12
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
Intersektionalitet i rätten – en metod för att
synliggöra det osynliggjorda
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
AV ANU PYLKKÄNEN, DOCENT I RÄTTSHISTORIA, ÅBO UNIVERSITET, FINLAND, PROFESSOR I RÄTTSVETENSKAP, UMEÅ UNIVERSITETET, SVERIGE & LENA WENNBERG,
JUR.DR. OCH MAGISTER I SOCIALT ARBETE, UMEÅ UNIVERSITET, SVERIGE
Abstract: I artikeln utmanas den rådande skillnaden mellan formell och materiell rättvisa ur ett
intersektionalitetsperspektiv, med syftet att synliggöra sådana livssituationer som oftast är osynliga i rätten. Vår utgångspunkt är att den formella rättvisan osynliggör skillnader, att rätten inte
alls är neutral utan påtvingar assimilering inom ramen för den liberala rättvisans föreställningar
och att den bygger på en skillnad mellan det offentliga och det privata. Detta gör det ofta omöjligt att i grunden bekämpa sociala orättvisor som spänner över den privat-offentliga gränsen. I
artikeln exemplifieras konkreta fall där flera diskrimineringsgrunder interagerar men där diskrimineringsrätten fungerar dåligt i tillämpningen. En diskussion förs om hur det skulle vara möjligt att beakta intersektionalitet på ett bättre sätt genom både recognition – att identiteter erkänns och att individer och deras livssituationer synliggörs i familjen eller gruppen – och redistribution, dvs. att de materiella förutsättningarna för inkludering och integration förbättras genom
omfördelning. Vi menar att man behöver kunna känna igen individer och se problem i sitt sammanhang i den privata och offentliga sfären och intervenera med positiva åtgärder för att skapa
möjligheter – utan att för den skull kräva assimilering.
Keywords: Diskriminering, intersektionalitet, privat-offentliga gränsen, recognition (erkännande), redistribution (omfördeling), rättvisa
Sedan Kimberlé Crenshaws klassiska artikel (1989) om situationer i vilka flera diskrimineringsgrunder verkar samtidigt har det varit nästan omöjligt att diskutera
diskriminering utan ett intersektionalitetsperspektiv. Ett missnöje över vad detta
perspektiv resulterat i har också funnits. Intersektionalitet har ofta kritiserats för att
leda till en kamp om de olika diskrimineringsgrundernas hierarkiska ordning, benämnt som »oppression olympics« (Hancock 2007), i stället för att leda till reella förbättringar av utsatta människors situation. Joanne Conaghan (2009) menar att intersektionalitet som perspektiv överhuvudtaget inte har någon potential att bidra
till den feministiska kritiken, eftersom intersektionalitet inte har något inflytande i
materiell mening.
Implementeringen av intersektionalitet riskerar att misslyckas eftersom det oftast
enbart handlar om den formella rättvisan när utsatta grupper får sin identitet erkänd i lagstiftningen. Erkännandet borde omfatta mycket mer och frågan är hur en
reell skillnad i materiell bemärkelse kan åstadkommas. I den här artikeln ska vi visa
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
13
att den formella rätten är en kraftfull mekanism för assimilering: alla inkluderas i
rättens begrepp men det görs på ett sådant sätt att skillnader så småningom osynliggörs. I feministisk rättsvetenskap har det hävdats att den formella rättvisan först
och främst innebär harmonisering och assimilering utgående från vissa standarder
som alla måste anpassa sig till, exempelvis kravet att bli en aktiv medborgare. (Davies 2008, Pylkkänen 2009). Fokus borde därför flyttas från den formella rättvisan
till metoder för att påverka utsattheten i varierande situationer och sammanhang.
Under de senaste åren har den europeiska antidiskrimineringsrätten faktiskt flyttat fokus allt mer till att bekämpa sociala orättvisor i praxis. Det har dock visat sig
vara svårt att hitta metoder för en verklig implementering av antidiskrimineringsprincipen. EU:s institutioner har åberopat olika »utomrättsliga« sätt för att hantera
diskriminering på ett proaktivt eller positivt sätt, exempelvis genom jämställdhetsintegrering (gender mainstreaming och gender budgeting) (Verloo 2001, Walby 2005).
Samtidigt som »the turn to managment« i form av s.k. soft law, (new) governance (Larsson, 2012) eller »engineering«(Somek, 2011) bidrar till att skapa gemensamma strategier, målsättningar och diskurser, råder pessimism när det gäller sådana metoders
möjligheter att åstadkomma reella förändringar.
I denna artikel utmanas den rådande skillnaden mellan formell och materiell
rättvisa ur ett intersektionalitetsperspektiv. Syftet är att synliggöra identiteter och
livssituationer som ofta är osynliggjorda i rätten och diskutera hur frågan om intersektionella sociala orättvisor kan tas på allvar.
För det första vill vi visa hur rätten fungerar som en osynliggörande mekanism.
För det andra diskuterar vi hur det skulle vara möjligt att beakta intersektionalitet
på ett bättre sätt. Vi tror att det behövs både traditionell rättvisa och soft law, inte
att det är en fråga om ett antingen – eller. Poängen är att tillämpa dessa olika typer
av normer på ett bättre sätt genom att utmana och omdefiniera grundläggande
konstruktioner och de värderingar dessa normer bygger på.
Vår analysram har inspirerats av Nancy Frasers (Fraser och Honneth 2003) syn
på recognition (erkännande) och redistribution (omfördelning) som två väsentliga delar
av rättvisa. Vi är medvetna om de gränser och problem som finns med att använda
rätten som ett medel för social transformering: att rätten ofta reproducerar existerande maktstrukturer (strukturell diskriminering) och dikotomier och att det saknas
rättsliga metoder för att bryta dessa maktstrukturer just därför att rätten oftast förhåller sig neutral till makt och maktrelationer. Men, å andra sidan finns det inget
annat normsystem som har samma potential att sanktionera med bindande verkan.
Man kan åtminstone försöka utnyttja rättens gränser och möjligheter bättre än vad
som vanligtvis görs – i samverkan med andra metoder (se Gunnarsson, Svensson
och Davies, 2007).
Vi utgår från att den formella rättvisan osynliggör skillnader genom att påtvinga
alla att assimilera sig inom ramen för den liberala rättvisans föreställningar om rättens subjekt och deras relationer. Samtidigt bygger rättvisan på en skillnad mellan
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
14
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
det offentliga och det privata, vilket ofta gör det omöjligt att i grunden bekämpa
kontext-specifika sociala orättvisor som spänner över den privat-offentliga gränsen
(Pylkkänen 2009 och 2012). Även nuvarande tendenser att aktivt bekämpa diskriminering utgår från samma utgångspunkter och gränsdragningar som den liberala
rätten för övrigt gör. Rättvisa förknippas ofta med effektivitet och ekonomisk rationalitet, inte med de fundamentala rättigheterna eller välfärd.
