikes kapitulation. Adolf Hitler fastställde
Tysklands basis för hur Tyskarna såg på den turkiska neutraliteten
i ett brev till Turkiets president Inonu i mars 1941, vid tidpunkten
när Tyskland invaderade Jugoslavien och rörde sig genom
Bulgarien för att krossa Grekland. Oantastbarheten av Turkiets
gränser skulle garanteras och tyska trupper fick inte komma
närmare än 20 engelska mil från den bulgarisk-turkiska gränsen.
Det slöts ett officiellt tysk-turkiskt fördrag den 18 juni 1941.
Storbritannien och USA accepterade Turkiets neutralitet tidigt i
kriget med tanke på landets militära svaghet. USA assisterade
Turkiet från 1941 som en del av britternas ansträngningar att
försäkra sig om att turkarna motsatte sig tyskarna. Ändå, i oktober
1941 skrev Turkiet och Tyskland en för Tyskland viktig
handelsöverenskommelse som skulle komma att definiera turkisktyska ekonomiska relationer från 1942-1944, i huvudsak så var det
en byteshandel med turkiskt Krom i utbyte mot tyska vapen, men
turkarna förhalade i sitt dubbelspel mellan Axelmakterna och dem
Allierade, och kromet kom inte förrän från och med januari 1943,
men det kan antas att tyskarna hade svårigheter att leverera vapen
före hösten eller vintern 1942-43. Handelsavtalet från oktober
1941 går under namnet Clodius överenskommelsen. Hitler gör
tillgängligt 170 lokomotiv och 1 250 lastvagnar för att
transportera Kromet till Tyskland.
Hitler hade förhoppningar om att erövra oljefälten i Irak, samt
203
transportera olja alternativt raffinerat bränsle med tågtankers
(Persien under vk2 hade även olje-pipelines, men vilken
utsträckning dessa hade får här stå osagt, förmodligen gick de till
något hamnområde i Persiska viken eftersom de persiska
oljefälten alla var närbelägna till Persiska viken) från Persien
genom Persiens västra grannländer Irak och Syrien till Tripoli och
Beirut i Libanon för vidare transport på Medelhavet. Det var ännu
inte möjligt att transportera oljan via järnvägen hela vägen genom
Turkiet. På grund av konflikten mellan Storbritannien och Rashid
Alis upprorsregering i Kungariket Irak under andra världskriget så
skulle denna försörjningsled inte bli verklighet för Hitler. Det
kriget varade från den 2 till den 31 maj 1941, och resulterade i att
Irak ockuperades av Storbritannien. Luftwaffe blandade sig i från
baser i Syrien och norra Irak, varifrån de angrep dem
framryckande brittiska trupperna. Inte heller vichyfranskt
kontrollerade Syrien och Libanon väster om Irak vid östra
Medelhavet förblev ”fritt” från britternas överhöghet, längre än
från stridernas början i juni till vapenstilleståndet den 14 juli 1941
efter dem Allierades mer än en månads strider mot
Vichyfransmännen. Operation Exporter (invasionen av Syrien
och Libanon) initierades efter att de Allierade med all riktighet
hade blivit övertygade om att ett tyskt Luftwaffeplan hade tankat i
Vichykontrollerade Syrien eller Libanon, eftersom planet hade
skjutits ned över Irak trots att närmaste tyska bas låg på Rhodos,
över 1200 kilometer från Iraks västra gräns. Vichyregimen gjorde
förgäves våldsamt motstånd mot dem brittiska och indiska
enheterna.
Sovjetunionen var i stort behov av förnödenheter för sitt krig
mot Tyskland. Förnödenheter och krigsmateriel skeppades vid den
här tiden i konvojer runt Nordkap i Norge till Murmansk och
Archangels (en s.k. ”Lend-Lease” rutt under vk2), men rutten var
osäker på grund av is och oväder, och konvojerna var föremål för
tyska ubåtsattacker. 1 500 resor till och från sovjetiska hamnar i
konvojer gjordes av dem Allierade från 1941 fram till slutet av
kriget, men bara 81 Allierade fartyg sänktes. Förnödenheter och
204
krigsmateriel skeppades även från USA till Vladivostok i sydöstra
Ryssland med Sovjetflaggade fartyg. Men mera kapacitet
eftersträvades.
Persiens Reza Shah Pahlavi hade deklarerat Irans neutralitet till
Storbritannien och Sovjetunionen. Emellertid så var Persien
strategiskt viktigt beläget för Storbritannien. Den tyska armén
avancerade vid den här tidpunkten genom Sovjetunionen, och
nödvändigheten av en Persian Corridor sågs som viktigt för dem
Allierade som en av få vägar att ge Lend-Lease understöd till
Sovjetunionen. Men Shahen av Persien var Protysk och skulle inte
ha gett dem Allierade tillträde. Dessutom så ville de Allierade
förhindra att Abadan Oil Refinery, ägd av Anglo-Persian Oil
Company, skulle falla i tyskarnas händer. Raffinaderiet
producerade 8 miljoner ton olja 1940 och var därför en viktig
oljeleverantör för dem Allierade i kriget. Så brittiska Royal Navy
attackerade från Gulfen, såväl som Allierade styrkor från Iraks
områden landvägen och luftvägen, samt sovjetiska styrkor
mestadels i Kaukasien, invaderade landet i augusti 1941 i vad som
kallades Operation Countenance. Shahens son sattes på tronen,
och de iranska oljefälten samt dem Allierades underhållsled till
Ryssland genom the Trans-Iranian Railway var säkrade. Över 5
millioner ton materiel kunde nu flöda, mestadels till Ryssland men
också till britterna i Mellanöstern. Hitler blev utmanövrerad i och
med att han inte lyckades bryta igenom i södra Ryssland, men han
övertalade Turkiet att skriva ett handelsavtal med Tyskland i
oktober 1941 (Clodius överenskommelsen) så att han indirekt
kunde få tillgång till sunden Canakkale Bogazi och Bosporen som
rinner längs med Europa och Asien och garantera Axelmakternas
fartygs fria genomfart och därmed förse sin Axelmaktspartner
Italiens flotta med bränsle från Ploiesti41, alt. ta Suezkanalen och
sedan slå ut den brittiska flygbasen i Aden i protektoratet Aden
vid Adenviken, och rensa protektoratet samt Brittiska Somaliland
41
Storbritanniens ideliga påtryckningar på Turkiet sågs som ett stort hot av
Axelmakterna, som hade potentialen att utvecklas till en katastrof.
205
på Afrikas horn från britter så att han kunde passera fritt genom
Röda havet till Medelhavet via Suezkanalen. Men den strategin
låg långt in i framtiden för Hitler, det är troligt att han aldrig
vidtagit några åtgärder så långt i sin planering, annat än att låta
Abwehr (den tyska militära underrättelsetjänsten) undersöka
förhållandena och skapa kontakter, och sätta planen på pränt.
Planerna fanns på pränt eftersom Hitler hade en plan för varje
tänkbar eventualitet. Det låg definitivt i britternas intresse att
kontrollera sundet mellan Röda havet och Adenviken vid Afrikas
horn. Vilket leder oss till den sista punkten:
F) Turkiets Krom var tyskarnas enda egentliga källa till Krom
utanför Europa under kriget, och den fraktades främst med tåg
över floden Maritza 120 km väster om Istanbul, som separerar
Bulgarien från Turkiet. Om dessa järnvägsbroar saboterades eller
bombades så skulle 85 procent av kromleveranserna ha stoppats
efter januari 1943 när handeln kom igång igen efter att tyskarnas
buffrade lager av Krom hade börjat sina i 1942. Storbritannien,
USA och Sovjetunionen satte gemensamt stor press på Turkiet i
januari 1943 för att stoppa Kromexporten till Tyskland, men i
oktober 1943 skrev Turkiet ett nytt avtal med tyskarna. Turkiet
var neutralt under större delen av kriget. Mot slutet av kriget, den
23 februari 1945 förklarade de krig mot Axelmakterna och den 1
mars 1945 förklarade de krig mot Tyskland, men de var icke
stridande. Man kan tycka att om de förklarar Axelmakterna krig så
förklarar de samtidigt Tyskland krig, men tydligen så ansåg de
inte det själva. Men poängen är att järnvägsbroarna över floden
Maritza mellan Bulgarien och Turkiet låg närmare tillhands i
hänseende på avstånd för dem Allierade att flygbomba från
Nordafrika, än gjorde de efter den Amerikanska flygattacken i
juni 1942 välförsvarade oljefälten och oljeraffinaderierna i Ploiesti
i Rumänien 250 km norr om broarna. Det var mest för att skydda
Ploiesti och järnvägsbroarna över floden Maritza från bombflyg
som tyskarna, efter det italienska vapenstilleståndet den 8
september 1943 när britterna försökte få den italienska garnisonen
på Rhodos att byta sida, hade två baser på Rhodos såväl som en på
206
Kreta, Karpathos, Kos, Samos och Leros m.fl. öar sydväst om
Turkiet. De nämnda Rhodos och Karpatos hade flygbaser.
Besittningen av det grekiska fastlandet, och av dessa grekiska
såkallade ”Tolvöarna” lokaliserade mycket nära Turkiets kust,
tillsammans med den mycket större och befästa ön Kreta, även
den med en flygbas m.m., gjorde att Axelmakterna de facto hade
blockerat Allierad sjöfart genom Egeiska havet mellan Grekland
och Turkiet, samt allvarligt försvårat för bombplan från Kyrenaika
till och från dem potentiella målen i Ploiesti och vid Maritza. Vid
Operation Tidal Way den 1 augusti 1943 flög de 177 amerikanska
vid tidpunkten oöverträffat långräckviddiga B-24 Liberator
bombplanen42 en säkrare väg från Benghazi via Korfu-Adriatiska
havet-över de albanska Pindosbergen-genom södra Jugoslavienoch sydvästra Rumänien där de svängde österut mot Ploiesti och
attackerade målen norrifrån. Det fanns alltid alternativet att starta
från Egypten och flyga över det mer eller mindre neutrala landet
Turkiet43, vilket amerikanarna gjorde i juni 1942, och därmed
undvek amerikanarna tyskarnas flygbaser på Tolvöarna. De
förlorade fyra plan som gick ned eller landade i Turkiet på
hemvägen, av dem totalt tretton bombplanenen. (Läs även om
detta uppdrag i punkt B.) En annan möjlighet var att använda den
brittiska flygbasen på Cypern söder om Turkiet, det var det mest
realistiska för britternas till en början tvåmotoriga bombplan,
tekniskt genomförbart men politiskt känsligt att flyga genom
Turkiets luftrum. Hitler var beredd på att italienarna kunde tänkas
byta sida och lyckades ockupera den näst största grekiska ön
Rhodos strax sydväst om Turkiet, precis i linje mellan Alexandria
i söder och broarna över floden Maritza i norr. Fast ett sådant
42
Massproduktionen av det långräckviddiga amerikanska B-24
Liberatorbombplanet hade just nått sin fulla potential i 1943.
43
Man måste ta hänsyn till tröghetscirkeln för att jorden är krökt och roterar
runt sin egen axel, vilket gör att projektilers banor drar åt väster. Man
behöver också storcirkelnavigera över Turkiet på vägen, speciellt på
hemvägen om man inte vill flyga över det tyskkontrollerade Kreta och
Tolvöarna.
207
Allierat anfall mot järnvägsbroarna blev aktuellt först relativt sent
in i kriget, och det blev aldrig av att amerikanarna genomförde
det. Churchill ville ha dem grekiska öarna för att få en alternativ
sjöväg till dem arktiska konvojerna lastade med vapen och mat,
genom sunden Dardanellerna och Bosporen i Turkiet, för dem
Allierades Lend-Lease till Ryssland. Om han lyckades skulle
tyskarna även berövas en framskjuten position i medelhavet, och
dessutom så skulle det ha satt press på Turkiet att gå med i kriget.
Det var antingen det eller att få turkarna medgörliga så att de gav
britterna fri tillgång till sunden. Men efter Axelmakternas
kapitulation i Nordafrika den 13 maj 1943 så var sunden i västra
Turkiet emellertid inte lika viktiga för Tyskland längre.
Alla ovanstående faktorer har säkert spelat in för Hitlers strategi i
medelhavet, på Balkan och i Nordafrika. Jag ser inte att Hitler kunde
ha agerat mycket annorlunda i medelhavet med det avledande,
våldsamma strategiskt offensiva frontsoldatcentrerade sätt han tänkte
på, och under de förhållanden som rådde i olika skeden av kriget.
Möjligen så kunde han ha invaderat Spanska Marocko i
Nordvästafrika och slagit ut den brittiska hamnen och flygbasen i
Gibraltar och intagit desamma i inledningen av det europeiska kriget
efter den 3 september 1939, om han hade kunnat förutse
konsekvenserna så långt in i framtiden av att inte göra det. Vilket han
inte kunde, för han var vid tidpunkten alldeles besatt av dem östra
gränserna och det kommande markkriget mot Sovjetunionen. Men han
hade behövt ta Suezkanalen också om blockaden skulle ha blivit
effektiv. Att ta Gibraltar hade krävt en hel del innovativt tänkande och
list och förslagenhet, men det hade varit värt det och stora
uppoffringar därtill.
För Hitler var den svenska järnmalmen och Petsamo strategiskt
viktigare än Nordafrika 1940. Nordafrika hade inte någon
oljeextrahering vid tiden för andra världskriget. Tyskland hade redan
bränslereserver lagrade och erhöll kontinuerligt bränsle från
Rumänien, och innan kriget mot Sovjetunionen även olja från
208
Kaukasus. Kriget i Nordafrika var en delstrategisk och sekundär
försäkring med syftning mot Irak och Persien, mot framtida
bränslebrist. Men lika viktigt var att binda upp dem brittiska styrkorna
och tvinga dem att ha långa underhållslinjer i ett krig de svårligen
kunde vinna, trodde Hitler felaktigt i början under det rörliga kriget i
Nordafrika.
För att återanknyta till Hitlers Nordafrikastrategi och hypotesen om att
Hitler ville binda britterna till Nordafrika; det styrks av det faktum att
Hitlers order till Rommel till en början var att agera defensivt, en
egenskap som Hitler inte egentligen hade i sin personlighet. Hitler var
tvärtemot att vara defensiv, alltid djärv och risktagarbenägen. Hitler
ville inte förskjuta britternas intresse och resurser till kriget som
kunde komma i nord mer än nödvändigt, för honom gällde det att
tvinga britterna att tänja ut sina styrkor och försörjningsleder både
landväg och sjöväg och därmed göra kriget mot Storbritannien till mer
av ett lågintensivkrig än det annars skulle kunnat vara. Då skulle
Hitler ha kunnat vända sina segerrika styrkor från östfronten mot
britterna i ett senare skede, tänkte han. Det skulle visa sig vara en
otillräcklig strategi i Nordafrika. Britterna var under hela kriget
överlägsna till sjöss och hade hangarfartyg, så de hade alla möjligheter
att angripa malmutskeppningsorten Narvik och Norrbottenshamnarna
samt Liinahamari hamn i Petsamo genom air raids. Liinahamari hamn
försvarades förvisso med tyskt flyg vilket försvårade det för britterna
vars bombplan inte hade den nödvändiga räckvidden vid den här
tiden, samt för att de brittiska plattformarna - hangarfartygen använde sig av biplan, som behövde kortare startsträcka och snabbare
kom upp i luften tack vare sina dubbla vingar, men var långsamma
och därför underlägsna vid möte med tyska plan. Narviks hamn
sprängdes tidigt nästan till oanvändbarhet av tyskarna själva vilket
styrker min teori om att Hitler ville förskjuta britternas intresse mot
Nordafrika, och Liinahamari hamn utsattes för en (1) brittisk flygräd i
början av Operation Barbarossa. Hade de Allierade inte lagt betydligt
större tyngd på Nordafrika med sina utdragna underhållslinjer, och en
landstigningsinvasion av Normandie som de ännu inte hade initierat
209
fram till andra halvan av 1944, än de lade på Skandinavien efter 1940,
så kunde kriget ha förkortats. Churchill tog sig antingen aldrig
innanför Hitlers ”beslutscirkel”, som det kallas för idag i militära
sammanhang, eller så tyckte han att det var lite för mycket att bomba
en neutral stat och demokrati som Sverige var. Den svenska
magnetiska kvalitetsjärnmalmen, cirka sex miljoner ton per år, var ett
extremt viktigt tillskott för att hålla det tyska krigsmaskineriet på
högvarv fram till andra halvan av 1940. Eftersom de svenska
Norrlandshamnarna frös på vintern så skeppades den svenska malmen,
som delvis kom från bitvis tyskkontrollerade malmindustrier i
Sverige, via Narvik vintertid, fram till våren 1940 då hamnen
förstördes av tyskarna. Järnmalmsutskeppningen fortsatte från Luleå,
kompletterat från Oxelösund söder om Stockholm vintertid när
Bottenviken var isbelagd i 5-6 månader. Narvik fortsatte att vara en
utskeppningshamn vintertid, men i mycket begränsad skala.
Transporterna kunde länge gå innanför det neutrala Norges sjögräns
söderut. Churchill var den ende i the War Cabinet som propsade på en
ockupation av det neutrala Norges utskeppningshamn i Narvik och det
neutrala Sveriges malmgruvor i Kiruna respektive planer på att
förstöra dessa för att strypa denna viktiga försörjningslänk för
tyskarna. Men det berodde på att Churchill när han var marinminister
blev rådd till att säkra herraväldet över järnmalmen och det
magnetiska högvärdiga järnet i Nordsverige, av den avhoppade
nazisten och industrimagnaten Fritz Thyssen, eller så går historien om
det i alla fall. Chamberlaine och resten av the War Cabinet
opponerade sig, och operationen blev satt på väntan. Kan historien om
Fritz Thyssen och den landsförrädiska konversationen med Churchill
vara sann? Avgör själva;
[Thyssen deltog i Första världskriget fram till 1917 då han skadades.
Han tillhörde Deutschnationale Volkspartei44 och motsatte sig den
44
Deutschnationale Volkspartei (DNVP), Tysknationella Folkpartiet,
Tysknationalisterna var ett tyskt politiskt parti som existerade under
Weimarrepubliken från 1918 till 1933. Partiet var främst ett monarkistiskt
210
franska ockupationen av Ruhrområdet den 11 januari 1923 till juli
månad 1925. Fritz Thyssen stödde Hitler ekonomiskt från 1923 fram
till mitten av 30-talet när han kom i konflikt med Hitler. Thyssen
stödde Hitler när han vidtog åtgärder mot vänsterfraktionerna i
partiet och hans påtryckningar var möjligen indirekt en bidragande
orsak till partiutrensningarna i de långa knivarnas natt som ägde rum
den 30 juni till den 2 juli 1934. Som Katolik var Thyssen upprörd över
judeförföljelsen och efter Kristallnatten på hans egen födelsedag den
9 november 1938, avgick han i protest som statsråd. 1939 ställdes
Thyssens relationer med Hitler på sin spets och han tog sig till
Schweiz, varpå Hitler fråntog honom hans bolag och hans tyska
medborgarskap. Thyssen var även uttryckligen emot kriget. Det var
tänkt att han skulle fly till Argentina via Frankrike, men Tyskland
invaderade Frankrike och Vichyregimen i södra Frankrike fick fatt i
honom och utlämnade honom till Tyskland. Thyssen hamnade först i
ett sanatorium och i slutet av kriget i olika koncentrationsläger, 1945
befriades han av Allierade styrkor i Dachau, men han arresterades,
dömdes och beordrades av en tysk domstol att överlämna 15 procent
av sin egendom till Nazisternas offer. Han avled efter kriget 1951 i en
ålder av 78 år.]
Kan en sant patriotisk man bli en landsförrädare? Hade Thyssen ens
möjlighet att tala med Churchill, vistandes i Schweiz som han gjorde?
Eller förrådde han sitt land redan ifrån Tyskland? Odlade Thyssen
själv myten om landsförräderiet i koncentrationslägren?
Det var för att kontrollera dem danska inloppen till Östersjön och
därmed göra Östersjöhavet till ett Mare Clausum (ett stängt
innanhav), för att erhålla ubåtsbaser i dem norska fjordarna, för att
parti, som ville återinföra det tyska kejsarriket. DNVP var starkt konservativt
och patriotiskt, tidvis med antisemitiska inslag och deras ekonomiska politik
var högerliberal och kapitalistisk. Partiet var också NSDAP:s
(Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) mindre koalitionspartner
fram till dess och andra partiers avskaffande i juni 1933.
211
skydda Nickelgruvorna i nordfinska Petsamo och för att förhindra en
brittisk invasion av malmfälten i Sverige och hamnen i Narvik, som
Hitler inledde Operation Weserübung den 9 april 1940. Det var en
mycket djärv och okonventionell operation som gick ut på att
ockupera dem viktigaste flygfälten och hamnarna i Norge och
Danmark för att förhindra att britterna intervenerade i kriget i Norden
samtidigt som man garanterade sina egna underhållslinjer, och direkt
för att tvinga Norge och Danmark att kapitulera. En viktig parallell
strategi var att kunna använda sig av danska vatten, och framförallt
norska vatten och fjordar för att undvika att bli satt i blockad av
britterna, som tyskarna blev under och efter första världskriget. Hitler
avledde britternas intresse, men till ett pris – han fick binda upp som
mest över 400 000 man i Norge för att få britterna att avstå omfattande
operationer mot Narvik i Norge, de svenska malmfälten i Kiruna och
Petsamo nickelgruvor med den finska hamnen Liinahamari vid
Barents hav i norra finland, i ett senare skede av kriget (från juli 1940
när den brittisk/fransk/polska expeditionskåren lämnade Norge och
inför uppladdningen av Operation Barbarossa 1941). Hitler ville även
sätta press på Stalin för den senares trupper i Murmansk, det
förhållandet var den enda anledningen till att Sovjetunionen inte fick
koncessionsrättigheterna totalt över Petsamos Nickelgruvor förrän de
övertog Petsamo efter Mellanfreden45 i september 1944. Jag kan tänka
mig att det blev lite för mycket för britterna att angripa både Sverige
och Finland militärt när man samtidigt befann sig i krig mot Tyskland,
vi var ju också demokratier. Hitler önskade också hellre än att inbjuda
till en invasion av Norge att de Allierade skulle fastna i ett
Normandietänk, att ”här ska vi gå iland, här ska vi ta Tyskland någon
gång”. Det är till och med avlägset möjligt att Hitler i ett svagt
ögonblick lät dem brittiska och franska trupperna undslippa i
Dunkerque utan sin tunga utrustning under ett framgångsrikt tyskt
krig, för att han inte ville att britterna skulle tappa tron på att
invasionen måste äga rum i Frankrike, och för att de inte skulle
interferera med järnmalmsutskeppningen från Norge till Tyskland
45
Bör inte förväxlas med Moskvafreden efter Vinterkriget i mars 1940.
212
vintertid i framtiden och med nickelproduktionen vid Kolosjoki i
Petsamo, med sin överlägsna övervattensflotta och hangarfartyg.46
Men det vore att gå händelserna i förväg på ett sätt som nog är alla
män övermäktigt att sia om. Pusslet var ännu inte tillräckligt lagt för
att man skulle se hela bilden. Man kunde möjligen ana den framtida
utvecklingen, men det var ännu för tidigt att börja agera defensivt.
Man kan tycka att det fanns gott om tid för Hitlers armé och flygvapen
att utplåna dem flesta brittiska och franska soldaterna i Dunkerque i
Frankrike mellan den 26 maj till 3 juni 1940 när evakueringen, av
britterna kallad Operation Dynamo, pågick. Von Rundstedt anlände
med sina pansarstyrkor till den engelska kanalen den 19 maj, efter att
ha ryckt fram nästan 30 mil västerut på 10 dagar, en framryckning
som i teorin hade gjort dem tyska pansarstyrkorna sårbara på grund av
att det gjorde det möjligt för britterna eller fransmännen att skära av
styrkan från dess kommunikationer. De Allierade blev nu instängda i
en ficka. De Allierade gjorde ett motanfall den 24 maj mot 2
Pansardivisionens flank och gjorde framsteg. Hitler beordrade
Luftwaffe att attackera dem Allierade styrkorna och
räddningsexpeditionen, men han beordrade general von Kleists
pansarstyrkor halt och avdelade dem söderut mot Frankrike. Motiven
till händelseförloppet är emellertid omstridda från topp med start från
Hitlers medverkan. Även de tyska prestationerna i slutledet är
omstridda. Tyskarnas klena resultat beror sannolikt på Hitlers och den
tyska ledningens tre dagars obeslutsamhet då britterna och
fransmännen kunde gripa initiativet. Von Rundstedt och von Manstein
lade efter kriget hela skulden på Hitler, men Hitler var inte där och
46
Hitler hade redan inlett verkställandet av sina planer med Danmark och
Norge i och med att han inledde Operation ”Unternehmen Weserübung”
(ockupationen av Norge och Danmark) den 9 april 1940, 47 dagar innan
”Miraklet vid Dunkerque” utspelade sig mellan den 26 maj och den 3 juni
1940. Norrlandskusten har normalt sitt ismaximum i mitten av eller i andra
halvan av mars, sedan börjar den minska. Det var i och för sig en kall vinter
och en kall marsmånad 1940. Men i maj var vintern förbi för denna gång och
man kunde återigen erhålla järnmalmen från Norrlandshamnarna.
213
kunde försvara sig. Hitler sade själv efteråt att han med sitt agerande
hade velat ge britterna en utväg att ingå vapenstillestånd, det är bara
det att han har gett minst två andra motiveringar vid två andra
tillfällen, varav den andra handlar om att terrängen vid Dunkerque
hade varit för svår för stridsvagnar och den tredje handlade om att han
inte ville förvandla området till ett slagfält eftersom det skulle ingå i
ett flandriskt lydrike. Det gör samtliga 3 uttalanden otillförlitliga,
alternativt otillräckliga var för sig singulärt. Enligt somliga brittiska
historiker så berodde overksamheten på att de tyska soldaterna var foteller hästburna och därför mer och mer hamnade på efterkälken
bakom pansarstyrkorna för varje timme som gick. Det var Blixtkrigets
stora svaghet. Den 26 maj var i alla fall de Allierade trängda mot
väggen i en korridor som sträckte sig från kusten och 95 kilometer
inåt land. Korridoren var 24-40 kilometer bred. Huvuddelen av the
British expeditionary force stod vid Lille 64 kilometer från
Dunkerque. Von Rundstedts pansarstyrkor var bara 15 kilometer
därifrån, och en sak som tyskarna hade förstått var att använda
Luftwaffe taktiskt för att bistå pansartrupperna och det medföljande
infanteriet, Luftwaffe var till stor del konstruerat för det. Luftwaffe
var tänkt att vara en av de tre stöttepelarna i Blitzkrieg. Ändå lät Hitler
beordra von Rundstedts pansartrupper halt medan infanteriet ensamma
kom att stå för eldkraften på marken vid Dunkerque. Det kan bero på
ett telefonsamtal från Göring till Hitler kvällen före Hitlers möte med
von Rundstedt, där Göring vidlyftigt lovat att Luftwaffe skulle
slutföra jobbet vid Dunkerque. Jag tror inte själv att Hitler medvetet
lät dem c:a 338 226 britterna och fransmännen undslippa från
stränderna vid Dunkerque, med full insikt i det som skulle komma att
bli den Allierade strategin med Nordafrika och Normandie vilket
förmodligen förlängde kriget, för det vore som att skjuta sig själv i
foten. Görings Luftwaffe förstörde ju hamnen och staden Dunkerque
med brandbomber. Jag är rätt säker på att Hitler gjorde ett misstag
som partiellt grundade sig på hans fredsappeller med förhoppningar
om en separatfred med Storbritannien vid tidpunkten. Sammanlagt
evakuerades ungefär 370 000 man över Engelska kanalen allt som allt,
mestadels på privata småbåtar den första sträckan närmast den franska
214
kusten, fram till och med den 4 juni, och av dessa var 2/3 britter och
1/3 fransmän. Tyskarna själva trodde inte att tillnärmesvis så många
man hade förts över kanalen. 7 franska och 6 brittiska jagare samt 24
mindre krigsskepp sänktes av Luftwaffe. En fjärdedel av småbåtarna
kom aldrig hem igen. Britterna förlorade det mesta av sina tunga
vapen som istället hamnade i tyskarnas händer. Om man ska se på
fälttåget så här idag med eftertänksamhetens klokhet så kan man säga
att överraskningseffekten, geografins betydelse, hamnarnas betydelse
för britterna och att Storbritannien var en önation på andra sidan
kanalen gjorde utgången av fälttåget ödesdiger för dem Allierade. Det
verkade omöjligt, men när man tänker på det så var det den enda
logiska händelseutvecklingen, och det enda som skulle kunna ha
tippat över krigslyckan till dem Allierades favör hade varit om
fransmännen hade haft mer fantasifulla, framtidsorienterade och
skickliga ledare. Den 12 april 1940, 3 dagar efter Operation
Weserübung (invasionen av Norge och Danmark) men en månad före
Fall Gelb (den tyska pansarframstöten genom ardennerna mot
Beneluxländerna) får USA:s sändebud i Berlin i uppdrag att
vidarebefordra Hitlers fredsanbud och förslag att anordna en
nioländers fredskonferens i Washington. Roosevelts svar; ”Englands
och Frankrikes inställning i förhållande till Tysklands fredsanbud är
densamma som meddelades rörande föregående fredsanbud i mars
1940… Förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen är efter
fredsslutet en sak dem emellan, som Frankrike och England inte
längre vill blanda sig i…” Den 23 juni 1940, dagen efter
vapenstilleståndet med Frankrike, ger Hitler via Roosevelt ett nytt
fredsanbud till England, förgäves. Hitler försökte också med en
trevare om en separatfred till Churchill i sitt riksdagstsal den 19 juli
1940; ”Denna stund känner jag det som min plikt att återigen vädja
till det sunda förnuftet. Jag kan inte se någon anledning till att detta
krig ska behöva fortsätta. Jag tänker med sorg på dem offer som det
kommer att kräva. Det skulle jag vilja undvika, om så bara för mitt
eget folks vidkommande.”; efter Frankrikes fall den 22 juni och
frizonen ”Vichyregimens” upprättande den 10 juli 1940. Churchill
rättframt avvisade Hitler uttryckt av utrikesminister Lord Halifax;
215
”Britannien går inte med på fred förrän Nazityskland är förintat!
Striden fortsätter fram till en seger, vi ger oss aldrig!”. Jag tror att det
var för tidigt för att dra nämnda konklusioner ens för Hitler, för det
skulle implicera att han var medveten om hur framtiden skulle komma
att utveckla sig i Nordafrika med krig och allt, som skulle starta på
Mussolinis initiativ först den 9 september 1940. Mot detta står att
Mussolini förklarade krig mot Storbritannien och Frankrike redan den
10 juni 1940, och Hitler hade konfererat med Mussolini redan i mars
1940 och fått några löften men inga datum. Mussolini hade då lovat
Hitler att Italien skulle dra ut i krig så snart möjlighet ges. Mussolini
höll löftet. Mussolini själv hade måhända styrkts av Hitlers
framgångsrika krig i Frankrike, Belgien och Holland, och i sina
förhoppningar om ett eget framgångsrikt krig mot Storbritannien i det
koloniala Afrika agerat utifrån sitt nyförstärkta självförtroende. I
vilket fall som helst så kan svaret till Hitler från Mussolini inte ha
varit tvärsäkert jakande eftersom de två diktatorerna inte förklarade
eller initierade krig samtidigt.
Man vet i alla fall att Hitler reagerade negativt på den italienska
invasionen av Grekland den 28 oktober 1940, han var rädd att Stalin
skulle ta sig friheter med Bulgarien som tillsammans med Grekland
var de enda europeiska länderna som gränsade till det mineralrika
Turkiet. Och säkert nog skulle Stalin, inom drygt två veckor från
Italiens invasion av Grekland, göra anspråk på Bulgarien och därmed
hota Tysklands olje- och Kromtillförsel. De allierade hade hela tiden
sina ögon på Nordkalotten och på Kirunas järnmalm med
utskeppningsorter, men problemet för dem var att de slog till där
Hitler ville att de skulle slå till, i Afrika, vilket innebar att han vann ett
strategiskt övertaget därför att det drog ut britternas underhållslinjer,
istället för att britterna slog mot Tysklands, i synnerhet till en början
svaga strategiska punkter. Hitler hade inga ytterligare stora reserver att
sätta in för att de skulle vara overksamma i Norge fram tills en
eventuell allierad invasion av landet. Men en Allierad invasion av
Norge och Nordkalotten var inte ensamt det största hotet mot
Tyskland, även Sovjetunionen var ett gigantiskt hot som också
216
förväntades slå mot eller erövra Petsamos gruvor med närliggande
hamn. Betydligt mera realistiskt ansåg Hitler. Hade Hitler misstänkt
att massiva riktade flyganfall och/eller invasionsstyrkor skulle komma
snart mot Norge, att de allierade skulle ta Tysklands strategiska
råvarutillgångar genom att först invadera Norge mot alla odds, så
skulle han kanske ha tänkt om med kriget mot Sovjetunionen och
transporterat ytterligare luftvärn och tyska styrkor den osäkra västra
sjövägen till Nordkalotten eller på något annat sätt. Han behövde den
svenska järnvägen för säker trupp- och materieltransport i ett sådant
för Sverige och SJ överbelastande läge. Hitler hoppades på att en
storskalig invasion på vissa fronter av Norge skulle utebli, men han
kände sig nödgad att planera för det. Anledningen till att Hitler
invaderade Danmark var dock inte den Allierade invasionsrisken av
Tyskland, utan Danmark ansågs av general von Falkenhorst som
nödvändigt att säkra som en transportväg till Norge genom utnyttjande
av dem danska hamnarna, och dessutom att göra så med tyskt
monopol. Danska Ålborg spelade en central roll för tyska
transportplan med tyska trupper och underhåll till dem tyska styrkorna
i Norge. Som mest fanns som sagt över 400 000 tyska soldater i
Norge, men över hälften av dem var bergsjägare vid Nordkalotten
med ett kommande arktiskt uppdrag under Operation Barbarossa, att
gå in i Finland och hålla Petsamo och Liinahamari hamn vid Ishavet,
marschera upp i Fiskarhalvön samt in i Murmansk och strypa
underhållet till dem ryska trupperna i Murmansk genom att kapa den
ryska transportleden via Murmanbanan. Fast Liinahamari hamn var ju
hypotetiskt dem Allierades bombmål tillsammans med dem
norrbottniska hamnarna och gruvfaciliteterna i Sverige. För att det
skulle varit någon mening med att bomba Norrbottenshamnarna så
måste man bomba även hamnen i Oxelösund söder om Stockholm,
som tyskarna använde som malmutskeppningshamn vintertid. Men det
fanns fler möjliga utskeppningshamnar som måste bombas i så fall,
och det skulle ha varit stört omöjligt att åstadkomma, åtminstone fram
till den senare delen av kriget. Churchill hade tidigt även planer på en
ockupation av dem svenska malmfälten och utskeppningshamnen i
Narvik. Normandies kust var det uppenbara allierade valet av
217
invasionsplats, av flera anledningar men främst den korta
överskeppningstiden. Hitler fruktade till en början flygangrepp eller
kommandoräder mot strategiskt viktiga punkter som Narviks hamn
och Norrbottenshamnarna mer än en invasion i Normandie, det kan
man slå fast utan att gå till överdrift.
På grund av det pågående och kommande krigets realitet så var ändå
det mesta ”Flakartillerie” (luftvärn, artilleri och kustartilleri)
lokaliserade till Tyskland under året 1940. Men Norge var strategiskt
viktigare i en del avseenden och på en del ställen, bl.a. för behovet av
bättre tyska baser mot dem brittisk/amerikansk/kanadensiska
förnödenhetskonvojerna över Atlanten från Amerika. En annan
anledning till att kustartilleriet var lokaliserat till Tyskland 1940 var
att kustbatterierna och dess manskap behövde fundament, och dessa
existerade inte nödvändigtvis i dem nyockuperade länderna, dock så
var mycket kustartilleri utbyggt i Norge redan innan tyskarna kom och
tog över det. Luftwaffe var ett bra komplement för att skydda tyska
fartyg i dem norska fjordarna och för att attackera allierade fartyg.
Som exempel kan nämnas att det inte var något litet företag att sätta
upp ett heltäckande luftvärn. Exempelvis Flakartillerie lydde under
Luftwaffe, som bestod av Fliegertruppe (flygtrupper), Flakartillerie
(luftvärnet), Luftnachrichtentruppe (flygsignaltrupper),
Luftwaffenbautruppe (fallskärmsjägare, sjukvårdstrupper och
flygvapnets fältarbetstrupper). Till flygtrupperna hörde de flygande
förbanden och flygbasorganisationen. Flygsignaltrupperna ansvarade
för sambandet mellan förband och staber, men även för luftbevakning,
både med radar och med observatörer. Flygvapnet satte också upp
markstridsförband, till att börja med ett elitförband – Division
”Hermann Göring” – men sedan sommaren 1942 också genom
övertalig markpersonal bildade Luftwaffenfelddivisionen
(fältförband) med infanteri, artilleri, ingenjörstrupper, signaltrupper,
trängtrupper etc. (Flygvapnets fältförband överfördes i slutet av 1943
till armén.) Jag säger det här bara för att du ska förstå komplexiteten
och omfattningen av ett sådant företag. Fast det var förstås
Kriegsmarine som stod för kustartilleriet i dem ockuperade länderna.
218
Men dessa behövde också för varje försvarad given areal en
organisation i storleksordningen en brigad med minst 1 500 man med
stridsledning, kustartilleri, försvarsanläggningar, försvarsstyrkor mot
fallskärmsjägare och marinkårssoldater, trängtrupper, minutläggare,
sjukvård, radar och observatörer för att vara effektivt. Behovet av
radartäckning var inte lika stort i Norge, som i t.ex. Danmark.
I juli 1940 transporterades 5 025 man med utrustning och fordon, över
1 000 hästar och 7 artillerikanoner från Trondheim till Narvik via den
s.k. hästskotrafiken Storlien-Östersund-Gällivare-Riksgränsen. I mars
1941 tillät den svenska regeringen tyskarna att transportera 3 tåg med
start från Trelleborg (tysktrafiken tog olika vägar genom Sverige till
olika delar av Norge) fyllda med ett jätteartilleri bestående av 28
centimeterskanonen Schwere Bruno vars kanonrör var 11.93 meter
långt och gav en skotträckvidd på 37.8 kilometer. Schwere Bruno
kamouflerades som brobyggnadsmaterial vid resan genom Sverige.
Kanonen klarade 10 avfyrningar i timmen och den placerades vid
framkomsten på Framnäsudden i Narvik.
I ett relativt realistiskt scenario även efter 1940 så kunde de allierade
när som helst nyktra till och komma att inse att nickeln var en av ett
fåtal tidiga nycklar till Tysklands undergång vid en (relativt utdragen)
tidpunkt, och kostnadseffektivt flygbomba infrastruktur och logistiska
system i Norge/Sverige samt göra ett begränsat anfall sjövägen och
flygvägen mot Sverige, istället för att resursslösande invadera
Frankrike i stor skala. Winston Churchill vet man var ihärdigt inne på
den linjen fram tills 1940 och den tyska Operation Weserübung
(ockupationen av Norge och Danmark som tog sin början den 9 april
1940), då British Expedition Force på grund av det pågående kriget på
kontinenten i form av den tyska invasionen av Frankrike, Belgien och
Holland som innefattade två operationer, Fall Gelb och Fall Rot, och
som tvingade britterna och deras allierade att dra sig ur Norge efter två
månaders strid mot tyskarna i Narviksområdet. Fram till dess så fanns
det i England övervägda planer på sabotage av dem svenska
hamnanläggningarna i Luleå (Operation sub-Arctic) och ett
flyg/marinangrepp för att blockera Luleå hamn (Operation Paul).
219
Danmark hade i ett större Allierat invasionsscenario spelat en roll som
lämpligt invasionsland för att skära av Norge från Tyskland och som
stepping-stone för att ta sig vidare till Tyskland. Men man kunde lika
gärna gå direkt via Frankrike eller Belgien, detta skulle också förkorta
överskeppningstiden och därmed minska risken för upptäckt och
därmed även öka överraskningseffekten. Hitler var aldrig riktigt säker
på var de Allierade skulle invadera, från tid till tid trodde han i västra
Frankrike, i ett senare skede under Operation Torch trodde han Italien
(Rom) eller i södra Frankrike, och ibland i Norge, ibland i Normandie.
Det som låg närmast till hands och i tur (efter invasionen av
Nordafrika, Sicilien och den italienska stöveln) 1944 var Normandie,
även för Hitler bevisligen. Eftersom Tyskland kunde producera och
lagra järn och nickel så hade en allierad invasion av Norge och dem
svenska malmfälten måhända inte varit tillräcklig på kort sikt. Det är
bara det att järnmalmsexporten till Tyskland från Sverige begränsades
enligt ett avtal med britterna (se citat i nedanstående stycke), men
tyskarna hade som sagt tillgång till egen och för den mesta tiden
belgisk och fransk järnmalmsproduktion också. Men malmen från
tyska Salzgitter var lågvärdig, och dyr och omständlig att förädla, till
skillnad från den svenska högkvalitativa magnetiska järnmalmen. Så
tyskarna föredrog att byta kol och koks mot järnmalm med oss, också
för att spara sina viktigaste naturtillgångar med tanke på Hitlers
visioner om ett tusenårsrike. Man vet tydligen inte exakt vilken
produktionstakt Salzgitters gruva i det som idag är centrala Tyskland
kunde uppnå, eftersom man inte vet den fulla betydelsen av den
svenska järnmalm som skeppades till Tyskland, för krigets
förlängning orsakad av den svenska järnmalmsexporten. Någon
historiker anser ändå att den hade förlängt kriget med några månader
upp till ett halvår, och de uppgifterna har tyvärr slagit rot. Men det är
inte sant för the Battle of the Bulge (die Wacht am Rhein), som ägde
rum i områdena i centrala Belgien varade från den 16 december 1944
till den 25 januari 1945, endast tre och en halv månad var kvar till
krigsslutet. Man måste räkna från den tid när Tyskland förlorade
kontrollen över gruvorna i Frankrike och södra Belgien efter den
Allierade invasionen av Normandie. Jag reviderar uppgifterna om ett
220
halvår, dessutom hade tyskarna även allvarliga försörjningsproblem
av drivmedel vid den här tiden. Det fanns ytterligare ett realistiskt
kombinationsscenario som är en hybrid av den ensidiga
Normandieinvasion kontra ensidiga kommandoräder eller flyg- och
marinattacker mot Narvik och Norrbottenshamnarna, och det var det
som Hitler hade anledning att frukta mest av allt på dem norra
fronterna: Intensiva flyg- eller kommandoräder mot Narvik,
gruvfaciliteterna och utskeppningshamnarna i Norrbotten, samt en
rysk erövring av Petsamo, kombinerat med en allierad invasion i
Normandie. Worst case scenario i norr och nordväst.
”Tyska regeringens emissarie, Ulrich von Hassel, framförde till
svenska stats- och utrikesministern 3:e sept 1939, sin regerings
önskan att handelsförbindelserna med Sverige skulle upprätthållas i
full omfattning och i samma proportioner mellan import och export
som tidigare, samt att uppkomna svårigheter skulle klaras genom
vänskapliga förhandlingar. Svenska regeringen förklarade att den
delade denna önskan och att den ej ämnade tillämpa eventuella
handelsrestriktioner ensidigt mot någon makt som respekterade
Sveriges neutralitet och integritet. Tyska regeringen ville sålunda att
krigshändelserna så lite som möjligt skulle påverka
handelsförbindelserna.
Den brittiska regeringens strävan hade en annan riktning, den ville å
ena sidan i möjligaste mån mildra olägenheter som kunde uppstå
under kriget för dem neutrala staterna, men å andra sidan med stor
skärpa utöva alla rättigheter i fråga om maritim handel som
internationell rätt medgav. Storbritannien överlämnade ett utkast till
provisorisk överenskommelse, tills en definitiv sådan hade träffats.
Sverige skulle bl.a. förbjuda export till Tyskland av västerifrån
införda varor såsom: koppar, tenn, mineraloljor, gummi m fl. Sverige
skulle vidare enligt utkastet begränsa exporten av järnmalm och
andra varor till Tyskland, per månad räknat den genomsnittliga
månadssiffran för åren 1936-1938. Storbritannien skulle å sin sida ej
förhindra rimlig införsel till Sverige av varor för inhemsk konsumtion.
221
Viktigt att känna till är att svenskt tonnage som inte erfordrades för
handel med Storbritannien eller för införsel över haven skulle
chartras av Storbritannien.” [”Svensk krigshandelspolitik under andra
världskriget”, Gunnar Hägglöf, Norsteds förlag 1958.]
”Klockan 05.00 torsdagen den 9 april väcktes Per Albin Hansson av
telefonen. Tyskland hade anfallit Danmark och Norge. Klockan sju på
morgonen överlämnade det tyska sändebudet en not från Berlin.
Klockan nio studerade regeringen med kung Gustav V Hitlers krav:
svensk neutralitet. Ingen mobilisering. Rätt att använda det svenska
telefonnätet till Norge. Fortsatta oavbrutna malmleveranser.
Eventuella engelskinspirerade sabotage av malmfälten måste
förhindras. Ingen svensk flottaktivitet utanför svenskt
territorialvatten.” Källhänvisning; Herman Lindqvist
Kommentar: Hitler ville alltså inte binda upp trupper även i Sverige,
däremot så ville han få svenskarna att tro att han skulle angripa
Sverige om han inte fick sin vilja igenom, men om det inte gick så
hade han andra trumfkort, och om dessa andra trumfkort fanns det
ingen anledning att föra svenskarna bakom ljuset eftersom de var
uppenbara för alla, vi talar om sanktioner med hjälp av U-båtar. Hitler
var så säker på svenskarnas reaktion att han inte omedelbart brydde
sig om, eller ens tänkte på att begära framtida tysk trupptransitering på
svenska järnvägar, vi skulle ju ändå ge med oss. När Hitler ställde
detta ultimatum så hade han inte heller någon anledning att utgå ifrån
att han skulle bli beroende av alternativa vägar till sjötransporter av
materiel, manskap och förnödenheter, som han faktiskt blev mycket
snart. Till skillnad från med Mannerheim så spelade det roll om Per
Albin Hansson hade kunnat räkna ut att Hitler helst ville ha ett
medgörligt men neutralt Sverige. Nu gjorde inte Per Albin det, han
blev som alla andra utmanövrerad av Hitlers strategiska tänkande.
222
Kapitel 8. Låt oss titta lite igen på Hitlers andra
stora råvaruförsörjningsmål, och låt oss denna gång
se på råvaruförsörjningsmålet ur ett tyskt
Europa/Kaukasus-perspektiv.
Hydrocracking: En första kommersiell anläggning för förädling av
brunkol bemyndigades vid Leuna i närheten av Leipzig i Tyskland
redan år 1920. Hydrocracking är en katalytisk kemisk
förädlingsprocess för att framställa diesel och flygbränsle. De här
produkterna har ett lågt innehåll av Sulfat och andra föroreningar. Det
är mycket vanligt i Europa på grund av vår höga efterfrågan på diesel
och fotogen. I Messels gruva i närheten av Frankfurt am Main bröts
oljeskiffer, järnmalm och brunkol i stor skala.
Oljan var ett mål som inte var lika akut 1940, men som ändå var
strategiskt viktigt för att skära av Sovjeternas underhållslinjer i
Kaukasus, samtidigt som man skulle försäkra sig om sin egen
underhållslinje. Oljan från Ploiesti i Rumänien var förädlat viktig
särskilt som smörjolja i motorer och som kompletterande bränsle i
stora mängder. Alla tyska stridsvagnstyper under andra världskriget
hade bensindriven motor. 1939 hade tyskarna tillgång till 2 000 000
metriska Ton petroleum inklusive bilbränsle. I augusti 1941 under
Operation Barbarossa beordrade Hitler att en stor kraftansträngning
skulle göras av Armeegruppe mitte genom att styrkor från den skulle
gå runt Dnepr-träsket för att omringa dem sovjetiska styrkorna och
därmed erövra hela Ukraina och nå Kaukasus. I Kaukasusområdet
fanns stora oljetillgångar och utan dem skulle Sovjetunionens
situation vara skakig. Dessutom skulle oljekällorna i Kaukasus
ensamma ge tillräckligt med bränsle till hela den tyska industrin, den
militära logistiken och dem motoriserade förbanden. I september 1941
blev en jättelik sovjetisk armé inringad vid Kiev och kapitulerade. Ett
sovjetiskt motanfall genomfördes i slutet av januari 1942. Målet för
anfallet var skarven mellan Armeegruppe nord och Armeegruppe
mitte, och man lyckades att driva en bred kil mellan dem två tyska
223
armégrupperna. Det var meningen att två ryska offensiver skulle
konvergera (sammanstråla) vid Smolensk 240 km väster om Moskva i
västra Ryssland. Sovjeterna skulle med offensiven säkra Moskva,
häva belägringen av Leningrad vid Finska viken och återta sovjetisk
förlorad mark i Ukraina i söder. Inledningsvis vann anfallet mark.
Trots dessa framgångar gick luften snart ur det sovjetiska anfallet.
Stalin fick bittert acceptera att de tyska förbanden försvarade sig
skickligt och med beslutsamhet trots vinterns umbäranden. I mars
hade tyskarna hämtat sig och stabiliserat sina linjer.
På södra frontavsnittet återtog tyskarna storstaden Kharkiv i Ukraina
under försommaren innan den sovjetiska offensiven var stoppad.
Likväl innebar detta ett stort nederlag för tyskarna.
Vid en konferens mellan Hitler och dem berörda generaler som var
sysselsatta på den södra östfronten, godkände Hitler den 1 juni 1942
Fall Blau, som gick ut på att tillintetgöra dem sovjetiska styrkorna på
den södra fronten i syfte att förbereda för en erövring av oljefälten i
Majkop och Groznyj. ”Om vi inte får dem måste jag packa ihop det
här kriget” rapporteras Hitler ha sagt. Det förekom inget
omnämnande om vare sig Stalingrad eller Moskva. Redan den 20 maj
till den 1 juni 1941 hade Hitler invaderat Kreta för att upprätta
flygbaser, som skydd mot Allierade bombplan på väg mot sina mål oljefälten i rumänska Ploiesti - från det gigantiska Libyska området
Kyrenaika. Kreta och Ploiesti ligger på ungefär samma latitud
(breddgrad) som västra Kyrenaika i Nordafrika, och räknar man in
den nödvändiga storcirkelnavigeringen, som alla flygplan som färdas
långa sträckor måste ta hänsyn till, så ligger Kreta bara marginellt off
om ens det. Tyskarna hade inga som helst problem att förhindra
Allierade flyganfall, från sina baser på Kreta och Tolvöarna. Och med
tanke på att Luftwaffe hade god förvarning från en tysk
signalspaningsstation i Aten så gjorde de det inte lätt för dem
Allierade, så länge dessa flög över Egeiska havet norr om dem
uppräknade öarna, mellan Turkiet och Greklandsfastlandet. Strax efter
Hitlers och generalernas konferens och Hitlers godkännande av Fall
224
Blau den 1 juni 1942, gjorde amerikanarna ett första misslyckat försök
att slå ut Ploiesti från sin flygbas i Egypten den 12 juni 1942, då de
helt fräckt och mot alla förutfattade spelregler flög över det neutrala
turkiet.
Det står alltså tämligen klart att Hitler var väl medveten redan den 1
juni 1942, om vilket mål som amerikanarna skulle komma att
prioritera framöver - Ploiesti - och att han var tvungen att erövra
åtminstone oljefälten i Majkop och det oljerika Groznyj, om inte de
gigantiska oljefälten i Baku, för att vara säker på Tysklands framtida
oljetillflöde. Dessutom låg det inom hans räckhåll att skära av
Sovjetunionens överväldigande oljetillflöde ifrån oljefälten i Baku. 80
procent av Sovjetunionens olja pumpades upp i området Baku, som
låg i en sydöstlig linje med start Majkop-Groznyj-Baku sett från
tyskarnas perspektiv.
Den 23 juli 1942 godkänner Hitler Operation Edelweiss (den tyska
subplan till sommaroffensiven Fall Blau som var en mer generell plan
för att invadera oljefälten i Majkop och Groznyj och som sparkades
igång den 28 juni 1942), för att rekognocera och erövra Kaukasus med
dem ymniga oljekällorna i Baku vid Kaspiska havet i söder, och
planen initieras samma dag den 23 juli. Den 10 augusti 1942 nådde
tyskarna sin startposition på Krasnodar-Majkop-Pjatigorsk
järnvägslinjen i den ordningen. Den 16 augusti nådde en bataljon
Kadarklyftan genom en skenattack ledd av den då 30-åriga KurtHarald von Hirschfeld. Den 21 augusti planterades en Naziflagga på
Mount Elbrus, Kaukasus högsta punkt. Planen utfördes briljant, men
tyskarna nådde inte fram till Baku. I september hejdas tyskarna i
Tjetjenien av Röda armén. Den tyska målsättningen på det södra
frontavsnittet att nå fram till östra Azerbajdzjan i Kaukasus och erövra
dem för Sovjetunionen livsviktiga oljekällorna, misslyckades. Vintern
1942-43 hade Sovjetunionens offensiv stannat upp och Tyskland hade
ökat sin krigsproduktion och kunde sluta gapet på östfronten. Hitler
satte därför sommaren 1943 sitt hopp till Operation Zitadelle
(pansarslaget vid Kursk mellan den 5-13 juli 1943), där 90 000 man
beväpnade med 10 000 artilleripjäser och 2 700 stridsvagnar och
225
stormkanoner samt Luftwaffes 2 500 flygplan ställdes mot Röda
Arméns 1 337 000 man utrustade med 200 000 artilleripjäser och
3 360 stridsvagnar och stormkanoner samt 2 650 flygplan. Det har
betydelse hur man räknar styrkorna, räknar man Operation Zitadelle
som flera operationer vilket ryssarna gör, så skiljer siffrorna sig från
om man räknar som tyskarna gör som ser Operation Zitadelle som ett
enda samlat försök till offensiv. Siffrorna varierar kraftigt beroende på
vem man frågar. Kursk var årets första tyska offensiv och världens
största pansarslag som sträckte sig över en 500 kilometer lång
frontlinje, ett slag som tyskarna förlorade. Slaget vid Kursk var en
tysk kniptångsmanöver för att skära av ryska styrkor från deras
underhållsled. Därefter var tyskarnas offensiva förmåga på det hela
taget uttömd.
Hitlers omprioritering till att angripa och försöka ta ekonomiska mål i
Sovjetunionen tänjde leden och minskade tyskarnas fördel med den
mycket framgångsrika tyska taktiska skickligheten, så att kriget fick
mer en karaktär av utnötningskrig där sovjetunionens och dem
Allierades större resurser skulle fälla avgörandet. Samtidigt så
behövde tyskarna försäkra sig om den framtida oljan, samt kromet,
manganet från området kring staden Nikopol i sydöstra Ukraina. Och
volframiten, molybdenen och kiseln på Balkan och från Turkiet.
Axelmakterna kapitulerade i Nordafrika den 13 maj 1943, två
månader innan Operation Zitadelle och Hitlers något fåfänga tänkta
framstöt mot oljefälten i Kaukasus. Efter kapitulationen i Nordafrika
och med den, den ökade sårbarheten för oljeinstallationerna i
rumänska Ploiesti, så blev den framtida oljan från oljefälten i
Kaukasus viktigare. Hitler vistades i sammanlagt drygt 4 månader från
och med juli månad 1942 till tidiga mars 1943 i Wehrwolf-bunkern i
Vinnytsa i Ukraina av en anledning, Kaukasus oljefält var det primära
målet. Många säger att Stalingrad var den främsta orsaken till att
kriget skulle komma att ta en katastrofal vändning för Tyskland, men
jag anser att det som verkligen avgjorde kriget till sovjeternas favör
var de amerikanska bombningarna av bl.a. dem petrokemiska
anläggningarna i Tyskland och Rumänien, som ledde till
226
misslyckandet mot slutet att raffinera, buffra och distribuera
tillräckligt med bränsle till dem tyska vapenfabrikerna, dem tyska
motoriserade trupperna och stridsvagnsdivisionerna, och i synnerhet
Luftwaffe. Detta kombinerat med Lend-Lease, eller med andra ord
dem Allierade konvojrutterna över havet med förnödenheter och
materiel till Sovjetunionen. Tyskarna hade ju redan tillgång till
bränslet från Ploiesti i Rumänien och oljeskiffret och brunkolet i
Tyskland, medan oljefälten i Kaukasus bara var en hägring. Nu
förstördes dessa befintliga bränsletillflöden för tyskarnas krigsmaskin
och industri. De hade i alla fall sin brunkol och oljeskiffer i Tyskland
så att de kunde utvinna flytande bränsle, innan amerikanarna omsider
effektivt bombade dem viktigaste petrokemiska anläggningarna i
Tyskland i ett antal bombanfall med störst verkan mellan den 12 maj
och 21 juli 1944, även om denna oljeskiffer och brunkol inte var
tillräcklig för att försörja hela den tyska industrin, den motoriserade
armén och Luftwaffe som redan hade färdigbyggda plan som nu blev
stående på marken då 98 procent av tyskarnas bränsleanläggningar var
ur drift vid tidpunkten för den 21 juli 1944. Efter det datumet så
lättade de amerikanska flyganfallen, och tyskarna kunde trolla fram ett
bränsleflöde som var 10 procent av den ursprungliga produktionen.
Före och under kriget i öst, med undantag för inledningen av
Operation Barbarossa, fram till den 19-21 september 1944 så hade
tyskarna även tillgång till bränsle förädlat från oljeskiffer i KohtlaJärve i Estland47 då de sprängs tillsammans med järnvägsspår och
broar, av dem estniska pionjärerna i tyskarnas efterled. Tillgången till
bränsle från dem kvarvarande reparerade raffinaderierna i Ploiesti
Rumänien efter den amerikanska Fifteenth Air Force, och den
brittiska RAF 205th Group of night bombers, bombangrepp från den
15 april till den 19 augusti 1944 var långt ifrån tillräcklig för att
försörja den tyska krigsmaskinen och industrin den lilla tid Ploiesti
47
Som försörjde större delen av ubåtsflottan. Jag vet inte om det hade utgått
något führerdirektiv för det, men ubåtsflottans bränsleförsörjning
tillsammans med Luftwaffes var alltid prioritet nummer 1. Det var
kostnadseffektivast så.
227
ännu befann sig i tyska händer. Några månader efter att bombningarna
inletts ströps olje- och bränsletillflödet från Ploiesti till Tyskland helt
när sovjeterna inledde Operation Jassy–Kishinev, offensiven mot
Axelmakterna i östra Rumänien där Ploiesti ligger, från den 20 till den
29 augusti 1944. Bukarest blev föremål för en intensiv allierad
bombning den 4 och 15 april 1944, och Luftwaffe bombade staden
den 24 och den 25 augusti efter att Rumänien bytt sida i kriget den 23
augusti 1944. Rumänska trupper attackerade nu tyskarnas garnisoner
vid Ploiestis oljefält och tvingade tyskarna att retirera till Ungern, där
det fanns en begränsad oljetillgång vid Nagykanizsa vid Balatonsjön,
men den fanns. Den rumänska armén tillfångatog över 50 000 tyska
soldater, som senare överlämnades till Sovjet.
Att ha styrkor i Nordafrika var till stor del för bränslets skull, för att
säkra det strategiska Medelhavet så att det inte skulle vara möjligt för
fienden att sjösätta eller flygstarta operationer mot dem petrokemiska
fabrikerna i södra Tyskland och Rumänien och så att de Allierade
skulle tänja ut sina underhållslinjer, så som de senare punkterna 2) - 5)
och A) - B) visar i det förra kapitlet. Man kan nämligen inte bara ha
styrkor i Afrika för att man ska ha styrkor i Afrika i ett strategiskt
vakuum i syfte att binda upp fiendestyrkor, som något slags
självändamål enbart, så som punkten 1) visar i det förra kapitlet.
Något sådant hade inte Tyskland råd med, det måste finnas någon
strategisk fördel för att man ska binda upp betydande styrkor, om inte
annat för att ha någonting att slåss om så att britterna finner det mödan
värt att stanna och slåss just där på plats. I annat fall hade det varit
bättre att lokalisera styrkorna till östfronten och Normandie, i
synnerhet när reserverna blev på upphällningen på östfronten. För
Hitler var det även viktigt att avhålla Storbritannien och USA från att
invadera kontinenten söderifrån på andra fronter än via Italiens
stövelfot, eller helst det högst osannolika Spanien, om det måste ske,
men detta var sekundärt och kunde lika gärna fungera - i en desperat
mans ögon - om Tyskland drog sig ur Nordafrika och förstärkte
Atlantvallen i Normandie.
228
Att förstärka Atlantvallen i Normandie blev också Rommels primära
uppgift sju månader efter kapitulationen i Nordafrika den 13 maj
1943.48 Först ställde Hitler in svält- och bombkriget mot Malta i
november 1942 efter dem Allierades Operation Torch, landstigningen
i Marocko och Algeriet i nordvästra Afrika, som påbörjades den 8
november det året. I december 1942 övergick de Allierade flyg- och
sjöstyrkorna som opererade från Malta till offensiven.49 Det som
hände därefter var att Hitler kallade hem Rommel personligen den 9
mars 1943, det följdes av den Allierade invasionen av Sicilien
(Operation Husky)50 mellan den 9-10 juli 1943 till den 17 augusti
samma år, som ledde till den Allierade invasionen av det italienska
fastlandet (the Italian Campaign). Sist lämnade Tyskland Kreta i den
andra halvan av 1944, vilket visade ordningen på öarnas betydelse för
skyddsbehovet av Tysklands energiförsörjning. Den stora ön Sicilien
var naturligt nog mer resurskrävande att försvara mot en luft- och
sjöinvasion för tyskarna och italienarna än den lilla ön Malta var för
britterna. Malta är så litet att en luftlandsatt invasion, och/eller en
landstignings utgång sjövägen, framträdde dystert för Hitler efter dem
stora förlusterna vid den tyska luftlandsättningen på Kreta. Flygbasen
och hamnen var mycket enklare att bomba. Men det fungerade inte
tillfullo eftersom britterna var beredda att ersätta den förlorade
48
Fältmarskalk Rommels nya jobb, efter att endast ha utfört smärre uppgifter
i nio månaders tid efter hemkomsten från Afrika i mars 1943, blir i december
1943 att inspektera Tysklands kustförsvar från Skandinavien till Spanien.
49
Rommels män tvingades alla i fångenskap tillsammans med italienarna,
eftersom det var omöjligt att skeppa ut dem på grund av en förkrossande
brittisk flotta som bara låg och väntade på att få sänka de tyska
trupptransportfartygen. Redan sommaren 1942 sänktes 66 procent av de
tyska och italienska underhålls- och förnödenhetsleveranserna av de brittiska
ubåtarna och bombplanen. Vid tidpunkten före Afrikakårens kapitulation
sänkte dessa styrkor 230 av Axelmakternas fartyg på 164 dagar.
50
Amerikanarna ämnade med Operation Torch göra medelhavet säkert, slå ut
Italien ur kriget, minska trycket på Ryssland genom att angripa Tyskarna.
Genom att slå ut Sicilien kunde man uppnå alla tre mål samtidigt. Sicilien
invaderades från sjön i söder och sydöst, och från luften.
229
materielen och manskapet trots en enorm brittisk förlustkvot.
Tyskarna upphävde dessutom belägringen av Malta, av nöd på grund
av den Allierade Operation Torch som påbörjades den 8 november
1942. Lämnandet av Axelmakternas styrkor visar inte på vilken ö som
var offensivt optimalast att besitta och hålla kvar, där var nog
förhållandet det omvända eftersom Sicilien var en självklar bas för
offensiva operationer. Så är det när man är på reträtten. Mussolinis
självbild och Italiens ambitioner var en faktor för Hitlers strategi i
Medelhavet, som vi kunde utläsa klart från Storamiral Raeders ord i
föregående kapitel (referenspunkt 40). Men hade inte Mussolini anfallit
Grekland så hade Hitler sannolikt intagit Grekland och Kreta ändå vid
någon tidpunkt, eftersom Greklands och Kretas strategiska värde var
primärt som möjlig bas för Allierade bombanfall mot oljefälten och
raffinaderierna i Ploiesti Rumänien med full bomblast och med ganska
liten förvarning för tyskarna och mindre tid, sträcka och tillfällen för
tyskarna att hinna slå ut bombplanen. Som det såg ut för närvarande så
hade tyskarna en signalspaningsstation i Aten i sydöstra Grekland, en
flygbas på Kreta, två på Rhodos efter Italiens kapitulation vid midnatt
onsdagen den 8 sept.1943, och en på Karpatos. Britterna hade redan
under sin tid, fram till april 1941 och Tysklands invasion av landet,
gjort förfrågningar hos grekerna om att få upprätta flyg- och
armébaser i Grekland. Hitler behövde även ge en försäkran till
Mussolini om Axelmakternas dubbelriktade lojalitet i och med
Tysklands geostrategiska stormaktsspel och för att kunna räkna med
Italien som en buffert mot Tyskland.
I boken Malta av Michael Tamelander i serien ”Andra Världskriget”,
så lägger författaren fram ett mycket trovärdigt scenario till varför
Hitler hade styrkor i Nordafrika. Det är ifrån den boken jag har förstått
Hitlers delstrategi med Nordafrikakåren och boken var min strategiska
hävstång för hela min tillskansade bild av Hitlers geopolitiska strategi
även i norr, det var då jag började förstå andra världskrigets
strategispel utifrån Hitlers världsherreambitioner.
230
Vad betydde den ukrainska halvön Krim, som delade Svarta
havet och Azovska sjön, för Hitlers oljedistribution från Ploiesti?
Från början trodde man från tysk sida att den inte skulle betyda
någonting. Man förväntade sig att alla Sovjetunionens styrkor längs
med hela fronten skulle lägga ned vapen så fort tyskarna hade tagit det
politiska centrumet Moskva, och därför så räknade inte Hitler med att
ryska befälhavare skulle uppvisa eget strategiskt initiativtagande ens i
början av kriget i öst. Det var ett uppenbart felslut, i synnerhet som
Moskva aldrig togs. Redan i den första början av kriget en gång i juni
och en gång till den 14 juli 1941 utförde 6 sovjetiska bombplan i det
sovjetiska marinbasflyget i Sevastopol attacker mot oljefälten i
Ploiesti i Rumänien och förstörde 11 000 ton olja. Hitler svarade med
att beordra Direktiv 33 den 23 juli 1941, vars innebörd var en
prioriterad tysk erövring av Krim. Hitler använde den 21 augusti 1941
orden; ”intagandet av Krimhalvön är av kolossal vikt för skyddet av
oljetillgångarna från Rumänien”. I oktober 1941 avlöstes 11 armén
från andra plikter i Operation Barbarossa för att fokusera på Krim
under general Erich von Mansteins befäl. I brist på stridsvagnar fick
denne general förlita sig på sitt infanteri. Han hade även rumänska
trupper under sitt befäl, men dessa var överlag svagt beväpnade och
användes därför inte oavhängigt utan tyskt stöd även om en del av
dem var elitsoldater, speciellt bergsbrigadjärerna. Den 18 oktober
1941 drev general Erik Hansen med tre infanteridivisioner långsamt
ryssarna framför sig och ryssarna föll tillbaka till Sevastopol, trots att
ryssarna till en början hade luftherravälde och var numerärt
överlägsna. Den 26 december 1941 landsatte sovjeterna trupper vid
Kertj i östra Krim men på grund av det dåliga vädret tog det 5 dagar
att landsätta 20 000 man i flera isolerade brohuvuden. Kertjsundet frös
och sovjeterna kunde föra över stridsvagnar, fordon och män. I början
av februari fanns det 4 sovjetiska arméer på Krim – 17
gevärsdivisioner, 4 motoriserade divisioner, 3 kavalleridivisioner och
ett stort antal oberoende brigader och regementen. Dessa backades
upp av 5 stridsvagnsbrigader och några mindre stridsvagnsenheter.
Tyska 11 armén hade bara 7 tyska infanteridivisioner och 2 rumänska
231
divisioner + 2 rumänska bergsjägarbrigader och en rumänsk
kavalleribrigad. Tyskarna hade fortfarande inga stridsvagnar. Den 15
februari 1942 började det tyska anfallet mot kuststaden Feodosia 95
km västsydväst om Kertj, det tog 4 dagar att driva bort sovjeterna.
17 000 sovjeter stupade eller togs tillfånga, men många lyckades fly
österut. Den tyska Operation Trappenjagd inleddes den 8 maj 1942.
Den 13 maj 1942 hade den norra fickan krossats och den 14 maj gick
tyska trupper in i staden Kertj vid sundet mellan Krim och Ryssland i
öster. Den 20 maj hade tyskarna säkrat staden. 128 000 ryska soldater
dödades och 147 000 tillfångatogs till ett pris av endast 3 397 stupade
tyskar. Det betyder att Mansteins styrkor i centrala och östra Krim
krossade tre ryska arméer, erövrade 1 100 kanoner och 250
stridsvagnar och tillfångatog 170 000 sovjetiska soldater till en
kostnad av endast 7 500 döda. På detta följde en belägring av
Sevastopol som skulle vara ända till den 3 juli 1942. Tyskarna
förlorade under striderna vid Sevastopol 4 264 man till döden, 21 626
sårades och 1 522 saknades. Rumänerna förlorade 1 597 till döden,
6 571 sårades och 277 saknades. 18 000 ryssar dog och 95 000
tillfångatogs, endast 25 157 ryssar evakuerades framgångsrikt från
Krim. Sammantaget skulle många tiotusentals män på bägge sidorna
delta i striderna, ryssarna var eller blev sammanlagt 336 157 man
totalt på Krimhalvön om man räknar på det om det låter sig göras så
lätt, men antalet insatta soldater var olika i olika strider och 21 000 av
dessa var sovjetiska sjömän utan utbildning i markstrid.
De tyska framgångarna kan förklaras med att tyskarna hade initiativet
och att ryssarna i allmänhet var defensiva på Krim, vilket förklarar
varför tyskarna hade initiativet i första rummet. Men också artilleriet
och ett effektivt men relativt sent insatt Luftwaffe bidrog till den tyska
segern först vid Perekopnäset och sedan i hela Krim, samt en bättre
taktisk utbildningsdoktrin. En generallöjtnant Hans von Sponeck drev
en mindre rigid ordergivning i ett trångt läge, som medgav en
omtvistad taktisk reträtt i ett avgörande ögonblick. Hitlers order om att
inga reträtter fick förekomma hade ännu inte nått fram ens till von
Manstein, som var von Sponecks överordnade. Von Sponeck
232
fängslades för sitt tilltag och fick efter 20:e juli-attentatet 1944 mot
Hitler plikta med sitt liv. Tyvärr måste man lägga till att ryssarna
sprängde ett fältsjukhus indirekt, med 2 000 patienter, och att tyskarna
sänkte ett Rödakors-märkt fartyg med 7 000 civila och sårade ombord,
bara 8 överlevde. Och innan ens Sevastopol var helt säkrad gavs
Manstein rangen Fältmarskalk för segern, han gavs permission i
Rumänien för att ”vila upp sig”. Så fort han lämnat flyttade SSEinsatzgruppe D in och började en systematisk massaker på judar.
Den ansvarige på plats var SS-Gruppenführer Ludolf von Alvensleben.
Vad betydde Stalingrad för tysklands framtida oljedistribution?
Finns det någon anledning till att Hitler var så fixerad vid Stalingrad?
1. En av de viktigaste faktorerna var att Stalingrads traktorfabrik
producerade 40 procent av alla T-34 stridsvagnar fram till att
fabriken var helt omringad i slaget vid Stalingrad under hösten
1942.
2. Sent 1941 varnade rumänerna Hitler att deras oljeextrahering var
ansträngd och att de inte kunde möta dem tyska behoven. Av
denna anledning blev de sovjetiska oljefälten extremt viktiga för
Tysklands armé och industri när kriget blev globalt, och oljebrist
inträffade för Axelmakterna.
3. En Positiv aspekt (Positiv = att vinna ryska bränsletillgångar);
Den långsmala nord-sydgående staden Stalingrad (idag
Volgograd) var även en sovjetisk järnvägsgenomfartsled för
bensin från Baku/Groznyj. Leden gick längs med Kaspiska havet i
öster förbi floddeltat vid Astrakhan åt öster där den sydöstgående
floden Volga mynnar ut. Stalingrad låg 250 km nordväst om
staden Astrachan strax ovanför Kaspiska havet som ligger till
öster om Kaukasusområdet. Stalingradlinjen gick från Baku
nordvästerut till Groznyj rakt norrut till Stalingrad och vidare i en
vinkel västerut in i Ukraina. Stalingrad, Groznyj och Majkop
bildar en liksidig triangel med ena spetsen riktad mot väster. Men
järnvägslinjen som sådan gick från Groznyj i riktning mot
233
knutpunkten i Armavir östnordöst från oljefälten i Majkop. I
Groznyj 400 km söder om Stalingrad delade sig alltså
Stalingradlinjen i två och gick ihop igen i Ukraina i väster. Om
man kom västerifrån från Groznyj och Majkop så gick
järnvägslinjen igenom staden Rostov vid Azovska sjön där halvön
Krim ligger, före den gick ihop med Stalingradlinjen igen. Och
Azovska sjön i sin tur har en kanal ut i Svarta havet förbi Krim Kertj-sundet. Hitler hade då i bakhuvudet både sin allierade
Italiens Regia Marinas bränsleförsörjning, och sitt eget Tysklands
framtida bränsleförsörjning för dem tyska trupperna längre norrut.
Han tänkte även på Finnarna och Balterna om han var vidsynt och
visionär. Hitler ville äga oljeindustrin i Baku, inte förinta den.
4. (****Volga) En Negativ aspekt (Negativ = att kapa ryssarnas
bränsleled); Men den kanske viktigaste avgörande faktorn,
förutom produktionen av T-34:an i Stalingrad, var att det rikliga
sovjetiska bränslet från Baku mestadels förutom vintertid när
floden frös, transporterades på tankpråmar på floden Volga. Volga
behövde därför skäras av, ansåg tyskarna, och krökningen i väster
av floden Volga vid Stalingrad låg närmast tillhands. Denna punkt
i kombination med punkt 1 är en tillräcklig anledning tillsammans
och vägde tungt för Hitler att inta och hålla Stalingrad. Genom att
inta Stalingrad så skulle Hitler även ha kontrollerat en järnväg
norrut som var viktig för sovjeterna, inte minst för Sovjetiska
leveranser av T34:an från traktorfabriken i Stalingrad till
Moskvafronten. På den östra sidan av Stalingrads utkanter låg
skogsområden och bifloder till Volga. Floden delade sig och rann
runt stora öar mitt i floden på flera ställen vid Stalingrad, skulle
Volga skäras av effektivt så borde det ske vid bron i centrala
Stalingrad där man hade fri sikt över floden. Dessutom så var
Volga som smalast längs med det långsmala nordsydgående
Stalingrad, hela 8 ggr så smalt jämfört med dem bredare ställena
norr om Stalingrad där floden var överlägset bredast. Det synes
alltså som om den taktiska doktrinen med rörlig krigföring har
ställts mot dem reella strategiska möjligheterna vilka begränsades
av miljön.
234
5. Viktigt för Hitler var järnvägsknutpunkten i Stalingrad och
möjligheten att ladda upp för en offensiv mot Moskva i norr. Och
om allt gick i lås så skulle Hitler få total kontroll över
genomfartslederna mellan norra och södra Ryssland.
6. Genom att inta Stalingrad med Grupp B (liksom Grupp A var
Grupp B underordnad Armeegruppe süd) förhindrade Hitler att
sovjeterna använde staden som utgångspunkt för en ny offensiv åt
sydväst mot Rostov och Krasnodar där de kunde skära av
tyskarnas Grupp A i Kaukasus under vintern 1942-1943.
Operation Barbarossas slutmål var uttryckligen enligt Hitler att
upprätta en försvarslinje mot det asiatiska Ryssland som löper
från Volga till Archangelsk.
7. Till detta kan man addera att Hitler potentiellt ville avlasta den för
krigföringen överbelamrade järnvägstrafiken mellan Tyskland och
Östfronten, och i synnerhet den linje som förband oljefälten i
Ploiesti i Rumänien med Tyskland, så att den linjen kunde
användas för bränsletransport i större skala än vad som dittills
varit möjligt. Avlasta järnvägstrafiken kunde Hitler göra endast
om han byggde ut järnvägsnätet och/eller vägarna i dem
ockuperade territorierna. Järnvägslinjerna i öst var inte tillräckligt
utbyggda för att räcka till för det tyska fälttåget, och Hitler
behövde ännu ta Moskva som var den viktigaste
järnvägsknutpunkten i Sovjetunionen inför framtiden. Han var
alltså framsynt även om han inte nådde sina mål. Järnvägslinjerna
och knutpunkterna i öst så långt Wehrmacht nådde var inte
optimalt lagda för tyskarnas behov.
Hitler hoppades med operation Fall Blau (intagandet av dem
sovjetiska oljefälten i Kaukasus som initerades den 28 juni 1942 efter
Sevastopols fall på Krimhalvön i Svarta havet, först då blev det säkert
att gå mot oljefälten i Kaukasus) på att hinna före och förhindra ett
demolerande av dem stora oljefälten i Groznyj och det mer fjärran
Baku i förlängningen. Baku var ett av de största oljefälten i världen,
som pumpade ut 80 procent av Sovjetunionens olja, 24 miljoner ton, i
1942. Tyskarna nådde tillfälligt så långt som till Groznyjs
235
oljeraffinaderi, och höll det också för en kort stund. Kaukasus var
även kolrikt, torvrikt, Manganrikt, och hade en rik produktion av vete,
majs, solrosfrön och sockerbetor som var essentiella vid
jordbruksproduktförädling. På tal om dem närliggande oljefälten i
Majkop, den 28 juni 1942 när Fall Blau initierades. Den 10 juli hade
Göring ett möte med experter om hur man reparerar dem ryska
oljeinstallationerna. Den 23 juli auktoriserade Hitler Operation
Edelweiss. Tyskarna återuppsätter också en oljeinstallation i Kehrson
strax nordväst om halvön Krim i Ukraina. Ryssarna satte eld på
oljefälten i Majkop den 9 augusti 1942 innan Hitler hann lägga beslag
på oljefälten. Staden evakuerades av sovjeterna den 16 augusti och
tyskarna påbörjade ockupationen samma månad. Det skulle ha tagit
även ett erfaret oljeland som USA minst ett år att sätta oljefälten i
produktion igen, bedömde amerikanarna. Vid årsskiftet 1942-1943 var
det tyskarnas tur att förstöra Majkops oljeinstallationer innan de drog
sig tillbaka. Man kan utan att sväva ut anta att tyskarna gick mycket
grundligare tillväga när dessa saboterade oljeanläggningarna i
Majkop. Det är rimligt att anta att Hitler ville försöka undvika att
sovjeterna tuttade på även oljeinstallationerna i Groznyj och Baku,
och att det var en viktig anledning till att inta Stalingrad först.
8. Å andra sidan så kanske slaget vid Stalingrad fick fortgå för att
inom Sovjetunionen så folkförflyttades (fördrevs) i 1941 de så
kallade Volgatyskarna (400 000 individer) från området mellan
Stalingrad och Saratov, till Sibirien och Centralasien, och som
gjorde att Hitler försökte inta och hålla Stalingrad under så lång
tidsrymd som det rörde sig om, 21 augusti 1942 till 2 februari
1943, för att anslå den av hävd tyska Volgahistorien i området
mot Stalin för hans tilltag.
Eller, kanske mera troligt så var det en kombination av alla faktorerna,
att han inte ville släppa sina drömmar, som stöptes i en rasstrategisk
grötgryta på grund av Hitlers geo-ras-militärstrategiskt förvridna
hjärna där olika raser hade olika värde. Fast viktigare var att skära av
bränsleförsörjningsleden på Volga från det oljerika Baku, och
236
Stalingrads potentiellt strategiska läge för både Tyskland och
Sovjetunionen, samt att förhindra leveranserna av stridsvagn T-34.
Det är inte svårt att föreställa sig att ett rörligt försvar mot ett
sovjetiskt inbrytningsförsök till den inringade Röda Armén i
Stalingrad inte skulle ha fungerat väl för tyskarna, och så hade vi
problemet för tyskarna med bron över floden Volga i öster, som skulle
ha möjliggjort en sovjetisk underhållsled. Men det är inte alls säkert
att volgatyskarna kunde ha ”tyskifierats” ändå, och Hitler kunde ha
varit medveten om det omöjliga i det och sett dem som en buffert. De
nämnda motiven 1-8 i kombination, är den trovärdigaste och mest
uttömmande förklaringen. Inte allting Hitler tänkte satte han ord på,
konstigt vore det annars. Men värt att notera är att Stalin kom över
tyska hemliga papper i en portfölj från en över ryska linjer nedskjuten
tysk major, papper som talade om vilka planerna för Fall Blau var.
Stalin bestämde sig för att de hemliga papprena var ett försök att lägga
dimridåer, och han insisterade på att Moskva var Hitlers nästa
måltavla. ”Okunskap i krig betyder ofta död” Citat; Zigmas Stankus,
soldat när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979.
Hitler antog att eftersom Röda armén i söder, tog så mycket stryk från
Wehrmacht som inte hade behövt vara så talrika och mekaniserade
som de var, så skulle han kunna truppförflytta en del trupper. Han
beordrade en uppdelning av Armeegruppe Süd i två grupper, Grupp A
och Grupp B. Grupp A skulle avancera mot oljefälten i riktning
Majkop och Baku, och Grupp B skulle för att skydda Grupp A:s rygg
täcka flanken längs floden Don som mynnar i Asovska sjön vid Krim
och som angränsar till Stalingrad (ej att förväxla med floden Donau).
