Theory of Everything Reviews
The Theory of Everything is a solo performance piece written and
performed by Stephen Rappaport and directed by Judith Hollander
SVD
En djävulens advokat med politiskt allvar " Det är något paradoxalt med att
förnimma en ond karaktär i en riktigt bra skådespelare. Sympatin för aktören nästlar sig
liksom in i avskyn mot rollen hos den deltagande åskådaren. Stephen Rappaport är en
rysligt skicklig skådespelare. Men det var också Adolf Hitler för sin publik. Om detta och
många andra etiska krux handlar den oemotståndligt motbjudande monologen Theory of
everything. Fullblodsproffset Rappaport är hundraprocentigt skärpt från första stund och
trots att han talar engelska har han publiken i sin hand genom hela
föreställningen. Kroppsliga uttryck genererar verbala och vice versa. Han kan stå mitt på
scenen i en strimma ljus och växla ämne förväxlingskomedi på egen hand alltså, men
med rätt så brutala ämnen. Som djävulens advokat frågar han: hur kan man förlåta
Hitler? Frågan ställs efter en buto dans tills ydtysk allsång. De tvära kasten motiveras
helt enkelt medatt det handlar om teater. "I&m an actooor", påminner Rappaport oss om
gång efter annan. Och så stiger han in i allvaret igen. Han har nämligen en teori, lånad
från de kvantfysiker som hävdar att universum hänger samman av osynliga, subatomära
band. Hos människor innebär detta att skillnaden mellan det inre och yttre upplöses. När
jag riktar kärlek till en annan där ute finns den också inombords, säger Rappaport med
ett leende, och tillägger så snart publiken har nickat klart: "Samma sak gäller ondska".
Blicken hårdnar plötsligt. Det är i sådana skeden en tvär ambivalens uppstår och
åskådaren måste fråga sig vad hon eller han söker göra sig till ett med. Rappaport har
något av Lenny Bruces fränhet, men också Mel Brooks galenskaper; hans identitetsspel
kan bära ett politiskt allvar som hos Anna Deavere Smith (en afro-judisk aktris från New
York, som gör solonummer av spända mellankulturella konflikter), men kan också göra
sitt namn till en ironisk lek likt rapparen Eminem. Rappaport drivs av en libido som inte
gör skillnad på attraktion och aggression. Detta neurotiska glidmedel gör
rollväxlingarna blixtsnabba. Snart står han där med läppstift och karikerar en agent från
Hollywood, som förklarar för "Stephen" hur svårt det kommer att bli att hitta en filmroll
åt honom. Huruvida sådana skeden är självbiografiska spelar mindre roll - vilket alter
ego eller inkognito som helst kan bli trovärdigt med rätt timing och touche. Theory of
everything är en spännande, provocerande och mycket sevärd start på den två veckor
långa Rappaport-festival som nu har inletts och som bjuder på ytterligare två monologer,
plus ett par konserter med Stephen Rappaport Band. Utmanande idéteater är sällsynt,
men här får man en intensiv dos och dessutom en öl till eftersnacket."
SvD Ola Johansson
PICK OF THE WEEK/THEATER/LA WEEKLY
THE THEORY OF EVERYTHING Heavily influenced by European and Japanese
theater schools, Stephen Rappaport emerges on the stage, powdered white like a ghoulish
lecturer, and says, "Everything you‚re about to see and hear this evening is utterly real
and true." That‚s the first lie. What proceeds, besides a dramatization of Rappaport’s
theory of everything (which is really chaos theory, boiled down) are compelling retellings
of a fictional tryst between the performer and Adolf Hitler. In each iteration, Rappaport
sheds yet another layer of illusion, effectively charting the journey of his self-image from
hero to fool. And throughout, this ghostly apparition leaps out of character to comment
on his own sojourn from being an artist of integrity to a hawker for Beck‚s Beer;
however, this is not a mere personal story. The piece is as much about historical memory
and forgiveness as it is about the performer. With tongue entrenched in cheek, Rappaport
is as frenetic as he is smart, able to crack innumerable jokes while also speaking with
deadpan profundity on grave themes, all the while sustaining an irresistible audience
rapport.
Backstage West L.A.
The Theory of Everything…..You have entered the storefront theatre from the rear, past
odd metal sculptures, and when the lights go down, you are greeted by Stephen
Rappaport, who is wearing a hoop skirt and white face, and is moving in a most tortured
slow Butoh waltz to creepy German music. From this disconcerting opening comes a
remarkable work, tying together elements of string theory in quantum physics, Jewish
identity, the vagaries of being an actor in Los Angeles, and three potential ways to deal
with Adolph Hitler if you're female and can transcend time and space.Rappaport, with a
commanding presence, begins as a lecturer, interrupting his own thoughts in a cascade
of ideas. They leap to and fro with a dexterity equal to his physical presence, the latter no
doubt improved by his work with Jerzy Grotowski colleague Ingemar Lindh in Stockholm,
where this piece recently premiered. Rappaport has the uncanny ability to project joyful
silliness, with his tale of changing his last name, when deemed too Jewish, to
"Squatmonque," pronounced "Squatmonkey." Yet his trans-temporal trip to World War II
Germany creates a horrific variety of scenarios as he becomes a woman who has three
very different sexual encounters with Hitler."I'm going to lay my cards on the table," he
says on more than one occasion, but this startling one-man piece shifts from playing to
business to Tarot cards with alacrity. Director Judith Hollander knows how to get the
most of Rappaport's physical training, for when his tortured visage is at one point almost
unbearable, he shifts into a leaping dance of newly found wanton, feminine freedom,
complemented by some Beck's beer. In portraying himself as an actor whose agents
describe him as a mixture of "Steven Berkhoff and a sewer rat," Rappaport does himself a
humorous injustice. For his writing and acting here show a sensibility as essential yet as
hard to fully define as those super-strings that make up the theory of everything in the
physical world.Reviewed
By Brad Schreiber
Dagens Nyheter
THEORY OF EVERYTHING Rafinerad minifestival med Rapapport "Under drygt
en vecka pågår "Stephen Rappaport at Kilen", en minifestival med en skådespelare vars
namn den senaste tiden blinkat som en kringfarande satellit i det svenska och
internationella teaterlivet. Senast regisserade han "Hej alla djävlar" med Teater
Overground. "Rosenrasande bra", skrev Pia Huss i Dagens Nyheter. THE THEORY OF
EVERYTHING, som inleder på Kilen, är visserligen det första jag ser av Rappaport, men
jag vill gärna låna mitt eko till detta omdöme. Efter den timslånga stå upp
föreställningen tar jag mig om huvudet och upptäcker att det sitter på en annan kropp.