Att kombinera den formella och materiella rättvisan?
Den moderna antidiskrimineringsrätten har sin grund i den formella synen på rättvisa, alltså likabehandling och lika möjligheter, och den har begränsade möjligheter
att påverka reella omständigheter. Alexander Somek (2011) kritiserar antidiskriminering i den transnationella EU-kontexten som del av en neoliberal förvandling av EU:s socialpolitik och sociala modell, och menar att fokus har flyttats
från socialt skydd och omfördelning, till att betona inkludering och flexibilitet.
Neoliberalismen innebär, enligt Somek, att marknaden kommit att bli den universella lag som styr vår sociala existens och att socialpolitikens skyddande funktion
har gått förlorad. Han menar också att antidiskriminering, som har sin grund i ett
marknadsliberalt tänkande, är normativt otillräcklig därför att det i antidiskrimineringens struktur saknas distributiva mönster. Antidiskrimineringen kritiseras för att
vara normativt otillräcklig och för att den främst används för anpassning till en
marknadsliberal ram, inte för att implementera solidaritet med de som är utsatta.
Moralism blir, enligt Somek, följden vilket också blir ett kännetecken för den praktiska tillämpningen.
EU-rätten har på ett fundamentalt sätt påverkat även de nordiska ländernas syn
på jämlikhet, jämställdhet och diskriminering. I mångt och mycket har detta betytt
att man stramat åt den traditionella välfärdspolitiken och fokus har flyttats från
jämlika resultat till lika möjligheter. I den »nordiska välfärdsmodellens« historia har
det funnits flera banbrytande visioner om solidaritet och om ett gott liv för alla
(Myrdal & Myrdal, 1934; Hirdman, 1990). Mångfald som idé hade visserligen ingen central ställning när välfärdsmodellen skapades och några av de idéer välfärdsmodellen byggde på kan idag verka förlegade. Men finns det ändå något värdefullt
att hämta från de gamla välfärdsvisioner som nuvarande ideologier övergivit? Hur
kan man kombinera de bästa delarna av dåtida och nutida visioner om välfärd och
rättvisa?
När solidaritet i den neoliberala europeiska kontexten förstås främst i negativa
termer − som assimilering och harmonisering − till skillnad från identifikation
med den andra i positiv bemärkelse, och de som bedöms som annorlunda utsätts för
risken att diskrimineras och utestängas, har identitetspolitik behövts för att kunna
uppgradera och erkänna skillnader (Somek, 2001, s. 187). I vissa sammanhang
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
15
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
krävs erkännande av identiteter och rättigheter och i andra sammanhang metoder
för att synliggöra utsatthet i olika kontexter för att kunna bidra till reell och materiell rättvisa och jämställdhet. I grund och botten handlar det om hur gränsdragningar görs: vad som avgränsas att höra till privatlivet, till det rättsliga området och
till politiken osv. Det handlar om sociala konstruktioner, definitioner och kontextualisering.
Formell rättvisa som en osynliggörande mekanism
Under en lång tid har jämlikhet och jämställdhet tillhört den västerländska rättens
grundprinciper men dessa principer har varit problematiska för minoriteter och
marginaliserade grupper. Rätten baseras på en syn på rättssubjekten som fria och
autonoma individer med frihet att äga och att agera i den offentliga sfären. Rättvisa
baseras på en jämförelse mellan två (eller flera) individer som agerar i den offentliga
sfären. Likabehandling är den grundläggande principen. Tidigare motiverades olikbehandling p.g.a. kön, ras eller religion med hänvisning till olika argument såsom
kvinnans natur, rasteorier eller nationalstatens allmänna intressen. På 1960-talet
uppstod nya sociala rörelser som krävde att den formella jämlikhetens löfte också
måste bli reell för minoriteterna. De mänskliga rättigheterna hamnade i fokus, särskilt den »andra generationens« rättigheter, såsom sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. I Förenta Nationernas konventioner om rasdiskriminering samt i
de medborgerliga och sociala rättigheterna gavs substantiv rättvisa en stark ställning. Denna dimension fick en efterföljare i FN:s kvinnokonvention (CEDAW) år
1979 enligt vilken även diskriminerande strukturer och praxis måste förändras.
Även våldet i privata relationer kategoriseras numera som diskriminering. Inom EU
var equality of opportunities, dvs. formell jämställdhet, däremot den dominerande synen fram till 2000-talet och är även så i dagsläget. EU:s diskrimineringsförbud och
regler om proaktiva åtgärder utgår främst från principen om mobilitet (Mikkola,
2010) men syftar även i viss mån till att bl.a. ändra praxis på arbetsplatsen, men
inte till att förändra strukturer. EU saknar kompetens att reglera utformningen av
sociala trygghetssystem eller privatsfärens frågor, och dess inflytande blir därför mer
begränsat än t ex. CEDAW.
I Norden är diskrimineringslagstiftningen relativt ny och har främst gällt arbetslivet. Sedan 1960-talet och till och med tidigare har de nordiska länderna betraktat
och främjat jämställdhet som en samhällelig princip och målsättning som har haft
både rättsliga och politiska dimensioner. Diskrimineringsförbuden har inte varit den
rådande ramen för jämställdhetspolitiken utan den samhällsdebatt som förts om vad
jämställdhetens reella innehåll borde vara. Efter att EU- rätten blivit bindande i alla
nordiska länder, har den bredare jämställdhetspolitiken fått en snävare rättslig ram
enligt vilken man har strikta regler om förbjuden direkt eller indirekt diskrimineJurist- og Økonomforbundets Forlag
16
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
ring men ganska få incitament och sanktioner för reella förändringar. Equality of opportunities har börjat dominera i stället för equality of outcome, dvs. jämställdhet i substantiell mening. Den traditionella jämställdhetspolitiken har dock inte förlorat sin
betydelse, men omfördelning som princip har tonats ner, vilket innebär att minoriteterna i allt större utsträckning får söka rättvisa via diskrimineringsorgan eller
domstolar. Bristen på socialpolitik och proaktiva åtgärder gör att regelverket ytterligare reproducerar starka individer som kan kräva sin rätt. Individuella klagomål
har dessutom sällan någon större inverkan på strukturer (jfr Fredman et al 2009).