Den 17 augusti 1942 korsade general Paulus 6 armé floden Don, och
inledde slutanfallet mot Stalingrad. Paulus 6. Armé blev utan 4.
Pansardivisionen, eftersom den skulle stödja Grupp A. Men Hitler
kunde inte bestämma sig för hur han bäst skulle komma över
oljekällorna med installationer i Kaukasus oskadda eftersom
sovjeterna redan hade satt eld på oljeinstallationerna i Majkop innan
tyskarna kom över denna källa till olja, och skulle senare när
4.Pansararmén var halvvägs till Kaukasus ändra sitt beslut och skicka
237
4.Pansardivisionen norrut mot Stalingrad för att bistå general Paulus
6.Armé i intagandet av staden. På den sovjetiska arméns seger i
Stalingrad följde att general Georgij Zjukov anföll västerut. Risken
var stor att den tyska Grupp A i Kaukasus skulle bli avskurna. Hitler
gav motvilligt Grupp A tillstånd att retirera. Von Manstein
genomförde en framgångsrik reträtt, med ett underläge 7 mot 1, över
de närmsta månaderna. 100 000-tals soldater hann dra sig tillbaka.
Den 12 januari 1943 inledde Zjukov ett totalanfall längs en 800 km
lång front från Kursk till fastlandet öster om Krimhalvön vid Svarta
havet. I slutet av februari 1943 hade Röda Armén återtagit både Kursk
och Kharkiv. Sovjets vinteroffensiv hade på bara några månader
reducerat antalet tyska soldater med 1 000 000 man och ett stort antal
stridsvagnar och vapen.
Eftersom Hitler hade sikte på oljefälten i Kaukasus, som skulle kunna
förse hans krigsmakt och industri med tillräckligt med bränsle i
framtiden, så var det tripp, trapp, trull som gällde i söder, väst och
nordväst. Helst ville han att Norge, Sverige, Danmark och Finland
skulle gå fri från invasion alt. flyg- och kommandoraider, sedan
Normandie och allra helst skulle Nordafrika falla först – om det måste
ske. Och han fick precis som han ville men knappast önskade sig,
först var det Nordafrika som var föremål för britternas intresse, och
sedan blev det Normandie, och allra sist Norge, Sverige, Danmark och
Finland som aldrig blev föremål för något större intresse från dem
allierade efter 1940 och Hitlers Operation Weserübung (invasionen av
Norge och Danmark). Bombkriget var en helt annan separat historia.
Churchill lät sig förledas av Hitler, men Churchills valmöjligheter var
en aning begränsade. Britterna (+ fransmän, polacker och
främlingslegionärer) förde förvisso krig initialt i Norge när tyskarna
hade gått till angrepp mot landet den 9 april 1940, men de drog
tillbaka sina trupper efter två månader istället för att skicka
förstärkningar. Bortsett från denna Allierade expedition vid Narvik i
Norge så spelade britterna helt i Hitlers händer. De Allierade hade
händerna fulla i Belgien och Frankrike vid den här tiden.
238
De allierade insåg nog betydelsen av det nordfinska Petsamos
nickelgruvor, annars vore det anmärkningsvärt illa. Att döma av Lars
Gyllenhaals och James F. Gebhardts bok Slaget om Nordkalotten, så
gjorde de allierade det. Varför de inte fullföljde är en gåta.
239
240
Kapitel 9. Östersjön-Nordsjön-Ishavet-AtlantenMedelhavet-Svarta havet.
I början verkade de två systerfartygen Scharnhorst och Gneisenau i
Atlanten. Dessa två fartyg var antingen lätta slagskepp eller
slagkryssare. Det tunga slagskeppet Bismarck opererade enbart i
Atlanten (men hon sänkte det brittiska flaggskeppet HMS Hood i
Danmarkssundet mellan Island och Grönland), och likadant var det
med fickslagskeppet Graf Spee som sänktes 1939 i Sydatlanten där
skeppet verkade. Graf Spee sjösattes den 6 januari 1936 och var tänkt
att vara starkare än någonting snabbare, och snabbare än någonting
starkare. Fartyget kunde göra 28 knop. Historien Graf Spee och dess
Kapitän zur See Hans Langsdorff, är intressant på grund av kaptenens
självmord till lands för att upprätthålla Tysklands och sin egen heder
efter att det efter en sjöstrid i slutet av 1939 skadade skeppet borrats i
sank utanför Buenos Aires av tyskarna själva. Fartyget borrades i sank
för att det var allvarligt skadat och tyskarna inte ville att det skulle
falla i britternas händer, men det gjorde kanske sitt till att tyskarna
snappade upp falska radiomeddelanden om att tyngre brittiska
krigsskepp fanns i området, eftersom det innebar att det skadade
skeppet skulle bli svårförsvarat. Victory by default. Vid den tyska
invasionen av Norge deltog de båda systerfartygen Scharnhorst och
Gneisenau, också sjösatta i 1936, vid landstigningen i Narvik den 9
april 1940, var vid Gneisenau blev lättare skadat av en granat. Deltog i
Operation Weserübung gjorde även den tunga kryssaren Blücher som
sänktes liksom blev två andra lätta kryssare. Admiral Hipper blev
svårt skadat efter att ha rammats av den brittiska jagaren HMS
Glowworm nordost om Trondheim den 8 april. Scharnhorst deltog i
attacken mot Svalbard i september 1943 tillsammans med det tunga
slagskeppet av Bismarck-klass – slagskeppet Tirpitz.51 Tirpitz första
51
Svalbard är en norsk ögrupp i Arktis vars största ö heter Spetsbergen.
Innan vk1 betraktades Svalbard som ingenmansland (terra nullius), där hade
aldrig funnits någon infödd befolkning. Efter Tysklands ockupation av Norge
i 1940 landsteg allierade styrkor sommaren 1941 på Svalbard och förstörde
241
aktion kom att vara i Finska viken 1941-1942 där hon väntade på en
eventuell sovjetisk flykt till Sverige från det inringade Tallinn.
Tysklands ubåtsflotta hade definitivt tillkommit för att stoppa
atlantiska materiel- och försörjningsskeppningar mellan USA och GB,
om det råder det inget tvivel. Det råder inte något tvivel om att
Bismarck blev sänkt i Atlanten vid Danmarkssundet 1941, och inte i
Nordsjön eller Östersjön.52 Att påstå att några av den tyska
övervattensflottans tyngsta slagskepp enbart kommit till med avsikt att
avleda britternas uppmärksamhet från strategiska nyckelmål i Norge
och Nordfinland, det är att ta det resonemanget lite väl långt ut i
fantasins utmarker. Hitler skulle aldrig ha spelat med Bismarcks
säkerhet genom att använda skeppet som ett rött skynke, det var ett
alldeles för prestigefyllt och dyrt slagskepp för att han skulle göra det.
Tvärtom så var strategin att Bismarck skulle framfara med yttersta
försiktighet med tanke på den brittiska flottans övermakt i Atlanten.
Fast egentligen så gick Bismarck säkrare när hon var i Atlanten än när
hon färdades via Nordsjön till hemmabasen vid Östersjökusten,
eftersom norska motståndsmän kontinuerligt rapporterade till britterna
om de tyska fartygen Bismarck, Tirpitz och Scharnhorsts rörelser i
Nordsjön och Norska havet via radiokontakt, vare sig tyskarna var
medvetna om detta eller inte. Förmodligen var de medvetna om det,
men strategin med att undvika en sjöblockad gick före allt annat. Som
exempel kan nämnas att Tirpitz överlevde 17 stora angrepp under tre
år i norska vatten, hennes kraftiga kanoner användes aldrig mot
fientliga fartyg. Tirpitz var Bismarcks systerfartyg. Tirpitz sänktes
1944 med tusen besättningsmän når hon låg overksam i Tromsö i
bl.a. radiostationer för att förhindra att dessa utnyttjades av tyskarna. 1943
svarade tyskarna med att förstöra bl.a. en meteorologisk station. Mot andra
världskrigets slut krävde för övrigt Sovjetunionen förgäves att få dela
suveräniteten över Svalbard med Norge.
52
Men enligt tyska uppgifter så sprängde tyskarna och/eller så öppnade de
bottenventilerna på det skadade Bismarck, på order av fartygschefen Kapitän
zur See Ernst Lindemann. Det senare stöds av att vraket på botten inte
imploderat av vattentrycket, vilket tyder på att Bismarck varit vattenfylld när
hon sjönk.
242
Norge. Bismarcks styrka låg i den överlägsna kalibreringen av
fartygets skeppskanoner under strid och dess tunga vapens räckvidd,
och i dess fart och tjocka förstärkta skrov. Den tyske befälhavaren,
som befann sig ombord på Bismarck var amiral Günther Lütjens.
Bismarcks fartygschef var Kapitän zur See (kommendörkapten) Ernst
Lindemann. Dessa kan säkert ha varit ansvariga, eller åtminstone i
konsensus med Hitler, för den överordnade strategin att framfara med
försiktighet genom att hålla avstånden, undvika upptäckt och spana
mot mål. Stora krigsfartyg var det knapert med i Tyskland, och
Atlanten var sannolikt det strategiska verkningsområdet, annars skulle
skeppet sannolikt inte huvudsakligen ha verkat i Atlanten, utan i
Nordsjön, Norska havet, Ishavet, Barents hav eller Östersjön. Men
inte i Medelhavet eftersom dess in- och utfarter var spärrade av RAF
och Royal Navy, och fartyget skulle ha blivit en sittande anka vid det
12 km trånga Gibraltar sund, Adenviken vid Afrikas horn och
Suezkanalen. Det var ett risktagande att ta sig upp via Norska havet,
och ut genom Danmarkssundet mellan Grönland och Island eller
mellan Island och dem brittiska öarna, ut i Atlanten. Men det var
naturligtvis ett plus om stora fartyg avledde brittiskt intresse från
Norge och Finland, även om det inte fick inverka på den tyska
strategin. Det var ett ännu större plus för att de band avsevärda
Allierade eskortresurser för deras Lend-Lease konvojer, vilket
Admiral Dönitz hade övertalat Hitler om när Hitler i vrede mot ett
specifikt misslyckande av Storamiral Raeder ville avveckla
övervattensflottan och använda fartygens kanonbestyckningar som
landbaserat kustartilleri. Kollegialt gjort av ubåtsförkämpen Admiral
Dönitz kan tyckas. Tirpitz gick inte säkrare när den låg för ankar i
norska fjordar än Bismarck gick säker i Norska havet en klar dag, eller
i Danmarkssundet. Man kan nog utgå ifrån att tyskarna strävade efter
att utnyttja väderleksförhållandena maximalt när de stävade ut. Hitler
hade tillgång till det svenska järnvägsnätet också och var inte helt
beroende av sjötransporter till och från Norska hamnar även om det
var standard med en kombination av båda transportsätten, och därmed
hade han delvis löst denna strategiska fråga. Man kan dock utgå från
att en av anledningarna, bortsett från ren prestige, till att Hitler först
243
satsade på en övervattensflotta överhuvudtaget och inte bara på en ubåtsflotta, var just att som krigsfartyg vara i stånd att skydda sin
viktiga last, t.ex. soldater eller kanoner. Den Tyska marinen var
behjälpt av vissa norska fjordar som förtöjningsplatser, eller
åtminstone så ansåg de det alt. så hade de inget val. En obepansrad
Avro Lancasterbombare med en bomblast på upp till en 9 988 kg
högexplosiv bomb för specialuppdrag, en variant av Lancastern som
tillkom först under den senare delen av kriget, kunde nätt och jämnt nå
Tromsö från Skottland. Att skydda soldat- och materieltransporter
kanske initialt var dem enda anledningarna till att skaffa en tysk
övervattensflotta till och med, bortsett från ren prestige då. Det finns
en annan tänkbar förklaring till dessa mångmiljonprojekt som
krigsfartyg var, och det är att Hitler ville ha en Medelhavsflotta med
jagare för ubåtsjakt, och torpedbåtar för kustnära fartygsjakt med stöd
av Luftwaffe, om inte Italiens Regia Marina visade sig duga
någonting till. Detta under förutsättning att Tyskland kontrollerade
genomfarten mellan Gibraltar sund (sundet mellan Spanien och
Nordafrika) och Spanska Marocko, vilket dem aldrig gjorde.
Problemet med den teorin är att om Hitler hade förlagt vissa jagare i
Medelhavet så hade han gjort fartygen sårbara genom att britterna
hade kunnat nå dem från flygbaser i Nordafrika och Malta även när de
tyska krigsskeppen opererade, men å andra sidan, sådana risker tog
han faktiskt även i Norska havet vid Norges kust. I Hitlers förkrigstida
tal betonar han vikten av att blockera Storbritannien i händelse av
fientligheter med landet. Kriegsmarine tilldelades inte sådana stora
resurser som armén fick. Hitler lovade i mitten av 1930-talet
Kriegsmarines chef Amiral Raeder att han inte skulle inleda ett krig
förrän tidigast 1944 när den tyska flottan beräknades vara mer än
jämbördig med den brittiska.
Då Vichyregimen (Frankrike) slöt ett avtal om vapenvila med
Nazityskland sommaren 1940, blev risken att den franska flottan
skulle hamna i tyska händer ett allvarligt hot mot Storbritannien. En
sådan svängning i maktbalansen till sjöss skulle innebära ett allvarligt
hot mot Storbritanniens förmåga att skydda sina handelslinjer. Trots
244
att vapenvilan med Tyskland innebar att den franska flottan skulle
avväpnas i franska hamnar, och dem franska amiralernas försäkran att
de hellre skulle borra sina skepp i sank än att låta dem falla i tyskarnas
händer, beordrade Winston Churchill att den franska flottan i Mers-elKébir nära Oran i nordvästra Algeriet, antingen skulle tvingas att slåss
mot Royal Navy eller neutraliseras på något annat sätt. Två moderna
franska slagskepp, Dunkerque och Strasbourg, och två äldre
slagskepp var stationerade i Mers-el-Kébirs hamn. Förhandlingarna
mellan britter och vichyfransmän om att de senare skulle överlämna
sina skepp till den brittiska flottan, som skulle segla dem till brittiska
baser eller till baser i Franska västindien utom räckhåll från den tyska
flottan, drog ut på tiden. Efter att de invecklade förhandlingarna gått i
stå öppnade den brittiska marinen eld mot dem franska båtarna den 3
juli i vad som kallas Operation Catapult, och skadade Provence,
Dunkerque och en jagare, men slagskeppet Strasbourg lyckades fly
till den franska marinbasen i Toulon. Två dagar senare inledde gamla
Fairey Swordfishplan ett angrepp för att göra slut på dem franska
skeppen i Mers-el-Kébir. Dunkerque fick så svåra skador att det gick
på grund. 1 297 franska matroser omkom. Det uppstod frusna
relationer mellan fransmän och britter, även om handlingen samtidigt
visade amerikanarna hur stor britternas beslutsamhet att överleva var.
Vichyfrankrike sänkte själva sin ankrade krigsflotta i Toulon i
Medelhavet innan Hitler hann komma över den kustvägen vid den
tyska ockuperingen av även den södra delen av Frankrike i nov. 1942.
(Se även nästa stycke.) Tre femtedelar av Frankrike var redan
ockuperat av Tyskland sedan juni 1940, men den södra delen av
landet var ännu formellt självständigt och styrdes av den franska så
kallade Vichyregeringen under ledning av marskalk Henri Philippe
Pétain. I verkligheten fungerade Vichyfrankrike stora delar av kriget
som en tysk lydstat med egna alt. gemensamma intressen i Nordafrika
med Hitler, fram till och in i den Allierade Operation Torch i
november 1942 då fransmännen först bjöd hårt motstånd mot dem
Allierade i Casablanca och Algeriet med hjälp av Luftwaffe samtidigt
som tyska trupper och materiel fördes in till Tunisien sydväst om
Sicilien via luften i mitten av november. 1 000 man anlände varje dag.
245
I januari hade Hitler flugit in 100 000 man. Efter bara två dagar, den
10 november, inställde Vichyfrankrike officiellt stridigheterna mot
dem Allierades landstigningsstyrkor och bytte sida.53 Men det fanns
också exempel på Vichyfranska trupper som valde att slåss mot
tyskarna på sina håll även vid inledningen av Operation Torch.
Operation Torch var den Allierade landstigningen som sträckte sig
från Safi i sydvästra Franska Marocko och till Médéa söder om Alger
i nordmittersta Algeriet, som skulle följas av ett intagande av
Tunisien. Operation Torch skulle ge dem Allierade värdefull
erfarenhet för Sicilien (Operation Husky)54 och invasionen av det
italienska fastlandet (the Italian Campaign) och senare den mycket
omfattande invasionen i Normandie (Operation Overlord). Från
Tunisien var det tänkt att bombplan bl.a. skulle attackera tyskarnas
underhållsled ifrån Neapel, slå mot örlogsbasen i Taranto i Italiens
häl, mål i Grekland samt området Kyrenaika och staden Misratah i
Libyen. Så var det tänkt när de Allierade i januari 1943 skapade MAC
(the Mediterranean Air Command). Kyrenaika och Misrata blev det
aldrig aktuellt för dem Allierade att anfalla eftersom de höll områdena
själva. Allierade fallskärmstrupper landsattes i Bone och Gafsa i
nordöstra Algeriet för att säkra flygfälten. Den 18 november 1942
korsade de allierade tillsammans med sina nya allierade, fransmännen,
gränsen mot Tunisien. Då hade DAK (Deutsche Afrikakorps) dragit
sig tillbaka till södra Tunisien bakom den franska försvarslinjen
53
Då de allierade 8 november 1942 inledde invasionen av Nordafrika befann
sig den Vichyfranske politikern och försvarsministern François Darlan i
Alger för att besöka sin son som drabbats av polio. Enligt order från
marskalk Pétain skulle de franska trupperna ovillkorligt göra motstånd mot
de Allierade. De Allierades befälhavare, generallöjtnant Dwight D.
Eisenhower, tog emellertid genom sin ställföreträdare Mark Clark kontakt
med Darlan och den 11 november träffades en överenskommelse om
vapenstillestånd. Den 13 november utnämndes Darlan med amerikanskt stöd
till kommissarie (Haut Commissaire) i Nordafrika.
54
Först måste den lilla ön Pantelleria mellan Sicilien och det tunisiska
fastlandet i väster intas, på det sättet fick amerikanarna en flygbas inför
invasionen av Sicilien.
246
Marethlinjen och vinterregnet förvandlade öknen till ett träsk, vilket
tillsammans med 30 mils egna underhållslinjer gjorde det omöjligt för
Montgomery att avsluta jobbet. Den 9 mars 1943 lämnade Rommel
sina män, i tysthet för att inte sänka truppernas moral. Den 20 mars
sätter Montgomery in den under vintern uppladdade offensiven som
indirekt skulle leda till nederlaget för Axelmakterna i Nordafrika den
13 maj 1943. Slaget om Medelhavet55 var väsentligen förlorat till
lands och till havs med undantag för besittningen över ett antal större
och mindre öar inklusive Sicilien samt det italienska fastlandet. Den
franska armén i Nordafrika var begränsad till 120 000 man, och både i
Casablanca i Marocko och i Oran i Algeriet fanns ankrande och
overksamma rester av den franska flottan sedan Frankrikes fall den 22
juni 1940. Om någon av dem stred för dem Allierade hade Hitler hotat
med att ockupera dem resterande två femtedelarna av Frankrike. I
Algeriets huvudstad Alger låg Frankrikes koloniala högkvarter, och
större delen av regeringen var lojal mot Vichyregimen i Frankrike.
Vichyregimen förde för övrigt en hård anti-judisk politik, både efter
tyska krav och på egna initiativ.
Hitler talade internt ganska ingående om nödvändigheten av att vara
beredd att genomföra Operation Attila, som han hade skisserat i ett
direktiv av den 10 december 1940. Denna plan gick ut på att ockupera
resten av Frankrike och lägga beslag på den franska flottan i Toulon.
Detta borde enligt führerns mening göras snart. ”Om Frankrike börjar
ställa till med svårigheter måste det krossas fullständigt” förklarade
han. Den ursprungliga planen utfördes aldrig, men en version av den,
Case Anton, som inkluderade italienska styrkor utfördes den 11
november 1942, som svar på dem Allierades Operation Torch i
Nordafrika som initierades den 8 november 1942. Från och med den
11 november och Darlans sidbyte skedde överläggningar mellan
Tyskland och Vichyfrankrike. Ett försök den 27 november att beslagta
den franska flottan kallades Operation Lila. Men det misslyckades till
55
Som inte är ett myntat uttryck likt slaget om Atlanten som även det
involverade andra krigshandlingar än sjökrigföring.
247
största del, mot slutet av dagen hade tyskarna bara tagit tre
desarmerade jagare, fyra skadade ubåtar och tre civila fartyg.
Emellertid så ansågs vichyfransmännens sänkande av sin flotta i
Toulon den 27 november, av Hitler vara en seger, eftersom även de
Gaulle och dem Fria Franska Styrkorna gick miste om bland annat 3
slagskepp, 7 kryssare, 15 jagare, 13 torpedbåtar och 20 ubåtar. Hitler
visste nog tidigt att om Vichyfransmännen bytte sida vid ett sent skede
i ett ofördelaktigt krig för Tyskland, att han inte kunde räkna med att
lägga beslag på den Vichyfranska krigsflottan oskadd för sina egna
syften, för varför skulle han annars ha sett sänkandet av den franska
flottan i Toulon som en seger, och varför skulle han annars ha planerat
att genomföra Operation Attila i ett tidigt skede redan den 10
december 1940 med orden; ”Om Frankrike börjar ställa till med
svårigheter måste det krossas fullständigt”?
Hitler var beroende av dem italienska krigsfartygen för att skydda
krigsmateriel- och oljetonnage i Medelhavet, och som skeppade
förnödenheter och vapen i konvojrutter till Rommels Afrikakår, från
Neapel i västra Italien både i genomfartslederna till väster och till
öster om Sicilien och Malta, till respektive Tripoli (västerled) och
Benghazi (österled, men i österled även till Tripoli). En del krigs- och
underhållsmateriel skeppades längs den nordafrikanska kusten från
Tripoli till Benghazi, eftersom Axelmakterna hade tillgång till allt för
få lastbilar för att föra fram ammunition, proviant och reservdelar i
tillräckligt hög takt till dem tyska och italienska styrkorna vid den
egyptiska gränsen 1 400 km därifrån, vid tiden då tyskarna
dominerade i Libyens östra delar. Därför ackumulerades stora lager
materiel i den libyska huvudstaden. Dricksvatten, drivmedel, proviant
och ammunition prioriterades för transport till fronten i Kyrenaika.
Taranto och Bari på Italiens häl var också utskeppningsorter till både
hamnen i Tripoli och i Benghazi. Likaså från Kreta och det Grekiska
fastlandet vid Aten skeppades tidvis förnödenheter till Tobruk och
Derna i Kyrenaika i östra Libyen. Och till sist så skeppades bränsle i
tankfartyg från Constanta i Rumänien via dem turkiska sunden ut i
Egeiska havet och vidare genom Medelhavet. Dessvärre för tyskarna
248
så var den italienska flottan utmanövrerad sedan den brittiska attacken
mot hamnen i Taranto i november 1940 och sjöslaget den 27-29 mars
1941 utanför Kap Matapan. Även om tyska förstärkningar med jagare
och torpedbåtar till medelhavet fram tills Operation Torch, om inte var
omöjligt så skulle vara mycket, mycket riskabelt i nästan vilket väder
som helst på grund av den brittiska flygbasen och marinbasen på
Gibraltar, och det skulle omöjliggöras efter den 8 november 1942 och
den Allierade Operation Torch med britternas och amerikanarnas
totala sjöblockad av Gibraltar Sund. Jag är rent hypotetisk, för det var
inte vid någon tidpunkt värt risken, eftersom de hade behövt slå sig
fram utan avbrott i dygnslånga slag. I januari 1943 hade britterna
förberett flygbasen på Gibraltar så att den var stor nog att kunna hysa
tunga bombplan, och när de sedan av Portugisiens diktator Salazar
tillåts att anlägga en flygbas på ögruppen Azorerna väster om Portugal
ute i Atlanten i juni 1943, så stänger de definitivt inloppet till
Medelhavet för allt flytetyg inklusive ubåtar. Om det nu fanns någon
möjlighet att slinka igenom Gibraltar sund med sina starka och
nyckfulla undervattensströmmar med ubåtar innan dess. Men det har
skett att tyska ubåtar med yttersta försiktighet och en stor portion tur
har slunkit igenom det trafikerade sundet i halvt om halvt
övervattensläge, trots att fientligt strålkastarljus sökte tätt över
vattenytan från både Marocko och Gibraltar, vid något eller några
tillfällen. Ett antal tyska ubåtar omdirigerades tidigt i kriget t.ex. i
september 1941 till Medelhavet.
Malta söder om Sicilien var till en början inte högt prioriterad, så ön
var svagt beväpnad, den bestod av endast 42 anti-flygplansvapen
(trettiofyra ”tunga” och åtta ”lätta”), och sex Gloster Sea Gladiator
biplan som var stationerade på ön när kriget började. Men Malta hade
även en garnison på knappt 4 000 soldater på den lilla ön, som trots
sin litenhet på 316 kvadratkilometer, att jämföras med t.ex. Skånes 11
035 kvadratkilometer, hade 300 000 invånare. De få tyska erövrade
Vichyfrankrike-krigsfartygen från den 27 november 1942, och de
italienska krigsfartygen och underhållsfartygen i medelhavet som hade
sänkts hade sänkts, och tyskarna kunde inte om deras liv stod på spel
249
få in jagare och torpedbåtar genom Suezkanalen i öster eller Gibraltar
Sund i väster. Luftwaffe skulle komma att spela en större roll för
tyskarna i medelhavet, vilket var mycket mera ekonomiskt men inte
optimalt för trupp-, förnödenhets- och materieltransport och dess
eskortering. Luftwaffe var, även under den extremt viktiga och för
britterna extremt kostsamma tysk-italienska flygbelägringen av Malta.
En belägring, som av det Italienska flygvapnet Regia Aeronautica
inleddes med en bombattack den 12 juni 1940 och följdes upp av
Oberkommando der Luftwaffes (OLK) Fliegerkorps X ankomst till
Sicilien i december 1940-januari 1941, med ökad bombningsfrekvens
mot främst dem brittiska flyg- och flottbaserna på Malta som följd,
och som avslutades otillfredsställande i november 1942 var bara ett
medel för att återigen uppnå sjöherravälde nog att kunna försörja
Rommels pansartrupper med tillräckligt med mat, vatten, drivmedel,
pansar och granater via hamnarna i Nordafrika utan att behöva bli
sänkta i 66 procent av fallen som skedde vid tiden runt sommaren
1942. Den främsta orsaken till det var att tyskarna hade begränsade
resurser, för redan i maj 1941 hade Hitler fört över en stor del av
flygstyrkorna inför den kommande invasionen av Sovjetunionen.
Mellan 1942 och 1943 försedde den brittiska underrättelseavdelningen
Ultras kodknäckare värdefull information till det Allierade luft- och
marinkommandot om tyskarnas och italienarnas förehavanden i
Medelhavet, med detaljerad specifik information om Axelmakternas
konvojrörelser mellan Italien och Nordafrika. I mars 1943, drygt två
månader innan den tyska kapitulationen, hade dem Allierades
flygvapen i Medelhavet lyckats med att sätta stopp för Axelmakternas
sjöburna konvojer till Tunisien. Den Allierade informationskällan var
så bra att tyskarna antog att det fanns en förrädare som förrådde
konvojrutterna i det tyska högkvarteret alternativt i det italienska
Commando Supremo. Men ännu i januari–april 1941 så var
underhålls- och trupptransportfartygen en 94 procentig
framgångssaga. Det var en dödssynd av Mussolini att inte inta Malta
sjö- och luftvägen när det ännu var en enkel sak att göra detta. Malta
var central för dem Allierade eftersom den ligger så belägen att
britterna kunde slå mot Axelmakternas underhållsleder, men ön kunde
250
endast försörjas från konvojer som utgick ifrån Alexandria i Egypten,
och på motsatt sida Gibraltar i väster med start ännu längre bort. Men
den 29-30 april 1942 godkändes en plan för invasionen av Malta, av
Adolf Hitler och Benito Mussolini i ett möte i Berchtesgaden.
Operationsplanen kom lägligt dagarna efter att Luftwaffe officiellt
ställde in sin flygoffensiv den 28 april 1942. Flyganfallen fortsatte
visserligen, men i mycket mindre skala. Merparten av Luftwaffes
flygstyrkor fördes över till andra krigsskådeplatser. Kvar på Sicilien
lämnades bara c:a 60 bombplan, 40 jaktplan och 30 störtbombare.
Samtidigt anlände till Malta kraftiga brittiska förstärkningar. Den 9
maj anlände till ön på två hangarfartyg 64 brittiska Spitfire V-jaktplan,
som var överlägsna dem tyska Bf 109 f i kurvstrid. Dessa kastades in i
strid i stor skala mot dem tyska formationerna som flög mot Malta
nästa dag med resultatet att tolv tyska plan gick förlorade mot endast 2
brittiska. Under de följande veckorna anlände ytterligare 76 Spitfires
till Malta. Mot en sådan övermakt hade tyskarna inget att hämta. I maj
och juni 1942 förlorade tyskarna 17 plan och 11 piloter. Det återstod
endast 15 Bf 109 och 17 piloter, för tyskarna. Britterna gick nu hårt åt
Axelmakternas underhållsfartyg i Medelhavet just i den fas när båda
parter strävade efter att bygga upp sina styrkor inför det avgörande
slaget vid El Alamein. När två av Axelmakternas tankfartyg blivit
sänkta omöjliggjordes tyskarnas från tidigare slag framgångsrika
rörliga taktik för pansar och motoriserade förband. Det var tänkt att en
luftburen tysk division tillsammans med en luftburen italiensk
division, sammanlagt 29 000 man under befäl av General Kurt
Student, känd från luftinvasionen av Kreta, skulle följas upp av en
landsättning till sjöss med två eller tre divisioner på sammanlagt
70 000 man täckta av den italienska flottan Regia Marina. Emellertid
var det tre viktiga aspekter som stoppade Hitler från att ge Operation
Herkules, som den kallades, grönt ljus. Tack vare Luftwaffes offensiv
mot Malta och hamnen i huvudstaden Valletta från luften så var
Rommels försörjningslinjer synbarligen säkrade. Rommel kunde
avancera i Nordafrika igen. Rommel ansåg att Malta skulle invaderas,
men han insisterade på att först och främst erövringen av Egypten och
Suezkanalen skulle prioriteras. Den andra anledningen till att Hitler
251
inte gav grönt ljus var att Hitler hade onda föraningar om
förlustkvoten för fallskärmsjägarna, efter den blodiga och kaosartade
luftinvasionen av Kreta i maj till juni 1941 när enligt officiella tyska
siffror från tiden drygt 6 400 man förlorades, och han började skjuta
upp ett beslut. Den tredje anledningen var att Hitler fruktade att
invasionsstyrkorna skulle bli avskurna och isolerade av den brittiska
flottan. Befälhavaren över Luftwaffe på Sicilien, Albert Kesselring,
klagade. Hitler föreslog en kompromiss; om Rommel nådde den
egyptiska gränsen ännu en gång de kommande månaderna (striderna
rasade vid tidpunkten inne i Libyen strax väster om Egypten), så
skulle Axelmakterna kunna invadera Malta i juli eller augusti 1942,
under idealiska fullmåneförhållanden. I augusti 1942 avtågar en
konvoj på 14 underhållsfartyg från Skottland på väg till Malta
beskyddade av en stark eskort. Om denna konvoj inte når fram så
skulle tyskarna lyckas med att svälta Malta till att kapitulera.
Konvojen möts av Axelmakternas bombplan och ubåtsgrupperingar
40 mil ifrån Malta. När attacken är över finns det bara fem
underhållsfartyg kvar. Men dessa fem fartyg når fram till
destinationen Malta. Det räckte för att Malta skulle kunna överleva
och verka i minst två månader. Det föreföll inte längre oundvikligt att
Malta skulle tvingas ge vika. Invånarna på Malta erhöll i april 1942
the George Cross för kollektivt mod, Storbritanniens främsta
utmärkelse för civilt mod. Malta och i synnerhet huvudstaden Valletta
med öns viktigaste hamn var inte något lätt mål för Luftwaffe när de
flög in för att anfalla hamnen där krigsfartygen låg förtöjda.
Den som med krigsfartyg och ubåtar behärskade Medelhavet
behärskade Nordafrika, om ifall pansarkåren gjorde sitt jobb så att det
fanns tillgång till säkrade hamnar för inkommande materiel och
manskap, som skeppades över Medelhavet till pansarkåren, vilket i sin
tur krävde att de egna krigsfartygen behärskade medelhavet för att
pansarkåren skulle kunna göra sitt jobb. Brittiska Bomber Command
och på andra sidan tyska Luftwaffe kunde ”bara” decimera
pansarkåren respektive pansararmén, och fientligt tonnage i havet
och i hamnarna. I övrigt var Luftwaffe potentiellt betydelsefullt i
252
egenskap av sin för Luftwaffe fördelaktiga strategiska position mellan
Italien och det tyskkontrollerade Libyen och senare Tunisien, och det
var i formen av luftlandsättningar av soldater och lättare underhåll.
Också britterna hade insett fördelarna med bombplan mot krigsfartyg.
Dessa bombplan katapulterades iväg från brittiska hangarfartyg, och
så blev Aircraftcarrierkonceptet en viktig strategi för dem Allierade
och har varit så ända fram till dags dato (men Aircraftcarriern fanns
redan under första världskriget, fast outvecklad). Fördelarna med
Aircraftcarriersystemet var att krigsfartygen genom flyg kunde strida
från avstånd där de inte var inom synhåll för fienden. När britterna
ostört kunde jaga Axelmakternas konvojer på Medelhavet gav det med
lite fördröjning brittiska framgångar för armén i Nordafrika, och när
Luftwaffe var framgångsrikt kunde Afrikakåren gå till offensiv. Hitler
hade dock en allierad i Italien och Mussolini, som hade en
imponerande dominans på pappret i Medelhavet, bortsett från
Vichyfrankrike med sina på Hitlers ultimatum overksamma skepp,
åtminstone i inledningen av det italienska kriget. Men Britterna
använde Aircraftcarriern redan den 12 november 1940 med stor
framgång när de angrep den italienska örlogsbasen i Taranto i det
italienska ”fotvalvet” av fastlandsstöveln. Italienarna hade dåligt med
drivmedel till sina fartyg för tyskarna tog den mesta oljan och
bränslet, som kom från Ploiesti via floden Donau (Engelska; Danube)
och järnvägen till Tyskland, även om järnvägen under
rysslandskampanjen var belamrad med tyska soldater, tanks och
kanoner. Materiel som oftast gick österut (men även utbyte av
divisioner mellan fronterna förekom). Men personvagnarna skulle
tillbaka samma väg eller någon väg vare sig dem var tomma eller fulla
(tomma var dem nog aldrig). Tysk information om kriget på Donau,
och om kriget i svarta havet, är knapphändig. Vill man gräva i det så
får man i stort förlita sig på ryska källor, som också är ganska
knapphändiga. Men kort kan man beskriva det relativt tillförlitligt så
här; Under hösten 1941, efter inledningen av Operation Barbarossa
blev styrkor ur Donau-flottiljen grunden för grupperandet av tyska
fartyg i Svarta havet. Den tyska sjöfarten på Donau och i Svarta havet
hade två strategiska huvudsyften: att med pråmar transportera bränsle
253
uppför Donau från dem rumänska petroleumanläggningarna; och att
skeppa bränsle till Rommels ökenstyrkor med civila tankfartyg från
hamnstaden Constanta i Svarta havet genom sunden Bosporen och
Dardanellerna/Canakkale Bogazi vid Marmarasjön i Turkiet, mellan
1941-1942. Turkarna tillät inte utländska örlogsfartyg att passera
genom sunden i enlighet med the Montreux Convention från 1936,
som rör kontrollen av sunden vid Bosporen och Dardanellerna och
reglerar utländska krigsfartygs passage. Konventionen ger Turkiet full
kontroll över sunden. Den limiterar passagen av marinmilitära fartyg
som inte tillhör staterna vid Svarta havet än idag, med vissa tillägg.
Villkoren i Montreux-konventionen har varit en källa till kontroverser
under åren, särskilt vad gäller Sovjetunionens militära tillträde till
Medelhavet.
Fast allehanda skrymmande last transporterades till Tyskland i
pråmar på floden Donau. Zagan i det som idag är sydvästra Polen,
men som då var en del av Tyskland var en ort som låg knappt 150 km
sydöst om Berlin, hade en mycket viktig järnvägsknutpunkt varifrån
man kunde resa till nästan varje tyskockuperat land i Europa. Genom
Zagan gick mycket av tågtrafiken.
Donau är navigerbar från Kelheim till Svarta havet, men the Iron
Gates (Djerdap) var knappt navigerbar före 197256. The Iron Gates är
en klyfta där Donau blir väldigt smal så att den koncentrerade
strömmen var så stark att skepp och båtar var tvungna att dras
uppströms. Det fanns gott om strömmar och klippor i vattnet, som
gjorde navigeringen svår. Erfarna piloter var tvungna att gå ombord
för att komma igenom the Iron Gates. Redan 1940 var den tyska
tankpråmskapaciteten otillräcklig för att hantera dem ökande
bränsletransporterna från Rumänien. Tyskarna var innovativa och
flitiga och transporterade via floden Elbe och med lastbil på
Autobahn, både nedmonterade tankpråmar för användning på Donau,
och ubåtar till Svarta havet, efter montering av ubåtsskroven och
56
Som kuriosa kan nämnas att 25 000 människor förlorade sina hem vid
bygget av Djerdap I i 1972.
254
utrustningen i Galatz i Rumänien. De 14 st pråmarna sjösattes vid
Ingolstadt och monterades ihop igen i övrigt i Regensburg vid Donau.
I 1942 och 1943 transporterades 6 ubåtar av Typ II B från Elbe till
Donau på detta sätt, även skroven monterades ned. I 1944 gjorde man
om det, denna gång med 9 ubåtar, men tyskarna tvingades sänka dem i
Donau då Rumänien hade bytt sida innan ubåtarna kunde ta sig till
Svarta havet där dem skulle verka. Den sovjetiska marinen sänkte
åtskilliga tyska oljetankers i Svarta havet under det tysk-ryska kriget,
men få tankpråmar gick förlorade på floden Donau på grund av
krigshandlingar fram till 1943. I 1943 köpte Tyskland ett antal pråmar
med självdrift från Nederländerna, Belgien och Frankrike, som
transporterades via Rhen – Mittellandkanal – Elbe – Autobahn –
Donau. 57
Dessutom förutom att italienarna hade liten tillgång till bränslet från
Ploiesti så hade britterna tillgång till radar på sina fartyg, den fördelen
hade inte italienarna, det skulle visa sig avgörande i sjöslaget vid
Gaudo den 27-29 mars 1941 utanför Kap Matapan, eftersom själva
sammandrabbningen ägde rum på natten. Den brittiska marinen sänker
tre kryssare och två jagare vilket reducerade Italiens möjligheter att
intervenera i Allierade konvojer i framtiden. Regia Marina hade redan
från början en bristfällig defensiv taktik och sökte inte öppen
konfrontation. Hade Hitler haft obegränsat med resurser innan
världskriget så hade han nog fördelat krigsfartygens
verkningsområden mellan Nordatlanten, Östersjön Nordsjön och
Medelhavet så att även Medelhavet fick sin beskärda dos av i
synnerhet ubåtar, torpedbåtar och jagare. Nu hade han inte det förutom
för ubåtar, men det strategiska idealet är ju att ha många krigsfartyg
överallt, givetvis. Den stora fördelen med krigsfartyg och ubåtar var
annars att dem kunde gömma sig lite var som helst på haven även i
krig, liksom Bismarck gjorde, men inte Tirpitz vars position ständigt
var pinpointad av den norska motståndsrörelsen när hon låg och
tryckte i norska fjordar, och hon blev därför föremål för 17 stora
57
Tyska källor.
255
attacker. Bismarck verkade endast i Atlanten när den inte var på väg
till hamn. Det stora problemet är förstås för övervattensfartyg
passager, och för övervattensfartyg och ubåtar brist på vänliga hamnar
samt fientligt bomb- och torpedflyg. Det var Italiens inträde i kriget
som splittrade upp britterna mellan sjö- och luftbaserna i Egypten och
dito på Gibraltar. I realiteten så blev Medelhavet ett isolerat hav och
Regia Marina seglade som i ett badkar, utan tillträde till Atlanten eller
Suezkanalen för allt utom Axelmakternas ubåtar, på grund av
britternas blockad av Röda havet och i förlängningen Suezkanalen,
och Gibraltar. De Allierade skulle senare behärska sjöfarten, och dem
Nordafrikanska baserna och hamnarna vid Medelhavet totalt. De
behärskade redan från början det viktiga luft- och sjörummet vid
Gibraltar. Det var den brittiska sjöblockaden av alla nordafrikanska
hamnar som omöjliggjorde en tysk evakuering av Rommels 275 000
italienska och tyska soldater i Nordafrika i maj 1943, som föranledde
Axelmakternas kapitulation i Nordafrika. Royal Navy´s order för
dagen löd; ”Sänk, bränn, förstör, låt ingenting passera”. De allierade
flygstridskrafterna höll också nere alla tyska försök att evakuera
trupperna luftvägen.
Generalmajor Adolf von Schell fick uppdraget att utarbeta en tysk
anfallsplan mot Sverige. Den tyska flottan kom att involveras i
invasionsplanerna och såg inga större problem med att hantera sin
svenska motsvarighet, men hade en del allvarliga invändningar. En
risk som den tyska marinen framhöll var att Östersjön förlorades som
träningsområde för ubåtsvapnet om det blev en stridszon. Andra
invändningar var att en invasion skulle ge problem med
underhållstransporter till Finland, att den svenska
järnmalmstransporten skulle strypas liksom transitotrafiken genom
Sverige till dem norska hamnarna där den tyska flottan bland annat
hade sina tunga fartyg. Dessutom fanns risken att amerikanskt och
brittiskt flyg kunde gripa in om Sverige inte slogs ut snabbt. Det fanns
även farhågor för att röda flottan, som var instängd vid Kronstadt och
Leningrad, kunde våga sig på en utbrytning vilket skulle göra
Östersjön till en fullskalig stridszon. Ur tyska marinens synpunkt var
256
det viktigare att erövra det belägrade Leningrad än att anfalla Sverige.
Källhänvisning; Anders Frankson MILITÄR HISTORIA.
Det är troligt att Hitler medvetet försökte avleda allierad
uppmärksamhet mot Sverige här i norr, inte bara för att Sverige var
strategiskt viktigt i det hänseendet att Tyskland behövde transitera
sina soldater här, för järnmalmsförsörjningen, underhållstransporter i
Östersjön, ubåtsvapnets träningsområde och för att han inte hade råd
att låsa kanske 200 000 manskap i ett tyskockuperat Sverige, utan
också för att han ville vara en stand up guy till ett broderfolk genom
att inte invadera oss trots hans besvikelse över att endast lite över
tvåhundra svenskar hade anmält sig frivilliga till Waffen-SS.58 Men
det var inte en gest till den svenska samlingsregeringen. Bara för att
Hitler var ond så betyder det inte att han inte kunde göra goda saker, i
synnerhet när han hade något att tjäna på det, tror man det så har man
inte förstått någonting med Hitler. Hitler var en man av kött och blod
liksom alla andra och han hade både onda och goda egenskaper. Man
vet genom en diskussion mellan Hitler och den norske
Nobelpristagaren Knut Hamsun att han såg på Sverige som den
framtida ekonomiska motorn i Skandinavien, han hade erfarenhet av
ett motsträvigt ockuperat Norge och var i behov av att Sverige hade
någon form av autonomi för att inte tvingas ockupera hela
Skandinavien för att nå sitt mål om ett storgermanskt rike. För vad
vore ett sådant värt om folken i våra länder inte ville vara en del av det
storgermanska riket? Han var inte ute efter motsvarigheten till ett
brittiskt Nordirland, det var bara kriget i Väst som kom emellan och
som tvingade honom att ockupera Norge och Danmark. Hitler har fått
noll kred för det han gjorde för finnarna och svenskarna, och på sitt
58
Han måste väl ha varit medveten om att över 8 200 svenskar klarat
mönstringen och skickats för att slåss för finnarna i Vinterkriget? Åtminstone
någon gång efter den 16 juli 1941 då Hitler under en konferens i
Führerhögkvarteret med Göring, Keitel och Bormann, skarpt kritiserade
svenskarna för den mycket magra kontingenten frivilliga landet hade bidragit
med i kampen mot Bolsjevismen. Göring beskrev vid tillfället svenskarna
som dekadenta.
257
sätt även mot norrmännen eftersom Norge var den enda stat som var
under tysk ockupation som fick ha en egen regering kriget igenom.
Men även mot Danmark. Det är dokumenterat att Hitler har poängterat
vid något tillfälle, till Norrmannen Knut Hamsun, hur Hitler såg på
bl.a. Norge och att det var av (missriktad, Rogers anm.) välvilja som
Norge fick ha ”sin egen” regering. Så det finns dokumenterat hur
Hitler såg på i alla fall Norge förutsatt att han inte ljög, men också hur
han såg på Finland som av Hitler kallades ett sant hjältefolk i ett
offentligt tal i oktober 1941.
Tack för information om Donau av Markus Schindelegger
258
Del III - Kriget
Kapitel 10. Världskriget startar
”Man försökte köpa sig fred till priset av vanära. Först kom vanäran
och sedan kom kriget i alla fall.” Citat; Winston Churchill
Rheinland-Pfalz (Saarland) 1935-1936
Saarland eller Rheinland-Pfalz är ett historiskt omstritt område i
västra Tyskland med starkast anknytning till Tyskland, och som efter
första världskriget hamnade under Nationernas Förbunds kontroll,
men det blev efter vk1 de facto ett franskt protektorat med fransk
ensamrätt till områdets kolproduktion och järnmalmstillgångar. Den 8
mars 1921 invaderar franska och belgiska trupper städerna Duisburg
och Düsseldorf i Rheinlandet. Redan den 9 mars slår en fransk-belgisk
krigsskadeståndskommission fast att Tyskland med flit undanhållit
Frankrike och Belgien skadestånd för första världskriget. Den 11
januari 1923 intar de fransk-belgiska styrkorna resten av
Ruhrområdets viktiga industriorter som nu blev huvudansvariga för
betalandet av det tyska krigsskadeståndet. I kölvattnet av den
turbulenta konflikten i Ruhrområdet dödas mer än 100 personer.
Minst 70 000 tyskar deporteras från dem ockuperade områdena och
ersätts av franska och belgiska arbetare. Ockupationen medförde att
den tyska befolkningen svarade med storstrejk och
maskningsaktioner. Regeringen i Tyskland stödde folket i Rheinlandet
med pengar. Men detta medförde att de blev tvungna att trycka fler
och nya sedlar, som i sin tur medförde att det blev en stor inflation i
Tyskland, och att pengarna till sist i 1923 inte blev värda någonting,
de som hade sparat och investerat pengar blev utblottade. Trippel
Ententen och Tyskland kom överens om en ekonomisk uppgörelse
(the Dawes Plan) som involverade stora tyska lån från USA, och stora
tyska krigsskadestånd till Frankrike och Storbritannien, och den
effektuerades i september 1924. De franska och belgiska militära
259
styrkorna drar sig enligt the Dawes Plan tillbaka, men inflytandet och
utpressningen består. I oktober 1933 utträder på Hitlers order
Tyskland ur Nationernas Förbund (NF). I en folkomröstning i 1935
röstade 90,3 procent av invånarna för att det demilitariserade
Rheinland-Pfalz eller Saarland, skulle återförenas med Tyskland.
Tyskland återtog därefter Rheinland-Pfalz från Frankrike 1936 när
tyska trupper marscherade in, vilket var ett öppet brott mot
stilleståndsavtalet från 1918. Men det var av hävd tyskt land.
Hitler hjälper Franco 1936-1939
För att på Hitlers order hjälpa Francisco Franco och vinna erfarenhet
till Luftwaffe flög tyska Luftwaffepiloter i Junkers Ju 52 och i JU 87
Stuka uppdrag i Spanien under det spanska inbördeskriget från juli
1936. Legionen bestod av fyra bombflygdivisioner med totalt 48 plan,
och fyra jaktflygdivisioner som understödde tyska luftvärns- och
pansarvärnsförband. Tyska pansartrupper fick i den här konflikten
sina första stridserfarenheter. En tysk pansarbataljon hade till uppgift
att utbilda och leda spanska stridsvagnsbesättningar. Ridån gick upp
för en ny och skrämmande form av krig, taktiken med Blitzkrieg.
Erfarenheterna för tyskt pansar var delvis nedslående men det berodde
på bristerna hos materielen och inte doktrinen som sådan.
Materielbristerna skulle komma att åtgärdas. Tyska plan flög med
tyska piloter en luftbro till Francos rebeller i Sevilla från den 20 juli,
men under Francos nationalistspanska flagg. Luftbron skulle bryta
blockaden mot Francos trupper. Officiellt visste den tyska regeringen
ingenting om tyska flygare i Spanien. Det var inte bara Hitler som
hade fingrarna i kakburken, Stalin hjälpte motståndarsidan
republikanerna med sitt bästa stridsplan mot betalning i guld. Den 25
oktober 1936 bildar Hitler och Mussolini en pakt i och med
undertecknandet av fördraget om Berlin-Rom Axeln. Den 26 april
1937 bombar tyska Luftwaffe och deras italienska motsvarighet Regia
Aeronautica Italiana den spanska staden Guernica med Francos goda
minne. Tjänsterna, som tillsammans med Mussolinis ovillkorade hjälp
låg till grund för att Franco kunde stiga till makten i slutet av
260
inbördeskriget den 28 mars 1939, skulle aldrig återgäldas av den
realpolitiske och samtidigt halsstarrige Franco, eftersom Spanien
handlade mer med USA, Storbritannien och Frankrike än de gjorde
med Tyskland. Spanien är mycket svagare militärt än Tyskland,
Italien och Japan vid den här tiden. Men den 27 mars 1939 ansluter
sig Spanien till Antikominternpakten Tyskland-Italien (i september
1940 ansluter sig Japan till pakten efter 3 års förhalningar av den
japanska marinen). Legion Kondor gav sig av hemåt just när
händelseutvecklingen började leda mot andra världskrigets utbrott ett
halvår senare. Två veckor innan kriget i spanien tog slut i mars 1939
hade Nazitysklands styrkor marscherat in i det till Sudetenland
angränsande områdena Böhmen och Mähren i Tjeckoslovakien. Den
30 mars erkänner Sverige som ett av dem sista länderna officiellt
Francos regering. Den 10 oktober 1939 sänds en tioårsplan ut till alla
minstrar. Tanken är att Spanien ska bli mer självförsörjande i allt från
vapen till konsumtionsvaror.
Österrike 1938
Prolog: I Österrike har förbundskansler Engelbert Dollfuß skapat en
diktatur som landets 14:e federala kansler, han danade sin Österrikiska
fascism efter Italiens fascism. Ett inbördeskrig rasar från den 12 till
den 27 februari 1934 mellan Dollfuß regering och socialdemokraterna.
Efter det förbjuds det socialdemokratiska partiet och de
socialdemokratiska ledarna fängslas eller flyr utomlands. Engelbert
Dollfuß blir ihjälskjuten den 25 juli 1934 av tio österrikiska nazister i
ett misslyckat nazistiskt kuppförsök som går under namnet Juli
Putsch. Mussolini blir upprörd, placerar trupper vid gränsen mot
Österrike och hotar Hitler med krig om Tyskland invaderar Österrike
för att stödja kuppen.
Inledningen och verkställandet: Efter ett möte med Hitler i
Berchtesgaden den 12 februari 1938 där Hitler ställer långtgående
ultimatum till den österrikiske kanslern Kurt Schuschnigg, tänker
Schuschnigg, utbildningsminister under Dollfuß, sedan 1934 utnämnd
261
till kansler, hålla en partiskt skött och öppet manipulerad
folkomröstning eftersom Schuschniggs partimedlemmar i
Vaterländische Front (VF) alla kunde rösta vid varje ålder, men
valformerna exkluderade alla andra österrikare under 24 år enligt
Österrikes konstitution. Det var samma sak som att pissa på ett
elstängsel. Schuschnigg lovar att legalisera socialdemokraterna och
deras fackföreningar om de stöder Schuschniggs referendum. Det var
samma sak som att pissa på ett elstängsel under ett ensamt våtdränkt
träd på en flack äng under ett kraftigt åskoväder. Följande var
ultimatumen och Schuschniggs valmöjligheter; kravet var att
Schuschnigg omedelbart lämnade över makt till dem österrikiska
nationalsocialisterna. Dem givna handlingsalternativen var tre, och
lyder som följer:
1. Kanslern avgår och Presidenten utser en ny Kansler som
ska forma kabinettet, som inte skall vara under någon
förpliktelse till åtagandena från Berchtesgaden.
2. Överenskommelsen från Berchtesgaden ska genomföras
under en nyutnämnd Kansler.
3. Överenskommelsen ska genomföras och Kanslern stannar
på sin post.
En erövring av Österrike skulle placera Tjeckoslovakien mellan ”de
tyska stålkäftarna”. Österrike hade ingen möjlighet att stå emot
Tysklands krigsmakt. Vid Hitlers möte den 12 februari 1938 (se ovan)
med den österrikiske kanslern Schuschnigg anklagade han Österrike
för att befästa gränserna mot Tyskland. Därefter gjorde han direkta
hotfulla uttalanden: ”Tror ni på allvar att ni kan hindra eller fördröja
mig en halv timme, eller vad? När ni vaknar en morgon i Wien skall ni
se att vi är där. Jag vill bespara Österrike en aktion som betyder blod.
Tänk er mycket noga för, herr Schuschnigg (sade han med sänkt röst).
Ta mig bokstavligen. Tro inte att jag bluffar.” Under tiden var de
österrikiska nazisterna aktiva. De marscherade genom Wiens gator
med stora Hitlerporträtt och skrek: ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer!”
De tog sig också över Donau-kanalen till de judiska kvarteren i
262
Leopoldstadt, där de gastade ”Heil Hitler!”. I mars 1938 gjorde Hitler
allvar av sitt hot och tågade in i Österrike. Miljontals österrikare
välkomnade Hitler. SS griper 67 000 personer i Österrike inför Hitlers
triumfatoriska återkomst till hemlandet.
Tjeckoslovakien 1938
Prolog: Redan under Weimarrepublikens tid blev Sudet-tyskarna och
andra tyska minoriteter i Tjeckoslovakien och Polen diskriminerade
(tyskar och österrikare i bl.a. det före första världskriget tyska
Schlesien i sydvästra Polen, dessa var i 1900 års folkräkning i
överväldigande majoritet), förföljda och utsatta för terror utan att
rikstyskarna kunde göra någonting. Tyskland inledde förhandlingar
med den tjeckoslovakiska och den polska regeringen våren 1938 var
vid man försökte skapa en för Sudet-tyskarna rimlig autonomi.
Sudettyskarna var nära tre miljoner, över 50 procent av befolkningen i
Sudetområdet. På sensommaren 1938 försöker den engelske lorden
Runciman medla i frågan efter att ha gjort sig bekant med
förhållandena i Sudetområdena. Han lämnar rapport till kabinettet och
ett PM till Chamberlaine den 21 september 1938: ”Sudettyskar och
tjecker har tidigare arbetat sida vid sida exempelvis i fabriker. Då
arbetslösheten och depressionen slog till 1929-1933 erhöll tjeckerna 6
Pund i månaden i arbetslöshetsersättning, och sudettyskarna 40
shilling. Arbetslösheten i sudetområdena steg ända till 38 procent –
eller mycket mer än i av tjecker befolkade bosättningsområden, dit
regeringen överförde även de sista leveransavtalen från
Sudetområdenas fabriker. Det är i det närmaste ofattbart, att
tjeckernas regering har gjort sig skyldiga till sådan dårskap och
orättvisa. Detta har fört med sig nya belastningar på den bitterhet
som sudet-tyskarna känner.” Lord Runciman sammanfattar:
”Sudettyskarna är i en underordnad situation och bemöts orättvist.
Tjeckregeringen uppfyller inte sina givna löften för att reglera
situationen.” Och: ”Inom sudetområden utövas nämligen etnisk
rensning, med andra ord tvångsförflyttas tyskar, tjeckjordbrukare
placeras i deras ställe, försäljningsförbud av odlingsmark mellan
263
tyskar i Polen råder, osv.”
Sir Horace Wilson får i uppdrag att ta kontakt med Hitler och
klargöra Storbritanniens och Frankrikes ståndpunkter och försöka
övertyga Hitler att avstå från sina krav, eller så kunde han förvänta sig
krig. Då Wilson träffade Hitler hade han med sig den tjeckiske
utrikesministerns uttalande till utländska journalister från den 24
september: ”…Eftersom vår mobilisering pågår, är inga förlikningar
från vår sida längre möjliga. Vi har redan passerat den farligaste
tidpunkten och det militära läget är bra. Vi har igår redan väntat på
tyskarnas första flyganfall, varmed man vill förhindra mobilisering av
våra trupper. Så har emellertid inte skett. Denna avhållsamhet från
Berlins sida måste betraktas som ett tecken på dess svaghet. Då vår
mobilisering fortsätter normalt i morgon och i övermorgon, kan vi där
vid ställa upp 40 divisioner mot tyskarnas 80.” 59
Inledning: Fransmännen och britterna fruktade ett storskaligt krig och
väljer eftergiftspolitik, och de bad därför Mussolini tala med Hitler.
Det ledde till Münchenkonferensen i september 1938 mellan Hitler,
Mussolini, Chamberlaine och Frankrikes premiärminister Édouard
Daladier. Stalin ändrade sin politik efter överenskommelsen i
München. Han minskade gradvis sitt stöd till Francos fiender
republikanerna i Spanien efter Münchenkonferensen. Han insåg att
chanserna till att bygga upp relationer och kanske en allians med
Storbritannien och Frankrike inte längre hade stora möjligheter.
Diktatorn i Moskva började söka vägar för att göra en
överenskommelse med sin ideologiska fiende, diktatorn i Berlin. När
de tyska trupperna, enligt en överenskommelse på Storbritanniens
premiärminister Neville Chamberlains initiativ i det Münchenavtal
som skrevs på den 29 september 1938, ryckte in i Sudetområdet i
Tjeckoslovakien två dagar senare enligt plan Grün Fall som förberetts
Uppgifterna från ”Finland i Stormens Öga” av Erkki Hautamäki, vilken är
minst lika subjektiv som Anglosaxisk historielitteratur om andra världskriget,
fast åt andra hållet. Det som står här ovan i prologen kan man dock inte
bestrida, om han inte är världens mest flagranta historierevisionist.
59
264
sedan annekteringen av Österrike, så tog även Polen och Ungern för
sig av det dukade bordet dem närmsta månaderna genom att i en
överenskommelse med Hitler stjäla bitar av den i sticket lämnade och
stympade Versailles-konstruktionen Tjeckoslovakien. Den relativt
kraftfulla tjeckiska armén hade mobiliserat för krig och var allierad
med Frankrike som i sin tur var allierad med Storbritannien. Men
Frankrike drog tillbaka sitt löfte om militär assistans, och
Tjeckoslovakien avträdde efter Hitlers krav områdena. De tjeckiska
delarna60 delades mellan Tyskland, Polen och det av Tyskland
beroende Protektoratet Böhmen-Mähren, medan Slovakien blev
självständigt samtidig som områden med ungersk
befolkningsmajoritet återfördes till Ungern i november 1938. Polen
fick det tjeckiska Teschen-området med ca 250 000 invånare. Och
efter krigsutbrottet i november 1939 tillföll Rutenien med ca en miljon
invånare i Slovakien ungrarna. Den ”tjeckoslovakiska” regeringen
fick inte ens närvara vid förhandlingsbordet i Münchenkonferensen,
utan hade helt lämnats utanför samtalen om landets egen framtid.
England och Frankrike hade förpliktigat sig att ”garantera
Tjeckoslovakiens integritet” efter styckningen. Hitler yttrade sig 1945,
om 1938 års Münchenavtal, i sin bunker i Berlin: ”Man skulle ha
startat kriget 1938. Det var den sista chansen för oss att lokalisera
det. Men de har givit efter överallt. Som fega stackare har de givit
efter för alla våra krav. Därför var det faktiskt svårt att ta initiativet
till fientligheter. Vi missade ett enastående tillfälle i München.” Exakt
hur mycket han trodde på sig själv om att starta krig 1938 mot
England och Frankrike skulle ha kunnat förändra historiens utgång är
oklart. Allierade och tyska militära experter, dokument och statistik
pekar otvetydigt på att Hitlers fem aktiva divisioner och sju
pansardivisioner som skulle ställas mot hundra franska divisioner
skulle ha fått storstryk av Frankrike ensamt. Hitler och Ribbentrop
antog till trots att Tyskland hade en militär styrkefördel med ungefär 4
mot 1 mot dem Allierade i 1939, eftersom rustandet av Tysklands
60
Böhmen och Mähren med huvudstaden Prag togs utan kamp av tyskarna
först i mars 1939.
265
armé pågick för fullt. Det var antingen ett första exempel på Hitlers
verklighetsflykt som späddes på när kriget började gå dåligt för
Tyskland, eller också så hade Tysklands rustningsindustri spurtat
fenomenalt redan 1938. Men Hitler var en god strateg och fick god
hjälp av sina generaler. Strategi och taktik vann slaget om Frankrike
1940. Man känner Hitlers strategispel under 1935, vari förklaringen
till Hitlers utspel i bunkern 1945 (ovan i kursivt) kan hittas, eftersom
han frankt yttrade sig till en utländsk besökare i 1935: ”Allt vad jag
företar mig är riktat mot Ryssland; om man i Väst är för dum eller för
blind för att begripa detta blir jag tvungen att komma överens med
ryssarna, slå västmakterna och efter deras nederlag vända mig mot
Sovjet med mina samlade krafter.” Det skiljer tio år mellan
uttalandena, men uttalandet 1945 följer ändå kausalt på det 1935.
Memel, Litauen 1939
Historia: Litauen var kanske det sista landet i Europa att kristnas.
Den litauska staten, som grundats under 1200-talet, övergick till
kristendomen 1387 i samband med att den litauiske storfursten Jogaila
blivit kung av Polen. Tidigare hade de olika litauiska stammarna varit
självständiga, men ett sammanhållet rike blev nödvändigt under
trycket från bland annat Tyska orden. Det medeltida Litauen blev en
regional stormakt, som behärskade en stor del av nuvarande
Östeuropa, från Östersjön till Svarta havet. Storfurstendömet Litauens
första storfurste, Mindaugas, uppsteg på den litauiska tronen 1238.
Han blev kristnad och kröntes år 1253. Mindaugas räknas som
Litauens förste och ende krönte kung. En union bildades 1573 med
grannlandet Polen, landet sträckte sig ända ner till Svarta havet.
Banden till Polen sägs vara alltjämt starka, men de bägge länderna
hade inga diplomatiska relationer med varandra under
mellankrigstiden på grund av litauernas ovilja att låta sig domineras.
Litauen hade normala diplomatiska relationer med Tyskland fram tills
Hitlers makttillträde. Vägran att ingå diplomatiska relationer med
Polen var en litausisk protest mot Polens annektering av
Vilniusregionen 1920.
266
Interludium: Memel (Klaipėda) var en före detta del av Ostpreussen.
Regionen täckte cirka 2 400 km² och hade en population på uppemot
150 000 invånare och var belägen i Litauen vid kusten mot Östersjön.
82 400 av Memels61 invånare hade tyska som första språk, 67 350
hade litauiska som första språk. Tyskarna dominerade i Klaipėda och
vid hamnen i Memel såväl som andra närliggande byar. Litauerna
dominerade i dem rurala landsbygdsdistrikten. Memel togs ifrån
tyskarna år 1919 enligt Artikel 28 i Versaillefördraget. Memel styrdes
fram till 1923 av dem Allierade enligt Artikel 99. Frankrike
administrerade området, men Litauen lobbade för att få kontroll med
hänvisning till att den hade en stor befolkningsgrupp i området och för
att det var Litauens enda tillträde till Östersjön. Men de Allierade
tvekade att fatta ett beslut, det var ju bra som det var med Klaipėda,
regionen fungerade som en fri stat mycket likt the Free City of
Danzig. Litauen tog därför initiativet till att organisera Klaipėda
Revolten i januari 1923, som stöddes av Tyskland och Sovjetunionen,
i vilken Litauen tog kontroll över provinsen. Den 16 februari 1923
avsade sig the Conference of Ambassadors (en inter-Allierad
organisation inkorporerad i den tidens motsvarighet till UN - League
of Nations) sina rättigheter och överförde Memeldistriktet till Litauen,
under förutsättning att ett formellt internationellt avtal skrevs på vid
ett senare datum. Litauen accepterade. Regionen fick autonomi med
ett eget parlament 1924 och de första valen ägde rum i oktober 1925. I
alla val fick pro-tyska partier över 80 procent av rösterna. Under
1920-talet hade Tyskland och Litauen normala relationer på grund av
att de var förenade av anti-polska sentiment. I januari 1928, efter
långa och svåra förhandlingar, skrev Tyskland och Litauen under ett
gränsfördrag där Klaipėda hamnade på den litauiska sidan. Efter att
Weimarrepubliken ersatts av Nazityskland steg spänningarna länderna
emellan. I februari 1934 lät de litauiska myndigheterna arrestera
dussintals pro-nazistiska aktivister. Som svar på arresteringarna och
rättegångarna bojkottade Tyskland jordbruksprodukter från Litauen.
61
Fotnot. Memel är egentligen det tyska ordet för det litauiska namnet på
staden Klaipėda.
267
Bojkotten orsakade en ekonomisk kris i södra Litauen. Men i 1935 när
invånarna i Saarland mot gränsen mellan Tyskland och Frankrike
folkomröstade om återanslutning till Tyskland, fick de flesta av dem
fängslade pro-nazisterna i Litauen amnesti. Litauisk goodwill sjönk
både utomlands och i Memel, som en följd av amnestin, och det
gjorde att Tyskland kunde stärka sitt inflytande i regionen, helt emot
avsedd verkan.
Ribbentrop gav den 20 mars 1939 ett ultimatum till den litauiske
utrikesministern, där han krävde Memelprovincens återbördande till
Tyskland, eller så skulle Wehrmacht invadera Litauen. Litauen
varnades också för att söka hjälp från andra nationer. Någon tydlig
deadline gavs inte, men Litauen var åtsagd att ta ett snabbt beslut och
att minsta sammandrabbning eller tyska förluster, oundvikligen skulle
rendera i en militär intervention. Efter åratal av ökade spänningar
mellan Litauen och Tyskland, ökande pro-nazipropaganda i regionen
och fortsatt tysk expansion, så var kraven väntade. Litauerna gav med
sig. Den 22 mars 1939 tog Hitler tillbaka Memel, utan blodsutgjutelse,
men det skulle bli den sista oblodiga tyska annekteringen och den
ägde rum endast fem dagar efter Tysklands ockupation av
protektoratet Böhmen samt Mähren (delar av Tjeckoslovakien).
Storbritannien och Frankrike blidkade Hitler medan Italien och Japan
öppet stödde Tyskland. Litauerna fick betala för tyskarnas annektering
med en nedåtgående spiral i moralen och i ekonomin. Litauen är en
komplicerad del av förspelet till andra världskriget på grund av de
emotionella band som tyskarna och inte minst Hitler hade med Memel
och den tyska befolkningen där, och de kontroverser som uppstod
genom Tysklands anspråk på Memel (och Polens anspråk på Vilnius)
sin litenhet till trots. Även Rysslands förhållande till Litauen å ena
sidan och Tyskland å den andra, komplicerar, samt Tysklands strävan
att hålla Storbritannien och Frankrike utanför. Jag tror inte att man
fullt ut kan gå till botten med detta strategispel, det finns för många
unknowns om Polens motiv, var deras agerande ett resultat av rädsla,
hybris eller opportunism? Inte blir det lättare att avgöra när man vet
att Polen hade tillgång till en brukbar Enigmakodmaskin fram till
september 1938. Liksom med Balkan och Nordafrika så sugs Hitler in
268
i detta strategiska träsk. Hitler hade i alla fall tre möjligheter om han
ville undvika krig med västmakterna och ändå föra krig mot
Sovjetunionen, märk väl:
1. Kräva och driva igenom en annektering av Memel, om nödvändigt
med våld. Detta alternativ skulle räcka nästan ända fram (med en
liten glipa mellan Memel och Lettland vid den baltiska kusten) till
att kunna angripa Ryssland landvägen genom att agera befriare av
Estland och Lettland om Stalin skulle välja att annektera Estland
och Lettland men inte Litauen, vilket om man läser innantill i
Artikel I. i det Hemliga tilläggsprotokollet i det rysk-tyska
fördraget från den 23 aug. 1939, var ett fullt rimligt antagande;
”I anslutning till detta skall Litauens anspråk på Vilno-området
(Vilniusregionen. Förf. anm.) erkännas av båda sidor”. Det finns
ett antal nackdelar som talar emot det här första alternativ 1, och
det är att Memel i sin norra ände är vass som en ”nålspets” och
ligger trängd mot havet, och inte alls idealisk att rycka fram
igenom med större trupper på ett säkert sätt. Likväl gjorde
tyskarna just detta den 22 juni 1941. Jag har inte kunnat bestämma
sanningshalten i det, men de ryckte troligtvis fram genom Memel
med motoriserade amfibiebataljoner som hade till uppgift att i
Lettland från inloppet till Rigabukten söderifrån inta den
Estländska ön Ösel. Dock ryckte tyskarna fram simultant även
genom andra orter och områden i stor skala i Litauen. Dessutom
fanns det en glipa som var Litauiskt territorium mellan Memel och
Lettland. För att rycka fram genom Memel så var tyskarna
tvungna att ha en mycket kort reaktionstid, en dag på sin höjd,
sedan måste de ha transiterat och grupperat styrkor på Lettiskt
territorium, men detta var knappast ett oöverstigligt problem då
Memel ligger ganska avlägset från Ryssland. Problemet var
snarare att litauerna kanske inte skulle vara vänliga nog att släppa
igenom tyskarna genom glipan utan protester av rädsla för
Sovjetunionen. Om inte skulle planerna för en fortsatt tysk fred
med Frankrike och Storbritannien kunna gå i stöpet. Dessutom så
måste de sannolikt ha ett samövat effektivt och överväldigande
269
flygunderstöd när de rycker fram genom en så smal korridor, och i
mitt förkrigsstrategiscenario måste de kunna frambringa en
pansardivision det första de gör och bilda en båge mellan Kurland
och Livland från gränsen mot Litauen i söder och omfamnades
Riga i norr vid den södra delen av Rigabukten. Pansarförband har
mer momentum och skulle göra mest nytta i främsta ledet
svepandes via södra och östra Lettland med Riga som en axel,
koncentrerandes på Röda Arméns nyckelstäder och nyckelbroar
på vägen norrut/nordöst och österut/sydöst genom Lettland. Jag
skulle tagit fienden även bakom ryggen i nyckelstäderna med
amfibiekompanier nattetid, eftersom många städer byggs runt
vattendrag som vattendelare. Sedan får man ta det på gehör. En
pansardivision skulle kunna dröja kvar i Ostpreussen som reserv,
för att slå igen en fälla om Stalin försöker skära av dem tyska
trupperna i Lettland och Estland, genom Litauen. Sedan hade Jag i
alla fall fortsatt mot nordost och sydost och mot öster med
startpunkt Riga, skapat en front i norr mot sjön Vörtsjärv i
Estland, rundat den och tagit Tartu norrifrån, och även söderifrån,
och med den norra gruppen sedan dragit vidare mot den norra
delen av Peipus upp mot Narva. Dessutom så hade jag luftlandsatt
trupper mot Narvalåset och vid raffinaderierna vid Kohtla-Järve i
Estland, i ett tidigt skede. Jag skulle ha tagit Dagö (en stor ö i
nordvästra Estland, som har en gammal gemensam historia med
svenskarna) och Ösel (en annan stor ö strax söder om Dagö) med
amfibiestyrkor som jag nämnde. Och jag skulle ha minerat
utfarten från Finska viken redan tidigt vid den ryska invasionen,
öster om Reval (det traditionella svenska och tyska namnet för
Tallin) i norra Estland om situationen hade tillåtit det. Det
inbegriper säkert lite klurigheter och slughet i planeringen och
förarbetet. I detta läge hade Stalin säkert valt att gå in i Litauen
och slå sig fram mot kusten för att skära av dem tyska reserverna.
Då är det bara att tacka och ta emot för Hitler om han har
logistiken i ordning, eftersom han då kan knoppa av dem ryska
styrkorna i Litauen och utplåna dem. För att ha logistiken i
ordning krävs att han har lyckats inta en del nyckelstäder i en till
270
sin helhet tyskvänligt sinnad stat som Lettland. För att man inte
ska tro att allt detta är så enkelt så måste man nämna risken att
Stalin från början initierar den givna sovjetiska ockupationen
genom att rycka fram genom Estland och Lettland nattetid i ett
djupgående överraskningsangrepp genom landsbygden,
kringrännandes Narva och Peipussjön ned mot söder (men lämnar
Litauen åt sitt öde), vilket skulle ruinera Hitlers planer och tvinga
honom till plan B – en storskalig offensiv på bred front genom
Polen och Vitryssland, Ukraina, Baltikum i samverkan med
Finland om han kunde få med dem sistnämnda på sin sida.
Jag spekulerar till en del och ger min egen strategiska bild för
hur jag skulle fört kriget i Baltikum, men detta strategispel är prevärldskrig och det förutsätts vara synkront med en direkt rysk
invasion av Baltikum. Scenariot kräver en god tysk-baltisk
synkron och diakron dokumentation av krigsförloppet för
omvärlden, främst till England och Frankrike, på grund av den
korta tyska reaktionstiden, annars skulle allt hota att rinna ut i
sanden för Hitler. Hitler visste ännu inte att Polen skulle vägra att
släppa ifrån sig den Polska korridoren, eller att Storbritannien och
Frankrike skulle gå i krig för Polen.
2. Att avstå från att annektera Memel och invänta den ryska
ockupationen av Estland, Lettland och Litauen, och att i
mellantiden hoppas på att det skulle bli en lösning på den polska
korridoren och Memel, och hoppas på att Litauen skulle hälsa
tyskarna som befriare när Hitler befriar landet från ryssarna
alternativt ockuperar (beroende på hur man väljer att se på det)
landet. Detta alternativ är att föredra så länge det ger resultat, och
det var naturligt att initialt följa denna strategi tills man ansåg sig
ha nått vägs ände med den.
3. Att kapa tillbaka Memel och hoppas på att litauerna skulle hälsa
tyskarna som befriare från Sovjetmakten ändå i ett senare skede,
företrädesvis genom att Stalins Röda armé valde att komma
plötsligt som en tjuv om natten. Samtidigt provocerades
Sovjetunionen till att skapa den frontlinje, genom en sovjetisk
invasion av Litauen (i motsats till punkt 1.), som Hitler ville
271
uppnå med att annektera Memel. Det svåra för Hitler var att hålla
Frankrike och Storbritannien utanför om man annekterade Memel.
Detta var alla mycket tidiga strategispel från när Tyskland var militärt
svagt, och de bygger mycket på antaganden. Naturligtvis så skulle
dessa grovt skissade strategispel för att hålla västmakterna utanför ett
kommande krig komma att ha spelat ut sin roll helt när Tyskland
invaderade Polen över ett annat litet tyskemotionellt område – Freie
Stadt Danzig och den polska korridoren. Det tyska anfallet mot
Danzig var slarvigt förberett, vilket visar på att det var tyskemotionellt
för Hitler. När Polen avvisade Hitlers krav på den polska korridoren
den 26 mars 1939, fick polackerna en försäkran om stöd från
Storbritannien och Frankrike den 6 april respektive den 19 maj 1939.
Tyskland svarade med att säga upp icke-aggressionspakten mot Polen
och Marinöverenskommelsen från 1935 med Storbritannien. Den 25
augusti 1939 undertecknade i London den brittiska och polska
regeringen en försvarsallians mellan länderna. Det att Hitler krävde
Memel före han krävde den polska korridoren indikerar sammantaget
att Hitler hade för avsikt att följa linje 1 och 3 före linje 2 ovan. Linje
1 var behäftad med svagheter och antaganden, men bara mot en
jämbördig och likvärdigt fräck motståndare. Hitler var mer nogräknad
med befolkningsgruppernas ariskhet i norr, till skillnad från hans
realpolitiska inställning till italienare söderut och ungrare, rumäner
och bulgarer. Kanske valde han linje 1, men hoppades på ett
lyckosamt scenario 3 ovan med en bred front, för att han hade för låga
tankar om litauerna, inte många litauer värvades till Waffen-SS under
kriget.62 Men 50 000 litauer värvades i alla fall till polisbataljoner
utanför SS. Det intressanta är att Hitler till del valde att befria
Baltikum genom linje 1 ovan, med styrkor genom Memel, när han
inledde Operation Barbarossa den 22 juni 1941. Antagligen bl.a. för
62
Detta berodde även på Himmlers personliga misstro mot litauerna, men
även på att litauerna liksom finnarna krävde att eventuella frivilligförband
skulle vara självständiga och även ledas av litauiska officerare. Något som
tyskarna inte accepterade.
272
att planerna redan var uppskissade sedan en lång tid tillbaka, med den
förändringen från i 1939 att, eftersom det inte gick att åstadkomma
fred med dem Allierade, så förutom att Armeegruppe Nord skulle gå
in via Litauen genom Lettland och Estland mot Leningrad så skulle
också Armeegruppe Mitte längre söderut stöta genom Vitryssland för
att svänga norrut vid Smolensk i riktning Leningrad och ansluta sig till
Armeegruppe Nord och därigenom fånga dem sovjetiska trupperna
som drar sig tillbaka i en fälla. Fördelarna med att Armeegruppe Mitte
stötte genom Vitryssland var större än nackdelarna i det strategiska
läge som förelåg, eftersom Hitler hade lagt fram flertalet fredsappeller
till dem Allierade i 1939 och 1940, utan resultat. Alltså blev alla
tidigare planer om begränsat krig obsoleta 1940-1941, nu skulle det gå
snabbt. Sydöstra Litauen inkluderandes Alytus och Vilnius blev
snabbt föremål för stridshandlingar när delar av Armeegruppe Nords
3:e tyska pansararmé framryckte med utgångspunkt östra Ostpreussen,
i riktning mot Moskva. Centrala Litauen blev föremål för en tysk
framryckning i riktning mot Leningrad. Planerna för Operation
Barbarossa blev klara strax före julhelgen 1940. Men på grund av de
stora fallskärmsjägarförlusterna vid luftinvasionen av Kreta i maj
1941 så använde sig aldrig Hitler initialt av fallskärmsjägarna på
”nykonventionellt” sätt, så som jag föreslog med målet estländska
oljeproduktionen i Kohtla-Järve. Invasionen av Kreta (Operation
Merkur) var drygt en månad före Operation Barbarossa och avslutades
inte förrän den 1 juni, så det var även knappt om tid och man måste ta
hänsyn till att förlusterna var så stora under Operation Merkur, dem
tyska förlusterna uppskattades av dem Allierade (Churchill) antingen
under eller efter kriget till närmare 16 000 man för hela företaget
under loppet av 11 dagar. (Men officiella tyska uppgifter från tiden sa
6 400 man, kanske duperade nazisterna folket, men 16 000 är nog i
högsta laget, med tanke på att de deltagande tyska fallskärmsjägarna
utgjorde 22 000 man så skulle 6 400 man förluster utgöra en tredjedel
av dem luftlandsläppta styrkorna. Lägg på några tusen så får man
nog en rimlig förlustsiffra. En tredjedel förluster är förvisso mycket,
men det är inte unikt för krig.) Det var inte läge att sätta in
fallskärmsjägarna i strid igen så snart efter manglingen på Kreta, trots
273
att tyskarna vann en Pyrrhusseger där. Efter den dyrköpta segern i
Operation Merkur på Kreta, bestämde Hitler att någon
”nykonventionell” luftlandsättningsoperation inte kunde komma
ifråga igen, på grund av dem stora tyska förlusterna vid
luftlandsättningen av fallskärmsjägarna på Kreta. Emellertid så
godkände Hitler och Mussolini i ett senare skede planerna på
Operation Herkules, eller m.a.o. invasionen av Malta, som delvis
skulle ha genomförts med en luftlandsatt tysk och en italiensk
division, men den kom aldrig att realiseras. Tyska krigsmaktens
överkommando beordrade dock i slutet av september 1941 den från
Kreta märkta sjunde fallskärmsjägardivisionen 7.Fliegerdivision att
omgående ta över ställningarna vid Schlüsselburg vid floden Neva,
som gick i en krök från sjön Ladoga norr om Leningrad och som rann
genom staden ut i Finska viken. Men denna styrka marscherade till
fronten från flygplatsen i Ljuban sju mil därifrån.