Som skådespelare påminner Stephen Rappaport om Hans Alfredsons ormmänniska från
Sumpan.Jerzy Grotowski möter -Groucho Marx. Prologen är ett litet mästerverk. En
vertikal ljuskägla mejslar fram Rappaports vitpudrade gestalt ur ett mörker som
genljuder av nazistiska kampsånger. Hans rörelser trotsar både anatomins och estetikens
lagar, som om han vore den amorfa, färg och könlösa klump som förkroppsligar Hitlers
och den nazistiska ideologins mardrömmar. I dessa minerade gränstrakter spelar
Rappaports älskvärda person upp ett antal erotiskt laddade möten med just Hitler. Ett
slags tänk om fantasier som får oss att undra över orsak och verkan, hur allt - som
pjäsens titel antyder - hänger ihop och hur besmittade vi alla är av det vi (kanske)
avskyr. Ingen ska tro att det är så provocerande som det låter. Men Rappaport prövar en
tanke, driver med publikens förväntningar, vrider och vänder på själva situationen,
trasar sönder den illusion han bygger upp, osäkrar varje påstående tills man börjar
misstänka att han utsätter publiken för ett experiment.Raffinerad kleinkunst som kan ses
på lördag och i nästa vecka, förutom föreställningarna THE CHOCOLATE QUARRY och
THE MUSEUM OF CONTEMPORARY ART. Stephen Rappaport Band med gäster
uppträder ikväll och den 27 november."
DN Leif Zern
ARTON.NU
The Theory of Everything
Stephen Rappaport utforskar essensen av förlåtelse på ett omväxlande humoristiskt
och allvarligt sätt, stundtals med hjärtskärande träffsäker gestaltning. Han är en
mästare på att fånga publiken och hans kroppsspråk är fantastiskt.
Month of the art anordnat av Institutet av Paideia pågår just nu. Det innebär konst i dialog
med olika judiska källor med diverse konstnärer och framträdandet. Stephen Rappaports
enmannaföreställning ”The Theory of Everything” ägde rum den 8 februari på
Teaterstudio Lederman.
Det tunga röda draperiet dras åt sidan och vi får tillträde till scenen där pinnstolar är
uppställda åt oss. På scenen står Stephen i ett obarmhärtigt ljus som får honom att se
sjukligt vit ut. Hans kropp välver sig och han har endast en lång vit kjol på sig. I
bakgrunden hörs tysk marschmusik från 40-talet. Scenen är mycket gripande. Medan
publiken hittar platser och glatt småpratar står Stephen och väntar. Förbereder sig.
När publiken äntligen lugnat sig och showen börjar så fångar den mig omedelbart. Det
enda störande momentet är ett oproportionerligt enormt huvud på en kladdig kropp precis
framför mig i publiken som envisas med att rycka från sida till sida precis när jag justerat
mig för att se scenen bättre, se Stephen bättre, ta in hela Stephen. Och sen dessa enstaka
medelålders kvinnor med sina kvidande högljudda skratt där inga skratt borde höras. När
Stephen är allvarlig, på gränsen till smärtsam. Naturligtvis är det upp till varje person att
tolka, men nog hör hon allvaret? Nog märker hon väl den tryckta tystnaden hos oss
övriga? När Stephen utnämner sig till Adolf Hitlers ”bastard son” och undrar hur han kan
förlåta sig själv känner jag mest för att gråta. Kanske ville hon innerst inne göra
detsamma men det var enklare att fnittra nervöst.
The Theory of Everything är ingen komedi. Det är allvarligt, bittert och framkallar
stundtals ett ironiskt skratt som brutalt klipps av. Det är ett uppriktigt försök att tränga in
i problematiken runt skuldbeläggande, med fokus på Adolf Hitler. Om du skyller på
någon person, har du fel, säger Stephen.
Scennärvaron är fantastisk, everything is connected säger Stephen och jag känner hur
mitt jag rycks med i hans gestikulerande, artikulerande och uttrycksfullhet.
Föreställningen väcker fler frågor än den besvarar, här serveras ingenting utan egen
tankeverksamhet. Ovanligt och oerhört skönt, att inte bli matad med åsikter som från
resten av samhället. Stephen Rappaport är en ljuvlig liten tillflykt av realitet och klokhet
och därför får han av mig alla guldstjärnor, plus, guldbaggar, artonåringar och lastbilsflak
fyllda av Oscars och kärlek som går att uppbringa.
Kee Leong
.