En annan fråga gäller minoriteternas minoriteter: diskrimineringsreglerna gynnar
bara minoritetsgruppernas starkaste individer, inte de som mest skulle kunna vara i
behov stöd (Makkonen 2001).
Den nordiska välfärdsmodellen byggde ursprungligen på liberala idéer (Eek
1954) men har även haft som målsättning att skapa materiell rättvisa och att förändra strukturer. Den svenska välfärdsstaten har präglats av föreställningen om ett
kollektivt ansvar för människors välfärd och den grundläggande principen i socialrätten har varit solidaritet. Ett inkluderande och bosättningsbaserat välfärdssystem
med starka jämlikhetssträvanden har inneburit att specifika och individuella intressen getts en underordnad betydelse i socialpolitiken och i den könsneutrala rättsliga
regleringen av social trygghet. Idag präglas arbetsmarknads- och socialpolitiken i
Norden och övriga Europa av liberala föreställningar om valfrihet, oberoende och
självförsörjning, individuella rättighetsanspråk och anti-diskriminering (Wennberg,
2008). Gränserna för rättslig och politisk intervention har förstärkts med betoning
mer på privatlivets skydd och valfrihet än allmänna samhälleliga förbättringar, bl.a.
när det gäller jämställdhet. (Svensson 2005). Samtidigt med ökad mångfald har utrymmet för socialpolitiken krympt. Utgångspunkten har alltmer kommit att vara
att alla i rättssystemets ögon är »fria« och att rättssystemets uppgift är att bekämpa
olagliga hinder för friheten, inte att utifrån principen om solidaritet i dess positiva
mening garantera grundläggande materiella förutsättningar för inkludering i samhället.
På samma sätt som EU och dess övriga medlemsstater har de nordiska länderna
litat på mainstreaming som ett centralt fokus vid allt beslutsfattande för att lyfta
fram diskriminering, utsatthet och sämre positioner. Diskrimineringslagarna i Finland och Sverige kräver att mainstreaming och proaktiva åtgärder ska vara obligatoriska hos arbetsgivare och myndigheter, men dess uppföljning är svag. Även här är
problemet detsamma som i den liberala rätten för övrigt: man vill eller kan inte bekämpa problem som överskrider gränsen mellan offentligt och privat och inte heller
utmanas dikotomin mellan »starka« och »svaga« individer. Både hard law och soft
law har svårt att flytta fokus från starka individer och deras frihet till orättvisa sociala strukturer och sociala sammanhang där orättvisor upplevs. Effekterna av de
rättsliga metoder som används för att bekämpa dessa orättvisor blir begränsade och
märks därför inte i människors vardagsliv.
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
17
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
De sociala rättigheterna kan anses vara kärnan i den materiella rättvisan för att
garantera rätten till utbildning, hälso- och sjukvård, ekonomisk trygghet och sociala
tjänster i form av bl.a. barnomsorg och äldreomsorg. Men även de sociala rättigheterna utgår från att individerna är autonoma och oberoende och att de därmed i
första hand ska klara sig själva. En stor del av de sociala förmånerna förutsätter en
stark arbetsmarknadsanknytning. De som har svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden – exempelvis omsorgstagande kvinnor, lågutbildade, äldre arbetstagare och invandrare − har en svag position i välfärdssystemet som bygger på arbetslinjen och idén om att det ska löna sig att arbeta. Socialrätten har, trots sin omfördelande målsättning, inte kunnat utjämna strukturella skillnader som gör att
vissa personer/individer och grupper har sämre förutsättningar att leva upp till idealet om den autonoma och självförsörjande medborgaren (se Wennberg, 2008 ). Intersektionella perspektiv på de strukturella villkor som bidrar till inkludering och
exkludering i samhället har varit och är blygsamma. Europeisk integration och globalisering ställer dock den nordiska välfärdsmodellen inför nya utmaningar som
också synliggör behovet av intersektionella perspektiv, bl.a. när det gäller ensamkommande asylsökande barns inkludering, romers rätt att som EU-medborgare röra
sig fritt inom EU och kvinnors rätt att bära slöja i den offentliga sfären.
I korthet har den formella rättvisan fokus på individer, likhet, frihet och rättssäkerhet. Den har inte fokus på det som är svagt, marginellt, utsatt − tyst. Den löser
tvister men ändrar ingenting, dvs. den formella rätten förhåller sig i princip neutral
till social och ekonomisk makt för att kunna vara objektiv och rättvis. I linje med
denna utgångspunkt har diskrimineringsrätten som sitt syfte att påverka vissa typer
av diskriminering som bryter mot saklighetsprincipen, men den kan inte ändra rådande maktrelationer. Diskrimineringsrätten blir en mekanism att reproducera
samma utgångspunkter som den (neo)liberala rätten för övrigt bygger på. Därför
riskerar intersektionalitet sedd som formell likabehandling att reproducera dikotomin offentligt/privat och synen på starka individer. En stor del av intersektionalitetsdebatten handlar om kravet på att erkänna identiteter, alltså att känna igen
individer med rättigheter. Detta återspeglas även i synen på jämställdhet som en
fråga om enbart likabehandling. Även i samband med sexualitet, våld och familjepraxis utmanas sällan diskrimineringsrättens fundamentala gränsdragningar (Harjunen 2011).
Intersektionalitet som synliggörande
Intersektionella perspektiv utmanar den liberala synen på rättvisa och visar hur
denna syn är otillräcklig för att kunna behandla situationer där hänsyn borde tas till
en blandning av olika diskriminerande faktorer och effekter som leder till olika och
unika typer av diskriminering. När flera diskrimineringsgrunder behandlas tillsamJurist- og Økonomforbundets Forlag
18
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
mans och effektiva metoder för att motverka diskriminering saknas kan effekten bli
den motsatta: i stället för att titta på reella omständigheter blir synen på rättvisa
ännu snävare och koncentrerad på diskrimineringsförbud och identitetskategorier
(Kantola & Nousiainen 2009, Makkonen 2010, Somek 2011, Schömer 2011).
I rättspraxis kommer intersektionalitet inte till uttryck i någon större omfattning.