Prolog: Om inte annat så hoppades Hitler på ett scenario enligt
alternativ 1 eller 3 ovan redan våren 1938, då han proklamerade för
världen att Klaipėda var en av hans högsta prioriteter, endast
Sudetenland hade högre prioritet. Men denna proklamering föregicks
av ett polskt ultimatum som överlämnades till Litauen den 17 mars
1938, som gick ut på att Litauen skulle ingå diplomatiska relationer
med Polen inom 48 timmar. Litauen hade konsekvent vägrat ha
diplomatiska relationer med Polen efter 1920 som protest mot Polens
annektering av Vilniusregionen. För att förstå Polens agerande måste
man veta att det var polackernas underrättelsetjänst som först knäckte
den tyska Enigma-koden, genom att göra en kopia av den tyska
dechiffreringsmaskinen.63
63
Polackerna lyckades läsa tysk signaltrafik igenom hela 1930-talet med
varierande framgång. Emellertid så alternerade tyskarna Enigma-maskinen i
september 1938 strax före Münchenkonferensen om Tjeckoslovakiens
framtid, och i mitten av september föll en ridå över tysk meddelandetrafik
som skulle vara till april 1940 när brittiska kryptoanalytiker byggde vidare på
dem polska erfarenheterna och knäckte några av dem tyska koderna strax
274
5 dagar tidigare den 12 mars 1938 hade Tyskland annekterat
Österrike, och Polackerna kände sig sannolikt otrygga av det
internationella samfundets milda verbala respons på annekteringen.
Men polackerna var opportunistiska också, när de ställde ett kärvt
ultimatum till Litauen. Fast den första versionen av ultimatumet var
ett ultimatum med visst demografiskt fog, med tanke på att Vilnius
Litauenspråkiga befolkning utgjorde endast 2-3 procent av
befolkningen enligt ryska (1897 års) och tyska (1916 års)
folkräkningar. Resterande befolkning utgjordes av ungefär lika delar
judar och polacker. Den andra versionen av ultimatumet var mera
plottrat och med inslag av kanonbåtsdiplomati på slutet.
Den första versionen av det polska ultimatumet:
A) Etablera normala diplomatiska och konsulära relationer med
Polen
B) Tillåt normal järnvägs- och vägtrafik och dirigera telefon- och
telegraflinjer tvärsöver demarkationslinjen
C) Lägg till, till Litauens konstitution, erkännandet att Vilnius
inte längre är huvudstaden i Litauen.
D) Fullfölj konventionen som skyddar polska minoriteter I
Litauen tillfullo
E) Fullfölj en handels- och tarifföverenskommelse
F) Utred tillfullo incidenten i Trasnykai*//*
*/Den 11 mars, dagen innan den tyska annekteringen av Österrike,
sköt en litauisk gränsvakt en polsk soldat på demarkationslinjen i byn
Trasnykai. Under 1920 till 1930-talet hade liknande händelser
inträffat. Mellan 1927 och 1937 dödades sju litauiska gränsvakter
under sammanlagt 78 incidenter. Vanligtvis så hanterades sådana
incidenter på lokal nivå för att undvika en eskalation av händelsen.
Vid detta tillfälle emellertid, så skrev polska nyhetstidningar och
före den tyska offensiven mot Frankrike, Beneluxländerna och
Nederländerna.
275
sände polsk radio uppeldande anti-litauiska sentiment. Protester hölls i
Warszawa och i Vilnius där folk ropade för militär intervention mot
Litauen. Frankrike var Polens nära allierade. Litauernas budskap till
Warszawa via Frankrikes budbärare, var att föreslå en kommission för
att undersöka incidenten vid Transnykai och förhoppningar om
samstämmighet om tillvägagångssätt för att undvika sådana incidenter
i framtiden. Polackerna vägrade tillsätta en sådan kommission. Det var
uppenbart vilket som var polackernas syfte. Samtidigt närmade sig
Litauen andra utländska makter för att om möjligt få internationellt
stöd./*
Polen satte upp fyra divisioner, runt 50 000 polska trupper, längs
demarkationslinjen. De polska trupperna förstärktes med
pansarfordon, två flygflottiljer bestående av hundra flygplan och av
den polska flottan i Östersjön som var deployerade längs den litauiska
kusten. Drygt 20 000 litauiska trupper speglade polackerna på den
andra sidan av demarkationslinjen.
(*****) Frankrike och Storbritannien var upptagna med Tysklands
Anschluss av Österrike och pressade Litauen till att normalisera
relationerna med Polen så fort som möjligt. Stalin å sin sida satte press
på Polen och uppmanade Frankrike att skruva ned konflikten och
försöka få Polen att mildra sina krav. I sin respons på Polens
ultimatum hotade Sovjet att upphäva den Sovjet-Polska ickeaggressionspakten från 1932. Sovjeterna gjorde emellertid klart att
Ryssland inte ville bli indragna i en väpnad konflikt. Efter Tysklands
annektering av Österrike vände Hitler sitt fulla intresse mot Memel. I
händelse av väpnad konflikt mellan Polen och Litauen skulle tyska
trupper försvara och ockupera Memelprovinsen och stora delar av
västra Litauen. Polackerna gick med på att samarbeta med Tyska
trupper och respektera tyska intressen i Memel, om en sådan väpnad
konflikt skulle uppstå. Hitler önskade dock status quo (oförändrat
tillstånd) tills vidare eftersom han ville lägga mer tid bakom sig efter
den nyliga annekteringen av Österrike. Så även Tyskland föreslog
litauerna att Litauen skulle gå med på dem polska kraven. Polen
276
gjorde ett liknande opportunistiskt storpolitiskt drag, mot den
tjeckiska regeringen i Prag den 30 september 1938 när Nazityskland
invaderade Sudetenland, och polackerna krävde och tog en bit av
Zaolzie i oktober 1938. Zaolzie under interimsfreden hade varit
föremål för dispyter mellan Polen och Tjeckoslovakien. Zaolzies
tjeckiska befolkning var 1930, 120 600, och minskade till 44 600 i
1939 års folkräkning. Under samma period 1930 fanns det 76 200
polacker och 17 200 tyskar i Zaolzie. Polackerna hade vid
folkräkningen 1939 minskat till 51 500 och tyskarna ökat till 38 400
personer. Fast historiskt så hade Zaolzie haft en polsk
majoritetsbefolkning fram till 1921. Men saken är den att kräver
polackerna Zaolzie och Vilnius på den grunden att majoriteten av
befolkningen där är etniskt polska, hur kan man då hävda att man
samtidigt har rätten till, och kräva att få behålla Freie Stadt Danzig?
Freie Stadt Danzig hade en förkrossande tysk majoritetsbefolkning, i
1923 års folkräkning 95 procent om man räknar både urbana (Danzig)
och rurala områden. Hela världskrigets påstådda moraliska grund för
den Allierade krigsförklaringen står på lös sand. Detta är min 5:e
rimligt obestridbara strategiska inblick, men det var inte en del av en
medveten strategi för varken Churchill eller Hitler (*****). Och man
ska komma ihåg att den andra påstådda historiska anledningen till att
de Allierade förde krig mot Tyskland – Förintelsen – är en
efterhandskonstruktion som är lätt att dekonstruera, Hitler hade ju före
den 20 januari 1942 och Wannseekonferensen, inte gjort några
förberedelser för att likvidera judarna. Så länge kriget gick bra
övervägde Hitler att skicka judarna och zigenarna till Madagaskar.
Avslutandet på den uppmjukade, men plottriga andra versionens
fyra punkter:
Oförmågan att respondera eller krav på tillägg av några
bihang eller reservationer från dem litauiska myndigheterna,
kommer att anses vara en vägran. I händelse av en negativ
Litauisk respons kommer de polska myndigheterna att
277
garantera de rättfärdiga statsintressena med dess lämpliga
medel.
En vecka efter att Litauen accepterat det polska ultimatumet i mars
1938, lade Tyskland fram ett memorandum där man krävde
aktionsfrihet för pro-tyska aktivister i Memelregionen, och ett
minskande av litauiskt inflytande där. Memorandumet var medvetet
trubbigt och vagt skrivet, vilket skulle möjliggöra för Tyskland att
anklaga Litauen för brytande mot memorandumet. Litauerna löste
aldrig sina problem utan sköt upp lösningen i hopp om bättre tider, i
mellantiden hoppades de att inte ge tyskarna någon ursäkt till att
invadera. Det var ingen särskilt lyckad taktik, pro-nazistisk
propaganda och protester var våldsamma, även bland den litauiska
populationen, och de lokala myndigheterna kunde inte förhindra dem.
Nazisterna ansatte fysiskt, litauiska organisationer. Den 1 november
1938 pressades Litauen till att lyfta krigslagarna och censuren av
pressen. I december fick protyska partier 87 procent av väljarstödet i
Memelterritoriet. I december 1938 tog Adolf Hitler emot Dr. Ernst
Neumann, den största fisken i rättegångarna 1934 mot
Memelprovinsens nazister, som hade frigivits i februari 1938 och
blivit ledare för Memels protyska rörelse. Adolf Hitler försäkrade
honom då att Memelfrågan skulle vara löst till mars eller april 1939.
Ernst Neumann och andra nazistaktivister gjorde anspråk på rätten till
självbestämmande för Memelregionen och krävde att Litauen öppnade
upp för förhandlingar över Klaipėdas politiska status. Nazisterna
förväntade sig att parlamentet skulle rösta för en återförening med
Tyskland när det sammanträffade i mars den 25 i 1939. Tysklands
officiella kanaler bibehöll total tystnad i frågan. Tyskland hoppades
att Litauen frivilligt skulle ge upp den stökiga regionen enligt punkt 2
ovan.
Röda arméns seger vid floden Chalchin-Gol i augusti 1939
När Japan från sin koloni Korea invaderade Manchuriet 1931 sågs det
med stor oro av Stalin och Röda arméns ledning. Det var nämligen
278
känt att i Japan på längre sikt behövde trygga sitt behov av olika
naturresurser. Från maj till september 1939 pågick intensiva strider i
ett gränsområde mellan Manchuriet och Mongoliet. Detta sommarkrig
mellan japanska och sovjetisk-mongoliska trupper vid floden
Chalchin-Gol uppmärksammades knappt av omvärlden, trots att det
fick stor betydelse för hur det kommande storkriget skulle utvecklas.
Japanerna stod i begrepp att företa sig en större samordnad offensiv
med den 6. Armén, inalles 75 000 man med flygunderstöd från över
300 flygplan. Man planerade att operationen skulle inledas den 24
augusti, dagen efter det rysk-tyska fördraget från den 23 aug 1939.
Zjukov bestämde sig för att göra ett förekommande angrepp med över
57 000 man och drygt 500 stridsflygplan samt två mongoliska
kavalleridivisioner. Tidigt på morgonen den 20 augusti gick de
sovjetiska trupperna över Chalchin-Gol.
Japanerna fokuserade efter det misslyckade företaget, på kriget i
Kina, medan de fortsättningsvis var strikt defensiva i Manchuriet. År
1941 valde Japan att inte ansluta sig till Tysklands anfall mot
Sovjetunionen eftersom man tidigt förutsåg att krigsutgången inte var
given. Istället höll man fast vid det neutralitetsavtal som hade ingåtts
med Sovjet i maj samma år. Stalin hade undgått ett flerfrontskrig mot
Axelmakterna.
Polen 1939
Artikel II. i det Hemliga tilläggsprotokollet i det
rysk-tyska fördraget från den 23 aug. 1939
I händelse av territoriell och politisk ombildning av
områdena tillhörande den Polska Staten, skall
inflytandesfärernas gräns dras ungefär längs linjen på
floderna Narev, Wisla och San. Frågan om huruvida det
ligger i båda staternas intressen att upprätthålla en
oberoende Polsk Stat och inom vilka gränser en sådan
stat skall få existera kan bara slutligen avgöras inom
loppet av vidare politisk utveckling.
279
I vilket fall som helst kommer båda Regeringarna att
lösa frågan genom vänskapligt samförstånd.
1919 tog segrarmakterna från första världskriget ifrån Tyskland den
”polska korridoren”, en landtunga som förband Tyskland med
Ostpreussen (nuvarande ryska Kaliningrad och delar av Polen) med
tillhörande tyska landområde som tillsammans var formad som en
gigantisk bumerang. När Nazitysklands krav i mars 1939 på att Polen
skulle avstå från korridoren till Östersjön blev hotfulla, avvisade
Polen Hitlers krav den 26 mars 1939, fyra dagar efter Tysklands
annektering av Memel. Kraven som Hitler ställde på Polen den 21
mars 1939 var som följer;
1) Den fria staden Danzig skall tillåtas att förena sig med
Tyskland.
2) En exterritoriell förbindelse mellan Ostpreussen och övriga
Tyskland skall skapas.
Fall Weiss (plan vit) kallades den tyska plan, som beordrades
igångsättas den 3 april 1939 och slutfördes den 15 juni 1939, för en
invasion av Polen. Hitler hade för vana att ha en utstuderad plan för
alla förutsebara eventualiteter, så man kan inte utgå från att han vid
denna tid hade för avsikt att anfalla Polen på bred front med enbart
planen som grund för sina antaganden, men en sådan plan blev nog
mycket av ett ”sluttande plan” ändå. Anfallet mot Polen var tänkt att
gå av stapeln den 26 augusti 1939, men det sköts upp till den 1
september 1939 på grund av engelska medlingsförsök och Italiens
ovilja att stödja Tyskland i detta läge. Fälttåget i Polen initieras med
Hitlers iscensatta angrepp mot den tyska radiostationen Sender
Gleiwitz i Gleiwitz (polska; Gliwice) i Övre Schlesien i Tyskland den
31 augusti 1939. Angreppet utfördes av tyskar utklädda till polska
soldater i den hemliga Operation Himmler, planerad och beordrad av
Reinhard Heydrich. Händelsen går under namnet Gleiwitzincidenten.
Den 1 september 1939 återtog Hitler den polska korridoren och gick
till angrepp mot Danzig i norr. Han anföll samtidigt tidigare tyska
280
områden längs med Polens västra och södra gräns. Tre dagar senare,
efter Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaring mot Tyskland,
angrep han det egentliga Polen storskaligt från tre väderstreck. Hitlers
beslut om ett definitivt massanfall kan eller inte kan, ha något att göra
med ”Bromberg blutsonntag” 1939. Uppgifter kastas fram och
tillbaka bland icke tillförlitliga källor inklusive engelskspråkiga
Wikipediasidor, men man vet att händelserna tog plats mellan den 31
augusti och söndagen den 3 september 1939 i Bydgoszcz64, och att
minst 100-300 (polska källor) etniska tyskar dödades av polska
trupper (och mobbar av civila polacker, enligt engelska
Wikipediasidor). Sedan slänger de polska källorna in 40-50 dödade
polska soldater i kompotten för att väga upp det och få det att framstå
som uteslutande en väpnad kamp mellan partisaner och polska
soldater. Man kan med säkerhet säga att händelserna som ledde fram
till Bromberg Blutsonntag startade den 31 augusti 1939, för Hitler
nämnde händelsen i sitt tal den 1 september 1939 och han refererade
där till Polens mobilisering och ”gårdagens förnyade ohyggligheter”.
Så man får anta att dem polska illdåden blev en i tiden omedelbar men
beräknande och ändå känsloladdad ursäkt för Hitler att initiera det
tyska kriget mot Polen med start den 1 september.65 Hur det än ligger
till med den saken så var den huvudsakliga orsaken till det påföljande
storskaliga anfallet mot Polen realpolitiskt, Hitler kunde den 3
september 1939 inte veta att kriget i väst skulle bli ett lågintensivt
”Sitzkrieg”, så han var ute efter ett snabbt avgörande i Polen. I vilket
fall så kastar dem polska uppgifterna inte något ljus över händelserna i
Bydgoszcz. Tyska Wikipedia anger siffran 4 000-7 000 dödade civila
64
Polackerna hävdar att händelserna ägde rum mellan den 3-5 september.
Dock, den 22 augusti sade Hitler till sina generaler; ”Jag ska vidta åtgärder
för en propagandistisk casus belli (orsak till krig). Dess kredibilitet är oviktig.
Segraren kommer inte att bli tillfrågad om han sade sanningen”. Men
eftersom polackerna mer eller mindre erkänner en viss etnisk rensning så vet
man att det har hänt. Den enda fråga som inte är tillfullo besvarad, förutom
numerären och tillvägagångssätt, är om rensningen startade före den 1
september och Hitlers initiering av kriget, eller efter. Sannolikt var incidenten
inte en isolerad företeelse mot etniska tyskar i Polen.
65
281
tyskar, vilket har en anmärkningsvärd diskrepans från dem 100-300
dödade civila tyskar som polackerna anger. I den krigstida nazistiska
propagandan, som var den som myntade begreppet Bromberg
blutsonntag, angavs siffran 58 000. Hur många offer det var har ändå
liten betydelse för Hitlers krigsinitiering, även om det hade rört sig om
den lägsta siffran så hade han ändå fått ett känsloutbrott, och krig ville
han ha. Men som sagt, man kan vara ganska säker på att händelserna
ägde rum med start före Hitlers aggression mot Polen, och inte
uteslutande mellan den 3-5 som polackerna hävdar, trots att korten har
blandats ivrigt. Förberedelser för krig hade gjorts från bägge sidor när
kriget bröt ut. Repressalier skulle i alla fall följa för Bromberg
blutsonntag. Under septemberkampanjen, på Hitlers order från den 25
september, använde Luftwaffe alla tillgängliga flygstridskrafter för
bombningen av Warszawa, även obsoleta Junkers Ju-52/3m
bombplan. Efter inledande polska framgångar den 9 september,
utsattes en polsk armé sydväst om Warsawa för nästan hela
Luftwaffes samlade anfallskraft. Båda sidor av floden Bzura
förvandlades till en dödsfälla för 200 000 polska soldater. Först blev
polackerna avskurna av intensiva flyganfall och därefter prisgavs de åt
raseriet hos den moderna tyska armén. Slaget vid Bzura, även kallat
slaget vid Kutno, var det största enskilda slaget under den tyska
invasionen av Polen 1939. Slaget slutade med den fullständiga
undergången för den polska Posnanarmén. 1 000-tals polska soldater
stupade och omkring 100 000 togs tillfånga. Den 25 september 1939,
24 dagar efter det tyska anfallets början, släppte Luftwaffe 500 ton
högexplosiva bomber och 72 ton brandbomber över Warszawa i ett
kraftförsök att få resterande polska garnisoner att kapitulera. Hitler
lovade i sitt tal den 1 september 1939 att Tyskland endast skulle
anfalla militära mål så länge som polackerna höll sig till krigets lagar.
Men vad Hitler lovade är en sak, vad han verkligen gjorde är en helt
annan sak. Men man kan i alla fall säga att kirurgisk krigföring inte
var så lätt på den tiden i tättbebyggda områden, när somliga Imperium
Dei-nationer66 inte klarar av det ens med dagens teknik. Junkers Ju66
Gudsstater.
282
52/3m bombplan var inga störtbombare som Junkers Ju 87 Stuka och
hade knappast förmågan att identifiera och urskilja ett speciellt mål i
en stad och precisionsbomba det. Collateral damage kommer att ske,
om den ens är collateral (oavsiktlig). Två dagar efter Hitlers
krigsförklaring förklarade först Storbritannien krig, och senare samma
dag förklarade Frankrike krig mot Tyskland. Det chockade Hitler,
men tärningen var kastad, andra världskriget hade startat.
Chamberlain’s fredspolitik blev en belastning för honom och de
berömda orden ”Peace in our time” häcklades av Churchill, men det
var Chamberlain som förklarade Hitler krig. Hitlers övertygelse om att
Västmakterna Storbritannien och Frankrike skulle ge med sig ännu en
gång, precis som de hade gjort före han gick in i Sudet i
Tjeckoslovakien, var grundad på underrättelseinformation om att
Polskt motstånd snabbt skulle kollapsa. Därför antog han felaktigt att
britterna och fransmännen inte skulle ta risken att sätta emot om han
bara såg till att avsluta Polenfälttåget snabbt. Efter att ha hämtat sig
från chocken av dem Allierades krigsförklaring så intalade Hitler sig
att det inte skulle bli något krigande från dem Allierades sida. Han
utgick därefter ifrån att krigsförklaringen den 3 september var en
ballong med varmluft och beordrade därför Wehrmacht och
Kriegsmarine att strikt förhålla sig defensiva i väst. Det snöt sig
samma dag när en tysk ubåt (U-30) den 3 september sänkte det civila
passagerarfartyget SS Athenia på grund av en förväxling av fartygstyp,
och brittiska Bomber Command bombade marinbasen Wilhelmshaven,
också samma dag men inte kausalt följt på sänkningen av SS Athenia.
28 av dem 117 dödade på SS Athenia var amerikaner vilket ingöt en
viss fruktan bland tyskarna att Amerika också skulle förklara
Tyskland krig. Den 18 september 1939 var allt centralt organiserat
motstånd i Polen brutet, däremot försvarade sig polska styrkor på sina
håll ända till den 5 oktober. Särskilt hårdnackat motstånd bjöd
Warszawa och den 20 september bombade Nazityskland staden.
Warszawa föll den 27 september. Hitler och Stalin delade upp Polen
mellan sig, tyskarna tog först västra Polen i anspråk, varpå ryssarna
den 17 september gick in i och tog östra Polen i besittning och
inkorporerade den i Sovjetrepubliken Vitryssland (SSRB). Så här
283
förklaras den ryska ockuperingen, den så kallade ”fjärde delningen av
Polen”:
Tyskland gick in i det egentliga Polen från nordöstra Tyskland, från
östra Ostpreussen samt söderifrån från Schlesien och f.d.
Tjeckoslovakien i en dubbel kniptångsmanöver den 3 september, och
Sovjet gick in österifrån genom sovjetrepublikerna Vitryssland och
Ukraina den 17 september. De tyska trupperna från Armeegruppe
Nord under von Bock och Armeegruppe Süd under von Rundstedt,
skulle från Nordtyskland i nordöst och Schlesien i östsydöst möta upp
varandra i Warsawa, och från östra Ostpreussen och Slovakien i söder
möta upp varandra i Brest-Litovsk 200 km öster om Warsawa. Den 8
september ver den inre kniptångsmanövern mot Warsawa genomförd
och den 17 september var den yttre kniptångsmanövern mot BrestLitovsk genomförd. Det tyska anfallet föregicks av ett spänt
diplomatiskt läge då Tyskland krävde att Polen skulle avstå den så
kallade polska korridoren, en smal landremsa som förband Polen med
Östersjön och delade Tyskland.
Det sovjetiska intåget var däremot oväntat, och tolkningen av
incidenten är en polsk-rysk kontrovers. Polska historiker betraktar
intåget som en regelrätt ockupation och kränkning av folkrätten. En
ockupation kräver dock att två krav uppfylls:
1. att den gamla befolkningen lyder sin gamla regering
och
2. att man behåller sitt gamla medborgarskap.
Inget av dessa förhållanden gällde i östra Polen då befolkningen
röstade för ett införlivande i Sovjetunionen den 22 oktober 1939 med
99,9 procents övervikt, vilket med säkerhet innebär att valet var
riggat. Den officiella sovjetiska versionen var att man ville befria den
ukrainska och vitryska befolkningen, som utgjorde en majoritet i
Polens östra provinser (minst 65 procent). Ett annat såkallat argument
var att Polen var ett land i upplösning. Ytterligare en anledning var de
284
sovjetiska kraven på området sedan polsk-sovjetiska kriget 19191921, där Sovjetunionen gjorde anspråk på det ryska tsarimperiets
gränser samt hänvisade till att det besatta området motsvarade lord
Curzons gränsförslag från 1920 under det Polsk-Ryska kriget
(Curzonlinjen). Uppdelningen 1939 överensstämmer i stort med
Polens östra gräns av idag.
Saarland 1939
Hitler var inte den som slog först av dem inblandade i Väst under
andra världskriget innan Tyskland ockuperade Frankrike 1940, den
som slog först var Frankrike. 4 miljoner franska män mobiliserades
för att initiera kriget mot tyskarna, och hundratusen av dem skulle dö i
det kommande världskriget. Efter den fransk-brittiska
krigsförklaringen, som kom den 3 september 1939, gick fransmännen
till anfall den 4 september. Offensiven gick 8 kilometer in i Saarland.
Det var tyskar som kom att bli de första att folkfördrivas i andra
världskriget. Den franska offensiven kom inte längre, utan utmynnade
i små skärmytslingar. Man såg det fortfarande inte som ett riktigt krig
utan trodde att allt skulle ordna sig. Fransmännen hade Maginotlinjen
och tyskarna hade sin försvarsbarriär, Siegfriedlinjen, mitt emot.
Finska vinterkriget 1939 (på finska: talvisota)
Startades av Stalin och utkämpades mellan 150-miljonersstormakten
Sovjetunionen och 3,5-miljonerssmåstaten Finland. Officiellt började
kriget den 30 november 1939, på Karl den tolftes dödsdag, när de
rödas flygvapen anföll Helsingfors. Efter hårt och envist motstånd i
hopplöst underläge tvingades Finland den 13 mars 1940 gå med på
fred och göra vissa landfrånträdelser.
När Vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen bröt ut
evakuerades ett område vid Norra Ishavet. Även de s.k.
kolanorrmännen som mestadels härstammande från det norska Fylket
Finnmarken evakuerades från orten Tsypnavolok i nordöstra
285
Rybatjihalvön (Rybachi peninsula på engelska, eller Fiskarhalvön på
svenska). Området konsoliderades av Sovjetunionen.
Under finska vinterkriget 1939-1940 stod slaget om Petsamo, mellan
Finland och Ryssland, som avslutades den 11 februari 1940 och som
efter ett återupptaget anfall medförde att Sovjetunionen ockuperade
hela det finska Petsamo vid Norra Ishavet från den 25 februari 1940. I
det följande fredsfördraget i Moskva drygt två veckor senare, den 13
mars samma år, övergick enbart den finska delen av Fiskarhalvön
(nämligen den västra delen som svenskar kallar Mellanhalvön, som
förbinder resten av Fiskarhalvön med fastlandet) till Sovjetunionen.
Fiskarhalvön var den nordöstra utskjutande delen av det långsmala
nord-sydliga Petsamo, eller den del som låg omringad i tre väderstreck
av Norra Ishavet, före 1940 var den delvis finsk (Mellanhalvön).
Sovjetunionen hade inte koncessionsrättigheterna över Petsamos
Nickelgruvor efter Moskvafreden från och med den 13 mars 1940.
(”Moskvafreden” bör inte förväxlas med ”mellanfreden” från den 19
sept. 1944.)
Brittiska, kanadensiska och tyska ekonomiska och strategiska
intressen i Petsamos Nickelgruvor (Nickel användes bland annat till
kulor och när man tillverkar metallegeringar, och Petsamos Nickel
var Tysklands enda källa till Nickel under kriget) var påfallande stora,
därför avhöll sig Sovjetunionen från ytterligare territoriella krav då,
vid ingåendet av Moskavafreden med Finland. Rybatjihalvön eller
Fiskarhalvön var vid den här tiden ett wild card och så var hela
Petsamo, men insatserna var höga. Under den tyska invasionen av
Sovjetunionen 1941 och under dem påföljande tre åren var området
skådeplats för ett positionskrig. Från halvön kunde man övervaka den
allierade lend-lease trafiken och båda sidor hade kraftigt befäst sina
positioner på halvön.
Sverige mellan stolarna 1940
Det kördes under en tid 1940-41 mycket lastbilstrafik HaparandaPetsamo. Petsamotrafiken kallade man i Sverige denna handel som
skedde på den sandiga ”kostigen” via den finska hamnen Liinahamari
286
vid Petsamo under perioden april 1940 till juni 1941 och det tyska
anfallet på Sovjetunionen. (Perioden för Moskvafreden.) Fram till
september 1940 var trafiken ej närmare reglerad av dem krigförande,
därefter stoppades den av Tyskland. Varför? Därför att Hitler ville ha
ett beroende Sverige knutet till Tyskland, och för att han kunde det.
Handeln krävde därefter såväl Tysklands som Storbritanniens
godkännande. De Allierades expeditionskår landsteg vid den norska
kusten drygt en månad efter den finsk-ryska Moskvafreden.
Sovjeterna var antingen välvilliga eller hade inte förmåga att effektivt
ingripa mot in- och utförseln av last till och från den finska hamnen
Liinahamari i Petsamo fjord i norra Petsamo vid den här tiden.
Definitivt så hade tyskarna från sensommaren 1940 efter
ockupationen av Norge, en förmåga att kontrollera in- och utförseln av
varor den vägen. Det var då som Hitler på allvar började jävlas med
Sverige för att göra oss mer beroende av Tysklands välvilja. Det är i
alla fall min självklara teori även om den är svårstyrkt, men det som
styrker den är det faktum att det hände just då att Hitler krävde besked
av Per Albin Hansson ”varför Sverige handlade med Storbritannien”
och att detta var en svepande fråga som riktades – inte till nationen
som en svepande fråga sig bör, utan till Per Albin Hansson som
svensk regeringsledare. Per Albin hade ingen möjlighet att svara vare
sig bu eller bä på denna svepande fråga riktad till ett fåtal ministrar
med Tysklands hela mäktighet bakom, och lämnade därför fältet fritt
för tyska motåtgärder. Hitler var dock mild mot Sverige som inte
totalförbjöd all import till Sverige via Liinahamari hamn därför att han
förväntade sig att vi skulle förhindra engelskinspirerat sabotage mot
dem norrbottniska hamnarna och fortsatta oavbrutna malmleveranser
enligt kraven han ställde den 9 april vid starten för den tyska
ockuperingen av Danmark och Norge.
Expeditionskåren till Finland 1940
Churchill drev på dem franska generalerna för att ”ententen” från
första världskriget skulle gå till anfall mot tyskarna. En brittisk-fransk
287
expeditionskår, the British Expiditionary Force (BEF), bildades i mars
1940. Dess första uppgift var förment att hjälpa Finland mot
Sovjetunionen i vinterkriget som hade varat sedan 30 november 1939.
Problemet var bara att Finland tvingades till en fredsuppgörelse med
Ryssland redan den 13 mars 1940. Informationen om Sveriges och
Norges inställning till den Allierade Expeditionskåren under kriget är
dimmig och obskyr. Det verkar vara en cover-up från brittisk och
norsk sida, en rökridå som ligger kvar än idag. I början, vid tidpunkten
för det finska vinterkriget, så nekade både Norge och Sverige
expeditionskåren fri passage trots att Finland appellerade till oss, mot
bättre vetande ska tilläggas. Den kalla vintern 1939-1940 satte också
stopp för eventuella expeditionsplaner in i Finland. De Allierade
landsteg aldrig vid Petsamo i norra Finland, vars inlopp bevakades av
ryssarna efter den 11 februari 1940 först efter månadslånga finskryska strider. De Allierade landsteg först vid den norska kusten på tre
ställen - Harstad vid Narvik på den 69 breddgraden, Namsos c:a 500
km söderöver fågelvägen fortfarande i den smala delen av Norge,
samt i Åndalsnes c:a 270 km söder om Namsos fågelvägen - drygt en
månad efter den finsk-ryska fredsuppgörelsen. Och efter dem
inledande striderna gick de till anfall mot och intog Narvik den 28
maj. (Se; Norge och Danmark 1940, *) Jag har endast kunnat
fastställa att Sverige vid någon för mig oklar tidpunkt förvägrade dem
Allierade genomfart (så kallat) på svenskt territorium vid tidpunkten
för det finsk-ryska kriget, och det kan bara ha rört sig om under ett
spann på ett begränsat antal dagar när expeditionskåren fortfarande
var på planeringsstadiet alldeles i slutet av det finsk-ryska
vinterkriget. Det måste anses uteslutet att Sverige tillfrågades om en
Allierad transitotrafik men inte Norge. Frågan som uppstår är; tog
Norge efter den 9 april 1940 aktivt ställning när de planerade att
släppa igenom britterna genom deras land till Sverige och – som
norrmännen måste ha förstått – Kirunas malmfält och
Norrlandshamnarna efter att tyskarna invaderade deras eget land?
Eller föll de tillföga för brittiska påtryckningar på ett sätt som lämnade
Sverige med notan? Något som de har anklagat Sverige och
svenskarna för att ha gjort mot norrmännen i samband med
288
ockupationen i över 70 år. Det kan också ha varit så att Norge
förhindrade fri passage till Sverige för expeditionskåren, men det
verkar inte sannolikt i ett sådant trångt läge för norrmännen. Det är
naturligt att Norge tackade ja när det Allierade målet blev att ta
kontrollen över järnmalmsutskeppningen via Narvik och hjälpa
norrmännen i kriget mot tyskarna. Läs ”Norge, Danmark och Island
1940” nedan för att bilda dig en egen uppfattning om du kan.
Norge, Danmark och Island 1940
Den 16 februari 1940 kapade en brittisk jagare ett tyskt handelsfartyg
på norskt inre vatten utan att norska stridskrafter gjorde något för att
förhindra det. Både Storbritannien och Tyskland vidtog nu konkreta
förberedelser för att besätta norskt territorium. Den brittiska planen
kallades Operation R4, som gick ut på att britterna skulle ockupera
Bergen, Stavanger, Trondheim och Narvik i det fall Tyskland kränkte
norskt territorium. Britterna inledde sedan Operation Wilfred den 8
april, dagen före den tyska invasionen. Operation Wilfred var
mineringen av norska sjöfartsleder, som tyskarna var beroende av för
sin järnmalmsimport. Den 9 april 1940 kommer svaret, tyskarna
invaderar Norge och Danmark. Dagen efter den tyska invasionen av
Danmark deklarerade Churchill att Storbritannien ockuperade dem
danska Färöarna. Sedan Hitlertyskland ockuperat Norge och Danmark
restes det krav på misstroendevotum i det brittiska underhuset, många
konservativa röstade emot sin premiärminister Neville Chamberlain
och även om Chamberlain fortfarande hade majoritet var hans
ställning så försvagad att han tvingades avgå. Winston Churchill blev
ny premiärminister samma dag den 10 maj 1940. Det var också
samma dag, den 10 maj 1940, som Churchills Storbritannien
ockuperade Island i Nordatlanten för att förhindra att tyskarna satte
upp ubåtsbaser och flygbaser där, vilket hade varit strategiskt
katastrofalt för britternas försörjningsled över Nordatlanten. Varken
Island eller Färöarna satte sig till motvärn mot den brittiska
ockupationen, förutom genom skriftliga protester. I juni 1941, ett
halvår innan USA gick med i kriget mot axelmakterna, tog
289
amerikanarna över militärkommandot på Island från britterna. Det var
även den 10 maj 1940, som tyskarna inledde Fall Gelb, den tyska
pansarframstöten genom Ardennerna mot Beneluxländerna.
Sammanträffandena den 10 maj 1940 var ingen slump. Det tog två
dagar för den tyska armén att inta Oslo. Hitler, om han skulle spela i
dem stora elefanternas liga, var tvungen att skydda sina
järnmalmstransporter från Sverige via norska Narvik. 50 procent av
tyskarnas järnmalm kom vid den här tiden från det neutrala Sverige.
Vintertid skeppades denna högklassiga järnmalm ut från Narvik
eftersom Bottenviken frös på vintern. Den fransk-brittiska
expeditionskåren skeppas * till Narvik, Namsos och Åndalsnes den 16
april 1940. Efter drygt en månads strider intogs Narvik och de
allierade kunde utropa att de hade satt stopp för malmtrafiken i
Narvik. Den 10 maj startade Hitler slaget om Frankrike.
Expeditionskåren skulle därefter tvingas överge Narvik och Norge. I
början av kriget i Norden hade norrmännen 13 000 man, inga
stridsvagnar, så gott som inga tyngre vapen, 125 piloter och 70
föråldrade flygplan, som ställdes mot det tyska Luftwaffe, den tyska
marinen och den tyska armén. Norge förvarnades, men skepticismen
var stark och man påbörjade inte mobiliseringen av dem norska
reserverna på 200 000 man. Inom 12 timmar från krigsstarten har
tyskarna landsatt och luftlandsatt 8 000 man från krigsskepp som intar
varje nyckelposition och varje lufthamn i landet. En grupp norska
femtekolonnare ledd av Vidkun Quisling assisterar tyskarna. Tack vare
att norrmännen sprängde över 300 broar för att fördröja den tyska
framryckningen lyckades de underlägsna norrmännen försinka
tyskarnas seger i Norge. Den norska motståndsrörelsen skulle komma
att inbegripa 30 000 man och vara den mest betydelsefulla subversiva
rörelsen i Europa. Norge är det enda landet i Europa där
kommunisterna inte skulle komma att spela en stor roll i
motståndsrörelsen. 300 underjordiska nyhetstidningar cirkulerade i
Norge under kriget, det är en på varje hundrade motståndsman.
Danmark togs av tyskarna på en dag.
290
(******) Beneluxländerna 1940
Den 10 maj invaderade tyskarna Holland. En bombning av Rotterdam
i Nederländerna utfördes av det tyska Luftwaffe den 14 maj 1940
under Operation Fall Gelb, invasionen av Beneluxländerna som
initierades den 10 maj 1940. Terrorbombningen ledde till att
holländarna tvingades kapitulera. Fall Gelb inbegrep huvudsakligen
den framgångsrika tyska framryckningen med pansar över
bergskedjan Ardennerna i södra Belgien och Luxembourg.
Uppföljningen på Fall Gelb hette Operation Fall Rot, invasionen av
Frankrike från den 5 juni 1940 genom överflyglingen av
förskansningen Maginotlinjen. Maginotlinjen gick från Schweiz upp
till Luxembourg och södra Belgien, vid den tysk-franska gränsen, via
bergskedjan Ardennerna.
Minettmalmer, vilket är en tämligen lågvärdig malm (30%), fanns i
ett område från nordöstra Frankrike, Belgien och Tyskland. Den
brittiska stålindustrin var i början på seklet optimerad för britternas
egna fosforfattiga malmfyndigheter genom den sura
bessermerprocessen. Från 30-talet använde europa den modernare
thomasprocessen och till denna fungerade minettmalmerna bra, så
även den svenska malmen som hade dubbelt så hög järnandel. (LKAB
hade/har både högvärdig låg och högfosformalm.) I storbrittanien
hade man vid denna tid utvecklat och förbättrat talbotprocessen,
genom denna kunde både minettmalmerna och den svenska malmen
användas som blandmalm, vilket britterna behövde eftersom deras
egna gruvor inte kunde täcka dem egna stålverkens behov. Den
belgiska malmen var säkert en av anledningarna till att Britterna
avancerade med en del av sina styrkor in i Belgien under det tyska
fälttåget Fall Gelb och Fall Rot. Säkert så var tyskarna medvetna om
britternas behov av belgisk och fransk järnmalm, det tyska
tillvägagångssättet talar för det och det vore en monumental blunder
av Hitler och hans generaler att inte räkna ut det. Det var ju tyskarna
som själva förstörde malmutskeppningshamnen i norska Narvik under
Operation Weserübung, så hur skulle de inte kunna veta att britterna
var i behov av järnmalm?
291
Frankrike 1940
Storbritanniens och Frankrikes krig mot Tyskland under perioden från
krigsförklaringen den 3 sept. 1939 fram till april-maj 1940, kallas i
Storbritannien för ”The phony war”, och i Tyskland för ”die
sitzkrieg”. Tyskarnas planer för deras invasion av Frankrike och
Beneluxländerna gick under det övergripande namnet Sichelschnittplanen. Den under första världskriget använda Schlieffen-planen
förkastades därmed. Storbritannien ville visa världen att de var karl
för sin hatt när de nu hade förklarat Tyskland krig, och hamnade i ett
predikament i Dunkerque den 26 maj innan Frankrike ännu var fullt
besatt av tyska trupper. Men den motståndare som Hitler fruktade
långt mer var Sovjetunionen och Stalin. Så Hitler hade för avsikt att
skaffa sig ett strategiskt skydd mot angrepp i ryggen från
Storbritannien och Frankrike innan han mötte Stalins Sovjet. Fast
Hitler hade inget facit innan invasionen av Frankrike på hur
krigföringen skulle komma att gå eftersom modern tysk krigföring
med pansar mot en jämbördig till och med överlägsen motståndare på
pappret, var oprövad. Därför delade han upp invasionen av Frankrike i
två konsekutiva anfall, Fall Gelb och Fall Rot, om inte anfallet genom
Nederländerna och Ardennerna (Fall Gelb) för att skära av och
omringa dem Allierade trupperna som hade avancerat in i Belgien föll
väl ut så skulle heller inte anfallet mot det franska inlandet (Fall Rot)
följa. Den 26 maj var de allierade trängda mot väggen i en korridor
som sträckte sig från kusten och 95 km inåt land och som var 24-40
km bred. Huvuddelen av the British Expiditionary Force (BEF) stod
vid franska Lille 64 km från Dunkerque. Holland med dess många
potentiellt strategiskt viktiga flygplatser invaderades den 10 maj i en
avledningsmanöver, men det skulle nog ha skett i alla fall. Planerna
föll mycket väl ut för Tyskland och måhända fick Hitler hybris inför
framtiden. De franska Hamnarna i Calais och i Boulogne, väster om
det likaledes franska Dunkerque där den Allierade evakueringen
Operation Dynamo ägde rum, föll i tyskarnas händer och möjliggjorde
den tyska strategin.
292
”Fredsrörelsen”
I Europa var de brittiska nazisterna mycket aktiva innan partiet
förbjöds. Den brittiske fuehrern Oswald Mosely utmanade makten i
London, men blev internerad den 23 maj 1940. Partiets slagord
”Stoppa kriget” kom från dem tyska nazisterna, som vid den här tiden
sökte en separatfred med Storbritannien. Nu var Churchill Londons
starke man.
Krigsförbrytelser
Frankrikes öde beseglades under tre avgörande dagar i juni 1940.
Evakueringen av dem allierade soldaterna i franska kuststaden
Dunkerque den 4 juni förklarades av Hitler vara Tysklands nya
nationaldag. 3000 franska soldater och officerare med afrikanskt
ursprung, arkebuserades av SS-Totenkopf, efter att de hade tagits
tillfånga den 15 juni 1940. (SS = Schutzstaffel. På svenska –
Skyddsstyrkorna)
Italien förklarar krig
I mars 1940 träffade Mussolini Hitler och lovade då att Italien skulle
dra ut i krig så snart möjlighet gavs. Under de första månaderna hade
britterna total kontroll över Medelhavet, det skulle strax justeras. Den
10 juni 1940, förklarar Italien krig mot Storbritannien och Frankrike,
som Mussolini lovat Hitler. Men italienarna är trötta på krig (Italien
krigade i Abessinien 1935-1936, Spanien 1936-1939 och Albanien
1938-1939) och ogillar tyskarna. Storbritannien känner av ett hot mot
sina positioner i Medelhavet och Suezkanalen och britternas
kommunikationsled till Indien och oljan i mellersta östern. Den 4 juli
1940 invaderade italienska styrkor det brittiska protektoratet
Somaliland. Från Etiopien (Abessinien) anföll italienska styrkor den 3
augusti 1940 den brittiska kolonin i Somalia och erövrade denna.
Mussolini drev på Marskalk Rodolfo Graziani för en offensiv in i
Egypten, men Graziani uttryckte tvivel då han ansåg att de tillgängliga
293
italienska styrkorna var illa utrustade för uppgiften och att
underhållssvårigheter skulle medföra stora svårigheter vid en
inmarsch i Egypten. Mussolini lät sig inte bevekas. Den 9 september
1940 anfaller italienarna, med en rad flygattacker mot brittiska
gränsstationer vid den libysk-egyptiska gränsen, följt av
invasionsförsöket på Egypten med den numerärt överlägsna italienska
10:e Armén den 13 september, under ledning av Marskalk Graziani.
Men Graziani stoppar offensiven efter att ha framryckt knappt 10 mil
på ovanstående de facto grunder. Britterna slår snart tillbaka, de
anfaller framgångsrikt den italienska örlogsbasen i Taranto i fotvalvet
på den italienska fastlandsstöveln den 12 november 1940.
Frankrike slutet på början, ”Vichyregimen”
Den 22 juni 1940 skriver fransmännen under ett stilleståndsavtal med
Tyskland och den franska regeringen hade då flyttat från Paris till
kurorten Vichy. Här samlades den 10 juli, i stadens kasino, Tredje
franska republikens parlament för sista gången och röstade för
instiftandet av en ny konstitution och gav statens alla
maktbefogenheter till marskalk Henri Philippe Pétain. Den franska
republiken blir den nya auktoritära staten État français som kom att
kallas ”Vichyregimen”, som var lokaliserad till södra Frankrike. Ca
tre femtedelar av Frankrike ockuperades nu av Tyskland och det
skulle komma att bli hela Frankrike i nov. 1942. Ett pärlband av
mindre områden i dem Vichyfranska Alperna nordväst om Italien
ockuperas av Mussolini efter hans krigsförklaring mot Frankrike och
Storbritannien. Man kan fråga sig varför någon som var så
oförberedda för bergskrigföring, som italienarna var, hade en sådan
förkärlek för bergskrigföring med tanke på Italiens misslyckade
invasion av de albanska bergen våren 1939 och de grekiska bergen
hösten 1940.
294
Baltikum
Estland 1940: Efter Polens sammanbrott 1939 under inledningen av
andra världskriget krävde Sovjetunionen flyg- och flottbaser på
estniskt territorium. Den estniska statsledningen tvingades acceptera
detta. Efter att sovjetiska trupper ockuperat hela Estland den 17 juni
1940 till den 21 juli 1940 installerades en sovjetvänlig regering. Ett
nytt parlament utsågs till vilket enbart kommunister kunde väljas.
Detta parlament proklamerade Estlands införlivning i Sovjetunionen.
Genom anslutningen till Sovjet ombildades Estland till en
sovjetrepublik - Estniska SSR - den 21 juli 1940.
Lettland 1940: Den 5 oktober 1939 tvingas Lettland acceptera en
”ömsesidig assistans” pakt med Sovjetunionen. Pakten medgav
Sovjetunionen att stationera 25 000 trupper i Lettland. Den 16 juni
1940 fick Lettlands representant i Moskva ett ultimatum, Lettland
anklagades för brytande av pakten. Den 17 juni ockuperade
Sovjetunionen Lettland. Riggade val förde Lettland in i
Sovjetunionen. Annektionen formaliserades den 5 augusti 1940.
Litauen 1940:
Artikel I. i det Hemliga tilläggsprotokollet i det
rysk-tyska fördraget från den 23 aug. 1939. (Denna
artikel skulle komma att revideras så att Litauen
hamnade i sovjetisk intressesfär i utbyte mot
landområden i det som då var mellersta Polen, men
den är ändå intressant i sammanhanget. Förf. anm.)
I händelse av territoriell och politisk ombildning av
områdena tillhörande dem baltiska staterna (Finland,
Estland, Lettland, Litauen), skall Litauens norra gräns
utgöra inflytandesfärernas gräns mellan Tyskland och
Sovjetunionen. I anslutning till detta skall Litauens
295
anspråk på Vilno-området (Vilniusregionen. Förf.
anm.) erkännas av båda sidor.
Vilnius ockuperades av Sovjetunionen den 19 september 1939 under
Röda Arméns inmarsch i Polen. Den 10 oktober 1939 transfererades
1/5 av Vilniusregionen, inklusive Vilnius, till Litauisk kontroll i utbyte
mot 20 000 sovjetiska trupper i Litauen. Litauen invaderades genom
tidigare polskt territorium, av Sovjetunionen den 15-16 juni 1940, som
en följd av Molotov-Ribbentroppaktens uppdelningar av länder i
intressesfärer mellan Sovjetunionen och Nazityskland. 15 divisioner
med sammanlagt 150 000 soldater marscherar in i Litauen, som
angränsade till Ostpreussen. Detta förde i sin tur med sig att Litauens
historiska huvudstad Vilnius återbördades till Litauen från det som
tidigare var Polen. Den 21 juli 1940 omdanades landet till Litauiska
socialistiska sovjetrepubliken (Litauiska SSR). Formellt annekterades
landet av Sovjetunionen efter en av kommunisterna arrangerad
folkomröstning där 99 % av dem röstberättigade uppgavs ha deltagit.
(*) Bessarabien 1940
Artikel III. i det Hemliga tilläggsprotokollet i det
rysk-tyska fördraget från den 23 aug. 1939.
Vad gäller sydöstra Europa så framhåller
Sovjetunionen sitt intresse för Bessarabien. Den tyska
sidan deklarerar sitt totala politiska ointresse för dessa
områden.
Sommaren 1940 blev det svartahavsbelägna Bessarabien som ett
resultat av Molotov-Ribbentroppakten från 1939 ockuperat av
Sovjetunionen. Skenbart; efter Tysklands annektering av Memel
kunde Hitler inte gärna protestera även om Bessarabien varken hade
djupa eller breda ryska rötter. Verkligt; Det ingick i Hitlers planer för
att få en angreppsport mot Sovjetrepubliken Ukraina samtidigt som
han vann en allierad i Rumänien. På så sätt fick Hitler ett grepp på det
296
oljerika och bördiga Kaukasus. I mitten av 1930-talet så är det
sannolikt att Hitler också planerade för en framtida kniptångsstrategi
från Baltikum österut mot Moskva, och med utgångspunkt från
Rumänien upp mot Moskva via Sovjetrepubliken Ukraina, genom den
nämnda enligt Hitlers planer, av Sovjet beslagtagna och av Tyskland
efterskänkta porten Bessarabien vilket skulle möjliggöra den av Hitler
efterlängtade tysk-rumänska alliansen. Den 26 juni 1940 ställde de
sovjetiska myndigheterna ultimatumet till Rumäniens ambassadör i
Moskva, att Rumänien måste avträda Bessarabien och norra Bukovina
till Sovjetunionen. Hitler och Mussolini uppmanade Kung Carol II att
åtlyda Stalins krav. Under tvång och utan utsikter till hjälp avträdde
Rumänien dessa territorier. Den 28 juni korsade sovjetiska trupper
floden Dnester och ockuperade Bessarabien, norra Bukovina och
Hertza-regionen, varav den senare hade övervägande rumänsk
befolkning liksom hade delar av norra Bukovina. Den 2 augusti 1940
etablerades Moldavisk Sovjetiska Socialist Republiken som
sammansmältes med dem västliga delarna av det f.d. Moldaviska
ASSR. Det mesta av Bessarabien delades upp mellan Moldaviska SSR
och Ukrainska SSR. En omlokalisering av nästan alla i den tyska
befolkningsgruppen (Volksdeutsches) på 93 000 personer, till det
tyska riket ägde rum mellan september-november 1940 under mottot
Heim ins Reich. De flesta av dem omlokaliserades till det
tyskannekterade Polen. I samband med det tyska anfallet mot
Sovjetunionen den 22 juni 1941 gav Rumäniens premiärminister
sedan den 4 september 1940, Ion Antonescu, en hemlig order om att
alla judar i Bessarabien skulle avrättas. Antonescu gavs titeln
Rumäniens premiärminister av Rumäniens kung Carol II, men redan
två dagar senare, den 6 september 1940, tvingades kungen att abdikera
till förmån för sin 19-årige son Mikael, som dock bara blev en
staffagefigur eftersom Antonescu utnämnde sig själv till conducător
(ledare) med diktatoriska befogenheter. Jag tänker inte bli
konspiratorisk här, men betänk hur väl maktskiftet över till Antonescu
passar med Hitlers strategispel med Rumänien, enligt mina
påståenden.
297
Kartkälla; Museum of Ockupation, Riga
298
Balkan, akt 1
Fälttåget på Balkan började med den italienska annekteringen av
Albanien våren 1939, var vid Italien fick en landgräns mot Grekland.
Den av Mussolini önskade framtida dominansen i Medelhavet förde
med sig det italienska invasionsförsöket av Grekland den 28 oktober
1940 efter att grekerna hade motsatt sig Mussolinis krav på att
Grekland skulle bli en italiensk koloni. Eftersom italienarna inte
bemästrade den bergiga terrängen, och vädret gjorde det svårt att
genomföra offensiva företag, så inom några veckor drev de grekiska
styrkorna ut italienarna ur Grekland tillbaka in i Albanien. Italienarnas
försörjningskonvojer i Medelhavet blir attackerade av britterna som
har stor framgång med sina krigsfartyg och flygplan. Natten den 12
november drabbar britterna dessutom den italienska örlogsbasen i
Taranto, i ”fotvalvet” på den italienska fastlandsstöveln, med stora
italienska förluster. Britterna tar över försvaret av Kreta och
luftlandsätter trupper baserade i Egypten, över Grekland. Efter ett
möte i Berlin den 11-14 november 1940 tillkännagav den sovjetiske
utrikesministern Molotov att Sovjetunionen ensidigt tänkte garantera
Bulgariens gränser. Molotov ville även formellt inhämta Tysklands
godkännande för att avsluta ”episoden Finland”, men det gick inte för
sig hos Hitler. Hitler blev allt mer övertygad om att Stalin tänkte kapa
oljetillförseln från Rumänien och kromtillförseln från Turkiet, till
Tyskland, med goda grunder kan man se om man studerar en karta.
Dessutom så höll han på att förlora tillgången till den finska Nickeln,
den enda Nickel som Tyskland hade tillgång till och som användes till
bl.a. kulor och metallegeringar, med tanke på Molotovs uttalande om
Finland. Men Hitler hade ju själv bäddat för det.
Ungern
Ungern går med i Tremaktspakten Tyskland-Italien-Japan, den 20
november 1940.
299
Rumänien
Rumänien går med i Tremaktspakten Tyskland-Italien-Japan, den 23
november 1940.
Operation Compass, 8 dec. 1940
Italienarna blir lurade och får stryk i Ökenkriget mot britternas 8:e
Armé ledd av general Archibald Wavell. En obetydlig brittisk
ökenarmé på en pansardivision, en indisk infanteridivision, två
infanteribrigader och ett stridsvagnsregemente - sammanlagt 31 000
man - driver en tre gånger så stor italiensk armé ut ur Egypten och tar
38 000 fångar till priset av 133 döda, 387 sårade och 8 saknade.
Brittiska förstärkningar anlände i december, framförallt till
medelhavsområdets östra del. Britterna invaderade framgångsrikt
italienska Eritrea i Östafrika i januari 1941 och berövade Mussolini
huvuddelen av hans imperium. Britterna erövrade även Kyrenaika och
trängde fram till El Aghila och intog försvarsställnigar framemot
början av februari 1941. Omgrupperingen av engelska trupper till
Grekland (se Balkan, akt 1 ovan) sedan italienarna lidit nederlag även
vid Albanienfronten i november 1940, för att bilda en sydfront,
planerades liksom under första världskriget. Det var sannolikt att
britterna på dem grunderna skulle försöka öppna en sydfront förr eller
senare, så det kom säkert inte som någon överraskning för Hitler.
Hitler fruktade med all rätt att oljeraffinaderierna i Ploiesti skulle bli
bombmål för Allierat bombflyg med start från Grekland eller Kreta
eller Tolvöarna. (Se även; Balkan, akt 2)
Rommel, 1941
Mussolini möter Hitler i Hitlers residens i Berchtesgaden i januari
1941, han har då reducerats i status till ungefär ”Hitlers lakej från
Italien”. Hitler skapar efter Operation Compass armén DAK
(Deutsche Afrika Korps) och den 12 februari 1941 skickar han över
general Erwin Rommel till Tripoli för att leda den tyska
300
motoffensiven. Den 31 mars 1941 sattes DAK, under ledning av
general Erwin Rommel, in i striderna i Nordafrika med sin tyska
stridsvagnsdivision och två italienska divisioner, av vilka en var
bepansrad, i ett överraskande angrepp mot Kyrenaika. Efter tolv dagar
hade han återerövrat området till Axelmakterna, besatt Tobruk och
nått fram till Bardia bara några kilometer från den egyptiska gränsen.
Åter hotades britternas ställning i Egypten och vid Suezkanalen. Efter
den tyska och italienska ockupationen av Grekland skulle hela den
brittiska maktpositionen i östra Medelhavet sväva i fara. ”Krigets
andra vår” gav tyskarna nya glänsande segrar. (Se; Balkan, akt 2)
Bulgarien
Bulgarien går med i Tremaktspakten Tyskland-Italien-Japan, den 1
mars 1941. Bulgarien ligger strategiskt viktigt till.
Balkan, akt 2
I mars 1941 misslyckas en stor italiensk motattack mot grekerna, och
italienarna drevs ut ur Grekland och var på väg att tryckas ut från
Albanien. Det var vansinne av Mussolini att ens starta ett
invasionsförsök av Grekland i de albanska och grekiska bergen om
man hade italienarnas dåliga förutsättningar, hellre då det strategiska
Kreta eller möjligen Aten även om dessa skulle vara fortifierade.
Churchill lovade grekerna att avsluta jobbet och brittiska trupper
lämnar Libyen för att skeppas till Albanien. Tyskland tvingas att
”hjälpa sin allierade Italien” genom att sätta in tyska trupper i
Grekland i Operation Marita, som inleddes den 6 april 1941 med att
tyska trupper invaderade Grekland via Bulgarien i ett försök att säkra
sin södra flank. I ljuset av den ryske utrikesministern Molotovs
tillkännagivande i november 1940 (se; Balkan, akt 1) om att
Sovjetunionen ensidigt ämnade kontrollera Bulgariens gränser, så
förstår man att Grekland hade potentialen att bli relativt viktig för
Hitler bara av den anledningen, för Grekland och Bulgarien hade
bägge som enda europeiska länder gräns i öster mot Turkiet, och från
301
Turkiet kom vanligtvis den för Tyskland viktiga kromförsörjningen
bland annat, från Balkan kom ytterligare mineraler. Hitler satt alltså i
kläm på Balkan, i Rumänien och i Bulgarien, mellan sovjeterna och
britterna. I början av 1941 blev det även allt viktigare att skydda
oljefälten och oljeindustrin i rumänska Ploiesti, och man sände
luftförsvarsenheter mot Allierade flyganfall. Hitler övertalade
Jugoslaverna att liera sig med Axelmakterna, men ankomsten av en
brittisk-australisk kår till Grekland den 7 mars och avsättandet av den
jugoslaviska regeringen den 27 mars genom en brittisk
sammansvärjning bara två dagar sedan Jugoslavien gått med på att
ansluta sig till Axelmakterna, tvingade Hitler att ockupera både
Grekland och det sedan den 27 mars Sovjetvänliga Jugoslavien.
Samma dag som Operation Marita, den 6 april 1941, angriper tyska,
österrikiska och ungerska trupper Jugoslavien med stöd av bland
annat Luftwaffes bombflygsanfall mot flera jugoslaviska städer. Aten
intas samma månad i april. När Von Ribbentrop sade till Hitler vid ett
tillfälle att det kanske vore klokare att förhandla med den nya
regeringen i Belgrad snäste Hitler av honom med; ”Är det så du
uppfattar situationen? Det är klart att de hävdar att de inte har några
fientliga avsikter, men när vi går in i Grekland hugger de oss i
ryggen”. Sammanlagt 500 000 man deltar i invasionen av Grekland
och Jugoslavien. 30 000 Allierade soldater evakueras från det grekiska
fastlandet till Kreta. Den 20 maj inleds Operation Merkur, den tyska
luftinvasionen av Kreta med bl.a. 22 000 fallskärmsjägare och 150
Stukabombare att backa upp dem. Tyskarna fokuserade på flygfälten.
Två veckor tog tyskarna på sig för att slutföra invasionen och under
hela den tiden hade de också kretensarna emot sig. Kretensarna
dödade många tyskar, ofta med tyskarnas egna luftlandsläppta vapen
eller vapen som mot alla konventioner tilldelats kretensiska män och
kvinnor av commonwealthstyrkorna, eller primitiva vapen som spadar
och hackor. 15 000 Allierade soldater evakuerades från Kreta och
18 000 togs tillfånga. Storbritannien, som nu stod närmast ensamt,
fick sina arméer utdrivna ur Grekland och Kyrenaika i Nordafrika (se
Rommel, 1941 ovan) och tycktes befinna sig i ett dystrare och
hopplösare läge än någonsin tidigare. Den brittiska prestigen, som var
302
så viktig i den kamp på liv och död som delvis fördes med
propagandan som vapen, hade nått bottenläget.
Vissa historiker betraktar slaget om Grekland som avgörande under
andra världskriget och vidhåller att det allvarligt försenade
axelmakternas invasion av Sovjetunionen. Andra tycker att slaget inte
hade något inflytande över inledandet av Operation Barbarossa då
monsunförhållandena i Ukraina skulle ha skjutit upp axelmakternas
operationer oavsett. Somliga ser den brittiska intervention i Grekland
som ett politiskt och sentimentalt beslut eller en strategisk blunder.
Det har också föreslagits att den brittiska strategin gick ut på att
skapa en barriär i Grekland för att skydda Turkiet, det enda (neutrala)
landet som stod mellan axelmakterna på Balkan och det oljerika
Mellanöstern, men då glömmer de att tyskarna hade olja närmare inpå
knutarna än så, oljefälten i Ploiesti i Rumänien som hade lierat sig
med Tyskland. Med Turkiets Krom, transporterad via järnvägen
genom Bulgarien var det som nämnts en helt annan sak, den var
viktigare för tyskarna än mellanösterns hägrande olja, och
kontinuerliga förhandlingar mellan Storbritannien och Turkiet fortgick
hela kriget igenom för att stoppa alla vidare turkiska leveranser av
Krom till Tyskland. Dessutom så kontrollerade britterna infarten till
Medelhavet vid Gibraltar Sund, Suezkanalen och sundet mellan Röda
havet och Adenviken. Det verkar troligt att en av anledningarna till att
britterna ville intervenera i kriget mellan Grekland och Italien var för
att det fanns en chans att de skulle kunna förstöra, eller kanske till och
med erövra oljefälten i Ploiesti, eftersom Tyskland ju var beroende av
en kontinuerlig import av drivmedel och råolja från de rumänska
oljefälten i Ploiesti, så länge Tyskland inte kunde få olja från dem
befintliga oljefälten i mellanöstern och/eller Sydamerika alt Kaukasus.
Eventuell brittiskt sabotage eller flygbombning mot dem rumänska
oljefälten skulle placera Tyskland i en svår situation
försörjningsmässigt. (Läs; Kapitel 11. 2 elden - Oljan och bränslet
ifrån Ploiesti, det moraliska bombkriget) Sedan tillkommer som sagt
vikten av dem andra råvarutillgångarna på Balkan, och inte minst
Kromet från Turkiet som tyskarna vintern 1943-44 hade det minsta
lagret av, det skulle bara räcka drygt fem och en halv månad från och
303
med januari månad 1944. Efter de här fem-sex månaderna så skulle
reserverna i distributionskanalerna vara uttömda. Krom användes för
tillverkning av flygplan, stridsvagnar, motorfordon, ubåtar och
artilleri.
Operation Barbarossa, 22 juni 1941
Hitler inleder ett krig mot Sovjetunionen genom en massiv offensiv på
bred front, involverandes Finland på tyskarnas sida. Två tredjedelar
av Wehrmacht används för operationen i österled, en tredjedel
används i ockupationsuppdrag i Norge, Grekland, Frankrike och
Nordafrika för bevakning m.m. Baltikum befrias alt. ockuperas med
början samma dag, den 22 juni 1941, beroende på hur man väljer att
se på det. Tysk militär närvaro i norra Finland blev påtaglig i mitten
av juni 1941, och britternas uppmärksamhet riktades mot Liinahamari
hamn i Finska Petsamo. Efter krigsstarten gjorde Ryssarna upprepade
försök att bomba Liinahamari hamn i finska Petsamo, dit tyskarna
förde utrustning och ammunition med små båtar, men de hade alltför
små flygstyrkor i området för att lyckas vid den här tiden. I det läget
väcktes tanken på en överraskande brittisk flygraid norrifrån från
havet. Kirkenäs i den östligaste delen av norra Norge utsattes av
britterna för ett bombförsök den 30 juni 1941 från brittiska
hangarfartyg. Britterna hade hoppats på att göra en repris på den
brittiska flygattacken med bas Malta mot den italienska örlogsbasen i
Taranto vid Italiens häl i november 1940. Men Liinahamari hamn var
nästan öde och försvaret var väl förberett.
De sista delarna av dem estniska öarna rensades från Röda
Arméförband först den 21 oktober 1941. Det fanns stora tyska
förhoppningar om att kunna avsluta fälttåget före vintern samma år.
Från den 6 december 1941 låg även Finland och Storbritannien
formellt i krig med varandra, nästan 6 månader efter Storbritanniens
första krigshandling mot Finland.
304
Pearl Harbor, "A date which will live in infamy”, 7 dec. 1941
US Navy-basen på Pearl Harbor i Hawai bombas av Japanerna.
Amerikanarna går med i kriget. När Hitler fyra dagar efter den
japanska attacken på Pearl Harbor förklarar Amerika krig så innebär
det början på slutet för tyskarna. USA hade i starten av 1939
131 028 000 invånare. I starten av 1939 var befolkningsmängden i
Tyskland 69 850 000.
Gemensam strategi
Strax efter nyår 1942 utformade amerikaner och britter den strategi
som skulle besegra axelmakterna. Tyskland som ansågs vara den
farligaste motståndaren skulle besegras först. Största resurserna skulle
läggas på att besegra Hitler innan alla resurser riktades mot Japan.
Den 8 november 1942 inledde de Allierade “Operation Tourch“,
invasionen av Marocko och Algeriet, för att förbättra den Allierade
kontrollen över medelhavsområdet och som i ett senare skede skulle
göra det möjligt att landstiga i södra Europa.
305
306
De fyra elementen
Kapitel 11.1) luften - Blitzen - Slaget om England,
som blev bombkriget i Tyskland
”När man flyger, så är antingen allting som det ska vara eller också
är det inte det. Är allt som det ska, behöver man inte oroa sig. Är det
inte, kan två saker hända. Antingen störtar man eller också störtar
man inte. Störtar man inte, så behöver man inte oroa sig. Störtar man,
så inträffar endera av två ting. Antingen blir man skadad eller också
blir man inte skadad. Är man oskadad finns det ingen anledning att
oroa sig. Skadas man så inträffar ettdera av två ting. Antingen repar
man sig eller också dör man. Repar man sig behöver man inte oroa
sig. Dör man kan man inte oroa sig.” W.E. Jones, Biggles i fält, 1944
Premiärminister Winston Churchill sammanfattade följderna av
striderna och uttalade en hyllning till RAF i ett tal i underhuset den 20
augusti 1940 bland annat med följande ord: ”Never in the field of
human conflict was so much owed by so many to so few”
I inledningen av slaget om England var tyskarna överlägsna i luften
med tio plan och piloter för varje brittiskt plan och pilot, enligt tidiga
efterkrigstida brittiska uppskattningar. Britterna hade 704 jaktplan, de
flesta enmotoriga excellenta Hawker Hurricanes och pontonförsedda
Supermarine Spitfires. De hade även 440 bombplan.
I realiteten så hade tyskarna sammanlagt ”endast” 2 669 flygplan
varav 993 var enmotoriga jaktplan och 375 var tvåmotoriga jaktplan
med lång räckvidd som skyddade 1 015 bombplan och 346
störtbombare. (Andra ganska snarlika källor säger totalt 2 750 tyska
flygplan. 930 var enmotoriga jaktplan främst av typen ME-Bf 109, och
195 var tvåmotoriga jaktplan främst av typen ME-110, 1 170 var
bombplan och 335 var störtbombare vid tiden för krigsutbrottet =
2 630 plan.) Tyskarna hade haft märkbara förluster i fälttåget mot
Frankrike. På pappret hade tyskarna övertaget i luften, men britterna
307
hade ett effektivt radarsystem med en väloljad väl förberedd
befälsstruktur/ordning och en dynamisk ROE (Rules Of Engagement).
En mycket viktig och ofta glömd aspekt är att britterna hade ett
teknikövertag vad gällde radioutrustning i stridsflygplan under slaget
om Storbritannien. Endast ledarplanen bland dem tyska jaktplanen
hade tvåvägskommunikationsradio vid början av den här tiden. Ett
brittiskt sektorflygfält bestod av åtskilliga enheter och hade en
komplicerad struktur på grund av de mångdiversifierade enheternas
olika funktion, och sektorsflygfälten var ett komplext nätverk som
omfattade tre sektorsflygfält, radaranläggningar och
luftbevakningsposter, jaktflygets högkvarter, stridsledningscentralen,
luftvärnsbatterier, radiosändaranläggning och spärrballonger.
Dessutom fanns på området reparations- och underhållshangarer,
fotoavdelning, meterologistation, brandstation, officersbostäder och
personalbaracker och mycket annat. Det var därför extra viktigt att det
fungerade friktionsfritt och automatiskt genom samspel och på
förhand uppdelade uppgifter. När det drog ihop sig till strid styrdes
striden från stridsledningscentralen. Britterna hade förberett sig i flera
år.
Tyskt stridsflyg opererade i Jagdgeschwaders och Jagdregimenter.
Ett Jagdregimente bestod av två eller tre flyglar, en flygel bestod av
tre skvadroner med nio stridsflygplan i varje. Tre stridsflygplan
bildade en Kette. En Kette var mycket viktig för tysk nålstickstaktik,
men inte under slaget om Storbritannien. De dök mot ett designerat
mål och sopade bort det och försvann sedan från platsen.
Tyskarna koncentrerade sig till en början på den södra och östra delen
och Englands skeppande av varor i kanalen. De släppte minor i
kanalen simultant med dem tyska ubåtarnas minutläggning. Planer för
den tyska invasionen av Storbritannien lades fram i Berlin efter att
Churchill rättframt avvisat Hitlers förslag om en separatfred efter
Frankrikes fall i juni 1940.
A) Fas 1 på Operation Seelöwe som den kallades, var att slå ut Royal
Air Force och kontrollera luften och kanalens sjövägar. Slå ut alla
308
kommunikationer och transporter. Den första taktiken var att
bomba konvojerna som transporterade mat och ammunition över
Atlanten till hamnarna i Bristol, Southampton och London.
B) Fas 2 var förstörelsen av britternas kustförsvar. Sedan skulle
Luftwaffe luftlandsläppa massiva styrkor som skulle inta
flygplatser och skapa brohuvuden. Den andra taktiken påbörjades
med tyska bombplan som bombade kusten från Themsen till
Weymouth och förbi, med oproportionerligt stora tyska förluster
under 26 stora attacker. De flesta nedskjutna britterna som
överlevde kunde återinsättas i strid, till skillnad från dem tyska
piloter som överlevde, dessa slutade som POW (prisoners of war).
C) Fas 3 var den egentliga invasionen. Pansardivisioner skulle
transporteras på snabbgående pråmar under skydd av ett paraply
med Luftwaffes jaktplan och spjutspetstrupper skulle slå sig inåt
landet, sära på, omringa och slå ut alla fientliga styrkor.
Göring införde en taktik med proportionerligt fler eskorterande
jaktplan per bombplan för att skydda dem, än britterna hade. På så sätt
hoppades han svälta ut britterna i produktionsledet, eftersom han inte
kunde slå ut RAF. Åtskilliga Londonbor vägrade inse att deras stad
kunde bli utsatt för någon förstörelse. Men i början av sommaren 1940
hade skyddsmöjligheterna i staden byggts ut, och på många bakgårdar
fanns nu så kallade Andersonskydd, nedgrävda valv av korrugerad
plåt. Civilförsvaret hade också bemannats till fullo, och i London
fanns över 9 000 utbildade och avlönade luftskyddsledare vid
sommarens början. I slutet av juni 1940 ockuperade tyskarna öarna i
engelska kanalen inför Operation Sjölejon, invasionen av England,
och det var avgörande för Hitler att kunna slå ut dem engelska
flygfälten i sydöstra England. Hermann Göring antog felaktigt att
Luftwaffe skulle klara av det på fyra dagar, vilket så här med facit i
hand låter helt tokigt. Slaget om England rasade mellan den 10 juli
och den 31 oktober 1940 och gällde primärt herraväldet i luften.
Tyskarna förlorade 2 838 plan mot 1 446 för britterna (andra källor
säger 1 733 tyska plan mot 915 av RAF:s plan), och för varje
309
nytillskott i nybyggda tyska jaktplan i mitten av augusti 1940
producerade britterna två jaktplan, som var bättre än dem tyska. 400
nybyggda Spitfires och Hurricanes byggdes i augusti mot 200 byggda
tyska jaktplan. Det omedelbara hotet om en tysk invasion var avvärjt.
Men faran för London och resten av landet var inte över. I augusti
1940 koncentrerade sig Luftwaffe på bombningar av London dagtid,
men det var så kostsamt för tyskarna att de övergick till nattbombning
i mitten av september, med lägre träffsäkerhet som följd. Så man ska
som tysk akta sig för att peka finger mot britterna för bristande mod
och medmänsklighet för att de bara nattbombade tyska städer när
amerikanarna precisionsbombade dagtid senare i kriget, även om den
tyska terrorbombningen startade först den 7 september 1940 efter
britternas inledande terrornattbombningar på tyska städer den 26, den
29 och den 31 augusti samma år. Den 13 augusti 1940 trodde Göring
igen att han skulle kunna radera ut RAF, denna gång på fyra veckors
tid. Eftersom tyskarna i augusti 1940 tog nästan dubbelt så många
plan från britterna som de själva förlorade, så fanns det synbarligen en
grund för Görings optimism. Men Göring hade bara tillgång till
undermålig alternativt otillräcklig information om
industriproduktionen i Storbritannien, och visste inte att britterna
byggde dubbelt så många jaktplan som tyskarna gjorde på samma tid.
Göring hade inget stort tålamod, och nu prövades han till
bristningsgränsen. Han hade lätt för att bli missnöjd med allt utom
snabba framgångar. När slaget om Storbritannien fortsatte in i
september utan att RAF visade några tecken på sammanbrott, började
Göring kritisera Luftwaffes jaktpiloter för att de svek honom och inte
var tillräckligt aggressiva. Han drev även på dem hårt och vägrade att
ge dem lediga dagar eller att rotera frontförbanden så att de kunde
återhämta sig. Flygarna blev utmattade och desillusionerade och
började tvivla på sin effektivitet. Tyskarna blev även tvungna att ta
Stuka JU 87 ur striderna för att den var för sårbar för dem brittiska
anfallen när den påbörjade sin störtddykning i 80 grader, vilket den ju
var byggd för. Luftwaffe lyckades inte bryta ned britternas
motståndsvilja. Den 12 oktober 1940 sköt Hitler upp Operation
Seelöwe på obestämd tid. Hitler förlät aldrig Göring för Luftwaffes
310
nederlag i slaget om Storbritannien. Tyskarna lyckades aldrig
behärska luftrummet dagtid även om nattjakten fungerade till
krigsslutet. Efter skrotandet av invasionsföretaget träffades Hitler och
Göring bara när det var oundvikligt, och Göring försökte hålla sig på
avstånd från führern så långt det gick. De tyska förlusterna hade varit
substantiella och de brittiska förlusterna ledde till att britternas enda
skydd urholkades. Lord Beaverbrook, som ledde det ministerium som
var ansvarigt för flygplansproduktionen, såg till att det producerades
tre gånger så många Hurricanes och Spitfires som tyska plan av typ
Messerschmitt. Minst 600 engelska plan kunde ständigt ställas mot
800 tyska. Det innebär att britterna var lika effektiva som tyskarna i
att producera jaktplan, sett till antalet människor i Tyskland respektive
Storbritannien. Sett till produktionskvoter så producerade britterna fler
plan än tyskarna.67 Utformningen och den höga hastigheten hos
Spitfireplanen och Hurricaneplanen medförde att de kunde manövrera
ut dem tyska jaktplanen. Ett annat övertag som RAF hade över
Luftwaffe var en radarteknik som gjorde det möjligt att se när de tyska
flygplanen var på väg att korsa Engelska kanalen. RAF använde sig av
den informationen för att koncentrera sina jaktplan till dem områden
där Luftwaffe förväntades vara på väg att attackera. Denna taktiska
fördel tillsammans med dem bättre jaktplanen var avgörande för
Fighter Commands RAF stridspiloters seger i slaget om England, trots
ett numerärt underläge. Den brittiska underrättelseavdelningens
kodknäckare Ultra var inte till mycket hjälp för Fighter Commands
taktiska drag under slaget om Storbritannien. Det berodde på att det
tog dagar, ibland uppemot en vecka, att knäcka en kod. Då var raiden
redan över för länge sedan. Men Luftwaffe var det tyska vapenslag
som hade sämst signaldisciplin och kodhantering under hela kriget,
och Bletchley Park hade därför god koll och fjärrseende på Luftwaffes
strategidrag. På marksidan tog det något längre tid att upparbeta en
67
Ovanstående siffror talar inte nödvändigtvis om produktion alternativt
förluster under samma tidsskede i kriget, men jag ville ta med de uppgifter
jag känner till och som finns sammanställda, vissa uppgifter saknar
tidsplacering alternativt tidsspann.
311
tillräcklig kunskapsmängd för att kunna följa förband och skeenden
över tiden. De första tre åren av Bomber Commands bombkrig över
kontinenten var Ultra följaktligen inte till någon större nytta.
Det utan jämförelse mest kontroversiella, omstridda och diskuterade i
hela det europeiska kriget, tangerandes diskursen om ifall
atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki var nödvändiga, är
hur och vem som startade Blitzen i England och bombkriget i
Tyskland. Om man bortser från en karaktär från Tyskland vid namn
Peter Strasser, befälhavare över luftskeppen, som införde strategisk
bombning i liten skala från Zeppelinare under första världskriget, så
närmast sanningen tror jag att historikern Jörg Friedrich kommer i sin
550-sidiga bok ”Branden” (originaltitel Der Brand – Deutschland Im
Bombenkrieg 1940-1945) från 2002 (i Sverige utgiven 2008). Jag ska
här delge en del av Jörg Friedrichs djupa kunskaper på området; Som
upphovsman till konceptet ”strategisk bombning” stod Winston
Churchill. Som krigsminister hade han 1919 planerat ett anfall på
Berlin med tusen bombplan. Om den tyska västfronten hade hållit år
1918, så hade man öppnat en ny avgörande front där, alltså startat
bombkrig. Detta skrev han 1925, påtagligt lättad över att det inte hade
varit nödvändigt. Men natten till den 26 augusti 1940 förverkligade
Churchill sin länge hysta Berlinplan. Då han inte hade tillgång till
några tusen bombplan vid den här tiden skickade han 50 Hampdens
och Wellingtons (bombplan). Tre bombplan störtade på ditvägen och
ytterligare tre plan störtade i Nordsjön på tillbakavägen, 10 procent av
bombplanen. Tyskarna blev av med en träkåk som förstördes i en
förort till Rosenthal, och två personer blev lätt sårade. Churchill själv
hade beställt expeditionen som ett tungt anfall hos Bomber Command.
Den utlösande faktorn var en bagatell som Churchills
privatsekreterare Colville ägnade två rader i sin dagbok; ”Måndag den
26 augusti. London bombarderades under lördagsnatten av ett enda
tyskt flygplan”. Senare visade det sig att det var tolv plan som hade
förirrat sig och som mot Hitlers och Görings order fällde ett par
bomber mot hamndockorna och där vid orsakade ”ringa skador”,
detta noterade Times på måndagen. ”Som vedergällning skickade vi
312
89 plan mot Berlin”, skrev Colville avslutande. I Bomber Commands
anteckningar står det angående Churchills uppdrag per telefon; ”Han
krävde att vi skulle vara helt beredda och hoppades att vi skulle
förfoga över adekvata medel. Han ansåg att det inte räckte att tackla
uppgiften med ringa krafter och vände sig emot att dela ut nålstick”.
Vid detta vägskäl i kriget tas beslutet att inleda det strategiska
luftkriget. Den såkallade Trencharddoktrinen (Air marshal Sir Hugh
Trenchard, grundaren av Royal Air Force) går ut på följande; ”Kan
man förstöra resurserna för motståndet och undergräva stridsmoralen
blir det möjligt att vinna kriget på ett tidigt stadium. Det oslagbara
instrumentet för detta är bombplanet. Bombplan, städer och krig är
numera oskiljaktliga. Att föra krig är i huvudsak lika med att bomba
städer.” När så Bomber Command försökte starta det strategiska
luftkriget mot Berlin, visade det sig mycket snart att det inte alls
fungerade. Därför inleddes inte luftkriget av den profet som
formulerat doktrinen, utan av den som lättast tog sig fram – Görings
Luftwaffe. Detta helt utan doktrin, utan strategi eller plan, bara av den
anledningen att flygvapnet var stationerat på en plats som underlättade
ett anfall, nämligen den franska kanalkusten. Eller så uttrycker sig i
korthet Jörg Friedrich i alla fall. Men efter den brittiska attacken på
Berlin den 26 augusti 1940 så skulle det följa ytterligare två attacker,
en under torsdagsnatten den 29 augusti och en under lördagsnatten
den 31 augusti. Adolf Hitler sade den 3 september 1940; ”…I tre
månader har jag väntat på att engelsmännen ska sluta med
bombningarna. Nu är det vår tur!” (Han sade så.) Torsdagen den 5
september har Hitler ännu inte svarat på aggressionen mot den tyska
civilbefolkningen. Lördagseftermiddagen den 7 september stod
Hermann Göring och fältmarskalk Kesselring på klipporna vid Cap
Gris Nez och såg hur bombplanen ur den 2:a luftflottan formerade sig
för attacken mot London. Göring hade själv anlänt från Berlin dagen
innan, för att övervaka hela företaget och för att sola sig i glansen från
den väntade framgången. Så på eftermiddagen klockan fem bombade
Luftwaffe Docklands och City i London, ”Loge” var kodordet, eldens
Gud i Rhenguldet av Wagner. En flotta på 1 000 flygplan, 300
bombplan flankerade av 700 jaktplan, flög i en tvåvåningsformation
313
på 4 000 och 6 000 meters höjd. 300 civila omkom och 1 300 sårades
svårt när 300 ton sprängmedel och tusentals brandbomber släpptes.