De nationella diskrimineringsmyndigheterna har beaktat denna fråga i viss mån,
exempelvis när det gäller kön och etnisk tillhörighet, kön och ålder, kön och sexualitet och kön och religion (se AD 2009:11, AD 2010:21, 2011:13) I Sverige har
diskrimineringsombudsmannen i olika rapporter hänvisat till teorier om hur olika
maktstrukturer samverkar och förstärker varandra, bl.a. när det gäller åldersdiskriminering i arbetslivet, diskriminering av funktionshindrade, diskriminering som ett
hot mot folkhälsan och diskriminering av homo- och bisexuella.1 I Finland har varken jämställdhetsombudet, diskrimineringsombudet eller den nationella diskrimineringsnämnden behandlat några egentliga intersektionella mål. De har lämnat utlåtanden där det har varit fråga om tjänster (rätt till skola eller dagvård på eget språk,
rätt till bostad, inträde på restaurang osv) eller rättigheter i arbetslivet (religiös
praxis på arbetsplatsen och arbetsdräkten). Romska eller muslimska klädesplagg på
arbetsplatsen är de fall som rört arbetsdräkten där intersektionalitetsperspektivet
tydligast aktualiseras. Det finns inga fall där flera diskrimineringsgrunder och deras
kumulativa effekter behandlats.2 Det finns inte heller någon betydande rättspraxis i
EU-domstolan (EUD). Både EU-rätten och de nationella rättssystemen undviker
samma problematik: frågan om (den osynliga) standarden och hur de som avviker
från denna eller inte kan anpassa sig till den hamnar i skymundan, och kopplingen
av standarderna till dikotomin offentlig/privat. Däremot är den nyare diskrimineringsrättens principiella utgångspunkt inte assimilering utan social orättvisa som
kan drabba individer p.g.a någon personrelaterad orsak. De nuvarande reglerna och
metoderna motsvarar dock inte detta mål, de kan helt enkelt inte operationaliseras
på ett så brett sätt som skulle önskas.
I linje med vad de los Reyes, Molina och Mulinari (2002) menar, betyder intersektionalitet för oss både att erkänna individer och deras rättigheter och att synliggöra utsatthet. Vi menar att det formella erkännandet i sig inte är tillräckligt utan
att de människor och situationer som inte representeras i rätten också behöver synliggöras. Utsatthet lyfts fram för att aktivt bekämpa orättvisor i stället för att osynliggöra och harmonisera såsom den liberala rätten ofta gör. Däremot är vår utgångspunkt densamma som i den formella rättviseideologin när det gäller rättvisa:
alla borde reellt ha samma fri-och rättigheter och samma möjligheter. Skillnaden är
att det inte längre räcker med att undanröja hinder för friheten på en individuell
nivå och på den offentliga sfärens nivå, utan att förändra även sådan praxis och såd1
2
http://www.do.se/sv/Sok-Siteseeker/?quicksearchquery=intersektionalitet
http://www.intermin.fi/intermin/hankkeet/sltk/home.nsf/PSBD?openview
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
19
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
ana strukturer som leder till diskriminering i den privata sfären. Timo Makkonen
skriver i sin avhandling Equal in Law, Equal in Fact (2010) att antidiskriminering är
ineffektiv därför att den bara fokuserar på vissa historiska former av diskriminering
(exempelvis rasifiering) men helt förbiser och osynliggör alla slags vardagliga former
av diskriminering. Systemet är ineffektivt också därför att reglerna sanktioneras enbart efteråt genom individuella klagomål som inte har någon effekt på praxis. Han
efterlyser mer aktiva åtgärder och metoder för att bekämpa diskriminering. Han
utmanar dock inte dikotomierna fullt ut, de mellan formell och substantiell rättvisa
och mellan den offentliga och den privata sfären. Med andra ord efterlyses substantiell rättvisa utan att de grundläggande konstruktioner och dikotomier som vårt liberala rättssystem bygger på analyseras.
Att utmana dikotomin offentlig/privat
Materiell rättvisa förutsätter i motsats till den formella rättvisan att differenser och
sämre positioner synliggörs, att dikotomin offentlig/privat utmanas och att åtgärder
vidtas för att ändra dessa. Det blir därför viktigt att identifiera och ändra de gränsöverskridande mekanismer som reproducerar sämre positioner: ideologier,
praxis/social praktik och strukturer som konstruerar vissa skillnader som essentiella
eller som begränsar vissa individers möjligheter. Syftet är i princip detsamma som i
traditionellt rättvisetänkandet: att alla ska ha lika möjligheter. Men i stället för att
låta bli, borde man kunna intervenera i sociala relationer och strukturer även i den
privata sfären där många olika diskrimineringsgrunder samverkar. I stället för att
skydda existerande kulturella och religiösa praktiker kan intersektionalitet utgöra
en metod för att avslöja och synliggöra deras skadliga effekter – utan att behöva
diskutera om vem som assimilerar sig till normen eller inte. Här är socialrätten kärnan, men även den borde förändras på ett fundamentalt sätt.
Vi menar att det krävs både recognition – att individer synliggörs i familjen eller
gruppen – och redistribution, d.v.s. att de materiella förutsättningarna för inkludering och integration förbättras. Samtidigt kan sådana mönster som förhindrar individens frihet synliggöras exempelvis inom familjens, kulturens eller religionens sfär.
Ekonomiska argument borde inte heller kunna användas som ursäkt för att tillräckliga medel för integration inte ges, exempelvis språkundervisning för invandrare,
boenden för ensamkommande barn, ekonomiskt bistånd till familjer och barn o.s.v.
Där behövs det regler för att garantera rättigheter. Inom socialrätten har liknande
diskussioner kontinuerligt förts, men dessa har framförallt handlat om de sociala
rättigheternas styrka och utkrävbarhet(se Stoor, 1990; Hollander, 1995; Vahlne
Westerhäll, 2002; Gustafsson, 2002). Vid den svenska socialtjänstlagens (SFS
1980:620) tillkomst fanns en stor tilltro hos lagstiftaren till dess möjligheter att förändra samhället (Åström, 2000). Denna ramlag, som nu upphört och ersatts med
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
20
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
en ny socialtjänstlag (SFS 2001:453), innehåller målsättningar för olika grupper,
såsom barn och unga, brottsoffer, äldre, missbrukare och funktionshindrade och
ställer krav på insatser från kommunen såväl på individuell- grupp- som samhällsnivå. För att uppnå målet om materiell rättvisa, jämlikhet och jämställdhet mellan
män och kvinnor behövs dock fortfarande nya metoder och angreppssätt. Antidiskrimineringens interna dikotomi mellan individbaserade sanktioner (klagomål, skadestånd) och proaktiva åtgärder (handlingsplaner, jämställdhetsintegrering) passar
dåligt ihop med socialrättens mål. Varje myndighet eller tjänsteman borde kontinuerligt följa upp olika typer av sociala orättvisor för att både kunna identifiera individer och grupper i behov av olika stöd och leverera det stöd som de behöver. För
detta behöver ekonomiska och administrativa resurser tillhandahållas och olika metoder för uppföljning utvecklas. Politiskt formulerade planer som kanske aldrig tilllämpas i praktiken räcker inte till.
Intersektionalitet i praxis
Den intersektionella kritiken har oftast innehållit kravet på att synliggöra identiteter och fastställa rättigheter. Med andra ord har det varit frågan om att garantera
alla individers inträde i »rättigheternas värld«. Fokus borde flyttas till den vardagliga praktik där orättvisor upplevs. Eftersom de flesta intersektionella situationer
har sin grund i den privata sfären, är erkännandet inte tillräckligt. Då handlar det
inte bara om att garantera individernas likabehandling och aktivering i samhällsoch arbetslivet utan även om att synliggöra den privatkontext som producerar och
reproducerar exkludering och utsatthet. Sällan problematiseras att själva de värden
som ska försvaras och garanteras (såsom kultur, språk och religion) även kan fungera diskriminerande mot vissa individer, samtidigt som de kan fungera som diskriminerande faktorer i samhällslivet. Spänningen mellan individen och gruppen eller familjen har inte varit viktig för den liberala rättvisan som framförallt gällt jämlikhet mellan fria individer i den offentliga sfären. En sådan institution som familjen
åtnjuter ett skydd mot intervenering och är därför oftast utanför de rättsliga metodernas räckvidd, med vissa undantag som exempelvis vid ingripanden när barn riskerar att fara illa i familjen. De senaste decenniernas förändrade syn på genus har
dock utmanat denna gränsdragning mellan privat och offentligt, men samma breda
kritik återstår att applicera på intersektionella situationer.
I det följande exemplifierar vi vår poäng genom att presentera några aktuella fall
där flera diskrimineringsgrunder interagerar. Vi utgår från att den nutida diskrimineringsrätten dåligt, eller inte alls, tillämpas på sådana situationer. Ofta handlar det
om fall där kön interagerar med någon annan grund, exempelvis etnisk tillhörighet,
religion och funktionshinder. Dessa situationer kräver både synliggörande och erkännande (exempelvis att invandrarkvinnor som stannar kvar i hemmet inte helt
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
21
osynliggörs vid integrationen) och att aktiva åtgärder, sådana som socialtjänstlagen
egentligen förutsätter, som att förebygga, söka upp och erbjuda stöd för att frigöra
resurser och skapa möjligheter, inte bara riktas mot de som själva har kraft att integreras och som kan leva upp till normen om den autonoma och fria individen. Vi
menar att man borde både kunna känna igen individer och se problemen i sitt sammanhang i den privata och offentliga sfären och intervenera med positiva åtgärder
för att skapa möjligheter – utan att för den skull kräva assimilering.
Kön & etnicitet
Målet att öka invandrarkvinnors arbetskraftsdeltagande och påskynda etableringen
på arbetsmarknaden utgör ett exempel där frågan om flera diskrimineringsgrunders
samverkan skulle kunna aktualiseras men där erkännandet främst tar sikte på assimilering. Den s.k. AKKA-utredningen (SOU 2012:9) har genomfört en kartläggning av nyanlända utrikes födda kvinnors och mäns uttag av föräldrapenning och
föreslår att det svenska regelverket behöver ses över. Mot bakgrund av föräldrapenningens syfte – att underlätta för föräldrar att kombinera arbete med vård av barn i
samband med barnets födelse – framstår enligt utredningen den nuvarande utformningen av föräldraförsäkringen som en felkonstruktion (s. 17). Den svenska föräldraförsäkringens generösa regler anses utgöra en risk för att invandrade kvinnor låses
in i familjen. Nyanlända invandrares rätt till omfördelning, i detta fall den bosättningsbaserade föräldrapenningen, ifrågasätts främst med utgångspunkt i en marknadsanpassad liberal syn på individen som självförsörjande. Även om vi menar att
integrering i samhällslivet kräver utbildning och deltagande i arbetslivet, och att
den möjligheten aktivt borde erbjudas till alla, borde denna marknadsliberala utgångspunkt som bygger på assimilering inte vara det enda möjliga alternativet för
en bibehållen rätt till social trygghet i likhet med andra bosatta i landet. Alla borde
istället kunna kombinera omsorg och ett aktivt liv i samhället på ett flexibelt sätt
utan att någon sfär, varken den privata eller offentliga, blir en kvinnofälla, särskilt
när det som i detta fall gäller kvinnor som invandrat till Sverige.
Kön & funktionshinder
Funktionshinder för vanligtvis med sig olika behov av insatser, exempelvis i form av
personlig assistans, färdtjänst och ledsagning, behov av information på teckenspråk
samt anpassande åtgärder för att öka funktionshindrades tillgänglighet. Behoven är
ofta mycket personliga och det kan dessutom finnas genus- och kulturrelaterade
faktorer som hänsyn måste tas till. Samma typ av tjänster passar inte alla. Intersektionalitetsprincipen betyder att man känner igen olika personer och deras olika behov i deras reella kontext och anpassar tjänsterna enligt dessa behov. Exempelvis har
de finska handikapporganisationernas kvinnodelegation uttryckt sin oro för att
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
22
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
funktionshindrade kvinnor inte får tillräckligt information på teckenspråk på kvinnojourer och skyddshem eller att lokalerna inte är anpassade för behoven.3 Även
kulturell bakgrund kan medföra ett behov av att variera åtgärderna. Exempelvis får
funktionshindrade invandrare speciell information på många olika språk om de
tjänster som står till buds, men informationen är ganska allmänt hållen och ger inte
konkreta exempel på hur tjänsterna fungerar för olika individer och grupper. I arbetet med invandrare syns genus inte alls.4 Det tycks vara vanligt att hänsyn tas till
bara en differens i taget. Det innebär att många människor därför lätt kan hamna i
skymundan och bli osynliggjorda.