Stora bränder lyste upp natten när bombflottan återvände och
bombade på nytt ända in i gryningen. Den engelska regeringen trodde
att invasionen var i antågande och lät ringa i kyrkklockorna. För den
tyska marinen var det däremot inte någon stor dag. Bombplanen hade
Londons dockor och hamnanläggningar som huvudmål. Kunde de
förstöras skulle Englands sjöherravälde kanske kunna brytas,
åtminstone på lång sikt. Men det betydde också att Hitler hade
övergivit Operation Seelöwe – företaget som gick ut på att England
skulle invaderas och ockuperas. För den tyska marinen hade
”Seelöwe” sedan länge varit en viktig uppgift. Nu verkade det som
om Hitler hade förkastat hela idén och istället valt andra metoder att
kuva England. Från och med den 9 september anföll omkring 160
bombplan London varje natt under 57 nätter och ibland till och med
under dagtid. De sturska britterna skulle bombas till underkastelse.
Med precis samma manér agerade Churchill senare mot tyskarna.
Britternas luftvärn var verkningslöst, men Fighter Command tog ut
sin tullavgift. Luftwaffe öste bomber över London natt efter natt, men
följande dag visade det sig att staden fortfarande stod kvar och något
tal om att London var färdigt att ge upp kunde inte ens de känsligaste
öronen i den tyska underrättelsetjänsten uppfatta. I november tröttnade
Göring, och det tyska flygvapnets strategi ändrades. Från mitten av
månaden omfattade tyskarnas målområde nästan alla större
industristäder i England. London var inte längre ensamt bombmål.
Samtidigt utfärdade den tyska ledningen en ändring i strategin
beträffande London. Staden bombades inte längre som civilt mål, utan
i syfte att utplåna stadens industrianläggningar. En särskilt svår attack
kom den 29 december 1940. Den var koncentrerad till finanscentret,
The City. Men bombningarna fick inte den önskade effekten.
Motståndsviljan snarare ökade. Londonborna följde villigt Churchills
proklamation om ”business as usual”. London bombades i 76
konsekutiva nätter, och många andra städer och småstäder fick känna
på det tyska bombkriget. Mer än 40 000 civilister dog i räderna,
hälften av dessa dog i bombningarna av London. Övriga hamnar och
314
industristäder var också under tung attack; Liverpool, en vital
Atlanthamn, var den mest bombade staden näst efter London, med
nästan 4 000 dödsoffer. För att lamslå det logistiska flödet och
förhindra eller åtminstone försena industriproduktionen försökte nu
Luftwaffe med en ny taktik i London, när nu inte terrorbombningarna
fungerade. Bland dem vanliga spräng- och brandbomberna föll nu en
sorts minor som spred förödelse och skräck omkring sig. Luftwaffe
hade börjat skicka ner fallskärmsburna sjöminor över London.
Minorna var egentligen avsedda att släppas i vatten, och
tändmekanismerna var inte gjorda för att utlösa en explosion mot fast
underlag. Resultatet var att omkring 20 procent av minorna blev
blindgångare. I väntan på att dessa skulle desarmeras spärrade polisen
av trafik och bostadskvarter runt den plats där man hittat en
blindgångare, med följd att det kaos som redan rådde i London
förvärrades ytterligare. Alla kommunikationer försvårades, och
åtskilliga människor blev av med sina bostäder under kortare
tidsperioder. Minorna var dessutom ett psykologiskt vapen. De
borrade sig inte ner i gatan som vanliga bomber gjorde utan
detonerade på markytan med en fruktansvärd tryckvåg som följd. Få
människor som befann sig i närheten av en exploderande mina
överlevde explosionen. Men liksom britterna och amerikanarna inte
uppnådde att avgörande skada den tyska krigsekonomin under 5 års
terrorbombningar, så lyckades inte tyskarna med att allvarligt skada
den brittiska krigsindustrin genom 8 månaders terrorbombningar, från
den 7 september 1940 till den 10 maj 1941. Vid årsskiftet 1940-1941
så hade det brittiska nattjaktflyget utrustats med radar och blev alltmer
framgångsrika. I maj 1941 vände Hitler sitt intresse mot
Sovjetunionen och flyttade många av sina bombstyrkor till den
kommande östfronten inför förberedelserna av Operation Barbarossa,
attacken på Sovjetunionen som skulle komma att inledas den 22 juni
1941. Men ännu kunde inte britterna ropa hej, för de var inte över
bron. Den första V-1:an avfyrades mot London den 13 juni 1944, en
vecka efter att invasionen av Normandie hade inletts.
315
Radarns betydelse
Tyskland: Under det tidiga 1930-talet försökte den tyske fysikern
Rudolf Kühnhold, vetenskaplig direktör på Kriegsmarines
Nachrichtenmittel-Versuchsanstalt (NVA = Centrala
forskningsinstitutet) i Kiel, att förbättra dem akustiska metoderna för
undervattensdetektering av fartyg. Han drog slutsatsen att den
önskvärda noggrannheten för mätandet av avstånd till mål endast
kunde uppnås genom att använda sig av elektromagnetiska vågpulser.
Rudolf Kühnhold var en experimentell fysiker, som brukar ges äran
för att ha inlett forskningen som ledde fram till Funkmessgerät
(radiomätande instrument, kallad radar idag) i Tyskland. I september
1935 installerades en radaranläggning på ett fartyg för första gången.
Det blev radarupptakten till Kriegsmarines Seetakt och Luftwaffes
Freya. Företaget GEMA levererade en operationell radar till Luftwaffe
i 1938. Emellertid kunde inte Funkmessgerät assistera i offensiva
roller, förutom på krigsfartyg vid tidpunkten, och stöddes därför inte
av Hitler. Kriegsmarines tidigare radarmodell Seetakt modifierades i
1939 till en version känd som Dete 1. Rudolf Kühnhold anses av
många tyskar vara radarns upphovsman, men han har konkurrens från
en Sir Robert Alexander Watson-Watt på andra sidan kanalen.
Tyskarna hade bättre och mer utvecklade radarsystem än britterna då
tyskarnas radarsystem låg högre upp i frekvens (t.ex. ”Freya” på 125
MHz dvs c:a 2.4 m våglängd) än britternas betydligt sämre (c:a 20-30
MHz, 15-10 m våglängd). Tyskarna detekterade följaktligen inga
tecken på ”radarsignaler” på de VHF-frekvenser som de lyssnade på
vid tiden före krigsstarten. Engelsmännen klarade således att både
hemlighålla och behålla sitt radarsystem relativt intakt i krigets
inledningsskede tack vare att det var mycket sämre och
ålderdomligare än vad tyskarna föreställde sig.
Storbritannien: På den andra sidan kanalen hade Harry Egerton
Wimperis, Director of Scientific Research på det brittiska
flygministeriet, läst om Nikola Teslas anspråk på att ha uppfunnit en
”dödsstråle”. Sir Robert Alexander Watson-Watt, överinspektör för
316
RSS, Slough, var en auktoritet inom området radio. I january 1935
kontaktade H. E. Wimperis honom för att förfråga sig om radio kunde
användas som en dödsstråle. Watson-Watt skrev tillbaka att det var
osannolikt, men han lade till följande kommentar;
“Uppmärksamheten har svängt mot det fortfarande svårlösta, men
inte mindre lovande, problemet med radiodetektion, och numeriska
överväganden för metoder att detektera reflekterande radiovågor
kommer att läggas fram när det erfordras.” I mars 1936 etablerades
ett forskningscenter för radar i det lilla samhället Bawdsey på den
Engelska östkusten c:a 120 km nordöst om London. 1937 stod de
första tre radarstationerna färdiga, vid andra världskrigets början 1939
hade Storbritannien byggt 19 radarstationer, vid slutet av kriget var de
över 50. De skulle komma att spela en stor roll i slaget om England.
Med hjälp av radarn kunde britterna identifiera fientligt flygs storlek,
kurs och fart. Brittiska Fighter Command kunde med hjälp av ett
pejlsystem följa eget jaktflyg. Från stridsledningscentraler kunde man
sedan larma och leda egna jaktplan mot målen och välja när och var
man skulle ta strid, men de kunde även välja att inte ta striden alls.
Radar kombinerad med en gynnsam geografi gav nämligen britterna
möjlighet att hålla sig på avstånd, men med tidig alarmering skicka in
RAF i strid om den brittiska ledningen valde att göra så. Mycket
dynamiskt! Utvecklingen på området radar var snabb och
tekniksporten var en av dem avgörande faktorerna till dem Allierades
seger i andra världskriget.
Under perioden 1934-1939 utvecklade åtta länder oberoende av
varandra och i största hemlighet radar, bland dem Förenta Staterna,
Storbritannien, Tyskland, Sovjetunionen, Nederländerna, Frankrike
och Italien. Det åttonde landet var Japan. Storbritannien delade med
sig av grundläggande information med Commonwealthländerna
Australien, Kanada, Nya Zeeland och Sydafrika, som alla skulle
komma att utveckla radarsystem.
När andra världskriget bröt ut var det tyska nattjaktflyget litet och
befann sig på experimentstadiet. I början dagbombade britterna, men
317
de blev strax desillusionerade om sina möjligheter att försvara sig
oeskorterade i luften. Mörker visade sig vara bombplanens bästa vän.
Det var orsaken till att britterna kände sig tvungna att begränsa sig till
nattbombning. De brittiska bombningarna av tyska mål visade sig som
följd av nattbombningarna ha en mycket låg träffprocent – omkring
tio procent. Planen behövde ett system som kunde hjälpa navigatören
att finna målet med bättre säkerhet. Ursprungligen gjordes detta
genom att leda planen med radiovågor som sändes från flera sändare i
en vinkel, där man som pilot letade efter den plats där radiosignalerna
korsade varandra. Modellen hade alltför låg precision, man behövde
en radaranläggning som var tillräckligt liten för att bäras av ett
flygplan. Problemet var främst att man inte kunde skapa en
kombination av hög frekvens och hög effekt, men detta löstes då man
vid universitetet i Birmingham lyckades konstruera en magnetron med
hålrumsresonatorer som skapar mikrovågor med en våglängd som är
mindre än tio centimeter (mer än tre gigahertz). Ju kortare våglängd
desto högre precision uppnås. Magnetronen blev sedan
huvudkomponenten i det som idag kallas radaranläggning. Som
kuriosa kan nämnas att den även är huvudkomponent i
mikrovågsugnar. Nazityskland hade också kommit en bit på väg med
liknande system, kallat Peilfunk som betyder ungefär ”pejlradio”,
men man låg efter britterna med tekniken. Telefunken var den ledande
tillverkaren. Radarhistorien med den tyska Lorenz-strålen, Knickebein
- X-Gerät som användes som navigationshjälpmedel under Blitzen för
att vägleda ”vägledarbombplanen” som målade målen med
brandbomber, och Y-Gerät som vägledde nattjaktflyget från marken
från tre kilometers håll och som var ett elektroniskt
igenkänningssystem för dem egna planen (detta var förmodligen det
första trevande försökssystemet av IFF – Identification Friend or Foe)
samt de brittiska Astrodome, GEE, Oboe, H2S och en mängd
motmedel typ luftsläppta staniolremsor (Br. Window, Am. Chaff), är
komplicerad.
318
V-1 och V-2
1939 bevittnar Hitler V-1:an i Peenemünde, en raket som drivs av
flytande bränsle. Han är inte imponerad. Han säger kort; ”Det var
stort”. Men han låter inte V-1:an intervenera i hans strategispel under
kriget. Och det är inte så konstigt, destillerat flytande bränsle fanns
inte i överflöd i Tyskland under någon del av kriget, så att han kunde
skicka tiotusentals bränsleslukande oåteranvändbara resurskrävande
högteknologiska flygande singulära bomber mot London till priset av
inställd produktion av, alternativt overksamhet för, pricksäkrare
bränslesnålare återanvändbara bombplan, och till priset av
overksamma jaktplan som kunde ha skyddat tyska städer och
oljeraffinaderier/depåer i första rummet. V-1:an hade en pulsjetmotor,
och varje V-1:a behövde 680 liter flytande bränsle för att nå över
kanalen till London från Nederländerna. Endast irrationella
hämndbegär och ändliga resurser av bombplan och jaktplan och
produktion av dessa samt brist på utbildade piloter, gjorde att han
omvärderade V-1 och V-2 i juli 1943. ”Vad jag vill ha är utplåning,
en utplånande effekt” sade Hitler. 9 521 V-1:or avfyrades sammanlagt
mot London, men bara c:a en fjärdedel nådde staden. 2 448 V-1:or
avfyrades även mot Antwerpen och Belgien i det som de Allierade
kallade the battle of the bulge (slaget om utbuktningen) och tyskarna
kallade ’wacht am Rhein’68 som ägde rum i centrala Belgien i
december 1944. Totalt dog 22 892 människor av V-1 attacker, nästan
uteslutande civila. Över 3 000 av uppföljaren V-2 raketen skulle ramla
ned från skyn, 1 200 av dem mot London. Dessa överljudsraketer
färdades i en 80 km hög parabolisk kastbana och var därför
ostoppbara. V-1 kunde åtminstone skjutas ned, eller tippas över ända
med vingspetsen (”to topple” kallades det) av en Spitfirepilot. Men
eftersom V1:an flög omkring 100 km/h snabbare än vad brittiska
Spitfire IX kom upp i på samma flyghöjd så var piloten tvungen att
68
Efter sången Die Wacht am Rhein, som tyska människomassor som
kantade vägarna hade sjungit hälsandes fransmännen med, när Frankrike i
början av 1923 ockuperade Ruhrområdet.
319
dyka ned mot målet för att kunna göra en ”topple”. V-1:an, som ju
hade pulsjetmotor och vingar, flög inte så snabbt för att vara en raket.
Den kunde inte ens starta av egen kraft och fungerade ungefär som en
jetdriven moped. Den kunde nå en hastighet av 650 km i timmen och
nådde London på under 25 minuter och stridsspetsen vägde 850 kg.
Den kunde också skjutas ned med jaktplan, men med stor fara för
pilotens liv, eller med luftvärn, och stoppas med spärrballonger. V1:an var förmodligen världens näst första kryssningsmissil efter the
Liberty Eagle från 1918.
V-2 drevs med en blandning av lika delar flytande syre och lika
delar alkohol. Till produktionen av drivmedlet åt en enda V-2 gick det
åt 30 ton potatis. Attackerna med V-2 ledde uppskattningsvis till
7 250 civila och militära dödsoffer, mestadels i London och senare
Antwerpen. V stod för Vergeltungswaffe (Vedergällningsvapen).
Facit för dem sammanlagda tyska attackerna från luften var drygt 60
000 döda britter, varav ungefär hälften i London. 100 000 hus hade
förstörts i London och en tredjedel av centrum låg i ruiner. Det
maximala antalet människor som beräknades ha sökt skydd i
tunnelbanorna är 177 000. Detta inträffade i oktober månad 1940.
Under dem kommande månaderna sjönk antalet till omkring 100 000
skyddssökande per natt. Tanken bakom Hitlers order att påbörja en
massiv bombinsats mot London var att stadens befolkning, plågad
under ständiga bombanfall, så småningom skulle ge vika för terrorn
och kräva att den engelska regeringen begärde fredsförhandlingar. För
Luftwaffes Göring var en sådan utveckling den bästa tänkbara. Som
operationens överbefälhavare skulle han kunna framställa sig själv
som Englands besegrare och överman. Det skulle ge honom ökad
makt och glans inom nazistpartiet.
320
Världens första terror-”bombning” ska tillskrivas Storbritannien
Historia är ett obrutet led
Det andra slaget om Köpenhamn tog plats från den 2 till den 5
september 1807, och det ägde rum under Napoleonkrigen. (Det första
slaget om Köpenhamn ägde rum 1801.) Den brittiska belägringen av
Köpenhamn uppstod för att Storbritannien krävde av Danmark att de
skulle lämna ifrån sig sin flotta till Storbritannien. Britterna fruktade
att den danske kronprinsen Fredrik skulle komma att överlämna sin
flotta till Frankrike. Bombardemangen av Köpenhamn sattes upp med
15 belägringsbatterier i sin halvcirkel kring Köpenhamn med 47
mörsare, 16 haubitsar, 53 tunga kanoner och 35 fältkanoner, även med
skeppskanoner och dem nyligen uppfunna Congreveraketerna, ägde
rum nattetid och räknas som världshistoriens första terrorbombning.
Den 6 september undertecknades kapitulationen och britterna kunde i
slutet av oktober segla iväg norrut genom Öresund med den danska
flottan i form av 17 linjeskepp, 17 fregatter, 16 mindre fartyg och 26
kanonbåtar lastade med krigsförråd, som brittiskt krigsbyte och
egendom. Som kuriosa kan nämnas att ordet ”copenhagenize”
användes i det år 1899 utgivna uppslagsverket Cyclopædia of Political
Science, Political Economy, and the Political History of the United
States by the Best American and European Writers. Orden avsåg
Royal Navys vana att konfiskera en besegrad fiendes alla skepp, så
som de gjorde med danska flottan efter slaget vid Köpenhamn 1807.
Bombkriget i Tyskland
”Om termen ”legitimt militärt mål” utvidgas till att omfatta även
marknader och bostadsområden, blir termen meningslös. Om allting
är legitima militära mål, så blir inskränkningen av flygets angrepp till
militära mål inte längre någon inskränkning - så snart kriget kallas
”totalt” kan allting anfallas. Och kriteriet på att kriget är ”totalt”, är
att allting blir anfallet. Detta moraliska cirkelslut gör allting tillåtet. I
slutändan blir mänsklighetens utplåning ett legitimt militärt
321
privilegium.” Citat; Sven Lindqvist, f.d. professurinnehavare och
författare med ”Professors namn”69
Mot slutet av 1941 sköts nästan vart tionde bombplan ned, en alldeles
för hög förlustsiffra för Storbritannien. Bomber Command beslutade
sig för att ändra taktik. Man slutade med att försöka träffa specifika
mål och gick över till områdesmål med områdesbombningar, s.k.
bombmattor. Man skulle bomba hela arealer oavsett civilbefolkning
för att krossa folkets moral, och i synnerhet industriarbetarnas. På
våren 1942 genomförde Bomber Harris en PR-kupp för vad han
kallade ”strategiska bombningar”. Han samlade alla tillgängliga
bombplan i Bomber Command. Över tusen plan lyfte mot Köln i
västra Tyskland. Stadens försvar besegrades. 600 tunnland förstördes.
Britterna förlorade bara 39 bombplan. Bomber Harris fick nu fullt stöd
av Winston Churchill. Sommaren 1942 var även USA involverade i
luftkriget över Europa. Amerikanska bombplan kunde ses överallt i
Storbritannien. Bombkriget var inte något fegt krig, de allierades
förluster för manskap och bombplan i luften tangerade och gick över
det oacceptabla procentuellt sett, och amerikanarna såg det därför
snart som nödvändigt att sätta ett lägsta tak på 25 missioner för
piloterna, och sedan fick de åka hem. Britterna hade inget lägsta tak,
men efter 30 fullföljda bombmissioner (som bara 10 procent klarade)
så entledigades man från flygtjänst i minst ett halvår. Den
genomsnittliga risken för en flygare i brittiska Bomber Command att
någon gång bli nedskjuten var 73 procent, risken att bli dödad var 55
procent. Men det var ofta ett omoraliskt krig över Tyskland och
Storbritannien, därför att ett moraliskt krig med bombning av
strategiska industrimål kostade mer i förluster med sina krävande
dagbombningar, och därför undveks de av britterna. Amerikanarna
69
Professors namn = livstidsprofessor given av regeringen till äldre
välrenommérad akademiker eller företrädare för kulturlivet, ej professor
emeritus.
322
ansåg att de kunde ägna sig åt precisionsbombning i dagsljus, med
sina nya moderna Norden-bombsikten, och försvara sina mer tungt
beväpnade flygplan genom att flyga i formation, där bombplanen
understödde varandra. Inte anmärkningsvärt ofta, men i var och
varannan besättning fanns det någon som någon gång vägrade lyda
order och straffades ut enligt LMF, ”Lacking Moral Fiber”. Det fanns
besättningar som återvände till basen efter någon timme på grund av
”tekniska problem”. Under räderna mot Berlin hände det att uppemot
14 procent av alla bombplan avbröt uppdraget i förtid. Ganska ofta
förekom det att besättningar fällde delar av sin last till havs, för att
göra planet mer manövrerbart. Eller så undvek de målområdet och
släppte sina bomber över täta moln, så att inte bombkameran skulle
avslöja att de inte varit i närheten av riktpunkten. Till det kan tilläggas
ett fenomen som britterna kallade ”bomb creep”. Det var som nämnts
mycket nervpåfrestande för besättningen att ligga i planflykt över
målet. Av förklarliga skäl ville bombfällarna fälla sin last så fort som
möjligt, ofta ett par sekunder innan målindikatorn kom i sikte.
Efterföljande vågor fällde i riktning mot dem senast fällda bomberna,
igen så fort som möjligt, det vill säga strax innan. Deras efterföljare
gjorde samma sak, och så vidare, så för varje våg kröp bomberna
längre och längre bakåt från det ursprungliga målet, ibland tvärs
genom förorterna ända ut på landsbygden! För att ni inte ska få en
ensidigt negativ uppfattning om bombplansbesättningarnas mod så
kan jag delge er en amerikansk bombskytts ord; ”I don’t care who you
are, every man is scared he’ll be yellow in battle, every man is afraid
he’ll chicken out. In Schweinfurt some men did flip, some crying on
the interphone, some so frozen with fear they couldn’t fire their guns.
But fewer than you would expect, just a few. It wasn’t real, the cold
tearing at you, the roar of the engines, the sky full of junk and
parachutes, death all around you. After a while, in stead of the battle
aiming at you it was something you were watching. It’s how your
mind protects itself, it’s what bravery is.” Ju djupare in i Tyskland
kampanjerna gick, desto större förluster för dem allierade. När de
allierade bombade djupt in i Tyskland så hann de tyska jaktplanen
attackera, landa, tanka om och anfalla dem tillbakadragande
323
bombplanen en gång till, vilket gjorde det smärtsamt påmint för
amerikanarna att de behövde jaktplan med längre räckvidd för
skyddandet av bombplanen djupare in i Tyskland. I Schweinfurt var
tullavgiften 30 procentiga förluster för amerikanarna vid varje
mission. Schweinfurt var centrum för den tyska kullagerindustrin och
var ett tungt mål för de amerikanska bombarna och det låg djupt in i
centrala Tyskland. De amerikanska bombningarna av Schweinfurt den första den 17 augusti 1943, den andra den 14 oktober 1943, och
februari 1944 - var en rysare för Albert Speer med flertalet attacker
mot flera städer där kullager eller delar till kullager producerades, och
den sista i april 1944 orsakade en hel del besvärligheter för Speer och
tyskarna. Men de satte inte stopp för kriget, faktiskt så gjorde de ingen
skillnad då amerikanarna inte fullföljde och tyskarna kunde till del
ersätta kullagren med rullager. Tyskarna red ut den stormen, men den
12 maj 1944 kom en brytpunkt där tyskarna inte längre kunde
producera krigsmateriel i tillräcklig omfattning efter en amerikansk
attack med 935 dagbombare mot flera oljemål i centrala och östra
Tyskland. Fram till dess så hade Tyskland i princip förmågan att
tillverka så många vapen som de väpnade styrkorna behövde, enligt
Albert Speer. Det var 740 km från dem sydöstra engelska flygfälten
till Berlin. I slutet av 1943 och början av 1944 introducerades den
amerikanska P-51 D Mustangen med modifierad vinge och RollsRoyce Merlinmotorn från 1942. Nu kunde jaktflyg eskortera
bombarna tur och retur till Berlin.
Britterna och amerikanarna hade från början delat upp det så att
amerikanarna dagbombade infrastrukturen, med den högre kostnad i
egna människoliv som detta medförde, och britterna nattbombade
städerna med hjälp av vägledande brandbomber som kombinerat med
taklyftarbomber startade massiva eldstormar i dem tyska städerna.
Mot slutet av kriget vid vintern 1944-1945 skulle även amerikanarna
komma att ägna sig åt terrorbombningar av den tyska
civilbefolkningen, säkert på grund av ”mission creep”, som kom
genom dem amerikanska kontakterna med Bomber Command och
dem brittiska besättningarna. Men innan dess önskade den
amerikanske generalen Dwight Eisenhower understöd av dem
324
amerikanska och brittiska bombplanen under Operation Overlord
(invasionen av Frankrike) som ägde rum från den 6 juni 1944. Det
fick han, och britterna drog för en tid tillbaka sina bombräder över
Berlin för att sättas in över det ockuperade Frankrike. Bomber
Commands högsta chef, Bomber Harris, blev under dessa få månader
när enbart infrastruktur och militära mål bombades från juni 1944 till
september 1944 förpassad ut i skuggan. Det visade sig att de brittiska
tunga bombplanen, trots att de inte var konstruerade för
precisionsbombning, klarade detta mycket väl. Järnvägsräls,
kustartilleri och radarstationer bombades effektivt dagtid.
Bombplanen bombade ibland tyska ställningar inom 720 meter från
dem egna trupperna.
I mars 1943 bombades Essen av 450 Lancasterbombplan. Bara 14
brittiska plan sköts ned. Raiden mot Essen följdes upp av bombräder,
våg efter våg mot dussintals andra industristäder. Men det tyska
luftförsvaret började lära sig den allierade taktiken. Storbritanniens
förlustsiffror steg till en på tio igen. Bomber Harris tvingades
motvilligt ställa in raiderna. En ny uppfinning – Window – som
bestod av aluminiumremsor, som störde ut radarsystemen, togs i bruk.
Det lamslog det tyska luftförsvaret. Fyra månader efter Essenraiden, i
juli 1943, gick Harris på offensiven igen. (Se; Hamburg nedan) Dem
allierades uppskattning av tyskarnas flygvapen den 14 oktober 1943
har ökat substantiellt till 1 000 förstklassiga dagstridsplan på
västfronten. Me 109 G klassas som ett av världens främsta jaktplan
vid tiden, av dem allierade, och dess produktion ökar. Dem Allierades
P-51 Mustang bombeskort flög bakom och ovanför bombplanen. De
tyska jaktplanen besvarade taktiken med att flyga rakt mot
bombplanens nos och rolla genom bombplanens formation. På detta
sätt hoppades tyskarna döda de allierade bombpiloterna så att
bombplanen störtar. De drog sig i det längsta för att ge sig in i en
luftstrid med eskortplanen. Taktiken var bättre än att koncentrera sig
på flygplanskroppen och aktern, som var väl skyddade. Från maj 1943
infördes “Schräge Musik”, en taktik med en nyinstallerad
automatkanon i tvåmotoriga tyska nattjaktplan, och som möjliggjorde
att flyga under dem brittiska bombplanen för att med den monterade
325
uppåtskjutande automatkanonen på ovansidan i aktern av planets
cockpit skjuta ned det brittiska bombplanet underifrån, ofta utan att
piloten eller besättningen ens var medvetna om att det tyska planet
hade gjort en inflygning förrän det tyska nattjaktplanet hade öppnat
eld. Få brittiska bombplan hade automatkanoner undertill vid den här
tidpunkten. Den plötsliga elden från nedan tillskrevs ofta komma från
marken och inte från ett nattjaktplan, i synnerhet i det inledande
operationella skedet fram till tidiga 1944. Under en tid 1943 var dem
flesta nedskjutna brittiska bombplanen ett resultat av den här
nattjaktstaktiken. För det tvåmotoriga nattjaktplanet Messerschmitt Bf
110 togs det fram adderade taktiker där även enmotoriga dagjaktplan
kunde delta. Dessa kallades Wilde Sau (Vildsvinstaktiken) och Zahme
Sau (Tamsvinet). Wilde Sau gick ut på att luftvärnet gavs order att
begränsa sin eldgivning till lägre höjder, och i skenet av
luftvärnsstrålkastarna skred nattjaktflygarna till aktion på högre
höjder. Zahme Sau gick ut på att de tyska nattjaktplan som lyckades
lokalisera bombplanen skulle följa målen och anropa andra jaktplan
via radio. Zahme Sau var en perfekt metod, att möta britternas taktik
för närvarande, genom att flyga in i ett bombplansled med vilken
britterna försökte undvika att fler än ett fåtal nattjaktzoner korsades.
Vid flera tillfällen verkade det faktiskt som att Bomber Command var
på väg att förlora bombkriget. Tyskarna lärde sig hur de skulle bemöta
Window och våren 1944 var brittiska förluster uppe på en på tio igen,
och inga tecken på att tysk civilmoral skulle vara på väg att
krackelera. Efter vad som går under namnet Nürnbergräden i mars
1944 följde flera månader av bombanfall mot militära mål i Frankrike
innan Bomber Harris skulle återuppta bomboffensiven mot tyska
städer i slutet av 1944. Den amerikanska bombningen av infrastruktur
var inte heller någon succé, så de anföll längre och djupare in i
Tyskland. 1 på 15 plan sköts ned, snart steg förlustsiffran till hela 16
procent. USA tvingades att överge sina bombningar och återgick till
precisionsbombningar av infrastruktur.
326
Hamburg
Det brittiska flygvapnets Bomber Commands chef från 1941 genom
hela kriget, hette Arthur Travers Harris, kallad vid öknamnet
”Slaktaren” Harris av sina egna. Flygmarskalk Harris beordrade
under perioden från september 1939 till april 1945 bombningar av
Hamburg. De mest massiva bombningarna ägde rum under slaget om
Hamburg, som gick under det föga empatiska, osmakliga och råa
täcknamnet Operation Gomorrah och varade mellan den 25 juli till
den 3 augusti 1943, då staden blev till ruiner i en eldstorm. Operation
Gomorra var då den mest massiva attacken i flygkrigets historia.
Natten den 25 juli tycks inte den tyska radarn fungera, den ger en
”förvirrad” signal. Det är Britterna som släpper ut staniolremsor
(Window) för att störa den tyska radarn. Inte förrän planen kommer
inom hörhåll för markobservatörerna slås det larm. Men rapporterna
är motstridiga, tyskarna kan inte avgöra vilken stad som är målet.
Sekundärlarmet ljuder i nordvästra Tyskland. Tyskarna skickar upp
jaktplan för att försöka hitta bombarna, men det är inte så bra sikt. De
kan bara gissa, och de gissar på fel stad. Jaktplanen skickas för att
försvara Berlin. Molnen hjälper britterna att inte bli upptäckta, men de
kan också dölja målet. Särskilda plan – Pathfinders – dyker ned för att
markera Hamburg med lysgranater prick klockan 23:44. 800
bombplan siktar på 3 000 utspridda fabriker, över staden som byggde
nästan hälften av Tysklands ubåtar, och 42 600 människor dödas och
37 000 skadas. I centrala Hamburg är temperaturen över 800 grader.
Stålbalkar smälter i hettan. Vindar skapade av den enorma värmen för
elden ut i förorterna. 15:37 går larmet igen, denna gång är det
amerikanarna som kommer på dagen, och så rullar det på i ytterligare
8 dagars tid. En miljon civila flydde staden.
Dresden
Bomber Command och USAAF bombade mellan den 13-15 februari
1945 Dresden. Uppskattningarna om antalet dödsoffer i Dresden
ligger väldigt utspritt. Den lägsta och mest spridda siffran är brittisk
327
(nutidshistorikern Frederick Taylor´s 500-sidiga på svenska utkomna
studie från 2005; Dresden: Tisdag den 13 februari 1945.) och ligger
på mellan 25 000-35 000 döda. Den brittiske författaren David Irvings
uppskattning från 1962, var ett minimum på 39 773 döda, och ett
maximum på 135 000 dödsoffer. Eberhard Matthes, efter kriget
Överstelöjtnant i Bundeswehr, var vid tiden för bombningarna förste
generalstabsofficer i Försvarsområde Dresden. Enligt hans uppgifter,
lämnade efter kriget, hade man några veckor efter bombningarna ”helt
identifierat” 35 000 kroppar och ”delvis identifierat” 50 000 kroppar.
Vidare hade man omhändertagit 168 000 kroppar ”som inte längre
kunde identifieras”. Den totalsumma som Matthes lämnat uppgår till
253 000 dödsoffer. Den svenske historikern J. Alvar Schilén stannar
1983 vid siffran 100 000 dödsoffer. Naturligt nog vill ingen kännas
vid ansvar för bombningarna av Dresden då Dresden vid tiden hade
förvandlats till en flyktingstad full med kvinnor och barn som flytt
österifrån, så därför är det ett omdiskuterat ämne om Dresden skulle
varit ett strategiskt viktigt mål och därför folkrättsligt legitimt att
angripa militärt. Men den logiken haltar, för alla strategiskt viktiga
mål för Bomber Command var just människor.
Berlin
Arkitekturen i Berlin gjorde att man aldrig fick någon enkel spridning
av eldsvådorna. Dessutom var det så att bombflygarna hade haft sin
stora chans i början av flygoffensiven, då staden ännu var relativt
oskadd. Sedan dess hade ett snart tvåsiffrigt antal räder utförts. Revor
av sotig förstörelse skar kors och tvärs genom staden, revor som
faktiskt fungerade som brandgator. Allt detta sammantaget gjorde det
allt mer osannolikt att bombflyget skulle kunna starta någon verklig
eldstorm. Problemen kom sig också av att RAF förlorat mycket av det
tekniska övertag som de njutit på sensommaren 1943. Då hade man
kunnat navigera fram till målområdena i Hamburg med hjälp av det
exakta Oboe-systemet. På grund av jordytans krökning nådde dock
Oboe-systemets radiovågor inte fram till Berlin, och britterna var
istället tvingade att finna målen där med hjälp av den flygburna H2S328
radarn, en terrängkartläggningsradar som bombplanen har, som dock
hade stora begränsningar jämfört med Oboe. Detta gjorde att de som
attackerade Berlin hade stora besvär att finna sina målområden, och
bomberna spreds inte sällan över hela staden. Tyskarna svarar med att
utrusta sina nattstridsplan med enheter som upptäcker H2S-radarn, så
att de kan spåra upp och skjuta ned Allierade bombplan. Under
anfallen mot Hamburg den 25 juli till den 3 augusti 1943 hade den
tyska luftförsvarsradarn helt störts ut av det regn av
aluminiumfolieremsor som RAF där satte in för första gången, som
britterna kallade för Window och amerikanarna kallade för Chaff.
Under hösten lärde sig tyskarna att hantera problemet någorlunda,
både tekniskt och taktiskt. Dessutom satte de in stora styrkor för att
värja Berlin, som var betydligt bättre försvarat än Hamburg.
Nu ska man inte tro att det bara var Hamburg, Dresden och Berlin
som bombades under kriget. Alla tyska städer med någon form av
industri eller arbetsläger bombades:
Aachen, Aschersleben, Berchtesgaden, Berlin, Bielefeld, Bochum,
Bonn, Bramsfeld, Braunschweig, Bremen, Brunswick, Brüx,
Chemnitz, Dessau, Dortmund, Dresden, Duisburg, Düsseldorf,
Emden, Emmerich, Essen, Flensburg, Frankfurt, Hagen, Hamburg,
Hannover, Helgoland, Herbouville, Hüls, Kaiserslautern, Kassel, Kiel,
Koblenz, Köln, Krefeld, Leipzig, Leverskusen, Ludwigshafen, LüneMerseberg, Lützkendorf, Magdeburg, Mainz, Mannheim,
Mariensburg, München, Münster, Nürnberg, Ostfriesische Inseln,
Peenemünde, Pforzheim, Posen, Regensburg, Schleswig-Holstien,
Schweinfurt, Solingen, Stettin, Stuttgart, Wiener Neustadt (Vienna,
Austria), Willhelmshaven, Wuppertal, och Zeitz. Dessa städer
bombades av dem Allierade bombflottorna mellan år 1942 och våren
1945. De Allierade använde sig av tysk teknik för att göra det (en
kombination av taklyftarbomber plus brandbomber), och alla städer
blev förstörda till mellan 20 och 90 procent.
I Storbritannien (och Nordirland) bombades London, Liverpool,
Coventry, Birmingham, Glasgow, Manchester, Belfast, Bristol,
329
Cardiff, Kingston upon Hull, Plymouth, Southampton m.fl. av
tyskarna.
– Historien ska döma mig, sa Churchill. Och det är jag som ska skriva
historien.
Det gjorde han också, och för sina böcker fick han nobelpriset i
litteratur 1953. Numera finns i Imperial War Museums i London - The
Churchill War Rooms.
Referens; Peter Englund (historiker och författare, ständig sekreterare
för Svenska Akademien), Jan Mårtensson (journalist på Sydsvenska
Dagbladet), Michael Journath (ansvarig utgivare för Allt om
Vetenskap), Alexander Swanston och Malcolm Swanston (Historisk
Atlas Över Andra Världskriget), Christer Bergström (Militär Historia)
Jörg Friedrich (Branden), WEHRMACHTS SISTA ÖGONVITTNEN
m.fl.
330
Kapitel 11.2) elden - Oljan och bränslet ifrån
Ploiesti, det moraliska bombkriget.
(*******Ploiesti) Den tyska oljeförsörjningen från Rumänien ur
ett Nordafrika- och Medelhavsperspektiv sett med dem Allierades
ögon.
Churchill såg tillsynes inte på ett tidigt stadium den fulla potentialen i
att slå ut dem Rumänska oljefälten från flygbaser i Kyrenaika i
nordöstra Libyen. Han hade några utspridda månader i tiden på sig att
ordna med detta, det var möjligt. Det ska inte stickas under stol med
att det blev extremt svårt och kostsamt att slå ut raffinaderierna och
depåerna i Ploiesti, och det måste göras dagtid för att effektivt kunna
verkställas även nattetid eftersom delar av anläggningarna då brinner
och avslöjar sin exakta position i bästa fall, och att Churchill kände till
dem förväntade höga tullkostnaderna, åtminstone från och med den 1
augusti 1943 när amerikanarna gjorde sin kostsammaste bombräd
under hela kriget mot just Ploiesti. Man kunde inte heller bomba
anläggningarna effektivt när de låg insvepta i rök skapad av
rökmaskiner, eller ett molntäcke, åtminstone inte från en ”säker” hög
höjd. Men hade Churchill chansen att på ett relativt tidigt stadium av
kriget slå ut Ploiesti mellan februari 1941 och april 1941 varefter
Rommel intar Kyrenaika och tyska fallskärmsjägare erövrar Kreta och
tillfälligt förhindrar en möjlig brittisk kampanj därifrån? Då hade
britterna fått handla snabbt, eftersom tyska Luftwaffe bombade
hamnen i libyska Benghazi den 16 februari 1941, en vecka efter att
hamnen hamnat i brittiska händer. Den raiden var knappast någon
nyck. Efter denna Luftwafferaid var Benghazi oanvändbar som bas för
stunden. Kunde Churchill ha slagit ut Ploiestis raffinaderier från den
20 november 1941, när tyskarna tvingas att dra sig tillbaka från
Rommels högkvarter vid flygplatsen vid Gambut öster om Tobruk i
nordöstra Libyen, fram till den 14 juni 1942 när de kommer tillbaka?
Den 28 februari 1941 etablerade Churchill en brittisk
expeditionsstyrka, en ”Balkan front”, för att möjliggöra en framtida
331
bombning av de rumänska oljeinstallationerna i Ploiesti. Churchill
lovade att bistå Grekland och han bearbetade dem grekiska
myndigheterna för att få sätta upp en flygbas i Grekland. En mindre
jaktflygdivision sätts också upp vid tiden inför Operation Marita men
de är kraftigt utmannade av Luftwaffe. Tyskland tvingas att sätta in
tyska trupper i Grekland, bara misstanken om att Churchill ska inse
det strategiska läget är skäl nog. Operation Marita inleddes den 6
april 1941 med att tyska trupper med sina allierade, Österrike och
Ungern, invaderade Grekland via ett annat tyskallierat land,
Bulgarien, för att säkra sin södra flank. De invaderade också
Jugoslavien med stöd av bland annat Luftwaffe. Storbritannien fick
sina arméer utdrivna ur Grekland. Den 20 maj till den 1 juni 1941
invaderade Tyskland även Kreta mestadels från luften till ett högt pris.
Fast redan den 12 juni 1942 gjorde amerikanarna ett första misslyckat
försök att slå ut Ploiesti från sin bas i Egypten, men de skulle inte
försöka igen förrän den 1 augusti 1943. Först från den 15 april till den
19 augusti 1944 hade den amerikanska Fifteenth Air Force, och den
brittiska RAF 205th Group of night bombers, en framgångsrik men
dyrköpt bombkampanj mot Ploiesti. (Du kan läsa mer om dem här
anfallen under nedanstående punkter om flygplanstyper; samt under
punkt B och under punkt F i kapitel 7, i Del II - Strategi.) Det finns
kanske ingen idag levande människa som vet hur det ligger till med
Churchills tillsynes stora misstag, som vet hur det var att navigera mer
än 1 000 km enkel väg på en longitud långt från Storbritannien med
allt vad det innebär i svårigheter långt före satellitåldern, på grund av
storcirkelnavigationskraven med befintliga plan under 1939-41 eller
ens om det var realistiskt, som vet vad de brittiska planen gick för i
torrt, sandigt med plötsliga stormar och växlande varmt och kallt
klimat, som vet hur mycket extra bränsle man kunde ta och på
bekostnad av vad, och diverse okända faktorer. Så därför så ger jag
läsaren en god möjlighet att dra sina egna slutsatser nedan:
1. Tvåmotoriga Handley Page Hampden hade en aktionsradie på
1 095 miles (1 792km) med maximal bomblast, som var på
otillräckliga för en sådan här kampanj 4 000 lb (1 814 kg).
332
Aktionsradien behöver vara minst 1 000+ km den farligaste vägen
alt. från Alexandria över det neutrala Turkiet. Hampden som
flygplanstyp flög sitt sista uppdrag i mitten av september 1942,
första gången den flög som prototyp var i juni 1936. Britterna
bombade tyska städer djupt in i Tyskland med
Hampdenbombplanet, utan extra bränsle, inklusive Berlin i östra
Tyskland med c:a 1 600-1 700 km aktionsradie ifrån dem
engelska baserna vid den här tidpunkten 1941.
2. Vickers Wellington hette en tvåmotorig trotjänare, som tjänade
ända från början av kriget fram till oktober 1943. Den har fått
smeknamnet ‘Wimpey’ av sina besättningsmän. Wellingtons flög i
många avgörande operationer. Det första prototypplanet lyfte
redan i juni 1936. Den första riktiga Wellingtonen flög strax före
juli 1937, mindre än två år efter en reviderad specifikation hade
ritats upp runt Vickers design och den första ordern på 180
flygplan hade lagts av RAF. Den första skvadronen att erhålla
Wellingtons var No 99, baserad vid RAF Mildenhall i Suffolk i
oktober 1938 och i september 1939 fick ytterligare sju skvadroner,
och alla i No 3 Group, sina Heyfords och Hendons utbytta mot
Wellingtons. Vickers Wellington peakade troligen i sin tjänst i
1942, när precis över hälften av styrkorna i de tre 1 000bombsräderna som flögs i maj och juni utgjordes av Wellingtons.
Över 11 000 Vickers Wellington byggdes totalt och många plan
överlevde kriget och tjänstgjorde på olika vis ända in på 50-talet.
Dess aktionsradie var 1 540 miles (2 484km) med 4 500lb (2
043kg) bomblast.
3. Den tvåmotoriga Armstrong Whitworth Whitley var RAF:s första
tunga bombare, en nattbombare och byggdes i fem modeller,
Whitley I, Mark II, Mark III, Mark IV och Mark V. Whitleys
första mission var att släppa flygblad över Tyskland och det
fortsatte hon med en bit in i 1940. Whitleys första bombräder ägde
rum i maj 1940, vilket följdes av Italiens inträde I kriget
nästföljande månad. 36 Whitleys från 5 skvadronen I No 4 Group
besökte Turin och Genua, men många mötte dåligt väder över
Alperna och tvingades vända tillbaka p.g.av is på planen. Våren
333
1940 hade Wellingtons och Hampdens slutat med
dagsljusoperationer efter en serie tunga förluster, och de tre
typerna tillsammans tog nu kriget till Tyskland nattetid,
Wellingtons, Hampdens och Whitleys och de gjorde sin första raid
på Berlin i augusti 1940. På grund av sin långa räckvidd blev
Whitley använd i några av dem längsta uppdragen under dem
tidiga åren, som raiden mot Skodafabriken i Tjeckoslovakien
vilken innebar en nästan 1 500 miles enkel resa rakt igenom
fiendeland. Aktionsradien för Whitleys var 1 650 miles (2 661km)
med 4 000lb (1 816kg) bomblast.
4. Tvåmotoriga Avro Manchester flög för första gången den 25 juli
1939. I april 1941 fanns det 40 Manchesterbombplan producerade
och I tjänst. Sommaren 1941 blev No 61 Squadron den tredje
Manchesterskvadronen. Vid slutet av 1941 var Manchestern
deltagare i operationer över Tyskland med bomblaster på upp till
8 000lbs. Planet hade stora problem med motorn och fick ofta
begränsas till att användas mot tyska krigsskepp i Engelska
kanalen. I juni 1942 togs flygplanstypen ur tjänst och ersattes med
Avro Lancastern som förmodligen var det bästa bombplanet under
kriget. Endast 200 Manchester producerades. Manchesterns
tämligen stora maxbomblast indikerar att den även hade en lång
aktionsradie, åtminstone utan full bomblast. Men å andra sidan så
var den oberäknelig på grund av sin dåliga motor, och kanske inte
skulle ha gått att använda i Kyrenaika och medelhavsområdet. Det
saknas information om Manchestern.
5. Den fyrmotoriga första Avro Lancaster byggs den 9 januari 1941
och var en hybriddesign, en mer representativ prototyp följde i
maj 1941. Den första producerade Lancastern flög den sista
oktoberdagen 1941. Den första Lancasterskvadronen var No 44
(Rhodesia) Squadron baserad i Waddington. I maj 1942 var No 44
redo för operationer, men redan den 10-11 mars 1942 tog ett antal
Lancasterplan del i en raid mot Essen. Knappt en månad senare
hade Lancasters från både No 44 och No 97 Squadrons genomfört
en vågad lågflygsattack på MAN dieselmotorfabriken i Augsburg
djupt in i Tyskland. Genom resterande 1942 gick bytet till
334
Lancasters i Bomber Command relativt långsamt, men det totala
bombtonnaget i operationer ökade snabbt p.g.av Lancasterns
förmåga att ta bomblaster på över 4 000lb High Capacity, det enda
bombplanet som kunde klara det. Det levererades 7 373
Lancasters under kriget, varav nästan hälften förlorades, 3 345,
med en förlust på 21 000 besättningsmedlemmar. Lancaster skulle
definitivt ha klarat en resa från Kyrenaika i norra Libyen, med en
aktionsradie på 2 530 miles (4 072km) med full bomblast på
tillräckliga för ett sådant här uppdrag 7 000lb (3 178kg). Senare
versioner modifierades för att kunna bära enskilda högexplosiva
bomber på 8 000lb (3 632kg), 12 000lb (5 448kg) eller 22 000lb
(9 988kg) för specialuppdrag. Avro Lancaster blev ett populärt
plan för piloter att flyga, endast De Havilland Mosquito var
populärare.
6. Fyrmotoriga Handley Page Halifax aktionsradie var 1,260 miles
(2,032km) med maximal bomblast (okänd), och en maximal
Nyttolast som var på 12,000lbs (5,448kg). Den första Halifaxen
lyfte den 25 oktober 1939, men det tog nästan ett år innan den
andra Halifaxen lyfte I augusti 1940. Emellertid så tog det endast
två månader innan produktionen kom igång och den första
producerade Halifaxen flög, och knappt fem veckor senare när
den första skvadronen Halifax, No 35, att formeras fick sin första
Halifax. I juni 1941 blev No 76 Squadron den andra
Halifaxenheten och inom ett år hade ytterligare tio skvadroner
konverterat till typen.
7. Fyrmotoriga Short Stirling flög sitt jungfruuppdrag natten mellan
den 10-11 februari 1941, men det dröjde till slutet av 1941 innan
den på allvar började flyga operationer över Tyskland. Den hade
en aktionsradie på 2 010 miles (3 242km) med 3 500lb (1 589kg)
bomblast.
8. Tvåmotoriga De Havilland Mosquito flög sitt första uppdrag den
31 Maj 1942. Den hade en fullt tillräcklig aktionsradie på 1 485
miles (2 395km) med 4 000lb (1 816kg) bomblast. Den hade en
lång aktionsradie för att vara ett tvåmotorigt plan, den var
lättmanövrerad, var snabb och kunde flyga högt. Detta eftersom
335
den hade en stomme av trä. Den byggdes till stor del av
möbelsnickare och fanns därför i begränsad upplaga. Den
användes främst som rekognosceringsplan. Mosquito var det
populäraste valet för brittiska piloter att få flyga. Få Mosquitos
blev nedskjutna.
9. Boeing Fortress (USA), fyrmotorigt: Utöver dessa brittiska
trotjänare ovan så fanns det ett mindre antal amerikanska plan i
brittisk tjänst. 20 stycken B17C, av piloterna kallad Seventeen
och av medierna kallad Flying Fortress, öronmärktes för leverans
till RAF i maj 1941. En singulär skvadron, No 90, skulle operera
farkosten vid Polebrook i Northamptonshire. Den hade en
aktionsradie på imponerande 3,400 miles (5,483km) och en
Nyttolast på 7 600lbs (3 450kg). Ungefär som en stor jänkare med
dålig fjädring.
Det fanns också ett par andra brittiska bombplanstyper än dem som
presenteras ovan, men dessa hade definitivt inget att hämta i libyska
Kyrenaika eller Egypten för att flyga upp i södra Europa på låg höjd
med en bomblast på 2 000 kg eller mer. Kanske var det brist på
underrättelseinhämtning eller felaktig sådan, som gjorde att Churchill
inte tog initiativet att försöka före den 12 juni 1942, eller efter det
tyska nederlaget i Nordafrika den 13 maj 1943, eller den 1 augusti
1943 och tiden fram till den 15 april 1944. Juni 1942, augusti 1943
och april 1944 är datum för amerikanska flygbombningar eller
kampanjer. Den sista kampanjen från den 15 april 1944 deltog även
brittiska bombplan i.70 Mycket tyder på det eftersom den amerikanska
underrättelsetjänsten drog överdrivet pessimistiska slutsatser om den
egna förlustkvoten vid en attack på Ploiestis raffinaderier om man
flög över perifera stater. Vi kan i alla fall utesluta att Churchill skulle
saknat nerverna när inte Roosevelt gjorde det.
I Spokane Daily Chronicle m.fl. - skrevs en så pass intressant artikel
fredagen den 18 juli 1941, knappt fem månader innan USA drogs in i
70
Bombkampanjen april-augusti 1944 mot Ploiesti samt Tyskland.
336
kriget, att jag känner mig manad att publicera den i sin helhet på
originalspråket:
NAZI ARMY MAY FACE SHORTAGE OF OIL IN
THE FALL
London Juli (AP)-Germany’s armies and air force are threatened with
a severe oil and fuel shortage if the Russian campaign continues
through September, a ministry of economic warfare source declared
today.
German supplies already are “severely cut” by the war with Russia
and the red air forces bombardment of the Rumanian Ploesti oil fields
and oil shipping port of Constanta, according to this source. He said
the Germans lost an annual supply of about 1,000,000 tons of oil
when they attacked the Soviet Union, this being his estimate of what
Russia supplied Germany under the trade agreement. Although this
tonnage was small, he said, it was oil used as a lubricant and in diesel
motors, and hence was “very important to the German war machine”.
Have used upp stocks
Nazi war needs now have used up all oil stocks captured in the
Polish, Norwegian, Flanders and French campaigns, this source
continued, and “there are many signs of a serious shortage among
civilians in Germany”. In the occupied countries, he said, there is no
fuel for anyone except the Luftwaffe.
(The Italian government announced today there will be no gasoline
for privately owned vehicles issued in Italy after October 1.)
This informant attached importance to the bombing of Constanta,
where, he said, large supplies of oil were lying on the docks waiting to
be shipped.
He added that the Germans had been forced to use sea routes for oil
transport because of the weight of railroad traffic due to the Russian
campaign and said the British navy “has carried out a ceaseless
campaign against German tankers in the Mediterranean and the
Russians report success against other tankers in the Black Sea”.
337
Synthetic Plants Damaged.
British air blow at German synthetic oil plants are damaging to
German economy, and the British are looking forward to the longer
nights when four motored American bombers can carry the attack to
Nazi plants beyond the present range of night raids, the informant
said.
Even if the Germans win in Russia, he asserted, their oil supply
situation will not be improved “if proper demolitions are carried
out”. “Our experts,” he said, “estimate that it would take even
American oil workers with the best tools over a year to get Russian
fields into production if the Russians carry out maximum demolition
in the fields.”
Dagstidningen Times, från Florence i the Schoals district i Alabama
med 15 043 invånare i 1940, och Reading Eagle i Burks county
Pennsylvania i nordöstra USA med 241 884 invånare i 1940, samt San
Jose Evening News i Kalifornien med 68 457 invånare i 1940,
publicerade ordagranna artiklar samma dag den 18 juli 1941 eller
dagarna däromkring, men i något fall med vissa saknade bitar.
Att förhindra att Allierade bombplan startade från Kyrenaika för att
bomba Ploiestis raffinaderier och depåer var inte en underordnad
strategi för Hitler. Försvararen hade ett övertag, den tidens jaktplan
kunde knappt eskortera bombplan ens till och inkluderande Kreta utan
att försätta sig i en svår situation med bränslet, det räckte inte för
kurvstrid helt enkelt. En Spitfire hade vid tiden 680 km räckvidd.
Ploiesti attackerades två gånger på ett förhållandevis tidigt stadium, en
gång redan den 12 juni 1942 i den första amerikanska bombattacken
mot ett europeiskt mål, då tretton B-24D Liberators bombplan i the
Halverson Project (HALPRO) flög mot sitt mål i Ploiesti, the Astra
Romana Oil Refinery. Liberator B Mk V (B-24D), som användes, var
modifierad för att ha extra bränslekapacitet på bekostnad av skydd,
men med samma beväpning som Liberator Mk III (också B-24D). The
338
Halverson Provisional Detachement, bestod av medlemmar ur 98th
Bomb Group som egentligen var på väg österut med uppdraget att
bomba Japan. Efter att dessa B-24Ds nådde Fayid i Egypten så
framstod det som uppenbart att de behövdes för att möta tyska
markstyrkor i den omedelbara närheten i Nordafrika, så britterna fick
behålla dem i området, det är vad som skrivs. Den allmänna
(officiella) versionen är alltså att B-24 planen behövdes i ökenkriget i
Nordafrika, men HALPROs första uppdrag blir trots det Ploiesti. Men
med tanke på ovanstående artikel från den 18 juli 1941 så finns det
anledning att misstänka att sanningen inte är så enkel, för artikeln
indikerar att de Allierade hade insikt om vikten av Ploiestis betydelse
för Tyskland redan den 18 juli 1941. För att misstänkliggöra den
allmänna (officiella) versionen ytterligare, så gör andra uppgifter
gällande att det var britterna som begärde dit bombplanen till
Nordafrika. Det var the British Chief of the Air Staff som hade begärt
dit dem. Var Churchill inte så ovetande om Ploiestis betydelse, som
han har framställts frånvarande i detta strategiska område i historien?
Väntade Churchill mellan 1940 till slutet av 1941 bara på att hans
fyrmotoriga brittiska bombplan skulle börja massproduceras innan han
kunde slå till? Hade Churchill och Roosevelt för avsikt att bomba
Ploiesti efter USA:s ofrivilliga men väntade inträde i kriget, som
råkade komma den 7 december 1941, redan innan de tretton B-24
Liberators hunnit anlända till Egypten i det syftet? Man ska veta att
vid tiden när britterna besatte Kreta och fram till den 20 maj-1 juni
1941 och Operation Merkurius (den tyska invasionen av Kreta), så låg
Ploiesti trots det precis utom räckhåll för dem tvåmotoriga brittiska
bombplanen om de skulle ha tillräcklig bomblast. Man förstår att det
är någon insatt person som är ”källan” i artikeln, men bara för att
någon är insatt så betyder inte det nödvändigtvis att han blir hörd, av
Roosevelt eller någon högt uppsatt general i USAAF i det här fallet.
Många gånger så kan lägre och mer perifera officerare eller
medarbetare på ministerier ha förvånansvärt god insikt och grepp om
läget, det är bara att läsa svenska försvarsbloggare för att förstå det.
Synbarligen så var redan det första anfallet mot Ploiesti något
senkommet, men det finns så många okända faktorer för mig och de
339
flesta nutidshistoriker, men som för den tidens tekniska,
meterologiska och geologiska experter var kända faktorer, som kan
diskvalificera uppdrag under tiden från den 7 december 1941 fram
tills HALPROs första uppdrag, den mot Ploiesti den 12 juni 1942.
Ingen gång, varken den 12 juni 1942, den 1 augusti 1943 eller dem
från den 5 april till 19 augusti 1944, bombades Ploiesti vintertid.
Emellertid så kan de tretton fyrmotoriga amerikanska bombplanens
verkliga tilltänkta uppgift, att bomba Ploiesti sommartid, ha varit en
av andra världskrigets många cover-ups och artikeln om att bomba
vintertid när nätterna är något längre i medelhavsområdet varit
planterad. Mycket talar för det, källan i artikeln säger att det skulle
vara aktuellt med natträder, men B-24 användes bäst som
dagbombningsplan då den var gjord för precisionsbombning och
användes så också mot Ploiesti. Artikeln kan ha varit en dimridå för
att få tyskarna att tro att de ännu inte Allierade skulle slå till vintertid
och inte sommartid, alternativt så var källan inte tillräckligt insatt i
amerikanska bombplan eller flygtekniska förhållanden i Nordafrika,
Medelhavet och södra Europa. Endast Churchill kunde kosta på sig att
låtsas dum. När han till trots lät bomba 21 olje- och bränslemål i
Tyskland, Frankrike och djupt in i Tyskland mot Leipzig från England
bara från den 15-16 maj 1940 till den 25-26 juni 1942 så tycker man
att det är uppenbart att Churchill förstod vikten av att stoppa
Tysklands oljeförsörjning och kunde förväntas implementera strategin
att bomba Ploiesti. Churchill förstod sannolikt vikten av att flygbomba
Tysklands svaga strategiska punkter som oljeindustrin i Ploiesti, men
det var en annan sak som plågade honom tidigt i kriget – Tysklands
försök att skära av Storbritanniens matleveranser i Atlanten och därtill
britternas förbindelse med USA. 17 nya bombskvadroner adderades
till slaget om Atlanten. Det skulle kunna, om artikeln från den 18 juli
1941 var en dimridå, ha rört sig om att öppet signalera en falsk avsikt
med B-24 planen, i ett försök att i ett senare skede av britternas krig ta
tyskarna på sängen. Det att anfallet mot Ploiesti den 12 juni 1942 var
amerikanarnas första bombattack mot ett europeiskt mål talar för
denna smygstrategi. Det att britterna bombade Europas raffinaderier
och depåer från ett mycket tidigt stadie i kriget talar också för att
340
Churchill inte initialt var så akterseglad av Hitler i oljefrågan, som han
har framställts av en del historiker. Det är ingen bra strategi att
utplacera endast tretton ynka bombplan bara för att man ska vara
ekonomisk och hoppas på att uppnå en överraskningseffekt, även om
man flyger över ett neutralt land som Turkiet, det medges, men Hitler
lät sig bevisligen vaggas in i en falsk säkerhet om dem Allierades
intentioner eftersom han lät förstärka Ploiestis luftvärn först efter det
första anfallet den 12 juni 1942. Dessutom är det lätt att vara efterklok
med facit i hand. Det kan även vara att de tretton bombplanens
primära uppgift var att ta skarpa bilder av luftvärnet i området runt
Ploiestis oljeindustrier, inför den andra mer massiva attack med 177
bombplan som skulle komma den 1 augusti 1943. Det var om det
ligger till så en Allierad underrättelseinhämtningsmission med
förväntat dåligt bombresultat. De Allierade räknade med att tyskarna
skulle känna till B-24 planens anländande till Egypten under alla
omständigheter, men de hoppades att Hitler skulle dra slutsatsen att
Churchill och amerikanarna var för dumma för att förstå betydelsen av
Ploiestis oljeraffinaderier, alternativt att de tänkte slå till mot dem
vintertid. Den officiella versionen om hur det gick till när B-24:orna
hamnade i Egypten (att de var på väg mot Japan), ställd mot artikeln
ovan talar för det. Den officiella versionen är i så fall en rökridå som
ligger kvar sedan andra världskriget. Viktigt att komma ihåg i
sammanhanget är att, eftersom amerikanarnas bombplans första
uppdrag mot ett europeiskt mål med det för tyskarna ännu obekanta B24-planet blev Ploiesti den 12 juni 1942, så kunde de Allierade
förvänta sig att tyskarna skulle vara ovetande om planets prestanda.
Amerikanarna kunde alltid förstärka 13-plansdivisionen om de
upptäckte att tyskarna placerade ut extra luftvärn och jaktplan i
Ploiesti. Det kostade dock mer än det smakade, för de fick innan
anfallet mot Ploiesti den 12 juni 1942 offra 6 månaders overksamhet
mot tysk oljeförsörjning från Ploiesti, sedan Amerika gått med i
kriget, om vi förutsätter att ett liknande projekt var möjligt redan
vintern 1941-42 vilket det troligtvis inte var att döma av det faktum att
Ploiesti aldrig under hela kriget attackerades vintertid. Ovanstående
artikel talar därför för sig själv, det synes uppenbart att den var en
341
desinformationskampanj. Någon källa från en auktoriserad myndighet
- ”auktoriserad myndighet” är viktigt i sammanhanget - hade i så fall
läckt selekterad informationen till amerikansk media för att förvilla
tyskarna genom att föda dem med något felaktig information från en
agent, kombinerat med den medvetet skeva bild om sin Afrikastrategi
som Winston Churchill tillhandahöll Hitler med. Då ljög de bara lite,
och den bästa lögnen ligger nära sanningen. Hitler var dessutom inte
särskilt lättlurad, så skulle man lura honom fick man antingen vara
subtil eller heta Winston Churchill. De bakade in en liten lögn i en
stor lögn. Den lilla lögnen var att bombplanen skulle attackera under
det mörka halvåret, och den stora lögnen var att Churchill var
strategiskt akterseglad i denna fråga, om den stora lögnen inte gick
hem så kunde fortfarande den lilla lögnen göra jobbet. Jag kanske
skulle tillägga för att inte dölja väsentlig fakta, att i maj 1944 så hade
endast 1,1 procent av alla dem Allierades bomber blivit fällda över
oljemål, men det skulle justeras uppåt från och med juni samma år.
Natten mellan den 11 och 12 juni 1942 startade alltså 13 B-24D
Liberators från Egypten i den första AAF bombmissionen mot tyska
styrkor i Europa, men de orsakade marginell skada i denna första
amerikanska attack. Emellertid så svarade tyskarna på attacken med
att placera ut ett starkt luftförsvar runt Ploiesti. Generalen i Luftwaffe,
Alfred Gerstenberg, byggde ett av dem tyngsta bäst integrerade
luftförsvarsnätverken i Europa med 160 lätta 88 mm luftvärnskanoner
och 80 tunga 105 mm luftvärnskanoner enligt amerikanska
bedömningar, och många fler kanoner av mindre kaliber som var
fördolda i höstackar, järnvägsvagnar och maskirovkabyggnader. Till
detta tillkommer en kontrollcentral för tre grupper av Bf 109 stridsflyg
och Bf 110 nattstridsflyg och några rumänska IAR-80 stridsflygplan.
Dessutom hade tyskarna en signalspaningsstation i Aten i sydöstra
Grekland som bevakade Allierade förberedelser ända ned i
Nordafrika. Nackdelen med att starta från Egypten är att man behövde
flyga över det icke krigförande landet Turkiet, som de Allierade
försökte få med sig på sin sida i kriget. Det såg inte bra ut för dem
Allierades Goodwill att flyga över Turkiet, men för att inte avslöja
342
uppdraget i förtid så var det nödvändigt. Om någon gång i Nordafrika
och senare i Italien, så var det detta första uppdrag mot Ploiesti som
behövde hemlighållas in i det sista. Men om det verkligen var en stor
cover-up, om vi tar avstamp från artikeln ovan, så måste den ha varit
en av krigets största och den måste ha emanerat från Churchill och
Roosevelt själva. Den 15 juni 1942, misstänkt nog först tre dagar efter
attacken på Ploiesti, skapades U.S. Army Forces in the Middle East
(USAFIME), som skulle ersätta både the North African Mission in
Cairo och the Iranian Mission in the Persian Corridor (ett Lend-Lease
projekt). Den 16 juni utnämndes armégeneralen Russel L. Maxwell
(Lend-Lease coordinator i Persien) av US War Department, till first
commander of USAFIME. Den officiella förklaringen till att en Army
general, hellre än att en Army Air Corps general, tillsattes posten, var
att vid tidpunkten så förväntades det att det skulle komma en
Amerikansk landstigning på stränderna i Marocko och Algeriet som
en del av kampanjen. Var det ett sätt att medvetet blanda bort korten
för tyskarna att tillsätta en Army general därför att, som man sade, det
ju skulle komma en invasion av Nordafrika? Och att man därmed
vaggade in tyskarna i en falsk säkerhet angående oljefälten i Ploiesti.
Nästa dag så informerade the US War Department Maxwell om att the
Halverson Detachment skulle stanna i Egypten som en del av
USAFIME. Med den förväntade ankomsten av dem amerikanska
luftvapengrupperna sände the War Department Major General Lewis
H Brereton, commander of the U.S. Tenth Air Force i Indien, till
Kairo för tillfällig tjänstgöring i assisterandet av samväldets styrkor.
Brereton var en av dem få seniora U.S. commanders under andra
världskriget som tjänstgjorde på slagfält oavbrutet från attacken på
Pearl Harbor till den tyska kapitulationen, och han var med om mer
action på fler slagfält än någon annan senior officer. Han anlände till
Kairo den 25 juni 1942 tillsammans med nio B-17 plan. Den 30 juni
hade Brereton dirigerat B-17 planen som han hade med sig från
Indien, till Palestina för framtida operationer. B-24 planen i the
Halverson Detachment slöt upp med dem i palestinska Lydda. Båda
enheterna flög natt och dag bombuppdrag mot Axelmakternas alltmer
otillräckliga underhållslinjer. De koncentrerade sig på
343
djupvattenshamnen i Tobruk. Var den härdade och ärrade veteranen
Breretons ankomst en slump? Eller planerade de Allierade att försöka
sig på en repris i en andra överraskningsattack mot Ploiesti en lång tid
senare, efter att ha koncentrerat sig på Nordafrika och Medelhavet i
mellantiden? Det ska sägas att de Allierade efter den första attacken
mot Ploiesti förutspådde upp till och med 50-procentiga egna förluster
vid den andra, med god grund. Inför ett sådant uppdrag kunde det vara
nödvändigt att ha en squadron leader med extraordinärt mod och som
ledde genom exempel.
En andra attack följde också något senare i kriget, efter att
Axelmakterna kapitulerat den 13 maj 1943 i Nordafrika, och efter den
följande Allierade Trident conference med start den 16 maj med ett
påföljande planning committee möte den 25 juni som resulterade i ett
träningsprogram för bombbesättningar vilket avslutades den 29 juli.
Täcknamnet var Operation Tidal Wave – den amerikanska
bombningen av nio oljeraffinaderier och oljedepåer i Ploiesti den 1
augusti 1943, som startade från Benghazi på Kyrenaika med 177 st B24D:or med förhållandevis stora bomblaster och extra bränsle. Vid
tidpunkten hade amerikanarna oöverträffat långräckviddiga B-24
Liberator bombplan, som kunde ta en säkrare väg från Benghazi via
Korfu-Adriatiska havet-över dem albanska Pindosbergen-genom södra
Jugoslavien-och sydvästra Rumänien där de svängde österut mot
Ploiesti och attackerade målen norrifrån. Detta var också en
smygattack från ett oväntat håll (med synkroniserad timing i anfallet),
liksom med bombskadern den första gången natten mellan den 11 och
12 juni 1942. Det passar bra in i min konspiratoriska hypotes.
Tyskarna hade placerat ut luftvärnspjäserna för att bemöta en nattlig
attack söderifrån, istället flög amerikanarna in mot målet från norr
under den ljusa halvan av dygnet. Ninth and Second Air Force
Commander, Uzal Girard Ent, förutspådde egna förluster på 75
flygplan. Trots extra bränsle så blev attacken begränsad då B-24:orna
hade att flyga över 2 500 km fågelvägen med stor last, tur och retur
från Afrika. Amerikanarna försökte med denna överraskningsräd att
slå ut Ploiestis raffinaderier och depåer i ett enda slag. Men eftersom
344
B-24:orna flög in från Joniska havet på endast 30 meters höjd71 mot
kusten över dem Albanska bergen, och Jugoslavien och Rumänien, så
navigerade ledargruppen fel vid Floresti och kom in över den
rumänska huvudstaden Bukarest några mil söder om Ploiesti, där
tyskarna hade högkvarteret för luftförsvarskommandot, så
överraskningsmomentet gick förlorat och tyskarna hade varnats, även
om den amerikanska felnavigationen korrigerades. Endast 1 mål i
området var värt besväret att skicka bombplan till – Ploiesti.
Amerikanarna hade förväntat sig ett svagare försvar än på västfronten,
med rumänska jaktpiloter och luftvärnsbesättningar, som förutsattes
vara mycket trötta på kriget. Men anfallet möttes (tyskarna hade ju
alarmerats) av några av Luftwaffes bästa piloter och tyska
luftvärnsbesättningar. Den amerikanska underrättelsetjänsten
förutspådde, även trots att de hade fel om att de skulle mötas av
rumänska jaktpiloter och luftvärnsbesättningar, 50-procentiga
förluster av egna bombplan. USAAF förlorade 53 bombplan av 177
och 660 besättningsmedlemmar, den största förlusten under ett och
samma uppdrag för USAAF i hela kriget, men det var inga 50 procent
71
Detta gjorde man inte för att spara bränsle, utan för att garantera att man
inte röjde sin position och nationalitet för fienden. Man bör också känna till
att tröghetscirkeln eller Corioliseffekten tvingar fram en nödvändig
storcirkelnavigering. När man flyger, vid start från Benghazi i sydväst mot
målet Ploiesti i nordöst, så tenderar flygplanet att dra åt vänster. Och när man
flyger från en given position i norr till en annan position längre söderut,
fortfarande på norra halvklotet, så tenderar flygplanet att dra åt höger. När
man närmar sig ekvatorn gör sig inte Corioliskraften gällande lika mycket.
Amerikanarna valde dock att flyga en omväg till väster i den andra attacken,
men de måste fortfarande ta med Corioliseffekten i beräkningarna.
Amerikanarna var tvungna att stiga över dem höga albanska Pindosbergen,
och alla fem grupperna klarade stigningen till 3 400 meter, somliga förlorade
orienteringen. En möjlig orsak till att amerikanarna flög in mot målet på 30
meters höjd kan potentiellt ha varit för att tyskarna inte skulle detektera
bombplanen med signalspaningsstationen i Aten. Men det kan nog endast
tekniska experter från tiden uttala sig säkert om då signalspaningsstationens
förmågor och kapacitet i Aten inte är allmänkunskap. Var det också en
radarstation?
345
eller ens 75 bombplan. Uppdraget kom senare att kallas "Black
Sunday". Trots att amerikanarna förlorade överraskningsmomentet
och led svåra förluster och missade med vissa bomber, förstörde
bombplanen 40 procent av förädlingskapaciteten i Ploiesti. Uppdraget
var det enda enskilda angrepp under vk2 där 5 congressional medals
of honour delades ut. Amerikanarna hade planerat 8 räder, men de var
för reducerade för att komma tillbaka efter denna räd. 8 månader
skulle det ta innan amerikanarna kom att slå till igen den 5 april 1944 i
en denna gång höghöjdsprecisionsbombning av Ploiesti. Då skulle det
näppeligen finnas förhoppningar om någon verkningsfull sneak attack
längre, utan detta var ett massivt anfall med 230 bombplan likt det
förra den 1 augusti 1943. Hitler skulle inte bli tagen på sängen en
tredje gång om han inte gick på en överraskningsattack en andra gång,
men amerikanarna hoppades att tyskarna nu skulle deployera
luftvärnskanonerna jämnt och glest i en cirkel runt oljeinstallationerna
och de hoppades säkert på att eldkraften skulle bli mindre i varje
given sektor på grund av det. Men den tyska jaktplansstyrkan var då
än större och luftvärnet var förstärkt och mera pricksäkert. Erfarna och
skickliga tyska jaktpiloter hade hämtats från västfronten. Rök från
2000 rökmaskiner täckte Ploiesti, amerikanarna tvingades att släppa
sina bomber på måfå och hoppas på det bästa. Efter det var de tvungna
till att återgå till taktiken lågflygsbombande och överraskningsanfall.
Men istället för tunga bombplan så försökte man nu att genomföra
räden med jaktplan. P-38:or med 500-kilosbomber som dykbombade,
efter att de hade släppt sina vingtankar med extra bränsle, sattes in.
Ploiesti brann, men 30 procent av planen kom inte tillbaka, och målet
stod fortfarande.
En hård vinter 1943-44 hade reducerat Wehrmachts
bränsleförbrukning. Luftwaffes bränsletillskott var på 574 000 Ton i
april 1944. I 1939 var Tysklands bränsletillskott på 2 000 000 Ton
inklusive bilbränsle. Fram till 1943 så producerade de tyska nybyggda
kemiska fabrikerna en ökning med 5 700 000 metriska Ton jämförbart
bränsle. I maj 1944 övertalade commander in chief of U.S. Strategic
Air Forces, Lt. Gen. Carl Spaatz, den Allierade amerikanska
346
befälhavaren Dwight D. Eisenhower om att han hade tillräckligt med
bombstyrkor för att stödja invasionen av Normandie och gå i land med
en ny offensiv mot Tysklands oljeindustri. 935 bombplan ur American
Eighth Air Force dagbombade från basen i England flera
bränsleanläggningar i centrala och östra Tyskland den 12 maj 1944,
och den 28-29 maj slog de till igen ännu ackuratare, samtidigt som
American Fifteenth Air Force bombade de huvudsakliga
raffinaderierna i rumänska Ploiesti från basen i Italien, vilket gjorde
att Tysklands horisontlinje hamnade på sniskan rejält, produktionen
var nu nere på 50 procent. Storskaligt bombande av oljemål medgavs
den 12 maj 1944 efter att Carl Spaatz hade övertygat Eisenhower om
det riktiga i det, och oljemål fick högsta prioritet från den 4 september
1944. Nästan omedelbart efter offensiven den 12 maj mottog
American Eighth Airforce, och får man förmoda American Fiftteenth
Air Force, intygandet från kodknäckarna i Ultra att dem Allierades
anfall allvarligt hade skadat tyskarnas strategiska läge. Amerikanarna
bombade från och med juni 1944 mål i Tyskland och Europa nästan
varje dag, sammanlagt 12 miljoner ton bomber släpptes över Ploiesti,
och till stora förluster för dem själva. Visserligen så hade Tyskland
naturtillgångar i form av oljeskiffer och brunkol från Messels gruva i
närheten av Frankfurt, som de kunde utvinna bränsle ur, och det
gjorde de också under kriget, så länge som deras cracking plants i
Tyskland var i drift. Före och under kriget i öst, med undantag för
inledningen av Operation Barbarossa, fram till den 19-21 september
1944 så hade tyskarna även tillgång till mycket bränsle raffinerat från
oljeskiffer i Kohtla-Järve i Estland, bränsle som försörjde
ubåtsflottan. Men de var ändå tvungna att säkra en jämn
bränsletillförsel från Rumänien till Tyskland då mycket av
bränslekranarna på skiftande ställen hade slagits ut. Den 22 juni 1944
slogs nio tiondelar av tyskarnas produktion av flygplansbränsle ut.
Luftwaffe var närmast markbundet, det fanns jaktplan men inget
bränsle. Albert Speers vän, Fältmarskalk Erhard Milch, informerade
Göring om att Ruhrområdet nu hade hälften av den totala syntetiska
oljekapaciteten, och föreslog att hela juni månads
stridsflygsproduktion borde användas för dess försvar. I juli lovade
347
Hitler att ’hydrogenation plants’ (det engelska namnet) skulle skyddas
av stridsflyg. Den 21 juli 1944 var 98 procent av tyskarnas
bränsleanläggningar ur drift. Sedan lättade trycket mot tyskarnas
bränsleanläggningar något, och tyska ingenjörer och byggnadsteam
kunde uppnå att en tiondel av den ursprungliga produktionen
återställdes, bara för att förlora bränsletillgången från Rumänien helt
när ryssarna invaderade Rumänien i Operation Jassy–Kishinev,
offensiven mot Axelmakterna i östra Rumänien där Ploiesti ligger,
från den 20 till den 29 augusti 1944. Hela sommaren 1944 fixerade de
Allierade sitt intresse på oljemålen i Ploiesti och Tyskland, i Tyskland
pågick räderna mot oljemålen det resterande året. Mot slutet av kriget
bogserades Me 262 jet-plan av oxar istället för att taxa i fem minuter,
för att spara 200 liter bränsle. Utan oljan förlorade tyskarna
luftförsvaret, och utan luftförsvaret förlorade Tyskland
ubåtsproduktionen, utan ubåtar förlorade Tyskland sjöherraväldet.
Tyskland förlorade transportleder och infrastruktur, och utan
transporter förlorade de markkontrollen. Betydelsefullast av allt
förlorade Tyskland sin industri. De brittiska kodknäckarna i Ultra
spelade en stor roll för att de Allierade behöll fokus och att
bombstyrkorna blev så ihärdiga i sina anfall mot dem tyska
oljeinstallationerna och nådde sådana framgångar.
Den 19 januari 1943 fastslår CCS 158 (i Casablanca-konferensen i
Marocko mellan den 14 och 24 januari) att det verkar avlägset att
Tyskland skall kunna återta dem nyligen förlorade oljefälten i Majkop
i Kaukasus. Det fastslogs också att även om hela den rumänska
oljeproduktionen slogs ut tidigt samma år så skulle Tyskland
fortfarande ha tillräckligt för militära operationer under 1944.
Emellertid så skulle förstörelsen av två tyska Tetraetylblyinstallationer
hämma produktionen av tyskt flygbränsle. Tyskarna förstörde själva
sitt påbörjade arbete på oljefälten i Majkop i Kaukasus innan de drog
sig tillbaka. Den 21 januari 1943 identifierar CCS 166 1 D
oljeinstallationer som den 4:e bombmålsprioriteten. Den 19 maj 1943
godkändes och bekräftades CBO Eaker-planen oljeinstallationer som
det 4:e primära anfallsmålet. ”Contingent upon attacks against
348
Ploesti” (ovisst om attacker på Ploiesti) sattes det på pränt. Det här
sista stycket säger egentligen varken bu eller bä om Churchills och
Roosevelts av mig påstådda intentioner, men det förtjänar att nämnas i
denna historiebok för att jag inte ska utelämna någonting viktigt som
skulle kunna omkullkasta mina slutsatser. Nu kan man tolka
Casablanca-konferensens beslut lite som man vill.
349
350
Kapitel 11.3) vattnet - Ubåtskriget i Atlanten,
Medelhavet och Barents Hav
Ovanför ytan
I slutet av augusti 1939 var endast två användbara fartyg tillgängliga
för operationer på Atlanten, Admiral Graf Spee och Deutschland. De
klassificerades då som Pansarskepp, vilket senare ändrades till tunga
kryssare. De lämnade sina tyska hamnar innan kriget bröt ut och intog
utgångsläge på Atlanten där de inväntade order. Deutschland
opererade i norra Atlanten medan Admiral Graf Spee opererade i
södra Atlanten. Deutschland sänkte eller erövrade endast 3 fartyg,
men tog sig tillbaka oskadd, medan Admiral Graf Spee sänkte 9 fartyg
men sänktes av sin egen besättning efter att ha skadats i en ojämn
sjöstrid utanför Uruguay, under dessa operationer. I början av
Operation Weserübung (invasionen av Danmark och Norge) hade
Storbritannien tillgång till 14 slagskepp, 15 tunga kryssare, 49 lätta
kryssare, 193 jagare och 9 hangarfartyg. Tyskland hade 2 slagskepp, 4
tunga kryssare, 6 lätta kryssare, 20 jagare och 0 hangarfartyg enligt
samtida tyska offentliggjorda medieuppgifter, men man ska komma
ihåg att fartygstypernas och bestyckningens prestanda varierar mellan
dem fickslagskepp, slagskepp, slagkryssare och tunga kryssare som
tyskarna hade. Flera fartyg var dessutom under konstruktion, bl.a. 2
slagskepp.
Britternas läge som ögranne till Atlanten var till en början deras
svaghet, och i ett senare skede till deras välsignelse. Som exempel kan
nämnas att tyskarna inte kunde initiera Operation Seelöwe (invasionen
av England) eftersom de inte hade sjö- eller luftherravälde vid någon
tidpunkt. I början av kriget från september 1939 levererade tyska
jagare, torpedbåtar, minläggare och ubåtar ett slag mot den brittiska
flottan genom minutläggning och särskilt genom dem fruktade
magnetiska minorna. Tyska jagare lade i 11 minläggaroperationer
minor längs den engelska kusten utan att upptäckas av britterna. 67
351
brittiska fartyg, inklusive 2 jagare, gick förlorade. Tyska fartyg gick
till och med in i Themsens mynning och lade minor. Minor släpptes
även av Luftwaffe. Men den 22 november 1939 sågs ett tyskt flygplan
släppa en mina i lågvatten i Themsen. Minan desarmerades och
bärgades och avslöjade den magnetiska minans hemlighet. Snart kom
ett brittiskt motdrag i form av en strömförande kopparkabel som drogs
runt skrovet och avmagnetiserade det. Brittisk-kanadensiska förluster i
tonnage på grund av minor i slutet av 1939 uppgick till 250 000 ton.