Etnicitet & ålder
Etnicitet och ålder som samverkande grunder för diskriminering kan exemplifieras
med den utsatthet som den fria rörligheten och ökad globalisering i övrigt medför
för många barn. Denna utsatthet, bl.a. i form av barnfattigdom, barnarbete och
människohandel, aktualiserar behovet av intersektionella perspektiv. Diskussionen
om barns välfärd förs idag alltmer i en internationell politisk och rättslig kontext,
där rättsliga principer och gemensamma målsättningar i form av soft law har kommit att få en allt större betydelse för hur barnets rättigheter utformas och förstås
och hur ansvaret för barnets välfärd och skydd ska fördelas mellan offentliga och
privata aktörer (barnet, familjen, staten eller ideella organisationer). Den svenska
intervenerande och »goda« välfärdsstaten tycks, som en del i rättens globalisering,
vara i omvandling, med minskad »politisering« och ökad »juridifiering« genom att
de individuella (liberala) fri- och rättigheterna lyfts fram samtidigt som utrymmet
för omfördelning begränsas och krymper (se bl.a. Vahlne Westerhäll, 2002; Wennberg, 2008). Ansvarsfördelningen för ensamkommande asylsökande barn, romska
barns utsatthet när de som EU-medborgare rör sig över gränser i Europa och frågan
om s.k. papperslösa barns rätt till skolgång och hälso- och sjukvård är exempel som
visar på betydelsen av intersektionella perspektiv i spänningsfältet mellan formell
och materiell rättvisa. FN:s barnkommitté har kritiserat Sverige för att artikel 2 om
icke-diskriminering i barnkonventionen inte fått genomslag för alla barn som befinner sig inom svensk jurisdiktion (CRC/C/SWE/CO/4, 12 June 2009). Den stora ökningen av ensamkommande asylsökande barn i Sverige har synliggjort att det i
många kommuner saknas politisk vilja, bristande kunskap och att resurser för att ta
emot dessa barn inte prioriteras. Nyligen föreslogs i ett betänkande (SOU 2011:64)
3
4
Vammaisjärjestöjen naisverkosto vaatii turvakoteja esteettömiksi 2.2.2012, http://cpliitto.fi/suomen_cpliitto_ry/ajankohtaista/vammaisjarjestojennaisverkosto_vaatii_turvakoteja_esteettomiksi.html
http://www.tukikeskushilma.fi/index.php?option=com_content&task=view&id=6&Itemid=8
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
23
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
att staten ska kunna tvinga kommuner att ta emot ensamkommande asylsökande
barn, vilka enligt socialtjänstlagen ska ha samma rättigheter som andra barn som
vistas i kommunen.
I Finland finns en stark tendens att delegera sociala tjänster till den s.k. tredje
sektorn, dvs. till privata aktörer såsom olika föreningar, men det finns praktiskt taget ingen kontroll över hur de följer lagstiftningens principer. Exempelvis har den
ideella organisationen Ensi- ja turvakotien liitto varit främst ansvarig för jourer och
skyddshem i hela landet, och nu har de även tagit ansvar för invandrarfamiljer. Projektet »En barnfamilj som asylsökande« har som syfte att förebygga våld i dessa familjer, särskilt mot barn. Inget garanterar att detta eller andra liknande projekt tar
tillräcklig hänsyn till multipla eller intersektionella diskrimineringsdimensioner.
Frågan kan också ställas om synliggörandet av barns utsatthet innebär att kvinnors
situation blir osynliggjord?
Att känna igen individer och deras behov
En central fråga som följer på vår kritik av den formella antidiskrimineringsrättens
tillkortakommanden när det gäller att åstadkomma rättvisa är hur den intersektionella analysen kan dekonstruera rättens personer och identiteter. Först måste ett antal fundamentala frågor ställas. Hur mycket har de rättsliga representationerna av
identiteter baserats på eller avlägsnats från det klassiska formella personbegreppet
och dess inbyggda och dolda differenser – för att öppet kunna visa differenser och
mångfald? Hur konstrueras och legitimeras multipla identiteter? Hur konstrueras
deras inbördes relationer, exempelvis i hierarkisk ordning? Hur placerar man dem i
kontext, offentlig eller privat?
En annan fråga är hur utsatta och sämre positioner kan identifieras och analyseras. I vilka kontexter kan man identifiera sådana positioner, och vilka positioner är
osynliga? Hur framställs utsatthet i rättsliga definitioner? Hur åtgärdas eller motverkas den? Vad skulle behövas för att motverka utsatthet? Hur ser relationen mellan offentliga och privata åtgärder ut? Många kränkningar av de fundamentala
mänskliga rättigheterna sker i skuggan av privatlivets skydd, och då måste frågan
ställas om hur detta skydd upprätthålls i de fall då det gäller utsatta personer, oavsett om det gäller barn, äldre, invandrare, religiösa gruppers medlemmar eller familjemedlemmar. Samtidigt måste det framhållas att alla har en rätt till ett skydd för
sitt privatliv, och att ekonomiska eller andra resonemang inte får frånta människor
denna rättighet.
Identiteter och utsatta positioner hör ihop med diskrimineringsrättens syfte – att
bekämpa orättvisor. Man kan inte diskutera diskrimineringen utifrån vilka grupper
och identiteter som helst. Ett problem i samhället, en struktur, mekanism eller
praxis som systematiskt missgynnar vissa människor p.g.a. någon orsak som har
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
24
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
med deras identitet att göra måste kunna identifieras. Syftet är ju i första hand att
förändra den sämre positionen, inte att ställa olika sociala grupper emot varandra.
Den neoliberala trenden betonar först och främst friheten, särskilt det fria valet.
Då betonas de traditionella friheterna, den s.k. negativa friheten mot intervenering.
Detta synsätt gynnar främst starka individer. Däremot är de s.k. ESK-rättigheterna
(ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter) viktiga för de som är utsatta, men
de glöms ofta bort när man pratar om rättigheter. I nationella rapporter till FN om
efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna blir det synligt hur man betonar olika
typer av rättigheter, medan andra osynliggörs.
I den nationella handlingsplanen för grundläggande och mänskliga rättigheter
2012-2013 i Finland5 lyfter regeringen särskilt fram ESK-rättigheterna och deras
betydelse för utsatta och marginaliserade grupper och individer: barn, ungdomar,
invandrare, romer, funktionshindrade, äldre osv. Handlingsplanen innehåller flera
exempel på åtgärder som skulle hjälpa dessa grupper att få bostad, utbildning och
jobb samt att bli delaktiga medlemmar av det civila samhället genom olika sociala
och kulturella program. Det anses vara viktigt att utjämna sociala skillnader i välfärd och hälsa (KASTE-projektet). Även om man kan tvivla på att alla dessa mål
kan uppnås, är det viktigt att notera den breda synen på rättigheter och tanken på
att individerna måste ha rättigheter också när det gäller social trygghet, inte enbart
när det gäller det fria valet. Rättigheterna kan användas för att bekämpa utsattheten om de ges tillräckligt med substans.
I Sveriges nationella rapport 20106 presenteras en i jämförelse med Finland snävare och mer formell syn på rättigheter. Att bekämpa diskriminering och främja
mänskliga rättigheter i samhället förblir enligt den svenska regeringen en övergripande prioritering, men de sociala rättigheterna och rättigheternas substantiella karaktär framhålls sparsamt, om än inte alls i rapporten. Istället ges stor tilltro till den
nya diskrimineringslagens (SFS 2008:567) förmåga att bekämpa diskriminering.
Bekämpningen av våld mot kvinnor och allt våld i nära relationer, inklusive i relationer mellan par av samma kön, kommer även i fortsättningen att vara en prioriterad fråga, liksom att garantera att äldre personer och personer med funktionsnedsättningar fullt ut kan komma i åtnjutande av sina rättigheter. Att respektera samernas och andra nationella minoriteters rättigheter, samt rättigheterna för invandrare, flyktingar och asylsökande, framhålls som en fortlöpande skyldighet. Arbetet
med den svenska regeringens långsiktiga mål att uppnå full respekt för de mänskliga rättigheterna ses som en fortlöpande process. Regeringens bedömning är att
nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter är en adekvat arbetsmetod.
Utvärdering av dessa samt rekommendationerna från Delegationen för mänskliga
5
6
http://www.om.fi/sv/Etusivu/Ajankohtaista/Uutiset/1330603579844)
http://www.manskligarattigheter.gov.se/dynamaster/file_archive/100505/71a3f4a577a9066370e29121cd758768/UPR%20rapport%20svenska%202010.pdf
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
25
rättigheter i Sverige, ses som viktiga underlag för det fortsatta arbetet med frågor
om mänskliga rättigheter i Sverige.
Sammanfattning: Intersektionalitet på gränsen mellan
offentligt och privat
Många intersektionella situationer förknippas med religion, familj, kultur, social
praktik och identitetskonstruktioner i privatlivet som vanligen skyddas mot intervention. Dessa situationer representerar inte den typiska standardsituationen i antidiskrimineringsrätten, i vilken fria individer jämförs med varandra på arbetsmarknaden enligt den formella rättvisans principer. Vi menar att individernas situation i
stället borde placeras och ses i sin kontext, dvs. individernas frihet måste jämföras
med kulturella, sociala och ekonomiska mönster som skapas i nära relationer. Även
jämförelser i den offentliga sfären, som i arbetslivet, baserar sig på förståelser av hur
identiteter konstrueras i den privata sfären. Jämförelsen vid t.ex. anställning kan
tjäna som ett exempel – för att komma till en sådan jämförelsesituation kan individen ha haft flera trösklar att överskrida inom den privata sfären, inte minst på
grund av föreställningar om kön, ålder o.s.v. Rätten borde istället utgå från att diskrimineringsförbudet spelar roll i vissa kontexter, exempelvis i arbetslivet, men att
det krävs mer: interventioner och substantiella åtgärder. Dessa interventioner och
åtgärder skulle kunna överlappa varandra i intersektionen mellan offentligt och privat.
Skyddet för svagare individer och skyddet för religiösa, kulturella och liknande
rättigheter är inte alltid identiska. Individen måste ibland skyddas mot sin grupp.
Avsikten med detta konstaterande är inte att påverka de mest privata och intima
förhållanden som bl.a. kärlek, tro och livsåskådning samt gemenskap utan att problematisera sådan social praktik som används som medel för maktutövning. Det
blir återigen en fråga om gränsdragningar: i den skyddade privatsfären borde bara
sådan praxis som är frivillig och valfri ingå, inte förtryckande social praxis.
Intersektionalitet är, som vi ser det, inte en process som förstör institutionerna,
exempelvis familjen, utan något som kan förbättra dem. Föreställningar om familjen i rätten (se exempelvis Burman & Gunnarsson, 2001; Gunnarsson, Burman &
Wennberg, 2004) har hittills på ett mycket tydligt sätt främjat vissa individers livskvalitet, exempelvis fria autonoma medelklassmän, men frågan är hur alla individer
kan inkluderas. Som vi ser det, handlar det om att normen om vissa »självklara«
privilegier och valfriheter behöver brytas. Vem ska ha nytta av och vem ska betala
för tillhörigheten och omsorgen? Borde inte ansvar och nytta fördelas jämt? Denna
fråga hör inte direkt till tillämpningen av antidiskriminering, men den är grunden
för de dikotomier som finns bakom vår nuvarande syn på rättvisor och orättvisor:
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
26
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
att orättvisor i privatsfären behandlas på ett annorlunda sätt än i den offentliga sfären (Pylkkänen, 2012).
Identifiering och synliggörande av de aktuella omständigheter som förhindrar
fritt agerande och positiv frihet är i kärnan i den nordiska socialpolitiken (Nousiainen, 2001) men denna dimension tycks numera vara något snävare än tidigare.
Man vill undanröja hinder för aktivt deltagande i arbetslivet och bristen på utbildning eller språkkunskaper och diskriminering m.m. lyfts fram. Dagens utveckling
går mot privatisering, valfrihet, aktivering och oberoende. Däremot fokuseras
mindre på det privata livets omständigheter. För att reell och materiell rättvisa och
jämställdhet ska kunna uppnås måste det enligt vår mening vara möjligt att intervenera i den privata sfären i större utsträckning.
Litteraturliste
Burman, Monica & Gunnarsson, Åsa (2001), Familjeföreställningar. Om familjens betydelse inom juridik, ekonomi och forskning, Uppsala: Iustus förlag.
Conaghan, Joanne (2008), Intersectionality and the Feminist Project in Law. I: Grabham, Emily,
Cooper, Davina, Krishnadas, Jane & Herman, Didi (eds.), Intersectionality and Beyond: law,
power and the politics of location. London: Routledge Cavendish.
Concluding Observations of the Committee on the Rights of the Child: Sweden CRC/C/SWE/CO/4, 12 June 2009.
Crenshaw, Kimberlé (1989), Demarginalising the Intersection of Race and Sex. A Black Feminist Critique of Antidiscrimination Doctrine, Feminist Theory and Antiracist Politics. University of Chicago Legal Forum 14, 139; 29p.
Davies, Margaret (2008), Asking the Law Question. 3rd. ed., Sydney: Lawbook.
de los Reyes, Paulina, Molina, Irene & Mulinari, Diana (red.), (2002) Maktens (o)lika förklädnader:
kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige: en festskrift till Wuokko Knocke, Stockholm: Atlas.
Eek, Hilding (1954), Socialrätt: Föreläsningar av Hilding Eek, Stockholm: Institutet för offentlig
och internationell rätt.