Men våren 1940 skulle dessa lätta operationer nå vägs ände.
I Norge under Operation Weserübung så sänktes den tunga kryssaren
Blücher i Oslofjorden, ytterligare 2 lätta kryssare sänktes medan
Hipper rammades och förstördes den 8 april 1940 av den brittiska
jagaren HMS Glowworm nordost om Trondheim. Hipper sänkte HMS
Glowworm i samma strid. 10 jagare var strandade i Narvik med låg
tillgång till eller utan bränsle och ammunition, och av dem sänktes
först 2 jagare och senare 3 till, 5 av dem borrades i sank av tyskarna
själva. 1 torpedbåt sänktes. 6 ubåtar gick förlorade. Ytterligare 3
kryssare och 6 jagare skadades. Hitler såg på sin framtida maktsfär vid
tiden, som varandes grovt räknat allting inom en cirkel vars radie
utgick från Berlin med änden i Kirkenäs i Nordnorge som gick runt,
jämnt som en passare eller minutvisarens spets på en klocka, till
Nizjnij-Novgorod, Tripoli, Lissabon, hela Island och tillbaka till
Kirkenäs och allting där inuti, i havet på land och i luften.
Det var nödvändigt med fartyg av minst kryssares storlek på Atlanten,
eftersom mindre fartyg hade för kort aktionsradie. Det som
möjliggjorde för tyskarnas övervattensfartyg att undgå upptäckt i
Atlanten var dess vidsträckthet och den ofta dåliga sikten. Men detta
var en tveäggad fördel, för det försvårade samtidigt sökandet efter
konvojer. De tunga tyska slagskeppen och slagkryssarna skulle göra
marginell nytta i Atlanten, men slagkryssarna Scharnhorst och
Gneisenau gensköt och sänkte eskortfartyget Rawalpindi i Nordsjön
den 22 november 1939. Det tyska kryssarkriget under 1939 gav
alldeles för dålig utdelning, 12 handelsfartyg sänktes till priset av en
352
egen kryssare. En bidragande orsak var att tyskarnas baser vid
Tysklands Nordsjökust var lätta att blockera. Genom invasionen av
Norge i april 1940 fick man baser utmed den norska Atlantkusten,
vilket förbättrade läget avsevärt. Först den 23 oktober 1940 kunde
tyska övervattensfartyg åter inleda operationer på Atlanten. Då
inledde den tunga kryssaren Admiral Scheer en jakt på handelsfartyg
som varade i nästan ett halvt år och förde fartyget ända till farvattnen
nordost om Madagaskar i Indiska Oceanen. Drygt en månad senare
inledde den tunga kryssaren Admiral Hipper en flera månader lång
operation på Atlanten. Admiral Scheer sänkte 17 handelsfartyg och
Admiral Hipper minst 8. Bismarck sänkte på sin jungfrutur i 1941 i
alla fall det brittiska flaggskeppet HMS Hood i Danmarkssundet
mellan Island och Grönland, innan hon själv något lite senare gick till
botten.
Årsskiftet 1941-1942 befann sig den tunga kryssaren Prinz Eugen och
slagkryssarna Gneisenau och Scharnhorst under brittisk belägring i
Brest i nordvästra Frankrike. I februari 1942 gjorde Kriegsmarine en
utbrytning efter flera månaders belägring av de två stolta tyska
slagkryssarna och den tunga kryssaren i hamnen i Brest. Tyskarna
kallade vågspelet Operation Cerberus. Hitler gav ordern om
utbrytningen till norska vatten genom den Engelska kanalen den 12
januari 1942. Storamiral Raeder protesterade, men Hitler sade på sitt
typiska dikotomiska manér till Raeder att; ”Skeppen kunde antingen
fly, eller slås till spillror”. Klockan 23:45 den 11 februari 1942, när
vädret var rätt, några timmar försenat efter en brittisk flygräd, gav sig
fartygen iväg. Detta vågspel skulle i Storbritannien komma att gå
under namnet ”the famous channel dash” (den berömda
kanalrusningen). Den tyska planeringen var grundlig och loppet ägde
rum nattetid ackompanjerat av 150 mindre och små fartyg, bland
annat sex eskorterande jagare, och svärmar av tyskarnas nyaste
jaktplan. Inte förrän klockan 13:00 dagen efter reagerade och svarade
britterna. De brittiska kustbatterierna öppnade eld och en rad jagare
och tropedbåtar tog upp jakten. De brittiska bombplanen som sändes
ut hade svårt att lokalisera sina mål i det dåliga vädret. Av 240
353
bombplan gick 42 förlorade. Mirakulöst nog skulle de tre slagskeppen
nå norska vatten med bara mindre minskador på Scharnhorst. Men
egentligen så var utbrytningen ett strategiskt nederlag.
Ubåtarna
Sommaren 1939 hade Tyskland tillgång till 57 ubåtar, ytterligare 55
ubåtar fanns i produktion. Dessa 57 ubåtar var till antalet lika många
som Storbritannien hade vid samma tid, enligt en tidigare
överenskommelse. Den 17 september 1939 sänkte U-29
hangarfartyget HMS Courageous. Den 14 oktober 1939 sänktes
slagskeppet HMS Royal Oak när U-47 slank igenom försvaret av den
brittiska flottbasen på Orkneyöarna. 1939-1941 blev de flesta fartyg
som sänktes sänkta ganska nära dem brittiska öarna. Det berodde på
bristande ubåtsräckvidd, för ubåtarna var tvungna att färdas norr om
Storbritannien för att komma till Atlanten vilket tog en extra vecka
och begränsade angreppen till några hundra km från Irlands kust.
Britterna kontrollerade nämligen Engelska kanalen och i 1939 och
1940 så hade tyskarna inte tillgång till några ubåtsbaser i Frankrike.
1940 utvecklade britterna en ny typ av radar – Centimeterradarn. Den
var mindre än tidigare radarsystem och fick plats på eskortfartyg och
flygplan. När britterna blivit bättre på ubåtsjakt och USA gått med i
kriget flyttade sänkningarna i 1942 över till USA:s östkust. Till en
början hade endast några få ubåtar av den nya typ IX tillräcklig
aktionsradie för att nå USA, men de fick lätta måltavlor. Den
amerikanska flottans befälhavare, Admiral Ernest King, följde inte
britternas råd om att segla i konvojer. På tre månader sänktes över 400
amerikanska handelsfartyg. Han gjorde om britternas misstag och
tvingades lära sig av egna erfarenheter för att till slut övergå till
konvojsystemet i maj 1942. Från och med 1943 var de Allierades
flygskydd så bra att de tyska ubåtarna främst opererade i ”the black
gap”, ett område i Atlanten dit det landbaserade fientliga
spaningsflyget inte nådde. Våren 1941 befann sig Kriegsmarine i ett
predikamente. Tysklands Axelmaktspartner Italien hade lidit en serie
av marinförluster. Tyskland var beroende av den italienska ytflottan
354
som konvojeskorter till Rommels Afrikakår. För att lindra trycket på
italienarna samtidigt som Hitler ansatte dem brittiska konvojerna till
Malta, skickade Hitler en mindre flotta med ubåtar till Medelhavet i
september 1941. De tyska ubåtarna sänkte inte bara värdefulla
brittiska underhållsfartyg, de sänkte även tre jagare och hangarfartyget
Ark Royal, men till ett pris av sju sänkta ubåtar med besättningar.
Tyska ubåtar opererade under kriget i södra och norra Atlanten,
Ishavet och Medelhavet. 1940 fick Tyskland genom sin ockupation av
Frankrike baser vid Atlanten, och i Norge fick de också baser på
Nordkalotten, även flygbaser. Dessa ubåtsbaser sparade tid och
bränsle för tyskarna och ökade räckvidden hos ubåtsvapnet. Luftwaffe
arbetade tätt ihop med Kriegsmarine i Norge för att sänka LendLeasefartygen i Ishavet från juni 1941, men det var svårt. I 1941
förlorade britterna 4 000 000 ton i Atlanten och 7 000 brittiska och
kanadensiska sjömän dör under samma period. Under 3 månader i
1940 med i snitt 14 patrullerande tyska ubåtar sänktes mer än 800 000
ton anglo-amerikanskt fartygstonnage. Enbart i juni det året sänkte
Kriegsmarines ubåtar rekordartade 53 fartyg motsvarande 296 000 ton
i Nordatlanten. Under en motsvarande period 1943 opererade hela 115
tyska ubåtar, som sänkte endast drygt 550 000 ton Allierat
fartygstonnage. Amerikanska konvojtrupper började korsa
Nordatlanten i februari 1942, sådana konvojer utgjordes vanligtvis av
fler eskortfartyg än transportfartyg. 16 procent av dem Allierades
fartygsförluster berodde inte på vapenverkan. Äldre fartyg kunde gå
under i storm, snabbtillverkade nya fartyg kunde plötsligt brytas
sönder, oerfarna navigatörer styra skepp på grund, last förskjutas med
katastrofala följder, fartyg kollidera under konvojernas ständiga zigzagande eller brand utbryta genom trötta och oerfarna
besättningsmäns slarv. Den tyska ubåtsflottan attackerade ända till
krigets sista timmar.
Från och med augusti 1941, alltså innan den japanska attacken mot
Pearl Harbor och USA:s inträde i kriget, så gav amerikanarna militärt
bistånd inte endast till Storbritannien, utan nu också till Sovjetunionen
även trots att amerikanarna hade förklarat sig neutrala och hade en lag
om amerikansk neutralitet. ”All hjälp utom krig” var den amerikanska
355
politiken. Amerikanskt konvojskydd i form av korvetter gick inte
heller säkra från ubåtsattacker vid den här tiden, utom i västra
Atlanten. Till en början var dessa konvojer av yttersta vikt för att
upprätthålla det sovjetiska motståndet mot den tyska invasionen
medan ryssarna flyttade sina industrier österut. 1 500 resor till och
från sovjetiska hamnar i konvojer gjordes av de Allierade i det så
kallade Lend-Lease från juni 1941 fram till slutet av kriget, men bara
81 Allierade fartyg sänktes och av dessa sänktes endast 3 av tyska
ytfartyg. 38 ubåtar gick till botten i Ishavet totalt. Mer än 22 000
flygplan, 375 000 lastbilar, 8 700 traktorer, 51 500 jeepar, 1 900
lokomotiv, 343 700 ton sprängämnen, mer än 1 000 000 km
fälttelefonkabel samt miljontals skor, gevär, kulsprutor, däck,
radioapparater och annan utrustning transporterades i riktning hamnen
i Murmansk från Loch Ewe i nordvästra Skottland (16 000
distansminuters avstånd) och från Reykjavik på Island (15 000
distansminuters avstånd). Större delen av sträckan bevakades eller
anfölls av tyska ubåtar, och alla konvojer fick en skyddande eskort.
Det var de legendariska VII-klassubåtarna som svarade för större
delen av striderna i ubåtskriget. De konvojbekämpande typ VIIubåtarna hade ett lågt torn, bara fem meter och tjugo centimeter och
var svår att se även i dagsljus. På natten var de praktiskt taget osynliga
framifrån. VII-klassubåten kunde dyka på mindre än 30 sekunder och
det var ingen svårighet att gå ned på under hundra meters djup. Vid
behov kunde de klara dubbla detta djup. Typ VII hade dubbelt så stort
djupgående som dem Allierades ubåtar. Den hade en aktionsradie på
över 7 000 distansminuter, kunde göra tolv knop i ytläge och kunde
köra c:a 90 distansminuter under ytan med en hastighet av fyra knop.
Wolfpack eller ”Rudeltaktik” som det hette på tyska
De tyska ubåtscheferna hade snabbt funnit att den traditionella
ubåtstaktiken med att angripa i dagsljus i undervattensläge var vida
mindre effektiv än att anfalla nattetid i ytläge. Då kunde ubåten
utnyttja sitt fartövertag samtidigt som dess relativa litenhet gjorde att
den sällan upptäcktes före ett anfall. Eventuella eskortfartyg saknade
356
ännu så länge radar. De första åren opererade ubåtarna oftast enskilt,
eftersom de var alltför få för att kunna koncentreras i förband. Tanken
på att samla ett flertal ubåtar för anfall mot en konvoj fanns dock, och
från 1940 fick den prövas vid enstaka tillfällen av några trendsättande
ubåtschefer. Även om erfarenheterna av detta uppträdande var
positiva så fanns det svårigheter, där vissa faktiskt berodde på
tyskarna själva och Amiral Dönitz förkärlek för att ha ständig
detaljkontroll över sina ubåtar, som avtvingades täta statusrapporter
för varje enskild ubåt. Ubåtarnas sändning på kortvågsbandet gick att
pejla in, och avslöjade samtidigt deras läge och färdriktning vid
upprepade sändningar under deras färd mot mål. Snabbsändning
infördes först i slutet av kriget.
Rudeltaktik var en tysk ubåtstaktik utvecklad av admiral Dönitz i syfte
att stoppa skeppandet av förnödenheter och krigsmateriel från USA till
Storbritannien, och som gick ut på att flera ubåtar sammanstrålade
mot en konvoj och attackerade som grupp. Metoden för denna
vargflockstaktik var att först gruppera tillgängliga ubåtar i
spaningslinje lagd vinkelrätt mot dem kända Allierade konvojrutterna.
Därmed ökade chanserna att hitta en konvoj väsentligt, samtidigt som
problemet med bristande resurser för långräckviddig flygspaning från
Luftwaffe fick en viss lösning. Det ökade ubåtarnas chanser att sänka
skepp i konvojerna. Den ubåt som först siktade en konvoj skulle inte
anfalla utan istället skugga den på betryggande avstånd samtidigt som
konvojens sammansättning, position och fart rapporterades in per
radio till ubåtsbasens ledningscentral. Därefter dirigerades så många
ubåtar som möjligt till ett utgångsläge framför konvojen. Sedan
ubåtarna samlats framför konvojen fick de sätta in sitt anfall med
början i skymningen, i regel i ytläge. Någon taktisk samordning på
platsen var varken möjlig eller nödvändig. Ett antal anfall från olika
håll, även om utspridda i tiden, var ofta tillräckligt för att i nattmörkret
överbelasta och desorganisera de ofta fåtaliga eskortfartygen. Det
skulle dröja innan dem Allierades ubåtsjaktsresurser utvecklats så att
de kunde hantera vargflockshotet. Den tyska ubåtsbasen låg i SaintNazaire i västra Frankrike knappt 200 km söder om Brest. I början av
357
kriget kunde tyskarna knäcka koden som fienden använde för att
skicka meddelanden till konvojerna. Det gjorde det möjligt att med
rimlig precision lokalisera ubåtarna på linje och konfrontera konvojen
på den förväntade kursen som konvojen hade. Det var meningen att
ubåtarna skulle hålla ett avstånd från varandra på 50 km, men i
praktiken så var detta inte alltid möjligt. Det förfarandesättet
möjliggjorde för ubåtarna att hitta sina mål visuellt, alternativt med
tekniska hjälpmedel som fångade upp målens propellerljud. Idén var
som nämnts att den första ubåten som fastställde kontakt med
konvojen skulle radiomeddela högkvarteret samt de andra ubåtarna i
linjen (eller gruppen), och informera dessa om konvojens närvaro.
Alla ubåtar skulle sedan fortsätta så fort som möjligt (max hastighet
vid ytan var runt 18 knop) för att etablera visuell kontakt med
konvojen, och invänta instruktioner. Genomsnittshastigheten för en
typisk Atlantkonvoj var 8-9 knop, en hastighet som var beroende på
det långsammaste fartyget i konvojen. Om ubåtarna etablerade visuell
kontakt under dem ljusa timmarna så skulle de inta en position längre
framför konvojens rutt, dyka och genomföra en attack från
periskopdjup. Konvojer var vanligtvis skyddade av jagar- och
korvetteskorter, som typiskt var posterade 2 000-3 000 meter utanför
konvojen i en skyddande ring runt skeppen. Ubåtskaptenernas mål var
att penetrera denna ring och attackera skeppen från så nära som
möjligt, dock minst på ett avstånd av 300 meter för att inte riskera att
spränga sig själva med sina egna torpeder, och sedan dra sig tillbaka,
ladda om och attackera igen.
Allierade tekniska framsteg ändrade Wolfpacktaktiken avsevärt.
Introduceringen av det fartygsburna High-Frequency-DirectionFinder, bättre känd som ”Huff-Duff”, som rymdes i ett ökande antal
fartyg från 1942 och framåt och möjliggjorde för konvojeskorten att
fånga upp bäringen på ubåtar som transmitterade på ett avstånd av
uppemot 25 kilometer från jagaren. Dem Allierades effektivitet ökade
genom tyskarnas bruk att bryta radiotystnaden när kontakt blivit
etablerad med konvojen. Det resulterade i förlust av många ubåtar och
besättningar, som inte var medvetna om att de annonserade var de var
358
lokaliserade för fienden. Huff-Duff fungerade för att beskriva det
närmare, genom att konvojeskorterna pejlade lokaliseringen på den
ubåt som bröt radiotystnaden, och fixerade ubåtens position temporärt.
10 minuter efter att ubåten slutat sända kunde den gå ned under ytan
och bege sig till ett annat område. Men när ubåten rörde sig från ställe
till ställe och gick upp till ytan vid valda tillfällen för att sända
radiomeddelanden, så kunde Huff-Duff beräkna ubåtens kurs och följa
den från dag till dag.
En annan betydelsefull teknisk utveckling var på radarns område.
’Magnetronen’, en elektronisk komponent, innebar att radarn blev
liten nog att monteras både på ubåtar och på eskortfartyg. I mörker
eller dimma fråntogs ubåtarna, av radarförsedda Allierade eskortfartyg
och flygplan, sin främsta fördel - osynligheten. USA:s omfattande
produktion innebar att under 1942 fick alltfler Allierade fartyg och
flygplan den nya radarn. Radaranläggning 271 kunde under goda
förhållanden upptäcka en ubåt på 10-15 kilometers avstånd och ett
periskop på 1 kilometers håll. Ubåtarna fann sig mer upptäckta och
attackerade av flygplan när de ytfärdades. När de gick till attack mot
konvojerna på ytan nattetid väntade ofta Huff-Duff-utrustade
eskortfartyg på dem och pejlade in dem. Förlustkvoten började stiga
för tyskarna. Men tyskarna byggde ändå fler ubåtar 1942 än de
allierade hann sänka. Dessutom så fanns det någonting som de
Allierade kallade ”the Black gap”, ett område mitt i Atlanten dit dem
Allierades flyg inte nådde vare sig från Storbritannien, Newfoundland
i Kanada eller från Island. Med tiden blev gapet mindre och mindre.
Britterna tilläts i juni 1943 av Portugisiens diktator Salazar, att
anlägga en flygbas på de portugisiska öarna Azorerna väster om
Portugal i Atlanten. Före det, i januari 1943, har britterna förberett
flygbasen på Gibraltar så att den är stor nog att kunna hysa tunga
bombplan, och när de sedan av Salazar tillåts att sätta upp en flygbas
på Azorerna så stänger de definitivt inloppet till Medelhavet för
ubåtar, om det nu fanns någon chans att slinka igenom det 12 km
trånga Gibraltar sund med ubåtar innan dess. Men när the Black gap
ännu var ganska stort, så som en nödlösning av dem Allierade för att
förbättra flygskyddet, utrustades vissa handelsfartyg med ett kort
359
flygdäck med katapult. Dessa ersattes så fort som möjligt av
eskorthangarfartygen. Mot slutet av 1942 sänkte tyskarna 25 procent
av alla fartyg i konvojerna. Konvojerna anfölls av grupper på upp till
15 ubåtar.
Dessa två tekniska faktorer, Huff-Duff och Magnetronen,
tillsammans med taktiska framsteg med defensiv och offensiv
eskorttaktik, bättre djupladdningar (hedgehog depth charge
launchers,72 som kunde lobba laddningen avsevärt långt ifrån
eskortfartyget), Rollerloadern,73 Sonar,74 radar75 och knäckandet av
72
Hedgehogprojektilen, som inte hade samma kolossala sprängverkan som
”Ash can”, var till skillnad från Ash cans, som var taktiskt ofördelaktiga och
användes av dem Allierade under flera år, tvungen att direktträffa målet för
att explodera. Men å andra sidan så visste man med säkerhet när man hade
fått in en träff vilket var en fördel då en miss inte störde sonaren, förutom på
grunt vatten då Hedgehogprojektilen exploderade när den nådde botten. Den
avfyrade salvan av Hedgehogprojektiler bestod av 24 st 17,8 cm granater
utskjutna framför bogen eller i aktern. Granaterna fungerade i ett symbiotiskt
system, de detonerade först när en eller flera av dem träffade en ubåt, det blev
signalen för dem andra granaterna att brisera. Ash cans sjönk endast 3 m/s
med ett maximalt detonationsdjup på 90 m, och de tyska ubåtarna kunde med
lätthet nedstiga till djup under 90 meter. Eftersom Ash Can fälldes akterut
eller sköts ut från sidan gavs ubåtarna tid för en undanmanöver. Ash can
behövde detonera endast ett fåtal meter från målet och den var förinställd att
explodera på ett givet djup oberoende av avstånd till målet. Detonationen
alstrade ett stort gasmoln i vattnet, som under många minuter störde
eskortfartygets sonar på ett sätt som inte Hedgehogbrisaderna gjorde.
Hedgehog depth charge launchers, som skjöts ut 250 m framför fartyget och
sjönk mycket snabbare (7 m/s) än Ash can, fanns inte på jagarna, den
monterades på fartygstyperna DE:s och PF:s vid mitten av kriget.
73
Rollerloadern laddade om K-guns och gjorde den för besättningarna
slitsamma ”teardropmetoden” omodern vid andra halvan av 1942, den
manuella teardropmetoden och tunga ”Ash can” försvårades även vid grov
sjö.
74
Sonar kom någon gång mellan de båda världskrigen och utvecklades med
en sound range recorder av britterna i början av kriget, och var bra för
registrerandet av avståndsmätning till målet och färdriktning vare sig det
360
den tyska Enigmakoden gjorde att taktiken med Wolfpacks blev
förlegad. Tyskarna misstänkte vissa Allierade framsteg, men de hade
ingen aning om den elektroniska utvecklingen på dem Allierades sida
med Huff-Duff eller knäckandet av Enigmakoden förrän efter krigets
slut. Så fort ubåtarna förlorade sin förmåga att vara osynliga så
begränsades deras tekniska och taktiska verkan. Ubåtsvapnet hade
förlorat sin effektivitet.
Det finns en metod som går under namnet MSO (Management Search
Operations), som polisen i Överkalix framgångsrikt använder sig av
för att hitta folk som har gått vilse i vildmarken, och som
ursprungligen grundar sig på en metod eller matematiskt program som
rörde sig om mot eller från, upp eller ned, genom att använda sig av
dopplereffekten. Sonaren hade en blind zon, som sträckte sig ungefär 400 m
runt eskortfartyget som ju måste segla över ubåten för att fälla sina Ash cansjunkbomber. Detta innebar att ubåten hade sammantaget 1 minut eller mera
på sig för att förflytta sig från sitt för angriparen senast kända läge innan
bomberna detonerade, och på denna tid rörde sig ubåten 100-250 m. US
Navy fick av britterna tillgång till sound range recorder hösten 1941, och
amerikanarna blev så överförtjusta att de omedelbart adopterade denna
detektor för när man skulle avfyra sjunkbomber. En sound range recorder var
egentligen bara en automatisk penna som skrev hertzkurvor på en
pappersremsa i en glaskupa. Men först den 1 februari 1942 levererades den
första amerikansktillverkade utrustningen till Sonar.
75
I början av andra världskriget och vid tidpunkten för attacken på Pearl
Harbor var radar på amerikanska fartyg sparsamt använt. I augusti 1942 hade
de flesta krigsskepp i Atlantflottan utrustats med radar. De tyska ubåtarna
saknade radar under i stort sett hela kriget. Att hitta tyska ubåtar med hjälp av
radar fungerade bra ända tills ubåtarna hösten 1942 började använda
radarvarnare. De tyska ubåtarna kunde nu uppfatta de allierades radarsignaler
på ett större avstånd än vad radarn kunde upptäcka dem på och hade därför
tid att dyka innan de upptäcktes. De allierade förstod så småningom att deras
metod att hitta tyska ubåtar inte längre fungerade och installerade den
nyutvecklade S-bandsradarn på spaningsflygplan i början av 1943. Radarn
var ubåtsjägarnas ögon medan sonar var deras öron, den första var för ytjakt
och den andra var för undervattensjakt.
361
amerikanska konvojer som en taktisk förbättring använde sig av för att
undgå tyska u-båtsattacker under andra världskriget.
Under de första krigsåren använde britterna både örlogsfartyg, en del
från första världskriget, och bestyckade civila fartyg för ubåtsjakt.
Storbritannien behövde snabbt nya och många fartyg, och lösningen
blev ”Korvetten”. Dessa producerades på civila varv och var små och
2 knop långsammare än tyska ubåtar i ytläge, de var underbestyckade,
saknade radar fram till 1942 och hade kort räckvidd vilket var ett
problem vid Atlantöverfarter. Korvetterna utgjorde över hälften av
Royal Navys eskortfartyg på Atlanten och c:a 300 tillverkades. Snart
kom större fartyg, fregatter och eskortjagare (Sloops). Nya fregatter
kom 1942 och hade bestyckning, fart och uthållighet anpassade för
eskorttjänst och ubåtsjakt. Amerikanarna snabbyggde från 1943 dem
enklare (och billigare att massproducera) Destroyer Escorts. När vid
ytan, även när ubåten mötte ensamma jagare/korvetter, så är ubåtens
förmåga att försvara sig liten. När ubåten tvingas ned under ytan var
dess chanser att fly från ett team ihärdiga jagare med erfarna
besättningar – och konvojeskorterna vann erfarenhet ju mer kriget
fortskred – limiterade av den låga undervattensfarten och bristande
uthålligheten. I den berömda skolan SCTC (Submarine Chaser
Training Center) i Miami USA genomgick kadetterna en krävande
utbildning från den 26 mars 1942. Mot slutet av 1943 hade över
10 000 officerare och 37 000 kadetter lärt sig grunderna noga i
ubåtsjakt.
Vid 1943 hade konvojeskorterna lärt sig att använda anti-ubåtsvapnen.
Under två veckors stridigheter i slutet av april sänks 8 ubåtar och 17
skadas under attacken mot konvojen ONS-5, 12 av 42 fraktskepp
sänks men det var ändå det största tyska misslyckandet dittills. De
följande sex konvojerna förlorar endast fem fartyg medan tolv ubåtar
sänks. Samma månad börjar de första långdistans amerikanska
Liberator-bombplanen utformade för att nå svarta hålet att produceras
i stort antal. De har alla radar, och tyskarna hittar aldrig något sätt att
362
undvika dem Allierades radar. Mot slutet av kriget fick dock de tyska
ubåtarna egen tillgång till radar.
I medelhavets salta vatten fungerade inte fiendens hydrofoner om man
kom in i ett extrasalt saltvattenskikt, men sjökriget i Medelhavet var
lika skoningslöst som på Murmanskrutten. Totalt sänktes 65 brittiska
ytfartyg i Medelhavet, bl.a. det brittiska hangarfartyget Ark Royal,
och det var ubåtar som sänkte 37 av dem, inklusive nämnda fartyg.
Men priset för kriget i Medelhavet blev högt för tyskarna, 62 tyska
ubåtar sänktes, samtliga gick under med man och allt. Örlogsfartyg
blev automatiskt mål för ubåtarna.
Rutiner, förtröstande säkerhetsåtgärder och Klart skepp
Att gå upp till ytan och dyka igen blev en regelbunden rutin. Ubåten
gick upp till ytan på kvällen för att ladda batterierna och stannade kvar
vid ytan i c:a 4 timmar från klockan 8 på kvällen till midnatt. När
batterierna var fulladdade dök ubåten under ytan och gick åter upp
kort före gryningen för att lufta ubåten. Sedan gick den ned och
stannade under ytan resten av dagen. Det var inte ofarligt att gå upp
till ytan, men besättningarna hade otaliga knep och ubåtarna hade
motmedel, som att spilla ut olja som steg till ytan så att förföljarna
skulle tro att ubåten hade sänkts, eller ”pillerkastaren” som fungerade
genom att man i undervattensläge sköt ut en liten behållare genom en
mycket liten torpedtub och som skapade ett moln av gasbubblor i
vattnet som fångades upp av fiendens hydrofoner, som
förhoppningsvis misstog gasbubblorna för den fientliga ubåten.
Ubåten hade centrala skyddsskott som skulle stängas vid en brand
ombord för att förhindra en eldsvåda från att sprida sig. En tröst var
att ubåtsbesättningen kunde ta sig upp till ytan från c:a 60 meters djup
även om ubåten var dödsdömd, därför att alla hade en andningsapparat
på sin flytväst. Planen var att manöverrummet skulle sättas under
vatten så att trycket skulle bli lika stort som vattentrycket utifrån, då
skulle tornluckan öppnas. Sedan skulle man öppna sin egen ventil på
flytvästen långsamt så att man steg upp långsamt och inte fick
363
dykarsjukan (kväveförgiftning).
När de låg i docka måste andra ännu oskadda ubåtar ute till havs
bära den extra bördan, vilket innebar längre turer för alla. Därför
inrättade tyskarna i 1942 ett system för underhåll och försörjning till
sjöss. Stora ombyggda oceangående ubåtar av klassen XIV tjänade
som depåfartyg som fick öknamnet ”mjölkkossor”. Dessa kunde fylla
på med mat, dricksvatten, bränsle och ammunition, och rent av
reparera dem stridande ubåtarna ute till havs. Förfarandesättet var
riskabelt.
För det mesta upptäckte man fartygen när ubåten gick i ytläge. Man
patrullerade i ytläge fram och tillbaka i en vektor och spanade efter
mål som man rapporterade in till Kriegsmarines högkvarter. Över
horisontlinjen kunde man se en fartygsmast eller en brygga eller något
sådant. Då identifierade man fartyget med hjälp av en bok så att man
inte skulle sänka några av sina egna fartyg. Man försökte gå nära och
om möjligt sänka fartyget i ytläge, men om det inte gick försökte man
komma framför det och bedöma dess kurs för att bestämma var man
kunde slå till mot det. Att avgöra vilken kurs fartygen höll och var
man kunde slå till var inte lätt, för de Allierade fartygen gick oftast i
zig-zag. Torpederna gick inte alltid rakt, de kunde gå rakt högerut och
sedan åt vänster. Torpederna var av typen LUT (lägesoberoende
torped), som kunde skjutas iväg från vilket läge som helst. Och så
fanns det torpeder som gick i cirklar inne i konvojen. När man hade
avfyrat en torped så visste fienden att man fanns i närheten och de
hade en ungefärlig uppfattning om var man fanns på grund av det
mönster yttorpederna ritade i vattnet. Även torpeder som missade sina
mål avslöjade ubåtens position, eftersom de var självförstörande. Så
om det blev en explosion så visste korvetterna att ubåten fanns i
närheten. Dieselmotorerna användes inte alls under vatten, allt var
tyst. Man hade sjökort där havsströmmarna var inritade. Ju djupare
man nedsteg desto sämre effekt fick sjunkbomberna.
Kriegsmarines krigsorder nr 154:
”Rädda inte någon man! Väderförhållanden och avstånd till land är
av ingen betydelse. Bekymra er själva endast om er egen båts
364
säkerhet. Vi måste vara tuffa i det här kriget. Fienden startade det
med avsikt att krossa oss. Inget annat har någon betydelse.”
”Ubåtar som följde dem internationella folkrättsbestämmelserna
riskerade motverkan. Dessutom tog denna procedur avsevärd tid och
hejdade handelsfartyg kunde sända varningssignaler till andra fartyg
i området, vilket minskade ubåtens möjligheter att hitta fler mål.
Ubåtar hade begränsade möjligheter att plocka upp överlevande,
samtidigt som fartyg, som stannade för att bistå torpederade fartyg,
själva löpte risk att torpederas. Sammantaget förändrade och
brutaliserade ubåtarna sjökriget.”
”Militär nödvändighet är ett annat folkrättsligt begrepp. I princip
innebär 1936 års Londonprotokoll, att handelsfartyg ska varnas före
anfall, så att besättning, passagerare och skeppshandlingar kan
bringas i säkerhet. Detta skulle under världskrigen ha tvingat
ubåtarna till ytläge, vilket hade riskerat deras säkerhet. Åberopande
militär nödvändighet frångick ubåtarna efterhand reglerna och
övergick till oinskränkt ubåtskrig. De tyska amiralerna Raeder och
Dönitz anklagades i Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget
för brott mot folkrätten på denna punkt, men friades. Chefen för
USA:s Stilla havsflotta, Amiral Nimitz, medgav att USA gjort sig
skyldig till samma avsteg från folkrätten för att undgå fientlig
motverkan i sjökriget mot Japan.” Källhänvisning; Marco Smedberg
Källhänvisning; Erich Topp, först tysk U-båtskapten och sedermera
kommendör av 27:e U-båtsflottiljen under andra världskriget.
Pensionerades som Konteramiral i december 1969.
MILITÄR HISTORIA
WEHRMACHTS SISTA ÖGONVITTNEN
KRIGFÖRING FRÅN AUSTERLITZ TILL BAGDAD, Marco
Smedberg
365
”Ultra”
Den tyska flottan, som redan 1926 köpte in en variant av den
kommersiella holländska Enigma D, var den första tyska vapengrenen
att använda Enigmakrypteringsmaskinen. I tyskland gjorde man
bedömningen att de Allierade aldrig skulle klara av att dekryptera alla
delarna. Första gången man började försöka knäcka Enigma-koden var
i Belgien. Fransmän och belgare visste en del om den holländska
Enigma-maskinen. De franska och belgiska kryptograferna kunde bara
läsa enkla meddelanden. Fransmännen försökte få britterna
intresserade av arbetet med att knäcka Enigma-koden, utan att lyckas.
Fransmännen vände sig då till sin nya bundsförvant Polen, och
vidarebefordrade allt som de hade fått reda på dittills. 1932 fick
polackerna information från en agent inom den tyska myndighet som
distribuerade krypterade meddelanden. Det polska Biuro szyfrów
(skifferbyrån) lyckades bygga en reproduktion av Enigma-maskinen.
När Europa stod på randen till ett krig höll Polackerna ett möte med
sina bundsförvanter Britterna och fransmännen, som fick polska
kopior av en tysk Enigma-kodmaskin i present av polackerna.
Britterna hade duktiga kryptografer, som med uppfångade tyska
meddelanden av de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna,
kunde knäcka och läsa många tyska militära topphemliga
meddelanden från och med april 1940, med hjälp av en tidig dator
kallad ”the bomb”, precis före det tyska anfallet mot Belgien,
Nederländerna och Frankrike. Den kryptografiska
underrättelsetjänsten gick under namnet Ultra och var belägen i
Bletchley Park i Buckinghamshire en bit norr om London. Ultra gick
även under namnet Station X. Ultra skulle prioritera dekrypterandet av
signalspaning av meddelandetrafik mellan tyska u-båtar och basen
uppfångat av Y Service (avdelningen för uppfångande av trådlös
radiotrafik), och mellan kommendörererna och deras ubåtar, och
skulle visa sig särskilt betydelsefull i slaget om Atlanten. Men bara en
mindre del av dem tyska meddelandena knäcktes av britterna.
Kriegsmarine var den tyska vapengren som var bäst på kodhantering,
signaldisciplinen var hög och misstagen få. Inledningsvis ansåg därför
366
kryptologerna på Bletchley Park att det inte lönade sig att försöka
forcera systemet. Matematikern Alan Turing gav sig dock ensam i
kast med uppgiften sent 1939. Tidigt 1940 hade han kommit så långt
att delar av den tyska marintrafiken var tillgänglig. Man kunde nu
undvika en del av ubåtarna genom att låta konvojerna ändra rutt. I
mitten av maj 1941 tillfångatog britterna den tyska ubåten U-110
söder om Island, och med den en kodmaskin med tillhörande
detaljerat material, som gjorde att för de närmsta sju månaderna så
kunde britterna läsa tyskarnas ubåtsschiffer. Eftersom tyska ubåtar var
noga kontrollerade från land så gick det en hel del meddelandetrafik
mellan basen och ubåtarna, och från ubåtarna till basen, i syfte att
koordinera Wolfpacks. Britterna vann ovärderlig information om allt
mellan ubåtarnas numerär till taktisk uppställning och patrulleder.
Ultras arbete medförde en dramatisk och omedelbar effekt i slaget om
Atlanten, just när tyskarna i början av 1941 höll på att tippa
konvojsystemet över ända. Dem angloamerikanska förlusterna i
sänkta fartyg mer än halverades våren 1941. Detta kunde endast
tillskrivas Ultra, ingen ny teknologi, inga förstärkta eskorter och ingen
ökad täckning av flyget över Atlanten hade ägt rum. Oturligt nog för
dem Allierade så svarade tyskarna med att inom två månader från det
att amerikanarna gått med i kriget, med att ändra nycklarna totalt. Det
skulle stänga dem Allierade ute från att deschiffrera tyska
meddelanden under resten av 1942, just som den sårbara östra kusten
blev tillgänglig för tyska ubåtar att operera i. Förlusterna steg till
kritiska nivåer. Huff-Duff (lokalisering av ubåtar genom
signalspaning från fartygen) var tillgänglig men var av begränsad
nytta. Slaget om Atlanten 1942 var en katastrof för dem Allierade. I
oktober 1942 lyckades man återigen borda en tysk ubåt, U559, denna
gång i Medelhavet, och komma åt en Enigmamaskin med nycklarna. I
början av 1943 knäckte Ultra återigen det tyska marinskiffret, men
inte lika avgörande som i 1941. I början av 1943 inträffade
följaktligen också enorma konvojslag med ökande intervaller. Admiral
Karl Dönitz hade nästan hundra ubåtar i Nordatlanten. De Allierade
hade:
367
1. ökat antalet moderna eskortfartyg
2. escorthangarfartygens flygeskorter, som nästan omöjliggjorde
ubåtars skuggande av konvojer.
3. 1940 utvecklade britterna en ny typ av radar, som fick plats på
eskortfartyg och flygplan – Centimeterradarn
4. Strålkastare på flygeskorterna som användes taktiskt i
kombination med flygradarn för att överraska och pin-pointa
ubåtar i ytläge
5. ökad skicklighet i att forcera och utnyttja tysk radiotrafik
6. bättre fartygsburen radar som man lärt sig använda rätt
7. ökad radiopejling även från fartyg (Huff-Duff)
8. bekämpning av ubåtar under passage till och från baser i
Frankrike
9. ökat antal landbaserade antiubåtsplan med lång räckvidd
10. dessutom sattes långräckviddigt bombflyg in från
Newfoundland, Island och Nordirland, som nu nådde längre
in i Atlanten till tyskarnas sista sanktion - black gap.
11. Sjunkbomberna började ställas in för att explodera på tre olika
djup i samma sjunkbombsfällning.
12. Hedgehog, koordinerat antiubåtsbatteri med 24 bomber
13. Utbildning av dem amerikanska jagarbesättningarna mellan
mars 1942 till slutet av 1943
14. Bättre taktik genom samspel mellan två eller flera
eskortfartyg, där den ena korvetten höll ubåten i sonaren
medan den andra anföll. Man var nämligen som ensam jagare
eller korvett tvungen att dra in sonaren innan man anföll,
vilket gav ubåten en 99 procents chans att smita undan.
15. MSO (Management Search Operations), en matematisk
metod eller matematiskt program som amerikanska konvojer
använde för att lokalisera alt. ta en omväg runt tyska u-båtar
16. Storbritanniens Royal Navy fick den före detta chefen för den
brittiska ubåtsflottan som chef – Admiral Horton. Hans första
åtgärd var att bilda grupper av jagare och fregatter (se punkt
14).
368
De Allierade krossade ubåtshotet så avgörande att Storamiral
(Grossadmiral) Dönitz - efter att Storamiral Raeder förpassats till
periferin när han avgick i protest mot Hitlers respektlösa åthutning av
honom efter en koordinerad men helt verkningslös övervattensattack
med kryssarna Admiral Hipper och Lützow samt sex jagare mot en
brittisk Lend-Lease konvoj i Barents hav i december 1942 - drog
tillbaka ubåtarna för reorganisation. Från och med nu prioriterades
ubåtarna fullt ut. I mars-maj 1943 minskade sänkningen av
handelsfartyg med två tredjedelar samtidigt som ubåtsförlusterna sköt
i höjden. Under maj 1943 förlorade tyskarna en fjärdedel av sina
ubåtar. Vid det laget verkade tyskarna ha insett att de Allierade
mottog högst ackurat information om tyskarnas intentioner. Efter
sänkningen av det tyska slagskeppet Bismarck i maj 1941 beordrade
Kriegsmarine att det skulle tillsättas en utredning. Utredningen kom
fram till att det inte var möjligt att britterna kunde ha komprometterat
Enigmakrypteringen. Mot slutet av 1943 använde sig Kriegsmarine av
uppemot 40 olika skifferkoder, och alla krävde olika Enigmamaskininställningar. Inte ens med snorkelsyresättning, ”ack-ack”
(antitorpedplansartilleri), anti-sonar i form av hålstansade
gummimattor på ovansidan av ubåten som absorberade sonar-pinget
och som lyckosamt installerades på sju av tyskarnas ubåtar, och
radarlockbete kunde tyskarna vända krigslyckan ens under nattetid.
Storamiral Dönitz sade till Hitler; ”Fienden har ny
avkänningsutrustning som gör ubåtskrig omöjligt för första gången”.
Hitler, Dönitz och rustningsminister Albert Speer insåg alla att kriget
höll på att gå förlorat. Tyskland behövde desperat en ny typ av ubåtar.
Det var nära, ubåtarna var under utveckling och hade topprioritet, men
de strömlinjformade elektriskt framdrivna 21-klass (XXI) och 23klassubåtarna, som kunde segla ifrån dem Allierades jagare i
undervattensläge med en fart av 17 knop, dubbelt så snabbt som de
dittillsvarande ubåtsmodellerna i undervattensläge och snabbare än de
flesta ytfartyg, skulle aldrig nå flottan. Mot slutet av kriget blev
ubåtarna allt tystare. Av totalt 39 000 man i den tyska ubåtsflottan
hade vid krigsslutet 28 000 dött i strid och 5 000 tillfångatagits. 783
tyska ubåtar hade gått förlorade.
369
Ett väsentligt huvudbry för dem Allierade under kriget, och långt
efter kriget, var hur de skulle få tyskarna att fortsätta vara ovetande
om att britterna knäckte många tyska kodmeddelanden, så att de
Allierade inte skulle förlora informationskällan. Därför hade bara ett
litet antal seniora officerare tillgång till informationen från Ultra. Det
hörde till undantagen att kommendörer missbrukade information från
Ultra. Vid tillfällen, i synnerhet i början av kriget, så tycktes det inte
spela någon roll hur mycket Ultra än informerade dem brittiska
styrkorna om tyskarnas intentioner, Wehrmachts överlägsenhet
omöjliggjorde framgångsrikt brittiskt tillnyttogörande av
informationen. Till exempel våren 1941 när Ultra varnade för en tysk
intervention på Balkanstaterna så var informationen av begränsad
nytta på grund av dem överväldigande styrkorna som Hitler
grupperade i regionen. Ultra spelade en stor roll i vändningen av
”krigslyckan” i Atlanten, men den var inte ensam ansvarig för dem
Allierade framgångarna.
Passagen genom Kiel-kanalen
En kanal mellan norra Tyskland från Kiel vid Östersjön till andra
sidan vid Nordsjön började byggas 1887 och stod klar 1895. Fram till
1948 hette kanalen Kaiser Wilhelm-kanalen. Kanalen var 102 meter
bred och 11 meter djup. Det kan vara intressant att veta att de tyska
fartygen och ubåtarna fick 280 nautiska mil kortare resa jämfört med
om de skulle runda Jylland (det danska fastlandet och halvön).
källhänvisning; Murray Williamson, samt WAR AT SEA
SMB
MILITÄR HISTORIA
WEHRMACHTS SISTA ÖGONVITTNEN
370
Kapitel 11.4) jorden - Operation Barbarossa
”I rätt ögonblick måste man också använda rätt vapen, en etapp är
utforskandet av motståndaren, en annan är förberedelsen, en tredje är
stormangreppet.” Citat; Adolf Hitler
Förutom tyskarnas 3 180 000 man från Wehrmacht och Waffen-SS,
deltog 12 divisioner och 3 brigader från Rumänien, 3 ungerska
brigader och 2 slovakiska divisioner i öster och 18 finländska
divisioner på den finska fronten. Senare tillkom 11 italienska
divisioner, den spanska blå divisionen och kroatiska förband. Totalt
deltog i Operation Barbarossa 600 000 man trupper från länder som
var vapenbröder eller i annan allians med Tyskland (betydelsen av
siffrorna diskutabla, inte minst på grund av skillnader i beväpning).
Över 1 miljon sovjetmedborgare bytte sida mot Stalin och deltog i
tyska militära, paramilitära och polisiära enheter på östfronten eller
startade oberoende nationalistiska gerillarörelser. Uppskattningsvis
650 000 av dem var f.d. Röda Armé-soldater. Generallöjtnant Andrej
Andrejevitj Vlasov är den högste och mest kände röde överlöparen.
Han ledde, efter att ha varit krigsfånge hos tyskarna, ”de fördömdas
armé” i kriget mot den Röda Armén. Det var det största militära
avfallet genom tiderna.
Angreppet fastställdes till mitten av maj 1941 men skulle komma att
senareläggas. Operation Barbarossas ”allmänna mål” var enligt
Hitler:
Huvuddelen av den ryska armén i västra Ryssland skall
krossas genom djärva operationer. Djupa pansarkilar
skall drivas in för att hindra oskadade stridsberedda
trupper att dra sig tillbaka till Rysslands stora vidder.
Operationens slutmål är att upprätta en försvarslinje
mot det asiatiska Ryssland som löper från Volga till
Archangelsk.
371
Därefter gick Hitler i sitt direktiv ganska detaljerat in på frågan hur
angreppet skulle genomföras. Han fastställde den roll som Rumänien
och Finland skulle spela. Dessa länder skulle bli uppladdningsbaser
för angreppen på dem norra och södra flyglarna och dessutom vid
dessa operationer förse tyskarna med hjälptrupper. Finlands läge var
särskilt viktigt. Flera finsk-tyska arméer skulle rycka fram mot
Leningrad och Ladoga, skära av järnvägslinjen till Murmansk samt
hålla Petsamos nickelgruvor och marschera mot Murmansk och ta
dem isfria ryska hamnarna vid Norra Ishavet.76 Sverige, som hade
vägrat dem allierade transitering under det finsk-ryska kriget, tillät
efter det tysk-ryska krigets utbrott, att en fullt beväpnad tysk division
(dock inte Dietls Gebirgskorps) transporterades över svenskt område
från Norge till Finland. Ungern deltog senare i kriget mot Ryssland.
Huvudoperationerna skulle, förklarade Hitler, sättas in på båda sidor
om Pripjatträsken. Pripjatträsken är ett stort område av våtmarker i
gränslandet mellan Polen, Vitryssland och Ukraina. Den totala arean
är nästan 100 000 kvadratkilometer. Det kraftigaste slaget skulle
utdelas norr om träsken av Armeegruppe Nord och Armeegruppe
Mitte. Den första skulle rycka fram genom dem baltiska staterna till
76
Som bekant gick det inte helt som planerat, för finnarna hade ett ord med i
laget också, och de sade att; Leningrad var inte att tänka på att inta eller
belägra med finska trupper (i praktiken belägrade dem Leningrad ändå enbart
genom att göra rättmätiga anspråk på det från början finska Karelen), och
ansvaret för Petsamo låg det närmast tillhands att tyskarnas >200 000
Gebirgstruppe tog. Att ta dem ryska hamnarna vid Norra Ishavet fick
tyskarna ta hand om tillsammans med försvaret av Finlands norra del med
början vid Salla i den smala delen av Finland där tyskarna gjorde framstötar
mot dem nedgrävda ryssarna för att försöka skära av Kolahalvön och
Murmansk. Ryssarna hade grävt ned sig för att försvara Murmanbanan som
gick till Murmansk i norr. Men finnarna tog i alla fall tillfället i akt att rycka
in i Fjärrkarelen ovanför och öster om sjön Ladoga och cementerade därmed
sin medverkan i Operation Barbarossa. Finnarna skötte i stort sett själva
försvaret av de södra delarna av Finland förstärkta med bara enstaka tyska
enheter.
372
Leningrad. Den andra skulle längre söderut stöta genom Vitryssland
och sedan svänga norrut vid Smolensk mot Leningrad för att ansluta
sig till den första gruppen. På så sätt skulle de ryska trupperna som
försökte dra sig tillbaka från dem baltiska staterna fångas i en fälla.
Först därefter skulle, fastställde Hitler, en offensiv mot Moskva kunna
företas. ”Intagandet av denna stad betyder en avgörande politisk och
ekonomisk seger och medför dessutom att landet förlorar sin
viktigaste järnvägsknutpunkt”, sade Hitler. Han påpekade också att
Moskva inte bara var Rysslands viktigaste kommunikationscentrum
utan samtidigt dess främsta vapenproducent.
En tredje armégrupp, Armeegruppe Süd, skulle söder om
Pripjatträsken stöta fram genom Ukraina till huvudstaden Kiev. Dess
huvuduppdrag var att rulla upp och krossa dem ryska styrkor som låg
väster om floden Dnjepr. Längre söderut skulle tysk-rumänska trupper
skydda huvudoperationens flank samt rycka fram mot Odessa vid
Svarta havskusten i Ukraina och sedan vidare längs Svarta havet.
Därefter skulle Donets platån, dit 60 procent av den ryska industrin
hade koncentrerats, ockuperas. Platån ligger sydväst i den europeiska
delen av Ryssland och i det nordöstliga Ukraina, och utgör en betydlig
del av det europeiska slättlandskapet. Den täcker en areal på c:a
500 000 km² och ligger uppemot 287 m över havet.
Så såg planen ut som Hitler blev klar med strax före julhelgen 1940
och förberedde så omsorgsfullt att inga viktigare ändringar behövde
göras i den. Av säkerhetsskäl skrevs direktivet bara ut i nio exemplar
av vilka de tre vapengrenarna fick var sitt och de övriga förvarades av
OKW (Oberkommando Wehrmacht).
De militära förlusterna under andra världskriget var något större än i
det första. Den övervägande majoriteten av dessa dog under striderna
mellan Tyskland och Sovjetunionen. Mer än hälften av alla soldater
som dog i andra världskriget tillhörde Röda Armén. Röda Arméns
styrkor bestod den 22 juni 1941 av 4 700 000 soldater förutom
reserverna. Vid tidpunkten för det tyska anfallet vid inledningen av
373
Operation Barbarossa (det tyska fälttåget mot Sovjetunionen) stod
dock endast 2 500 000 man vid gränsen för att stoppa tyskarnas
3 200 000 man. Det Sovjetiska flyget räknade 1 350 bombplan, 2 000
jaktplan och 800 spaningsplan. De tyska marktrupperna understöddes
av tre luftflottor om sammanlagt 1 160 bomb- och jaktbombplan
(Stuka), 720 jaktplan och 120 spaningsplan.
Mellan juni 1941 till början av december 1941 hade ryssarna förlorat
3 000 000 dödade i strid och över 3 000 000 tillfångatagna ryssar.
Tyskarna var mer effektiva och objektiva i sin rapportering. Annars
skulle de fått betala för smusslandet i rapporteringen mer än de
behövde, på slagfältet. Antalet sovjetiska stridsvagnar, enligt sovjets
egna officiella siffror, var 867 T-34, 508 KV-1, plus några tusen lätta
och medeltunga stridsvagnar av enklare modell.
De verkliga sovjetiska stridsvagnstyrkornas modellfördelning och
antal såg ut på följande sätt:








T-26 – 9 998 st
BT-7 – 519 st
T-28 – 481 st
T-35 – 59 st
T-37, 37A, 38 – 5 836 st
T-40 – 132 st
T-34 – 1 225 st
KV – 636 st
Enligt Vladimir Besjanov, (God 1942 – utjebnyj), fanns det
sammanlagt 18 886 sovjetiska stridsvagnar, varav 15 687 av dessa var
förlagda vid gränsen. Historikern Niklas Zetterling säger att Röda
Armén förfogade över ungefär 23 000 stridsvagnar i juni 1941, av
vilka 12 885 befann sig i gränsdistrikten. De berömda T-34-orna
sattes in första gången senhösten/förvintern 1941 och överrumplade
tyskarna då de plötsligt stod inför en motståndare som hade bättre
stridsvagnar än de själva. T-34:n var lättare att tillverka än de tyska
374
stridsvagnarna, t.ex. så satt stridsvagnsföraren inuti en trälåda och
pansarplåten hade en ojämn yta. T-34:n var enkel i konstruktionen
men den fungerade. Josef Stalinstridsvagnarna (IS 1, och IS 2 eller
som den först kallades - IS 122) kom först i oktober 1943, IS 1 i
endast 107 exemplar och den slutade produceras i januari 1944. IS 2
hade mynningsbroms och kom i effektiv serieproduktion i augusti
1944, men kom i bruk redan under våren 1944, och hann tillverkas i
3 207 exemplar fram till krigsslutet. Den var en veritabel Tigerdödare
och kunde heller inte bekämpas effektivt från ett ospecificerat längre
avstånd, Tigerns 8.8 centimeters kanon kunde inte slå igenom Josef
Stalinstridsvagnens tjocka pansar. Röda arméns totalförluster av
stridsvagnar och stormkanonvagnar från 1941-1945 uppgick till
96 500 stycken, mao nästan 2 100 vagnar per månad. Inte alla dessa
vagnar brann upp, men många gjorde det.
Axelmakternas styrkor bestod initialt av 3 180 000 soldater, 7 481
artilleripjäser, 3 580 stridsvagnar, 600 000 motorfordon och 600 000
hästar, förutom ovan uppräknade luftstyrkor. Enligt Niklas Zetterling
förfogade Tyskarna över 5 694 stridsvagnar var av 3 648 ingick i
förbanden som samlats inför Operation Barbarossa. Jämför de 5 694
stridsvagnarna av skiftande kvalitet med sovjets 23 000 stridsvagnar
av skiftande kvalitet.
De tyska stridsvagnstyrkornas modellfördelning såg ut på följande
sätt:






PzKpfw I – 410 st
PzKpfw II – 750 st
Panzer 35(t) – 150 st
Panzer 38(t) – 625 st
PzKpfw III – 965 st
PzKpfw IV – 440 st
Den 22 juni 1941 hade tyskarna 20 pansardivisioner. Samtliga
divisioner hade ett pansarregemente, som var och en förfogade över
375
mellan 2 och 3 pansarbataljoner. En Tigerbataljon hade vid tidpunkten
de nådde slagfälten från hösten 1942 totalt 45 stridsvagnar, och
Tigerstridsvagnar organiserades först och främst i egna självständiga
förband. Att tillverka en Tiger var mycket dyrt, och därför tillverkades
bara ett begränsat antal av dem under kriget. Det totala antalet
stridsvagnar av alla typer var knappt 215 stridsvagnar per division och
17 funktionella divisioner. Vid andra världskrigets början 1939 fanns
endast 5 pansardivisioner i den tyska armén. Efter inmarschen i Polen
1939 och fälttåget i Frankrike 1940 beslutades om att sätta upp
ytterligare 15 pansardivisioner, alltså en fyrdubbling av antalet
förband, men antalet stridsvagnar i varje division blev färre. Allt som
allt, när man räknar ihop ovanstående punkter 3 340 tyska
stridsvagnar, varav ingen av dem uppräknade förutom typ PzKpfw IV
kunde slå ut dem ryska T-34:orna och KV-1:orna. Antalet av de
mycket svaga (utbildnings)vagnarna PzKpfw I hade sjunkit från 21
procent av antalet vagnar inför fälttåget mot Frankrike 1940 till att ha
nästan utrangerats 1941. De berömda tyska Tiger- och
Panthervagnarna fanns inte vid inledningen av Operation Barbarossa,
de tillkom först hösten 1942 efter att tyskarna hade dragit upp några
ryska T-34 som hade fastnat i ett träsk och övergivits 1941, och de
konstaterade att Tyskland låg långt efter Ryssland när det gällde
utvecklingen av stridsvagnar. Varje Tigerstridsvagn som slogs ut
under kriget hade i genomsnitt dessförinnan slagit ut tolv fientliga
stridsvagnar, men de var törstiga och hade en känslig motor och
transmission, men bara om man körde dem fel eller var en oerfaren
stridsvagnsförare. Kanske var det delvis på grund av transmissionens
känslighet som Tigerstridsvagnen kom att användas defensivt, istället
för offensivt som det var tänkt från början. Det är mycket svårt av
logistiska skäl att använda stridsvagnar offensivt, enskilt eller samlat,
när man är i underläge och på reträtten på bred front i det stora hela.
En Tigerstridsvagn kunde förflytta sig högst 8 mil på en full tank.
Offensiva spjutspetsar under allmän reträtt måste därför anses nästan
omöjliga i sin rena form eftersom man inte kan följa upp med
infanteristyrkor. Fåtaliga och utspridda stridsvagnar som används
offensivt utan logistiskt stöd under egen reträtt på bred front rider in i
376
dimman. I ett senare skede sattes ytterligare 4 171 stridsvagnar av
olika märken in. PanzerKampfwagen V Panther sattes in i strid våren
1943. PanzerKampfwagen VI (Tigerstridsvagnen) började
serieproduceras 1942 och deltog vid slaget vid Kursk i ett antal av 146
vagnar tillsammans med ett par hundra PanzerKampfwagen V Panther
ungefär samtidigt i maj 1943. Slaget vid Kursk gick i Tyskland under
namnet ”Operation Zitadelle” och var det största pansarslaget i
historien. Den övervägande delen tyska stridsvagnar vid slaget vid
Kursk var av den ovan nämnda typen PzKpfw IV, men dessa var inte
tillräckligt bepansrade för att undgå att slås ut av T-34:orna och KV1:orna, även om de kunde slå ut desamma frontalt från 1942 i en
version PzKpfw IV Ausf F2 till version Ausf G, Ausf H och Ausf J i ett
senare skede av kriget. PanzerKampfwagen VI Tiger var inte osårbar,
den kunde slås ut även framifrån av dem sovjetiska tunga
pansarvärnskanonerna, och blev den angripen från sidan så kunde en
träff mot larvbanden lätt sätta stopp för vagnen även om resten av
vagnen var oskadd. Sturmgeschütz III (StuG III) var en
massproducerad infanterikanonvagn. Den kostnadseffektiva StuG III
producerades som inget annat bepansrat tyskt fordon under kriget.
StuG III var därför en av grundpelarna i den tyska armén, med 10 500
byggda fordon. I slutet av kriget kom även de 57 ton tunga
Kungstigrarna, 79 st tunga pansarvärnskanonbandvagn Jagdtiger, 90 st
pansarvärnskanonbandvagn Ferdinand samt 18 st Sturmtigrar, alla var
de taktiskt handikappade. Stormkanonerna var avsedda för defensiva
pansarvärnsuppgifter, och för att ge avancerande eget infanteri
eldunderstöd från skyddade eldställningar, men de kom trots det att
användas offensivt frontalt mot en förberedd pansrad fiende. Alla
tyska stridsvagnstyper under kriget var bensindrivna. Det fanns även
tillgång till en vanlig öppen pansarvärnspjäs, PaK
(Panzerabwehrkanone). Dem exakta siffrorna alt. aktuella datumen
för siffrorna är förmodligen inte möjliga att sammanställa.
Andra enheter som var motoriserade och skyddade mot riktad eld
från finkalibriga vapen och splitter från artillerigranater, var de tyska
pansardivisionernas spaningsförband, som hade lätta pansarvagnar
med en extra förarplats baktill och många växlar, även vid backning.
377
Bilarna kunde därför snabbt dra sig ur en prekär situation, och deras
rörlighet medgav att spanarna snabbt kunde finna luckor i det fientliga
försvaret.
Till skillnad från dem ryska stridsvagnarna så hade de tyska
stridsvagnarna alltför smala larvband och alltför låg markfrigång för
att kunna röra sig tillfredsställande över dem leriga ytorna under
höstens Rasputitsa – Menföre – och ofta rörde de sig inte alls. 1941
kom Rasputitsan tidigare än vanligt efter de kraftiga höstregnen.
Också infanteriet hindrades effektivt från att förflytta sig några längre
sträckor. Lervälling trängde in i vapnen och hindrade deras funktion
och gjorde det omöjligt att hålla dem rena. Hästar sjönk till och med
ned till halsen i leran och kunde inte komma upp och dog av
utmattning i tusentals när de försökte komma loss. Stigar, skogsvägar,
landsvägar och till och med stensatta vägar blev ofarbara.
Lervällingen minskade artillerigranaternas effekt och dämpade eller
förhindrade brisaderna. Armeegruppe Mitte satt fast i leran.
Den tyska fronten var uppdelad i tre avsnitt vilka hölls av tre
armégrupper. Armeegruppe Nord, Armeegruppe Mitte och
Armeegruppe Süd. Bara under de tre första veckorna av Operation
Barbarossa hade Sovjet förlorat 3 500 stridsvagnar och mer än 6 000
flygplan.77 Den 26 juni gick tyskarna mot Minsk, de hade avancerat
300 km på fem dagar. Blitzkrieg ledde till snabba framstötar, och
sovjetiska arméer blev inringade och kapitulerade i hundratusental, i
bland annat Minsk som nämndes. Att Stalin beordrade att reträtter och
77
Om man räknar på det inledande totala antalet befintliga ryska plan, 4 150
st, så inser man att de måste ha ackumulerats löpande i en rasande takt från
dag ett. Antalet tyska plan var numerärt totalt med spaningsplan och
bombplan 2 000 jämnt, vilket borde ha gjort Tyskland hopplöst underlägsna i
luften. Istället var det tvärtom, framförallt därför att ryssarna lät sig tas på
sängen. Tyskarna uppnådde luftherravälde med långt färre antal flygplan till
en början, ett luftherravälde som de skulle ha i flera år framåt. Sovjeterna
hade haft världens största flygvapen, men det lamslogs redan första dagen på
grund av att tyskarna förstörde över 1 200 sovjetiska plan på marken.
378
kapitulationer var förenligt med dödsstraff hjälpte inte, för när de
tyska pansarstyrkorna anföll bröts nästan hela den sovjetiska fronten,
förutom på dem södra delarna där de sovjetiska trupperna bjöd segt
motstånd. Den första dagen avancerade tyskarna 80–95 km. I striderna
så gott som utplånades 32 sovjetiska divisioner och tyskarna tog 324
000 krigsfångar och 2 500 stridsvagnar förstördes eller erövrades.
Operation Barbarossa hade nu inletts.
Inriktningen av de tre tyska armégrupperna var för den norra genom
Baltikum mot Leningrad, för den mittersta över Smolensk mot
Moskva och för den södra över Kiev mot Krim och Kaukasus.
Riskerna för kraftsplittring är uppenbara på en front av sådan bredd,
alldeles bortsett från vägdelaren i form av Pripjatträskets
säsongsartade vidsträckta utbredning runt Pripjatfloden vid höst- och
vårflöden, vilket gjorde dem trädbevuxna flodmarkerna partiellt
svårforcerade.78 Kraftsplittring var en av förklaringarna till att den
tyska offensiven 1941 misslyckades. Inledningsvis gick emellertid
operationerna över all förväntan. Det sovjetiska frontnära försvaret
kollapsade snabbt. Armeegruppe Mitte avancerade raskt norr om
Pripjatträsket. I mitten av juli 1941 var minst 300 000 sovjetiska
soldater inringade vid Minsk, och i början av augusti hade en
motsvarande styrka fångats in 300 km längre österut vid Smolensk.
Hitler började emellertid nu bekymra sig för att de norra och södra
armégrupperna höll på att komma på efterkälken. Armeegruppe Mitte
berövades en del av sina pansarförband, som i stället användes för att
78
Pripjatträsket ligger mestadels inom det Polesiska låglandet och upptar den
mesta ytan av den södra delen av dagens Vitryssland och det nordvästra
Ukraina. Träsket täcker approximativt 98 400 km2 och omger Pripjatfloden
på båda sidor. Tät skog är uppblandad med otaliga träsk, hedar, dammar och
vattenflöden som sträcker sig 480 km från Väst till Öst, och 225 km från
Nord till Syd. Träsket varierar mycket i utbredning under året, med
smältande snö på våren och höstregn på hösten som orsakar vattensamlingar
när floden flyter över. Som kuriosa kan nämnas att en dränering av flodens
östra delar påbörjades 1870, så att stora ytor idag har förklarats vara betesoch jordbruksmark.
379
hjälpa fram flankgrupperna, och framför allt möjliggöra en ny stor
inringningsoperation ledd av Rundstedt vid Kiev. Den operationen
genomfördes också framgångsrikt i slutet av september då 665 000
sovjetiska soldater inringades.
Från den 22 juni till den 18 juli 1941 så hade axelmakterna förlorat
110 000 man. Det tyska flyget hade förlorat 1 280 flygplan, det var
mer än vad de hade förlorat i flygkriget mot Storbritannien från
augusti till september 1940 och mer män än kriget i väst 1939-1940.
Den 8 september hade tyskarna 1 916 flygplan på östfronten medan
Sovjet hade 1 175 flygplan, vilket innebär en otrolig prestation av
tyskarna som hade slagit ut långt mer än 6 000 plan och förlorat bara 1
280 plan på samma tid.
Operation Taifun
I början av oktober 1941 kom nya ryska vapen till fronten och en
senkommen omorganisering av ledningen gjorde att man blev bättre
förberedd att möta tyskarna som den 2 oktober startade en storoffensiv
mot Moskva kallad Operation Taifun. Den 4 oktober befann sig
tyskarna 110 km från Moskvas västra utkant. Tyskarnas
pansargrupper lyckades med flera stora inringningar, den främsta vid
Vjazma-Brjansk, inringningar som innehöll cirka 665 000 sovjetiska
soldater och 1 242 stridsvagnar, utanför Moskva. Det var mer än vad
som fanns totalt i Fedor von Bocks tre pansargrupper i Armeegruppe
Mitte, vars uppgift var att erövra just Moskva. Hela den sovjetiska
armén i norra Ukraina var nu närmast utplånad. Den 4 oktober intog
tyskarna också Kalinin (nuvarande Tver), 160 km nordväst om
Moskva, med dess bro över Volga och järnvägstrafiken mellan
Moskva och Leningrad. Samtidigt på den södra fronten svängde tyska
pansarfordon upp förbi staden Tula och hotade Moskva söderifrån.
Sovjet hade placerat 30 % av alla infanteridivisioner, 35 % av
stridsvagnsbrigaderna och 40 % av flyget vid Moskva. Trots problem
med bland annat höstregnet (Rasputitsan) närmade sig tyskarna
Moskva alltmer. Den 20 oktober var tyskarna bara 65 km från
380
Moskva. Den 27 november nådde de främsta pansarenheterna
Volgakanalen 32 km från Moskvas norra förorter.
Rekognosceringspatrullerna kunde se solen glittra på kupolerna i
Kreml. Hitler ville ha ett framgångsrikt tyskt avslut.
Men närmare Moskva än så kom aldrig Wehrmacht. I början av
december 1941 hade tyskarna utstått förluster på 743 000 man i döda
och sårade (de sjuka oräknade) och hade ett underskott på 340 000
man. I Tyskland fanns ersättning på bara 33 000 man tillgängliga. Av
dem 500 000 bilar som deltagit i fälttågets inledning hade 150 000
avskrivits och nästan 300 000 behövde repareras. Det beräknades att
det skulle ta minst ett halvår att få upp varje motoriserad division i full
styrka igen. Dessa förluster förbleknade ändå vid sidan av dem som
Röda armén tillfogats under samma period. Att skicka vinterkläder
prioriterades ned till förmån för ammunition och drivmedel. Mängder
av behövliga vinterjackor, kängor och tält befann sig på bangårdar i
Warszawa eller Königsberg, långt från frontförbanden. Dagarna blev
kortare och allt mer tid gick åt till att finna ved, inkvartering och vårda
utrustning. Sovjetiska patruller upptäckte att nattliga uppdrag blev allt
lättare att genomföra då tyskarna från november 1941 alltmer höll sig
till byar för inkvartering och slutade att patrullera omgivande
områden. De sibiriska trupperna var däremot väl vinterutrustade.
Luftwaffe stod inte heller rustat för den ryska vintern då piloterna fann
att deras radioapparater vägrade att fungera. Vädret gjorde det svårt att
samla in pålitlig information. Flygplanen halkade av rullbanorna vid
landningen med följd att Luftwaffe bara kunde operera med en
fjärdedel av sin styrka. Lika många plan gick förlorade i olyckor som i
strid. Det föråldrade sovjetiska flygvapnet som så lätt hade
nedkämpats i början av fälttåget hade ersatts med moderna flygplan
som redan innan vintern kom 1941 hade gjort Sovjetunionens
flygvapen dubbelt så starkt som Luftwaffe. Moskva var omringat av
kraftiga och välriktade ryska luftvärnsbatterier och förlusten av tyska
plan blev så svåra att Luftwaffes sista anfall mot Moskva den 24
oktober 1941 genomfördes med bara 8 plan. Tyskarna förde över
mycket av sina luftstridskrafter till västfronten för att stoppa den
381
Allierade bombkampanjen mot Tyskland, det resulterade i att det
sovjetiska flyget blev 5 ggr så starkt i luften som Luftwaffe på
östfronten. På land hade halva den sovjetiska arméstyrkan förintats,
men från mitten av oktober till mitten av november så tillfördes det till
Röda Armén i genomsnitt en division varannan dag från övriga
Sovjetunionen, medan den tyska armén inte längre hade några reserver
att tala om. Det tyska överkommandot kunde helt enkelt inte tro att
sådana sovjetiska reserver fanns att tillgå efter alla förluster. Den
ryska vinteroffensiven stoppade den tyska framryckningen längs med
hela den 3 000 km långa fronten alldeles i början av 1942. Pressen på
Moskva avlastades när den nordsydliga stridslinjen nära huvudstaden
tvingades tillbaka och de tyska utbuktningarna hotades. Luftwaffe fick
i uppgift att försörja dem inringade tyska markförbanden, men den
tillgängliga personalen räckte inte till. För att fylla luckorna inkallades
flyglärare och elever från flygskolorna, som piloter på det rymliga
tremotoriga transportplanet kallat JU-52. Det ljusnade dock tillfälligt
för tyskarna efter juni 1942 då det sovjetiska försvaret av Kaukasus i
söder visade sig vara en svag länk, och det organiserade motståndet på
Krimhalvön vid Svarta havet upphörde. Under andra världskriget
bestod huvuddelen av Tysklands strategiska luftflotta av tvåmotoriga
medeltunga Heinkel III, och dessa hade en aktionsradie på 1 950 km
med 2 500 kg full bomblast. Det var en otillräcklig räckvidd för att
förstöra ryssarnas relokaliserade vapenindustrier till Sibirien på andra
sidan Uralbergen långt öster om Moskva och Volga, vapenindustrier
som tillverkade 2 000 nya T-34:or varje månad.
Stalin hade haft 40 välutbildade och vinterutrustade divisioner i
Sibirien 1941 för att kunna avvärja ett japanskt angrepp, men när hans
spioner i Tokyo styrkte honom i att Japan hade andra planer så
flyttade han dessa divisioner till Moskva. Även i Leningrad i norr bjöd
nu ryssarna på bra motstånd. Tyskarna hade i början av kriget ingen
godkänd taktik för urban strid och det tog ett tag innan de hade arbetat
fram en effektiv taktik. Den 6 september 1941 hade Armeegruppe
Nord skurit av järnvägen till Moskva och närmat sig Rysslands andra
stad från söder i det som kallades Operation Taifun. Vid månadsskiftet
382
november/december när Armeegruppe Mitte stod strax utanför
förorterna till Moskva utan att komma längre började tyskarna istället
bomba Leningrad, och deras artilleri nådde varenda byggnad i staden.
Det skulle dröja 868 dagar innan Leningrads belägring kunde hävas.
General Zhukov insåg hur sårbar den tyska armén var för vinter. Den
6 december 1941 började han motoffensiven med de Sibiriska
truppernas 720 000 man, 8 000 kanoner och granatkastare och 720
stridsvagnar, längs en 100 km lång frontsektor. Till skillnad från
tyskarna var dessa trupper fullt utrustade för vinterkrig. Tyskarna blev
mycket överraskade och deras positioner utmed hela östfronten kom i
gungning. Hitler förbjöd reträtt men röda armén pressade ändå tillbaka
angriparna. En månad senare hade tyskarna pressats tillbaka upp till
250 km och förlorat 17 divisioner, och över hälften av soldaterna i de
övriga divisionerna hade Tyskland förlorat i dödade, skadade och
tillfångatagna. Stalin krävde att man skulle säkra Moskvaområdet,
återupprätta Leningrad och förlorad mark i Ukraina. Inledningsvis
vann anfallet mark. Sovjetiska styrkor ryckte framåt och slöt sig runt,
Demjanskfickan sydost om Ilmensjön (sjön vid Novgorod som ligger
mellan Moskva, och Leningrad vid Finska viken), och vid
Vjazmafickan väster om Moskva halvvägs till Smolensk, i januari till
juni 1942 samtidigt som utfall gjordes mot Brjansk 200 km sydväst
om Moskva, och mot Smolensk 200 km väster om Moskva i samma
strategiska syfte att skära av tyska arméer genom en
kniptångsmanöver. Trots dessa framgångar gick luften snart ur det
sovjetiska anfallet. Stalin fick bittert acceptera att de tyska förbanden
försvarade sig skickligt och med beslutsamhet trots vinterns plågor. I
mars hade tyskarna hämtat sig och stabiliserat sina linjer och säkrat en
del av Vjazma-fickan som var omringad av ryska trupper samt
partisaner i områdena till väster. Endast vid Demjansk, ca 12,5 mil
norr om Moskva, fanns utsikter för en större sovjetisk seger. Där var
en stor del av den tyska 16:e armén inringad. Hitler övervägde ingen
evakuering och beordrade dem 100 000 soldaterna som var fast i
fickan att hålla ställningarna. Över 100 tyska flygningar per dag, som
förde in totalt 60 000 ton förnödenheter och evakuerade 35 000
sårade, gjorde det möjlig för tyskarna att hålla en landkorridor öppen i
383
väster i slutet av april 1942. Operation Mars, en med Stalingrad
samtida sovjetisk offensiv, genomfördes av Röda Armén väster om
Moskva. Den inleddes den 25 november 1942 och pågick till den 20
december 1942. Slaget avgjorde ingenting.
Hitler omprioriterade målen under Operation Barbarossa. Guderians
pansar, som stod redo att rulla mot Moskva, vände söderut för en stor
kniptångsmanöver mot Kiev i stället för det väntade segertåget mot
Kreml. Anfallet mot Moskva sköts därmed upp två månader. De
storpolitiska målen var diffusa. Vid olika tidpunkter gällde antingen
att inta Ukraina med dess industri och jordbruk, att kontrollera oljan i
Kaukasus, att slå ut sovjeterna genom rörlig krigföring, att inta
Moskva, alternativt att inta Leningrad. Prioriteten skiftade ett flertal
gånger bara under hösten 1941. Med ganska snabbt växte prioriteten
med att kontrollera oljan i Kaukasus allt mer, för redan sent 1941
varnade rumänerna Hitler att deras oljeextrahering var ansträngd och
att de inte kunde möta dem tyska behoven. Och strax efter Hitlers
godkännande av Fall Blau (intagandet av dem sovjetiska oljefälten i
Kaukasus) i början av juni 1942, gjorde amerikanarna ett första
misslyckat försök att slå ut Ploiestis oljeraffinaderier från sin flygbas i
Egypten. Frågan var bara hur Hitler skulle gå tillväga för att dels
stoppa oljeleveranserna på järnvägen och på floden Volga till
Stalingrad och Moskva, och dels inta oljekällorna oskadade då
sovjeterna stod i vägen för alla angrepp. Lösningen kom att heta
Stalingrad.
Den 7 december 1941 blev USA indraget i andra världskriget vilket på
ett avgörande sätt försköt styrkeförhållandet till Tysklands nackdel,
eftersom Amerikanskt krigsmateriel och livsmedel m.m. kom att
skeppas till Sovjetunionen från 1941 i det s.k. Lend-Lease, så som
Shermanstridsvagnar. Men det som gjorde mest nytta var de
leveranser av råvaror, livsmedel, lastbilar och lokomotiv som
amerikanarna sände. Shermanstridsvagnarna kom på en avlägsen sista
plats, eftersom Sovjetunionen redan hade en så hög produktionstakt av
T-34:an. Utan Lend-Lease så skulle sannolikt sovjeterna inte ha
384
kunnat vinna ”det stora fosterländska kriget”. Amerikanskbyggda
tankbilar försåg bl.a. ryska stridsvagnar med bränsle.
Det är säkert att ryssarna på östfronten behövde ha ett övertag i mantal
som var större än 2,7 ggr för att vinna ett utnötningskrig mot tyskarna.
Så hur många var de egentligen, utslaget över hela kriget? Två år efter
inledningen på Operation Barbarossa så hade Sovjetunionen
7 000 000 man vid fronten. Kriget kostade sovjeterna mellan 6,5
miljoner stupade soldater (plus c:a 3 miljoner som dog som
krigsfångar, av sammanlagt 4 559 000 till uppemot 5 700 000 ryssar i
krigsfångenskap) och 14 miljoner döda ryska soldater. Siffrorna
varierar alltså med 30 procent. Men eftersom över 4,3 miljoner tyska
soldater dog i kriget mot Sovjetunionen, av över 12 miljoner
mobiliserade rikstyskar under åren 1935-1945, så ligger nog den
högre siffran närmare sanningen. Därtill kommer hundratusentals,
kanske flera miljoner stupade frivilliga soldater för Tyskland. Minst 5
miljoner soldater i Axelmakterna stupade på östfronten, ca 4 miljoner
av dem var Reichsdeutsche och ytterligare 600 000 tyskar dukade
under i fångenskap i Ryssland. Och vi vet ju redan genom att studera
siffrorna ovan att Sovjet hade överlägsen tillgång på tung materiel vid
inledningen av Operation Barbarossa, och vi vet att sovjeterna
tillförde sina styrkor tung materiel, delvis amerikansk och brittisk
sådan, i en oavbruten ström trots att den till en början slogs ut nästan
omedelbart av tyskarna. Antalet döda och tillfångatagna ryssar
(sovjeter) indikerar en mycket hög rysk numerär sammantaget sett
över hela kriget. Mot slutet så räknade tyskarna med att det gick 11
ryssar för varje tysk soldat. Amerikanarna, britterna och kanadensarna
behövde vara 2,7 gånger fler för att vinna men var fler ändå, och
ryssarna förlorade 3 000 000 man (ytterligare 3 000 000 blev
krigsfångar) bara under de första sex månaderna av kriget, samtidigt
som de tyska trupperna decimerades med 743 000 man. Nya
Sovjetiska trupper måste alltså ha strömmat till (och dött i miljontals,
14 miljoner), eftersom Sovjetarna hade förlorat åtskilliga fler män
bara de första sex månaderna än som fanns initialt vid gränsen
lokaliserade Sovjetiska soldater vid starten av Operation Barbarossa.
385
Och totalt om man räknar in mängden tung rysk utrustning, så hade de
alla möjligheter att vara överlägsna även inledningsvis. Men det var
tvärtom. I slutet av november 1942 hade dock en fjärdedel av dem
tyska soldaterna stupat. Till Sovjeternas försvar ska sägas att det i
början rådde brist på handeldvapen i den ryska armén, alla soldater
hade inte tillgång till ett personligt vapen. Men även så, så kunde
Sovjeterna om de hade haft en bättre ledning ha gripit initiativet
tidigare än de verkligen gjorde. På pappret var de överlägsna. Jag
anser inte att ryssarna i allmänhet var fega på något sätt, inte mer än
tyskarna var fega. Det var inte därför de hade så stora förluster. Stalins
direktiv 227, som introducerades sent i juli 1942 för att stoppa
fortsatta snabba reträtter under Hitlers offensiv mot Stalingrad,
innebar att oauktoriserade reträtter bestraffades med döden, antingen
genom arkebusering eller genom att döma dem till tjänstgöring i en
straffbataljon vilket var liktydigt med en dödsdom. Grova brottslingar
utsågs till att i NKVD-trupper forma s.k. ”spärrenheter”, som låg
strax bakom trupperna och sköt ihjäl återvändare. ”Inte ett steg
tillbaka!”, hade Stalin bestämt. Motivet för Stalins direktiv 227 var att
han insåg att det inte fanns någon väg att retirera på bortom Volga.
Stalins direktiv 227 är en viktig faktor till de stora ryska förlusterna.
En annan faktor var den undermåliga utbildningsdoktrinen. Det var en
tidvis usel utbildning på några få timmar för så kvalificerade jobb som
piloter, vid tidpunkten för Hitlers Stalingradoffensiv.
Första slaget om Kharkiv – Vid tiden för andra världskriget var
Kharkiv i nordöstra Ukraina Sovjetunionens fjärde största stad. Staden
var ett industricentrum och en viktig järnvägstransportknutpunkt och
var av dessa anledningar en strategiskt viktig stad. Efter Tysklands
framgångar under invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941
monterades större delen av Kharkivs industrier ner och
transporterades till industristäder i Sibirien öster om Uralbergen.
Staden erövrades av tyska trupper den 24 oktober 1941 och blev ett
underhållscentrum för det tyska Wehrmacht.
386
Andra slaget om Kharkiv – Under dem tyska förberedelserna för sin
sommaroffensiv mot dem sovjetiska oljefälten i Kaukasus 1942 (Fall
Blau), gjorde sovjetiska trupper den 12 maj ett anfall, mot den 6:e
tyska Armén vid Kharkiv, ett anfall som varade till den 28 maj.
Ryssarna förekom därmed tyskarna och anföll från en stor inbuktning
i fronten runt staden Izium i östra Ukraina, en stad som tyskarna i sin
tur inom kort planerade att radera ut genom Operation Fridericus.
Offensiven stoppades av tyska motanfall. Kritiska fel gjordes av dem
ryska stabsofficerarna och Stalin själv, som felbedömde tyskarnas
potential och överskattade dem egna ryska styrkornas nya
utbildningsdoktrin. Det ledde till en tysk kniptångsmanöver när en
modifierad variant av Operation Fridericus sparkades igång tidigt på
morgonen den 17 maj. Då anföll 17. Armén och 1. Pansararmén mot
dem uttänjda sovjetiska truppernas oskyddade flank. Den 22 maj
fullbordade tyskarna en inringning som ledde till att de tog 240 000
krigsfångar och erövrade 1200 stridsvagnar och 2600 artilleripjäser.
Hitler trubbade till ryssarnas offensiv med hjälp av Luftwaffe på
Krimhalvön. Då var Luftwaffe upptagen med att hjälpa till vid
belägringen av Sevastopol. Snart tvingades Sovjetunionens styrkor,
t.ex. den 38:e Armén, på defensiven av Luftwaffe. Luftwaffe släppte
även vitala förnödenheter och anföll försörjningslinjer.
Tredje slaget om Kharkiv – Detta slag är det mest kända av
Kharkivs slag. Efter det tyska nederlaget i Stalingrad inledde Röda
Armén en omfattande offensiv i Ukraina. Det tredje slaget om
Kharkiv stod mellan den 19 februari och den 15 mars 1943 och
kallades av tyskarna för Donetsfälttåget. I mitten av februari tvingades
Armeegruppe süd retirera från staden, men en månad senare återtog
SS-trupperna Kharkiv under den tyske fältmarskalken Erich von
Mansteins befäl. Den tyska motoffensiven ledde till förstörelsen av
cirka 52 sovjetiska divisioner och återtagandet av städerna Kharkiv
och Belgorod. De utvilade tyska Waffen-SS
pansargrenadjärdivisionerna Leibstandarte, Das Reich och Totenkopf
spelade en avgörande roll i slaget. Tyskarna lyckades stabilisera hela
södra delen av östfronten trots numerär sovjetisk överlägsenhet. Slaget
387
anses därför som den sista större tyska segern på östfronten under
andra världskriget och ett typexempel på tysk operativ skicklighet,
bland annat i rörligt försvar. Efter den tyska offensiven uppstod en
större frontutbuktning kring staden Kursk. Det var denna
frontutbuktning som tyskarna avsåg att eliminera under sommaren
1943 (det som kallas slaget vid Kursk). Däremellan mattades
operationerna av på grund av töperioden, vilket gjorde rörelser med
stora förband svåra. De högsta befälhavarna i Röda armén drog
viktiga slutsatser av detta nederlag i det tredje slaget mot Wehrmacht.
I framtiden strävade man i det längsta att undvika alltför ”flytande”
frontlinjer eftersom tyskarna då kunde utnyttja sin större flexibilitet
och taktiska skicklighet. De metodiska och förhållandevis begränsade
- både i tid och i rum - sovjetiska offensiverna efter Kursk berodde
delvis på de slutsatser man dragit av nederlaget mot Wehrmacht vid
Kharkiv.
Fjärde slaget om Kharkiv – Efter slaget om Kursk sommaren 1943
var den sovjetiska krigsmakten på offensiven. I mitten av augusti
siktade de in sig på att erövra staden Kharkiv, något som de lyckades
med den 23 augusti. De tyska trupperna var nu på reträtt västerut.
Hästar i Wehrmacht
Den tyska arméns största operativa brist var den låga graden av
motorisering. När Operation Barbarossa inleddes bestod den tyska
armén av 203 divisioner, varav endast 18 procent var helt
motoriserade. Mer än 85 procent av armén utgjordes av
infanteridivisioner vars fältkök, tross, många understödjande delar och
artilleri till stor del var hästförspänt. Under andra världskriget hade
tyskarna 400 000 hästar i Wehrmacht, fler än i första världskriget.
Varför hade tyskarna en så låg grad av motorisering i sin annars
moderna armé? En anledning är att Hitler redan innan kriget avvägde
och anpassade produktionen och tog hänsyn till tillgången av bränsle från Ploiesti i Rumänien, Kohtla-Järve i Estland och ifrån Messels
gruva i närheten av Frankfurt am Main där det bröts oljeskiffer och
388
brunkol i stor skala - och motoriseringen av Heer (armén).
Kriegsmarine och Luftwaffe var prioriterade ifråga om bränsle. Det
var kostnadseffektivast så. Armén skulle ha sin krigsmateriel, priset
var att krigsmaterielen ibland fick dras med hästar, eftersom
oljetillgångarna var begränsade redan före kriget. Den fruktade 88millimeterskanonen drogs av 8 tons halvbandvagnar och
introducerades senare på tyska stridsvagnar där de spred ännu mera
skräck. Andra mindre men ofta tunga kanoner typ Siege 33 drogs av
antingen hästar, lätta lastbilar eller 1-tons halvbandvagnar. Det var
heller inte tänkt att den civila sektorn och krigsindustrin skulle gå utan
fossila bränslen. Med den tidens teknik och befintliga oljefynd så hade
man i princip nått peak oil, åtminstone vad tyskarna anbelangade.
En annan anledning till den låga graden av motorisering och i
motsvarande grad hästanspända kanoner i den tyska armén, var att
Hitler ville förankra det tredje riket i det tyska jordbrukssamhället.
Detta uppnådde han även genom den så kallade Reichsarbeitsdienst
(RAD). En slogan som användes i tredje riket under kriget var; ”Mit
pflug und schwert zum sieg” (Med plog och svärd till seger).
Det är inte alls otänkbart att Hitler som första världskrigsveteran
förstod att dåligt väder på hösten (Rasputitsan) och våren kunde
försvåra eller till och med omöjliggöra förflyttning av tunga vapen
med motoriserade hjulförsedda dragfordon, därför att vägarna i
allmänhet var usla och obelagda i österled. Men motoriserade
gummihjulförsedda fyrhjulsdrivna dragfordon var det enda vettiga
alternativet för en storskalig logistisk förflyttning på obelagda vägar
och barmark över långa avstånd på rimliga tider sommartid. Larvband
var beroende av underhåll på ett helt annat sätt än gummihjul, men tog
sig fram på de flesta underlag. Larvbanden hade en livslängd på bara
2 000 kilometer. Luftpumpade gummihjul var av den anledningen att
de var i det närmaste underhållsfria och hade åratals livslängd,
tillförlitligare. Men som sagt var så kunde motoriserade hjulförsedda
dragfordon bli stående i lervälling, vilket också skedde och då var
halvbandvagnar och hästar bra att ha även om dessa också fick
problem vid ruskigt väder, och hästar krävde stora mängder mat även
när de stod stilla.
389
Det var nog därför som Hitler spridde riskerna, och så var det en
produktionskapacitetsfråga. Järnvägarna var en nödvändig
underhållsled. Men när vintern kom klarade inte de tyska lokomotiven
det stränga inlandsklimatet i Ryssland. Vattenrör frös sönder och
gjorde lokomotiven obrukbara bland annat. Tyskarna använde sig av
ryska lokomotiv, problemet var att det inte fanns så många lok i
användbart skick att tillgå. Men värst av allt var att spårvidden i
Tyskland skiljde sig åt från den i Ryssland vilket innebar att man inte
kunde bygga ihop spåren.
Krimhalvön och Stalingrad samt pansarslaget vid Kursk är knappt
nämnda i detta kapitel, men i det tidigare kapitel 8 som handlar om
den europeiska och den kaukasiska oljan skriver jag om strategin med
Stalingrad och strategin med belägringen av Sevastopol på
Krimhalvön, och pansarslaget vid Kursk i samband med Operation
Zitadelle, i tre av styckena. Mycket av dem här siffrorna och
faktauppgifterna under underrubriken Kapitel 11. 4) jorden Operation Barbarossa har jag lyft från Wikipedia om Operation
Barbarossa, men redigerat kraftigt och kompletterat. Jag har rensat i
snårigheterna och tagit bort dubbel information i syfte att klarifiera.
Men jag har även hämtat en del uppgifter från Marxistarkiv, från
boken Militär Ledning av Marco Smedberg, från boken Division
Nordland i Strid av Wilhelm Tieke och från Blixtkrig 1939-1941 av
Niklas Zetterling. Jag har haft hjälp av boken WEHRMACHTS
SISTA ÖGONVITTNEN. Man ska veta att ryska siffror för den
Sovjetiska materielen och materielförlusterna varierar med upp till 25
procent och kom fram i ljuset först efter 1990, den faktiska situationen
kan också ha felbedömts av tyskarna. Enhetlig, konsekvent och
samstämmigt förd statistik från andra världskriget är som ni märker
närmast obefintlig, ni får hålla tillgodo med kompletterande statistik
istället. De flesta tyska militära dokument förstördes av tyskarna
själva under krigets slutskede.
390
Kapitel 12. Ett förlorat strategiskt och storpolitiskt
tillfälle
De snabba och kaotiska segrarna på våren och försommaren 1940
hade följts av sex månader, som var fulla av besvikelser för Hitler.
Det var inte bara slutsegern över Storbritannien som hade undflytt
honom, han hade också försuttit chansen att utdela ett dödligt slag mot
britterna i Medelhavet. Annandag jul 1940 uppsöktes Hitler i Berlin
av storamiral Raeder, som sannerligen inte kom med något budskap
om julefrid. ”Hotet mot Storbritannien i hela östra Medelhavet,
Mellersta östern och Nordafrika har avlägsnats”, sade han till
führern. ”Det hårda slag i Medelhavet som vi hade hoppats på kan
därför inte längre utdelas.” Hitler, som hölls tillbaka av den förslagne
Franco, av Mussolinis oskicklighet och till och med av marskalk
Pétains senilitet, hade förslösat sin chans i Medelhavet. Hans
italienske bundsförvant hade drabbats av en ren katastrof i den
egyptiska västöknen och hotades nu i december av ytterligare en i
Albaniens snöiga bergstrakter. Dessa motgångar blev samtidigt
vändpunkter i kriget. De framkallades inte bara av den svaghet som
Tysklands vänner och bundsförvanter visade, utan delvis också av
Hitlers oförmåga att inse nödvändigheten av en vittomfattande strategi
som gick utanför Europas gränser. Betydelsen av en sådan strategi
hade Raeder och till och med Göring gjort sitt bästa att inprägla i
honom. Två gånger i september 1940, den 6 strax före den första
italienska attacken på brittiska styrkor i Nordafrika, och den 26,
försökte storamiralen öppna nya perspektiv för führern nu när ett
direkt angrepp på Storbritannien av allt att döma skulle skjutas på
framtiden. Under det andra samtalet var Raeder ensam med Hitler och
kunde utan inblandning av armé- och flygofficerarna hålla en lång
föreläsning för sin chef om flottstrategi och vikten av att angripa
Storbritannien på andra platser än över Engelska kanalen. Raeder sade
bland annat:
”Britterna har alltid ansett att Medelhavet är
hörnstenen i deras imperium /…/. Italien, som
391
kringränns av brittiska styrkepositioner, kommer snart
att bli det viktigaste angreppsmålet /.../ Italienarna har
ännu inte insett vilken fara de löper genom att vägra ta
emot vår hjälp. Tyskland måste emellertid föra kriget
mot Storbritannien med alla de medel som står till dess
förfogande och utan dröjsmål innan Förenta staterna
hinner intervenera effektivt. Därför måste
medelhavsfrågan lösas under vintermånaderna.”
Men på vilket sätt? Amiralen svarade:
”Gibraltar måste erövras. Kanarieöarna måste
besättas av flygvapnet. Suezkanalen måste ockuperas.”
Så snart suezoperationen var slutförd skulle fortsättningen, enligt
Raeder, gå som en lek:
”En offensiv från Suez genom Palestina och Syrien till
Turkiet är nödvändig. Når vi fram dit kommer vi att
behärska Turkiet. Det ryska problemet kommer i så fall
att framträda i ett annat ljus /.../ Det är tvivelaktigt om
en offensiv mot Ryssland från norr verkligen blir
nödvändig.”
Sedan Raeder på så sätt hypotetiskt förklarat hur han skulle ha drivit
bort britterna från Medelhavet och gett Tyskland makten över Turkiet
och Ryssland, kompletterade han bilden. Storamiralen förutsade
ackurat att Storbritannien och Förenta staterna med de gaullistiska
styrkornas hjälp så småningom skulle försöka få fotfäste i nordvästra
Afrika för att därifrån kunna fortsätta kriget mot axelmakterna. Han
hävdade att Tyskland och den franska Vichyregeringen måste
förhindra detta genom att själva ockupera det strategiskt viktiga
området. Enligt Raeder instämde Hitler ”i stort sett” men tillade att
han först måste diskutera frågorna med Mussolini, Franco och Pétain.
Detta gjorde han också, men först sedan mycken tid hade gått
förlorad. Han arrangerade ett möte med den spanske diktatorn den 23
oktober 1940, med Pétain, som nu var chef för en quislingregim i
Vichy, följande dag samt med il Duce några dagar senare. Samtalet
392
med Franco skulle vara i 9 timmar och bli fruktlöst. Hitlers möte med
Pétain i Montoire följande dag avlöpte bättre, men inte till belåtenhet.
Vichyfrankrike hade som pseudopreludium förlorat en stor del av sin
flotta i Mers-el-Kébir i nordvästra Algeriet genom britternas försorg
redan den 3-8 juli 1940.
Vad det italienska anfallet på Grekland den 28 oktober 1940
beträffade erkände Hitler inför sina generaler att det var ”ett
beklagligt misstag” som olyckligtvis hade skadat Tysklands ställning
på Balkan. Britterna hade genom sin ockupation av Kreta och Lemnos
fått flygbaser varifrån de utan svårighet med full bomblast kunde
bomba dem rumänska oljefälten, och genom insättandet av trupper på
det grekiska fastlandet hotade de Tysklands hela ställning i Balkan.
För att avvärja denna fara gav Hitler armén order att omedelbart
utarbeta planer för en invasion av Grekland genom Bulgarien med en
styrka på minst tio divisioner, vilka först skulle sändas till Rumänien.
”Vi förutsätter att Ryssland förblir neutralt” sade Hitler. Men
huvuddelen av den tyska konferensen som hölls den 4 november och
det därpå följande Direktiv nr 18 ägnades åt frågan hur britterna skulle
drivas från västra Medelhavet. Direktivet sade:
Gibraltar skall intas och sundet stängas.
Britterna skall hindras från att få fotfäste någon
annanstans på Iberiska halvön eller öarna i Atlanten.
Felix blev kodordet för intagandet av Gibraltar, de spanska
Kanarieöarna och de portugisiska Cape Verde-öarna. Slutligen skulle
enheter ur franska flottan och en del trupper återfå friheten för att
Frankrike skulle kunna försvara sina besittningar i nordvästra Afrika
mot britterna och de Gaulle. ”Denna inledande uppgift”, sade Hitler i
direktivet, ”kan leda till att Frankrike helt går med i kriget mot
England.” De nya planer som Hitler talade om för generalerna den 4
november och skrev ner i direktivet en vecka senare gick också in på
militära detaljfrågor - framförallt hur Gibraltar skulle erövras genom
en djärv tysk kupp - och de högre militära ledarna tycks ha uppfattat
dem som sluga och dristiga. Men i själva verket var de otillräckliga
för dem uppställda målen. Tanken att driva bort britterna från
393
Medelhavet var sund men de styrkor som anslogs för uppgiften var
fullständigt otillräckliga, framför allt med hänsyn till den svaghet som
Italien hade visat. Detta påpekade den tyska marinstabens
operationsavdelning i kraftiga ordalag i ett memorandum som Raeder
den 14 november gav Hitler. Den italienska katastrofen i Grekland Mussolinis trupper hade nu drivits tillbaka till Albanien och befann
sig fortfarande på reträtt - hade inte bara i högsta grad stärkt
Storbritanniens strategiska ställning i Medelhavet, påpekade flottans
män, utan hade också gett britterna ökad prestige över hela världen.
Vad det italienska angreppet på Egypten beträffade sade marinen utan
omsvep till Hitler:
”Italien kommer aldrig att klara den egyptiska
offensiven. De italienska ledarna är urusla. De förstår
ingenting av läget. Den italienska krigsmakten har
varken de ledare eller den militära effektivitet som
krävs för att dem önskvärda operationerna i
Medelhavsområdet skall kunna föras till ett
framgångsrikt slut med nödvändig snabbhet och
beslutsamhet.” Denna uppgift måste därför utföras av
Tyskland: ”Kampen om det afrikanska området/ .../ är
hela den tyska krigföringens främsta strategiska mål.
Den kommer att få avgörande betydelse för utgången
av kriget.”
Den 11 december utfärdade han följande order: ”Operation Felix skall
inte verkställas eftersom de politiska förutsättningarna inte längre
föreligger.” Efter påtryckningar från sin egen flotta och från
italienarna gjorde Hitler dock ett sista försök att sätta fart på Franco i
ett brev daterat den 6 februari 1941. Det hände inte ofta att Adolf
Hitler erkände sig besegrad, men nu gjorde han det. ”Det långrandiga
spanska svamlet betyder kort sagt att Spanien inte vill och inte
kommer att gå med i kriget. Detta är verkligen förargligt eftersom det
betyder att vi inte längre kan rikta ett slag mot Storbritannien där det
är enklast, dvs. mot dess besittningar vid Medelhavet.” Skrev han till
Mussolini.
394
Raeder skrev:
Führern anser det viktigt för utgången av kriget att
Italien inte bryter samman ... Han har beslutat sig för
att ... förhindra att Italien förlorar Nordafrika ... Detta
skulle medföra en stor prestigeförlust för axelmakterna
... Han har [därför] beslutat sig för att stödja
[italienarna].
Stödet åt Italien skulle enligt Hitler ges i form av pansarvärnstrupper
och några flygeskadrar som skickades till Libyen. Viktigare var att
han ämnade skicka en armékår på två och en halv division som hjälp
åt italienarna vilka grekerna nu hade drivit långt in i Albanien. I
samband därmed skulle Operation Marita (tyska trupper in i
Grekland) forceras. Hitler gav order om att överförandet av trupper
från Rumänien till Bulgarien måste börja omedelbart så att Operation
Marita skulle kunna sättas igång den 26 mars 1941. Hitler talade
också ganska ingående om nödvändigheten att vara beredd att
genomföra Operation Attila, som han hade skisserat i ett direktiv av
den 10 december 1940. Denna plan gick ut på att ockupera resten av
Frankrike och lägga beslag på den franska flottan i Toulon. Detta
borde enligt führerns mening göras snart. ”Om Frankrike börjar ställa
till med svårigheter måste det krossas fullständigt” förklarade han.
Referens; Marxistarkiv
Detta kapitel är taget från Marxistarkiv, men rensat från av författaren
subjektiv partiskhet. Marxistarkiv har inte bidragit till eventuella
politiska ställningstaganden eller partiskhet från min sida när jag har
alternerat texten. Marxistarkivs faktaframställning och källor är
emellertid obestridbara. (Rogers anm.)
395
396
Del IV - Skuldfrågan
Kapitel 13. Skuld
“But here are men, men of education and intelligence, honest and
upright men who suddenly give up the highest human privilege. They
have ceased to be free and personal agents.” Ernst Cassirer
”Man no longer questions his environment, he accepts it as a matter
of course.” Ernst Cassirer
Tysklands enande: Tyskland enades av Otto von Bismarck, som var
statsminister i Preussen. Bismarcks mål var att öka Preussens militära,
politiska och ekonomiska makt. Genom tre snabba och begränsade
krig lyckades Bismarck ena Tyskland under sin och Preussens ledning
1871.
Den brittiska sjöblockaden och utgången av första världskriget:
Avgörande för krigets utgång var USA:s inträde i kriget i april 1917.
USA:s trupper var visserligen gröna, men de var också fräscha till
skillnad från dem utslitna tyska trupperna. Den brittiska sjöblockaden
skar av Tyskland från förnödenheter, därför svalt under kriget
hundratusentals civila tyskar ihjäl. Den tyska flottan kunde inte bryta
den brittiska flottans blockad i Nordsjön och Östersjön. Britterna
kände sig hotade av den tyska flottans slagkraft, vars påstådda styrka
britterna anförde som skäl för kriget mot Tyskland. Men bevisligen så
var dessa anklagelser irrationella. Brittiska, franska och ryska
villfarelser om tyska planer på världsherravälde ”sköts i sank” av
britterna, men dessa anklagelser skulle senare diktera fredsvillkoren i
förklarandet av ensidig tysk skuld för första världskriget trots att det
bevisligen inte var sant. Från krigsmotiverande irrationalitet i början
av kriget, till ren illvilja och skadeglädje efter kriget. Objektivt sett.
397
Dolkstötslegenden: Redan innan första världskriget tog slut den 11
november 1918, skissade Amerikas förenta staters Demokratiske
president Woodrow Wilson i januari 1918 upp ett fredsfördrag för en
rättvis och bestående fred, som han presenterade för kongressen. De
fjorton punkterna, även kallad Wilsondoktrinen, som hade tagits fram
med hjälp av ca 150 rådgivare under ledning av överste Edward M.
House, lydde som följer:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
Avskaffandet av hemliga avtal
Havens frihet
Frihandel
Nedrustning
Justering av anspråk på kolonier
Ryssland
Återställandet av Belgien
Alsace-Lorraine
Italien
Österrike-Ungern
Rumänien, Serbien, Montenegro och andra Balkanstater
Osmanska riket
Frågan om Polen
En generalförsamling av nationer
I Wilsondoktrinen stod det även att fredsslutet skulle vara rätt och
rättvist, och han uteslöt uttryckligen territoriell gottgörelse och
annekteringar mot befolkningens vilja. I oktober 1918 bad den tyska
regeringen om förhandlingar om vapenstillestånd. Några veckor
senare, den 5 november, förklarade president Woodrow Wilson
offentligt att de Allierade ville sluta fred med Tyskland på grundval av
de fredsvillkor som presidenten framlagt i sitt tal till USA:s kongress
den 8 januari 1918. Fredsfördraget som skulle ”göra slut på alla krig”
undertecknades den 28 juli 1919 i spegelsalen i slottet Versailles.
Compiègne var platsen där den berömda järnvägsvagnen stod, där
Tyskland skrev under kapitulationen som avslutade första världskriget
398
genom införandet av det vapenstillestånd som följde på den 11
november 1918.
Tyska novemberrevolutionen började som ett myteri inom den tyska
flottan som kom att spridas till arméstridskrafterna och utmynna i ett
arbetaruppror år 1918. Natten till den 29 oktober 1918 hade Flottans
överkommando beslutat segla ut och möta den brittiska flottan i en
sista drabbning i Nordsjön. Matroserna på några stora fartyg i
Wilhelmshaven och Kiel vägrade lyda order och gjorde myteri. I
första hand för att skydda sig mot motåtgärder spred man myteriet till
hamnarbetarna på flottans varv och till dem truppförband som
bevakade hamnarna. Redan den 6 november hade revolutionen spridit
sig till västfronten och omfattade snart även de större städerna och
hamnarna i Tyskland. Från detta emanerar Dolkstötslegenden (die
Dolchstoßlegende), som gick ut på att Tyskland var obesegrad i fält
men att ”Novemberförbrytarna” (socialisterna) i Tyskland sålde ut
sitt land. Dolkstötslegenden omhuldades av nazisterna och Hitler.
De två största stötestenarna för tyskarna med fredsuppgörelsen,
förutom att Förenta Staternas president Woodrow Wilson fick spanska
sjukan och var oförmögen att stå vid sitt ord om rättvisa fredsvillkor,
var den polska korridoren mot Östersjön och den ensidigt pålagda
tyska skuldbördan för startandet av första världskriget. Den ensidiga
skuldbördan innebar i sin tur att tyskarna inte kunde förhandla om
krigsskadeståndet utan måste godta alla krav oförbehållsamt. Att kalla
fredsförhandlingarna för förhandlingar är dessutom klart missvisande.
Mycket gjordes i Versailles, men man förhandlade inte med tyskland.
Tyskland var utestängt, man fick komma först den 7 maj, men då bara
för att motta villkoren som ställdes av dem 27 segrarstaterna. Den
franske statsministern överräckte villkoren med orden; ”uppgörelsens
tid är inne”. Tysklands begäran om att omförhandla fördraget avslogs
bryskt, om de inte skrev under skulle krigshandlingarna återupptas.
Fredsslutet blev inte ”rätt och rättvist” som den amerikanske
presidenten hade sagt att det skulle bli, det tillät inte Frankrike och
Storbritannien. Bara USA insåg att segrarmakterna krävde mer än
399
Tyskland kunde ge, och vägrade att skriva under och utarbetade ett
separat fredsfördrag. Det ska kanske sägas att Woodrow Wilson
tillhörde det Demokratiska partiet. Freden för Tyskland började med
stora territorialförluster, nedmontering av viktiga industrier, ensidig
nedrustning, förlust av guldreserver, hundratusentals järnvägsvagnar
och lastbilar, förlust av överhögheten över sjövägar och i luften,
förlust av kolonier, nyttokreatur och lantbruksmaskiner, många års
produktion av järn och kol, kalkproduktion, cementproduktion,
bensinproduktion och ett krigsskadestånd på 226 000 000 000
guldmark. Ännu idag, nästan 100 år efteråt, väcker denna
orättfärdighet vrede i mångas hjärtan, särskilt med tanke på den av
majoriteten påtvingade behandlingen av ett singulärt utvalt mål germanerna, oftare vid denna tid kallade vid öknamnet hunnerna som ledde till Hitlers uppåtstigande.
Interludium: Efter första världskrigets slut upprätthöll britterna
sjöblockaden från första världskriget, trots att tyskarna drog sig
tillbaka från Frankrike och Belgien, vilket bara under det sista
krigsåret innebar att 1 000 000 tyskar svalt ihjäl, mest gamla och barn
men också en del krigsfångar. Tyskarna tvingades att sänka sina
ubåtar och skrota sina krigsfartyg, flygvapnet lades ned. Armén
reducerades till 100 000 man. Hitler fick 1919 i uppdrag av armén att
infiltrera DAP, men på grund av arméns reducering avskedades han
från militären. Han stannade kvar i Bajern och verkade i DAP som
politisk agitator. DAP ombildades snart till NSDAP. Från februari till
november 1923 fick NSDAP 35 000 nya medlemmar och SA växte till
15 000 man på grund av hyperinflationen i Tyskland och en fransk
ockupation av Ruhrområdet. Från ungefär 6 000 medlemmar i SA och
NSDAP i slutet av januari 1922, till över 55 000 i november 1923. Det
berodde på att franska och belgiska trupper marscherade in i kol- och
stålcentret Ruhrområdet den 11 januari 1923 efter att tyskarna länge
sackat efter med skadeståndet som beslutades i Versaillefreden.
Fransmännen och belgarna tog då ut krigsskadeståndet i form av kol
enligt en utarbetad plan för ”produktiva panter” av konseljpresident
Raymond Nicolas Landry Poincaré. Den eftergivenhet som Hitler
400
mött i såväl militära som civila inrättningar var inte minst resultatet av
den kris som drabbade landet 1922-1923 och 1931-1933. Samma dag,
den 11 januari 1923, sände den tyska regeringen ut ett upprop om
passivt motstånd och gav något senare ämbetsmännen anvisningar om
att inte åtlyda ockupationsmyndigheternas order. De franska trupper
som ryckte in i Ruhrområdet hälsades av stora människomassor som
kantade vägarna, sjungande sången ”Die wacht am Rhein”.
Utmaningen besvarades av fransmännen med en lång rad
förödmjukelser, och ockupationsdomstolarna utmätte hårda straff
samtidigt som talrika sammanstötningar ökade upphetsningen på båda
sidor. I slutet av mars sköt franska trupper med maskingevär mot
demonstrerande arbetare på Krupp-verkens fabriksområde i Essen;
tretton dödades och över trettio sårades. Nära en halv miljon
människor deltog i jordfästningen medan den franska krigsrätten
dömde företagets chef och åtta av dem ledande tjänstemännen till
femton och tjugoåriga fängelsestraff. Ockupationen som krävde ett
hundratal dödsoffer pågick till 1925. Då hade amerikanska banker gett
stora lån till Tyskland och en ny plan för återbetalningen hade
upprättats. Dessa händelser skapade på tysk sida en nationell känsla av
sammanhållning som inte existerat sedan 1914. Weimarrepubliken
och den tyska demokratin försvagades.
Tyskland blev den första nation som erkände Sovjetunionen. Baserat
på bådas intresse av att hålla ett eventuellt polskt hot i schack, slöts
Rapallofördraget 1922. I en hemlig tilläggsklausul kom man överens
om att samarbeta i utvecklingen av gaskrigföring, stridsflygplan och
ubåtar. Efter en misslyckad satsning hos samarbetspartnern
Sovjetunionen riktade Junkers blicken mot Sverige. Resultatet blev
1925 ett bulvanföretag, AB Flygindustri (AFI), som etablerades i
Malmö. Samarbetet mellan Tyskland och Ryssland skulle förvisso
fortgå till 1933 även om misstron mellan ryssar och tyskar var stor.
Hitler själv var första världskrigs-veteran liksom många, många andra
tyskar inom ledande positioner inom militären, överhuvudtaget fanns
de i hela samhället. Vi Nordbor hade inte fördelarna med tyskarnas
401
dödsförakt, självdisciplin, enhetlighet, och patriotism eller som det var
på den tiden – nationalism, vid tiden för andra världskriget. Vi hade å
andra sidan vår självbevarelsedrift och homogenitet, som stod i bjärt
kontrast till tyskarnas mångkulturella erfarenheter, och måhända
individualitet på slagfältet eller om man så vill kalla det,
självdisciplin. Men det var bara för att vi inte hade varit i krig på över
100 år. Bägge folken i Norden och Tyskland hade fördelar genom sitt
tänkande trots att vi var varandras motsatsförhållanden. Hitler sade en
gång (enligt hans sekreterares anteckningar, vilket jag läste i en bok
av Jonas Stigsson, ”Hitler i Närbild”) att; ”De nordiska männen är så
slappa att en tysk man bara behöver visa sig så försvinner de
vackraste flickorna därifrån, så var det med Göring och hans Karin.”
Jag tror inte att Hitler var omedveten när han sade det, men det han
sade var på ett sätt sant, om än att det var något vulgärt sagt helt i
enlighet med Hitlers stil. Men eftersom tyskarna avlägsnade sitt
emotionella virke, judarna, och de förlorade kriget så har det fått till
följd att tyskarna även de är ”slappa” idag i så fall, eller de var i alla
fall slappa lång tid efter kriget. En stormakt kan aldrig upprätthålla sin
storhet utan att ha någon form av kontinuitet i interkulturellt utbyte,
det visar historien. Ingen ekonomisk stormakt i Väst har uppstått ur en
etnisk homogenitet, någonsin. Och ingen ekonomisk stormakt har
bestått efter att den etniska mixningen har upphört eller uppgått i
värdlandet, alternativt att landets moral och sociala kapital har sjunkit
till en lägre nivå, som är anmärkningsvärt lägre åtminstone. Alla
stormakter måste därför inse att de går mot sin oundvikliga
undergång, och hur man än gör så kommer man att gå mot sin
undergång. De mindre länderna kan bara haka på för att undvika att
förlora sin suveränitet och bli någon annan stats undersåtar, det
behöver inte vara den etniskt diversifierade stormaktens. Tyskland har
inte ett blankt blad att börja från, även om de skulle göra det rätta i
200 år framöver och man kunde se tillbaka och säga som tysk; ”Vi
började efter vk2 med Tabula Rasa, ett blankt blad, det har vi bevisat
nu”. Historia är en obruten kedja även för dem.
402
”Inte heller kom Hitler som en tjuv om natten, som knappast någon
annan politiker har han i sin otyglade pratsjuka avslöjat vilket mål
han tog sikte på under alla omvägar och taktiska manövrer –
diktaturen, antisemitismen, erövrandet av lebensraum.” Citat;
Joachim Fest.
Det stod i NSDAP-partiprogrammet att judarna skulle utrotas, enligt
uppgift fastnat på ljudband av den dubiöse Heinrich Himmler under
kriget. Enligt Albert Speer, rustningsminister under kriget och
sedermera fängslad, så läste inte alla tyskar partiprogrammet, det var
inte därför de gick med i partiet. Anledningen till att de gick med hette
Adolf Hitler. Problemet är att Heinrich Himmler tolkade texten i
partiprogrammet synnerligen frikostigt. Judeutrotning stod inte i
NSDAP:s partiprogram fram till 1933 när Hitler och nazisterna tog
makten och avlägsnade demokratin. Man kan dock inte friköpa
Tyskarnas ansvar för kriget bara för att man fördelar ansvaret mellan
Frankrike, Storbritannien och Tyskland lite rättvisare. Förintandet av
den judiska rasen har uttryckts av Hitler och dokumenterats den 30
januari 1939, exakt sex år efter ”Machtübernahme”
(maktövertagandet), i ett tal av Hitler i den tyska riksdagen, i vilket
han bland annat yttrade: ”Om den internationella finansjudendomen
inom och utom Europa skulle lyckas att än en gång störta folken in i
ett världskrig, så blir resultatet inte en bolsjevisering av världen och
därmed judendomens seger, utan ett förintande av den judiska rasen i
Europa.” Alla tyskar som inte var okunniga skulle i så fall alltså ha
haft möjligheten att räkna ut vart judarna tog vägen när de började
försvinna från städerna. Men de kunde inte då rösta bort Hitler.
Eftervärldstyskarna har frivilligt åtagit sig sitt ansvar, man kan undra
varför inte britterna och fransmännen tar på sig någon egentlig skuld
idag för det som hände som ledde fram till andra världskriget. Det var
de som bestämde fredsvillkoren och skadeståndskraven och sög ut
Tyskland på pengar i stor skala fram tills Hitler blev för stark på 30talet, och fransmännen fortsatte med det efter andra världskriget. Det
utgick visserligen inget krigsskadestånd för Tyskland efter vk2, och
detta endast tack vare USA, men Tyskland har fått betala många,
403
många miljarder i skadestånd till Frankrike för första världskriget
fram till alldeles nyligen i september 2010 då de betalade sin sista
miljard evro till Frankrike. Chefen för Världsbanken, amerikanen
Robert Zoellick, säger 2011 att som utvecklingen är så finns det risk
att världen upprepar dem misstag som gjordes under 1930-talet då
länderna införde handelshinder.
Vanliga människor i Tyskland tror jag entusiasmerades av Hitler och
hans expansiva politik, som han så skickligt förmedlade genom talet,
eftersom det var en efterlängtad och förlösande revansch för tyskarna
mot dess västliga grannländer och deras kraftiga ekonomiska
utpressning av Tyskland efter första världskriget. De tyskar som inte
var Nazister egentligen var i majoritet, 63 procent i det allmänna valet
i juli 1932, 67 procent vid nyvalet i november 1932, och 56 procent
vid valet den 5 mars 1933. Ostyrkta Allierade uppgifter gör gällande
att endast 1 procent av Tysklands befolkning i 1933 utgjordes av
judar. Men man kan inte dra långtgående slutsatser från det eftersom
en väldigt stor del av judarna redan hade lämnat Tyskland. Om man
med ”judar” menar bara religiöst praktiserande judar och judar med
två judiska föräldrar spelar också roll. Hur man förde statistik är
väldigt viktigt i sammanhanget. Majoriteten tyskar såg mellan
fingrarna på Hitlers förmodligen ganska irriterande judefixering i
sammanhanget, omm (om och endast om) det fanns kvar endast 1
procent judar, halvjudar såväl som Ortodoxt religiösa judar i Tyskland
i början av 1933. Pogromerna i Sovjetunionen hade tvingat många
judar att uppsöka en ny fristad, och den fristaden blev ofta Tyskland.
Om Weimar är något liknande Sverige idag så bestod Tysklands
befolkning under Weimarrepubliken av minst tio procent judar,
halvjudar och ortodoxa judar, jämförbart med Sveriges demografiska
lägesbild 1990 när vi hade vår stora ekonomiska kris. Men de största
utsugarna var Storbritannien och i synnerhet Frankrike och det visste
folk mycket väl. Det tyska folket behövde en syndabock, skyldiga
eller inte, som blev de som fanns närmast tillhands och i många fall
hade flyttat in i landet - judarna. Det var regelrätt mobbing av grövsta
slag mot tyska män på nationell nivå på 1920-talet. De Allierade är
404
halvt medvetna om sina egna tillkortakommanden, vad gäller empati,
och ska man döma av situationen idag så har de inga planer på att
tänka om. Vad ska Gud tänka? Vi vet vad han tänkte om Nazityskland
– att det var fullt av dödskallar – men vad tänker han då om dem
Allierade, att det var hyggliga killar som räddade världen? Bara USA
som kontrast i så fall! Men även den vänsterterrorism som ägde rum i
Tyskland under Weimartiden innebar att många tyskar kände sig
manade att förtrösta på Hitler som stod fast som en klippa. Det är
sannolikt så att många tyskar inte ansåg att de levde i en suverän
demokrati i Weimarrepubliken på grund av att Tyskland var så utsuget
av dem allierade. Bara som ett (1) exempel så fick tyskarna efter vk1
importera sin kol eftersom fransmännen tilltvingat sig alla tyska
koltillgångar, samtidigt som skadeståndskraven för kriget uppgick till
fantasisummor och även annan gods typ flera årsproduktioner av järn,
som även med dagens penningvärde skrivs i multimiljardbelopp, och
då menar jag multi. Enbart det monetära krigsskadeståndet uppgick ju
som nämnts till 226 000 000 000 Gulden. Till det kommer den
brittiska efterkrigstida sjöblockaden som skapade hunger och massdöd
i Tyskland, 1 000 000 döda tyskar, mest barn och gamla. Tyskarna
fick ju ingen livsduglig demokrati när Nazisterna kom till makten
heller, men de fick en röst många av dem när andra förlorade sin.
Nationalsocialister blev exempelvis förföljda av myndigheterna på
1920-talet.
Eviankonferensen
På initiativ av den amerikanska presidenten, Franklin D. Roosevelt,
samlades representanter från 32 länder till en internationell konferens i
Evian i Frankrike den 6–15 juli 1938. Avsikten var att diskutera en
lösning på flyktingproblemet i Europa, framför allt de många judiska
flyktingarna från Tyskland och Österrike. Målet var att definiera dem
olika ländernas hjälpåtgärder för judiska flyktingar och fastställa
antalet flyktingar som varje land kunde ta emot. 33 länder var
inbjudna, men Italien tackade nej av hänsyn till sin allians med
Tyskland. På plats fanns också representanter från närmare 40
405
frivilliga hjälp- och flyktingorganisationer. Organisationerna var inte
inbjudna som deltagare utan enbart som åhörare. Konferensen blev ett
totalt misslyckande vad det gällde att hjälpa dem europeiska judarna i
deras svåra situation. Alla de deltagande länderna uttryckte stor
sympati med dem förföljda judarna, men förklarade samtidigt att de
inte kunde ta emot fler flyktingar. Skälen var främst ekonomiska och
sociala hänsyn samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en
rädsla för att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism
och ett ”judeproblem” i det egna landet. Det enda konkreta resultatet
av Eviankonferansen var att en internationell flyktingkommitté,
Intergovernmental Committee on Refugees (IGCR), bildades. IGCR
hade representanter från 27 nationer och med säte i London. Dess
främsta uppgift var att försöka hitta länder som var villiga att ta emot
dem judiska flyktingarna. Kommittén skulle också förhandla med den
nazityska regeringen för att försöka få till stånd en mer ordnad judisk
utvandring från Tyskland. Men också IGCR:s arbete misslyckades. De
flesta länder skärpte istället sin flyktingpolitik gentemot judar under
1938–1939. Problemet för dem förföljda judarna i slutet av 1930-talet
var inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat
land. Flertalet av dem 27 nationerna i IGCR deltog endast
pliktskyldigast och med bristande engagemang. Källhänvisning;
Forum för levande historia
SA (Sturmabteilung = Stormavdelningen, Stormtrupperna)
Sturmabteilung (SA) var de tyska nazisternas paramilitära
kampförbund under åren 1921-1934. Organisationen grundades 1921
under namnet Schutz- und Sportabteilungen (Skydds- och
Sportavdelningen). SA bildades för att skydda nazisternas möten och
inofficiellt för att störa motståndarnas. ”Brunskjortorna” (SA) leddes
från 1931 till 1934 av ärkerevolutionären Ernst Röhm. Ernst Röhm
ställde från 1933 och Hitlers maktövertagande krav på en ”andra
revolution” riktad mot borgerligheten. Röhm med sin
fyramiljonermannastyrka ville även ersätta eller uppta Reichswehr
med sin lilla hundratusenmannastyrka. Under perioden 1934-1945,
406
efter Hitlers utrensningar i de långa knivarnas natt i 1934 (en av de
SA-ledare bland andra som mördades då var Ernst Röhm), saknade
det ombildade SA inflytande. SA fortsatte att existera även efter de
långa knivarnas natt, men de hade då förlorat all makt och betydelse
och dess ledande roll övertogs av SS, som dittills varit en del av SA. I
fortsättningen var Hitler SA:s ledare, men han var inte beredd att
bidra med den energi det krävde att styra organisationen,
organisationen styrdes av SA:s stabschef. Krossandet av SA som
delvis autonom organisation gjorde slut på den interna oppositionen
mot Hitler i nazistpartiet fram till andra världskrigets sista dagar. Det
högre ledarskapet (Standartenführer och högre) hade alla deltagit i
första världskriget. De högsta befälsgraderna i SA dominerades av
före detta yrkesofficerare och frikårsledare. Men en undersökning av
SA i Oberbayern 1932 visade att SA:s medlemmar bestod av 62
procent arbetare och 34 procent hantverksmästare, köpmän, bönder
och lägre tjänstemän, samt 2 procent direktörer, högre tjänstemän,
studenter, storföretagare och diverse fria yrken. Även andra
undersökningar visar att andelen arbetare var större i SA än i
nazistpartiet i övrigt. SA indelades i ett antal Gruppen med tillhörande
områden. Varje Gruppe bestod av Brigaden (brigadområden), vilka i
sin tur indelades i underavdelningar ända ned till den lägsta enheten.
1938 omorganiserades SA efter rent militära grunder.
Ernst Röhm (SA:s siste självständiga chef): Nationalsocialisternas
makttillträde hade inte gett SA den belöning man hoppats på. Ernst
Röhm, själv en gång kapten och övervakare över Hitler som militär
agitator, kallade Adolf Hitler ”den löjlige korpralen” och ansåg
honom vara en förrädare av den nationalsocialistiska saken, med
betoning på socialistiska. Sedan Hitlers maktövertagande och en tid
tillbaka före 1934 och mordet på Röhm, hade Röhms SA krävt att
organisationens officerare skulle få inflytande i den reguljära tyska
armén. Hitler begrep mycket väl vad som skulle bli följden om han
gick med på ett sådant dåraktigt förslag. De tyska arméofficerarna,
alla produkter av den tyska adeln och medvetna om sin status, skulle
plötsligt få finna sig i att ta order från SA:s officerare, före detta
407
grovarbetare, arbetslösa eller krogbusar. Men Röhm och hans
närmaste man, Karl Ernst, fortsatte sin linje med att kräva mer makt
för SA. Inför sina SA-trupper höll de eldande tal, inför sina officerare
talade de om en ”revolution som skulle föra dem nationalsocialistiska
idealen ännu ett steg framåt”. Med dessa uttalanden som grund
behövde inte Himmler och Göring anstränga sig speciellt mycket för
att driva på för att Hitler skulle utdela ett avgörande slag mot SA:s
ledning.
Utrensningen, de långa knivarnas natt: Tidigt på morgonen den 30
juni 1934 reste Hitler och hans följe till München. Från flygplatsen
körde de till det Bayerska inrikesministeriet, där de samlade ledarna
för ett upplopp hade tagit plats på gatorna natten innan. Ursinnig, rev
Hitler axelklaffarna av Obergruppenführer Schneidhuber, chefen för
Münchens polis, för att han misslyckats med att hålla ordningen på
gatorna natten före. Han ropade till honom att han skulle bli skjuten.
Schneidhuber avrättades dagen efter den 1 juli. Efter att
stormtrupperna skickats till fängelset, samlade Hitler en stor grupp
SS-män och den reguljära polisen, och åkte vidare till Hanselbauer
Hotel i Bad Wiessee, där Ernst Röhm och hans anhang vistades. I Bad
Wiessee placerade Hitler personligen Röhm och dem andra höga SA
ledarna i arrest. Enligt Erich Kempka, en av männen som närvarade
vid räden, överlämnade Hitler Röhm till ”två poliser beväpnade med
osäkrade pistoler”. SS hittade Breslaus SA-ledare Edmund Heines i
säng med en artonårig SA-truppledare. Goebbels skulle belysa det
senare i den påföljande propagandan för att rättfärdiga utrensningarna
som ett nedslag mot omoralen inom SA. Både Heines och hans
partner sköts på fläcken i hotellets nedanvåning på Hitlers personliga
order. Under tiden arresterade SS ett antal SA-ledare när dessa
lämnade tåget för att medverka i ett överenskommet möte med Röhm.
Det faktum att det inte tycktes existera någon plan från Röhm att
störta regimen hindrade inte Hitler att mörda SA:s ledarskikt. När
Hitler återkom till NSDAP:s högkvarter i München talade Hitler till
den samlade publiken. Uppfylld av vrede deklarerade Hitler att det
”skett det värsta förräderiet i historien”. Hitler sade till publiken att
408
”odisciplinerade och olydiga karaktärer och asociala sjuka element”
måste tillintetgöras. Åhörarna som inkluderade partimedlemmar, såväl
som många SA-medlemmar som var lyckligt lottade att inte ha blivit
arresterade, gav sitt medtyckande. Rudolf Hess som fanns bland dem
närvarande sade sig vara villig att skjuta förrädarna själv. Goebbels
som hade varit tillsammans med Hitler i Bad Wiessee, slutförde nu
den sista fasen av sin plan. När han återvände till Berlin, ringde han
Göring och gav kodordet ”kolibri”, för att därmed släppa loss
exekutionspatrullerna på resten av dem intet anande fångarna. På
söndagen var Ernst Röhm den ende SA-ledaren som var kvar i livet.
Hitler kunde inte förmå sig att ge order om Röhms avrättning. Röhm
var den som hade stått honom närmast under de år NSDAP hade vuxit
fram. Röhm hade gjort Hitler oerhörda tjänster. Av dessa anledningar
ville Hitler därför benåda honom. Det var Göring och Himmler som
blev tungan på Röhms vågskål. De båda såg Röhm som ett hot mot
sina egna personliga maktambitioner. En Ernst Röhm i livet skulle
kunna tas till nåder och på nytt bli en maktfaktor att räkna med. SA
skulle kunna växa sig starkt på nytt. För Himmler och hans SS var
detta inte önskvärt. För Göring, som förment hade planer för Gestapo,
gällde samma sak. Slutligen lyckades de övertyga Hitler om det
nödvändiga i att likvidera SA-chefen Ernst Röhm, men Hitler ställde
ett villkor, att Röhm först gavs chansen att begå självmord. Några
timmar senare öppnades Röhms celldörr i Stadelheim. Två SSofficerare, Theodor Eicke och Michel Lippert, steg in. De lade dagens
tidning och en pistol på Röhms bord. Pistolen var laddad med en kula.
Röhm läste tidningen, och fick bit för bit klart för sig vad som hade
drabbat honom och hans organisation. Men Röhm vägrade att begå
självmord. Två timmar senare knackade samma SS-officerare på hans
dörr. Röhm stod upp med sin bröstkorg blottad i en patetisk gest av
trots, det hade uppenbarligen inte sjunkit in det som hade hänt. De
båda SS-officerarna, sköt honom med två skott i bröstet. De långa
knivarnas natt var slut, Hitler hade säkrat sin väg till den absoluta
makten. Och medan tidningarna i Tyskland basunerade ut att
ordningen inom landet var återställd, skrev utländska tidningar om
409
utrensningen. Officiellt hade över 70 förrädare avrättats. Men
dödssiffran kan ha varit en bra bit högre.
Hur gick det egentligen till?
Frågan som inställer sig är, för att återigen studera Adolf Hitlers
kognitiva och känslomässiga (o)förmåga, var Hitler initialt god? Ja,
alla människor är från början ett blankt blad, det är väl få som vill
kalla en bebis för ond. Men man skulle kunna fråga; drevs Hitler till
att gripa makten, av segrarmakterna från första världskriget främst?
Kan Storbritannien och Frankrike medvetet ha åstadkommit det att
Hitler kände sig manad att försöka upplyfta Tyskland från vad
tyskarna rätteligen tolkade som en förnedrande behandling från
segrarmakterna? På detta har jag inget annat svar än att den tyska
hyperinflationen under Weimarrepubliken 1922-1923, och
massarbetslösheten 1931-1933, naturligtvis inte uppstod i ett vakuum.
Den tyska valutans första stora nedvärdering i 1922 inleddes med
mordet på den judiske utrikesministern Walther Rathenau.79 Marken
blev snart så värdelös att man började tapetsera med pengar och
använda dem som skrivpapper, eftersom det var billigare än att köpa
tapeter och vanligt papper. Priset på dollarn steg snabbt till 4.2
miljoner mark. Hyperinflationen ledde till en omfördelning av
ekonomiska medel när småsparare blev av med sina besparingar
medan personer som lånat stora summor pengar blev av med sina
skulder. I november 1923 infördes den nya valutan Rentenmark. En
biljon (1 000 000 000 000) Mark ersattes med en (1) Rentenmark, och
fasen av hyperinflation var avslutad. I den ekonomiska krisens spår
växte NSDAP. Sex månader efter Ölkällarkuppen, den 4 maj 1924 när
Hitler satt fängslad, fick nazisterna ett genombrott i riksdagsvalet med
2 miljoner röster och 32 riksdagsplatser. Men vid nästa riksdagsval
den 7 december samma år, mer än halverades stödet för nazisterna, de
fick bara 0.9 miljoner röster. I slutet av 1926 hade NSDAP 50 000
79
Walther Rathenau var en ledande förespråkare av judisk assimilation i det
tyska samhället och en stark tysk nationalist. Han var hatad av extremhögern.
410
medlemmar, i slutet av 1928 var det för första gången över 100 000.
Medlemsantalet ska ses i ljuset, av att medlemskapet i NSDAP under
dessa år ofta ledde till förlust av arbete och förföljelse från
myndigheter. Många kvinnor engagerade sig tidigt i rörelsen, och
samarbetade nära med lokalavdelningarna. De slogs senare ihop i
Tyska kvinnoorden och Nat. Soz. Frauenshaft. Ju större framgångar
desto större tryck från de politiska motståndarna, till skydd för
evenemang bildades därför en ordningstrupp i februari 1920 under
ledning av en urmakare från München, Emil Maurice. Ur den bildades
i augusti 1921 stormavdelningen SA, som officiellt uppträdde som
NSDAP:s gymnastik- och idrottsavdelning. Den växte snabbt, men det
var Ernst Röhm (mördad under ordnade former i de långa knivarnas
natt 1934) som från 1931 skulle bygga upp SA till en
massorganisation. Mot bakgrund av den stigande massarbetslösheten
stred i slutet av 1920-talet fyra politiska rörelser, som var och en höll
sig med en egen kamporganisation; Röda fronten med Roter
Frontkämpferbund, Järnfronten med Riksbanéret, grå fronten med
Stalhelm- och Kyffhäuserverband kampforganisation, och bruna
fronten med SA och SS. USA gav från 1924 stora lån till Tyskland
och de facto Frankrike och Storbritannien, eftersom Tyskland betalade
skyhöga krigsskadestånd till dessa länder, efter hyperinflationen i
Tyskland 1922-1923, i vad som kallades ”the Dawes Plan” (se nästa
stycke) fram tills börskraschen 1929 då USA kände sig nödgade att
återkräva lånen och skrinlägga dem överenskomna men icke
påbörjade planerna på uppföljaren ”the Young Plan”. Tysklands
tillväxt mellan dessa år var illusorisk vilket visade sig när de nödgades
betalade tillbaka lånen 1929, Tyskland var bankrutt återigen.”Den
enes död den andres bröd.” Detta satte fart på NSDAP:s popularitet
som en raket, från 1 procent av väljarsympatierna i riksdagsvalet den
20 maj 1928 (0,8 miljoner röster) till 37 procent i valet i juli 1932 då
det så kallade ”Baronernas kabinett” bestående av sju adelsmän, två
koncerndirektörer och en general samt Hitlers beskyddare under hans
Münchentid Franz Gürtner, fylkades i en regering under president
Hindenburg. Franz von Papen var nu rikskansler. Det var ännu
depression i landet och under den här tiden 1929-1933 kraschade
411
banker, företag gick omkull och arbetslösheten skjöt i höjden. Antalet
sysselsatta heltidsarbetare var vid den stora depressionens början
1929, 20 miljoner, men skulle sjunka ytterligare till 11,4 miljoner
sysselsatta heltidsarbetare i januari 1933 vid tidpunkten när Hitler blir
utnämnd till rikskansler. När Papens första statsbudget avslogs utlyste
han ett nyval som skulle äga rum den 6 november 1932.
[Däremellan - mellan den 20 maj 1928 och den 31 juli 1932 - förekom
ett val i Tyskland den 14 september året 1930 där NSDAP fick 18.3
procent av rösterna och ökade från 12 mandat till 107 mandat i
riksdagen och blev näst största parti efter socialdemokraterna. Tack
vare den av NSDAP 1929 initierade kampanjen för en folkomröstning
mot Young planen som skulle reglera betalningen av
krigsskadeståndet, ökade den nationalsocialistiska rörelsens anseende
väsentligt, också som en folklig reaktion på den ekonomiska krisen.
De fyra partierna i den politiska mitten förfogade nu bara över 72
platser. Det konservativa Deutschnationale Volkspartei (DNVP)
halverades från 14.3 till 7 procent eller 41 platser, på grund av
partiledaren Alfred Hugenbergs förbindelser med den mer radikala
partnern Hitler och NSDAP, rösterna gick istället förmodligen till det
katolska Zentrum som var det enda borgerliga parti som kunnat
hävda sin position i 1930 års val, alla andra hade drabbats av
kännbara förluster, inklusive socialdemokraterna SPD. ”Republikens
öde var beseglat” trummade den nationalsocialistiska pressen ut.
Kommunisterna gjorde en blygsam ökning från 10.6 till 13.1 procent.
Inte desto mindre firade de valet som en framgång uteslutande för
dem; ”Den enda segraren i septembervalet är det kommunistiska
partiet”, hette det.]
Mellan juli 1932 och mars 1933 var det i tur och ordning; ordinarie
Riksdagsval den 31 juli 1932; nyval den 6 november 1932;
misstroendeval den 5 mars 1933. NSDAP gick tillbaka när de fick
33,1 procent av rösterna vid nyvalet den 6 november 1932, två
miljoner röster och 40 mandat mindre jämfört med valet i juli 1932.
Hitler vägrade att sätta sig i regeringen och väljarna förstod inte
412
varför. Kurt von Schleicher blir Rikskansler den 4 december 1932
(mördad av SS den 30 juni 1934 i de långa knivarnas natt, han var
dock varken medlem i SA eller NSDAP). Efter tre månader hade
president Hindenburg ännu inte lyckats tillsätta en regering med
riksdagsmajoritet. Ett antal stora industri- och finansmän skickade nu
tillsammans ett brev till president Hindenburg och krävde att Hitler
skulle bli rikskansler. Visserligen fanns socialistiska inslag i
nationalsocialistiska partiet, men dessa män uppfattade inte Hitler som
en socialist. De trodde Hitler skulle rensa bort dessa inslag bara han
fick makten och att han var den ende som kunde rädda landet ur alla
problem. Tysklands president, Paul von Hindenburg, gammal
preussisk adelsman, hyste stark misstro mot Hitler. Ändå, den 22
januari 1933 förhandlade Papen, enligt utsago på uppdrag av
rikspresidenten Hindenburg, med Hitler bakom ryggen på von
Schleicher om Hitlers utnämning till ny rikskansler. Efter ett samtal
med Hindenburg den 28 januari tillkännagav von Schleicher
regeringens avgång och förordade Hitler till posten som rikskansler.
Motvilligt efter en lång men förlorad dragkamp tvingades Hindenburg
utnämna Hitler till rikskansler den 30 januari 1933 när ett av de tyska
högerpartierna - Deutschnationale Volkspartei (DNVP)80 - ingår en
koalitionsregering med NSDAP (Nazisterna). Hindenburg hoppades
kanske något desperat att det konservativa DNVP med sina då 8.7
procents röststöd, 52 ledamöter, skulle kunna hålla Hitler på rätt linje.
Efter att Adolf Hitler hade utnämnts till Rikskansler sade han till en
tidningsredaktör som var motståndare till Nazisterna, att han ”hade
för avsikt att komma till makten genom att vinna mandat i riksdagen”
och sedan tillade han ”när jag har gjort det kan riksdagen lika gärna
stänga sina portar och bli ett museum”. Republiken hade misslyckats.
Inte mindre än 20 olika socialdemokratiska och borgerliga regeringar,
med 12 olika rikskansler, hade misslyckats, och miljoner tyskar levde
i fattigdom. Väljarna krävde av Hitler att NSDAP skulle åtgärda dem
ekonomiska berg och dalbanorna och reducera massarbetslösheten
80
Ej att förväxla med Nationalliberala Deutsche Volkspartei (DVP) som var i
opposition.
413
snabbt. Hitlers första åtgärd som Rikskansler blev att begära att
Tysklands president Hindenburg skulle upplösa riksdagen.
Hindenburg biföll denna begäran, nu var det upp till folket att avgöra,
och valdagen fastställdes till den 5 mars 1933. Riksdagshuset brinner
den 27 februari 1933, fyra veckor efter Hitlers ödestal till den
antinazistiske tidningredaktören, vilket möjliggör undantagstillstånd
och banar vägen för diktaturen. Hitler lade skulden för branden på
kommunisterna, och kommunisterna lade skulden på honom. Efter en
aktivistisk terrorvåg i Tyskland som följde på riksdagshusbranden
(enligt Albert Speer i boken Inside the Third Reich, och Joachim Fests
bok Hitler En biografi som talar om en våg av lägenhetsinbrott,
plundringar och rån som gick över landet, samtidigt som SA inte var
overksamma, det var 500-600 döda de första månaderna och 50 000
satta i koncentrationsläger) satte denna regering, efter att Hitler blivit
utnämnd till rikskansler, den första halvan av 1933 igång med
förföljelser mot socialdemokraterna men framför allt mot
kommunisterna. De första koncentrationslägrena öppnades samtidigt
och där hamnade alla som vågade trotsa makthavarna, utan någon
rättegång, om inte SA redan hade dödat dem. Kommunisterna
utgjorde 17 procent av väljarna i valet i november 1932 och var
Tysklands tredje största parti, men Hitler ogiltigförklarade efter valet
1933 dem kommunistiska rösterna som då utgjorde 12 procent av
valmanskåren. Ännu är Hitler inte envåldshärskare. Hitler satt inte så
säkert i sadeln som man kunde tro, han ledde en koalitionsregering
och det fanns bara två nazister till i Kabinettet. Hitler behövde andra
partiers (DNVP) stöd för att få majoritet i riksdagen. Men i och med
förordningen om riksdagshusbranden, som gav Hitler, eller
regeringen, extraordinära befogenheter hade Tysklands
parlamentariska system satts ur spel. Vid valet den 5 mars 1933, med
ett 89-procentigt deltagande, fick Hitler häpnadsväckande 43,9
procent av rösterna och 288 platser i riksdagen (288 mandat), men
hade fortfarande inte egen majoritet. Konservativa koalitionspartnern
Deutschnationale Volkspartei (DNVP), hade vid valet den 5 mars
1933, 8 procent av rösterna eller m.a.o. 52 ledamöter (0.7 procent
färre antal röster, men samma mandat som efter valet den 6 november
414
1932). Dess ledare hette Alfred Hugenberg, och han satt i den tyska
riksdagen ända fram till 1945 även efter att hans parti avskaffats av
Hitler i juni 1933. Borgerligt katolska Zentrum fick i valet den 5 mars
1933 respektabla 73 mandat, och SPD (Socialdemokraterna)
respektingivande 120 mandat. Kommunisterna gick tillbaka från 100
till 81 mandat. Hitler avskaffade demokratin efter ett lagförslag den 23
mars 1933 som röstades igenom i dem nya lokalerna i Krolls
operahus. Riksdagens ordförande Hermann Göring följer proceduren i
kikaren. Utanför skanderar SA ”Vi vill ha lagen, annars blir det brand
och mord!”. De får sin lag, den får även det tyska folket. Lagen gav
Rikskanslern extraordinära befogenheter. Detta lagförslag kallades
Ermächtigungsgesetz. Vid det laget var samtliga kommunistiska
riksdagsledamöter arresterade och skickade till nybyggda
koncentrationsläger för ”omskolning” eller så var de redan döda, och
många socialdemokrater hindrades av tysk polis från att närvara vid
omröstningen i riksdagen. Samtliga tyska borgerliga representanter
röstade ja till Ermächtigungsgesetz. Ermächtigungsgesetz gick igenom
med 441 röster mot 94. De 94 var alla socialdemokrater från Otto
Wels SPD. Kommunisterna var som nämnts helt utestängda från den
tyska riksdagen trots att de var landets tredje största parti. Lagen
antogs den 24 mars 1933. Den tyska ekonomin höll redan på att
återhämta sig från 30-talsdepressionens värsta effekter, bottenläget för
den tyska ekonomin hade nåtts i början av 1932. I slutet av juni 1933
var alla politiska partier förutom NSDAP olagliga. Pressfriheten var
indragen och fackföreningarna var förbjudna. Nu var Hitler
envåldshärskare, om man bortser från SA-våldsverkaren Ernst Röhm
som inte ville frångå gatuvåldsprincipen, men som Hitler skulle ta itu
med senare i "Röhmkuppen" (tyska: Röhm-Putsch), som även gick
under den nazistmytologiserande benämningen de långa knivarnas
natt och ägde rum den 30 juni 1934. Denna föregicks av att SA
gradvis hade skaffat sig mer väpnad makt och därmed inflytande i den
tyska staten, efter Hitlers utnämning till rikskansler. Med över 500
000 man under vapen hade SA kapacitet att genomföra en statskupp,
och efter 30 december 1933 hade förbindelserna med Riksvärnet
(Riksvärnet, tyska Reichswehr, som samlade endast 100 000 man
415
under vapen, var den tyska försvarsmaktens namn i Weimarrepubliken
1921-1933 samt i Tredje riket 1933-1935) stadigt försämrats emedan
Ernst Röhm kraftfullt drev linjen att SA skulle utgöra basen för den
tyska försvarsmaktens återupprustning. Den framtida försvarsmakten
(Wehrmacht) skulle enligt Röhm byggas upp enligt konceptet
folkmilis med sig själv i dess spets, vilket försvarsmaktsledningen
häftigt argumenterade emot, och de fick gehör hos riksledningen.
Minst lika viktigt för motståndet mot Röhm var dock dennes radikala
politiska våldsinställning, eftersom Röhm ville driva revolutionen
vidare alldeles oaktat att Adolf Hitler nu var envåldshärskare. Efter
månader av diskussioner hade Hitlers närmaste män och ledningen för
försvarsmakten i slutet av juni 1934 kommit till slutsatsen att Röhm
och SA utgjorde en verklig fara och krävde gemensamt att Hitler
måste agera. Hitler var två steg före, i december 1933 hade ’lagen om
befästande av partiets och statens enhet’ införts. Genom denna lag
fick NSDAP ställning som offentlig organisation med domsrätt över
sina egna medlemmar, samtidigt förklarades partiet vara bärare av den
tyska statsidén. Röhm mördades därefter i partiutrensningarna i RöhmPutch 1934, med tyst stöd av den nya lagen.
Medlemsantalet i NSDAP steg från januari 1933 till april 1933 från
850 000 till över 2 500 000. Partiledningen införde från den 1 maj
1933 ett tillfälligt antagningsstopp som bestod till 1937. Trots att
särskilt författade riktlinjer för medlemskap i NSDAP föreskrev en
sträng granskning av karaktär, ras och ideologi för att inte urvattna
partiets karaktär av gemenskap för politisk kampanda, steg
medlemsantalet i 1939 plötsligt till 5.3 miljoner, vid krigsslutet var
medlemsantalet 8.5 miljoner. Uteslutningar ur partiet var inte
ovanliga, det hände även att höga partifunktionärer uteslöts.
Amerikanarna räddar Europa tillfälligt med ”The Dawes Plan”
I en överenskommelse från augusti 1924 bestämdes det om fyra
primära punkter:
416
1. Ruhrområdet skulle evakueras av allierade trupper.
2. Krigsskadestånd skulle utgå med en miljard mark det första
året, och utökas till två och en halv miljard mark årligen efter
fem år.
3. Reichsbank skulle omorganiseras under allierad överseende.
4. Källorna för krigsskadeståndet skulle inkludera transporter,
produktions- och försäljningsskatter och importskatter.
The Dawes Plan var beroende av pengarna som USA lånade till
Tyskland. Det tyska ekonomiska tillståndet var sådant att det krävdes
balanserande, och the Dawes Plan var av sådan natur att endast genom
den icke relaterade hjälpen med lån från USA kunde detta lyckas.
Planen accepterades av Tyskland och Trippel Ententen och
effektuerades i september 1924. Även om Tysklands industri hämtade
sig och krigsskadeståndet betalades punktligt så blev det uppenbart att
Tyskland inte kunde klara av att betala dessa enorma årliga
avbetalningar så länge till. Som resultat planerades en ersättare 1929,
the Young Plan, men den effektuerades aldrig på grund av
börskraschen i USA samma år. Republikanen och vicepresidenten
Charles G. Dawes fick Nobels fredspris 1925 som erkännande för sitt
arbete med planen.
Vad kom först, hönan eller ägget?
Efter 3 års intensiv spekulation kraschade Wall Street torsdagen den
24 oktober 1929. Detta kom att benämnas ”Den svarta torsdagen”. På
bara några få timmar dumpades 13 000 000 aktier av panikslagna
aktieägare, som inte ens visste till vilken kurs de sålt. Börschefen var
på semester på Hawaii. På 6 dagar sjönk snittkursen med 50 procent
och den fortsatte nedåt. Värdeminskningen på börsen uppgick i reda
pengar till 13 000 000 000 dollar, det var mer än hela första
världskriget hade kostat USA. Bankerna kunde inte längre låna ut
pengar, folk kunde inte köpa hus, det ena förstärkte det andra. Företag
började avskeda personal, de kunde inte låna för att betala ut löner
eller hålla igång verksamheten. Företag gick omkull och allt fler blev
417
av med sina jobb, andra var rädda för att förlora jobbet och slutade
konsumera, folk spenderade allt mindre och företagen tjänade allt
mindre och allt fler företag gick omkull. Ekonomin gick in i en
nedåtgående konjunkturspiral. På vissa ställen kunde 60 procent av
hushållen inte betala räntan på sina bolån, inte ens folk med ett jobb
kunde längre betala på sina lån på grund av att skuldbördan var för
stor. Det var finansinstituten som stod för risken gentemot
fordringsägarna. Bostadsmarknaden kollapsade när priset på hus
rasade. Det saknades köpkraft för att få fart på ekonomin igen.
Jordbruksprodukter gick under depressionen upp i pris med 50
procent. Presidenten Herbert Clark Hoover kunde inte hantera
situationen och beslöt att plocka hem det kapital som USA hade lånat
ut till Tyskland. Det dränerade dem tyska bankerna och därmed hela
den tyska ekonomin. Reichbank skickade 14 000 000 000 Mark i guld
och valutor till USA. Det hela började med Herbert Clark Hoovers
beslut, eller? Vad kom först, hönan eller ägget? Ingen vet ifall Herbert
Hoovers beslut förekom den tyska krisen eller om beslutet var ett
resultat av krisen, men min kvalificerade gissning är att alla
medborgares öde, såväl president som average Joe är intimt
sammanflätade med finansinstituten, bankerna, industrin och
företagen. Inget av dessa kommer egentligen före det andra, utan det
kommer simultant. Faktum är att ifall någonting kommer före det
andra så är det enskilda människor, som i sig själva utgör
finansinstituten och företagen. Utan människor skulle finansinstituten
och industrin inte fungera, de är bara tomma skal. Men utan
finansinstituten och industrin skulle människor kunna hanka sig fram
ändå. Franklin D Roosevelt valdes till president i november 1932.
Återbetalningen av dem tyska lånen gav Roosevelt omedelbar
framgång. ”Inte kan de väl sätta en målare i Bismarcks stol?” sade
Roosevelt. Men även i USA var antisemitismen stor, Ku Klux Klan
hade 4 000 000 medlemmar under depressionen, mestadels i södern.
20 000 människor i New York, inklusive 8 000 stormtrupper och
tusentels tonåringar från läger upprättade enligt Hitlerjugendmodell,
tågade till Madison Square Garden för att hävda vita kristnas
rättigheter. Man buade ut Franklin D Roosevelt och gjorde
418
nazihälsningen och skrek organiserat och unisont Heil Hitler. Man
klådde upp judar och immigranter på gatorna. Den 15 februari 1933,
två veckor efter Hitlers makttillträde, undgick Roosevelt med nöd och
näppe ett mordförsök när han höll ett tal i Miami. Istället träffades
Chicagos borgmästare av två kulor och avled efter att ha tackat herren
att Roosevelt skonats. Roosevelt uteblev på den mördades begravning.
Roosevelt var betydligt mera dynamisk än Herbert Hoover och kunde
tackla krisen med mer eller mindre realistiska initiativ. Han lyssnade
på folk, även de som han inte höll med om. Hans ekonomiska politik
kom att kallas ”New Deal”. Roosevelt utnämnde Joseph Kennedy,
John F Kennedys far, till finansinspektionens förste chef. Joseph
Kennedy var tyskvänlig, men han kunde alla trix i finansvärlden och
kände Wall Street utan och innan. 5 000 000 000 dollar anslogs till
kampen mot arbetslösheten och 3 000 000 amerikaner fick jobb i ett
första skede, vilket ökade till 8 000 000 två år senare. Det byggdes
vägar, skolor och sjukhus. Ett socialt välfärdssystem skapades i USA
med ålderspensioner och arbetslöshetsförsäkringar, som sista land i
västvärlden 1935. Diskriminering av kvinnor och svarta förbjöds,
minimilöner infördes och barnarbete förbjöds. Men pensionssystemet
omfattade inte dem typiskt okvalificerade jobben för svarta, typ
tjänstebiträde. Före Roosevelts tid så var det olagligt att strejka, men
nu bröt strejker ut. Det ironiska är att det inte var 7 år med New Deal,
som tog Amerika ut ur depressionen. Det var återupprustningen på
grund av krigshotet i Europa, som tog Amerika ut ur depressionen på
bara några månader.
Arbetslösheten
Efter 1924 blev pengaflödet från amerikanska lån till Tyskland en
rundgång, genom att den blev till krigsskadestånd till andra
europeiska länder, som sedan använde pengarna till att betala av sina
skulder till USA, och låste Västvärldens ekonomier till den
amerikanska. Men den tyska valutan stabiliserades i alla fall, och
krigsskadeståndsbördan lindrades samtidigt som utländska
investeringar i Tyskland ökade. Emellertid så gjorde detta Tysklands
419
ekonomi beroende av utländska marknader och ekonomier, och det
skulle komma att skada Tysklands liksom resten av världens
ekonomier i börskraschen 1929. De som drabbades hårdast av
kraschen var USA och Tyskland. Tysklands arbetslöshet nådde nästan
30 procent eller 5 775 000 arbetslösa i 1932. Men hur har de räknat,
har de räknat in kvinnor och sjuka arbets-oföra, och hade Tyskland en
krigsinvalidpension? USA hade det i varje fall inte. Räknade de endast
dem arbetsföra männen, som ju var reducerade med uppemot 5
600 000 (dödade 1 774 000 och skadade 4 216 000; och därtill
kommer i första världskrigsstatistiken 1 153 000 saknade samt
krigsfångar här ovan ej inräknade) i förhållande till kvinnorna efter
första världskriget? 1928 fanns det 80 000 000 röstberättigade män
och kvinnor i Tyskland.
Den amerikanska arbetslösheten toppade med 23.6 procent arbetslösa,
men enbart i någon eller några stater. 1930 års folkräkning räknade
123 203 000 amerikanska medborgare med en genomsnittlig
levnadslängd på nästan exakt 60 år 1930, varav c:a 92 402 250 var
arbetsföra samma år om vi utgår från att genomsnittsåldern för när
man ingick sin första anställning var 15 år och vi räknar bort
överskottsbefolkningen, pensionärer över 60 år i den mån dessa fanns.
1932 var 11 586 000 amerikaner arbetslösa. Det ger en arbetslöshet
för hela USA på 7.9753 procent i 1932 räknat på 1930 års
folkräkning. Arbetslösheten toppade 1933 med upp till 25 procent på
sina håll, 1935 hade USA 12 830 000 arbetslösa. (Det kan diskuteras
om arbetslösheten någonsin steg över 22 procent i någon stat,
eftersom man i USA uppskattade arbetslöshetssiffrorna fram till
1939.) Strax efter att Franklin D. Roosevelt installerats i 1933 så
drabbades tillråga på allt elände USA:s jordbruk i Midwest av
allvarlig torka och tre stora stormar. Eftersom gräsrötterna hade plöjts
upp och gräsrötterna var det som band matjordsskiktet, som inte
längre kunde bevattnas på grund av torkan, så blåstes den kvarvarande
jorden bort i en monsterstorm den 14 april 1935, som begravde västra
Oklahama och östra Kansas i det som kom att kallas ”den svarta
söndagen”. Stormen drog med sig den eroderade jorden upp till
420
10 000 m höjd. Sedan fortsatte stormen åt öster och några dagar
senare nådde den Washington D.C. Bara några år tidigare var
Oklahoma Amerikas kornbod, nu var den plötsligt en sandöken.
Hundratusentals fick lämna sina farmer. Efter att bygget av
Hooverdammen stod färdigt i 1936 återupprättades en del av
migranterna från Oklahoma, det året kom den senaste amerikanska
guldruschen i Imperial valley i Kalifornien och bönderna arbetade på
Imperial Valleys jordbruksfält. Hooverdammen, som dämde upp
Coloradofloden, hade skapat världens största konstgjorda sjö – Lake
Mead – med nästan 37 miljarder kubikmeter vatten, varav en del
kanaliserades för att konstbevattna jordbruket. Det var bara 10 stater i
USA som hade över 15 procents arbetslöshet, 20 stater hade 10-15
procents arbetslöshet och 18 stater hade mindre än 10 procents
arbetslöshet i USA. (Alaska och Hawaii ej medräknade.) Som
jämförelse kan nämnas att Storbritannien 1932 förment hade
2 745 000 arbetslösa, som 1935 hade sjunkit till 2 036 000 arbetslösa
och Tyskland hade 1935 - 2 151 000 arbetslösa. En av dem
amerikanska delstater som hade flest arbetslösa var en Gudsstat –
Utah. Man tycker att kunde Utah välja att möta framtiden med
Gudstro, trots svåra ekonomiska motsättningar, så kunde Tyskland
göra detsamma. Men tyskarna valde en annan väg. Det var sannolikt
lika illa ställt för medborgarna i delstaten Utah under depressionen,
som det var för det tyska folket som helhet.
En annan sida av USA var de tullmurar som landet satte upp mot
omvärlden: I september 1922 verkställdes the Fordney–McCumber
Tariff bill, som en mer urban uppföljare av det
jordbruksprotektionistiska the Emergency Tariff of 1921 från den 27
maj 1921. The Tariff Act of 1930, också känd som the Smoot–Hawley
Tariff, verkställdes den 17 juni 1930 och den höjde Förenta Staternas
tullsats på över 20 000 importerade varor till rekordnivåer. Det är
lustigt hur USA verkar ha förekommit båda Tysklands två största
kriser genom tiderna, med ökade tullavgifter och på fler varor, med
knappt ett eller två års förehållning. Men man kan inte ta ifrån USA
kred för the Dawes Plan i alla fall.
421
Arbetslöshet i procent, justerade serier
25
USA
20
15
Storbritannien
10
Sverige
5
Tyskland
0
20
22
24
26
28
30
32
34
36
38
Källa: O H Grytten, En empirisk analyse av det norske arbeidsmarked 19181939 (avh. Bergen 1994)
Anm: Först på 1950-talet började det i olika länder föras officiell statistik över
arbetslösheten. De uppgifter om mellankrigstidens arbetslöshet som vanligen
förekommer
i
litteraturen
bygger
på
arbetslösheten
bland
fackföreningsmedlemmar eller bland anslutna till arbetslöshetskassor. Det
anses allmänt att dessa tal överskattar arbetslösheten, bl a därför att
arbetslösheten var lägre inom andra grupper av arbetskraften, t ex
egenföretagare. Vidare bygger uppgifterna ofta på fackföreningar inom
byggnads och tung industri, som är särskilt konjunkturkänsliga och därför får
högre arbetslöshet. Ytterligare en faktor som framhålls är att de ickeorganiserade eller oförsäkrade arbetslösa var tvungna att ta vilket jobb som
helst, även om de var undersysselsatta (deltidsjobb) var de därför inte
arbetslösa.
Å andra sidan kan man invända mot revideringarna, att ju större
jordbrukssektor, desto större är den dolda arbetslösheten, eller
undersysselsättningen. Detta gör att man ska vara försiktig att rakt av jämföra
även Gryttens siffror med dagens statistik. För Sverige är revideringen
Gryttens egen, för andra länder har han hämtat serierna ur litteraturen.
Speciellt den tyska revideringen har kritiserats för att visa för låga tal.
422
Arbetslöshet i procent, officiella tal
35
Tyskland
30
Sverige
25
20
GB
15
10
USA
5
0
20
22
24
26
28
30
32
34
36
38
Källa: Sverige – Statistisk årsbok; Tyskland och Storbritannien – B R Mitchell,
European Historical Statistics (Macmillan 1980); USA – Historical Statistics of
the United States (US Dept. of Commerce, 1960).
Anm: För Sverige avses procent av fackföreningsanslutna; sammalunda för
Storbritannien fram till 1923 och för Tyskland fram till 1929, därefter
”registrerade arbetslösa”. För USA; ”procent av den civila arbetskraften.”
Friedrich Nietzsche varnade: ”Historikern unnas det icke ens gudarna
tillåts, att ändra det som redan skett”.
423
Är tyskarna predisponerade till ohyggligt våld?
1939 hävdade Hitler i ett tal, i sin förklaring till varför han startade
krig mot Polen: ”…I vilket fall så gav jag förslag på en omarbetning
av rustnings- och krigslagarna, inte en gång men många gånger. Ni
vet att alla dessa förslag blev förkastade. Det finns ingen anledning
för mig att räkna upp dem (sedan räknar han upp dem); mitt förslag
om begränsandet av styrkor, om nödvändigt även för det fullständiga
eliminerandet av vapen; mina förslag för begränsad krigföring; för
slopandet av metoder i modern krigföring, som i mina ögon knappast
är förlikande med internationell lag.” Det låter väl försonande, men
hur tillförlitlig var Hitler när han gav förslagen? Förslaget om
begränsandet av styrkor och förslaget om det fullständiga
eliminerandet av vapen kan man ju förstå om britterna och
fransmännen fnös åt, likaså förslaget om begränsad krigföring, men
det sista förslaget om slopandet av (inhumana) metoder i modern
krigföring ska helt lastas britterna för att de vägrade ta åt sig. Men det
är förståeligt att de inte gjorde det för det var genom sådana metoder
som de vann kriget, jag tänker då på bombkriget över Tysklands
civilbefolkning och infrastruktur.