Fredman, Sandra et al (2009), Making Equality Effective: the Role of Proactive Measures. European
Commission, Directorate-General for Employment, Social Affairs and Equal Opportunities.
Fraser, Nancy & Honneth, Axel (2003), Redistribution or Recognition? A Political-Philosophical Exchange. London: Verso.
Gunnarsson, Åsa, Burman, Monica & Wennberg, Lena (2004), Economic Dependence and SelfSupport in Family, Tax and Social Law. I: Svensson, Eva-Maria, Pylkkänen, Anu & NiemiKiesiläinen, Johanna, Nordic Equality at a Crossroads. Feminist Legal Studies Coping with Difference, Aldershot: Ashgate, ss. 135-166.
Gunnarsson, Åsa, Svensson Eva-Maria & Davies, Margaret (red.) (2007), Exploiting the Limits of
Law. Swedish Feminism and the Challenge to Pessimism, Aldershot: Ashgate.
Gustafsson, Håkan (2002), Rättens polyvalens. En rättsvetenskaplig studie av sociala rättigheter och
rättssäkerhet, Lund Studies of Law, Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
Hancock Ange-Marie (2007), Intersectionality as a Normative and Empirical Paradigm. Politics
and Gender 2007 (3), 248-254
Harjunen, Hannele (2011), Intersectionality Report: Finland. Report analyzing intersectionality in gender equality policies for each country and the EU. Vienna: IWM.
Hirdman, Yvonne (1990), Genussystemet. I: SOU 1990:44, s. 73-116.
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
27
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
Hollander, Anna (1995), Rättighetslag i teori och praxis, Uppsala: Iustus förlag.
Kantola Johanna & Nousiainen, Kevät (2009), Institutionalising Intersectionality in Europe: Legal and Political Analyzes. International Feminist Journal of Politics 11 (4), 459-477.
Larsson, Bengt, Letell, Martin & Thörn, Håkan (2012), Transformations of the Swedish welfare state:
from social engineering to governance, New York: Palgrave Macmillan.
Makkonen, Timo (2001), Ethnic Fairness and the Management of a Modern Welfare State: Of
Law, Politics and Values. I: Scheinin, Martin (ed.) Welfare State and Constitutionalism – Nordic
Perspectives. Nord 2001:5. Copenhagen: Nordic Council of Ministers.
Makkonen, Timo (2010), Equal in Law, Unequal in Fact. Racial and Ethnic Discrimination and the
Legal Responses thereto in Europe. Dissertation, Faculty of Law, University of Helsinki.
Mikkola, Matti (2010), Social Human Rights of Europe, Karelactio.
Myrdal, Alva & Myrdal, Gunnar (1934, nytryck 1997), Kris i befolkningsfrågan, Falun: Bokförlaget Nya Doxa.
Nousiainen, Kevät (2001), Transformative Nordic Welfarism. Liberal and Communitarian
Trends in Family and Market Law. I: Nousiainen Kevät et al (eds.) Responsible Selves. Women in
the Nordic Legal Culture. Aldershot: Ashgate, s. 25-70.
Pylkkänen, Anu (2009), Trapped in Equality. Women as Legal Persons in the Modernisation of Finnish
Law. Helsinki: SKS.
Pylkkänen, Anu (2012), Vaihtoehto avioliitolle: seksuaalisuudesta yhteistalouden sääntelyyn. Tampere:
Vastapaino.
Salonen, Tapio (2012), Barns ekonomiska utsatthet. Årsrapport 2012.
Schömer, Eva (2011), Osynliggörande av multipel diskriminering i den svenska diskrimineringslagstiftningen. I: Svensson, Eva-Maria et al (red.) På vei. Kjønn og rett i Norden, Göteborg: Makadam, s. 115-144.
Somek, Alexander (2011), Engineering Equality. An Essay on European Anti-Discrimination Law,
Oxford: Oxford University Press.
SOU 2012:9 Förmån och fälla. Nyanländas uttag av föräldrapenning.
SOU 2011: 64 Asylsökande ensamkommande barn. En översyn av mottagandet.
Stoor, Håkan (1990), Rättslig reglering av den kommunala socialvården, Helsingfors universitet.
Svensson, Eva-Maria (2005), Ökad målstyrning och ny kunskap inom jämställdhetsområdet. I:
Rothstein, Bo och Vahlne Westerhäll Lotta (red.), Bortom den starka statens politik? Stockholm:
SNS Förlag.
Vahlne Westerhäll, Lotta (2002), Den starka statens fall? En rättsvetenskaplig studie av svensk social
trygghet 1950-2000, Stockholm: Norstedts förlag.
Verloo, Mieke (2001), Another Velvet Revolution? Gender Mainstreaming and the Politics of Implementation. IWM Working paper no 5/2001, Vienna.
Walby, Sylvia (2005), Gender Mainstreaming: Productive Tensions in Theory and Practice. Social Politics, International Studies in Gender, State and Society 12 (3), 321-343.
Wennberg, Lena (2008), Social Security for Solo Mothers in Swedish and EU Law. On the constructions
of normality and the boundaries os social citizenship, Uppsala: Iustus förlag.
Åström, Karsten (2000), Allmosor, skyldigheter och rättigheter i den sociala lagstiftningens
historia. I: Puide, Annika (red.), Socialbidrag i forskning och praktik, Centrum för utvärdering av
socialt arbete, Göteborg: Gothia, ss. 16-30.
Internetkällor
http://www.do.se/sv/Sok-Siteseeker/?quicksearchquery=intersektionalitet
http://www.intermin.fi/intermin/hankkeet/sltk/home.nsf/PSBD?openview
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
28
RETFÆRD ÅRGANG 35 2012 NR. 3/138
Vammaisjärjestöjen naisverkosto vaatii turvakoteja esteettömiksi 2.2.2012, http://cpliitto.fi/suomen_cpliitto_ry/ajankohtaista/vammaisjarjestojen_naisverkosto_vaatii_turvakoteja
esteettomiksi.html
http://www.tukikeskushilma.fi/index.php?option=com_content&task=view&id=6&Itemid=8
http://www.om.fi/sv/Etusivu/Ajankohtaista/Uutiset/1330603579844)
http://www.manskligarattigheter.gov.se/dynamaster/file_archive/100505/71a3f4a577a9066370
e29121cd758768/UPR%20rapport%20svenska%202010.pdf
Rättsfall
AD 2009:11
AD 2010:21
AD 2011:13
Anu Pylkkänen & Lena Wennberg