Men vad var det som gjorde Hitler så rå och barbarisk mot ryssarna i
sin svepande krigföring mot dem, dessa hade ju inte deltagit i
utsugningen av Tyskland även om de var opportunistiska? Men även
mot judarna, kommunisterna och många av zigenarna m.fl i
Östeuropa, det var ju inte Tyskland. När det kommer till den svepande
krigföringen i öst så skilde han sig inte från vilken medeltida furste
som helst. Det som skiljer är de organiserade folkmordsindustrierna i
ockuperade länder, som kunde äga rum på grund av effektiv
statistikföring. Hitler förde ett kirurgiskt krig i Frankrike både under
den tyska ockupationen och den allierade befrielsen vid tyskarnas
reträtt genom landet, mycket likt amerikanarnas krig i Afghanistan
och Irak idag. Han var inte mänsklig i den meningen att han
undandrog sig att straffa partisaner i Frankrike med döden, men det
har alla militära befälhavare gjort i alla tider, det är en del av krigets
424
oskrivna och kanske till och med skrivna lagar. Däremot så har inte
alla militära och politiska befälhavare låtit tortera partisaner, som
Bush och Hitler har gjort, för det är inte en del av krigets lagar. Men
den civilbefolkning i Frankrike som inte aktivt satte sig emot Hitler
och tyskarna behövde inte vara rädda. Hitlers metoder var kirurgiska i
behandlingen av den ickejudiska civilbefolkningen i Frankrike,
mycket tack vare de brottsliga metoder han använde på dem som väl
var partisaner för att tömma dem på information. Men den övertygelse
om dem slaviska folkens underlägsenhet som Hitler och nazisterna
hade är mig en gåta, jag kan inte se att de skulle vara underlägsnare
eller dummare än oss eller tyskarna eller någon annan. Ineffektivare –
Ja, men inte underlägsna. Detta är en obesvarad gåta, som jag inte kan
lösa på annat sätt än att säga att Hitler var ond. Inga uppgifter finns
om att Stalin skulle ha begått något illdåd mot Hitlers familj eller
någon som stod honom nära innan kriget. Om man får tro en sådan
dubiös person som Heinrich Himmler så dominerades östra Tyskland
av slaverna innan kriget. (Men menade han första världskriget och
Västpreussen m.m.?) Annars är det är riktigt såtillvida att Stalins
pogromer mot judar medförde att många judar emigrerade till
framförallt Tyskland på 1920-talet. Kanske såg Hitler det som riktat
mot Tyskland? Jag kan inte heller förstå varför Hitler hatade USA,
vilket han sade uttryckligen att han gjorde. Alla nazister hatar USA,
utom de amerikanska. En annan sak som är mig en gåta är Hitlers
frånvaro av en verklig dialog med Västmakterna, alt. tvärtom, under
hans väg till makten och under tiden han hade makten. Varför förde
han dialog med monolog, och varför förde han inte dialog bilateralt
personligen? Hade Hitler för avsikt att starta krig på eget bevåg,
oavsett Västmakternas behandling av Tyskland, redan när han kröp in
i fängelse den 1 april 1924 efter Ölkällarkuppen i München 1923, eller
tidigare ändå? Det förefaller nästan troligt, han hade ju sina
storgermanska visioner, och dessa inbegrep andras land på ett sätt som
var ganska naturligt för den tidens militärer och befälhavare och
statsmän, det ska sägas. Men i så fall var alla onda på den tiden, i mest
alla länder, om det bara var det.
425
Tolerans var inte precis den tidens kännetecken. Toleransen mot
homosexuella och kvinnors rättigheter var mindre i alla stater, men
inte i den för Hitler så förhatliga Weimarrepubliken. Hitler var ju rätt
tolerant mot kvinnors sexualitet, det var han så länge som de tyska
kvinnorna valde ariska män. Men han var desto mer mordisk mot
homosexuella, detta är ännu en sak som jag inte kan ställa upp på,
men jag förstår varför han var det. Det var på grund av hans fars
våldsamma uppfostringsmetoder av honom, hans quote on quote
amerikanska fängelsementalitet, som hade uppstått ur det. Men det
finns ingenting som tyder på att Hitler levde ut några homosexuella
fantasier. Intoleransen mot homosexuella är en sak som talar för
ondskan hos Adolf Hitler, hur kunde de någonsin ha gjort någonting
ont mot Hitler? Jo, SA-chefen Ehrnst Röhm försökte, och han anses
ha varit homosexuell, men honom hade Hitler ihjäl i de långa
knivarnas natt (Röhm-Putsch).
Kan det vara att jag inte förstår att någon kunde vara så ond som
Hitler, som bevisligen hade ihjäl >6 miljoner människor genom sin
utrotningspolitik, eftersom jag inte förstår ondskan? Kan det vara att
jag inte förstår att Nazityskland gjorde ett medvetet och folkligt
underbyggt val för att jag inte förstår ondskan? Kan det vara att jag
letar efter godhet som inte finns i Adolf Hitler? Eller kan det vara att
jag själv, liksom alla andra människor i så fall, har potential att bli en
folkmördare? Det var i alla fall inte en medfödd ondska hos Hitler för
ingen ondska är medfödd. Men det var en skapad ondska från hans
barn och ungdomstid som gjorde så att han senare mördade >6
miljoner människor, fast inte från den press som Västmakterna i
Europa utövade mot Tyskland, även om det som skedde som ledde
fram till Hitlers framgångar och även om det som ledde fram till
kriget var britternas och fransmännens skuld. Och man ska komma
ihåg att oavsett vem individen Hitler var, så var inte Tyskland
nödvändigtvis samma sak som Hitler och tyskarnas upplevelser som
ledde dem till att följa Hitler, det vet man åtminstone att de hade sin
hyperinflation, och den talar starkt för att Västmakterna satte en
olidlig press på Tyskland. Så som jag ser på saken så kan man inte
426
automatiskt säga att tyskarna var predisponerade till sådan ondska,
mer än tidens anda var på den tiden, utan de drevs till det de drevs till.
Och Hitler må ha varit genom-ond eller inte ha varit genom-ond, jag
låter det vara osagt det också eftersom jag inte kan spika det då Hitler
är en så gäckande personlighet. Initialt var han ju inte genom-ond
eftersom ingen är ond initialt, men när blev han ond, 1914, 1920,
1932-1933, 1939, 1942 (dessa är alla, år med vägdelare för Hitlers
valmöjligheter), eller vid något annat tillfälle? Han var en diametralt
annorlunda personlighet än mig så jag kan inte analysera honom
tillfullo och vet därför inte när han blev ond utifrån sina egna
förutsättningar. Men jag tror att allt handlar om vilka val vi gör. Det
enda jag kan förstå tillfullo är hur han tänkte militärstrategiskt under
andra världskriget och broderskapskänslorna för vad han tolkade som
sina likar. Dessa broderskapskänslor kan jag sätta mig in i och förstå
som svensk. Men också aversionerna som skapades i Hitlers och
andras hjärnor mot utsugarländerna av 1920-talstyskland kan jag
förstå trots, eller just på grund av att jag är svensk. Den tyska
statsledningen i Hitlertyskland och folket växte ihop på ett sådant sätt
att Hitler och Goebbels och de nazistiska statsledarna gjorde
fruktansvärda illdåd medvetet och överlagt, efter det följde
mellanskiktet som sade sig lyda order, sedan hade vi SS-soldaterna
som i vissa fall var precis som ledningen och i andra fall bara var
patrioter som ville tjäna sitt land på vad de ansåg vara bästa möjliga
sätt som de såg det, och sedan kom Wehrmacht och folket. Någon
som började som patriot och sökte sig till SS kunde komprometteras
och sluta som krigsförbrytare. Det här blev på det sättet ett led i vilket
man inte riktigt kunde skilja mellan patriotism och det övriga,
antisemitism och illdåd, för Hitler var skicklig på att väva in dem
patriotiska känslorna i Tyskland med nazismen och antisemitismen,
eller Goebbels var skicklig på det kanske man skulle säga eftersom
han blev propagandaminister. Dessutom så hade inte de tyska
militärerna kraft nog att stå emot Hitlers magnetiska karisma, och
Hitler var smart och använde en uniform offentligen och i tjänstelivet
(eftersom han var staten i sina egna ögon), som var både en
paramilitär uniform och en statsuniform med oklar hemvist för att
427
ytterligare militarisera Tyskland, samtidigt som han var obestridlig
führer även över militären, eller blev det. Det ledde till att Hitler
rättfärdigades i folks ögon, när till och med Wehrmacht och
generalerna svor trohetsed till Hitler.
"Ich schwöre bei Gott diesen heiligen Eid, daß ich dem Führer des
Deutschen Reiches und Volkes, Adolf Hitler, dem Oberbefehlshaber
der Wehrmacht, unbedingten Gehorsam leisten und als tapferer
Soldat bereit sein will, jederzeit für diesen Eid mein leben
einzusetzen." - Wehrmachts ed. "Jag svär vid Gud denna heliga ed, att
jag ska ge dig, Adolf Hitler, ledaren för det tyska riket och folket,
överbefälhavare för de väpnade styrkorna, obetingad lydnad och som
en modig soldat vara redo att när som helst för denna ed offra mitt
liv." Fritt översatt. Wehrmachts soldater svor trohetseden till Hitler
från den 2 augusti 1934, en månad efter mordet på Ernst Röhm.
Generalerna i Wehrmacht började inte svära eden till Hitler förrän
1938. SS svor en annan ed.
Man kanske kunde summera med att säga att även om tyskarna inte
var direkt ansvariga för att de hamnade i den situation de hamnade, så
var de skeenden som ägde rum under och efter 1939 val som Tyskland
gjorde, och som var inledningen till fördärvet. Ja det var ju fördärv
redan innan, de hade ju kristallnatten 1938, och bokbålen 1933 och de
diskriminerande Nürnberglagarna från 1935, som styrdes uppifrån
partiorganisationen eller organisationer angränsande till den.
Kristallnattens ursprung var Joseph Göbbels, Hermann Göring och
Reinhard Heydrich. Bokbålen, som upprepades flera gånger, eldades
på av Dr Goebbels men orkestrerades av SA. 1939 drogs
tumskruvarna åt och judarna fick yrkesförbud i Tyskland och förbjöds
att gå på teater, bio och konsert, samtidigt drogs körkorten in för dem.
Ett lands ledning har stor betydelse för hur folket agerar och till och
med tänker, så är det i Sverige också, så är det i alla länder. Och man
vet ju att det inte var Västmakterna som drabbades innan kriget på 30talet, det var den inhemska befolkningen, judarna, kommunister,
homosexuella, handikappade, mentalsjuka, vissa zigenarfamiljer och
428
Jehovas Vittnen som vägrade värnplikt. Och historien tar inte slut där,
men för allt i världen så hoppas jag att historien inte upprepas.
Hitlers skuld till startandet av själva kriget då
Stalins ordernummer 00-439, riktad mot utlänningar och även landets
tyskar, medförde att de flesta tyskar arresterades som spioner, agenter
och terrorister. Tusentals tyskar berördes av den här förföljelsen i
Ryssland. Tyskarna arkiverade brev som hade kommit till
utbildningsministeriet i Tyskland och folk skrev även direkt till Hitler
för att erhålla hjälp. Den 19 mars 1938 kom en av dem hem till
Tyskland, förvirrad men frisläppt. Det är klart att allt det här
åtminstone har bidragit till Hitlers antipatier mot Stalins Ryssland.
Till vilken grad hade Hitler skuld till startandet av andra världskriget?
I den här ordningen följde Hitlers annekteringar och ockupationer i
övrigt fram till invasionen av Polen och början på andra världskriget: I
oktober 1933 utträder på Hitlers order Tyskland ur Nationernas
Förbund (NF). Återtagandet 1936 av det av hävd tyska Saarland i
gränsområdet mellan Tyskland och Frankrike. Anschluss
(annekteringen) av Österrike 1938. Införlivandet av Sudetenland i
oktober 1938 och protektoratet Böhmen samt Mähren (delar av
Tjeckoslovakien) i mars 1939. Vilket strax följdes av återtagandet av
Memel i Litauen, också i mars 1939. Efter det så var det endast Freie
Stadt Danzig och den polska korridoren vid Östersjön samt
Västpreussen kvar, som av Hitler ansågs tillhöra Tyskland. Eftersom
Freie Stadt Danzig och den polska korridoren tillhörde Tyskland fram
till det orättfärdiga fredsfördraget 1919 efter första världskriget, så var
det ju faktiskt så. Från arkeologisk forskning framgår att Gdansk var
en hantverkar- och fiskarby redan på 600-talet, och på 900-talet var
den vid Wisłas mynning en befäst borg hos pommernfurstarna.
Gränsen mot Tjeckoslovakien var omstridd. Från polsk sida
hänvisade man till det faktum att befolkningen bestod av 55 %
polacker, 27 % tjecker och 18 % tyskar (av totalt 434 000 invånare),
enligt 1910 års folkräkning i Cieszyn-Schlesien. År 1919 ägde en
429
väpnad konflikt mellan Tjeckoslovakien och Polen rum, där
Tjeckoslovakien ockuperade området medan Polen var upptaget av
kriget mot Ukraina och Ryssland. 1920 skrevs ett fördrag, enligt
vilken man delade upp territoriet i en västra del som tillföll
Tjeckoslovakien, och en östra del som tillföll Polen. Polen som stat
var opportunistiskt tiden före Hitlers angrepp på landet. Polen gjorde i
mars 1938 anspråk på den litauiska staden Vilnius, som hade en stor
andel polsktalande invånare och lika många judar, endast 2-3 procent
av befolkningen var litauiskspråkig enligt tidigare ryska och tyska
folkräkningar. Polen krävde enligt den tredje punkten i det första
ultimatumet till Litauen, att litauerna skulle lägga till i sin konstitution
erkännandet att Vilnius inte längre var huvudstaden i Litauen. Det
kanske är så att detta ultimatum var orättfärdigt, men det ger väl inte
tyskarna rätt att storskaligt invadera Polens territorium utöver Freie
Stadt Danzig, trots att Polen även de var en mindre skurkstat och en
tjuv om än att de var en republik med demokratisk författning från och
med 1921. Den som antar det moraliskt felaktiga i den storskaliga
militära invasionen av Polen har helt rätt trots att stora omstridda
områden i västra Polen hade varit tyskt före 1919, det var utöver vad
tyskarna hade rätt till. Landstycken har kommit och gått sedan
hundratals år, och det som var tyskt landområde 1918 kanske inte var
det några hundratal år tidigare. Men Hitler krävde endast den polska
korridoren vars invånare var klart övervägande tyska. Den storskaliga
invasionen av det egentliga Polen ägde inte rum förrän Storbritannien
och Frankrike hade förklarat krig mot Tyskland den 3 september
1939. Polen var med Hitler och tog för sig av gränsomstridda mindre
delar av Tjeckoslovakien i oktober 1938. Man ska hålla i minnet att
även om litauiska Vilnius och tjeckoslovakiska Zaolzie till stora delar
var etniskt polska, så var Freie Stadt Danzig förkrossande tysketniskt
(95 procent), men polackerna var inte konsekventa nog att ge upp
Danzig till tyskarna, trots att de själva krävde Vilnius av Litauen och
Zaolzie av Tjeckoslovakien. Det gör polackerna, som mindre
skurkstat, partiellt skyldiga till starten av andra världskriget, om ni
frågar mig. Kriget i väster kom som en påföljd av att britterna och
fransmännen, som hade en stor del av skulden till att Hitler kunde ta
430
sig fram, förklarade krig mot Tyskland.
Så långt kan vi slå fast att händelserna var en aldrig avslutad kamp
om territorier och makt med rötter långt tillbaka i historien. Men vad
hände när britterna och fransmännen förklarade krig? Jo, Hitler
ockuperade Danmark och Norge av fruktan för att britterna skulle inta
Narvik i Norge och de svenska malmfälten i Norrbotten.
Realpolitiskt? Ja! Rättfärdigt? Nej, det var skurkaktigt! Hade han
något annat val annat än att invadera Norge och Danmark? Nej, i varje
fall inte i fallet Norge. På liknande sätt var det med
krigsskådeplatserna i Beneluxländerna med efterföljande tysk
ockupation av, av historisk hävd självständiga och fria demokratiska
stater. Så hur var det med fälttåget på Balkan i april 1941 och den
tyska invasionen av Grekland, samt den tysk-österrikisk-ungerska
invasionen av Jugoslavien då? Balkanländerna var tvivelaktiga stater,
men de hade inte förtjänat den brutala behandling de fick. Det var
förstås Realpolitik, eftersom Mussolini började kriget på Balkan mot
Hitlers vilja i slutet av oktober 1940, ett krig som gick dåligt för
Italien. Tyskland var tvunget att rädda Italien.
Nu kommer vi till kriget i österled. Hade Hitler något val när han
inledde Operation Barbarossa? Först och främst kan vi slå fast att han
planerade operationen redan 1940. Var det Realpolitiskt? Ja definitivt,
men Hitler hade planer på pränt för alla förutsedda eventualiteter.
Stalin var totalt opålitlig och hade hybris, han försökte invadera
Finland 1939-1940 och han ockuperade Baltstaterna 1940, låt oss inte
förglömma östra Polen i september 1939, som förvisso inte var ett
solklart fall av övergrepp mot en suverän region som rättmätigt
tillhörde den polska staten om man bortser från det riggade valet i
oktober 1939 där 99.9 procent av väljarkåren påstods ha röstat för en
anslutning till Sovjetunionen genom att låta sig upptas i Vitryssland
(SSRB). De nationella minoriteterna som ingick i det nya Polen efter
kriget mot Ryssland 1919-1921 uppgick till inte mindre än 36 % av
hela populationen, många var ukrainare och vitryssar i vojevodområdena i östra Polen. 1939 var polackerna i minoritet i dem östra
polska provinserna. Polen hade redan från start förkastat
federationsprincipen och påbörjat skapandet av en nationell stat
431
genom att ta kurs mot pacificering och polonisering av de nationella
minoriteterna, och i slutänden innebar det uppslukandet av
minoritetsbefolkningen i det polska etniska elementet. ”Den politiska
gränsen måste även bli den etniska gränsen”, sade upplysningminister
Stanislaw Grabowski. Majoriteten av ukrainarna och vitryssarna i
östra Polen hamnade under polskt styre mot sin vilja. Relationerna
mellan den polska staten och dess icke-polska invånare
kännetecknades redan från början av konflikt och en del våld från
bägge sidor.
(********) Operation Barbarossa är intressant därför att den som
hade den största skulden till det kriget var Stalin, men Hitlers grund
till att initiera Operation Barbarossa var byggd på orättfärdigt
tillförskansade områden i neutrala, demokratiska och suveräna länder
som Norge, Danmark, Belgien och Nederländerna, med lång tradition
av egen autonomi. Som jag skrev tidigare i boken så deployerade
Stalin vid någon tidpunkt talrika trupper i Nordvästra Ryssland strax
intill det finska Petsamo där det bröts Nickel. I fördraget 1920 i Tartu
avstod Sovjet Petsamoområdet till Finland. På 1930-talet fann man
enorma reserver Nickel i bergen. Under finska vinterkriget 1939-1940
stod slaget om Petsamo, mellan Finland och Ryssland, som avslutades
den 11 februari 1940 och som medförde att Sovjetunionen ockuperade
Petsamo. I det följande fredsfördraget övergick endast den finska
delen av Rybachy Peninsula till Sovjetunionen. Efter Moskvafreden,
sommaren 1940, tog den finska statsmakten över gruvorna från det
brittiska företaget. Den första gruvbrytningen tog sin början samma år.
I ett senare skede såldes Nickelådran huvudsakligen till Tyskland.
Nickelgruvorna i Kolosjoki i Petsamo var Tysklands enda tillgång till
Nickel, och Nickel användes till kulor och metallegeringar. Hitler
svarade symboliskt på den ryska styrkeuppbyggningen i Murmansk
och den i Vinterkriget orättfärdigt framförhandlade överhögheten över
finska Hangö, genom att sända tyska soldater till norra Norge via
Finland. Senare, inför Operation Barbarossa i juni 1941, skulle han ha
så många som drygt 200 000 man stationerade i norra Norge och
förflyttade in i Finland. Stalin tog Estland tillsammans med Lettland
432
och Litauen 1940, i enlighet med överenskommelsen med Hitler, som
Stalin såg det eftersom Hitler och Stalin hade delat upp Östeuropa i
intressesfärer. Estlands oljeskiffer och förädlingsindustrin för denna i
Kohtla-Järve hamnade i rysk överhöghet när Sovjetunionen
ockuperade landet. Hitler visste att Stalin skulle inta Estland, och
sannolikt Lettland och Litauen med, lika säkert som att solen stiger
upp varje morgon. Från Kohtla-Järve kom före och under kriget, med
undantag för under inledningen av Operation Barbarossa och efter den
19-21 september 1944, en del av tysk bränsleförsörjning, den till
ubåtsflottan. I söder gjorde Stalin anspråk på rumänska Bessarabien,
mycket närliggande till rumänska Ploiesti, om än med Hitlers goda
minne. Från Ploiesti kom drygt en tredjedel av Tysklands bränsle,
bl.a. olja som användes till smörjolja i motorer och till vanligt bränsle.
I slutet av juni 1940 ställde de sovjetiska myndigheterna ultimatumet
till Rumäniens ambassadör i Moskva att Rumänien måste avträda
Bessarabien och norra Bukovina till Sovjetunionen. Stalin och Hitler
ingick en överenskommelse om att omlokalisera 93 000
Volksdeutsches från det Svarta havs-belägna Bessarabien, som ägde
rum i september-november 1940. Omlokaliseringen gick under
namnet Heim ins Reich, och nästan alla valde att låta sig
omlokaliseras. De flesta av dessa folktyskar förflyttades till tidigare
polskt territorium. Hitler och Mussolini uppmanade kung Carol den II
av Rumänien att åtlyda Stalins krav. Under tvång och utan utsikt till
hjälp avträdde Rumänien dessa territorier till Sovjet. Från Bessarabien
är det inte långt till dem turkiska sunden Bosporen och Dardanellerna,
som förbinder Svarta havet med Medelhavet. Det är ett smalt sund
med broförbindelser från asiatiska Turkiet till europeiska Istanbul i
samma land, och det var från turkiet som Hitler fick sin Krom, som
används för tillverkning av flygplan, stridsvagnar, ubåtar,
motorfordon och artilleri. Hitler var trängd, men inte svarslös. Hitler
hade föraningar om att Stalin aldrig skulle sluta kräva, det var därför
som Hitler i slutet av 1930-talet och början på 1940-talet importerade
stora mängder krom, bland annat 100 000 ton på årsbasis från
Sovjetunionen enligt det hemliga handelsavtalet i MolotovRibbentropfördraget från den 11 februari 1940, men det mesta kromet
433
kom från Turkiet och Afrika i slutet av 1930-talet då Hitler hade
bunkrat upp 250 000 ton för framtiden. Det kostade Tyskland export
av krigsmateriel till Sovjetunionen i motprestation. Tyskland skulle
inte kunna fylla på kromlagret förrän i januari 1943, och då från
Turkiet. Turkiet var Tysklands enda egentliga försörjningslänk för
krom utanför Sovjetunionen under kriget. Så bevisligen kunde Hitler
ana Stalins nästa strategiska geopolitiska drag redan från som minst
tillbaka till 1939. Men Stalin inte bara enligt MolotovRibbentroppakten med Tyskland krävde och tog rumänska
Bessarabien Sommaren 1940. Han krävde också snart att hela det
söderom Rumänien belägna Bulgarien skulle ingå i Sovjetunionens
intressesfär. Enligt det tal som Hitler höll i oktober 1941 där han
”förklarade” för det tyska folket varför han hade startat krig mot
Sovjetunionen, och genom andra dokumenterade källor, så hade den
sovjetiska statsledningen slutligen lagt fram krav om att sundet
Dardanellerna i Turkiet skulle tillfalla Sovjetunionens intressesfär.
(Genom ett tillkännagivande av den ryske utrikesministern Molotov på
ett möte i Berlin den 11-12 november 1940.) I Hitlers tal i oktober
1941 hävdade nämnligen Hitler att Molotov hade krävt för
Sovjetunionens räkning baser för land- och sjöstridskrafter i
Bulgarien i anslutning till sundet Dardanellerna i västra Turkiet.
(Turkiet gränsar mot Bulgarien och Grekland i Europa.) Molotovs
tillkännagivande kom innan den tyska invasionen av Balkan och
Grekland. Bulgarien gick med i Tremaktspakten den 1 mars 1941, och
Hitler fick därmed tillgång till bulgariskt territorium för invasionen av
Grekland. Men Molotov förnekade det ryska kravet på att kontrollera
Bulgariens gränser och deras krav på att få sätta upp baser i närheten
av Dardanellerna, i offentlighetens ljus. Det var ju ett hemligt
tilläggsprotokoll. Så om Hitler ville vara en spelare bland dem stora
elefanterna så hade han faktiskt inget annat val, och gavs inget annat
val av Stalin än att inleda den från strax före julhelgen 1940, sex
månader efter den sovjetiska invasionen av Baltikum, färdiga planen
att invadera Sovjetunionen. Historien är aldrig svart eller vit. Hitler
sade i talet i oktober 1941; ”…Jag var därför tyst, tills det ögonblick
när jag bestämde mig för att ta det första steget själv. När jag ser att
434
fienden siktar med sitt gevär mot mig så kommer jag inte att vänta tills
han trycker på avtryckaren. Jag skulle hellre vara den som first
trycker på avtryckaren.”
De preussiska generalernas skuld
Vid högkvarteret var den enorma pressen på generalerna av ansvar så
tyngande att ingenting var mer välkommet än ett diktat ovanifrån (läs;
ifrån Hitler). Att befrias från ansvar innebar att befrias från beslut och
bli försedda med en ursäkt för misslyckanden. Att befrias från ansvar
innebar att gå fri från empatiska känslor för dem soldater som slogs
och dog vid fronten. Gång efter gång medförde Hitlers order om att
inte ett steg fick tas bakåt i taktiska reträtter, till trots att många dog i
onödan med generalsstabens goda minne. Det är tydligt att ansvar inte
låg i generalernas intresse, eller för den delen stora delar av det tyska
folkets intresse, och det är därför som de för eftervärlden sade; ”jag
lydde bara order, det var Hitler och nazisterna som var skurkarna,
jag var ju ingen nazist”. Men vem var det då egentligen som stod och
sträckte armarna i en hälsning till Führern i de gamla journalfilmerna
som visar dem enorma folksamlingarna med miljoner människor
under hans många offentliga tal? Var han inte klar och tydlig nog om
vad han skulle göra mot judarna när snarare än om det blev krig?
Generalerna var ju intelligenta män.
Axelmakterna
Förutom tyskarnas 3 200 000 man från Wehrmacht och Waffen-SS
vid krigsstarten, deltog 12 divisioner och 3 brigader från Rumänien, 3
ungerska brigader och 2 slovakiska divisioner i öster. Senare tillkom
11 italienska divisioner, den spanska blå divisionen, kroatiska
förband, och 18 finländska divisioner på den finska fronten. Vid tiden
för den 1 juli 1944 fanns det två lettiska Waffen-SS
Grenadjärdivisioner (Latviešu leģions) med 87 550 man plus 23 000
lettiska hjälptrupper för Wehrmacht, utöver det fanns det över 38 000
inskrivna ester i 3 estniska divisioner i tysk SS-uniform, varav 35 000
435
var frivilliga. Totalt deltog i Operation Barbarossa 600 000 man
trupper från länder som var vapenbröder (Finland) eller i annan allians
(Axelmakter) med Tyskland. Antalet är säkerligen omtvistat. Det
hänger lite på vad man menar med ’Operation Barbarossa’ och när.
Bara Finland deltog med 530 000 man och räknar man ihop de övriga
icke-tyska divisioner och brigader förutom de finländska 18
divisionerna så får man 25 divisioner och 6 brigader utöver de
finländska 18 divisionerna. Räknar man bort dem italienska
divisionerna som inte var med från början i Operation Barbarossa, och
ester och letter som bar tysk uniform, så får vi 14 divisioner och 6
brigader, förutom dem 18 finländska divisionerna. Det må visserligen
vara att mantalet i en ’division’ i ett land, skiljer sig mantalsmässigt
från en traditionell division i ett annat land, men det finns en tydlig
diskrepans mellan 18 divisioner och 530 000 man finnländare, versus
25 alt 14 divisioner samt 6 brigader och de återstående 70 000 övriga
manskapet även om en del av dessa hade varit flygflottiljer och dylika
mantalsfattiga divisions-konstellationer. Det uppskattas att nära två
miljoner utländska medborgare tjänstgjorde i den tyska krigsmakten,
men återigen – jag vet inte hur man har räknat eller uppskattat. Det
fanns nog informationsluckor när man har räknat ihop det här, det är
allt som oftast fallet på grund av att militära arkiv i Tyskland antingen
brändes upp av tyskarna själva i krigets slutfas, eller träffades av
brandbomber under kriget och brann upp, eller försvann utomlands
efter kriget och hemligstämplades. Vanligast var att tyskarna brände
upp sina egna arkivmaterial.
Finland ”den tyskallierade demokratin”: Leningrad (nuvarande S:t
Petersburg) var näst Moskva den största och viktigaste staden i
Sovjetunionen. I Fortsättningskriget, som var en från finskt håll till en
början ofrivillig del av Operation Barbarossa från den 22 juni 1941,
överskred Finland sina moraliska befogenheter genom att avancera in
i fjärran östra Karelen och Aunus norr och öster om Ladoga.
Mannerheimlinjen, ett fortifikationsverk i Karelen (på finska;
Karjala) i sydöstra Finland (numera ryskt) mellan sjön Ladoga och
Finska viken, låg en bit in i Finland från den finsk-ryska gränsen
436
innan vinterkrigets start den 30 november 1939 och sträckte sig
mellan ett större vattendrag och ett antal mindre sjöar från sjön
Ladoga i den norra delen till Finska viken i söder. Den egentliga
finsk-ryska gränsen i söder gick vid Terijoki socken längre österut.
Gränslinjen gick mellan Finska viken och sjön Ladoga. Leningrad låg
i änden av Finska viken på den ryska sidan, och det blev ett mål för
tyskarna som ryckte in från Estland under Operation Barbarossa.
Finland hade inga ambitioner att hjälpa till med belägringen och
intagandet av Leningrad och Mannerheim informerade tyskarna om
det, ett intagande som för övrigt aldrig kom att bli för tysk del trots en
lång belägring. Men Leningrad belägrades och svältes ut, delvis på
grund av finnarnas agerande i västra Karelen i söder, och i östra
Karelen och Aunus norr och öster om Ladogasjön, så att en tredjedel
av befolkningens tre miljoner människor dog av antingen svält,
frostskador, sjukdom eller krigshandling, om än att finnarna hade
rätten till Karelen på sin sida om man bortser från finnarnas och dem
svenska frivilligas fälttåg ända bort i Aunus vid floden Svir, där
striderna fortsatte sporadiskt vid Svir och Kiestinki under 1942.
Finnarna hade inte ens en tidigare hegemoni i historien över Aunus
östra delar. Belägringen av Leningrad varade från september 1941
fram till den sovjetiska storoffensiven den 14 januari 1944 då de tyska
belägrarna kastades tillbaka till Peipussjön efter 900 dagars hunger
och svält. Peipussjön ligger i gränstrakterna mellan Estland och
Ryssland, gränsen går mittigenom sjön. [Det kan nämnas att staden
Narva, där Karl XII stred, ligger norr om Peipussjön i nordöstra
Estland. Narva är omgivet av ogenomträngliga skogar och sumpmark,
och är ett strategiskt ”lås” mot anfall österifrån, där det är beläget.
Under århundraden har det visat sig att det strategiska läget gör att
den som håller Narva också kontrollerar den smala landtungan
mellan Finska viken och den stora långa Peipusjön, vilket betyder att
han också kontrollerar Estlands territorium.] Leningradborna hade
endast en möjlighet att skaffa förnödenheter för sin befolkning och
ammunition till sina belägrade soldater - över vatten och is på södra
Ladogasjön. Gör detta finnarna ansvariga? Det finns ett ordspråk på
Latin; ”Qui tacet, consentiere videtur”, vilket bäst översätts till
437
engelska snarare än svenska, och översättningen går så här; He who is
silent, is understood to consent. Vem om inte finnarna, som Hitler var
så beroende av och beundrade, skulle ha opponerat sig mot
behandlingen av Leningrads civilbefolkning? Finnarna var i allmänhet
gentlemannakrigare, men de slog armkrok med Hitler när de i
fortsättningskriget gick in i Aunus ända till floden Svir som går
mellan södra Ladoga och södra Onega (Europas två största sjöar) där
även svenska finlandsfrivilliga slogs, och måste därför räknas som
varandes delaktiga i Operation Barbarossa. Trots att det finns en
påfallande finsk historia i Ingermanland så sent som i början av 1900talet med Lutherska rötter och församlingar i en cirkel med en tårtbit
bortskuren i form av Finska viken, långt öster om S:t Petersburg och
nedanom hela Estland i en cirkel, så beordrade Mannerheim i
december 1941 att anfallet skulle stanna. Därmed inleddes en två och
ett halvt år lång period i kriget som kommit att kallas för
ställningskriget. Den 6 december 1941 på Finlands
självständighetsdag beslöt den finska riksdagen att de områden som
förlorats i Vinterkriget återigen skulle tillföras Finland och att gränsen
igen skulle följa gränserna från fredsfördraget i Dorpat 1920. Även
om finnarna hade ett kort fälttåg ända borta vid Svir så hade Stalin
knyckt Karelen efter Vinterkriget, vilket är en annan men minst lika
allvarlig och kausalt härledande förklaring till finnarnas agerande (Ius
ad bellum = rätt till krig) som inte ryssarna kan hävda sig själva ha.
Att man kallar det ”fortsättningskriget” i finskpatriotiska och även
svenskpatriotiska sammanhang kan vara därför att Stalin startade
kriget mot Finland 1939 innan själva Operation Barbarossa som ju
finnarna var en del av. Å andra sidan finns det någonting som heter
”ställningskriget” trots att detta är en del av fortsättningskriget, och
”Lapplandskriget” (Lapin Sota) som var det finska kriget mot
tyskarna från september 1944 till april 1945. Mannerheim förhöll sig
alltså negativt till att erövra Leningrad och även till att direkt
understödja en tysk erövring. Han meddelade tyskarna att han aldrig
kommer att anfalla Leningrad. Finländarna undvek även att anfalla
dem isvägar som gick över Ladoga till Leningrad. Men det fanns ett
undantag, bildandet i sin linda år 1942 av det som 1944 skulle bli
438
flottilj Kuhlmey (efter den tyske chefen, överstelöjtnanten Kurt
Kuhlmey) i juni 1944, som bestod av tyska, italienska och finländska
trupper, som operativt var underställd finländarna. Denna flygflottilj
anföll flera gånger sovjetiska konvojer över södra Ladoga. Leningrad
grupperade sitt försvar främst söderut mot tyskarna, vilket föll sig
naturligt när Mannerheim hade annonserat att Finland inte var
intresserat av att erövra Leningrad. En rysk evakuering av
Leningradborna över isen på Ladoga blev aldrig aktuellt, eftersom
stadens partichef Andrej Zjdanov var rädd för att Stalin skulle tycka
att det var defaitistiskt. Förmodligen höll Stalin med, eftersom han
inte gav ordern om att evakuera själv.
Ett Nordiskt utopia och finska mäns försvarstal: Omedelbart efter
Moskvafreden mellan Finland och Ryssland inledde de fyra Nordiska
regeringarna överläggningar om ett nordiskt försvarsförbund. Men det
föll efter motstånd från sovjetisk sida och den tyska ockupationen av
Norge och Danmark. Finland inledde unionssonderingar med Sverige
våren och sommaren 1940. Det mötte ogillande från tysk sida och
torpederades slutgiltigt av den sovjetiske utrikesministern Molotov
under sedvanligt bryska former. Finnarna uppfattade sig som politiskt
helt ensamma samtidigt som landets försörjningsläge beträffande
framförallt spannmål bränslen och konstgödsel blev allt mer ansträngt
när alla förbindelser västerut i praktiken skars av under våren 1940
med ryssarnas konsolidering av Petsamo och Fiskarhalvön. Den 10
maj genomdrev Tyskland ett storanfall på Beneluxländerna och
Frankrike, som inom en dryg månad resulterade i en av historiens
största och snabbaste segrar. Den europeiska scenen skulle
fundamentalt påverka Finland, de tyska framgångarna aktualiserade
Stalins strävanden att på olika sätt förbättra sitt lands strategiska
position med buffertområden. Under juni och juli genomförde Sovjet
den slutgiltiga annekteringen av dem tre baltstaterna, vilka upphörde
att existera som autonoma stater. Sovjetregimens hänsynslöshet
underströks av att man den 14 juni lät skjuta ned ett finskt civilt
passagerarflygplan på linjen Tallinn-Helsingfors. Alla ombordvarande
omkom medan planets postsäckar bärgades av en väntande sovjetisk
439
ubåt. Med hänseende till hur likartat förhandlingarna med baltstaterna
hade förts hösten 1939, var det mycket lätt att dra slutsatsen att
Finland inom kort skulle få dela grannländernas öde. Riktigheten i
denna farhåga skulle bekräftas under Molotovs besök i Berlin i
november 1940, då denne sökte men inte fick paktbrodern Tysklands
godkännande av Sovjets avsikt att avsluta ”episoden Finland”. Mot
denna bakgrund framstod Tyskland efterhand som den enda för
Finlands överlevnad möjliga militära och handelspolitiska
bundsförvant som återstod. Priset för den informella allians som följde
var finsk medverkan i Operation Barbarossa och Fortsättningskriget
1941-1944. Källhänvisning; MILITÄR HISTORIA. Förf. Johan och
Jan-Christian Lupander.
Mitt hjärta klappar för dem små staterna när dessa blir överkörda av
dem stora staterna, och Finland blev överkört rejält 1939-1940.
Bortsett från det faktum att supermakten Ryssland hade startat krig
mot lilleputtlandet Finland, så vid Moskvafreden den 13 mars 1940
tvingades Finland avträda avsevärt större områden än vad Röda armén
hade erövrat i strid, vilket väckte oerhört stor bitterhet såväl bland
dem finska soldaterna som vid hemmafronten. Av självbevarelsedrift
såg finnarna på när Leningradborna svalt ihjäl i fortsättningskriget,
eller om man så vill kalla det – i Operation Barbarossa. Jag hade gjort
samma sak i deras kläder. Ingen ryss skulle ha vågat gå igenom finska
linjer för att skaffa förnödenheter, även om de hade tillåtits det av dem
finska soldaterna vilket inte låter helt otroligt, kanske till och med
sannolikt. Avancerat in i Aunus som finnarna gjorde i
fortsättningskriget, och därmed aktivt kollaborerat med Adolf Hitler
och hans imperialistiska krigspolitik, hade jag inte gjort om jag var
finne, för det är kontraproduktivt. Men det är som Friedrich Nietzsche
säger; ”krig gör segraren dum”. När jag har skrivit det här stycket
under ”Del IV - Skuldfrågan”, så kan det felaktigt förefalla som om
jag anklagar finnarna från mitt hjärta. Man kan ändå säga att Finland
hade Ius gentium (folkrätten) i detta krig, men eftersom de själva delar
upp kriget dikotomiskt i två krig mot Sovjetunionen, så lämnar de
fältet fritt för moraliska anfall på finnarnas roll i det enskilda
440
Fortsättningskriget. Jag avslutar med att säga att jag skulle ha hjälpt
Finland på alla sätt jag kunde om de idag hade blivit angripna av en
stormakt! De är ett bra och modigt folk, och de var det även under
kriget. Skål! Men vad var det där med den Mussolini-inspirerade
fascistiska finska Lapporörelsen som var som starkast under den tyska
fascismens likaledes starka framväxt 1929-1932?
Krigsansvarighetsrättegången 1945-1946: Den rättegång som 150miljonersstaten Sovjetunionen krävde och de Allierade stödde, mot
3,5-miljonerslandet Finlands politiska ledning för att de hade fört
landet vid Tysklands sida till ett anfallskrig mot Sovjetunionen, bl.a.
genom det tysk-finska transitoavtal som tillät tyskarna att transitera
soldater, materiel och förnödenheter genom finskt territorium. Men
det var mycket orättfärdigt att inte samtidigt beakta dem transiteringar
som Röda Armén gjorde på finskt territorium till finska Hangö, som
var en efter vinterkriget av Sovjetunionen stulen finsk bas. Hur kan då
Sovjetunionen döma Finlands politiska ledning på dem grunderna,
med dem Allierades stöd? Samma sovjeter som hade våldtagit 1,9
miljoner tyska kvinnor och barn och brutalt mördat många, många av
dem våldtagna kvinnorna på kontinenten, utan att en enda
våldtäktsman straffades. De löste det genom att på fordran från
Sovjetunionens representanter inte behandla Vinterkriget över
huvudtaget! Så gick det till i Finland efter kriget 1945-1946. Om
tysktransiteringen var ett internationellt brott av Finland, varför var
det då inte ett internationellt brott av Sverige? Därför att vi inte delade
gräns med Sovjetunionen, därför och bara därför.
Rumänien: Rumänien anslöt sig till tremaktspakten den 23 november
1940. Inte förrän år 2004, efter påtryckningar från Israel, beslutade
den dåvarande rumänska regeringen att tillsätta en internationell
expertgrupp för att forska kring judeutrotningen. Av alla
Nazitysklands allierade så var rumänerna ansvariga för fler judars död
under vk2 än något annat land, exkluderat Nazityskland, och de
byggde och drev koncentrationsläger på eget initiativ. Rumänska
soldater arbetade också sida vid sida med Einsatzgruppen, bland annat
441
i Odessa-massakern där över 100 000 judar blev skjutna hösten 1941.
Omkring 280 000 judar och 11 000 romer anses ha mördats under den
profascistiska regimen, som leddes av diktatorn Ion Antonescu under
åren 1940–44. Hälften av dem 320 000 judar som levde i
Bessarabien-, Bukovina-, och Dorohoi-distrikten i Rumänien
mördades 1941 i Iasi, Odessa, Bogdanovka, Domanovka, och Peciora,
inom månader från det att landet gick med i tremaktspakten TysklandItalien-Japan den 23 november 1940. I pogromen i Iasi i juni 1941
massakrerades eller långsamt dödades, 12 000 judar i tåg som
färdades fram och tillbaka längs landsbygden. Tyskarna började inte
med industriell utrotning förrän någon gång i början av 1942 när
Hitlers beslut om att verkställa folkmordet togs och det väldiga
förintelselägret Birkenau byggdes. I dag bor det endast 6 000 judar i
Rumänien.
Ungern: Ungern anslöt sig till tremaktspakten den 20 november 1940.
Det första omfattande övergreppet på judar i Ungern ägde rum i juli
och augusti 1941. Efter tyska påtryckningar deporterade de ungerska
myndigheterna 16 000 judiska flyktingar utan ungerskt
medborgarskap till det tyskkontrollerade Galizien. Där mördades 7
000 omedelbart av SS. Sedan nyheten om morden nått den ungerska
regeringen och statschefen Miklós Horthy, stoppades fler
överlämningar. En systematisk förintelse påbörjades omedelbart efter
den tyska ockupationen mellan mars till oktober 1944. Med den tyska
armén medföljde den ökände Adolf Eichmann med en stab på cirka
200 man, som i samarbete med dem ungerska politikerna László Baky
och László Endre började deportera judar från landsorten till dem
nazistiska förintelselägren. Under knappt två månader, mellan mitten
av maj och den 7 juli, deporterades över 430 000 judar från Ungern,
den stora majoriteten direkt till Auschwitz. Tyskarna höll sig
underrättade om regeringens planer och några dagar före ett planerat
ungerskt utträde ur kriget genomförde pilkorsarna med tysk hjälp den
10 oktober en statskupp. En pilkorsregering (fascisterna/nazisterna)
under Ferenc Szálasi tog över regeringsmakten. Efter detta återkom
Adolf Eichmann med sin SS-styrka och terrorn mot Budapests drygt
442
200 000 återstående judar intensifierades. De förföljdes, mördades vid
floden, deporterades eller tvångsplacerades i getton. Ett
"internationellt getto" utan murar upprättades i mitten av november
för omkring 30 000 judar. I detta fanns hyreshus som stod under
beskydd av de diplomatiska beskickningarna för Portugal, Schweiz,
Spanien, Sverige och Vatikanen samt av Röda Korset. Där bodde
familjer betraktade som utländska medborgare, bland dem omkring 7
000 svenska skyddslingar. Terrorn mot judarna tog slut först efter
Röda Arméns intåg i Budapest. Den 16 januari 1945 intog ryssarna
det internationella gettot i Pest och befriade 25 000 människor i
skyddshusen där, två dagar senare befriades 69 000 överlevande
invånare i det allmänna gettot.
Bulgarien: Den 1 mars 1941 anslöt sig också Bulgarien till
tremaktspakten. Olikt vissa andra allierade till Nazityskland, eller
tyskockuperade länder (Danmark exkluderat), så räddade Bulgarien
hela sin 48 000 personer stora judiska population från deportering till
koncentrationsläger under vk2, tack vare talmannen för Bulgariens
Nationella Samling och Justitieminister Dimitar Peshev, som spelade
en avgörande roll såväl som att kyrkomän och vanliga medborgare i
Bulgarien spelade en roll för räddandet av judarna.
Italien: Enligt vissa forskare och historiker menar man att Mussolini
enbart närmade sig Hitlers utrikespolitik och antisemitism av taktiska
skäl efter Abessinienkrisen i syfte att stärka banden mellan Italien och
Tyskland. En konsekvens blev att stödet för den antinazistiska fast
fascistiska regimen i Österrike undandrogs gradvis med följden att
Hitler ockuperade det landet i mars 1938. Innan Hitler och Mussolini
bildade en pakt fanns det ingen stark antisemitism i Italien eller hos
fascisterna. Judiska grupperingar i Italien var assimilerade, och av
omkring 40 000 judar som bodde i Italien under fascistregeringen gick
omkring 10 000 med i fascistpartiet, vilket kan jämföras med omkring
60 procent av befolkningen i helhet. Mussolini själv ansåg att judarna
var en del av italiensk historia sedan romarnas tid och borde få leva
ostört i landet. En av de mest kända var den fascistiska judiska
443
ministern i fascistpartiet Ettore Ovazza som även grundade den öppet
judiska fascisttidningen La Nostra Bandiera (”Vår Fana”) år 1935. Ett
annat exempel på det tänkandet är en av Mussolinis älskarinnor, den
judiska Margherita Sarfatti, som Mussolini mötte och inledde ett
förhållande med i 1911. Hon var en högt utbildad och intellektuell
kvinna och anses ha spelat en viktig roll för fascismens framväxt. Å
andra sidan så blev hon förment avfärdad när Mussolini vände sig till
antisemitismen. Mussolini gav inte Margherita Sarfatti någon kredit
för skapandet av den nya ideologin fascismen. Hon flyttade 1938 till
Argentina och Urugay. Mussolinis nya älskarinna från 1939 hette
Clara Petacci, och de två skulle dö tillsammans för partisanernas
händer i april 1945. Efter Münchenavtalet i september 1938 så tycks
Mussolini inte kunna göra fel i sitt folks ögon. Italienarna blundar för
Mussolinis kvinnor. Vissa klagar på Clara Petaccis inflytande, men
hon förblir Mussolinis sista varaktiga passion.81
Baltikum: Nästan hela den judiska befolkningen, 206 800 judar i
Litauen, och nära 100 000 i Lettland samt c:a 6 000 i Estland
avrättades av nazisterna, delvis med hjälp av den inhemska
befolkningen. Den estniska statliga Merikommissionen 2001 klarlade
estniska medborgares och organs medverkan i massmorden 19411944. Den estniska ordnings-, kriminal- och säkerhetspolisen hade i
tysk regi en betydande självständighet och involverades i mord på
baltiska judar. Merikommissionen uppskattade att av 10 000
medlemmar i det estniska hemvärnet Omakaitse var 1 000 till 1 200
81
Mussolinis fru hette Rachele Guidi, med vilken han hade 3 söner och en
dotter. Det är inte utan att man kommer att tänka på Silvio Berlusconi, som
också var offentlig med sitt sexliv men privat med sin fru, samtidigt såg det
italienska folket mellan fingrarna också på Berlusconis uppförande. Det är
precis tvärtemot mot hur amerikanska och andra västerländska statsmän gör
och hur våra folk ser på äktenskapsbrytare med makt, kanske med undantag
av fransmännen.
444
personer direkt inblandade i brott mot folkrätten avseende mord på
estniska reella eller påstådda kommunister och estniska judar redan på
sensommaren 1941. Den 36:e estniska polisbataljonen utförde
bevisligen massmord på vitryska judar den 7 augusti 1942. Men med
Merikommissionen har Estland i alla fall gjort upp med sitt förflutna.
Den uppenbara skulden, och Judarna slår tillbaka.
Den 1 april 1933 organiserar den tyska regimen en föga framgångsrik
bojkott mot judiska affärsmän, lärare, studenter, skolbarn, advokater
och läkare. 1933 förkunnar Goebbels slutet på den ”judiska
intellektualismen”, och beordrar att alla regimfientliga böcker skall
brännas. I juli 1933 instiftades de första rasistiska lagarna, som
medgav tvångssterilisering av romer, begåvningshandikappade och
färgade tyskar. Ett år senare kom en lag som förbjöd äktenskap mellan
ariska tyskar och människor från främmande raser. Den 15 september
1935 i samband med partidagarna i Nürnberg kom de nya
Nürnberglagarna, som fråntog tyska judar tyskt medborgarskap och
förbjöd både äktenskapliga och utomäktenskapliga relationer mellan
ariska tyska medborgare och judar. Under kristallnatten mellan den 910 november82 1938 brände nazisterna 267 synagogor, vanhelgade
judiska gravplatser, förstörde massor av judiska byggnader och
butiker och fängslade 26 000 judiska män. Under denna tid lämnade
många judar landet, men de som stannade kvar började föras till
arbetsläger och koncentrationsläger. Redan under starten av den tyska
ockupationen av Polen samlade tyskarna in alla läkare, apotekare,
präster och lärare i varje by och stad, och sköt ihjäl dem omedelbart.
Efter invasionen av Polen skapar nazisterna ghettofängelser i de stora
polska städerna där man också internerar tyska, österrikiska och
tjeckiska judar. Zigenska kvinnor blir tvångssteriliserade.
Nazisterna uppskattade antalet judar i Europa före kriget till
11 000 000. Vid en konferens den 20 januari 1942
82
Egentligen så pågick kristallnatten under hela perioden den 7-13 november.
445
(Wannseekonferensen), sammankallad och ledd av Reinhard Heydrich
drog SS-ledningen upp riktlinjerna för hur ”den slutgiltiga lösningen
av judefrågan” administrativt och logistiskt skulle genomföras. Bland
de närvarande återfanns nio höga statstjänstemän från olika
ministerier och sex höga företrädare för SS och Gestapo; åtta av
deltagarna var promoverade jurister. Protokollförare var den ökände
Adolf Eichmann, RSHA:s sakkunnige i judiska frågor. Konferensen
kom överens om att sätta upp en serie läger där Europas judar skulle
utrotas systematiskt. Dessa kom att bli; Auschwitz-Birkenau,
Treblinka, Sobibor, Belzec, Chelmno och Majdanek – de sex
dödslägren, alla lokaliserade till Polen. När lägrena var färdiga
tömde man ghettona på judar. Det mest ökända exemplet var
Warsawaghettot. Först försökte man med kolmonoxid, men det
dödade inte tillräckligt många tillräckligt fort. I januari 1942 var 80
procent av alla människor som mördades av nazisterna fortfarande i
livet. Den 31 december samma år hade 80 procent av alla som blev
mördade i förintelsen dödats. När SS skulle rensa ut ghettot den 19
april 1943 mötte de motstånd. Judarna hade förberett ett väpnat
motstånd genom insmuggling av vapen samt tillverkning av egna
handgranater. SS gick till attack med fullt artilleri. Judarna höll stånd i
nästan en månad. Marek Edelman, som var en av ledarna i
motståndsrörelsen, har uppgett följande fakta om styrkeförhållandena:
Upprorsmännen var 220, och tyskarna 2 090. Tyskarna hade flyg,
artilleri, pansarfordon, granatkastare, 82 maskingevär, 135
kulsprutepistoler och 1 358 karbiner. Varje upprorsman hade 1
revolver, 5 granater och 5 bensinbomber. I varje del av gettot fanns 3
karbiner, och i hela gettot fanns 2 minor och 1 automatpistol. Totalt
dödades uppskattningsvis 16 SS-soldater och minst 7 000 judar. Det är
inte utan att man vill ge dessa judar en salut.
Det som sades under Wannseekonferensen dokumenterades i hundra
exemplar, men bara ett exemplar återstår idag och det som bordlades i
Wannsee den 20 januari 1942 är så groteskt att jag bara kan be till
Gud att mötesdeltagarna inte var representativa för det tyska folket.
Detta dokument kan ensamt omkullkasta mitt protyska engagemang,
det erkänner jag utan omsvep. Det finns ingen ursäkt.
446
De tyska krigsfångarna i USA och Kanada
380 tusen tyska krigsfångar skeppades under kriget till Kanada och
USA där de inte kunde rymma och ta sig tillbaka till Tyskland. I
krigsfångelägren kontrollerade tyska officerare och nazister med terror
och mord sina tyska medfångars ideologiska lojalitet och krigarkod.
Det var viktigt för dem att ordet, om vad som skulle komma att hända
sådana som gav sig frivilligt till dem Allierade, tog sig tillbaka till
Tyskland. Det skulle inte löna sig för en tysk att sträcka händer utan
goda skäl. Somliga fångar skickades till arbetsläger i bomulls- och
tobaksplantagerna i Virginia och Texas. På en noggrant uthuggen och
slipad sten vid ett läger stod det att läsa ”Es lebt unser führer” (Han
lever vår führer).
Storfinanserna
Det svenska kullagerföretaget SKF hade ett dotterbolag i Tyskland,
VKF, som moderbolaget alltmer tappade kontrollen över. I mars 1942
inrättades i Tyskland ett särskilt nätverk – Sonderring Wälzlager –
som alla lagertillverkare måste tillhöra. Företagen var tvungna att
samverka för den tyska krigsmaktens bästa och dela med sig av sina
tekniska kunskaper. VKF var inte angelägna om att dela med sig av
sina kunskaper eftersom företaget ansåg sig vara tekniskt ledande. Det
amerikanska Ford Motors tvingades att släppa ifrån sig inflytandet
över sitt tyska dotterbolag, och efter Pearl Harbor och Hitlers
krigsförklaring mot USA 1941 bröts kontakten helt. Stora industrier
kom att bli mottagare av tvångsarbetskraft. Ett av företaget IG
Farbens dotterbolag tillverkade under kriget gasen Zyklon B, som
användes i dödslägren som massavrättningsmetod. En av IG Farbens
fabriker som tillverkade gummi låg i Auschwitz. De slavarbetare som
inte orkade arbeta skickades till gaskamrarna. Klädkoncernen Hugo
Boss tillverkade SS-uniformerna såväl som uniformerna till
Hitlerjugend och Wehrmacht. Hugo Boss använde sig även de av
slavarbetare.
447
Thulesällskapet
Thulesällskapet (Thule-Gesellschaft, TG) var ett hemligt sällskap som
uppstod i Tyskland mot slutet av Första världskriget. Man tog sitt
namn efter den mytiska ön Thule, som i grekisk mytologi gällde för
att vara världens nordliga gräns. På Thulesällskapets rasistiska
ideologiska grund byggde sedan Alfred Rosenberg vidare när han
författade sitt ideologiska verk Der Mythus des zwanzigsten
Jahrhunderts, utgivet 1930. Till emblem valde Thulesällskapet en
svastika med strålkrans bakom ett blankt svärd. Svastikan hade redan
mot slutet av första världskriget blivit en nationalistisk och
antisemitisk symbol. Tyska arbetarpartiet (DAP) grundades i januari
1919 av bland andra Anton Drexler och Karl Harrer, den sistnämnde
medlem i Thulesällskapet. Såväl Alfred Rosenberg som Dietrich
Eckart, bägge aktiva medlemmar i Thulesällskapet, var tidiga
medlemmar i DAP/NSDAP. Bland övriga ”dubbelanslutna” finner
man personer som Julius Streicher, Hans Frank och Rudolf Hess.
Efter NSDAP:s maktövertagande förde Thulesällskapet en tynande
tillvaro och slutet kom definitivt med det lagstadgade förbud mot
ordnar och loger som började gälla i Tyskland 1937.
Kyrkan i Nazityskland - oändligheten versus oandligheten
Hitler undvek öppen strid med kyrkan, trots delar av Prästerskapets
kritik mot Judeförföljelserna, förstörelsen av synagogorna och
dödshjälpslagarna. För att undertrycka kyrkans inflytande stödde
NSDAP fraktioner i den kyrkliga gemenskapen som sympatiserade
med nazisterna, såsom Deutsche Christen (De Tyska Kristna) som
bildades 1932 i den evangeliska kyrkan. Redan 1933 stödde
anhängarna nazisternas maktövertagande, vilket medförde en
massanslutning till rörelsen. Deutsche Christen var i majoritet i det
Evangeliska kyrkorådet och kunde genomdriva nya kyrkolagar, bl.a.
arierparagrafen som hindrade personer av judisk börd att bekläda
kyrkliga ämbeten. Ur Deutsche Christen uppstod Tyska rikskyrkan,
som lydde direkt under naziregimen och vilken hade en egen
448
”riksbiskop”. Som motvikt mot De Tyska Kristna bildades den till
nationalsocialismen kritiska Die bekennende Kirche
(Bekännelsekyrkan). Båda grupperingarna förlorade under årens lopp i
betydelse. Bekännelsekyrkan grundades av den av många berömda
Martin Niemöller (f. 1892, d. 1984), som fick betala sin bestämda
hållning mot nazisternas kyrkopolitik med 7 år i koncentrationslägret
Dachau från 1938 till befrielsen 1945. Under första världskriget var
Niemöller befälhavare på en av kejserliga marinens ubåtar och han var
således mer än väl rustad med mod. Det finns ett berömt citat av
Martin Niemöller, som går så här:
”Först hämtade de kommunisterna, och jag sa inget för jag var inte
kommunist. Så hämtade de arbetarna och fackföreningsfolket, och jag
sa inget för jag var inte fackföreningsmedlem. Så hämtade de
Katolikerna och Judarna, och jag sa inget för jag var protestant. Till
sist hämtade de mig, och då fanns det inte längre någon kvar som
kunde säga något.” Martin Niemöller
Jag känner en ung man som arbetade som missionär i Tyskland för en
kort tid sedan, och han sade att det var många tyskar som sade att;
”jag har bett och försökt komma i kontakt med Gud, men jag fick
inget bönesvar”. Kanske är det typiskt tyskt, kanske ger dem upp om
Gud för lätt? Kanske tycker de att dem inte förtjänar att ha Guds nåd,
men det är inte sant.
Kinder-Euthanasie (ofrivillig dödshjälp för barn), T4-programmet
Från 1939 infördes i tyskland ”Kinder-Euthanasie”. En ofrivillig
dödshjälp för ”icke livsdugliga” barn, som pågick mer eller mindre i
hemlighet på särskilda anstalter. Barn med Downs syndrom,
”mikrocefaler” och ”hydrocefaler” (barn med avvikelser i
huvudomfång), missbildade barn samt barn med förlamning
avrättades i industriell skala inom ramarna för T4-programmet.
Dödsorsaken angavs som t.ex. lunginflammation. Snart utökades den
skara funktionshindrade som genomgick euthanasiprogrammet även
449
till vuxna ”sinnesslöa”, sinnessjuka, epileptiker och manodepressiva
och snart blev även utvecklingsstörda, mentalsjuka och sådana som
led av ärftliga sjukdomar bortsopade. Först använde man sig av bussar
med övermålade fönster, vars avgaser man ledde in i bussens
”passagerarutrymmen”, sedan gick man över till regelrätta
gaskammare med efterföljande kremering. Sammanlagt blev 70 000
människor med funktionshinder mördade fram till 1941. Ofta
användes enskilt belägna slott som avlivningscenter. Hitlers egen
nästkusin, en kvinna vid namn Aloisia Veit, som hade sjukdomen
schizofreni precis som jag, mördades på ett sådant slott.
Neutralitet och skuld
2 januari 1938 – Den amerikanska tidskriften TIME utser Adolf Hitler
till årets man.
Redan 1938 hade svenska UD meddelat viseringsmyndigheterna att
tyska judar tillhörde den grupp som Sverige inte ville släppa in i
landet. Före kriget, den 1 januari 1939, på Mosaiska församlingens
förslag godkände den svenska regeringen till trots, att ta emot omkring
1 000 judar från Tyskland som transitoflyktingar. Församlingen får
ansvaret för dem och viseringstvång införs för alla utomnordiska
flyktingar. I februari 1939, av hänsyn till den allmänna opinionen sade
dem, såg sig den svenska regeringen tvungen att avvisa judiska
intellektuella flyktingar. Det rådde en ganska allmän enighet bland
svenskarna om att en större invandring av judar inte var önskvärd, och
enigheten avspeglade sig i regeringen. När kriget startade i september
1939 utfärdades i Sverige viseringstvång för alla utomnordiska
utlänningar. Sverige och Schweiz drev i 1938 förhandlingar med
tyskarna om att stämpla ett J för jude i judarnas pass så att vi skulle
slippa att ta emot judiska flyktingar i stora skaror. Tyskland beslutar
den 15-27 oktober 1938 att märka alla judiska pass med ett rött ”J”.
Det var inte vi som blev mördade, men det var inte heller vi som
mördade; är väl den enda ursäkt man kan ge. Under krigsförloppet så
svängde svenskarnas beredvillighet till att hjälpa judarna efter hur
450
kriget gick. Efter slaget om Stalingrad så ökade beredvilligheten att
hjälpa judarna. Hösten 1942 lyckades ungefär 500 norska judar fly till
Sverige. Vid upplösningen av den danska regeringen under sommaren
1943, hade de tyska myndigheterna beslutat att deportera den danskjudiska befolkningen till koncentrationsläger. Nästan samtliga judar,
över 7 500, transporterades över Öresund i en omfattande
räddningsinsats. Väl i Sverige gavs de asyl och togs om hand. Många
kom att stanna i Sverige efter kriget. Aktionerna möjliggjordes av
Sveriges neutralitet. Mot krigsslutet tog Sverige emot hundratusentals
flyktingar, nära 30 000 av dessa kom som överlevare från
koncentrationslägren 1945, 15 000 av dessa räddades av Röda Korset
och de vita bussarna. Omkring 8 000 av överlevarna stannade kvar i
Sverige för att starta ett nytt liv här. Två svenskar som utmärkte sig
när det gällde att rädda judarna var Greve Folke Bernadotte med ”de
vita bussarna” och Raoul Wallenberg, enligt uppgift själv
trettioandredels jude om det nu spelade någon roll för hans agerande.
Jag vill bara nyansera den allmänna bilden av Sverige och Sveriges
(o)moraliska val under kriget. J:et i passen som bland andra den
svenska regeringen föreslog till tyskarna var ett övertramp mot
mänskligheten för att förhindra massiva flyktingströmmar till Sverige,
rätt. Men i allmänhet var anpassligheten också en fråga om utsatthet
(om än att det kanske var en feg anpasslighet). Det stavas
”självcensur” och ”anpasslighet till ondskan”. En sådan ”den lilla
nationens anpasslighet till den stora skurkstaten” hade vi även under
det kalla kriget mot Sovjetunionen. Vi var minst lika utsatta och
fogliga mot supermakten USA under George W Bush. Ta t.ex. det där
med CIA:s ”extraordinary renditions” från svensk mark under W.
Sedan att det senare landet har varit mycket, mycket bättre än de andra
två ondskefulla staterna historiskt sett, är en annan sak.
Den svenska borgerligheten var före kriget och fram till den andra
halvan av kriget Protyska, av den anledningen att Tyskland från slutet
av första världskriget fram till godtyckligt satt 1933-1936 någon gång,
var mobbat och ekonomiskt dränerat av de flesta europeiska staterna, i
synnerhet Frankrike och Storbritannien. Sverige och svenskarna ville
451
inte ta del i den här mobbingen, det var det som gjorde att de svenska
borgarna initialt tog tyskarnas parti, inte för att de var pronazister utan
för att de ville ta offrets parti oavsett vem som var offret. Men någon
gång gick rätten över till den andra sidan, för svenskarnas del när det
började sippra ut historier om koncentrationslägren. Det var inte i
huvudsak fråga om någon borgerlig kappvändarpolitik för att stödja
den för stunden starkaste makten, även om den svenska vänstern hela
tiden har hävdat det. Sedan finns det mera modiga män och det finns
mindre modiga män, jag sticker inte under stol med det. Det är som
Carl Von Clausewitz sade;
”Två egenskaper är oumbärliga (hos en statsman eller en krigsman,
förf. anm.): först, ett intellekt som, även i den mörkaste timmen,
bibehåller ett visst sken av det inre ljus som leder till sanningen; och
för det andra, modet att följa detta svaga ljus vart det än må leda
dig.” Citat; Carl Von Clausewitz (f. 1780 d. 1831)
Baltutlämningen
Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut
1945, då Sovjetunionen, med stöd av dem västallierade, begärde att
Sverige skulle lämna ut 167 baltiska soldater som stridit på Tysklands
sida mot Sovjetunionen. Men att kalla händelsen eller händelserna för
”baltutlämningen” är grovt missvisande, den allra största majoriteten
utlämnade var tyska soldater och sjömän som hade valt att desertera.
Sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, där av 146
balter. 104 personer blev kvar i Sverige. 310 tyskar och 54 polacker
återvände till sina hemländer. Åtminstone sju av internerna begick
självmord under händelsernas gång.
Så här gick det till: Under hela andra världskriget flydde en del
soldater som stred för Tyskland till Sverige. Vissa av dessa
deporterades omgående, ibland till väntande exekutionspatruller. I och
med Sovjetunionens offensiv mot Baltikum och Finland flydde hösten
1944 ytterligare ett stort antal tyskar, finländare och balter till Sverige.
452
Av dessa var cirka en tredjedel desertörer, en tredjedel avmobiliserade
finländare samt en tredjedel soldater som i olika hög grad frivilligt
stridit för Tyskland. I slutet av maj 1945 fanns det 3 200 internerade i
lägren, 2 370 av dessa var tyskar. Den 2 juni 1945 överlämnade
Sovjetunionen en not till den svenska samlingsregeringen att militär
och liknande personal från östfronten som internerats i Sverige skulle
återbördas till Sovjetunionen enligt de tyska kapitulationsvillkoren.
Den 16 juni svarade den svenska regeringen att man inte hade för
avsikt att bereda en fristad för tysk och tyskenrollerad militär och
militär personal. Detta trots att Sverige var neutralt under kriget och
inte var bundet av de tyska kapitulationsvillkoren. Regeringens
jakande svar hölls hemligt fram till november 1945. Den 15 november
sammankallade regeringen en presskonferens där statsminister Per
Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén bad pressen att hålla
tyst tills man hunnit ordna bättre bevakning av lägren. Nyheten
avslöjades två dagar senare av två tidningar som inte medverkat vid
presskonferensen, Dagsposten och Vestmanlands Läns Tidning.
Nyheten väckte stor uppmärksamhet då det innebar att ungefär 160
baltiska medborgare skulle skickas till Sovjetunionen och, antogs det,
straffas som landsförrädare, eftersom Sovjetunionen hade ockuperat
och annekterat dem baltiska staterna före kriget och därför halsstarrigt
betraktade balterna som sovjetmedborgare. Situationen för dem tyska
internerna uppmärksammades inte på samma sätt eftersom dessa,
antogs det, endast skulle behandlas som krigsfångar. Den 22
november inledde balterna en hungerstrejk, och tyskarna hakade på
den 24 november. Dagen efter höll riksdagen en interpellationsdebatt,
men med undantag för enskilda riksdagsmän stod partierna från
samlingsregeringen fast vid beslutet. SKP (Svenska Kommunistiska
Partiet, numera Vänsterpartiet) ville utan att vara tillbedda av
Sovjetunionen gå längre och även skicka tillbaka dem 30 000 civila
baltiska flyktingarna. SKP var den enda politiska kraften i Sverige
som stödde den sovjetiska sidan i finska Vinterkriget, och var enda
riksdagspartiet som inte fick sitta med i Per Albin Hanssons
samlingsregering. Till skillnad från ett antal länder erkände regeringen
i Stockholm dem nya Sovjetrepublikerna i Baltikum efter andra
453
världskriget medan andra stater vägrade.
Ett fartyg med tvåhundra man ombord tillhörande 7.
Pansardivisionens 35. Pansarregemente sänktes till sjöss. Arméns
artillerichef, general Angelo Müllers fartyg tvingades på grund av
skador att anlöpa svensk hamn. Passagerarna i denna transport valde
internering istället för att fortsätta slåss. Svenska officerare hade gett
dem tyska internerade sitt hedersord att de under inga omständigheter
skulle komma att utlämnas. Den svenska regeringen kastade detta
muntliga löfte överända och det neutrala Sverige utlämnade från och
med den 30 november 1945 tyskarna till Ryssland, delvis under
användning av brutalt våld. När svensk polis gick in i lägren utbröt
plötsligt självmordsförsök och självstympningar. De desperata
soldaterna stympade sig själva för att inte utlämnas, en av dem körde
in en blyertspenna i sin fulla längd i ögat, andra högg av sig fingrar.
Referens: Ostpreussens undergång 1944-1945, av Kurt Dieckert och
Horst Grossman
Nazisympatier
“The battle of Britain is about to begin. Let us therefore brace ourself
to our duty…” Så inleddes Churchills sitt för engelsmännen så
berömda tal från år 1940. Churchill visste hur han skulle motivera sina
landsmän utan att frångå sanningen ens när han riskerade sitt lands
säkerhet. Frågan är bara i vilken utsträckning det uttryckligt sagda
”the battle of Britain” påverkade Hitlers förhållning till
Storbritannien, jag menar då om dessa ord bidrog till att Hitler trodde
att ”the battle of Britain” fortgående skulle komma att utspela sig om
Storbritannien. Förmodligen inte så mycket, Hitler ville på allvar ingå
en separatfred med Storbritannien upp till den här tidpunkten. Men
Churchill hade inte för avsikt att frångå sin tuffa krigspolitik, och
Storbritannien följde slutligen honom. Kriteriet om moralisk
försvarbarhet för att rättfärdiga ett fullskaligt krig var inte ett måste
för Churchill. Churchill menade redan långt innan kriget att kriget i
slutänden var oundvikligt och att den egna sidan därför måste vidta
åtgärder. Frankrike och Storbritannien var de enda länder som både
454
moraliskt och i fråga om kurage hade hedern i behåll när kriget
startade (man kan säga när de startade kriget för sin egen del för att
intervenera mot Tysklands Grosse Deutschland ambitioner), men så
var de också populationsmässigt nära nog jämbördiga med Tyskland
bägge två länderna, och tillsammans var de många fler. Ekonomiskt
var de överlägsna Tyskland.
Hur var det då med de påstådda svenska nazisympatierna? Min morfar
och mormor samt farfar och farmor var inte pro-tyska alls, det är
egentligen allt jag kan uttala mig säkert om. Men även om det fanns
andra svenskar som var pro-tyska, hur var det med dem övriga
europeiska länderna, och självaste smältdegelns hemland USA? Låt
oss först titta lite på USA, sedan på GB och sist på Sverige:
Isolationistiska America First Committee var verksamt i USA på 30och tidigt 40-tal, och var ledd av svenskättlingen Charles Lindbergh,
som mest är känd för att han var den förste som soloflög över
Atlanten. Deras mål var att America inte skulle bli indraget i kriget.
Biltillverkaren Henry Ford var antisemit, USA:s ambassadör i
London, Joseph kennedy, var pro-tysk (men hans son, den blivande
presidenten John F Kennedy, stödde Tysklands fiender). Amerikanska
nazister bidrog till att elda upp stämningarna i USA i början av 1940
för att USA skulle fortsätta hålla sig utanför kriget.
Brittiska nazister var mycket aktiva – innan partiet förbjöds. Den
brittiske Führern Aswold Mosley utmanade makten i London men
blev sedan internerad. Churchill var nu Londons starke man. Jag
klandrar inte GB för att de förbjöd det engelska nazistpartiet, när ett
land går i krig och riskerar att förlora sitt självstyre på grund av
landsförrädare så kan man ibland behöva frångå demokratiska
principer, så är det bara. Men jag vill inte höra från engelsmännen
vilka nassesympatisörer vi svenskar var under kriget (ibland får jag
för mig att engelsmännen hävdar att vi är det än idag implicit) när de
inte har sopat rent utanför egen dörr. Sopat undan möjligen, för att
hamna i god dager i USA:s ögon.
455
Anta att vi svenskar som neutral liten stat hade vägrat tyskarna
järnmalm. Då hade vi inte kunnat hålla oss utanför kriget eftersom
tyskarna så vitt vi kunde bedöma var beroende av järnmalmen från
Sverige när 50 procent av deras järn- och stålproduktion kom från
svensk malm. Var det därför extra moraliskt förkastligt det Sverige
gjorde, i jämförelse med andra europeiska småstater som bara hade
fegat sig undan rent allmänt? Hade Sverige tagit aktiv ställning?
Järnmalmsexporten från Sverige till Tyskland var en realitet även
under mellankrigstiden, att då plötsligt dra in den när kriget startade
hade varit en stark markering jämförbart med självmord, jämförbart
med att medvetet stiga ut i gatan framför en buss, för en liten stat.
Dessutom så var vi beroende av den tyska kolen för att överleva, inte
bara som stat utan också ner på individnivå. Tyskarna bytte järnmalm
mot miljontals ton kol till Sverige varje år. Britterna kunde inte förse
oss med den kol vi behövde, de hade oroväckande lite koltillgångar
själva. Konsekvenserna av Sveriges agerande efter andra halvan av
1944 var att kriget förlängdes med månader. Men nazisympatier –
tveksamt.
När den totalitära stormakten Tyskland tynade bort växte den andra
totalitära stormakten Ryssland i motsvarande grad synkront och
diakront i tiden. Den senare stormakten hade antagligen varit en värre
ockupationsmakt än nazityskland hade varit, åtminstone kände vi det
så och därför var vi också räddare för ryssen. Allt prat om att
svensken frivilligt skulle varit mer pro-nazistisk än övriga européer
eller amerikanerna är rent nonsens. Vi var däremot utanför kriget och
det speglades i opinionen eftersom vi inte var förtryckta och
missbehandlade i vårt eget land, eller hade svenska soldater, partisaner
och civilister som hamnade i lik-kistor på grund av tyskarnas försorg.
Dessutom fanns det en form av självcensur mot egna anti-tyska
uttalanden, men den var antagligen många gånger värre i ockuperade
länder. Men 1 076 svenska sjömän och fiskare fick sätta livet till av
dem 1 426 man som omkom på svenskflaggade fartyg. Omkring 300
svenska handelsfartyg och svenska fiskebåtar gick till botten på grund
av ubåtar, minor, artilleri, flyg eller av andra orsaker. Av dessa
456
sänkningar stod tyskarna för 200 + sänkningen av ett trettiotal svenska
fiskebåtar.
Vichyfrankrike fungerade i realiteten som en tysk lydstat.
Vichyregimen förde en hård anti-judisk politik, både efter tyska krav
och på egna initiativ. Men i november 1942 ockuperades även
Vichyfrankrike av Nazityskland efter att Vichyfransmännen hade vänt
sig mot Tyskland under den Allierade Operation Torch i Nordafrika.
Domen
Nürnbergdomstolen dömde nazisterna för, som de formulerade sig; "It
was disobeying a higher natural law of justice"
Nürnbergprocessen var en internationell rättegång i Nürnberg som
varade mellan den 20 november 1945 till den 1 oktober 1946, där de
Allierade segrarmakterna ställde 24 militära och politiska ledare från
det besegrade Nazityskland inför rätta. Nürnbergprocessen är den
inledande och mest kända av Nürnbergrättegångarna mot
krigsförbrytarna som ägde rum mellan 1945–1949. Nästan 2/3 av
rättegången mot Nazistledarna och generalerna i Nürnberg ägnades åt
dem åtalades försvarspläderingar. Efter gångna månader sedan
rättegången startade 1945 drar sig domarna bakom skranket tillbaka
för att avgöra skuld och straff. Under 1 månad överlägger de brittiska,
amerikanska, franska och ryska domarna med varandra. Den 30
september 1946 kommer domen, som är på 50 000 ord. Dagen efter
följer dem individuella domarna:
Dödsstraff: Fältmarskalk och chef för Luftwaffe Hermann Göring //
utrikesminister 1938-1945 Joachim Von Ribbentrop //
generalfältmarskalk och chef för OKW (Oberkommando Wehrmacht)
Wilhelm Keitel // generalstabschef och chef för OKW:s operativa
avdelning Alfred Jodl // Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets
chefsideolog Alfred Rosenberg // chef för RSHA och högste
överlevande företrädare för SS Ernst Kaltenbrunner // generalguvernör
457
i Polen Hans Frank // Riksinrikesminister Wilhelm Frick //
Rikskommissarie i Nederländerna 1940-1945 Arthur Seyss-Inquart //
generalbefullmäktigad för arbetskraftsmobiliseringen 1942-1945 Fritz
Sauckel // och Gauleiter i Franken och chefredaktör för Der Stürmer
Julius Streicher döms alla till döden. Riksminister Martin Bormann
döms till döden i sin frånvaro. Några timmar före Riksmarskalken
Herman Göring ska hängas begår han självmord med en cyanidkapsel
i sin cell.
Fängelse: Hitlers ställföreträdare - som reste till England för att mäkla
fred 1941, men internerades - Rudolf Hess fick livstids fängelse.
Riksbankschef Walter Funk // Storamiral och chef för Kriegsmarine
1935-1943 Erich Raeder döms till livstids fängelse. // Chefen för
Kriegsmarine Storamiral Karl Dönitz // Riksungdomsledare och chef
för Hitlerjugend 1933-1940 Baldur von Schirach // Rustningsminister
och chef för Organisation Todt Albert Speer // och utrikesminister
1932–1938 riksprotektor i Böhmen-Mähren 1939–1943 Konstantin
von Neurath. Alla får fängelsestraff mellan 10-20 år.
Frikända: Byråchef på Goebbels propagandaministerium Hans
Fritzsche, Riksbankschef 1933-1939 och ekonomiminister 1934-1937
Hjalmar Schacht // och diplomaten och f.d. Rikskanslern Franz von
Papen frikänns och får visum till utlandet.
För att nyansera debatten om att Sverige sålde ut Norge under
andra världskriget med bl.a. de tyska järnvägstransiteringarna i
Sverige, lägger jag här upp vår sak.
I juli 1940, direkt efter att Tyskland hade besegrat Norge när BEF
(British Expedition Force) lämnade över Norge till Tyskarna genom
att dra tillbaka sina franska, polska och brittiska trupper från landet så
reagerade Sverige genom att den svenska järnmalmsexporten till
Tyskland den månaden slog rekord. 1,1 miljoner ton skeppades från
Luleås hamn till Tyskland, det var dubbelt så mycket som under den
fortsättningsvisa malmutskeppningen per månad till Tyskland. 50
458
procent av Tyskarnas totala konsumtion av järnmalm kom per båt till
Tyskland, vintertid från det neutrala Sverige via norska Narvik och
svenska Oxelösund. Norrmännen måste alltså som självständig stat
initialt ha varit med på arrangemanget. Det står alltså utom all tvivel
att Norrmännen gjorde gemensam sak med Sverige och lät den
svenska malmen till Tyskland skeppas ut via det norska Narvik
vintertid före kriget i Norge, i förhoppningen om att undkomma krig
för egen del. Det var naturligt av Norge att agera så initialt. Det var
inte bara Sverige som försökte hålla sig utanför kriget vid tiden för
andra världskriget, men vi var en av de få som lyckades. Belgien
vågade av rädsla för tyskarna inte stanna i sin allians med Frankrike,
kung Leopold III av Belgien annonserade för världen redan 1936;
”Belgien måste sträva efter en exklusivt belgisk policy, /…/ en policy
som enbart siktar på att hålla oss utanför våra grannars gräl”.
Utrikesminister Paul-Henri Spaak adderade; ”Belgien ska vara
oberoende, neutralt och lojalt”. Belgiens historia som krigsskådeplats
kan förklara dessa offentliga uttalanden. De flesta övriga europeiska
länder som Finland, Jugoslavien, Nederländerna, Luxemburg,
Spanien, Portugal, Schweiz och som nämnts Sverige och Norge
förklarade sig neutrala i krigets inledning. Samtliga stater utom
Portugal och Spanien (som var fasciststater, Spanien med ett
uttröttande inbördeskrig bakom sig), Sverige och Schweiz, blev
indragna i kriget. Sovjetunionen var förment neutralt i kriget även om
man exporterade stora mängder olja, legeringsmetaller, gummi
(importerat för ändamålet export till Tyskland) och spannmål till
Tyskland under krigets första två år från september 1939 till juni
1941. Västmakterna tog Stalins invasion av Polen och Finland som en
förtäckt allians med Hitler och planerade ett tag till och med att gå i
krig mot Sovjetunionen. Först efter att Tyskland invaderade
Sovjetunionen den 22 juni 1941 slöt Stalin en allians med britterna,
och efter USA:s inträde även med amerikanarna.
Norrmännen hade förklarat sig neutrala, liksom alla små stater som
ännu inte var ockuperade eller annekterade i Europa hade gjort, och
självaste superstaten USA förklarade sig offentligen vara neutrala av
459
Franklin D Roosevelt årsskiftet 1939-1940. Då ska man hålla i minnet
att den amerikanska kongressen redan 1936 hade röstat igenom en lag
om amerikansk neutralitet, så uttalandet var bara en formalitet. Det var
bara kongressen som kunde förklara krig. Men man gav trots detta
omfattande militärt bistånd till Storbritannien från och med 1940, och
från hösten 1941 även till Sovjetunionen. President Franklin D
Roosevelt ansåg tydligen trots neutralitetsförklaringen att landet måste
gå med i kriget, men han hade svårt att ändra det amerikanska folkets
inställning till kriget. 1937 höll Roosevelt det såkallade
”Garantitalet”, där han framhöll diktaturernas farlighet och vikten av
att motarbeta dem. Ändå skulle han komma att ge hjälp till Stalins
diktatur. När Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig
samlade Roosevelt den amerikanska kongressen i syfte att försöka
upphäva neutralitetslagen från 1936. Den 5 september 1939
undertecknar presidenten en lagändring som träder i kraft i november
1939, som möjliggör för presidenten att tillåta en brittisk-amerikansk
underhållsled till Storbritannien för britternas krig mot Tyskland. I
Amerika uttalade sig 7,7 procent av invånarna för att man skulle gå
med i kriget 1940, mer än fem gånger så många var emot. Men det
fanns i alla fall en mellangrupp på 19 procent som ansåg att man
skulle gå med i kriget om de europeiska demokratierna inte kunde
hålla Tyskland stången. Hur mycket neutralitetslagen från 1936
betydde för eller emot majoritetsopinionen på 40 procent för fred, är
svårt att sia om. Det var egentligen bara Frankrike, Storbritannien och
Polen, som i egenskap av någorlunda jämstora länder med Tyskland,
och i egenskap av allierade med varandra, vågade sätta emot Tyskland
1939 och gjorde det. Först efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor
den 7 december 1941 vände opinionen i USA. Huruvida USA skulle
engagera sig i både det asiatiska och europeiska kriget ”löstes” den 11
december då Tyskland och Italien förklarade krig mot USA. Det var
Hitlers absolut mest korkade beslut.
Redan på kvällen det första invasionsdygnet i Norge den 9 april 1940
insåg den tyska sjökrigsledningen att det fanns ett trängande behov av
att få använda det svenska järnvägsnätet för trupptransport till Narvik.
460
1 sänkt tung kryssare, 2 lätta kryssare förlorade samt ytterligare 4
kryssare och 6 jagare skadade, 1 torpedbåt och 5 ubåtar förlorade.
Ytterligare 10 strandade tyska jagare och en tysk ubåt sänktes den 1013 april efter att de hade lämnat sin last med bergsjägare. Av dem 10
sänkta tyska jagarna sänktes 5 av britterna, resten borrades i sank av
tyskarna själva när de blev utan bränsle och ammunition. Allt som allt
i tyska marina skador och förluster. Sjötransportvägarna till dem tyska
trupperna var de facto avskurna. Hermann Göring framförde en
begäran till svenskarna om transitering av tyska trupper redan den 11
april. Sveriges statsminister Per Albin Hansson svarade med ett
radiotal den 12 april; ”Det är icke förenligt med strikt svensk
neutralitet att tillåta någon krigförande att utnyttja svenskt territorium
för sina företag”. Från den 14 april fram till slutet av april byggdes
BEF:s expeditionskår upp med förstärkningar på 24 500 man från
Storbritannien, Frankrike och Polen. Tyskarna kunde lappa och laga
fronten med några kompanier fallskärmsjägare, men led snart brist på
såväl soldater, som vapen och ammunition. Den svenska regeringen
utsattes för åtskilliga påtryckningar och tjat om tyska vapen- och
trupptransiteringar på svenska järnvägar, men även för mutan att vi
skulle få erhålla Nordnorge som krigsbyte efter kriget. Men vi vägrade
att acceptera den med hänvisning till att Norge var ett kämpande
broderfolk. Regeringen föll till sist tillföga för det sannolikt överlagda
tjatet, och lät tyskarna skicka mat, kläder, skidor, sjukvårdsutrustning
och ett trettiotal sjukvårdare till Narvik via riksgränsen. Rykten
uppstod om att de 34 fullastade sanitetsvagnarna som transiterats
genom Sverige inte enbart innehöll det som var överenskommet.
Regeringen förlorade nerverna och tillät att ytterligare 290
”sjukvårdare” och två läkare transiterades. Den 17 maj kom en ny
begäran om transitering. Per Albin Hansson satte då hårt mot hårt och
började förbereda sig mentalt för ett tyskt ultimatum. Den 28 maj
återtog norska och allierade styrkor Narvik och de numerärt
underlägsna tyska styrkorna retirerade mot den svenska gränsen. Den
1 juni kom en ny begäran om transitering. Orosmolnen hängde över
den svenska regeringen. Den beslutade sig i ett desperat
sinnestillstånd för att besätta Nordnorge och göra området neutralt
461
enligt den så kallade Narviksplanen, därigenom hoppades de kunna
uppnå att Dietls och de allierades styrkor båda skulle dra sig tillbaka.
Den 3 juni träffade Sveriges utrikesminister Christian Günther sin
norske kollega Halvdan Koht i Luleå för att överlägga om denna plan.
Av Koht fick Günther höra att de allierade redan hade beslutat sig för
att lämna Norge. Detta fick Per Albin Hansson att pusta ut. Nu var det
förhoppningsvis bara en tidsfråga till dess att striderna var över i
Sveriges närhet, och den 7 juni ställdes striderna mycket riktigt in,
samma dag som de Allierade lämnade landet. Den 15 juni kom nya
tyska krav om transitering av krigsmateriel och permittenter. Vägrade
Sverige skulle det ses som en ”direkt ovänlig handling”, eller omsatt
till ren svenska så riskerade vi ett krig. Belgien hade kapitulerat den
28 maj, de sista brittiska soldaterna lämnade Dunkerque den 4 juni
och den 17 juni bad Frankrikes regeringschef marskalk Petain om
vapenstillestånd, och Norge hade övergivits av dem Allierade. Schack
matt!
1940, efter det tyska överfallet på Norge och Danmark, genomfördes
1900-talets första och enda mobilisering av Sveriges samlade
stridskrafter för att ge säkerhetspolitiska signaler till omvärlden.
Under den så kallade Marskrisen 1941 ökades svenska insatsförband
inför upptäckten om att tyskarna fuskade med det transiteringsavtal,
som Tyskland hade tilltvingat sig när vi var militärt svaga under det
andra krigsåret 1940 efter ockupationen av Norge och Danmark. På
det följde Februarikrisen 1942 då Sverige mobiliserade igen. Över
2 140 000 tyska soldater (långt ifrån bara på permission) och över
100 000 vagnslaster vapen och utrustning skulle komma att forslas
genom Sverige under loppet av tre år. Sverige stoppade
permittenttrafiken till och från Norge och Finland den 20 augusti
1943. Ett fjärde större svenskt pådrag ägde rum i samband med det.
Den sista tiden kunde det fortfarande gå tre tysktåg i veckan genom
Norrbotten. Vissa koltransporter till tyska krigsmakten från Sundsvall
till Trondheim fortgick ända till den första augusti 1944.
462
Vad gjorde Norge när Tjeckoslovakien blev invaderat och styckat den
29 september 1938 och i mars 1939? Ingenting, vad kunde de göra när
det var sanktionerat av Chamberlains Storbritannien? De kunde bara
fortsätta skeppa ut järnmalmen från Narvik vintertid. Vad gjorde
Norge när Polen blev invaderat den 1 september 1939? Ingenting, vad
kunde de göra? De fortsatte skeppa ut järnmalmen från Narvik vintern
1939 när polackerna led kval. Sedan var det norrmännens tur. Vad
gjorde svenskarna när Norge blev invaderat i april-juni 1940?
Fortsatte att skeppa järnmalm från malmfälten via dem svenska
hamnarna, och tyska trupper och materiel fick tillträde till det svenska
järnvägsnätet. Så var det med den saken, varken mer eller mindre
skuld ska vi ha och det ska sättas i relation till omvärldens agerande,
inklusive Norges! Smusslandet med sanningen får man lägga oss till
last, eller lägga den tidens svenska regering till last, men det är en
annan historia.
Var vi fega? Bara någon med dubbel standard kan tro sig kunna
anklaga oss. Den kände högt dekorerade krigsveteranen och
norrmannen Gunnar ”Kjakan” Sønsteby, som avled 2012 vid 94 års
ålder, sade vid ett skolbesök 2010 om det Sverige där han som agent
och kurir fått ett blandat mottagande under ockupationen; ”Utan ett
fritt och neutralt Sverige hade Norge inte haft någon möjlighet att
organisera en trovärdig motståndsrörelse, så vi har mycket att tacka
svenskarna för under kriget”. Detta var förvisso inte något uttalande
om svenskt mod och morske män, men det är en bit av sanningen om
varför Sverige agerade som vi gjorde. Däremot så kan vi anklaga oss
själva, och så ska det vara.
Referens: Lars Gyllenhaal och James F. Gebhardt, Slaget om
Nordkalotten, (Historiska Media 1999)
Sverige före kriget
De svensk-schweiziska förhandlingarna med Nazityskland om
stämplandet av ”J” i tyska pass för tyska judar från 27 okt 1938 är en
463
del av vår skuldbörda, särskilt som vi inte har debatterat det av någon
anledning. Men järnvägstransiteringarna var bara ett tecken på att vi
var en liten stat, som kämpade för vår överlevnad och autonomi,
precis som alla andra små stater i Europa gjorde. När till och med
superstaten USA stiftar en lag om tvingande neutralitet 1936, varför
skulle vi skämmas? Både Danmark, Norge och Finland förklarade sig
neutrala men lyckades inte hålla sig undan kriget, eller hålla sig
utanför det i Finlands fall. Det är från den utgångspunkten man måste
se vårt handlande. Som ett svenskt agerande som gick synkront med
övriga Europas intentioner (förutom stormakternas Frankrikes och
Storbritanniens) och USA:s intentioner. Vi var hårt trängda av
Nazityskland, vi var en för Tyskland liten eftergiven stat i deras
periferi, och en politiskt undertryckt stat bland många andra små
eftergivna stater samt självaste supermakten USA. Vi höll oss neutrala
i frihet under kriget för att vi kunde det, till mångas avundsjuka och
spe än idag. Vi hade all rätt att göra det, det var vad alla andra stater
skulle ha gjort om de hade kunnat det. Så ser jag på saken, utan att
skämmas för det. Det är det enda sättet att se det på med en historisk
gemensam europeisk kausalitet. Vi var en del av Europa, och vi slets i
vår lojalitet mellan det till en början illa behandlade Tyskland, och det
västeuropeiska liberala arvet. Vi var en gång djupt involverade i
Europa, men allteftersom tiden har gått har vi gradvis blivit alltmer
distanserade till Europa. Det är i alla fall så jag upplever det, och som
bevis för att vi fjärmar oss kan jag anföra att vi inte har varit i något
territoriellt krig på över 200 år. Jag går alltså på tvärs mot den gängse
uppfattningen om Sveriges närmande till Europa de sista 50 åren. Jag
har inte närmat mig Europa i alla fall. Men kanske du har?
Frivilligkåren
Antalet accepterade svenskar i Waffen-SS var 180 man, vilket kan
jämföras med 750 schweizare, 6 000 danskar, 6 000 norrmän och 22
000 holländare. Men det var mellan 300-500 svenskar som stred för
Tyskland.
464
Nästan 13 000 svenskar ansökte, och 8 260 svenskar (och 725
norrmän efter en överenskommelse med den norska Finlandskomittén,
dock utan officerare eftersom den norska regeringen vägrade att
bevilja dessa avsked med hänvisning till att befälskadern var mycket
fåtalig) accepterades att strida i Svenska Frivilligkåren (SFK) i finsk
uniform för Finland under vinterkriget. Men endast ett mindre antal
hann insättas i strid innan den tillfälliga freden, 33 av dem stupade och
50 sårades genom direkta stridshandlingar, och ytterligare 130
köldskadades svårt. I ett första skede hade initiativtagarna till
frivilligkåren hoppats att kunna väcka USA:s intresse för
verksamheten, man hoppades på mer än ekonomiskt stöd och hjälp
med utrustning, att en amerikansk frivilligstyrka skulle organiseras.
Dessa ansträngningar ledde inte till något resultat, istället blev
Sveriges förhandlare, greve Folke Bernadotte, konfronterad med
amerikansk kritik över Sveriges ”passiva hållning”. I
samlingsregeringens första beredning deklarerade statsmakten att
Sverige var; icke krigförande och inte neutralt i Finlands kamp mot
Sovjetunionen, och vi kunde den 12 december 1939, 12 dagar efter
Vinterkrigets utbrott, bevilja Finland sina önskemål och lämna
materiell hjälp till Finland. Finland fick även köpa vapen och materiel
ur svenska krigsförråd. Leveranser av vapen och andra förnödenheter
fortgick under hela kriget. Leveranser från andra länder kom igång
väsentligt senare, transporter från västmakterna i mitten av januari
1940. Den svenska materiella hjälpen var vida mera omfattande än
från något annat land, särskilt viktigt var luftvärns- och
pansarvärnsvapnen där de finska bristerna var störst. Leveranserna
från svenska militära förråd omfattade bl.a. 84 000 gevär, 450
kulsprutor, 85 pansarvärnspjäser, 12 artilleripjäser, 104
luftvärnspjäser, 45 000 000 patroner, 300 000 granater, 32 flygplan,
300 sjöminor och 500 sjunkbomber. Därutöver tillkom civila
förnödenheter och ekonomisk hjälp till ett värde av två års finska
försvarsbudgetar. Det levererades ammunition, drivmedel och
bränslen direkt från svensk industri. Den 12 december vädjade även
Nationernas Förbund utan resultat till dem krigförande parterna att
avbryta fientligheterna. Några dagar senare uteslöt NF Sovjetunionen
465
ur sin medlemskrets, och uppmanade medlemsländerna att lämna
Finland all möjlig hjälp i enlighet med förbundets grundstadgar. I
Fortsättningskriget valde bara 1 500 rikssvenskar att delta på finsk
sida, man kan fråga sig varför. Tyckte svenskarna att finnarna klarade
sig bra med sin nya allierade? Eller ansåg svenskarna att finnarna hade
gett sig i lag med Djävulen, och därför fick klara sig själva,
kombinerat med det förstnämnda att de redan hade en stark allierad i
Tyskland? Ansåg svenskarna att finnarna hade överträtt sina
befogenheter när de gick in i Aunus mot floden Svir? Eller kanske
tänkte Vinterkrigets svenska frivilliga att de redan hade gjort sin plikt?
Mot det sistnämnda talar att det var ju bara en mindre del av
svenskarna som hade satts in i strider i Vinterkriget. Drygt 300
svenskar gick in i Norge 1940 för att strida mot tyskarna, bland dem
fanns många Finlandsfrivilliga. Men bara c:a 200 svenska män stred
på tysk sida och av dem hade flera som krav att de skulle få slåss vid
den finska fronten, vilket inte alltid uppfylldes, dessutom ville en liten
del inte svära trohetseden till Hitler eftersom de ansåg sig bundna av
sin ed till den svenske kungen. 180 av dessa svenskar placerades i
Waffen-SS, var av 28 av dem c:a 100 man som gjorde fronttjänst dog,
och ett 50-tal deserterade. Efter utbrottet av det tysk-sovjetiska kriget
den 22 juni 1941 försökte Tyskland värva svenskar men endast 31
stycken anmälde sig under perioden juli-augusti. Från september 1941
förvägrades svenskar utresetillstånd för utländsk krigstjänst annat än i
den finska krigsmakten. Det var 6 000 danskar av 13 000 som
anmälde sig frivilliga på en befolkning av 2,15 miljoner, som slogs på
tysk sida. Och det var 6 000 norrmän som slogs på tysk sida av 15 000
som anmälde sig. Detta var män från två av Tyskland ockuperade
länder. På andra hållet var det 725 norrmän som slogs på finsk sida
under Finska vinterkriget, mestadels under svenskt befäl, och 1000
danskar som inte utbildades i Sverige utan i en särskild bataljon i
finska Uleåborg som inte ingick i Frivilligkåren. Ytterligare ett
tusental frivilliga från andra länder deltog i Finska vinterkriget, bland
annat från USA och Ungern. Bägge länderna Norge och Danmark var
ockuperade av det Tyskland som så många, relativt sett i jämförelse
med Sverige, danskar och norrmän ville tjäna. Jag vill inte ta äran
466
ifrån dem danskar och norrmän som slogs på finsk sida i kriget. Det
var också en del norrmän och danskar som stred på dem allierades
sida, ett par hundra danskar, men hur många norrmän som stred på
dem allierades sida kan jag inte sia om, men jag vill inte ta äran ifrån
dem heller. På sätt och vis kanske det var lättare för män ifrån ett
neutralt land som Sverige att ta sig omvägen till Finland, de kunde ju
anmäla sitt intresse i hemlandet och mönstras. Omvänt gällde för
danskarna och Norrmännen att de kunde mönstra i sina hemländer till
den tyska armén, flyget och marinen under ockupationen, men inte till
den finländska. Frivilliga med alternativa sympatier i Sverige från och
med september 1941 hade det något svårare att ta sig till Tyskland
oupptäckta. Fast om denna hypotes om tillgängligheten till
mönstringskontor är sann så kan man fråga sig varför man valde att ta
värvning för då kan det ju inte vara av ideologiska skäl enbart. Men
det har tillkommit förmildrande omständigheter för norrmännen via
information från Norge. Den Norske Legions skiløperbattaljon var en
enhet som aldrig kom att realiseras. Enheten får inte förväxlas med
den senare SS-Skijægerbattaljon Norge. DNL utlovades av tyskarna
att de skulle sättas upp som en norsk enhet som skulle hjälpa finska
bröder i deras kamp mot Sovjetunionen. Och DNL skulle värva två
bataljoners styrka, en av dem en skidlöparbataljon. De lyckades inte
rekrytera tillräckligt många man och deras bataljonsenhet överfördes
till Tyskland och inrättades i det tyska Waffen-SS-kommandot och
skickades till fronten vid Leningrad. Men DNL använde den norska
flaggan på ärmen på sina SS-uniformer, och i stället för SS-runor bar
de ett norskt lejon. Under perioden 1941-1943 tjänstgjorde även 1 400
finländare i SS-divisionen Wiking på östfronten. Varför gjorde de det
när deras eget land låg i krig och finnar dog för fosterlandet? Det är
om möjligt ännu svårare att förstå.
Referens: Lars Gyllenhaal och James F. Gebhardt, Slaget om
Nordkalotten, (Historiska Media 1999)
467
Svenskar i Waffen-SS
Det har hävdats av kulturjournalisten och f.d. SS-veteranen Sten
Eriksson, i boken Division Nordland i Strid av den f.d. SS-soldaten
Wilhelm Tieke, att av dem svenska SS-soldaterna var de flesta
positiva till den tyska nationalsocialismen redan hemma i Sverige.
Och han kan ju ha rätt, men varför deserterade då hälften av dem drygt
100 fronttjänstgörande svenskarna i Division Nordland? Låt oss se på
bakgrundsfakta i målet som beskrivna i Division Nordland i Strid,
observera att jag med detta inte har någon annan avsikt än att försöka
klargöra varför svenska Waffen-SS frivilliga deserterade i så stor
omfattning, för jag tror inte att det finns någon humanistisk förklaring
för svenskarnas beteende: När tredje SS-Pansarkåren sattes upp
sommaren 1943 beslöt SS-ledningen att överföra alla överlevande
svenska SS-frivilliga till denna ”germanska” kår. Hösten 1943
koncentrerades de flesta kvarvarande rikssvenskar i Waffen-SS, ett
20-tal man, till 11 SS-Pansargrenadjärdivisionen Nordlands
spaningsbataljon. De rikssvenska frivilliga bildade tillsammans med
18 estlandssvenska SS-rekryter en pluton inom det 3:e kompaniet i
denna bataljon. Plutonen kom att kallas Schwedenzug - den svenska
plutonen. 3:e kompaniet var ett helmotoriserat
pansargrenadjärkompani utrustade med bepansrade halvbandvagnar,
och de var beväpnade med 7.92 mm kulsprutor och 8 cm
granatkastare. I hela spaningsbataljonen fanns det officerare från
Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna och Schweiz, men
majoriteten av bataljonens 800 soldater bestod av folktyskar från
Rumänien. Av det 20-talet rikssvenskarna var sex man officerare,
vilket visar på att svenskarna ansågs dugliga, i alla fall de som var
kvar efter hösten 1943. Så varför deserterade drygt hälften av de få
fronttjänstgörande svenskarna i Waffen-SS, varför var det just så
många svenskar som deserterade? Ja, en anledning var säkert att det
var nära och bra att ta sig från framförallt Estland till Finland och
därifrån vidare till Sverige, eftersom det svenska kompaniet slogs vid
Leningrad (idag S:t Petersburg) vid Finska viken. En annan anledning
är det svenska folkkynnet förmodligen. Det betyder inte att det
468
svenska folkkynnet skulle vara att undvika att ta till strid i orostider,
det var ju 13 000 svenskar som anmälde sig för att få slåss för
finnarna i Vinterkriget, så när vi brinner för någonting så är vi beredda
att slåss. Men förmodligen så var inte SS-svenskarna fullt införstådda
med vad de gav sig in i. Vi hade som nation inte heller tyskarnas
bakgrund för det första. SS-svenskarna trodde sig säkert vara
motiverade, men när de märkte att de inte slogs för det egna folkets
överlevnad… Jag vet inte, jag bara spekulerar här. Att desertera kräver
planering och är inte ofarligt, man ska lyckas ta sig ifrån sina egna
linjer levandes och utan att arresteras vilket sannolikt skulle innebära
arkebusering, och om man måste korsa fiendens frontlinje så måste
man ta på sig civila kläder vilket gör att man kan bli skjuten som
spion, och där går man med ett svenskt ansikte. Alltså var det troligen
en motivationsfråga för den stora andelen svenska desertörer, de var
inte motiverade att strida för Tyskland längre, eller de var åtminstone
inte beredda att lägga ned sina liv för Tyskland. Vid tidpunkten när de
deserterade så var de fullt informerade agenter till skillnad från när de
anslöt sig, så de visste att de högst sannolikt skulle komma att dö för
ett land som inte var deras. Nazismen var för dessa män ett tungt
vägande skäl för att ansluta sig till Waffen-SS, men det svenska
folkets relativa kontemporära säkerhet som gjorde att man inte slogs
för svenska folket var ett tyngre skäl för att desertera för vissa. Det var
inte lika lätt för danskarna, norrmännen, nederländarna och
schweizarna att desertera via det okända Finland och Sverige.
Danskarna, norrmännen och nederländarna kom ju även från
ockuperade länder och hade ingenstans att ta vägen eller gömma sig,
och inget land som var beredda att ta emot dem eller i alla fall så
räknade de inte med det. Ännu en anledning till att så många svenskar
deserterade var sannolikt att den svenska plutonen och Nordlands
spaningsbataljon splittrades upp på ett kontraproduktivt sätt och
missbrukades som taktiskt vapenslag. Både mellan Leningrad och
Narva i nordöstra Estland, i brohuvudet vid Narvafloden, vid Tartu
och senare i Kurland och Pommern sattes Nordlands spaningsbataljon
aldrig in för sina egentliga spaningsuppgifter, utan ställdes inför
uppdrag som den varken var organiserad eller utbildad för. Denna
469
bataljon, där de flesta svenskar i Waffen-SS tjänstgjorde, splittrades
istället mestadels upp och förbrukades som en motoriserad och
bepansrad infanteribataljon till fots och plottrades därmed bort som en
ad hoc-enhet i olika krislägen. (I denna mening är ad hoc =
förstärkning, lapptäcke till andra förband.) Finns det något mera
demoraliserande för en soldat än att inte få göra det man är utbildad
till, eller göra det man inte är utbildad för? Och där har ni den –
förklaringen till dem många svenska desertörerna. Den svenska
plutonen och Nordlands spaningsbataljon bevisade sig för övrigt vara
ett av III SS-Pansarkårens mest rörliga och slagkraftiga förband när
Röda Armén i sin storoffensiv kallad Operation Bagration i juli 1944
rev upp Armeegruppe Mitte i Vitryssland och hotade den tyska
flanken i Baltikum med pansarkilar över Dünaburg (Daugavpils) mot
Riga i Lettland. Nordlands spaningsbataljon sändes som spärrförband
till området och kunde genom sin rörliga krigföring och spaning
tillfälligt hindra Röda Armén att inta Riga, och kunde samtidigt lämna
taktiskt utomordentligt viktiga spaningsiaktagelser till sin armégrupps
ledning. Denna insats sommaren 1944 var den första och enda gången
som Nordlands spaningsbataljon sattes in på ett korrekt sätt. Den
apokalyptiska slutstriden om Berlin 1945 beseglade slutgiltigt
Nordlands spaningsbataljons öde.
Referens: Division Nordland i Strid av den f.d. SS-soldaten Wilhelm
Tieke (SMB 2011)
Waffen-SS
SS Verfügungstruppe (SS-VT) blev embryot till andra världskrigets 38
fältdivisioner inom Waffen-SS. I september 1934 togs ett steg mot en
militär gren inom SS när Hitler godkände bildandet av SSVerfügungstruppe, förkortat SS-VT. I slutet av 1937 förklarade
Himmler att ”SS-Verfügungstruppen är enligt Wehrmachts gällande
normer stridsberedd.”. Den 17 augusti 1938 befallde Hitler att SS-VT
skulle motoriseras. Två militariserade SS-regementen, ett av
Germania, Deutschland och Der Führer, vilka tillsammans med det
470
fristående men nu förstärkta Leibstandarte Adolf Hitler (LSSAH,
Hitlers personliga livvakt), kom att utgöra SS-Verfügungs-Division
som senare kom att utvecklas till Das Reich, tillsammans med
divisionerna Totenkopf och Polizei, i början av oktober 1939 efter
fälttåget i Polen. Vid krigets början bestod hela Waffen-SS (då SS-VT)
av 50 000 indoktrinerade soldater och troende nazister, delvis av
elitkaraktär. Till armégeneralernas bestörtning bestod nu SS-VT av
runt 100 000 man. Den 22 april 1940 bytte SS-VT namn till WaffenSS. När Waffen-SS var som störst i december 1944 bestod den av runt
900 000-950 000 soldater, såväl tyskar som utländska frivilliga. Det
uppskattas att nära två miljoner utländska medborgare tjänstgjorde i
den tyska krigsmakten, inte bara i Waffen-SS utan även i den
reguljära armén, Luftwaffe och Kriegsmarine. Kvaliteten på dem
frivilliga förbanden varierade, en del förband var mycket kompetenta
elitförband och andra var mycket dåliga. Uppgifterna om antalet
frivilliga är inte samstämmiga beroende på källa. Rikstyska WaffenSS var elitsoldater, men de norska Waffen-SS soldaterna och de
estniska höll kanske högst klass.
1939 satte koncentrationslägervaktchefen i Dachau - Theodor Eicke under de första åren efter Hitlers makttillträde i 1933-1934, ihop delar
av koncentrationslägerpersonalen ur SS-Totenkopf och
reservpolisenheter med SS Verfügungstruppe. Theodor Eicke var en
legendarisk eller ökänd stridande SS-Gruppenführer, sedermera SSObergruppenführer för denna vaktmannastyrka och SSVerfügungstruppe, som gick under namnet Waffen-SS Totenkopf och
som sägs ha varit eliten av eliten av dem stridande förbanden efter att
de värsta SS-dräggen från vaktmannastyrkan i Dachau sparkats eller
till och med internerats. Totenkopf har vunnit ökändhet för två
massakrer i maj 1940 under den tyska invasionen av Frankrike, Le
Paradis där III SS-Division Totenkopf sköt 50 brittiska soldater på
fläcken vid vägkanten, och en massaker i Wormhout där över 100
britter fick sätta livet till på ett tvivelaktigt sätt. II SS-division LSSAH
och III SS-divisionen Totenkopf var förövarna. Strax efteråt, den 15
juni 1940, arkebuseras 3000 franska krigsfångar med Senegalesiskt
471
och Marockanskt ursprung av SS-Totenkopf. Vad är 150 man mot
3000, om man nu ska räkna ”body-stacks”? Men det har varit tyst från
britterna om dem 3000 afrikanerna. Man får inte glömma att det var
tyska SS-Totenkopf som mördade afrikanerna och inte britterna. Jag
menar bara att britternas helgongloria sitter på sned. Det är just
korrigeringen av den rådande diskrepansen för den moraliska
aspekten, mellan Tyskland å den ena sidan och de Allierade å den
andra sidan, som är mitt huvudmotiv för att skriva boken. Bara för att
den ena sidan var ond så behöver det inte utesluta att den andra sidan
också var ond. De flesta människorna på den ena sidan erkänner själva
att Nazityskland var ondska, men de flesta människorna på den andra
sidan lever i total självförnekelse. Vilken sida erkänner sina synder?
Helmuth Knöchlein, som hade befälet över den mindre tyska styrkan
när den var i Le Paradis, påstod inför en militärdomstol i Hamburg
senare att fienden hade visat upp en fiendeflagga och dessutom hade
använt sig av dumdumkulor. Påståendena var ostyrkta och räddade
inte Knöchlein undan galgen. Men det betyder inte att det inte var sant
det Knöchlein påstod. Jag håller det för troligt. Någon annan tysk sade
att britterna hade visat upp en vit flagg med hakkors på, men att de
ändå hade fortsatt att skjuta på tyskarna. Modern forskning förnekar
inte att brittiska soldater dödades av tyska trupper, men dessa
händelser föregicks av att britterna några dagar dessförinnan avrättat
uppemot 400 beväpnade Waffen-SS-soldater efter att dessa tagits
tillfånga i striderna om Marras. Den 17:e december 1944 när rollerna
är omvända och tyskarna befinner sig på defensiven under den
Allierade invasionen begås en ny massaker, Malmedy-massakern där
84 till 115 (siffrorna varierar, tidiga siffror är 84) amerikanska
nyligen tillfångatagna krigsfångar mördades av Leibstandarte Adolf
Hitler, Kampfgruppe Peiper, en del av I SS Panzer Division.
Sammanlagt fanns det i Frankrike 39 tyska divisioner inklusive
Luftwaffe och inklusive de sex SS-divisionerna.
Det finns även två exempel på tyska massakrer på franska civilister,
Tulle morden den 8 juni 1944 och Oradour-sur-Glane morden den 10
472
juni 1944. Bägge massakrerna begicks av 2 SS-Panzer Division Das
Reich. Oradour-sur-Glane ligger en bit sydväst om centrala Frankrike
och Tulle ligger lite längre söder om centrala Frankrike än Oradour. I
Tulle mördades 120 fångar genom hängning varav 99 först blev
torterade, och 149 män sändes till Dachau där ytterligare 101 skulle
komma att förlora livet. I Oradour-sur-Glane mördades 642 bybor,
som hämnd för partisanverksamhet i Tulle två dagar tidigare där ett
40-tal tyska soldater stympades och dödades av motståndsrörelsen
Maquis, och för kidnappningen av Sturmbannführer (Major) Helmut
Kämpfe, som den franska motståndsrörelsen planerade att
ceremoniellt bränna ihjäl. I Frankrike fanns det 6 Waffen-SS
divisioner, sammanlagt i öst och väst under andra världskriget fanns
det 38 fältdivisioner inom Waffen-SS.
Följande stycken i kursiv text är utdrag från en och samme
delförfattare i boken Pansarslaget vid Prochorovka, redaktörer Walter
Schüle och Martin Månsson, samt från boken Ragnarrök av Erik
Wallin. Ett utdrag ur kapitlet ”Waffen-SS i dåtid och nutid”, skriven
och kompilerad av Ulf Zander, nutida historiker vid Lunds
Universitet.
”Under de första efterkrigsdecennierna organiserades
sammankomster där veteraner från såväl Wehrmacht
som Waffen-SS framträdde. Mestadels intygade de att
de numera var goda demokrater som helhjärtat ställde
upp bakom den demokratiska konstitutionen. Vid några
tillfällen gick det dock fel. När
fallskärmsjägargeneralen Hermann ”Papa” Ramcke
(generalen Hermann Ramcke var inte SS. Förf. not.),
känd från invasionen av Kreta 1940 och det
hårdnackade tyska försvaret av Brest 1944, lovordade
både Wehrmacht och Waffen-SS samtidigt som han
hävdade att de västallierade var andra världskrigets
”egentliga krigsförbrytare”, var måttet rågat.” Citat;
Ulf Zander
473
Einstzgruppen kom att organiseras i öst för att ta itu med judarna i
kölvattnet av tyskarnas avancemang. Denna Einsatzgruppen bestod av
i sammanhanget blygsamma 15 000 SS-soldater, och dessa var
ansvariga för mördandet av minst 1 miljon judar. Men för att 15 000
ska hinna mörda en miljon så behövde de mycket hjälp av
lokalbefolkningen, det säger sig självt. Man säger att Einsatzgruppen
var huvudansvarig för 750 000 människors död (tyska arkiv?).
Sammanlagt mördades 1,5-2 miljoner Judar och andra
Sovjetmedborgare av SS, Waffen SS och Einsatzgruppen. SS,
Waffen-SS och Einsatzgruppen låg organisatoriskt nära varandra och
därför kunde det inträffa att Waffen-SS deltog i massakrer.
Ulf Zander involverar även det svenska folket i Tysklands skuld trots
att det bara var ett tvåhundratal svenskar som slogs för Hitler när det
var 8 200 svenskar som slogs på finsk sida i vinterkriget. Han säger att
det var svårbevisat att svenskarna var inblandade i krigsförbrytelser,
men att de måste ha känt till vad som försiggick. Och det kan ju säkert
vara så. Men varför valde man att slåss för Hitler?!
1940 fanns det 100 000 man i Waffen-SS och vid årsskiftet 1944-1945
fanns det 900 000-950 000 Waffen-SS-soldater, inte alla tyskar. En
mycket stor del av de tyska Waffen-SS-männen var säkert hard core
nazister, men det fanns säkert många också som var vanliga patrioter,
varav en del av dem komprometterades och en del klarade att bevara
sin integritet. Det stod ju i boken att det fanns många enheter och
Waffen-SS-soldater som inte deltog i pogromerna. Men jag finner det
mycket svårt att tro att när en Waffen-SS-man befann sig i häxkitteln,
att han kunde säga nej till att medverka. Men det hände ju inte på alla
fronter och alla ställen.
Ulf Zander försöker också att kompromettera Wehrmacht genom att få
dem att framstå som fullt införstådda med det Waffen-SS gjorde på
östfronten och att Wehrmacht till och med deltog själva, trots att
Waffen-SS enligt Zander inte gjorde någonting brottsligt, enligt det
han skriver simultant på andra ställen i kapitlet. Det att Wehrmacht
474
deltog i pogromer strider även lite mot det som står på sid. 16 i boken
Pansarslaget vid Prochorovka, citerat från den svenske Waffen-SSsoldaten Erik Wallin i boken ”Ragnarrök”:
”Talrika Wehrmachtsoldater stod och hängde
vapenlösa i portgångar. När de fick syn på vår vagn,
drog de sig i regel skyndsamt in i skumrasket.
Wehrmachts respekt för Waffen-SS var utan gräns. Hur
många gånger hade vi inte ute vid fronten satts in för
att klara dem ur någon knipa som endast SS kunde reda
ut.”
Om Wehrmacht var fullt införstådda så kan de inte ha dragit sig undan
när de såg Waffen-SS soldaterna. Men detta är Waffen-SS-soldaten
Erik Wallins egen tolkning av Wehrmachts beteende, och stycket är
singulärt utvalt av Ulf Zander från Erik Wallins bok ”Ragnarrök” till
boken Pansarslaget vid Prochorovka, så man får ta beskrivningen av
Wehrmachts beteende med en nypa salt. Ulf Zander talar emot sig
själv om att Wehrmacht deltog i pogromerna, i detta stycke, genom att
välja ut det här stycket ur SS-mannen Erik Wallins bok.
Med detta försvarstal vill jag nu tillägga att med den råhet som kriget
fördes från bägge sidor, soldat mot soldat, så spillde det över rejält på
civilbefolkningen. För att inte säga att Operation Barbarossa var en
från toppen medveten och planerad del av förintelsen lika mycket som
den var ett krig. Men långt ifrån alla soldater och enheter deltog med
liv och lust i förintelsen, eller ens deltog. Det var officerarna som höll
det avgörande beslutet, åtminstone om ifall enheten skulle eller inte
skulle begå krigsförbrytelser i form av massakrer. Den officer och
enhetsledare som var ideologiskt fanatisk hade nog en nära 100procentig sannolikhet att ända som krigsförbrytare på östfronten och
ta sitt manskap med sig. Men en del Waffen-SS manskap och lägre
officerare hade säkert bara ett patriotiskt incitament, även om de flesta
renodlade patrioter nog gick till fallskärmsjägarförbandet. Fast det var
nog ovanligt med insubordination bland soldaterna i plutonen eller
475
kompaniet när väl ordern att mörda var given. Det var som sagt
officerarna som hade det avgörande ordet.
Vid Stalingrad så kapitulerade 6:e Armén med sammanlagt 91 000
tyska soldater, och därtill uppskattas att drygt 16 000 man
tillfångatogs i samband med strider som utkämpades från det att
inringningen slöts fram till kapitulationen. Av dessa så skulle endast 6
000 av alla krigsfångar överleva den sovjetiska krigsfångenskapen och
återvända, alltså drygt 5,6 procent. Av 3 000 000 krigsfångar i rysk
fångenskap dog c:a 1 000 000 eller 33.33 procent, dödsorsaken var
oftare svält och sjukdom än arbetsolyckor. 1955 återvände de sista
överlevande från fångenskapen i ryska läger till sina hemländer.
Resterna av Totenkopfdivisionen var däremot som uppslukad av
jorden efter kriget. De av tyskarna hållna ryska krigsfångarna var
under vk2 totalt 5 700 000 man, och av dessa skulle 2 400 000
återvända till rysk jord, alltså drygt 42 procent. Råheten tog sig
rasmässiga uttryck på bägge sidor, den ena sidan under den första
halvan av kriget på Östfronten mördade urskiljningslöst först de
judiska männen och sedan kvinnorna och barnen. Den andra sidan
våldtog och mördade urskiljningslöst i stor skala den andra halvan av
kriget på östfronten, och våldtäkterna repeterades om och om igen i
stor skala ännu ett år efter kapitulationen, i Ostpreussen. Man räknar
med 1.9 miljoner våldtagna tyska kvinnor, de flesta förmodligen i
Ostpreussen. Sedan tillkommer de ryska soldaternas våldtäkter på
polska kvinnor, och polska mäns våldtäkter på tyska kvinnor.
Tyskarna våldtog inte, och gjorde de det så blev de skjutna alternativt
sända till en straffbataljon, men de hade ett system med
Zwangsprostitution (tvångsprostitution), som infördes av Himmler i
tio koncentrationsläger inklusive Auschwitz mellan 1942 och 1945.
Personalrotationen mellan förbanden i Waffen-SS och koncentrationsoch förintelselägrens vaktmanskap, och även mellan Waffen-SS och
den tyska säkerhetstjänstenen respektive polisen, pågick under hela
krigets förlopp.
476
Referenser: Pansarslaget vid Prochorovka av Walter Schüle och
Martin Månsson, samt Division Nordland i Strid av Wilhelm Tieke.
Utdrag ur kapitlet ”Waffen-SS i dåtid och nutid”, skrivet av
lundahistorikern Ulf Zander.
De sovjetiska massvåldtäkterna på tyska kvinnor och hur dessa
(inte) beskrevs i Sverige
Bara i Berlin våldtogs minst 100 000 kvinnor och barn mellan 8 och
80 år av Röda Arméns soldater, mest intensivt mellan den 27 april och
den 5 maj 1945. Hälften av dessa 100 000 kvinnor och barn blev
föremål för massvåldtäkt. Vissa offer kunde våldtas 20, 50 eller 100
ggr av sovjetsoldater som stod i kö. Minst 10 000 kvinnor dog direkt
som följd av de sexuella övergreppen, antingen mördades de av
soldaterna eller så dog de av inre blödningar. En amerikansk präst
berättar om hur han sett skändade tyska flickor, dödade och
upphängda i träd med fötterna upp, och med underlivet uppskuret.
Sådant var nog ett inte alltför ovanligt öde för dem våldtagna flickorna
över hela Tyskland. Den halvjudiske pojken Michael Wieck i
Königsberg, som mirakulöst överlevt nazisternas judeutrotning och
senare skulle bli en känd violinist i Västtyskland, upplevde Röda
arméns politik i det erövrade Königsberg: ”Vi ville ta emot ryssarna
som befriare, men hur skulle vi kunna göra det? De dödade alla män
de fick syn på och våldtog alla kvinnor mellan sju och sjuttio. Vi
kunde höra skriken och ropen på hjälp långt in på natten. De låste in
människor i källarna och satte sedan eld på husen. De förde civila
från staden till slagfältet utanför för att skjuta eller bränna dem.” En
Kapten Herminghaus berättar: ”Återerövringen av Nemmersdorf bjöd
dem tyska förbanden en fruktansvärd syn. För första gången fick det
tyska folket entydigt se vad var och en hade att vänta om de sovjetiska
soldaterna fick en i sitt våld. De kvinnor som överraskades i byn,
däribland några ordenssystrar, drevs samman av ryssarna, våldtogs
och misshandlades. Sedan sköts eller stacks kvinnorna ihjäl på det
mest bestialiska sätt. Detta överträffade i hemskhet alla
477
stridsupplevelser hittills. Från arméns sida bad man genast att den
ännu neutrala pressen skulle sändas dit. Det var reportrar från
Schweiz och Sverige, också spanjorer och fransmän från det
ockuperade Frankrike som fördes dit för att med egna ögon se det
fruktansvärda som skett.” Flera medlemmar ur den svenska
diplomatgrupp som blev kvar i Berlin under slutstriderna har
efterlämnat anteckningar om sina upplevelser från mitten av april till
början av maj 1945. Men diplomaterna har inte med ett ord nämnt den
kvinnliga befolkningens öde i Berlin. Den 15 maj 1952 skrev
ambassadören och diplomaten under slutstriderna Hugo Ärnfast ett
brev till ambassadör Gunnar Hägglöf, där han sade; ”En annan sak
var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag inte tycker att man
bör gå in på.” Varför bör man inte gå in på det, undrar jag. Var det en
slags politisk korrekthet?
Men ryssarna visste mycket väl att de kunde bete sig som de gjorde
utan att riskera liknande illdåd tillbaka mot sina egna kvinnor. Överste
von Bredow, chef för en insatsstyrka, skrev i en rapport: ”I samband
med den sovjetiska framryckningen mot Ostpreussens gräns
konstaterades en ökning av fiendeagenter, men också mindre
sabotagegrupper. Agenter med rena underrättelseuppgifter förekom
relativt sällan. Särskilt föredrog man kvinnor för denna verksamhet.
Informationen överfördes i huvudsak genom att agenten gick tillbaka
genom fronten och sällan via radio.”
Emellertid så om man ska fördela skuldbördan och vara apologetisk
om det tyska folket så måste man också vara apologetisk om dem
ryska eller före detta sovjetiska soldaterna. Två fel gör inte ett rätt, och
historia är ett obrutet led, men det vore fel att som medmänniska
belasta dagens unga ryssar och tyskar för det som deras farfars far o
dyl. en gång gjorde i strid mot den allsmäktiges vilja i en tid långt
innan vi själva levde. Ska någon hålla dem ansvariga för vad de har
gjort så är det den allsmäktige, av oss andra krävs det att vi ser förbi
omständigheterna, och så gäller även för dagens ryssar och tyskar
gentemot varandra. Även om det inte skulle finnas en Gud så är det en
bra princip kan nog de flesta hålla med mig om.
478
Referens: Ostpreussens undergång 1944-1945
Tjeckerna
Den tjeckiske presidenten Eduard Benesj utropade en
förvisningsproklamation av tyskar när han efter kriget återvände till
Tjeckoslovakien från London den 13 maj 1945. 250 000 sudet-tyskar
mördades brutalt oavsett ålder och kön. Enligt Marco Picone Chiodos
ord i boken ”Tyskarnas död och förvisning i öst 1944-1945”; så när
Benesj återkom mottogs han med jubel samtidigt som man släpade ut
tyskar på gatorna och gjorde levande facklor av dem genom att tända
på dem till Benesjs ära. Följande år (1946) godkände det tjeckiska
parlamentet på Benesjs initiativ en lag, som innebar att alla de som
gjort sig skyldiga till mord benådades.
Rysk krigföring på Nordkalotten 1941-20??
Det var förbjudet i sovjetisk lag för ryska soldater att bli krigsfångar,
de ryska soldaterna hotades med långa fängelsestraff för ”brottet”.
Ryska krigsfångar i tyskockuperade länder och i Tyskland fick efter
kriget fängelsestraff i Sovjetunionen. Men det var mest slumpen som
avgjorde vem som blev krigsfånge och vem som inte blev det bland
modiga män, det borde ryssarna ha insett men de gjorde inte det. De
ryska soldaterna behandlade norska civila väl på Nordkalotten. Det
var Stalin och kommunisterna som var skurken. Men så har vi de där
våldtäkterna de ryska soldaterna gjorde i miljontals nere i
Centraleuropa. Det tycks ha varit ett helt annat krig med helt andra
regler under slaget om Nordkalotten. Men det var ju faktiskt så att
ryska krigsfångar behandlades sämre än djur, de behandlades väldigt
illa av tyskarna, även på Nordkalotten. Man tycker att ryssarna borde
ha reagerat med vrede för det. Men det fanns inga tyska kvinnor att
våldta på Nordkalotten för det första. För det andra som exempel så
blev den ryske generallöjtnanten Sjtjerbakov, chefen för den 14
Sovjetiska Armén, arg och aggressiv när han diskuterade ryska
krigsfångar med en amerikansk flygare på Nordkalotten efter
479
krigsslutet. De ryska krigsfångarna ansågs vara förrädare som hade
handlat mot reglementet, deras nöd i tysk fångenskap betydde
ingenting. Åtminstone generallöjtnant Sjtjerbakov och Stalin hade den
här inställningen, och förmodligen är det nationalkaraktär om ni frågar
mig.
”IN GOD WE TRUST” Att förespråka waterboarding (vattentortyr)
är inte att förlita sig på Gud, så som det står på deras dollarmynt och
sedlar!
”Jag känner bara till två sorters människor, de med mig, och de emot
mig” Hermann Göring
“Every nation in every region now has a decision to make. Either you
are with us, or you are with the terrorists.” George W Bush
Har Hermann Göring och George W Bush beröringspunkter, när man
betänker vad de två har sagt här ovan? Till statstorteraren Bush´s
försvar, med anledning av ett stycke ovan i början av kapitlet, där det
står:
”Det stavas ”självcensur” och ”anpasslighet till
ondskan”. En sådan ”den lilla nationens anpasslighet
till den stora skurkstaten” hade vi även under det kalla
kriget mot Sovjetunionen. Vi var minst lika utsatta och
fogliga mot supermakten USA under George W Bush.
Ta t.ex. det där med CIA:s ”renditions” från svensk
mark under W.”
Är man den främste statsmannen att tala om i en stat, då ska man
också ha det privilegiet att fatta goda beslut, som George W Bush t.ex.
gjorde när han satsade på bromsmediciner mot AIDS för afrikaner i
480
Afrika med en mångmiljarddollars budget. Även om det för detta
finns en förklarande historia involverandes patentbrott av den
sydafrikanska staten bakom, så var det George gjorde riktigt
anständigt. Ingen lägre statstjänsteman eller pseudostatsman ska ta på
sig äran för ett sådant godhetsinitiativ, det var en impopulär presidents
privilegium. Men ingen kommer ihåg Bush för det, folk kommer ihåg
honom endast för Irak- och Afghanistankriget, Abu Ghraib och
”Extra legal actions” typ waterboardingen på Guantanamo, vilket han
ju hade ansvaret för så det är väl naturligt. Han tog fler negativa beslut
än han tog positiva, av nöd och tvång ibland, och av en smygande
ondska som emanerade från att han ville leva ut sina hämndkänslor
ibland. Men man tycker att han borde ha blivit ihågkommen även för
Aidsbekämpningen i Afrika, vars resultat börjar visa sig först nu när
Aidsepedemikurvan i Afrika pekar nedåt för första gången.
Ondska är ingen känsla som den onde mannen känner sensibelt inom
sig, han inbillar sig att han själv är god. Men det enda sättet att veta
är hurigenom man behandlar sina medmänniskor och sina fiender.
Apropå skylten ovanför ett av koncentrationslägren I Europa som läste
”Arbeit macht frei”, som var en grym ordlek på vad Jesus sade i
Johannes 8,31-33; Wahrheit macht frei “Da sprach nun Jesus zu den
Juden, die an ihn glaubten: Wenn ihr bleiben werdet an meinem Wort,
so seid ihr wahrhaftig meine Jünger und werdet die Wahrheit
erkennen, und die Wahrheit wird euch frei machen.“ Då sade Jesus till
dem judar som trodde på honom, Om ni förblir i mitt ord, är ni
verkligen mina lärjungar och ni skall lära känna sanningen och
sanningen skall göra er fria.
Sanningen kan inte läsas uppspikad på en port ovanför ingången till
helvetet. Det spelar ingen roll ifall man säger att man har sanningen,
det som spelar roll är att man vet vad som är gott. När man vet vad
som är gott så vet man också vem som har sanningen.
481
Hur man skapar en Hitler
Jalta ligger på Krimhalvön vid Svarta havet i södra Ukraina. Där hölls
mellan den 4-11 februari 1945, när kriget mot Tyskland ännu pågick,
ett möte mellan ”The Big Three”, Franklin D Roosevelt, Winston
Churchill och Josef Stalin som representerade dem Allierade länderna
USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Konferensen kallades för
”Jaltakonferensen” och leddes av The Big Three själva. Då hade
redan Sovjeterna ryckt in i Polen. Polackerna och många
centraleuropeiska länder såg uppgörelsen mellan The Big Three som
ett svek. Men Polen kompenserades med stora delar av det territorium
som då var östra Tyskland som kompensation för förlorade delar till
Sovjetunionen i det som då var östra Polen. Miljoner tyskar
folkfördrevs. Churchill och Roosevelt gav sitt medgivande till att
Sovjetunionen satte upp marionettregeringar i Polen, Tjeckoslovakien,
Rumänien och dem baltiska staterna m.fl. östeuropeiska stater redan
vid Teherankonferensen den 28 november till den 1 december 1943.
Roosevelt undslapp sig även på Jalta i februari 1945 alldeles nära
krigsslutet att de västerländska Allierade inte skulle protestera om
Sovjetunionen annekterade baltstaterna Estland, Lettland och Litauen
och upprättade kommunistiska marionettregeringar där. Den
sovjetiska kontrollen över Finland fastställdes av deltagarna på Jalta.
Det var nu uppenbart om att det rörde sig om en Allierad hämnd mot
Tyskland och mot dem nordligare länder som hade samarbetat med
Nazityskland eller hade deltagit i kriget tillsammans med Tyskland,
lika mycket som det rörde sig om pragmatisk storpolitik. Det var en
Allierad vredesventil i klass med en oavbrutet tjutande ångvissla. ”Låt
någon annan stackare hämnas för oss så att de blir ansvariga inför
Gud och inte vi”, verkar de ha tänkt. Men då ska man komma ihåg att
hela Nazityskland var en vredesventil i klass med en tjutande tyfon
som blåste över hela Tyskland. Men Hitler och tyskarna tog i alla fall
konsekvenserna för sitt eget ogudaktiga handlande och lämpade inte
över konsekvenserna på andra. Men det var vissa andra, som var mer
än villiga att ogudaktigt mörda sin nästa, samtidigt som de försköt
skulden och ansvaret på tyskarna. Tyskland var omoralens slutstation.
482
Än idag har ingen ställt dessa andra till svars kollektivt, som man
gjorde med Tyskland och tyskarna. Hur många kände till det här om
Storbritanniens moderna historia, modernare än förintelsen:
Three recent books – Britain’s Gulag by Caroline Elkins, Histories of
the Hanged by David Anderson, and Web of Deceit by Mark Curtis –
show how white settlers and British troops suppressed the Mau Mau
revolt in Kenya in the 1950s. Thrown off their best land and deprived
of political rights, the Kikuyu started to organise – some of them
violently – against colonial rule. The British responded by driving up
to 320,000 of them into concentration camps. Most of the remainder –
more than a million – were held in ”enclosed villages”. Prisoners
were questioned with the help of ”slicing off ears, boring holes in
eardrums, flogging until death, pouring paraffin over suspects who
were then set alight, and burning eardrums with lit cigarettes”.
British soldiers used a ”metal castrating instrument” to cut off
testicles and fingers.
När ställdes Storbritannien och dess folk till svars för detta? När tog
britterna själva på sig skuld för detta? Det tycks som att Storbritannien
har en säregen immunitet för sina flagranta brott mot mänskligheten.
Men det är segraren som skriver historien, och britterna segrade i det
sista europeiska storkriget, inte sant. Inte ens nazisterna skärde av
öronen på folk, borrade hål i hörseltrummorna, tände eld på folk,
klippte av fingrarna på folk och kastrerade dem med samma
instrument, i dödslägren i Polen. Men det var ju bara afrikaner!?
Storbritannien vill varken erkänna eller förneka det turkiska
folkmordet på armenier därför att de vet att turkarna skulle vara
snabba att anklaga britterna för folkmordet på Kikuyu i retur om de
erkände det, och det skulle inneburit att britterna inte längre skulle
kunna behålla enväldet över Tyskland och dem tyska männen genom
ständiga till synes oplanerade påminnelser om tyskarnas genetiska
ondska, som så effektivt tystat tyskarna och berövat dem all
mänsklighet i modern tid. Om Storbritannien skulle ta ställning för
483
Turkiets hävdande att slakten på armenier inte har ägt rum skulle
resultatet bli detsamma, britterna skulle då ha erkänt ett folkmord i
dem flesta västerlänningars ögon, vilket skulle omöjliggöra deras
fortsatta insinuationer om tyskarnas inneboende ondska. Det är ingen
liten skitfråga för britterna, hela deras brittiska välde hotar att
kollapsa, eller det som är kvar av deras välde, om de besvarar officiellt
var de står i frågan om Turkiets skuld till folkmordet på armenierna.
Tyskarna har på grund av sin närtida historia inte kunnat anklaga
britterna för deras brott mot mänskligheten på 1950-talet åratal efter
förintelsen, men jag som svensk kan göra det, har rätt att göra det och
är förpliktigad att göra det. Mot tyskarna behöver jag inte göra det,
eftersom tyskarna tar på sig skuld för förintelsen självvalt.
I detta kapitel refererar jag till följande författare och böcker:
Referens: Lars Gyllenhaal och James F. Gebhardt, Slaget om
Nordkalotten, (Historiska Media 1999)
Referens: Division Nordland i Strid av den f.d. SS-soldaten Wilhelm
Tieke (SMB 2011)
Referens: Pansarslaget vid Prochorovka av Walter Schüle och Martin
Månsson.
Utdrag ur kapitlet ”Waffen-SS i dåtid och nutid”, skrivet av
Lundahistorikern Ulf Zander. Jag vill poängtera att Ulf Zander i ett
helhetsperspektiv förmodligen inte är någon apologet som försvarar
nazisterna genom att implicera andra grupper utanför Einsatzgruppen
SS och Waffen-SS, i illdåden som ju bevisligen begicks på östfronten.
Ulf Zanders motiv till att svärta ned Wehrmacht och svenskar har nog
någon annan orsak.
484
Kapitel 14. Mordförsök
”Selbstmord aus angst vor dem tod” inget för Hitler.
(Självmord av rädsla för döden.) Det tyska vk2-soldater sade om
okontrollerad rädsla och paralysering i strid, att inte göra sin plikt.
Generalerna och överstarnas mordförsök
Den 13 mars 1943 besökte Hitler högkvarteret för Armégrupp Mitte,
kallat ”Bärenhöhle”, i Smolensk, ej att förväxla med Wolfsschanze.
En motståndsgrupp inom den tyska militären tar chansen eller risken
till ett attentatsförsök, beroende på hur man ser det. Hitler ska flyga
till sitt högkvarter Wolfsschanze. En lägre tysk officer, löjtnant Fabian
von Schlabrendorff, levererar ett paket till führerns flygplan från
Generalmajor Henning von Tresckow. Han säger att det är Cointreau
till högkvarteret för en förlorad vadslagning. Han begär att överste
Heinz Brandt tar med sig flaskorna, som egentligen är två dolda
brittiska bomber. Bomberna exploderar inte, men de blir inte heller
upptäckta.
Generalöverste Ludwig Beck och general Friedrich Olbricht hade
länge diskuterat att mörda Adolf Hitler. Deras bevekelsegrunder anses
allmänt ha varit att ”någon måste visa världen att det faktiskt fanns ett
missnöje med både diktatorn själv och hela det nationalsocialistiska
samhället”. De ansåg att om Tyskland skulle kunna räddas måste
nazisterna bort. Fast fredstrevare som att till exempel mäkla fred med
dem Allierade var bara förhoppningar, och för sent lät Churchill
meddela då nyheten nådde honom. Olbricht hade ett flertal gånger
försökt skjuta Hitler (men aldrig fått lämpligt tillfälle), och en gång
hade han burit en ”självmordsbomb” ombord på en flygning mellan
Berlin och Ostpreussen när han reste med Hitler. Men bombens
utlösningsmekanism hade inte fungerat. Efter dem västallierades
landstigning i Normandie den 6 juni 1944 blev saken mer akut, och
när Olbrichts och Becks vän, överste greve Claus Schenk von
485
Stauffenberg, fick tillfälle att göra visit i Hitlers befälsbunker på
östfronten den 20 juli, så tvekade inte Stauffenberg. Von Stauffenberg
placerade en portfölj innehållande en tidsinställd bomb under bordet
med operationskartorna i konferensrummet, som på grund av att
Wolfsschanze (översätts till Ulvskansen) ännu inte var färdigbyggd
var lokaliserat i en träbyggnad nära bunkern. Bomben innehöll inget
splitter, själva tryckvågen skulle omgående ha dödat samtliga
närvarande om ett utrymme i den täta bunkern hade använts. Men i
träbyggnaden, där alla fönster stod vidöppna med anledning av det
mycket varma vädret, hade en kraftfullare bomb krävts. Fyra personer
omkom vid attentatet och ett flertal skadades, men Hitler undkom med
en illa tilltygad vänsterarm och spräckta trumhinnor, och hundratals
splitter i benen. Det tjocka ekbordet i kombination med att von
Stauffenbergs bombväska hade flyttats bort från Hitler så att han
skyddades av ekbordets lika kraftiga ben, och det faktum att bomben
saknade både splitter- och brandverkan, räddade Hitlers liv. Han
kunde ta emot Benito Mussolini redan samma eftermiddag. Attentatet
hade misslyckats. Nyheten om detta nådde Berlin, och under natten
arkebuserades bland andra Claus von Stauffenberg för högförräderi.
Åtta andra medkonspiratörer från Kapten till Fältmarskalk hängdes i
pianotråd fastsatta i köttkrokar. Sammanlagt avrättades 5 000
människor för konspirationen medelst giljotinering och arkebusering,
fler än under de långa knivarnas natt. Erwin Rommel, som anses ha
känt till mordkomplotten, fick av Hitler förmånen att begå självmord
på grund av Rommels popularitet. Och det gjorde han.
Historiker anser att det förekom 17 planerade attentat mot Hitler
mellan åren 1939-1945. Under hela Nazitiden förekom det enligt
uppgift 42 kända mordkomplotter och planerade mord på Hitler, var
av 10 verkligt allvarliga mordförsök, det senare enligt
säkerhetspolisen Gestapos egna uppgifter. Alla revolutionära
diktatorer, vare sig det är Khaddafi, Adolf Hitler eller Josef Stalin,
skapar sina diktaturer avsiktligt i syfte att eliminera risker mot sin
egen person (och statsmannaämbete, eftersom stora statsmän
förkroppsligar landet) och familj. Det är det som försiggår i deras
486
huvuden när de inskränker folks friheter. Men som vi kan se i
exemplet Hitler så lever inte en diktator säkrare på något sätt,
möjligtvis hans syskon och mor och far om dessa bor på annat håll
eftersom det inte finns någon fri press som kan publicera artiklar som
drar till sig oönskat intresse till diktatorns familj. Men 42
mordkomplotter varav flera mordförsök, talar sitt tydliga språk. Det är
bara i diktatorns fantasi som han undanröjer hot mot den egna
personen eller statsmannaposten genom att inskränka folks friheter,
åtminstone om man gör som Hitler gjorde i början av sin karriär och i
början av kriget och exponerar sig inför offentligheten och verkligen
leder ett land genom exempel så undanröjer man inga hot genom
kontroll av medborgarna. Jag vet inte hur många mordkomplotter och
mordförsök som några har avsett för Josef Stalin. Jag känner bara till
det som en del forskare tror var mordet på Josef Stalin. Men att Josef
Stalin skulle ha mördats är ganska spekulativt. Fast det finns saker
som talar emot att Sovjetledarna tog lika stora risker som t.ex.
Kennedyklanens statsledare och aspiranter till statsledare, eller Ronald
Reagan, som var en lika stor statsman i ”världens största demokrati”.
Både Bobby Kennedy och John F Kennedy mördades och Reagan
utsattes för ett mordförsök, JFK och Reagan var två av dem absolut
största presidenterna i USA:s moderna historia. Men hur många
Sovjetiska partisekreterare blev mördade eller utsatta för ett
mordförsök? Ingen blev mördad, kanske Stalin, men det är bara
spekulationer. Det kan bero på att Sovjetledarna var så mycket mer
repressiva mot eventuella komplottmakare och sitt folk. Eller så kan
det bero på att Sovjetledarna inte ledde genom exempel, som Hitler,
Kennedy, Reagan eller för den delen Lincoln gjorde, utan
partinomenklaturan gömde sig i sina residens och visade sig inte för
folket mer än undantagsvis. Det i sin tur kan bero på den ryska
maktelitens traditionella misstänksamhet mot allt och alla, att de
aldrig litar på någon. Men det kan också bero på att det inte var
särskilt lämpligt för Josef Stalin att gå ut på balkongen och ställa sig
och vinka till folket, eller ställa sig i en öppen bil i en kortege och
färdas genom folkhavet när ryssarna firar minnet av segern från andra
487
världskriget, när folket inte ville veta av honom. För vad skulle hända
om folket inte hurrade, kanske tvärtom buade längs vägen?
Man måste som statsman vara beredd att ta de risker som krävs av
en statsman, utan att för den sakens skull glida över i dumdristighet.
Det måste finnas någonting att tjäna på att exponera sig för
folkmassor, vare sig detta är publicitet och nationell prestige, eller
bara för att åstadkomma en närhet till folket, att man är en folkets man
som Olof Palme eller Kennedys. Det är inte alltid statsledaren själv
som väljer hur mycket och när han ska exponeras, det finns ett fåtal
människor som har ett intresse i landets prestige och som har
positioner nog att kunna ha en talan. Gemensamt för alla situationer
där statsministern exponeras är att när bollen har börjat rulla, då rullar
den, och det finns ingenting man kan göra annat än att hoppas på
turen. Man bävar kanske lite innan bollen har börjat rulla, men så fort
man är exponerad så går det nog automatiskt. Man kan ju givetvis
vidta åtgärder för att minimera riskerna för statsmannen, men detta är
något man (de runt omkring) förbereder innan bollen är satt i rullning
och man väl exponerar sig. Så man kanske skulle kunna säga att man
får förlita sig på rutiner, men samtidigt kan man inte förlita sig på
rutiner helt och hållet för man måste ha en viss ”spontanitet” som
statsman, en vilja och förmåga att kunna röra sig utanför
säkerhetsramarna vare sig det rör sig om att hälsa på en gammal dam
på en parkbänk eller att avvika från det planerade under ett planerat
statsbesök, annars blir man bara världens mest bevakade bebis.
Samtidigt haglar från alla möjliga håll anklagelser mot en statsledare
om oförmåga och feghet för att han inte gör det eller det, och detta är
också en drivande faktor bakom att en statsledare utsätter sig för
risker, man kan säga att det är bl.a. det som får en statsledare att
nästan aldrig dra sig tillbaka på eget initiativ (Göran Persson gjorde
det dock, men det var i ett känsligt läge i hans privatliv). Men också
det att man har skaffat sig en massa mäktiga fiender med tvivelaktig
moral gör att statsledare, av omsorg till sina nära och kära (vi lever
inte i den bästa av världar och hot kan riktas och ibland genomföras
mot familjen), inte stiger ned frivilligt. Demokrati är därför bra och
488
fungerar som en säkerhetsventil för alla inblandade, förr eller senare
kommer ju ändå statsledaren att avsättas genom att folk röstar bort
honom, eller som i USA också att han har suttit i sina två ”terminer”
(8 år)! Vattentät säkerhetsventil? Nej, men det näst bästa.
Fast vi får inte glömma maktruset, som en del eller alla blir beroende
av och därför inte avgår frivilligt. Det är också en drivfaktor till att
exponera sig detta med maktruset, för en del i alla fall. Det kan liknas
vid att exponera sig för fiendeeld i krig, som ger en del ett rus, bl.a.
Winston Churchill tyckte att det var en thrill, men förmodligen tycker
de flesta riktiga statsmän det.
489
490
Epilog
Den mest träffande beskrivningen av svenskarnas inställning till Hitler
jag har hört kommer ifrån min gamla mormors syn på honom, hon
sade när jag frågade vad hon tyckte om Hitler under kriget: ”Jamen
han var ju så arg”. Det var tydligen en sammanfattning av vad hon
tyckte. Sannolikt läste hon bara sporadiskt en lokal nyhetstidning vid
tiden, som så många andra. Fast hon hade en radio som hon kunde
höra på svenska nyheter på. Men på den tiden var rykten (och
mörkanden) vanligt förekommande, både sanna och osanna rykten,
lite som i arabvärlden idag. Vissa rykten kom på pränt till och med,
och vissa nyheter kom inte med för ”rikets bästa”. Det är bara en
förklaring, ingen ursäkt för mina morföräldrar! Men det var ett ganska
neutralt uttalande av min mormor, eller hur? Och ändå lade hon inget
ansträngt bortförklarande neutraliserande i uttalandet. Men morfar var
ju i och för sig en karlakarl, och han kunde försvara mormor även mot
en stridslysten och arg Hitler, på det personliga planet. Han var inte
mer rädd för Hitler eller nazisterna än de minst rädda. Mormors
”käcka” ”vad händer-mentalitet” kan måhända spåras dit. Min
morfar och mormor bodde i Västmanland, vilket kan ha haft
betydelse. Hade de bott i Skåne, som jag, eller valda delar av
Norrland, så hade deras inställning måhända varit annorlunda av nöd
och tvång.
En av anledningarna till att jag skriver den här boken är för att jag
vill förhindra att det som hände i Tyskland ska hända igen. Jag tycker
inte om den mobbing, som många folkslag ägnar sig åt mot Tyskarna.
Vill man att Tyskland ska bli ett Nazirike igen så ska man bara
fortsätta att mobba dem, liksom man gjorde på 1920-talet. Mobba dem
tills de inte har någon annan utväg. Mobba dem med att implicera att
de är genetiskt onda, som inget annat folk är. Samtidigt behandlar
världens män tyskarna illa på andra ondskefulla sätt. Det är ett mycket
fult beteende. Därför vill jag vara tyskarnas vän. Eftersom jag är
protysk samtidigt som jag gillar amerikaners livsfilosofi och äkta
Gudsfruktan så kan jag säga att det är mycket som är galet i
anglosaxisk historielitteratur om det tyska folket och Tyskland under
491
andra världskriget. Jag står på neutral grund så att säga som svensk,
om man ska använda en kliché. Jag erkänner britternas, irländarnas,
australiensarnas, kanadensarnas, sydafrikanernas, nya zeeländarnas,
fransmännens, polackernas, ryssarnas och amerikanarnas, ja till och
med italienarnas mod. De var lika modiga som tyskarna. Det var andra
orsaker än mod som gjorde tyskarna mer effektiva än sina
antagonister. Jag har aldrig förstått det där att somliga nationaliteter,
här ej nämnda, så ofta anklagar andra folkslag för feghet. Till och med
tyskarna under andra världskriget har beskrivits som fega av vissa så
kallade historiker. Deras självutnämnde ledare heter Antony Beevor.
Jag brukar säga så här; ”Den som inte kan ta anklagelser om feghet
med ro är feg, och den som anklagar ett annat folkslag för feghet är
sannolikt feg själv.”
492
Källhänvisningar och referenser:
Ostpreussens undergång 1944-1945, av Kurt Dieckert och Horst
Grossman. SMB förlag 2011 (ISBN: 978-91-85789-96-2)
AVGÖRANDETS ÖGONBLICK, av Michael Tamelander och Niklas
Zetterling. Norstedts Förlag 2003 (ISBN: 91-1-301204-5)
MILITÄR LEDNING, av Marco Smedberg. Historiska Media 2001
(ISBN: 91-89442-07-5)
KRIGFÖRING FRÅN AUSTERLITZ TILL BAGDAD, av Marco
Smedberg. Historiska Media 2005 (ISBN: 91-85377-13-9)
Branden, av Jörg Friedrich. Fischer & Co 2008 (ISBN: 978-91-8518311-1)
SLAGET OM NORDKALOTTEN, av Lars Gyllenhaal och James F.
Gebhardt. Historiska Media 1999 (ISBN: 91-88930-68-8)
DIVISION NORDLAND I STRID, av den f.d. SS-soldaten Wilhelm
Tieke. SMB 2011 (ISBN: 978-91-85789-99-3)
1 TILL SISTE MAN, Estniska frontsoldater berättar, av Petter
Kjellander. SMB 2011 (ISBN: 978-91-85789-86-3)
2 UNDERGÅNGEN, Estniska frontsoldater berättar, av Petter
Kjellander. SMB 2011 (ISBN: 978-91-85789-87-0)
BISMARCK, av Niklas Zetterling och Michael Tamelander. Norstedts
Förlag 2004 (ISBN: 91-1-301288-6)
Malta, Kriget i Medelhavet 1940-1942, av Michael Tamelander.
Historiska Media 2003 (ISBN: 91-89442-96-2)
493
JOSEPH GOEBBELS EN BIOGRAFI, av Lars Ericson Wolke.
Historiska Media 2010 (ISBN: 978-91-86297-13-8)
Ett land i kamp, Veteranernas insats i krigen 1939-1945, av Svenska
folkskolans vänner 2000 (951-9087-49-4)
INSIDE THE THIRD REICH, av Albert Speer. Simon & Schuster
Paperbacks 1981 (ISBN-13: 978-0-684-82949-4)
HITLER I NÄRBILD, urval och redigering av Stig Jonasson.
Hägglunds förlag 1997 (ISBN: 91-7123-068-8)
HITLER EN BIOGRAFI, av Joachim Fest. Fischer & co 2008 (ISBN:
978-91-85183-56-2)
Pansarslaget vid Prochorovka, av Walter Schüle och Martin
Månsson. SMB 2009 (ISBN: 978-91-85789-48-1)
SLAGET OM KURSK, av Anders Frankson och Niklas Zetterling.
Norstedts Förlag 2002 (ISBN: 91-1-301078-6)
Henry Rinnan, av Lars Borke. Göteborg 2007 (ISBN: 91-631-7438-3)
KOMMENDANT I FESTUNG BRESLAU, av Hans von Ahlfen och
Hermann Niehoff. SMB 2011 (ISBN: 978-91-85789-94-8)
ALARM I ATLANTVALLEN, av Bertil Stjernfelt. SMB 2004 (ISBN:
91-974384-9-9)
LAURI TÖRNI YRKE: SOLDAT, av J.Michael Cleverley. SMB 2008
(ISBN: 978-91-85789-22-1)
SS-TOTENKOPF HITLERS DÖDSDIVISION, av Rupert Butler.
Fischer & co 2004 (ISBN: 978-91-86597-06-01)
494
HISTORISK ATLAS ÖVER ANDRA VÄRLDSKRIGET, av Alexander
Swanston och Malcolm Swanston. Fischer & Co 2011 (ISBN: 978-9186597-22-1)
FINLAND i stormens öga, av Erkki Hautamäki. CKM Media 2003
(ISBN: 91-7040-021-0)
DÄRFÖR FÖRLORAR TYSKARNA I KRIG, av Kenneth Macksey.
Fischer & co 2012 (ISBN: 978-91-86597-24-5)
Med Tigern på slagfältet, av Otto Carius. SMB 2012 (ISBN: 978-9186837-09-9)
Karelska näset 1944, av Johan Lupander & Jan-Christian Lupander.
Norstedts 2012 (ISBN: 978-91-1-302170-6)
BLIXTKRIG 1939-1941, av Niklas Zetterling. Prisma 2008 (ISBN:
978-91-518-5106-8)
WEHRMACHTS SISTA ÖGONVITTNEN, red. Bob Carruthers.
FISHER&CO 2012 (ISBN: 978-91-86597-28-3)
FÖR FINLANDS FRIHET, av Nicolas och Klaus-Jürgen von SchmidtLaussitz. SMB 2008 (ISBN: 978-91-974775-5-0)
THE YOUNG HITLER I KNEW, av August Kubizek. Frontline Books
2011 (ISBN: 978-1-84832-607-1)
On the German Art of War, Truppenführung, redigerad av Bruce
Condell och David T. Zabecki. STACKPOLE BOOKS 2009, (ISBN:
978-0-8117-3552-0)
495
Samt vill jag ge tack till många andra varierande källor på nätet, som
t.ex. Marxistarkiv och Hexmaster och John Godl på
firstworldwar.com.
Marxistarkiv
DBrFP Documents on British Foreign Policy
DDII Documenti diplomatici italiani
DGFP Documents on German Foreign Policy
FCNA Fuehrer Conferences on Naval Affairs
ND ”Nürnbergdokument”
MEDIEARKIV:
NSDAP, DVD
21 DAGAR TILL BAGDAD, DVD
WAR AT SEA, DVD
WAR IN EUROPE, DVD
THE SECRET NUREMBERG NOTEBOOKS, DVD
INSIDE HITLER’S MIND, DVD
BERÖMDA SLAG UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET
KÄLLHÄNVISNINGAR:
Erich Topp
Murray Williamson
Herman Lindqvist
Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
Tidskriften MILITÄR HISTORIA
Johan och Jan-Christian Lupander
Anders Frankson
Mathias Forsberg
Forum för levande historia
Information om floden Donau: Cruise Director på Uniworld; Markus
Schindelegger, Österrike. Markus hade inget inflytande på bokens
496
utformning och har inte bidragit med politiska åsikter, utan enbart
med information.
Mycket fakta och/eller slutsatser i den här boken är rippad av i
synnerhet Niklas Zetterling, men även andra författare har bidragit
stort, och jag har byggt min världsbild på dem. Jag har också på
avstånd haft mycket god hjälp av Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks
(SMB) medarbetare, jag räknar då Lars Gyllenhaal men framförallt
Christer Bergström och Anders Frankson. Dessa tre har på intet sätt
bidragit med eventuella politiska åsikter.
”Ingen av dem i boken nämnda författarna har bidragit till
eventuella politiska ställningstaganden eller partiskhet från min
sida. Det är i allmänhet anledningen till att jag har använt mig av
deras material, även om det ibland är precis tvärtom så att jag
använt mig av partiska författares böcker, och emellanåt har jag
ställt uppgift mot uppgift, därför att författare lyfter fram icke
synkrona statistikuppgifter. Jag är emellertid försiktig med att ange
uppgifter och slutsatser, när dessa inte kan styrkas av befintlig
historieforskning, från de mest subjektiva författarna. Man kan
konstatera att inte heller dem som då var och är än idag, de
Allierade, talar entydig sanning eftersom de inte har öppnat alla
fortfarande hemliga arkiv. Tills den dagen kommer så får man
förlita sig på dem arkiv som finns tillgängliga och som författare
stöder sig på. Man bör vara skeptisk till hörsägen om sådana
uppgifter som uppenbart kan vara desinformation från tiden för
andra världskriget.”
Den här boken är dedikerad till alla som har vuxit upp på barnhem,
som min döde far, Sven-Erik Klang. Jag tillägnar den även min döde
morfar, Tage Myrén, och alla andra som under kriget låg i beredskap
under beredskapsåren i Sverige för att vara beredda att försvara landet,
och de som försvarar landet på ett eller annat sätt, med vapen i hand
från fordom till idag. Min morfar var genom hela livet arbetare och
dedikerad socialdemokrat, vilket kontrasterar mot mig och min far,
som hade en förkärlek för att rösta blankt. Min morfar hissade den
497
svenska flaggan och halade den på kvällen, varje dag vid exakt samma
klockslag, han var något så sällsynt som en patriotisk socialdemokrat.
Jag är stolt över dem bägge, och jag är stolt över det personliga mod
och den hängivenhet och skicklighet, som vi svenskar kan visa när vi
slåss för det som är rätt. För jag är svensk patriot i själ och hjärta, och
man kan ta mitt liv, men ingen kan ta min patriotism ifrån mig, jag är
född med den och jag kommer att dö med den!
Den här boken är utgiven med Copyleft GFDL (GNU Free
Documentation Licence)
Vi har sett att såväl studiet av orsakerna som granskningen av medlen
leder fram till teorins, dvs. till den allmänna sanningens, värld, som
inte bara härrör från det föreliggande, enskilda fallet. Om det bara
finns en användbar teori, kommer ett studium att grunda sig på vad
teorin kommit fram till och nöja sig med detta. Där emellertid en
sådan teoretisk grund inte är förhanden, måste ett studium fortsätta in
i minsta detalj. Om detta senare måste ske ofta, kommer det att leda
författaren – som man brukar säga – in i ett virrvarr av detaljer. Han
får då händerna fulla och får nästan inte möjlighet att ägna sig åt alla
områden med tillräcklig omsorg. Följden blir dock att han – för att
kunna begränsa sitt studium – stannar vid godtyckliga påståenden.
Även om de verkligen inte vore godtyckliga för honom, förblir de dock
det för andra, eftersom de inte är självklara och inte bevisade. En
användbar teori är alltså en väsentlig grund för den kritiska analysen
och det är i allmänhet inte möjligt att nå den punkt, där den i
huvudsak börjar bli lärorik och utgör ett övertygande och
oemotsägligt klarläggande utan stöd av en klok teori.
Men det vore en fåfäng förhoppning att tro på möjligheten av en
teori, som svarade för den abstrakta sanningen och bara överlät åt
den kritiska analysen att placera det enskilda fallet under en passande
lag. Det vore ett löjligt pedanteri att föreskriva att den kritiska
analysen varje gång skall vända om, så snart den når den heliga
teorins gränser. Samma anda av analytiskt studium, som skapar
teorin, skall även styra den kritiska analysens arbete. Det kan och må
498
alltså hända att den kritiska analysen glider över på teorins område
för att klara ut sådana förhållanden, som den fäster särskilt avseende
vid. Än mer omvänt kan den kritiska analysens mål bli helt förfelat,
om den bara blir en själlös tillämpning av teorin. Alla positiva
resultat av en teoretisk undersökning, alla principer, regler och
förfaringssätt lider i ökande grad brist på allmängiltighet och absolut
sanning, ju mer de utvecklas till en positiv doktrin. De finns där för att
erbjuda sina tjänster, men bedömningen måste alltid avgöra om de är
lämpliga eller inte. Sådana resultat från teorin får den kritiska
analysen aldrig använda som lagar och normer till en måttstock utan
bara till vad de skall vara för den handlande, som hållpunkt för
omdömet…
Men talangen ställs även inför ytterligare uppgifter. En kritisk
granskning är inte bara en prövning av de medel, som verkligen
använts, utan av alla möjliga medel. De måste då först anges, dvs.
konstrueras. Man kan över huvud taget inte klandra ett medel, om
man inte kan hävda att ett annat är bättre. Hur få antalet möjliga
kombinationer i de flesta fall än må vara, kan man inte förneka att
förtecknandet av dem som inte använts inte är en enkel kritisk analys
av vilka medel som finns. Tvärtom är det ett självständigt skapande,
som inte låter sig reglementeras utan är avhängigt av ett kreativt
intellekt…
Ur behovet att ange en bättre lösning än den, som förkastats, har ett
slags kritisk analys uppstått, som endast inskränker sig till att ange
det förfaringssätt, som bedömts lämpligare utan att verkligen leda
detta i bevis. Följden blir att inte var och en blir övertygad, att andra
gör likadant och att så en tvist uppstår, som helt saknar hållpunkter
för en diskussion. Hela krigslitteraturen är uppfylld av sådana saker.
Det bevis, som vi kräver, är nödvändigt överallt, där fördelen med
den föreslagna lösningen inte är så uppenbar att den står över alla
tvivel. Det består i att vart och ett av de båda medlen granskas efter
sin egenart och jämförs med syftet. Har man på så sätt återfört frågan
till enkla sanningar, måste tvisten till slut upphöra eller åtminstone
leda till nya resultat. Vid den andra metoden däremot förtär skälen
för och emot alltid varandra helt och hållet.
499
Utdrag ur ”Om kriget” V Kapitlet – Kritisk analys, av Carl von
Clausewitz
Andra ordspråk:
“The liar’s punishment is not in the least that he is not believed but
that he cannot believe anyone else.” George Bernard Shaw
”Så det är så här friheten dör – med rungande applåder” Citat; Star
Wars, episod 3, mörkrets hämnd. Jag har för mig att citatet är taget,
men jag vet inte ursprunget till det.//
“Qui vicit non est victor nisi victus fatetur” (Segrat har ingen förrän
den besegrade erkänner segern) Citat Ennius 239-169 f. Kr.//
”Small is the number of people who see with their eyes and think with
their minds.” Albert Einstein//
“Two things are infinite: the universe and human stupidity; and I'm
not sure about the universe.” Albert Einstein//
Att ha makt är att ha råd att ignorera andra människor//
Historien är klart visare än någon man//
”Vi kan inte riva ut en endaste sida ur livets bok, men vi kan slänga
hela boken i elden” Citat Aurore Dudevant, pseudonym - George
Sand, fransk 1800-talsförfattarinna.//
Skuldbördan är inte statisk, historien rullar på där den började för
tusentals år sedan//
“Om vi inte lär oss av vårt förflutna så är vi dömda att återuppleva
det”//
”A God who could pardon without justice, can condemn without
reason” Okänd//
”A soldiers duty is not to reason why, there’s but to do or die” Lånat
och modifierat från ”The Charge of the Light Brigade” av britten
Alfred Lord Tennyson//
”I en tid av universellt bedrägeri är yppandet av sanningen en
revolutionär handling.” George Orwell//
”If Hitler invaded hell, I would at least make a favourable reference to
the Devil, in the house of commons” Winston Churchill
500